Den nya regeringen gör allt den kan för att skapa motsättningar, där alternativet hade kunnat vara att skapa förståelse och sammanhållning. När vi tänker tillbaka på pandemin 2020 – 2022 kan vi bland annat se den som en övning i hur ett samhälle organiserar sig inför ett gemensamt hot. I Ukraina har befolkningen nu under ett år levt i krigets verklighet, ett annat yttre hot. Och runt hörnet väntar den långsammare och värre kris som klimatförändringarna leder till. Ska samhället rusta sig för den här typen av utmaningar måste det finnas utrymme för individer och grupper att agera för det gemensammas bästa.
Den som har något att dölja gör det Det är sorgligt att se hur den nya regeringen på område efter område blockerar den tillit och den samsyn som behöver finnas som grund för ett samhälle där människor spontant och självklart hjälps åt i besvärliga tider. Det är slutenhet som gäller för Tidögänget. De beslutade att dölja hur elstödet betalas ut. Den som har något att dölja har uppenbarligen något att dölja – det är ju precis det man säger sig ha. Något som inte tål granskning. När statsmakten ägnar sig åt mörkläggning, av frågor som uppenbarligen inte har med rikets säkerhet att göra, demonterar de en del av det samhällsbygge som fungerat någorlunda framgångsrikt i decennier. Hemlighetsmakeriet gynnar vi-och-dom-tänket och i kulisserna står naturligtvis extremhögern och applåderar. Motsättningar är deras livsluft.
Öppenhet och transparens borde vara självklara delar av demokratin Ett annat exempel på hemlighetsmakeri är att den nya skolministern, Lotta Edholm, med fram till tillträdet ett egenintresse i koncernskolor via aktieägande, bestämt sig för att koncernskolor inte ska kunna granskas. Ingen ska kunna veta hur väl skolorna uppfyller sin uppgift, om man skyfflar kostnader och vinster mellan olika bolag eller hur vinsterna uppstår. Det ska inte kunna granskas enligt offentlighetsprincipen om en skattefinansierad verksamhet verkligen gör det som barn och ungdomar har rätt att kräva – ger dem en bra start i livet. (Se även länktips nedan).
Dimridåer och en budget som slaktade naturvården Den som inte har något att dölja gömmer sig inte bakom dimridåer och konstruerade sekretessbestämmelser. När Ebba Busch nu hävdar att hon svängt i energifrågan och gärna ser att vindkraften byggs ut är det mot bakgrund av att hon vet att kommuner även i fortsättningen kommer att hävda ”Not in my backyard”-principen och hon kan även vara säker på att Försvarsmakten fortsätter att blockera många av de projekt hon låtsas vilja se byggda. Så länge dessa dimridåer inte ifrågasätts och så länge den nya regeringen i sina budgetar och delbeslut försvårar för en hållbar utveckling går det inte att lita på den.
Ingår nästa generation i den framtid vi formar? På ett plan är det en dragkamp om framtiden som pågår. Ska framtiden skapa mer ojämlikhet under en täckmantel av att marknaden löser alla problem, eller ska vi framtiden klara av att skapa en dräglig tillvaro för så många som möjligt? Och vilka är ”vi” i detta sammanhang? Är det vi som råkar bo i Sverige just nu? Ska inte ens våra egna barn och barnbarn få en chans till samma liv som vi fick? Så tycks högern resonera. Egoismens tid är nu.
Jag fick tips om att läsa Francis Fukuyamas bok ”Missnöjets tid – den liberala erans slut”, en relativt ny bok på 170 sidor skriven av den amerikanske statsvetare som gjorde sig ett namn för 30 år sedan, då han hävdade att liberalismen hade segrat i och med Sovjetunionens fall. Han hävdade då t.o.m. att vi levde vid ”historiens slut”. Nu har han återkommit med en bok som, inte minst för honom själv, pekar på hur liberalismen är på tillbakagång för att – eventuellt – komma att ersättas av ett illiberalt samhälle.
Tydligt USA-perspektiv Jag har inte läst klart boken. Jag har ett par kapitel kvar. Men känner ändå att det är dags att plocka fram några reflexioner som läsningen väckt. Om jag senare ska ge mig på en mer sammanfattande beskrivning vet jag inte. Därtill blundar den kanske aningen för mycket för de stora utmaningar vår civilisation står inför, eftersom boken uppehåller sig väldigt mycket kring synen på människans frihet, statens roll och spänningsfälten mellan politik, religion och mänskliga rättigheter. Den är dessutom tydligt förankrad i en amerikansk verklighet, där Trump-åren satt sin prägel på hur verkligheten beskrivs och hur lagstiftningen delvis formas av lokala domstolar. Senator Bernie Sanders beskrivs t.ex. som en socialdemokrat, en etikett som läsarna dessutom behöver få förklarad för sig.
Iakttagelse: Falsarier istället för sanning Det stora genombrott som vi räknade med, när internet blev en del av vår vardag, var att alla skulle få lättare åtkomst till kunskap. När kunskapen kunde bli var mans egendom, lättillgänglig och snabbt sökbar, skulle vi snabbt få fler välutbildade personer, som skulle kunna fungera ännu bättre i samhällets olika yrken och roller. Förväntan var starkt positiv. Enkelheten skulle göra att fler förstod mer och mer komplexa saker. Men tvärtom har utvecklingen de senaste decennierna visat på motsatsen. Internet, sökmotorer och plattformar fylls med falsarier, felaktigheter, osanningar, propaganda och ännu värre saker. Istället för ett språng för människans kunskapsbildning har internet och innehållet skapat mer oklarhet, mer konflikter och mer av desinformation, som det är svårt att navigera genom.
Iakttagelse 2: De öppna dörrarna stängs Det de globala kontakterna och enkelheten att ”vara” på samma plats även om man inte reser, har märkligt nog nog lett till mer nationalism och främlingsfientlighet. Ju lättare det har blivit att få kontakt, desto mer har vi tydligtvis som människor fjärmat oss från varandra. Det är en paradox att alla öppna dörrar mot omvärlden gjort att vi – bokstavligen – stänger så många dörrar vi kan.
