Visselblåsare kallas de. De som inte nöjer sig med att konstatera felaktigheter utan även gör något åt det, blåser i visselpipan och varnar för oegentligheter, brott och systemfel. De kan uppfattas som illojala medarbetare när de läcker information till media och allmänhet, information som den egna arbetsgivaren inte vill ska komma ut. Vad är moraliskt riktigt och vad är förkastligt beteende i detta? Vad är rimligt?

Edward Snowden
Frågan är ständigt aktuell. Edward Snowden insåg att hans avslöjande skulle förändra hans liv för många år framåt. Samtidigt kände han det som en plikt att berätta om den systematiska övervakning som äger rum. Snowdens avslöjanden har fördömts av underrättelsetjänster, politiker och säkerhetsansvariga, både på den militära och civila sidan. Samtidigt har han fått mycket beröm för sitt civilkurage och sin konsekventa hållning.

Staten – är det jag?
Det finns en intressant deldiskussion att fånga upp ur detta: Är staten och säkerheten synonymt med förvaltningen, maktapparaten och det organiserade samhället eller är staten detsamma som summan av befolkningen? Vad är viktigast? Att staten fungerar som organisation eller att medborgarna upplever att deras ord väger tyngst i avvägningen mellan kontrollbehov och mänskliga rättigheter? Demokratibegreppet hamnar återigen i blickpunkten.

Felrapportering som framgångsfaktor
I Sverige har vi ”Fången på fyren” om ni minns. Sjöfartsverkets medarbetare som dristade sig att klaga på de egna kartorna och som ”belöning” fick en isolerad tjänst ute på en bemannad fyr. Samtidigt har vi ett ledande japanskt företag, Toyota, som byggt hela sin framgång på att de anställda rapporterar felaktigheter. Genom att synliggöra fel och misstag har Toyota fått möjlighet att under decennier justera för misstag och verkligen konsekvent arbeta med ständiga förbättringar. I en företagskultur där misstag och fel ska tystas ner blir ”ständiga förbättringar” bara ett modeord.

Vad är rimlig avvägning?
EU-parlamentet har nyligen antagit det man kallar ”Trade Secrets Protection Agreement”, ett förslag till lagstiftning som är tänkt att skydda företagens hemligheter. Ministerrådet måste också godkänna förslaget innan det blir verklighet, men grundtanken är att företagen ska ges större möjligheter att skydda sina affärshemligheter. Kritiker menar att detta förslag skulle innebära att företagen får möjlighet att åtala visselblåsare, journalister och nyhetsorgan som publicerar läckta dokument. Lagförslaget innebär, hävdar kritikerna, att människor kommer att tveka att berätta om oegentligheter samt att företagen får lättare att komma undan när de exempelvis kringgår skattelagar, bryter mot mänskliga rättigheter eller skadar miljön.

När går företagsintresset före allmänintresset?
Frågan är intressant. Det finns legitima skäl för företag att hemlighålla delar av sin verksamhet eftersom vissa affärshemligheter kan skada verksamheten om de kommer till konkurrenternas kännedom. Samtidigt blir det problematiskt om gränsen för hemlighetsmakeriet flyttas så långt att företagsintresset dominerar över allmänintresset.

Tre dellösningar
Lösningen på problemet kan finnas på flera plan. Dels finns det nya företag som tänker i helt andra banor, där t.ex. ägandet delas mellan producenter och konsumenter. I den typen av verksamhet finns rimligtvis en större öppenhet och en kultur, som gynnar transparens och missgynnar hemlighetsmakeri.
Dels finns det möjlighet att lagstifta om transparent bokföring, där miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp, uppförandekoder etc måste granskas och redovisas. Den utvecklingen är redan på gång.
För det tredje finns det en tydlig trend i samhället att personal söker anställning i företag som både kommunicerar och förverkligar värden, som uppfattas positivt. Tillit blir en konkurrensfaktor och tilliten bärs och personifieras av de anställda och deras attityd till släkt och vänner. Fuskande företag kommer helt enkelt att ha svårt att locka rätt personal.

Målvaktsfrågan
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att intressekonflikten existerar mellan nyttan för företaget (och ägarna) respektive nyttan för kunder och det allmänna. När ett företag tjänar pengar kan de lockas att vilja tjäna ännu mer pengar på att bete sig bedrägligt. Övergivna sjöodugliga fartyg i våra hamnar har börjat bli ett påtagligt problem. Samma fenomen finns naturligtvis även på landbacken. En ”målvakt” handlas upp som formellt står som ägare till en rostande båt eller en kemikaliefylld bakgård. Lagstiftningen hinner inte med. Ansvarsfrågorna hamnar mellan stolarna och någon tjänar pengar på att luras.

Vem lyssnar man på?
När nu gränsen mellan vad som är bra för företagen och vad som är bra för helheten flyttas till förmån för företagen måste vi fundera på vilka konsekvenser det kan få. För mig verkar det som om EU-parlamentet har lyssnat alldeles för mycket på lobbyisterna från näringslivet och alldeles för lite på de organisationer som hyllar civilkurage och värnar mänskliga rättigheter.

Tips: ett Youtube-klipp från EU-parlamentet, där två olika ståndpunkter kommer fram, den ena kort mot slutet: https://www.youtube.com/watch?v=2hv6OrGZsms