Category Archives: Lösningar

Teknik, verktyg och idéer.

Vad behöver vi för att arbetsplatsen ska fungera?

Posted on by
Reply

Eget rum, kontorslandskap, flexibla kontorsplatser – vad är egentligen bäst för individen och för verksamheten? Sedan mer än 20 år är detta en fråga som ständigt kommer upp, inte minst vid renovering eller nybyggnation av kontor. Och absolut inte bara i vårt land. Ur hållbarhetsperspektiv handlar det om att få medarbetare som trivs, fungerar och presterar, samtidigt som verksamheten optimeras. Hur ser ett optimalt kontor ut?

Den fysiska platsen är allt mindre nödvändig
En egen stol och ett eget bord kan vara viktigt. Den som sitter vid ett skrivbord i många timmar kan behöva en väl anpassad arbetsmiljö. Samtidigt är vi idag allt mindre beroende av att ha tjogtals med pärmar inom räckhåll. Elektronisk lagring i det datornätverk vi tillhör ersätter allt mer lagring av pappersdokument. Den fysiska platsen betyder på så sätt allt mindre. Telefonsystemen blir allt mer integrerade med mobiltelefonin vilket gör att den fysiska telefonanslutningen blir ointressant. Telefonen är inte längre platsbestämmande.

Mobiltelefoni, konferenstelefoni och kraven på arbetsplatsens utformning
Arbetsuppgifter kräver oftast både avskildhet och samarbete. Att kunna föra enskilda telefonsamtal kan vara viktigt. Samtal där man inte blir störd av andra eller behöver fundera på om samtalet helst inte ska uppfattas av andra och förs vidare. Ibland förs förtroendefulla samtal, där just den komponenten kan vara avgörande. Med Skype och modern konferensteknik uppstår dessutom nya former för samtal, där flera personer kan närvara utan att behöva resa till ett fysiskt möte. Vad innebär teknikutvecklingen för kraven på våra arbetsplatser?

Möteskultur
”Tyvärr, den person du söker är upptagen i ett möte och beräknas åter klockan 17.” Det finns en utbredd möteskultur i arbetslivet. Rutinmässiga möten kan vara bra, men ibland finns naturligtvis en risk att mötena bromsar verksamheten. Frågor diskuteras på fel nivå eller får alldeles för stor plats under ett möte. Jag har själv gått i den fällan. Någon detalj som man själv uppfattar som väsentlig, kanske egentligen inte kräver en hel avdelnings ställningstagande. Samtidigt: hur ofta har man inte fått höra att någon känner sig oinformerad eller utanför beslutsprocessen…. Det är svåra avvägningar. Alla kan ju inte delta i allt. Risken finns att möteskulturen breder ut sig ”för säkerhets skull”.

Informella och formella möten
När vi organiserar arbetsplatser är det viktigt att skapa utrymme för både den personliga integriteten och utrymme för en gruppdynamik, för både spontanmöten och planerade möten. I den artikel jag fann i norska ”Teknisk Ukeblad” (länk se nedan) nämns som en möjlighet att låta mötesplatserna finnas för att underlätta korta möten. Ofta nämns kaffeautomaten som den naturliga mötesplatsen, där spontanmöten kan lösa akuta problem och möjliggöra informella samtal. Förmodligen är det en rimlig balans mellan informella och formella möten som fungerar bäst, både för att bekräfta vars och ens person och för att testa de kompromissförslag som kommer upp.

Mobbning
Den fråga som gnager är den vuxenmobbing som sägs vara en realitet. Vilken utformning av arbetsplatserna motverkar bäst exkludering? Hur stärker arbetsplatsens form och inredning ett ständigt pågående lärande och en ständig dialog? Hur ska arbetsgivaren tänka för att stärka sammanhållningen mellan medarbetare?

Vad behöver vi för att fungera?
Det som nu står för dörren är avvägningen mellan att å ena sidan minska de fasta kostnaderna och till exempel att undvika tomma kontorsplatser när inte alla är på plats och å andra sidan att främja sammanhållning och identitet genom att ge var och en en egen plats i helheten. Vad behöver vi för att fungera i ett socialt sammanhang? En slags fast plats i tillvaron eller räcker det att vara en del av en dynamisk helhet?

Länktips: Artikel i Teknisk Ukeblad: http://www.tu.no/karriere/2014/10/21/slik-endret-de-kontorlandskapet-for-a-fa-bedre-arbeidsmiljo?utm_source=newsletter-2014-10-21&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter

Nu blir företagen transparenta

Posted on by
Reply

Transparensen hjälper företagen att beskriva dilemmat med att verksamheten ska vara nyttig för ägare, kunder, anställda och samhälle samtidigt som man klarar av att hålla sig inom ekologiska och sociala rimlighetsgränser. Att hållbarheten nu mer och mer blir en del av företagens kärnverksamhet är en pågående process, som bör uppmärksammas.

Den gamla och den nya polariseringen
1900-talets dominerande polarisering stod mellan kapitalism och kommunism. I samband med att 70-talets solidaritet med utvecklingsländer klingade av och det individuella perspektivet fick allt större betydelse på 80-talet skedde också en omorientering när det gäller polariseringen i samhället. Istället för den klassiska höger-vänster-skalan, där makten över kapital och arbete var den avgörande frågan trädde senare en polarisering i individ- respektive samhällsnytta fram.