Högern utmanar Jag har som sagt inte läst klart boken ännu, men mycket kretsar kring konservativismen och nationalismen som utmanare till liberalismen. I en USA-kontext är detta fullt begripligt och förvisso finns det många länder där liknande maktanspråk gjort sig synliga. Bolsonaro, den nya israeliska regimen, Modi i Indien… det finns tyvärr många exempel på länder, nationer, där de religiösa och nationalistiska rösterna vuxit i styrka och kommit till makten. Till och med i vårt land, där det märkliga inträffat att det liberala partiet valt att ingå i en konservativ regering som regerar på extremhögerns villkor.
Saknas: Hur ska rimligheten uppnås? Det som saknas, ännu så länge måste jag påpeka, är något resonemang om hur marknadsliberalismen lett oss in i en återvändsgränd när det gäller konsumtion, resursanvändning och ojämlikhet inför livsvillkor på en global nivå. Jag saknar också att Fukuyama ibland kliver ur sin akademiska bekvämlighetskostym och ser på människans vägval med andra glasögon. Då hade han kanske sett hur det vi bevittnar kan beskrivas som en dragkamp mellan egoism och altruism, eller mellan rika länder och fattiga dito. Hur når vi en rimlig balans?
Saknas 2: Det fattas viktiga bitar Kanske han hade också kunnat se hur ojämlik världen är sedd med kvinnliga eller manliga ögon. Eller så hade han förfasats över det faktum att 69 procent av djur, fåglar och fiskar i världen på kort tid har försvunnit och att vi är på god väg att omöjliggöra för kommande generationer att leva ett liv som motsvarar det vi tagit för självklart. Men mest näraliggande vore ändå att översätta allt tal om ”konservativism” med egoism för det är ju så den profileras: jag eller min grupp ska gynnas på andra gruppers bekostnad, typ. Och hur den materiellt och ekonomiskt bottnade liberalismen bara handlar om profit. Och att ”vinsten” alltid leder till att någon annan, eller naturen, förlorar.
Betyg: nja Det är som sagt en bok som till stor del utgår från hur världen ser ut ur ett USA-perspektiv. Och delar av det som beskrivs har naturligtvis bäring även på Europa och Sverige. Intrycket så här långt är dock att Fukuyama mest har skrivit boken som en uppgörelse med sina egna tillkortakommanden.
Jag ser enstaka program i serien Draknästet på SVT. Fem investerare bedömer om de ska satsa pengar i något av de start-up-företag som presenterar sig med en kort pitch. Nu har SVT också gjort några uppföljande program; hur gick det sedan? Ett av de senaste programmen beskrev ett företag som fortsätter att utvecklas och som bygger på idén att vissa produkter passar mycket bättre att hyra än att köpa. Företaget fick inte napp hos drakarna, men har lyckats ändå. Nyblivna föräldrar behöver barnvagn, bilstol och annat som snabbt behöver bytas ut eftersom barnen växer. Idén är i grunden bra.
Lite kul att se att en gammal tanke nu förverkligas Det känns lite kul att se att en idé jag hade för 6-7 år sedan förverkligas. (Se länk till min blogg nedan, där jag nämner just barnvagnar som exempel på produkter som inte behöver köpas.) Jag googlar och hittar åtminstone tre företag som erbjuder hyra av barnvagnar som alternativ till köp. Ett av dem presenteras i uppföljningen av Draknästet. Vill man något tillräckligt starkt, så går det att göra. Om kalkylen stämmer och övertygelsen finns.
Tillverkarna ser detta som en naturlig utveckling Det jag snappar upp ur TV-programmet är att tillverkarna står för lokalhyran och för ägandet av barnvagnarna. Det är smart och framåtsyftande. Det gör ju nämligen att tillverkarna inte vill underminera sin egen verksamhet genom låga kampanjpriser osv. Istället blir ju upplägget ett sätt att tjänstifiera produktförsäljningen, ungefär som Volvo och andra ser framtiden i att sälja mobilitet snarare än bilar. Frågan är när upphandling till största delen kommer att handla om nyttjande snarare än ägande.
Försäkringsbolagen sover Det som jag undrar är naturligtvis var försäkringsbolagen gömmer sig? Här en slumrande marknad att utveckla, så att alla parter kan gardera sig: Tillverkaren vill ha en viss säkerhet på att produkten behåller sitt värde, mellanhanden, uthyraren, behöver också försäkra sig om att den funktion de erbjuder också stämmer överens med vad användaren rimligen kan kräva. Alla kan göra misstag och vid uthyrning blir ansvarsförhållandet annorlunda än vid ägande, dvs mellanhanden får inte orsaka att något blir fel. Och användaren å sin sida måste ju också säkra upp att nyttjandet inte resulterar i oväntade kostnader om något skulle gå sönder pga ovarsamhet eller liknande. Här finns helt nya områden för försäkringsbolag att ta tag i så att alla parter garderar sig för otur, oskicklighet eller annan påverkan. Värdet av produkten ligger i att den fungerar just när den är tänkt att fungera, eller att det finns en ersättningsklausul som gör att en ersättningsprodukt kan finnas på plats inom x minuter, timmar eller dagar. Som enklast regleras i ett försäkringstillägg.
Den nya ekonomin bromsar in materialflöden osv När nyttjandet tar över ägandet blir det intressant att tillverka produkter med lång hållbarhet, med modulär uppbyggnad och med hög kvalitet. Då ökar också tiden då en produkt är i omlopp, dvs vi kan bromsa resursanvändningen på materialnivå, minska energianvändningen osv. Det som ökar är tiden för att hålla en produkt på ”nyskicksnivå”.
Och så uppstår nya jobb Detta kan å andra sidan öppna upp för instegsjobb på en arbetsmarknad, så att den som visar framfötterna och visar sig anställningsbar och visar att han eller hon vill ta ansvar, vill bidra och vill lära sig saker. Om vi ser till helheten så blir även nyttjandet, när det ersätter ägandet, en hävstång för socialt utvecklingsarbete och sysselsättning.
Hur som helst är detta roligt att följa och en del av den sociala cirkulära ekonomi som vi behöver forma.
