Bra rapport om konsumtion och 10 myter

I somras var jag som vanligt i Almedalen och lyssnade på många kloka synpunkter i den stora mängd av seminarier som anordnades. Konsumtionsforskningen är intressant eftersom den kan försöka se bakom de mönster, drivkrafter och konventioner som lett fram till dagens överkonsumtion och ohållbara resurs- och energianvändning. En av talarna i Visby var professor Oksana Mont från Lund och hon har också varit samordnare för en rapport om tio myter kring konsumtionen som förtjänar uppmärksamhet. Läs gärna igenom rapporten först (länk nedan) så blir kommentarerna här lite mer begripliga.

Myter som bråkdelar av sanning
Bland det mest intressanta med rapporten, som finansierats av Nordiska Ministerrådet, är att den sätter fingret på kortsiktigheten och den snäva horisonten kring flera av de lösningar som diskuteras. Rapporten benämner dem myter, dvs sanningar som egentligen bara till en mindre del är just en sanning. Lösningar som delvis skymmer de verkliga problemen och som i vissa fall legitimerar ett otillräckligt beteende.

Visionen om ett bättre samhälle
Bland det jag saknar i rapporten är ett tydligare perspektiv av utvecklingsoptimism – att samhället måste bli bättre och upplevas vara bättre för att på allvar locka konsumenter och medborgare till förändrade värderingar, åsikter och beteenden. Det talas i och för sig om nya mått på samhällets välstånd som komplement till det ensidiga BNP-begreppet. Men utveckling/förändring innebär omprövning av rådande värderingar och strukturer och för att få genomslag måste samhället bli och upplevas bli bättre både på kort och på lång sikt. Politikens tillkortakommanden på det visionära området blir i det perspektivet dubbelt beklagligt.

Stora skillnader i värderingar och åsikter
Det som också är ett faktum och som inte berörs speciellt mycket i rapporten är den spridning i värderingar, attityder och åsikter som finns i det svenska/nordiska samhället. Enklast illustreras detta med debatten om kärnkraften som generation efter generation svenskar uppenbarligen står väldigt kluvna inför. Här återfinns övertygade anhängare och minst lika övertygade motståndare. Några av anhängarna kan förmodas tillhöra teknikoptimisterna, som hävdar att alla problem kan lösas med teknik, investeringar och ett vetenskapligt förhållningssätt. Det dessa generellt underskattar är den mänskliga faktorn, de långsiktiga effekterna av ändliga resurser och ett högrisk- och högteknologiberoende. Relaterat till rapporten saknas det således ett tydligare resonemang av hur dessa fundamentala åsiktsskillnader ska kunna jämkas samman i en någorlunda gemensam framtidsbild av det hållbara, välmående samhälle alla strävar efter, men ser olika vägar till. Ska den gemensamma framtidsbilden exkludera områden där det finns olika åsikter, eller ska framtiden kompromissas fram? En ganska avgörande frågeställning, tycker jag.

Långsamheten – trots tydliga effekter på miljön
En annan illustration till hur svårt det är att förnya och förändra ett samhälle är hur stor andel lantbrukare som fortfarande arbetar med konventionell odling och uppfödning i förhållande till ekologisk. En stor majoritet inom lantbruket står bakom konventionell odling och väljer bort friskare djur och mindre kretsloppsfrämmande ämnen i biosfären eftersom detta skulle kunna innebära lägre avkastning i volym och ofta mer arbete med manuella åtgärder. Spridningen av pesticider och anti-mögelmedel i jordbruket har ju nu visat sig vara en trolig orsak till den omfattande bi-döden. Miljontals bisamhällen har världen runt försvunnit till följd av att de inte har motståndskraft mot effekterna av multipla gifter i sin miljö. (Länk se nedan till denna forskning). I relation till rapporten blir omställningshastigheten i det svenska jordbruket en tydlig illustration till hur svårt och tidsödande det är att förändra en verksamhetsgren i en hållbar riktning.

Bönderna och Thailand
Rekyleffekten nämns i rapporten, dvs när vi tror att vi gör något bra och därmed kan unna oss något, som en resa till Thailand…. Jag stöter ofta på ryggmärgsreflexen hos människor, där de med emfas hävdar att de källsorterar, köper energismarta belysningar, stänger av lampor och datorer, sorterar batterier etc. Och när de är så duktiga balanserar de detta med att unna sig något annat. Sällan hör man någon reflektera över vad det ökade konsumtionsutrymmet har inneburit av pressade livsmedelspriser, som håller på att slå ut det svenska jordbruket, och koppla detta till pryljakten eller planerna på en resa. Det som kan vända denna utveckling är eventuellt mer folkbildning och mer av tydliga förebilder. Det förs ingen diskussion om det smarta i att fördela sin disponibla inkomst på ett annat sätt än att låta bönderna bekosta Thailandsresan.