Baksidor: egoism och onyanserad maktutövning
Individnyttan i sin extrema form tangerar naturligtvis egoismen och konkreta förslag som sänkt skatt. Det starka samhällets idéer fick stå tillbaka. Att samhällsnyttoperspektivet kan slå över i en onyanserad maktutövning visar t.ex. raden av asylärenden som då och då fångas upp av pressen. Där de politiska partierna förr försökte balansera statligt inflytande över företagen på en önskad nivå, måste de nu förhålla sig till vad som är bra ur individ- respektive samhällsperspektiv.

Många nyttigheter att ta hänsyn till
När man sätter in nyttobalansen i ett näringslivssammanhang blir bilden ännu mer komplex. Det företag som vill förhålla sig till kunder, konkurrenter, samhällsutveckling och hållbarhetsparametrar måste klara av att hålla ännu fler aspekter i åtanke. Inte nog med att  ägare och aktieägare förväntar sig att företaget ger avkastning, företaget ska även generera påtaglig nytta till sina kunder, sina anställda och samarbetspartner samtidigt som verksamheten ska hålla sig inom naturens gränser, och inom socialt accepterade och uppskattade parametrar och allt detta utan att belasta framtida generationers möjlighet att utveckla sina samhällen och verksamheter.

Miljö och sedan social hållbarhet
Om 90-talet väckte miljömedvetenheten med en slags kulmen i Al Gores film ”En obekväm sanning” och den första Stern-rapporten omkring år 2006, väcktes det sociala perspektivet när begreppet CSR ( Corporate Social Responsability) och senare ISO26000 fick genomslag hos näringslivet under det senaste decenniet. Men fler och fler företag inser att detta inte räcker, även om det är en god start att utgå från en kartläggning av vad företaget påverkar i dagens verksamhet.

Både små och stora företag
Påtagligt är hur mode- och textilindustrin har flyttat fram positionerna på senare tid. Inte bara föregångare som Nudie jeans eller DEM Collective, nu talar t.ex. även H&M och Gina Tricot på olika sätt om hur de ska bli bättre på hållbarhet. Intressant är hur många företag som på sina hemsidor idag har en klickbar länk till sitt miljö- och hållbarhetsarbete. Och det är inte längre mest green-wash eller snygga rubriker, ofta är det genomtänkta strategier som ligger till grund för det arbete som bedrivs. För oss i Göteborg kan det vara viktigt att förstå hur långt fram bjässar som t.ex. AB Volvo och SKF ligger.

Transparens
Riktigt ”på allvar” blir dessa frågor när de kliver in i företagens egna formuleringar om kärnvärden och kärnverksamhet. En VD för ett konsultföretag med säte i Lund, Trivector AB, bidrog till transparensen när han delade med sig på sociala medier av de formuleringar han vill använda i nyorienteringen av företaget. Just detta att vara transparent kommer att vara ett konkurrensmedel för de företag som går före. Medlemsbanker som JAK och Ekobanken visar här resten av bankvärlden hur enkelt det kan vara att redovisa hur pengarna används till finansiering av samhällsnyttiga projekt. När får vi se storbankerna göra en transparent redovisning av vilka ”nyttiga” och ”mindre nyttiga” verksamheter man finansierar?

Norrmän kör elbil – vad kan vi lära?

Posted on by
Reply

Norrmännen kör mer elbil än svenskarna. Varför? Och vad tycker de om detta? Är de mer moderna än vi svenskar? Kör de på ett annat sätt när de har elbil? Finns det något att lära av den norska elbilsutvecklingen?

Sorterad och kvalitetssäkrad information
Det är givande att regelbundet få nyhetsbrev om sådant man är intresserad av. Kvalificerade urval ur det stora flödet av nyheter, information och reklam. Ofta med intressanta kommentarer och länkar till mer fakta eller till källmaterial. Jag får ett sådant med den korrekta rubriken ”Omvärldsanalys av energieffektiva vägfordon”. Varje gång något riktigt intressant för den som vill se hur utvecklingen ser ut för bränsleceller, batterier och andra tekniker anpassade för vägtransporter.

Norska elbilsanvändare svarar på frågor
Nu handlade det om Norge och elbilarna. Om hur det är privatpersoner som köper elbil i Norge, inte företag som i andra länder. Av de 1721 tillfrågade, 8 % av alla ägare av batteribilar, var det 28% som valde elbil som andrabil. Hela 67%, två tredjedelar, ersatte en bensin- eller dieselbil när de köpte en batterielbil. Endast 3% valde en batterielbil som första bil. (Vad de resterande 2% svarade framgår inte).

Var laddar man?
Laddningen av elbilar är ständigt en fråga. I den norska enkäten svarade de flesta att de laddar bilen dagligen hemma (65%) eller på jobbet (15%). Vanlig laddning på offentlig parkeringsplats används veckovis av ca 20%, och snabbladdning av ca 6-7%. Just detta senare är intressant eftersom det i debatten ofta handlar om hur infrastrukturen ska se ut längs de stora vägarna och hur snabbladdningskapaciteten ska garanteras. Ändå är det relativt få i Norge som utnyttjar snabbladdning, trots att den finns tillgänglig.