Ska man vara optimist eller pessimist inför hur världen ser ut och hur vi som civilisation gång på gång tycks misslyckas att gå åt rätt håll? Vilken attityd är egentligen sann respektive vilken attityd kan på bästa sätt bidra till det vi vill åstadkomma? Att förändring är möjlig är en livlina för många; alternativet skulle ju vara att finna sig i att utvecklingen aldrig kan påverkas, att vi som individer, som grupp, som kollektiv egentligen inte har något val. Om det är något vi lär oss från barndomen är det ju att vi, till skillnad från djuren, alltid har ett val. Det är vårt öde att vi givits möjligheten att gå emot vår instinkt, att vi kan göra tvärtom vad logiken säger oss. Vi har ett fritt val. Vi väljer t.ex. att få en kortsiktig fördel samtidigt som vi inser att vårt val kan ge långsiktiga problem.
20 år sedan invigningen Jag lyssnade på Stefan Edman, berättaren, biologen och nestorn i Miljösverige, när han förtrollar en publik på kanske 150 personer i Göteborg en februarikväll. Takterna sitter i, tänker jag, som har hört honom många gånger. Jag påminde honom också om att det i år är 20 år sedan han deltog i invigningen av Ekocentrums nya lokaler på Aschebergsgatan. Vi var fulla av optimism och idéer framåt. Alla vi på Ekocentrum såg med glädje och tillförsikt framför oss hur vårt nya, centrala läge i Göteborg skulle göra det enklare att nå ut med information, kurser och utställningsexempel. Tillförsikt rådde. Och kunskapen fanns runt omkring oss på Chalmersområdet. (Länktips nedan om Ekocentrums verksamhet idag).
Artutrotningen och klimatfrågan hänger ihop Den här februarikvällen uppehåller sig Stefan en hel del vid hur artutrotningen, hotet mot den biologiska mångfalden, hänger ihop med klimatfrågan. Hur avskogning och felaktigt jordbruk kraftigt bidrar till klimatproblemen och dessutom gör att vår livsmiljö blir mer sårbar när klimatförändringens hårda vindar, svåra nederbörd, långa torkperioder osv drabbar naturen och allt levande. Stefan nämner många siffror, men han nämner faktiskt inte Living Planet-rapportens 69 procent; detta att 69 procent av levande ryggradsdjur, fåglar och fiskar har försvunnit sedan världskriget. Å andra sidan nämner han hur många skyddsvärda skogar och naturområden som skyddats och att EU nu kräver att vi skyddar 30 procent av vår skog. Och anklagar i samma andetag den nya regeringen för att nästan ha halverat statens budget för just inköp av skyddsvärd skog. (Länktips om Living Planet, se nedan).
”Provokativ pessimist” Stefans fördrag knyter an till hans senaste bok, som jag inte läst, som heter ”Bråttom, men inte kört” och som jag förstår det balanserar mellan hoppfullhet och alarmism. Kan vi vara hoppfulla i det som hela tiden tycks gå åt fel håll? Vilken attityd är egentligen rimlig? Stefan nämner en filosof vid namn Georg Henrik von Wright, som var verksam i Finland som författare och debattör och som lanserade begreppet ”provokativ pessimist” som en avvägning mellan optimistens kanske naiva tilltro på att löser sig och pessimistens uppgivenhet. När jag nu kollar upp von Wright i efterhand ser jag att han var kritisk till en övertro på västerlandets rationalism och marknadsideal, säkerligen präglad av de starka krafter som kanaliserades av Reagan och Thatcher i västvärlden. Man kan stillsamt konstatera att han fått rätt. Tekniken löser inte de sociala frågorna och marknaden är till sin karaktär mer orättvis än rättvis.
Nu måste rimligheten få ta plats Det hoppfulla, ändå, är att många i vårt land inser allvaret i situationen och vill bidra till en mer hållbar värld på de sätt de kan. Och kanske är det dagens högerregering och deras tydliga felprioriteringar, där politiken nu leder till att Sverige blir sämst i EU på att minska våra utsläpp från trafiken, kanske är det just denna tydlighet som kan väcka folkflertalet och tvinga fram de lösningar som finns, men som inte kommer på plats såvida inte politik, civilsamhälle och näringsliv samverkar på ett klokt sätt. Kanske är det högerregeringens provocerande beslut som äntligen får progressiva motkrafter att vakna och rimligheten får ta plats i samhällsutvecklingen. Mer egoism är i alla fall orimligt.
En jord för alla är namnet på en bok som bland andra Johan Rockström skrivit. Den kom nyligen ut under namnet Earth for All: A Survival Guide for Humanity och finns nu på svenska. Bakom utgivningen står Romklubben, där bland andra Anders Wijkman ingår. Boken är resultatet av en två-årigt forskningsprojekt där Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Handelshöyskolen BI i Oslo samverkat. (Länktips till projektet, se nedan). Boken summerar på ett genomgripande och klargörande sätt vad det är mänskligheten måste korrigera för att det ska bli möjligt för kommande generationer att leva ett rimligt och drägligt liv på planeten. Bokens allvarliga budskap gör det svårt att ens presentera den på ett rättvisande sätt.
En att-göra-lista bortom det dagliga Naturligtvis finns de rockströmska planetära gränserna med. Men boken stannar inte där, den går vidare och tar ett helhetsgrepp. På så sätt blir boken en slags att-göra-lista för mänskligheten. En bok som måste skrivas, ett budskap som måste fram. Oavsett hur de dagliga detaljfrågorna ständigt skymmer den långsiktiga strävan. Oavsett hur börskurser, små och stora krig, Melodifestivaler och annat ständigt tar vår uppmärksamhet. Boken blir ett slags referensskrift, där vi får svart på vitt vilka de stora uppgifterna är när vi lyckas bortse från de ovidkommande skeenden och detaljer, som ständigt gör sig påminda.
Fem viktiga områden som måste förändras, och lite till Projektet har jobbat med flera olika scenarier, som man i boken förenklat till två, i praktiken ett. Vi behöver ta ”Jättekliv” på fem preciserade områden. Väl underbyggda resonemang, med tabeller och forskningsreferenser leder fram till att det är fem områden vi åtminstone måste åtgärda. Ju förr desto bättre. Det handlar om fattigdom, om jämlikhet mellan och inom länder, om kvinnors situation, om livsmedelsförsörjningen och om hur vi ska organisera energianvändningen. Och naturligtvis hur det finansiella systemet måste upphöra att förstärka problemen.