Illustrativt exempel
Hur långt vi har kvar innan våra CO2-utsläpp börjar närma sig de hållbara nivåerna kan illustreras med en artikel i Fastighetstidningen, där man gläds åt ökningen av andelen lågenergihus. Och vid genomläsning förstår man att det bara finns lågenergibostäder för en promille av invånarna i vårt land. (Länk till artikeln se nedan).

Vilket ansvar har butikerna?
Butikernas ambivalens är också en delfråga i sammanhanget. Det är svårt att kommunicera dubbla budskap. ”Här har ni bra produkter till rätt pris” och ”Här borta har vi miljöbra produkter till ett annat pris”. Kan båda sortimenten vara bra? I så fall, varför behövs miljömärkta produkter? Tydligast och enklast exemplifieras denna problematik med utbudet av bananer. Sida vid sida, i många butiker, ligger de besprutade bananerna och de som är eko/fair-trade-märkta. Oftast med ett lite högre pris på de som inte skadar miljö och arbetare. Visst är det märkligt att butikerna fortsätter att sälja båda sorterna och därmed fortsätter att undvika att ta ansvar för sitt utbud?

Vägen framåt
Rapporten väcker en mängd frågor om var problemen egentligen ska tacklas, vem som ska ta ansvar för vilka åtgärder och vilka möjliga komplement som kan behövas. Man argumenterar för en panel liknande IPCC, och för en tankesmedja eller ett forum som skulle kunna lyfta frågorna. Bland annat som ett svar på allmänhetens frågor kring att ”forskarna inte är eniga”. Att forskning utifrån ett konsensusperspektiv inte är så lämpligt har nog gemene man svårt att ta till sig.

Rapporten är både tänkvärd och värdefull. Vi har inte råd att låta låt-gå-politiken fortsätta.

Länktips – rapporten om de tio myterna: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-564/at_download/publicationfile

Länk till artikel om forskningen kring bi-döden: http://qz.com/107970/scientists-discover-whats-killing-the-bees-and-its-worse-than-you-thought/

Länk till Fastighetstidningen och lågenergihus:  http://www.fastighetstidningen.se/fler-lagenergibyggnader-an-nagonsin-i-sverige-2014/

 

 

Shwopping en dellösning?

Det kommer regelbundet nyhetsbrev i inkorgen från olika håll. Ibland är de rutinartade, ibland tänkvärda och ibland innehåller nyhetsbreven något som kan betecknas som ett trendbrott. Idag kändes det som ett trendbrott, i alla fall vid första läsningen. Se länk nedan till originalnyheten. (Och tack till CSR i Praktiken för tipset!)

Konsumtionens roll
Konsumtionen är ett stort bekymmer ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur ska vi kunna minska vår konsumtion och samtidigt hålla igång hjulen, betala skatt, säkra upp våra löner, pensioner, statliga utgifter och välfärdsutveckling? Minns 11 september och Bush-regimens snabba budskap om att inte sluta shoppa.

Systemperspektiv
Kanske är det inte på individnivå vi ska se konsumtionsminskningen utan mer ur systemperspektiv? Om summan av våra inköp minskar belastningen på naturens resurser, energi och trycket på kretsloppet är vi kanske på rätt väg. Marks & Spencer har i alla fall insett att de kan bidra till att förlänga livslängden på produkter, något som gör att bra produkter får en fortsatt användning och som även möjliggör för personer med sämre ekonomi att skaffa sig något nytt.

Lagstiftning ?
Om vi tänker oss att det vore lag på detta – man måste säkerställa att allt man köper säljs via second-hand-butiker eller motsvarande – hur skulle det se ut då? Visst skulle samhället i stort få en minskad införsel av nya produkter? Visst skulle vi förlänga brukartiden per produkt med kanske 100 %? Visst vore det en väg att gå?

Bättre utnyttjande av resurserna
Det är självklart inte hela lösningen, men det skulle i alla fall bidra till en fortsatt ekonomisk omsättning, låt vara på lägre nivå och andra affärsidéer, men produkterna skulle få en längre nyttjandegrad och vi skulle per energiinsats, per råvaruinsats etc få en mer hållbar ekonomi. Eller hur?

Tankeexperiment
Det är de små stegen i rätt riktning som är avgörande. Även om det inte känns bekvämt med en lag om second-hand-försäljning så är det ett bra tankeexperiment.

Länktips: till Marks & Spencers hemsida här

Matturism i Matlandet Sverige

Sverige är ett turistland. Men vi är ganska dåliga på att utnyttja våra egna unika tillgångar: upplevelser i författarnas spår, från Pippi i Vimmerby till Wallander i Ystad, midnattssol, sjöar och vattendrag, tystnad, älgar och lingonsylt. Gröna skogar har vi, men var är guldet?