Bilägandet bekräftas genom åsikter – man står bakom sitt val
Det är intressant att jämföra vad olika bilägare anser om för- och nackdelar med batterielbilar. I enkäten tillfrågades även 2241 bilägare ur Norges Automobilförbund, som i dagsläget inte ägde en batterielbil. De olika svaren illustrerar hur man ser på elbilar. Mer än 50% av de som inte äger en batterielbil anser räckvidd och brist på laddinfrastruktur som en nackdel. Av batterielbilsägarna var det bara 20% som såg detta som en nackdel.
80% av batterielbilsägarna anser att de låga operativa kostnaderna som en fördel. Endast 20% av de som inte är batterielbilsägare såg den fördelen. En överväldigande majoritet, 87%, av de som äger en batterielbil vill köpa en ny batterielbil nästa gång de ska köpa bil.

Kör man annorlunda med elbil?
Nära 2/3-delar (60%) av elbilsägarna ändrade inte sitt resande efter inköpet. 20% ökade sitt hushålls resande medan 6% minskade sitt resande. Ökningen kan bl.a. förklaras med att relativt många elbilar används som andra-bil, vilket naturligtvis leder till ett ökat resande. Den genomsnittliga ressträckan med en batterielbil är lika med den för bensin- eller dieselbilar, cirka 1500 mil per år.

En miljöaspekt vi borde tänka på
Farten på de norska vägarna är generellt lägre än på de svenska. Det leder till bättre bränsleekonomi för alla fordon, inte bara elbilar. Den som kört på de norska vägarna förstår varför. Omkörningar är ofta helt otänkbara. Om livet går ut på att imponera på sina medresenärer eller -trafikanter kan motorstarka bilar egentligen bara göra nytta efter stopp vid rödljus eller i branta uppförslut. Rytmen blir säkert annorlunda när de flesta anpassar sin körning till varandra.

Smarta elnät
En annan möjlighet elbilsutvecklingen innebär är att de smarta elsystemen kan bygga på lagring av el när elanvändningen är låg, t.ex. på de nätter det blåser. Takten i omställningen blir intressant. Och vi borde absolut lära av norrmännen för att tänka rätt från början.

(Tack, Magnus Karlström, för ditt nyhetsbrev OMEV).

Länktips: Enkäten i sin helhet: http://bit.ly/1CdFCvy

Framtidsoperatören och systemperspektivet

Posted on by
Reply

Svenska Mässan i Göteborg ligger centralt i staden och det är något man aktivt använder när mässor och konferenser ska säljas in. Under de stora evenemangen höjs hotellrumspriserna rejält. Bokmässan är ett 30-årigt fenomen och under året genomförs flera fackmässor med uppenbart gott resultat. Nyligen var jag på Scanautomatic Processteknik. Inte för att jag kan branschen, utan just för att jag inte kan branschen.

Att scanna en bransch
På en dryg timme hinner man se mycket. Kända varumärken, vad företagen anstränger sig att sprida av budskap och profilering, vad besökarna tycks intresserade av och mycket mer. Ofta försöker jag titta på de montrar som inte är placerade i de optimala lägena. Där man kan hitta morgondagens teknik, kanske uppstartsföretag, eller verksamheter som inte ens är företag. Så var det även denna gång.

En ny app
Framtidsoperatören kallar de sig, några forskare från Luleå och Chalmers som på en direkt fråga primärt inte ser sig som företagare, utan just som forskare. Jag förstår vad de utvecklat och visar upp i sin monter, och inser hur snabbt utvecklingen rör sig. Forskarnas app fungerar som en generell docknings-, rapporterings- och kommunikationsenhet. Istället för att leta rätt på manualer, pärmar eller instruktioner, finns allt tillgängligt genom app:en. Tänkt för industrin, gruvor, processindustri m.m. men jag frågar om de tänkt på andra branscher – hemtjänsten, sjukvården etc, där tillgänglig information kan öka säkerheten och förkorta den tid det tar att kontrollera uppgifter. Forskarna tänker sig nog ändå att det är i industrin som denna lösning passar bäst.

Systemnivån
Frågan är hur synergier mellan olika samhällsområden bäst tas till vara. Om industrin ser nyttan med en produkt – vem ska säkerställa att möjliga och samhällsnyttiga synergieffekter tas till vara? Och vem ska bevaka systemperspektivet så att nya produkter och lösningar bidrar till att helhetslösningarna inte blir utvecklingsmässiga återvändsgränder?

Länktips: http://framop.blogspot.se/p/om-projektet-about.html

Så läggs grunden till de stora besluten

Posted on by
Reply

Varför tar inte miljöfrågorna större plats i valdebatten? Mikael Karlsson, tidigare mångårig ordförande för Naturskyddsföreningen skriver om detta i en artikel. (Länk se nedan). För egen del tror jag att det parti- och blocköverskridande grepp Mikael Karlsson efterlyser saknas just för att miljöfrågan till skillnad från flera andra frågor har olika stöd hos partiernas medlemmar och sympatisörer. Dessutom tas beslut i ett större sammanhang.