Det saknas konsensus Under läsningen funderar jag på vem som egentligen ska läsa boken; hur man tänkt att detta budskap ska fångas upp. För de rådande makthavarna på politikens, ekonomins och ägandets områden är budskapet svårsmält. De måste backa och göra världen mer rättvis. Det kommer sitta långt inne. Och hur ska vi i den rika delen av världen egentligen möjliggöra det som boken talar om? Utan att skapa andra problem? Hur ska gå det gå till, tänker jag? Det är bråttom och det är troligen svårt att åstadkomma en ny världsordning utan att varje initiativ i ”rätt” riktning riskerar att kopplas till nya kortsiktiga egenintressen. Vi har ju ingen konsensus i världen, inget FN som kan samla världens folk bakom en gemensam syn på hur vi ska gå till väga för att balansera alla orättvisor.
Befriande fri från invändningar Samtidigt är detta boken styrka, att den totalt blundar för de uppenbara motkrafter som finns och som inte utan strid kommer att ge upp sina positioner. Budskapet är bortom dagspolitiken, bortom religioner och särintressen, bortom etniska konflikter och ägarmakt. Här står på cirka 200 sidor vad vi behöver göra för att rätta till det som blivit fel. Gör vi inte detta kommer problemen att förvärras och kommer konflikterna växa. Det kanske blir vattenbristen som kommer först, eller livsmedelsförsörjningen, eller de uppenbara klimatrelaterade förändringarna. Allt hänger ihop.
Illustrativt exempel på hur världen ser på jämlikhet Hur olika vi ser i världen på rättvisa kom till nyligen till uttryck från aningen oväntat håll. Svensken Otto Drakenberg stod på internationella fäktförbundets kongress i talarstolen och ville lyfta frågan om kvinnors och HBTQ-personers rättigheter mot bakgrund av att Saudiarabien ska vara värd för något mästerskap. Drakenberg tystades av delegater och ombads av mötesordföranden att sluta tala om detta. Klippet cirkulerar på sociala medier och illustrerar hur vår syn på mänskliga rättigheter skiljer sig från många andra länders. (Länktips, se nedan). Det är långt kvar till en likartad syn på mänskliga rättigheter och rätten för kvinnor och olika minoriteter att ta del av samhället på lika villkor.
Vi vet – och då har vi ett ansvar Jag kan bara uppmana alla att läsa boken. Den är tydlig och rak i sitt budskap och väl underbyggd med fakta och referenser. Detta är vad vi (åtminstone) behöver fixa. Ju snabbare desto bättre. Om vi vill att våra barn ska kunna leva ett åtminstone lika bra liv som vi. Och kommande generationer efter dem.
Waves4Power heter ett Göteborgs-företag som under det närmaste året kommer att sätta pilotanläggningar med vågkraft i drift, där deras patenterade teknik används i operativ skala. Man för samtal med kunder i Indonesien, Sydafrika och flera andra länder, där deras innovativa lösning passar bäst. Vågkraft har testats förut, bland annat utanför Lysekil, men Waves4Power bygger på ett antal principer, som gör att deras lösning kan ha förutsättningar att lyckas. VD:n Jonas Kamf berättade om detta vid ett föredrag arrangerat av Ingenjörer för Miljön på Chalmers den 1 februari. (Länk till inspelningen av föredraget, se nedan).
Kort om tekniken Företagets lösning handlar om att fånga energiinnehållet i vågrörelser ute till havs. En cylinder, smart förankrad i flottörer och inte förankrad i havsbotten, har en kolv som rör sig upp och ner och producerar ett tryck som fångas upp av hydraulik. Trycket blir därmed jämnt över tid och driver generatorer som producerar el, som i sin tur förs över till land. En stor fördel är att systemets alla vitala delar är åtkomliga från ytan och inga dykare behöver arbeta under svåra förhållanden när något ska åtgärdas. Modulära lösningar gör service och underhåll så enkla som det går.
Flytande bojar, gärna nära vindkraftsparker Till år 2030 räknar man med att ha idriftsatt 10 000 bojar med en total produktion av 5 TWh el. Bojarna flyter vid vattenytan och klarar enligt beräkningarna stormar och hårt väder eftersom förankringen inte låser fast anläggningen vid havsbotten. Alla som har vana vid förtöjning av båtar vid hårt väder förstår vikten av detta. Bojarna läggs ut i kluster i genomtänkta inbördes placeringar för att fungera optimalt ur alla aspekter. Varje anläggning får dessutom signalgivare och positioneras så att sjöfarten och fritidsseglare på ett enkelt sätt kan undvika kollisioner. Extra intressant vore att placera systemen nära vindkraftsparker, så att försörjningskablar kan användas både för el från vind- och vågkraft. Vågorna finns kvar när det slutat att blåsa.
Wave-el 3 så som den testats i Norge (Bild fr Waves4Power)
Alternativ: Snabb omställning av kolkraftverk En intressant delfunktion av det system man tagit fram handlar om att avsalta havsvatten och därefter producera vätgas. Vätgasen kan komma att ersätta kol i kraftverk och på så sätt göra det möjligt att behålla mycket av befintlig infrastruktur på land (elförsörjningen från kolkraftverk) samtidigt som förbränningen blir förnybar med vatten som restprodukt och möjligen salt som en biprodukt. Min gissning är att detta kan intressera många beslutsfattare ute i världen. Att det förnybara systemet gör att gamla installationer kan behållas. Det är dyrt att dra nya kablar och sätta upp nya transformatorstationer till ny produktionsteknik. Men om vätgasen direkt ersätter kolet kan många av systemkostnaderna sparas in.
Kostnaden är konkurrenskraftig Priset är alltid intressant när det gäller el. Waves4Power har insett detta och har satt som mål att plana ut vid en produktionskostnad av 3 cent (cirka 30 öre) per kWh. Där är man inte ännu, men i denna kostnad ska underhåll ingå, liksom nedmontering av anläggningen efter 25 års drift. Till skillnad från SMR-kärnkraft och annat som många hoppas på, finns här förutsättningar att avlägsna alla spår av en tidigare anläggning. Det blir inga betongsarkofager eller något farligt avfall att ta hand om i generationer.