Vad ser andra som vi själva missar?
Exempel på hållbar turism finns, men de är inte representativa för merparten av besöksmålen och arrangemangen. En rapport från Nordiska Ministerrådet pekar visserligen i rätt riktning, (länk se nedan) men den som exempelvis besöker TUR-mässan i Göteborg får oftast leta efter arrangörer med hållbarhetsprofil. Ändå är det påfallande ofta som utländska besökare avundas vår inställning till naturen och har hört om vår allmänna medvetenhet om miljöfrågor. Ser andra vad vi själva inte ser? Är vi hemmablinda? Missar vi att ta vara på det som andra ser som exotiskt och värdefullt?

Globalt toppmöte
I dagarna pågår i Göteborg en konferens med den blygsamma titeln World Food Travel Summit 2013. Matturismen ur ett globalt perspektiv. Börshuset dukas upp, långväga gäster får smaka lokala läckerheter. Trendsättare förvånas över yrkesskickligheten hos ledande svenska och nordiska kockar. Landsbygdsministern gläds åt att ”Matlandet Sverige” börjar bli ett vedertaget begrepp. Men bilden är inte enhetlig.

Fyra gånger så mycket tillsatser som i Italien
I genomsnitt stoppar svenskarna i sig fyra gånger så många tillsatser i maten, som italienarna. Ungefär 10 % av allt vi äter i Sverige är tillsatser. Smaker, hållbarhet, konsistens, färg… you name it. Bilden av spetskrogarnas fashionabla Michelin-utnämningar kontrasterar skarpt mot den vardagsmat, som vi i Sverige väljer att köpa och äta. Av vår disponibla inkomst lägger vi i Sverige cirka 13% på maten. En halvering på en generation. Matlandet Sverige är således bara hälften så mycket värt för oss som bor här jämfört med på 80-talet. Samtidigt vinner svenska kockar priser för sin skicklighet.

40% onödigheter
Att bilden är splittrad kan även illustreras med det ökande intresset för matkassar, matböcker och diverse dieter, nu senast 5:2-dieten. Tyvärr verkar det vara så att intresset för kvaliteten och innehållet, t.ex. ekologiskt odlad mat, inte ökar på samma sätt. Det vi lägger våra tretton öre av varje disponibel krona på är dessutom till 40% onödigheter som godis, läsk och alkohol. Och hälften av vår mat importeras. Något som inte gynnar våra producenter. Hur har det blivit så här?

Turistnäringen i glesbygden har det extra svårt
I glesbygd är det dessutom numera svårt att ta betalt av kunder. I tidningen Besöksliv (länk se nedan)  läser jag om svårigheten att använda betal- och kreditkort på STF:s anläggningar. Turisterna vill betala med kort. Bankerna kräver mobiltäckning för kortläsarna. Mobiltäckningen är minst sagt bristfällig utanför större orter. Att bedriva besöksnäring i glesbygd (där mycket av det unika med Sverige kan upplevas) motarbetas således av andra särintressen.

Bilden är inte helt relevant
Bilden av den nyttiga och goda svenska maten, som vi gärna erbjuder turisterna i en exotisk, lantlig miljö är således inte helt relevant. Ekologiska råvaror är långtifrån självklara delar av produktion och konsumtion. Vår egen mat får gärna vara full av tillsatser och när vi ska ta betalt fungerar inte de internationella betalsystemen som de borde. Bättre kan vi!

Länktips: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/anp-2013-718

Länktips: http://www.besoksliv.se/artikel/kortbetalningar-omoejliga-utan-mobiltaeckning-40002

Vi måste sluta lura oss själva

Läser i dagens GP om maten. Dels om ett företag som auktionerar ut fryst mat, där bäst-före-datum passerats med flera år, dels om Mats-Erik Nilssons nya bok där han skärskådar restaurangfusket med mat. Vill vi bli lurade? Eller har prispressandet tvingat fram orimliga krav på låga inköpspriser, så låga att det inte går att köpa bra produkter?

Utan ansvar
Auktionen med gammal djupfryst mat tycks handla om ett företag som lika gärna kunde handla med skrot, ”upphittade” cyklar eller vad-som-helst. Man ser en möjlighet att tjäna pengar på ett konkurslager och gör så. Denna slags affärsverksamhet kommer kanske alltid att finnas. ”Om inte jag gör det så är det någon annan som tjänar pengar på detta”, brukar det heta. Som om varje människa inte skulle ha något eget ansvar.