1988 – sälarna, strax efter Tjernobyl
1988 års riksdagsval gick till historien som ”säldödsvalet”. Under sommaren 1988 dog ett ovanligt stort antal sälar. Nyhetsvärdet och överraskningen att det fanns dolda hot mot vår och djurens livsmiljö bidrog till att föra upp miljöfrågorna på dagordningen. Två år tidigare hade vi haft Tjernobyl-katastrofen, då radioaktivitet spreds även över Sverige, renkött inte fick säljas och bär och svamp från de svenska skogarna förblev oplockade. 80-talets debatt om skogsdöd och försurning hade också en stor betydelse. Plötsligt kom en indikator på att något var fel, en indikator som ingen kunde vifta bort. Döda sälar syns.

2014 – extremväder strax efter Fukushima
2014 års riksdagsval äger rum ett par år efter Fukushima-katastrofen och i år är det sommarhettans torka och skogsbranden i Västmanland som ingen kan vifta bort, liksom de återkommande översvämningarna i olika delar av landet. Väder, javisst. Men vädret uppstår som en följd av det klimat vi har. Ändå är det inte ett klimatval vi upplever. Andra hot, t.ex. väpnade konflikter i olika delar av världen och mänskliga tragedier i deras kölvatten, tar plats i nyhetsflödet. Liksom de antidemokratiska krafter som vädrar morgonluft när intoleransen får näring av en allmän osäkerhet om vart samhället är på väg.

Center-exemplet
Mikael Karlsson efterlyser en blocköverskridande samsyn på problem och lösningar på de helt avgörande frågor vårt samhälle står inför. Genomslaget för miljöfrågor under de borgerliga åren 2006 – 2014 har varit relativt svagt. Man har inte varit ense om prioriteringarna. Vindkraftsutbyggnaden, som tagit fart är kanske det tydligaste undantaget. Men en samlad energipolitik krävde ett stort offer av Centerpartiet. Man släppte en symbolfråga och en av de profilfrågor, som format partiet sedan 70-talet, kärnkraftsmotståndet. Möjligen var det strategiskt rätt av partiet att göra så.

En miljon elproducenter
Kostnaden för att bygga och driva kärnkraftsanläggningar har skenat, vilket gör det svårt för även stora energikoncerner att räkna hem vinster på sina investeringar. Flera länder har tagit beslut om att stänga ner sin kärnkraft med industrilandet Tyskland som föregångare. En satsning på solel och vindkraft, och energibesparingar bidrar till ”die Energiewende” som trots vissa svårigheter tycks kunna visa vägen till ett samhälle där både fossilanvändning och kärnkraftsberoendet minskar. I Tyskland var det det borgerliga CDU med Angela Merkel i spetsen som drev igenom denna politik. Med en miljon fastigheter försedda med egen solelsproduktion fanns på gräsrotsnivå en förståelse för att energi inte måste levereras från stora energibolag som Vattenfall och E.On.

Prosumer-marknader
När Mikael Karlsson efterlyser något liknande, som jag tror är nödvändigt för Sverige på miljöområdet för att klara alla hot vi står inför, är det kanske just en satsning på fler ”prosumer”-liknande marknader (producenter och konsumenter i samma person) som skulle möjliggöra nya grepp. Tyska elkonsumenter har nu blivit elproducenter och tjänar på att själva producera en del av sin el. På motsvarande sätt kan det behövas konkreta win-win-koncept för lokala företag, föreningar och boende, som lägger grunden för de omställningar av samhället vi måste genomföra. Nya samarbeten, nya former.

Tre exempel utöver elbranschen
En sådan möjlighet illustreras av konceptet Lokal andelsmat. (Länktips se nedan). En annan möjlighet är att stimulera socialt entreprenörskap och nya sociala företag, där de offentliga systemen inte lyckas lösa problemen med arbetslöshet, nyföretagande och riskkapitalförsörjning. Med fler människor i arbete blir både samhället och de berörda individerna stärkta.  En tredje möjlighet är att näringslivet tar intryck av föregångarna i Angeredsutmaningen (Länktips se nedan) och kopplar sin verksamhet till andra processer än de uppenbara. En investering i framtiden, som alla tjänar på.

Agera i det lilla med sikte på den stora bilden
De banbrytande och långsiktiga beslut som Mikael Karlsson efterlyser på miljöområdet behöver ett sammanhang och ett slags ”förarbete” på andra områden i samhället. Ansvaret för att detta sker är inte uttalat. Därmed faller det på oss alla att göra vad vi kan och att inse vilken betydelse det kan ha att vi agerar även i liten skala.

Länktips: Mikael Karlssons inlägg i Miljöaktuellt: här.
Lokal Andelsmat – Facebooksida: här.
Angeredsutmaningen: www.angeredsutmaningen.se.

Är metanol rätt bränsle?