Danmark var snabba på att utveckla vindkraft, nu Sveriges tur? Nu kommer Waves4Power att steg för steg anställa projektpersonal för att klara de beställningar som ligger i tidsplanen. Och det är lite extra roligt att det är i Göteborg man har sitt huvudkontor. Sverige missade ju vindkraften när Danmark tog täten. Nu kanske vi kan fånga upp vågkraften på ett industriellt klokt sätt och göra global nytta för klimatet och för industrin. Det är den typen av föregångsexempel vi behöver för att flytta fokus från de nostalgiska kärnkraftskramarnas blockeringar.
Länktips: Ingenjörer för Miljön 1 februari 2023, föredrag med Jonas Kamf från Waves4Power här
SVT sänder regelbundet program med tre inbjudna gäster som de kallar Utrikesbyrån, Politikbyrån, Ekonomibyrån osv. Under en knapp halvtimme diskuteras någon aktuell fråga. Den 27 januari sändes Ekonomibyrån. (Länktips se nedan). Till detta program hade man bjudit in professor Daniel Waldenström, Oxfams Sverige-chef Suzanne Standfast och DN-journalisten Björn af Kleen. Rubriken på programmet var av någon märklig anledning ”Drabbar ingen fattig”, vilket rimligen bara kan uppfattas som ett hån mot den del av befolkningen som står utanför välfärdsutvecklingen.
Klyftorna är större än någonsin Andelen hushåll i Sverige med låg ekonomisk standard är den högsta någonsin, betonade Suzanne Standfast inledningsvis. Och i ett förinspelat reportage framträdde bilden av ett Sverige som glider isär: Idag är klyftorna i Sverige på den högsta nivån sedan SCB började mäta dem och andelen med låg ekonomisk standard ökar. Samtidigt ligger Sverige i topp när det gäller antalet ultratrika dollarmiljardärer och välbeställda dollarmiljonärer. Hälften av rikedomsökningen tillfaller de rikaste 100 000 svenskarna.
Marknaden är inte rättvis Protesterna kommer att öka när detta blir mer känt, trodde af Kleen. Waldenström påpekade att det i grunden är positivt att vi fått fler miljardärer och skyllde bostadssegregationen på hög invandring och långtidsarbetslöshet. Klyftorna i sig är ett problem för samhället betonade Standfast eftersom det skapar ett polariserat samhälle. Waldenström höll med om att särskilt välfärdssektorn är beroende av jämlik finansiering och jämlik tillgång, särskilt när marknaden belönar vissa mer. Några har dessutom berikat sig just på företagande inom välfärdssektorn. Och Waldenström fyllde på med att anse att det är bra att kombinera entreprenörskap med generell finansiering. Och där någonstans tappade jag tråden. När en professor hävdar att välfärdssektorn är lämplig för konkurrensutsättning och marknadsmekanismer har han inte förstått de olika rollerna. Marknaden är alltid orättvis och politikens roll är att säkerställa rättvisan i samhället.
Alla vinner på ett mer jämlikt samhälle Inte blev blev jag klokare heller på om de tre personerna i studion var ense om att det är ett problem att klyftorna i Sverige ökar och att vi skyndsamt behöver åtgärda detta. Vi borde kunna enas om att även de rikaste vinner på att alla blir anställningsbara, att så många som möjligt kan delta i samhällslivet och känna sig behövda.
En enkel liknelse som parentes Den enklaste bilden av hur destruktiv utvecklingen är att fundera på om hotellnäringen vinner på att 1 miljardär bokar ett rum på ett hotell eller och 1 000 miljonärer gör det samma. Om alla har har råd att bo på hotell och unna sig en frukost kan fler få arbete. En aldrig så dyr lyxfrukost kan aldrig ersätta tusen standardfrukostar för att säkra intäkterna för ett hotell. Dvs även de rikaste vinner på att alla kan leva ett rimligt gott liv.
Oxfam hoppas på politisk vilja och mod I slutet av programmet summerar de tre personerna sin syn. Standfast tror att det kommer krävas politiskt mod och politisk vilja att komma till rätta med ojämlikheten. af Kleen ser att den generation som ska ta över välfärdsföretagen har en annan syn på frågan. Waldenström tror att det går att bibehålla ingångarna i utbildningssystemet, att det går att göra arbetsmarknaden mer tillgänglig för fler, att ett antal utjämnande krafter (oklart vilka) kan minska ojämlikheten. Samtidigt säger han att alla skatter stör risktagandet och det ska löna sig att jobba hårt. Den som lyssnar på inläggen får ingen klar och tydlig bild av hur Sverige ska gå till väga för att minska klyftorna.
Staten ska hålla emot när marknaden tar plats Särskilt mot bakgrund av hur privata sjukförsäkringar slår sönder det jämlika i finansiering och nyttjande av välfärdens resurser och hur koncernskolor kan välja att säga nej till elever med särskilda behov blir det synnerligen otydligt vad forskaren Waldenström och journalisten af Kleen egentligen tycker i frågan om hur bråttom det är att åtgärda de klyftor som växer i samhället.
Missnöjets representanter kontrollerar utvecklingen Görs ingenting lär protesterna växa och vi vet vilka destruktiva krafter som finns i regeringskorridorerna, redo att utnyttja varje kris för att ytterligare spä på motsättningar och förstärka vi-och-dom-bilden. Och de sitter inte bara i båten, de till och med styr, inbjudna av Kristersson.
SVT är säkert nöjda med programmet. Man lät ju en solbränd Jan Emanuel komma till tals, liksom både Timbro och LO. Allt kan fortsätta som vanligt.
När jag var barn kom affären till oss. Varje vardag och lördag kom självklart postbilen med brev och ville man betala någon räkning gick det utmärkt. Mina föräldrar satte bara en liten skylt på brevlådan och då stannade brevbäraren, tog med sig sin lilla axelremsväska med kontanter, blanketter och annat och knackade på. Så kom Posten kom hem till oss. Skulle något betalas ut fick han en kvittens och mina föräldrar fick pengar i handen. Och inte bara Posten kom hem. Fiskbilen kom på tisdagar, bagaren på onsdagar, bryggarbilen på torsdagen och så slaktar’n på lördag förmiddag − det skulle ju kanske bli något extra gott till helgen. Ändå bodde vi inte så långt ifrån civilisationen: en mil från Malmö, halvannan kilometer från Oxie, där det fanns en Vivo-affär om jag minns rätt.