Självbedrägeri
”Låtsas”-osten som säljs som ”pizzatopping” och som finns med i artikeln om Mats-Erik Nilssons bok handlar om något liknande. Man tar fram ett billigt substitut till ost och hittar en nisch, där priset är avgörande och smakerna kontrolleras av andra tillsatser. Det ser handgjort ut, när pizzabagaren gör pizza ”on-demand”, plockar med sina råvaror osv. Är det inte ett självbedrägeri vi ägnar oss åt? Vad är det ett symptom på? Att vi vill ha billiga pizzor där råvarorna inte är riktiga råvaror?

Kvalitet
På ett sätt påminner det om alla de plastleksaker som översvämmar marknaden. Billiga i inköp och prissatta till vad kunden kan tänkas vilja betala. Ingen kvalitet. Efter några minuter faller sakerna isär eller går inte längre att använda. Bäst att köpa fler leksaker…

Hur gick det till?
När slutade vi bry oss om kvalitet på det vi köper? Vad är det som gör att priset i kronor hela tiden anses viktigare än ”value-for-money” dvs vad vi får för pengarna? Har vi tappat möjligheten att bedöma kvalitet? Ska allt gå så fort nu att vi inte hinner eller ger oss tid att reflektera? Har vi en övertro på några diffusa myndigheter som ska säkerställa att det i köper är OK? När tappade vi initiativet och hur gick det till?

Livsmedel utan liv blir bara ett medel
Hamburgare från en stor kedja som finns över hela världen har i test visat sig aldrig mögla. De torkar in lite, men det finns inga bakterier som bryter ner en sådan hamburgare. Det som skulle kunna kallas livsmedel är snarast utan liv, bara ett medel. Ett vinstmedel.

Så slipper vi bli lurade
När journalister som Mats-Erik Nilsson anstränger sig för att hitta sanningarna bakom fasaden är det därför viktigt att använda hans research till något konstruktivt. Tex att börja ställa frågor. Var kommer de här råvarorna ifrån? Är de besprutade? Det måste få kosta tid att handla rätt saker. Tid, nyfikenhet och intresse är det vi konsumenter kan använda för att hjälpa producenter, leverantörer och butiker att slippa lura oss.

Den förrädiska gilla-kulturen

Business going social
Allt fler experter och trendspanare ser hur de kommersiella krafterna fångar upp sociala nätverk, syns på Facebook, Twitter, Instagram osv. Konsumenterna ”gillar” olika företag, som därmed använder dessa individkontakter för att dels skapa samhörighet – we are family – dels marknadsföra mot individer med liknande värderingar och dels för att långsiktigt involvera de positiva konsumenterna i produktutveckling, vägval och strategier. Ett Youtube-klipp visar denna trend tydligt. (Se länk nedan).

Exkluderande
Som vanligt framställs trenden som exkluderande: om du inte hänger med är du snart ute. Företag måste förstå de sociala mediernas dynamik och drivkrafter. ”Ring oss så kan vi hjälpa dig att bli smart”. Jag kan inte låta bli att känna skepsis inför denna halleluja-stämning, att sociala medier är framtiden och den viktigaste komponenten för trendiga företags utveckling.

Förlorad självständighet
För det första: Vem tjänar och vem förlorar på att företagen knyter sin affärsmodell till sociala medier? Bidrar i själva verket inte detta till en vikande andel självständigt kritiska konsumenter som vågar ställa krav på företagens etiska profil? Vad händer när vi – kanske själva helt ovetandes – blir en del av företagens marknadsföring och strategi? Vill vi som konsumenter sugas in i företagens sfär och värdebas? Varför i så fall? Vilka motiv kan vi ha som konsumenter/medborgare för att ställa oss bakom ett företags utveckling? Vad är det vi godkänner när vi ”gillar” ett företag?

Flytande gränser
För det andra: Hur ska konsumenter kunna skilja på tips, information och reklam? När gränserna flyter och formen för informationen blir otydlig blir det ännu svårare att förstå vad som är vad. Risken är uppenbar att konsumenter passiviseras eller delas in i medvetna respektive omedvetna kategorier. Ska företagen in på allvar i sociala medier kräver det ett motsvarande aktiverande av kritiskt tänkande hos konsumenterna. Och frågan är om det finns förutsättningar för en mer aktiv konsumentroll när ”gilla”-kulturen spridits långt? Omvänt: är det som en reaktion på ”gilla”-kulturen som fröet till en mer aktiv konsumentrörelse kan finnas?

Finns det en main-stream-möjlighet?
Det finns embryon till bra konsumentrörelser på nätet: Dyrare mat nu, Medveten Konsumtion, Köttfri Måndag osv. Men kan dessa bli main stream? Kan konsumenterna vakna och börja ställa rätt typ av krav? Finns den möjligheten? Eller är det prisfokus – billigaste matkassen – som alltid får störst genomslag, oavsett vad matkassens produkter inneburit av belastning på människor, djur och natur?