Posted on by
Reply

Värmlandsmetanol AB informerar via helsidesannonser i dagspressen (länkar se nedan) om metanol som fordonsbränsle. Man lyfter fram vad det positivt skulle innebära för miljön och för svensk handelsbalans om metanolfabriken kommer igång och metanol blandas in i bränslet för de befintliga bensinbilarna. Björn Gillberg, som redan på 70-talet blev riksmiljökämpe, har ägnat många år åt denna idé och fått stöd av cirka 1500 aktieägare. Är metanol en bra lösning?

Inlåsning
Kritikerna brukar lyfta fram metanolens giftighet, dvs att träsprit som det handlar om, är dödlig att förtära. Mot detta argument kan naturligtvis invändas att de flesta som köper bensin och andra fordonsbränslen undviker att dricka bränslet. Andra och kanske mer relevanta argument handlar om distribution och fortsatt inlåsning i förbränningsteknik. De rika länderna måste rimligen gå före och byta ut fordonsparken mot eldrivna bilar och på sikt måste även utvecklingsländerna gå den vägen. Att då fastna i ett fortsatt beroende av förbränning riskerar att bromsa en nödvändig omställning.

Inblandningens konsekvenser
I sin information talar Värmlandsmetanol om inblandning av metanol i fossila bränslen. Ska detta kunna realiseras måste dels biltillverkarna godkänna nivåer, kvalitet och driftsomständigheter som temperatur etc, dels måste hela produktionskedjan fungera inklusive inblandning och distribution. Det måste finnas ekonomiska argument eller ett tydligt politiskt intresse för denna lösning. Sålänge metanolandelen är mindre än fossilandelen i den färdiga bränsleblandningen riskerar ökade transporter att leda till – låt vara lägre men ändå – ökande utsläpp av koldioxid med fossilt ursprung.

Broms
Förändringsstegen när vi ställer om tekniska system i en mer hållbar riktning är intressanta. Det klassiska exemplet är stenkaka, LP-skiva, CD-skiva, MP3 och Spotify. Det kan således vara en fördel att varje förändringssteg är rejält och tydligt. Risken med metanol som inblandning i fossilbränslet är att det bromsar den nödvändiga övergången från förbränningsteknik till eldrift och att den infrastruktur som behövs för att tanka vätgas eller att ladda batterier försenas.

Oro i världen
Det argument som skulle kunna motivera en satsning på metanolproduktion är tyvärr kopplat till oron i världen. Hälften av Sveriges råolja kommer idag från Ryssland. Skulle det världspolitiska läget kraftigt försämras och Ryssland av något skäl stoppa oljeleveranserna skulle en inhemsk bränsleutspädning kunna vara en kortsiktig lösning. Hoppas på det bästa och planera för det värsta brukar det heta. Det vore sorgligt om rädslan skulle bli vår drivkraft för förändring.

Länktips:
Värmlandsmetanol www.varmlandsmetanol.se och annons här .

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

Posted on by
Reply

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget

Nano-teknik – ett av de osynliga hoten

Posted on by
1

Människan har på ett par generationer lyckats konstruera flera osynliga hot, flera av dem med långtgående konsekvenser för både natur och civilisation. Läckande radioaktivitet från kärnkraft är ett exempel, framför allt från de olycksdrabbade anläggningarna men även från anläggningar i normal drift, vilket leukemiundersökningar runt tyska anläggningar visat. Den ökande halten koldioxid i atmosfären är ett annat uppenbart osynligt hot, som vi själva skapat och ännu inte neutraliserat. Till dessa osynliga hot kan vi nu addera osynliga partiklar i nanostorlek.

Innovationerna vinner på ett tydligt regelverk
Jag har skrivit flera gånger om nanoteknik (se länkar nedan). Förra generaldirektören för kemikalieinspektionen, Ethel Forsberg, skriver nu en debattartikel där hon efterlyser åtgärder i enlighet med den omfattande kartläggning och rapport hon presenterat. ( se länkar nedan). Ethel Forsberg menar att innovationer främjas av tydliga regelverk och normer, så att godkännanden av exempelvis medicinska nano-applikationer kan komma vidare. När regelverk och myndighetsutövning vilar på rätt kunskapsunderlag, där säkerhetsfrågorna och miljökonsekvenser av införande av nanotekniska lösningar blivit genomlysta, kan industrin ta vara på de stora möjligheter och den potential som finns i de nya materialen.

Återvändsgränd och diskussionsarena
Det finns ytterligare argument, som borde intressera finansiärer. Ingen vill satsa pengar på en teknik, som om några år visar sig vara en återvändsgränd. Istället för att chansa och satsa resurser på nanoteknik, som senare visar sig vara skadlig för människa och kretslopp, borde vi både i Sverige och på EU-nivå verka för de åtgärder Ethel Forsberg föreslår. Särskilt mot bakgrund av den stora grafen-satsningen på Chalmers och de lovande medicinska tillämpningarna som forskas på i Sverige borde vi – i ren självbevarelsedrift – säkerställa att de lösningar som kommersialiseras håller måttet ur alla aspekter. Och samtidigt forma den neutrala diskussionsarena som behövs för att politiker, forskare, näringsliv och alla intresserade ska kunna skaffa sig en bild av kunskapsläget, nyttoaspekter och riskbedömningar ur olika perspektiv.
Jag tror dessutom att omvärlden förväntar sig detta av Sverige – att vi tänker helhet och skapar förutsättningar för kloka beslut.