Årlig presentation på Handels Jag minns detta med affärerna som kom till oss när jag lyssnar till årets dragning på Handelshögskolan av konsumtionsrapporten för 2022. Forskarna har sammanställt hur konsumtionen utvecklas och jämför trender. Jag brukar försöka gå dit för att få en bild av hur konsumtionen utvecklas. Men också för att höra vilka begrepp som används och vad som inte sägs. Hållbarhet nämns naturligtvis, men inte som något annat än en parameter bland andra.
Ur konsumtionsrapporten 2022 dragning 26 jan 2023
E-handeln är nu 16 % av hela handeln 2021 var ett återhämtningens år. Konsumtionen ökade 6 procent och närmade sig 900 miljarder kronor. Pandemin släppte sitt grepp och folk började kunna gå på restaurang igen. Andra halvåret 2022 började konsumenterna se pessimistiskt på framtiden. Det fanns fog för detta. Räntor, energipriser, krig i Ukraina, inflation… många signaler om att ekonomin i stort bromsar in. Folk reagerade genom att minska sin konsumtion av möbler, inredning, mat och kläder. E-handeln bromsade in, men totalt sett har ändå e-handeln dubblerats sedan 2017 och uppgick 2022 till 140 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att e-handeln var 40 miljarder för 10 år sedan.
Vilka butiker läggs ner och var? Sverige har 31 520 butiker, varav cirka 10 procent stängde ner under förra året, samtidigt som det öppnade mer än 2500 nya butiker. Var de stängda respektive de öppnade butikerna fysiskt befinner sig fick jag inget grepp om. Men det är en gissning att de butiker som stänger först är de med svagt kundunderlag, dels i antal kunder, dels i kunder med svag ekonomi. Man kan ju också fråga sig om vissa butiker, typ apotek, kanske ska klassas som samhällskritiska och ha andra krav och villkor för etablering, lagerhållning osv.
En procent torghandel Jag försökte få ett grepp om hur många affärsidkare som finns utan fysisk butik, torghandlare, typ. Någon i publiken ansåg det rör sig om 1 procent av butikerna. Med tanke på att kriserna i vår omvärld, liksom pandemin och stormen Gudrun och liknande extremväder, satt fingret på att vi generellt behöver bli bättre på att själva hantera kriser är det illavarslande att alternativa säljkanaler (vid sidan av de stora kedjornas flöden) är så få. Hur ska vi klara en vecka, som MSB vill, när internet är nere, butikerna är stängda och hela det högteknologiska system är taget ur drift? Då gäller det att känna en bonde som har ägg, som kan sälja lite mjölk eller som kan titta i sitt skafferi om det finns mjöl, potatis eller morötter som man kan få köpa. Eller känna någon som har jagat vilt i skogen.
Prepper-trenden ett svar på MSB:s krav att vi ska klara en vecka Ett avsnitt under dragningen handlade just om trenden att bunkra, hamstra och att bete sig som en prepper. Människor har kanske själva upplevt ett strömavbrott eller en översvämning och inser hur sårbart vi lever. Och laddar upp med lite ficklampor, ett trangiakök och lite torrfoder. Men slår en kris till på riktigt och tvingar miljoner svenskar att klara sig på egen hand undrar man hur det ska fungera. Kanske blir det en tydlig trend i sociala medier kring prepper-kulturen, så att fler blir medvetna om hur man kan gardera sig och vara beredd när eller om krisen slår till. Civilt försvar är inte bara ”någon annan”, det är var och en.
Boka på internet och få leverans till dörren? För att knyta ihop tanketrådarna kan man ju faktiskt tänka sig en renässans för de uppsökande butikerna. Hemglass har ju funnits i decennier. Så varför inte andra varor? Framför allt där alternativet är att åka långt med bil för ett enstaka inköp. Bekymret är väl antagligen kundtrogenhet. Ska det fungera måste det vara som i Skåne på 60-talet att säljarna i sina varubilar var säkra på att de hade en lönsam rutt, där kunderna var trogna och var tillfreds med det utbud bilarna hade. Men med förbokning på internet borde det ju kunna gå att lösa.
Krismedvetandet kring klimatet börjar sätta sig. Alltmer sällan hörs röster om att klimatfrågan är överdriven eller bara handlar om att få Kina att sluta använda kol, så att vi kan fortsätta våra bekväma liv som vanligt. På någon nivå har frågan sjunkit in. Inte så att gemene svensk tänker ändra sitt beteende, men man tycks i alla fall ha börjat förstå att klimatfrågan måste lösas.
Mot bättre vetande För oss som hållit på med de här frågorna sedan 90-talet är det bekymrande att allt ska ta så lång tid. Oljejättarna visste mycket väl vad de höll på med på 70-talet. Och de håller fortfarande på. Till och med våra norska grannar kan inte låta bli att berika sig på den olja de pumpar upp. Och de har ju ändå naturliga förutsättningar att försörja samhället med förnybar el från vattenkraft. Mot bättre vetande väljer de ändå att plocka upp olja ur havet.
Vi hade kunnat ta steg i rätt riktning, men… Som pyromaner, fascinerande av den effekt de kan åstadkomma, fortsätter våra norska vänner att bidra till den globala klimatkatastrofen. Och vi är inte mycket bättre. När vi får chansen att lägga om styrmedel som reseavdragen väljer vi politiker som krampaktigt håller fast vid fossilbilen som det naturliga transportmedlet. Och valet 2022 vinns av de partier som lovar sänkta bensinpriser vid pump. Som om barnens framtid inte spelar någon roll.
Risk, kris och tidslinjen Det som många glömmer bort är att det finns risker och kriser (näraliggande ord förresten – bara lite omkastade bokstäver) som kan drabba oss snabbare än vi insett. Umeforskaren Stig-Olof Holm pekar i sin forskning på hur befolkningsökningen, konsumtionen och konsekvenserna av konsumtionen snabbt bidrar till ett ökat tryck på matförsörjningen. Med fortsatt utveckling som nu, menar han, kollapsar livsmedelsförsörjningen runt år 2050. Om han har inkluderat ovälkomna synergieffekter med klimatförändringarnas översvämningar, torka och stormar vet jag inte, men lokalt kommer det naturligtvis uppstå livsmedels- och vattenbrist. Monokulturerna skapar också risker för angrepp från skadeinsekter och liknande. Och kemikaliebekämpningen som brukar sättas in slår ju då också ut de system som skulle kunna hålla ekosystemen i balans.