Nyckelfrågan: Vad är OK?
Kanske är det just här som nyckelfrågan kan synliggöras i gränssnittet mellan det privata och det allmänna. Vad är OK att betala för en OK produkt? Ett lågt pris som våra barn eller någon annan får betala konsekvenserna av nu eller i framtiden – är det verkligen OK?

Mer risk än möjlighet
Det är ännu så länge ett fåtal företag som konsekvent förändrar sin affärsmodell i en hållbar riktning. Som vill utesluta en negativ miljöpåverkan när det gäller de egna produkternas framställning och användande. Som tar socialt ansvar för arbetsvillkor m.m. i sina egna led och i leverantörsledet. Som fasar ut skadliga ämnen, säkerställer kritiska faktorer och kommunicerar sin verksamhet transparent. Så länge majoriteten av företagen inte har förstått vad som krävs för att förändra näringslivet i grunden är tanken på en inkluderad hejarklack i form av ”gilla”-konsumenter mer en risk än en möjlighet.

Länktips: Business is social, Youtube-klipp på:
http://www.youtube.com/watch?v=ujlfePzD77E&sns=fb

Konsumtionen som vår tids opium

På Stadsmuséet i Göteborg ordnas regelbundet föredrag i en serie som heter Mellanrum. Den 29 maj var temat Hållbar konsumtion. Vi fick lyssna till Karin Bradley från KTH i Stockholm och Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. Här något av det jag noterade.

Märkliga siffror
Konsumtionen i Stockholm uttryckt i utsläpp av koldioxidekvivalenter är högre än motsvarande siffra för riket i genomsnitt, högre än siffran för Göteborg och för Malmö. När jag snabbt tittade på diagrammet kunde jag se att rekreation och kultur samt möbler och inredning hade tydligt större utsläppsmängder i Stockholm. Kultur brukar ju annars räknas till de verksamheter som skonar miljön. Från år 2000 till år 2008 ökade det svenska CO2-utsläppet med nära 20 miljoner ton enbart på den importrelaterade konsumtionen, från cirka 40 miljoner ton till knappt 60 miljoner ton enligt siffror från Naturvårdsverket. Vad är det vi köper i så stora mängder efter millennieskiftet?

Fotavtrycket
Vi vill gärna tro att de som är miljömedvetna har mindre ekologiskt fotavtryck än andra. Att vi är duktiga på källsortering, lågenergilampor och på att välja rätt. Forskningen visar tydligt att de okunniga, som inte källsorterar och som aldrig köper ekologiska produkter ofta gör ett mindre ekologiskt fotavtryck. Den hållbara livsstil som medvetna konsumenter ägnar sig åt kompenseras mer än väl av konsumtionsvolymen, antalet flygresor, bilinnehav etc. Den som har låg inkomst konsumerar mindre och lämnar därför ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skaver naturligtvis på självbilden och även den gängse uppfattningen. Det räcker inte att vara duktig. Vi måste växla ner.

Icke-hierarkisk konsumtion
Karin Bradley talade en hel del om forskningen kring fenomenet peer-to-peer-consumtion, ett begrepp som saknar bra svensk översättning. Jämbördig konsumtion, kanske, eller icke-hierarkisk. Hon nämnde Klädoteket, Streetbank, ”Sharing is the new shopping” och andra trender där förtroendet människor emellan utgör ett viktigt kapital. Ska man låna ut något, vill man ju lita på vederbörande. Det finns lånesystem för bostäder (airbnb) och för verktyg. I England finns Landsharing, där folk lånar trädgårdsyta för odling. Karin tipsade även om ett TED-talk om ”open source ecology” som kan vara värt att kolla upp. Forskningen pekar på andra drivkrafter än de traditionella: behov, innovation eller ett socialt välbefinnande, den ekonomiska krisen i många länder, men även sociala mediers genomslag och en ökad medvetenhet.

Shopping som drog
Cecilia Solér gick in på konsumtionens nya roll som normersättare och livsavgörande beteende. Jag fick bilden av att mode, teknik och reklam driver fram (konstgjorda) behov som skapar ett beroende. Shop-a-holics nämndes i sammanhanget. Vi shoppar när vi är ledsna, när vi är glada, åt oss själva och åt våra närmaste. Shoppingen har blivit som en drog för många och inte minst ungdomar jämför kläder och utseende på ett näst intill destruktivt sätt. Mönstret genererar inlåsningseffekter. Det blir svårt att bryta mot normer och att se alternativen. Och som någon i publiken betonade – vi blir sedan 60-talet inte längre lyckligare av vår ökade konsumtion, tvärtom, den ökade konsumtionen påverkar oss negativt.