Länktips: Artikel av Ethel Forsberg:
http://miljo-utveckling.se/var-ar-regleringen-av-nanomaterial
Tidigare texter om nanoteknik, bl.a.:
http://christerowe.se/2013/10/nr263-nano-fragorna-viktigare-an-svaren/

Rapport om social hållbar utveckling

Posted on by
3

Rådet för integration och samhällsgemenskap, med landshövding Lars Bäckström som ordförande, lämnade sin rapport till kommunstyrelsen i Göteborg före midsommar. Rådet har varit opolitiskt sammansatt och bland ledamöterna finns företrädare för olika samhällssektorer. En sammanfattning och några kommentarer följer här.

Rapporten pekar inledningsvis på några brister
Redan i inledningen slår man fast att det saknas en tydlig målbild för arbetet med en ”stad för alla”. Man pekar på hur den kommunala organisationen isolerar integrationsfrågan till särskild politik och profession (stuprören). Avsaknaden av en aktiv bostads- och boendepolitik som kan motverka boendesegregation lyfts fram liksom att tillväxtbegreppet alltför lite och alltför sällan sätts in i ett fördelningssammanhang.

En dellösning: Kraften i skärningspunkterna
Man identifierar även i inledningen en viktig lösning: ”Ta tillvara den kraft som uppstår i skärningspunkterna mellan politik och näringsliv, civilsamhälle, kultur och folkrörelser i mångfaldens Göteborg.” Tyvärr utvecklas denna goda tanke inte i rapporten. Istället blir citatet en illustration av det som sällan uttrycks tillräckligt tydligt: Samhället är mer än den kommunala organisationen, mer än närings- och föreningsliv, mer än varje del av helheten.

Att ta tillvara skärningspunkterna
Även om många av samhällets nyckelfunktioner organiseras och finansieras via den kommunala skatten kan kommunen som organisation aldrig äga skärningspunkterna. I bästa fall kan kommunen möjliggöra att samhällets olika sektorer möts och får chans att utveckla den kraft som rapporten talar om. Det finns en outtalad diskrepans mellan vad kommunen beslutar och vad man kan åstadkomma.

Utvecklad demokratiska processer
Tidigt i rapporten slås fast att ”rådet eftersträvar en stadsutveckling som bygger på dialog, nätverk och politisk legitimitet, samarbeten mellan folkvalda och tjänstemän inom offentlig sektor. Vi vill se utvecklade demokratiska processer som i dialog anpassar kommunala verksamheter efter invånarnas behov.” Det låter bra. Men den vision man inledningsvis beskriver till form och innehåll ser det politiska fältet som ägare av visionen, en vision som ”invånarna ska tolka, förstå och bli inkluderade i”.

Paketering i en förvaltande tradition
Företag och föreningar ska få möjlighet att ställa sig bakom visionen. Spridning av visionen ska ske på olika språk och i sociala media. Ledarrollen och subjekt/objekt-perspektivet är tydliga. Beskrivningen av visionen uppehåller sig i övrigt till stor del vid de traditionella lösningarna: program, mål, styrgrupp och råd. Merkostnader ska hanteras av en ny fond. Hela förändringsarbetet paketeras i en förvaltartradition. Man hade kunnat bjuda in till ett annat ägande av visionsprocessen.

Malmökommissionen
Under rubriken Ledning och ledarskap plockar rapporten upp Malmökommissionen och förslaget med kunskapsallianser som fått som stor uppmärksamhet. Kunskapsallianser innebär jämlika samarbeten mellan medborgare, förvaltning, föreningsliv, näringsliv och forskning. Malmökommissionen föreslår att stadsplanerare bildar kunskapsallianser med företrädare för kultur, föreningsliv och forskare i syfte att skapa både faktisk delaktighet och en känsla av delaktighet. Göteborgsrapporten för tyvärr inte resonemanget längre än så och konkretiserar inte hur delaktighet relateras till rådande beslutsprocesser eller formella ansvarsfrågor. På så sätt blir idén hängande i luften.

Fristående förvaltning som söker legitimitet?
I ett annat avsnitt under Ledning och ledarskap återger rapporten tankar från Harward-professor Mark Moore. I korthet handlar det om att förvaltningen, allmänheten och politiker har olika roller, där de offentliga organisationerna behöver söka legitimitet både hos politiker och hos allmänhet. Avsnittet känns verklighetsfrämmande i en svensk tradition, eftersom de politiska nämnderna i praktiken styr förvaltningarnas arbete. Moores tankar hade behövt en egen analys för att kunna ta form i den svenska kommunala traditionen.