Synergier och samband Kopplar vi dessutom på rapporten från WWF (Living Planet Report) som säger att 70 procent av fiskar, fåglar och däggdjur har försvunnit, och att hälften av skogen är borta (som Stig-Olof Holm nämner) inser vi att människan på mycket kort tid har rubbat hela plattformen för planetens biologiska jämvikt. Och det kanske inte blir klimatet som knockar oss först, det blir kanske tillgången på vatten och mat för en växande befolkning som blir den riktigt avgörande faktorn. När antalet flyktingar inte längre räknas i miljoner utan i miljarder uppstår naturligtvis en helt ny situation.
Debatten handlar om annat Det märkliga är att så få tycks bry sig. Suboptimeringen styr. Media kan inte sälja klick och lösnummer på frågor som dessa. Således avstår man att förklara hur det är. Inte ens när statsministerns närmaste man kan kopplas till utrotandet av ålen blir det intressant för media att beskriva sambanden. Inte ens när en stor del av Norrland tycks få plusgrader i januari blir det något som förändrar nyhetsvärderingen. Inte ens det faktum att kommunerna i praktiken får minskade resurser från staten, i ett läge när kommunerna borde utgöra det viktigaste skyddsnätet i ett fungerande samhälle, handlar debatten om hur vi ska hantera risker och kriser.
Vad kommer först? Det brukar heta att aldrig har mänskligheten haft tillgång till mer kunskap än nu. Det samlade vetandet och tillgången till fakta är större än någonsin. ( Vi kanske har missförstått innebörden av uttrycket ”mot bättre vetande”? ) Samtidigt tycks vi aldrig ha haft så svårt som idag att fatta rätt beslut. ”Med berått mod” var ett uttryck som användes av en högerpolitiker när pandemin härjade som mest. Uttrycket passar in på mänskligheten som helhet. Med berått mod tycks vi beredda att rusa mot vår egen katastrof. Frågan är bara vilken av kriserna som kommer först.
Science Park Borås har hittat sin modell för att mejsla fram användbara resultat. Man visar en väg, där processen, helhetstänket och konkreta steg i riktning mot en mer cirkulär och hållbar samhällsutveckling känns möjlig. Grattis får man säga! Nu är uppdraget att förvalta allt detta på ett sådant sätt att resultatet tas till vara, utvecklas och sprids till andra. På flera sätt har projektet ”Framtidens kvarter” landat i något som många behöver ta till sig och som kan leda till verklig förändring.
Riksbyggen och Bostäder i Borås står redo Till skillnad från många andra projekt har det här projektet involverat företag som till vardags arbetar med att tillhandahålla och förvalta bostäder och lokaler. Det var klokt att de kunnat delta i projektet så att både Bostäder i Borås och Riksbyggen förstår vilka roller de har i transformationen av området Västerbro i centrala Borås. Under drygt ett år har man processat fram cirkulära innovationer för att realisera Framtidens kvarter. Medverkan från Högskolan i Borås och drivkraften hos Science Park Borås har varit viktiga komponenter.
Fysiska realiteter I Västerbro står en byggnad idag direkt vid Viskan, med en halv miljon tegelstenar och på gångavstånd finns Borås Högskola och Science Park Borås. Dessa fysiska förutsättningar parat med erfarenheterna från det tidigare projektet om Framtidens konsumtion resulterade i att Framtidens kvarter kunde landa i flera smarta och användbara kunskapstrådar att spinna vidare på.
Presentation för 90 personer på plats och många på webben Den 17 januari var det projektredovisning i Borås och på ett föredömligt koncentrerat sätt fångades de viktigaste slutsatserna och erfarenheterna under ett tretimmarspass, där viktiga kunskapsbärare fick komma till tals. En liten nackdel var att flera av ppt-bilderna hade alldeles för liten text. Men budskapen gick ändå fram till största delen, där Peter Serrander och Sarah Norving från Science Park Borås på ett proffsigt sätt guidade oss cirka 90 personer på plats genom programmet för dagen. Temaledarna Agnes Nagy, Tobias Jansson och Johanna Stål medverkade också på ett tydligt och kommunikativt sätt. De har ju också varit med förr.
Vad var egentligen det nya? Det som stack ut var en tydlig känsla som förmedlades av företrädarna från Riksbyggen och Bostäder i Borås, en känsla av att det här ska bli roligt och viktigt att få genomföra. Det var någonting i hur Tommy Prissberg, Riksbyggen, och Mikael Hansson, Bostäder i Borås, valde att summera sina intryck som fastnade tydligast. De sa saker som att våga tänka utanför boxen, att få ner det tänkta till något konkret och att få ha varit med som det som har varit inspirerande. Jag noterade att de var samstämmiga i sin positiva attityd, så samstämmiga att jag inte vet som sa vad. Men så här lät det: ”Vi har hanterat både detaljer och helheten, fått fram många bra idéer och kan strukturera arbetet på nytt sätt. Det är ett måste idag att klimat och hållbarhet ligger i topp på agendan. Och det går att bidra på riktigt. Och så häftigt att vi kan tänka nytt kring hur teglet kan tas tillvara. Och att inse att det behövdes 1700 timmar för att få tid att tänka nytt i projektet….”
Tegel, betong och glas Innovationen kring teglet, som nämns här ovan, presenterades av Agnes Nagy från Högskolan i Borås. Man tänker sig att skapa byggelement i en prefab-process, där de nerplockade och återbrukade tegelstenarna klyvs och därefter fogas samman i väggelement, som kan utgöra en buffertresurs vid nästa bygge. Idén bör ha möjlighet att bilda mönster för återbruk av tegel, förutsatt att dessa nya prefab-element också går att återvinna. På den tekniska återbrukssidan fanns också idéer om porös betong, som skulle kunna leda bort vatten och om planglas som skulle kunna användas på ett klokt sätt.