Psykiska problem
Cecilia Solér gick så långt att hon sa att man kan bli sjuk om man inte får konsumera: psykiska problem och i förlängningen en ökad frekvens självmord. Bloggaren Blondinbella nämndes som ett konkret exempel på hur ett ensidigt konsumtionsfokus ledde till ångestattacker och sjukdom (som hon själv öppet berättat om i något sammanhang). ”Vi är alla shop-a-holics light” som Cecilia uttryckte det. Ingen är opåverkad.

Det kan gå fort
Lösningen måste ligga i att varva ner tempot, ge oss själva mer tid och mindre utrymme för överkonsumtion, kanske lägre arbetstid, ändrade skattesystem, skatteväxling etc. Rökningen försvann på några få år från det offentliga rummet. Omställningar kan gå fort.

 

Offentliga inköp kan stärka konsumenterna

Ett av problemen i Sverige är att vi inte har en rimlig skepsis till det myndigheter påstår. Vår tillit till statens godhet är stor. Skatten ger oss tillgång till gemensamt finansierade nyttigheter. Relativt kronologiskt har detta i stort sett handlat om försvar av rikets gränser, upprätthållande av lag och ordning, utbildning, sjukvård, sociala skyddsnät och infrastruktur i form av kanaler, järnvägar, vägar, elström, VA-system, telefoni, radio, TV, bredband och samhällsservice. Kryddat med lite fördelningspolitik i form av barnbidrag, pensionssystem och statliga stödinsatser. I ett internationellt perspektiv har vi inte så utbredd korruption. Staten är god.

En hög tilltro
Denna godtrogenhet lyfts ofta fram som en tillgång. Den gör att vår benägenhet att betala skatt är hög. Den svarta ekonomin finns, men är inte tillnärmelsevis så stor som i t.ex. Grekland, som ju nu tvingas skära drastiskt i de offentliga utgifterna och kasta landet in i en långvarig återhämtningsprocess. Men tilliten har en baksida. Vi har invaggats i tron att ”någon” – oklart vem – har koll på och följer upp lagar och regler på produktnivå. Vi tror att finns produkten på butikshyllan, så har någon sett till att produkten är OK, inte hälsofarlig, inte miljöfarlig osv. Därför blir förvåningen varje gång så stor när det visar sig att lasagnen innehåller hästkött. Vi vill inte rubbas i vår tro på att det svenska, rejäla systemet inte skulle fungera.

Det är bekvämt att inte vara obekväm
Vår grundinställning är att folk sköter sina uppgifter, att det finns ansvariga i samhället som säkerställer att fel inte begås osv. Möjligen lutar sig denna övertygelse lite bekvämt mot en annan grundinställning att man inte ska ställa till besvär. Man ska vara lagom och ”svensk” och inte ifrågasätta. Tack, tack. Det blir bra så.

Vi äter upp vår häst
Väldigt tydlig blir denna attityds baksida när man diskuterar maten. För att kräva kvalitet, ekologiskt, närodlat eller spårbarhet måste man vara lite osvensk, ställa frågor, kontrollera, bry sig och vara påstridig. Det stämmer inte med vår tilltro till ”systemet” att ifrågasätta produkter. Vi tackar och bockar och äter upp vår häst hellre än att vi frågar varifrån råvarorna kommer, var tillagningen skett och om växthusets tomater odlats med hjälp av fossil energi. Detta är ett bekymmer och kanske en förklaring till att andelen ekologiska livsmedel fortsätter att vara låg i Sverige. Lägre än i Danmark, t.ex.

Ombudsmannasystemet ur ett annat perspektiv?
Kanske är vår attityd så grundmurad att vägen framåt bara kan gå genom ställföreträdande kravställare, ombudsmän, som ombesörjer vårt kravställande. Lösningen kanske blir att kommuner och landsting anställer duktiga inköpare och beställare, som kan vara tydliga i sin kravlista, som kan kräva spårbarhet, kvalitet och stå för en uppföljning på en nivå som vanliga konsumenter inte klarar. Kanske är det just genom att stärka den offentliga upphandlingen som vi hjälper vanliga konsumenter att få tag i produkter som motsvarar de krav de egentligen vill ställa, men av olika skäl aldrig ställer för att inte vara till besvär.

En oväntad konsekvens av att stärka offentlig upphandling?
Möjligen är det genom att stärka de offentliga inköpen som vi i Sverige även stärker konsumenternas möjligheter att efterfråga produkter av hög kvalitet.

Länktips: Se även ”Inte billigast till varje pris!” .

Inte billigast till varje pris!