Ledning, ledarskap och en otillräcklig slutsats
Lite tydligare blir rapporten i sitt resonemang kring skillnaden mellan ledning och ledarskap. Ledning handlar om styrning, ansvar och att kunna utkrävas ansvar, hävdar  rapporten, och särskiljer det från ledarskapet, som mer handlar om personers egenskaper och former för att leda på olika nivåer. Rapporten föreslår att ett förvaltande ledarskap ersätts av en samhällsbyggande ledning och ledarskap, ett nytänkande som tar hänsyn till helheten och inkluderar människorna i helheten. Man vill se ett ledarskap för en socialt sammanhållen stad, ett ledarskap som arbetar förebyggande, som mobiliserar och engagerar för en gemensam vision. Det är möjligen ett steg i rätt riktning, men betydligt mer innovativt hade varit om rapporten fullföljt tankarna kring Malmökommissionens kunskapsallianser. Nu är man kvar i den kommunala formen som ram. Att ”inkludera människor” är ganska långt från att ”etablera jämlika samarbeten”.

Budget, investeringar och risken med att se för snävt på samhället
I avsnittet om bostäder och civilsamhälle pekar man på AB Framtiden som en viktig motor för att bryta bostadssegregationen. En slags ”Marshall-plan” efterfrågas och en investeringsfond föreslås för att möjliggöra satsningar i stadsdelar och verksamheter som behöver extra resurser. Här hade man kunnat fånga upp andra tankegångar. Man hade kunnat beskriva vikten av en lokal utveckling baserad på lokal ekonomi och lokala resurser. Man hade kunnat se bortom fastighetsförvaltarperspektivet och sett AB Framtiden som en av flera resurser för en lokal mobilisering. Man hade kunnat nämna de verksamheter och projekt som på senare tid skapat förutsättningar för förändring. Man hade kunnat tänka outside the box. (Se länkar nedan).

Leading by stepping back
I avsnittet om arbete och försörjning föreslår rapporten mer av samverkan mellan alla samhällsaktörer. Specialutbildade näringslivssamordnare ska finnas på arbetsförmedling och på Business Region Göteborg. Näringslivet ska hålla samordnarna uppdaterade om tillgängliga arbetstillfällen. Nyanlända ska tas om hand på ett mer genomtänkt och välkomnande sätt. Jag kan inte låta bli att undra om rapportförfattarna inser vilken extra arbetsvolym all denna samverkan innebär. I dessa tider av slimmade organisationer, krav på rapportering och hög arbetsbelastning – inte minst på arbetsförmedlingen – känns det orättvist att lägga till nya arbetsuppgifter utan att samtidigt peka på behovet av omprioriteringar och resursfördelning. Återigen tror jag att en viktigare lösning hade varit att utgå från existerande lokala nätverk och föreningar, där kontaktytor och förtroende är etablerade. Leading by stepping back, som några forskare från Skåne så riktigt nämnde på lokalekonomidagen i Gårdsten den 25 april. (Se länk nedan).

Angeredsutmaningen
I avsnittet om barn och unga betonar rapporten vikten av att barn och unga får en god start i livet. Fler vuxna i förskolan och i skolan, ett jobb per familj, praktikplatser, mer fritidsaktiviteter, yrkesutbildningar, samordning mellan studievägledare och utbildningsorgan är några av förslagen. Oberoende av rapporten har ett initiativ tagit form i Angered, där Angeredsutmaningen nu involverar ett stort antal företag i samverkan med Angeredsgymnasiet. Näringslivet behöver inte reduceras till sponsorer av kläder och material till idrottsrörelsen, som rapporten exemplifierar företagens CSR-arbete med. Företagen vill och kan ta ett betydligt större samhällsansvar. (Se mer i länk nedan).

Forskning
I det sjätte rapportavsnittet, som handlar om forskning, kunskap och långsiktighet, återkommer man till Malmökommissionen och till tillgänglig forskning, som pekar på både möjligheter och risker med städernas utveckling. Förslaget i rapporten handlar om att etablera en kunskapsplattform i samverkan med Göteborgs Universitet m.fl. verksamheter för praktiknära forskning och utveckling. Man ser migration, integration, inter-kultur och social utveckling som de naturliga kunskapsfälten. Föga förvånande förutsätts besluten när det gäller att bygga det hållbara Göteborg behöva bygga på fakta och forskning. Och man missar att knyta ihop denna tanke med inledningens fina tal om mångfacetterade skärningspunkter.

Hur viktigt var det att alla var överens?
Känslan jag får efter genomläsning av rapporten är blandad. Hur mycket av texten är kompromissad för att alla skulle stå bakom den? Var det nödvändigt att alla i rådet var ense? Hur kom det sig att tre ledamöter lämnade Rådet under arbetet? Vilka förslag fick vi nu inte ta del av? Vilka tankar sållades bort för att de inte passade in?

Det man inte nämnde
Samtidigt finns det flera bra avsnitt i rapporten. Stuprören som måste bort, samverkan som måste öka, hänvisningar till den mer genomarbetade Malmökommissionen, några viktiga forskarreferenser, betoningen av barn och unga…  Och ändå. Samhällsutvecklingen styrs bara delvis av politiska beslut. Mitt intryck är att rapportförfattarna inte lyckas frigöra sig från det förvaltarperspektiv som präglar offentlig verksamhet. Förnyelse och förändring innebär att ompröva tidigare sanningar och att på allvar bygga nya strukturer. Nödvändiga strukturer som involverar gräsrötter, företag, civilsamhälle, föreningsliv och tillfälliga nätverk diskuteras inte på ett konkret plan i rapporten. I så fall hade man nämnt initiativ som: Staden vi vill ha och Omställningsrörelsen, sociala företag som Vägen Ut! eller förstudien Stadslandet Göteborg. (Länkar se nedan).