Gränslösheten illustreras av ”lobbyn” Det som stack ut mest var ändå det gränslösa eller överlappande tänket kring både gestaltning och verksamhet i de nya husen. I brist på bättre ord kallar man en del ytor lobby, där mycket av gemensamma funktioner ska kunna få plats och där särskilda ansvariga personer ser till att funktionerna kring dessa ytor optimeras. (Lekfullt kallades dessa personer lobbyister, men den benämningen är väl redan upptagen….). Co-working-platser, vissa reparationer, mötesplatser, uthyrning och annat kan få plats i dessa gränslösa områden, som beroende på årstiden också kan inkludera uterummet. Man talar om ett showroom, bokningsresurser och viss förvaring – med upp till kanske 1000 personer på plats i kvarteret blir lobbyn en central plats där olika delfunktioner kan lösas, är tanken. Pop-up-butiker, säsongserbjudanden och viss uthyrning kan säkert få rum.
Kostnadstäckning för lobbyverksamheten (ur presentationen)
Den urbana byn med nära till funktioner och människor Mixen av verksamheter, boende och servicefunktioner sticker också ut. Kanske blir det en stor källare för förvaring av sådana varor som inte måste stå i kylskåp. Kanske hamnar en energi-backup på taket i form av vätgaslager. När ägandet blir mindre viktigt och nyttjande och tillgänglighet blir konkurrensmedel är kravet på snabbhet stor. Behöver man en borrmaskin NU, måste den finnas bokningsbar på några minuter för den som ska borra. Mycket av detta kommer kunna finnas i lobbyn. Dessutom har man tänkt sig en 800 kvm stor affärslokal, där sällanköpsvaror kan köpas och säljas enligt modell från liknande lokaler hos Re:store på Höga kusten. (Se länktips nedan).
Half inclusive passar kanske studenter En dellösning som kan intressera framför allt studenter är det som kallas ”Half inclusive”, där viss inredning ingår i den bostad man hyr. Allt för att slippa transportera standardprylar som ändå ”alla” använder. Man har också tankar på en vägg som är förberedd för modulär placering av hyllor, krokar och annat, bl.a. i syfte att spara plats. Det fanns också idéer om att utnyttja rummet smartare genom att låta skåp och lådor vara grundare. Ett avsnitt handlade också om att ventilera garderober och förvaringar. Kanske ser vi återkomsten av källare och våningsskafferier i kommande byggprojekt.
Behov och funktioner ska styra formen På ett sätt har det här projektet visat en väg framåt, där det är verksamheterna, de boende och de som jobbar i lokalerna som kan behöva vara beställare för hur lokaler och funktioner ska se ut. Jag får en association till Pirandellos klassiska pjäs ”Sex roller söker en författare”. Här handlar det om att ett antal nyttiga funktioner behöver hitta en gemensam form för drift, finansiering, ansvar och beslutsordning. Lyckas man vid Viskan i Borås finns en chans att fler vill ge sig in i ”Viskan-leken” och testa hur formerna kan underordnas behoven. Det ska bli intressant att följa.
Fortsätt att ha öppenhet för nya lösningar! Det man önskar är nu att Riksbyggen, Bostäder i Borås och andra som ska ta idéerna till förverkligande, inser att projektet behöver ha en fortsatt utvecklingsprocess, troligtvis under många år. Nya lösningar behöver utvecklas och testas, nya sätt att bo och samverka behöver sätta sig, rollerna klarna. Det ligger underförstått i upplägget ett ökat ansvar för verksamheter och boende i detta nya komplex, ett ansvar som kanske tas på lite olika sätt och på olika stort allvar beroende på hur engagerade eller förankrade individer och verksamheter känner sig. Något som i sin tur kan ha med inflytande, gestaltning och samspel att göra. Här finns stora möjligheter att forma något nytt, men också en risk att de traditionella förvaltarrollerna får ett alltför stort inflytande. Att utse projektet till en testbädd för förvaltningen av det byggda området rekommenderas!
Process – inte färdigdefinierat projekt En annan principiell tanke som inte får tappas bort är hur denna typ av projekt passar in i det offentligas finansieringsmodeller. Här var det VGR, Västra Götalandsregionen, som stod för projektfinansieringen. Två medskick till VGR och till andra organ som finansierar den här sortens verksamheter är för det första att det finns ett behov av öppna processer. Den som sökt pengar från det offentliga vet hur det brukar se ut. I ansökan ska anges hur många arbetslösa som ska få jobb tack vare projektet, hur många kvinnor och män som involveras och hur jämställdhet och jämlikhet adresseras, liksom förväntat utfall. Projektet ska redan i ansökningsfasen beskriva vad det ska komma fram till. Men det handlar i verkligheten ofta om processer, precis som i Framtidens kvarter. Att frågeställningar, idéer och perspektiv måste få chans att mogna fram i väl organiserade utvecklingssteg. Respekten för att processer sällan kan resultatbeskrivas i förväg måste finnas. Open end – tänket måste ges utrymme.
Inse att allt kan inte bli perfekt Det andra medskicket jag vill ge till VGR och andra som finansierar projekt är att det måste få finnas utrymme för misslyckanden på olika nivåer. Nu blev Framtidens kvarter ett mycket lyckat projekt (Science Park Borås talar om att skapa internationell lyskraft kring det man åstadkommit). Men det måste finnas en tillit i botten, en insikt om att alla uppslag kanske inte blir jättebra. Och att det finns lärdomar att dra även ur processer och projekt som inte gick i mål på det sätt man skissat. Det finns många skäl till att uppslag misslyckas, där olika särintressen, dålig tajming, personfrågor, yttre omständigheter och annat kan spela stor roll.
Ett medskick En annan följdtanke som jag får, eftersom jag arbetar med den frågan, är hur stödfunktionerna i den tänkta lobbyn också skulle kunna fånga upp de specifika behov som de äldre har. Kanske kan studenter i det färdigbyggda projektet också hjälpa ensamstående äldre med olika praktiska ting? I en annan bloggtext har jag pekat på att vi om tio år är tre gånger så många 80-åringar som idag. Hur ska denna grupp bo och leva på ett värdigt och funktionellt sätt? Finns här nya kopplingar och idéer att utveckla?
Några medskick till Den cirkulära ekonomin bottnar i synen på värde och värdebevarande i kontrast till den linjära ekonomins logik med vinstjakt till varje pris. Vilka värden kan byggas in i det kommande Västerbro-projektet? Och för vem? Ansvarsfrågor, samarbeten, delaktighet och andra ”mjuka” frågor behöver adresseras ytterligare för att forma det hållbara boendet i den cirkulära ekonomin. Kanske fångar Science Park Borås upp den bollen. Jag hoppas det.