Så kom Anders Wijkmans utredning om offentlig upphandling. Utredningen i sin helhet har jag inte haft möjlighet att läsa ännu, men i SvD skriver Anders Wijkman själv om huvuddragen och i GP lyfter man på ledarplats några av slutsatserna. Ur hållbarhetssynpunkt är det viktigt att den offentliga upphandlingen fungerar på bästa sätt. Inte minst för att ta täten i omställningsprocesserna och för att möjliggöra ny teknik.

”Ge oss duktiga beställare!”
För ett par år sedan hörde jag i Almedalen byggföretaget Skanskas VD vädja och säga ungefär: ”Ge oss duktiga beställare! Så levererar vi mer än gärna hus med bästa prestanda. Vi kan leverera klimatsmarta, miljövänliga hus, men det är omöjligt om ingen efterfrågar dem. Vi kan inte ensidigt bygga något annat än vad beställaren begär.” Sedan dess har frågan förföljt mig. Hur ska vi säkerställa att våra investeringar i hus, vägar, städer, järnvägar, infrastruktur etc optimeras ur ett hållbarhetsperspektiv?

Strategisk funktion eller service?
Anders Wijkman pekar på ett par viktiga parametrar som kan ha betydelse. För det första strukturellt, hur näringslivet till skillnad från det offentliga involverar ansvariga för inköp i de ledningsgrupper som hanterar strategiska frågor eftersom man ser dessa kostnader som avgörande för företagens villkor. Och att kommuner och landsting har mycket att lära av den synen. Idag tenderar offentliga inköp bli en servicefunktion istället för en central och avgörande fråga. Man skulle kunna lägga till att ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker också spelar in – med den göteborgska spårvagnsupphandlingen som aktuell illustration.

Utbildning och arbetsmarknad för kompetent personal
För det andra efterlyser Anders Wijkman utbildning på högskolenivå där ekonomi, juridik, teknik, miljö och socialt ansvarstagande finns med i kurserna. Det är säkert viktigt. Och därmed även att kravprofilen på de personer som ska ansvara för upphandling/inköp vässas så att det uppstår en arbetsmarknad för duktiga personer med bred och djup kompetens. Lite grand får man känslan att attityden ”handla upp lite produkter är väl inte så komplicerat – det kan väl vem som helst” råder. Som vanligt, är min gissning, räcker det inte med instrumentella åtgärder – det handlar lika mycket om värderingar och respekt för yrkeskunnande.

Inte billigast till varje pris!
För det tredje tror Wijkman dessutom att en bättre upphandling leder till kostnadsbesparingar i storleksordningen tiotals miljarder kronor per år. Jag tror det vore olyckligt om upphandlingen ännu mer skulle fokusera på ”billiga inköp”. Det viktiga vore i stället att göra rejäla LCC- och systemanalyser och att på allvar väga in störningar på ekosystemet, på klimatet, på energibehov, råvarutillgång, second-hand-marknad och kretsloppssamhälle osv än att till varje pris köpa det i stunden ”billigaste”. Det är prisfokus som bl.a. lett oss fel när det gäller de stora bekymmer vi nu har att hantera i form av spridning av material och ämnen, återigen hotade havsörnar i Östersjön, utfiskning, rovdrift, bärplockarskandaler i Norrland m.m.

Hinder eller möjlighet?
Det ska bli intressant att se vilket avtryck Wijkmans utredning gör framledes. Kommer hans förslag om en höjning av den nedre gränsen för tillämpning av regelverket genomföras? Eller kommer LOU även fortsättningsvis att vara ett hinder för småföretagare som vill kunna leverera till ”sin” kommun? Och kommer det att bli enklare att kräva ekologisk mat till bamba? *)

Att det får bli ett slut på kortsiktiga ”vinster” är i alla fall klart.

*)   = skolbespisningen för er från icke-Göteborg.

Länktips SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/miljarder-att-tjana-pa-battre-upphandlingar_7966030.svd .

Och GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1361807-goda-affarer-at-medborgarna .

Köpcentra, e-handel och samhällsutveckling

Hur kommer affärer, butiker och köpcentra att utvecklas de närmaste åren? Kommer butiker att öka eller minska, kommer vi få se fler eller färre externa köpcentra? Hur kommer konsumenterna att vilja köpa sina varor? Blir e-handeln dominerande? Det här är viktiga frågor inte minst för dem som investerar i fastigheter och deras långivare. Men det är också avgörande för i vilken riktning samhället utvecklas.

E-handelns fördelar
Alla som bryr sig om transporternas miljöpåverkan inser att vi behöver minska det individuella resandet med egen bil till och från butiker. Energi- och klimatmässigt är det osmart att distribuera produkter på det sätt vi vant oss vid alltsedan privatbilen blev förstahandsvalet för våra inköpsresor. När Internet och e-handel nu blivit allt vanligare kan en del av inköpsresorna elimineras. Konsumenten kan beställa när hen vill och ofta finns ett utlämningsställe på gångavstånd.

