Både de enkla lösningarna och de mest avancerade tycks ha en sak gemensamt – att låta oss slippa ta ansvar. Mina två exempel handlar om politiken respektive tekniken i samhällsutvecklingen.
Så skönt att slippa ta ansvar
Visst är det lockande med politiska ledare som har enkla lösningar på all världens problem och orättvisor. Genom att använda härskartekniker och låta kraftfull får en populist som Trump det att framstå som enkelt att krossa fienden och att kasta ut utpekade grupper. Väljarna lockas av enkelheten i budskapet. När Trump får bestämma så slipper var och en ta ansvar. Och skulle det gå snett kan de ju enkelt skylla på den person de just valt. Det är underförstått att Trumps väljare senare kan skylla på ledaren. Vi har sett det förut, när ledare med förenklade budskap skaffar sig det manöverutrymme de behöver. Lite av samma revanschkänsla, lite av samma ”så bra att någon äntligen gör något åt min situation”.
En anledning: Bristen på visioner
Och så det typiska skuldbeläggandet. Det är någon annans fel att situationen är som den är. Det är inte jag som behöver ta ansvar för min situation, jag kan med rätta skylla allt på en utpekad grupp. Fenomenet återkommer i många länder och tycks hänga samman med det nya utanförskap som har med livsstil, utbildning, ekonomi och social situation att göra, men också bristen på visioner. I nedskärningarnas och effektiviseringens tid krymper resurserna och därmed vars och en andel av kakan. Så minskar tilltron till samhället. Den gemensamma bilden av vad samhället egentligen är försvagas. Det blir lätt att framställa sig som ett offer för omständigheter och att de som har makt, pengar och inflytande inte bryr sig om helheten. Att vända utvecklingen på privat eller generell nivå känns hopplöst. Grogrunden för populism är lagd.
Teknikutveckling: Nu behöver vi snart inte hålla i ratten
Även de mest avancerade tekniska lösningarna svarar upp mot vår önskan att slippa ta ansvar. Alla biltillverkare, och ett antal andra företag med globala ambitioner, arbetar just nu intensivt med det som kallas självkörande eller autonoma fordon. Volvo ligger långt fram, men Toyota har flest antal patent, tyskarna ligger i, liksom företag som Bosch, Google och Apple, som vill kapa åt sig marknadsandelar av den nya marknad med hårdvara, program och system som förväntas uppstå när våra fordon kopplas upp mot nätet, blir hel- eller halvautomatiska i sin manövrering och fordonen ger förare och passagerare möjlighet att göra något annat än att hålla i ratten.
De svåra sekundsnabba valen
Riktigt intressant blir det ju när de självkörande bilarna tvingas göra svåra avvägningar. Om en kollision är omöjlig att undvika: är det då bättre att köra i diket själv eller att köra in i framförvarande fordon? Är det ur programvarans perspektiv bättre att skada fordonet eller att chansa genom en undanmanöver som kan gå bra, men som också kan riskera livet på passagerarna? Är det bättre att köra på en barnvagn än en cyklist eller tvärtom? Det kan vara skönt att kunna skylla på tekniken i sådana svåra valsituationer. Men är det en utveckling vi önskar?
Så skönt…
Det tycks som om vi på flera plan vill slippa ta ansvar. Den starke ledaren ger oss en känsla av bekvämlighet. Ingen behöver ta ställning. ”Han har ju skaffat sig en stor förmögenhet, så han måste ju veta hur man får folk att göra som han säger. Han bygger en mur mot Mexiko och gör Amerika stort igen….”
Och nog kan det vara lockande att slippa ta ansvar för bilresan. ”Nu slipper jag se upp för alla klantskallar i trafiken. Bilen sköter transporten och själv kan jag kolla epost och läsa det senaste…”
Vad är det att vara människa?
Vi som vuxit upp med TV-debatten om burken som skulle fördumma en hel generation kan nu se fram emot en liknande debatt – den om hur vi tycks dras mot lösningar som diskvalificerar vårt eget omdöme. Visst är teknik bra, men inte om den reducerar människan till en passiv konsument utan egen kunskap, utan moral och utan vilja eller förmåga att förverkliga några drömmar.