Länktips:
Rapporten från Rådet för integration och samhällsgemenskap: http://bit.ly/1lfIbnJ
Malmökommissionen hemsida och rapport: http://www.malmokommissionen.se/
Stadslandet Göteborg, förstudie: http://bit.ly/S8LupF
Lokalekonomidag i Gårdsten 25 april 2014: http://bit.ly/1mG5zzP
Angeredsutmaningen hemsida: http://www.angeredsutmaningen.se/
Staden vi vill ha: info http://christerowe.se/2013/10/nr264-grasrotsinitiativ-staden-vi-vill-ha/
Omställningsrörelsen hemsida Göteborg:  http://omstallninggoteborg.se/oms/
Vägen Ut! hemsida: http://vagenut.coop/

Forskning: Att leda i förändring

Posted on by
Reply

Industriföretag som vill vara effektiva måste förstå skillnaden mellan utförande och utveckling. Kommunikation och ledning måste anpassas till rätt situation. Återkoppling och länkar mellan grupper behöver översyn. Motsättningar, konflikter och störningar leder till utveckling när de synliggörs, men om de förblir i det fördolda störs verksamheten.

Vi är bra på att tänka själva
Ovanstående är i sammandrag några av slutsatserna i en ny doktorsavhandling av Annika Engström vid Linköpings Universitet. Länk se nedan. Det kan tyckas vara uppenbart att skilja på utförande och utveckling, men riktigt så enkelt är det inte. I den svenska kulturen finns ett stort mått av ifrågasättande. Vi är vana att tänka själva, ifrågasätta påståenden och att vara kritiska. Det är en styrka i vårt samhälle och i vårt näringsliv att var och en har förmåga att se självständigt på problem, lösningar och alternativa genomföranden. Men var sak har sin tid.

Förändringstakt
Det finns ett stort värde i att effektivt göra som man alltid gjort. Kvalitetssäkring brukar det kallas. Eller serieproduktion. Allt från mjölk och bilar till arkitektritningar och mjukvaror kan standardiseras och bli effektivt producerade. Samtidigt finns ett krav på ständiga förbättringar och numera – glädjande nog – en allt större insikt om att vi behöver producera varor och tjänster på ett allt mer hållbart sätt, där resurser, energianvändning och påverkan på människor, natur och framtiden kommer allt mer i fokus. Förändringar, dels för att möta konkurrens, dels för att motsvara marknadens och konsumenternas förändrade attityder, blir nödvändiga. Konflikten finns då mellan att göra som man brukar och att göra något annat. När ska företaget göra det ena eller andra? Hur ska förändringsfrågorna hanteras?

Låt kritiken bli en tillgång
Utveckling sker när motsättningar, konflikter och störningar synliggörs i organisationen, skriver Engström. Motsatsen, att låta motsättningar, konflikter och störningar förbli fördolda, stör utförandet och är negativt, hävdar hon. Som så ofta handlar det om en ledningskompetens. När ledningen ser till att rätt frågor och rätt diskussion kommer upp på rätt möte och i rätt sammanhang finns det en chans att låta de kritiska rösterna bli en tillgång i utvecklingsarbetet.

Går det att generalisera?
Tanken att överföra forskningsresultaten till andra sektorer i samhället är lockande. Är det så att även organisationer, idéburna verksamheter och våra förvaltningar och myndigheter behöver systematisera sig på liknande sätt? Så att utförandefrågor har sin tid och utvecklingsfrågor har sin? Finns det en medvetenhet i organisationer på ledningsnivå att utförande- och utvecklingsfrågor behöver hanteras medvetet och separat? Stämmer för övrigt slutsatserna? Eller finns det annan forskning som pekar i någon annan riktning?

Olika organisationer
Avhandlingen är på 200 sidor och det ska erkännas att jag ännu inte har läst den i sin helhet. Som en ingång till att bättre förstå hur verksamheter bäst organiseras tycks avhandlingen ändå kunna tjäna. Särskilt intressant skulle det vara att studera vilka skillnader som kan finnas mellan kooperativt ledda verksamheter, traditionella familjeföretag och större bolag. Vilken roll spelar organisationsformen för den tydlighet som varje organisation behöver?

Att sitta still i båten eller inte
Att det är svårt att både bejaka invändningar och att begränsa dem kan var och en skriva under på, som har arbetat i ledande ställning. Olika åsikter är viktiga för dynamiken och trivseln. Samtidigt måste varje verksamhet få bedrivas på ett effektivt sätt. Inte minst för att stärka kundförtroendet och bilden utåt. Därutöver finns en ekonomisk realitet i form av avskrivningar och pay-back-tider som styr hur snabba kast som fungerar. Omoderna maskiner kan kanske inte bytas ut i en snabb takt. Att sitta still i båten kan vara klokt. Eller inte. Fråga Nokia.

Länktips:http://diva-portal.org/smash/record.jsf;jsessionid=5254e92762af61f9e679ec116454?pid=diva2:716849