Mat, böcker, teknik och biljetter
Viss e-handel innebär dessutom hemleverans vid dörren. De alltmer populära matkassarna är det kanske tydligaste exemplet på detta. I fallet med matkassarna finns fler mervärden för konsumenten: någon har tänkt ut rätt mängd varor, tänkt ut recept och variation. I bästa fall är dessutom varorna av god kvalitet, kanske ekologiska och utvalda enligt säsongens utbudsvariationer. Böcker och enklare teknikprodukter är två andra kategorier som köps mer och mer på nätet. Evenemangsbiljetter, resebiljetter etc kräver heller inte att konsumenten tar sig till en biljettkassa, vilket sparar resande och tid. Vi är nog bara i början av e-handelns utveckling.

Två faktorer som försvårar för butiker
Det finns gamla citymiljöer och affärsstråk som tappar i attraktionskraft. Först slås de ut av de externa köpcentra som ytligt sett förenklar för konsumenten att kombinera flera inköp på en gång, ofta i gallerior eller inomhuscentra, där bekvämligheten är hög och närheten till andra funktioner ökar attraktionskraften: kaféer, restauranger, biografer, lekytor osv. Därefter slås de gamla cityområdena ut pga att köpstarka barnfamiljer primärt väljer bort att bosätta sig i centrala lägen. Kvar i centrum blir fåpersonshushåll, äldre och i vissa fall studenter som hittar billiga boenden i lägenheter som ännu inte renoverats eller blivit bostadsrätter. Färre och ekonomiskt svagare personer bor kvar på gångavstånd till city och de gamla butikerna. Citybutikernas kundunderlag minskar.

Landskronaexemplet
Jag har haft anledning att besöka Landskrona, en stad mellan Helsingborg och Malmö. Och där sett hur de centrala delarna förlorat attraktionskraft. Fastighetsägarna får svårt att renovera sina hus när bottenvåningens butiker slår igen. Detta leder till att hela fastigheten tappar i attraktionskraft på bostadsmarknaden. De som har valmöjlighet väljer att bo någon annanstans. Kvar blir de personer som saknar möjlighet att välja bostad. Boende och butiksföretag väljer bort de centrala lägena. En sådan utveckling kan gå väldigt långt.

Helhetsansvaret
Detroit i USA har drabbats av att hela kvarter och stadsdelar helt enkelt blivit övergivna. Ingen vill bo i förfallna hus, vilket gör att husen förfaller och områden förslummas. Så långt har det inte gått i Landskrona, men det är många faktorer som samverkar när ett samhälle hamnar på skuggsidan. Det är också oklart var ansvaret för detta finns. Kan man anse att en kommun har ansvaret för privata fastighetsägares investeringsbeslut? Knappast. Så hur fångar vi på ett bra sätt upp nedbrytningstendenserna i lokalsamhället?

Privatpersoners optimering – företagens konkurrenskraft
Några av drivkrafterna bakom samhällets utveckling är individuella val, där människor väljer att optimera sin livssituation utifrån ett antal parametrar. En annan drivkraft handlar om näringslivets konkurrenskraft. Var finns kunderna? Var finns ekonomin? Hur kan företaget bygga sina varuflöden så optimalt som möjligt? Var finns sammanhanget, klustren av butiker och andra företag? Hur blir företaget en attraktiv arbetsplats för jobbsökande?

Hur tänkte man?
Ingen vill ha ett uppifrån detaljplanerat samhälle där boendet och företagsetableringarna detaljstyrs av någon myndighet. Få vill heller ha ett helt fritt system, där ingen hänsyn tas till helheten och de långsiktiga konsekvenserna. Vi måste planera samhället. Hur individens fria val och företagens konkurrensförmåga ska möta behovet av helhetsstyrning är en intrikat fråga. Att det är svårt visar exemplet med köpcentret Emporia i Malmö. Malmö Stad har länge och framgångsrikt planerat stadsdelar och stadens utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Men hur tänkte man när man byggde Emporia?

Lär av öarna
En möjlighet är att studera transporter, logistik, boende och varuflöden så som allt detta sköts på öarna. Det isolerade samhället måste lösa sin logistik på ett klokt sätt, även ur ett kretsloppstänkande. Man använder skrindor och kärror för lokala transporter. Man har naturliga omlastningsställen (oftast i hamnen) och man inser att allt som landas på ön på något sätt måste tas om hand. Öarna borde vara självklara studieobjekt för att se hur vi kan organisera samhällen på ett resursklokt och mänskligt sätt.

Länktips:
www.fastighetssverige.se/artikel/axa-e-handeln-har-underskattats-11289/.