WWF Living Planet Report missar chansen att få genomslag

För två månader sedan kom WWF:s rapport Living Planet Report. Den beskriver hur snabbt och drastiskt planetens bestånd av levande djur och fiskar minskar. Det pågår en artutrotning. Sjuttio procent av alla levande vilda djur har försvunnit på 50 år. Några arter har minskat ner till utplåning, dvs de finns inte kvar. Men redan detta att antalet levande varelser minskar är en alarmklocka. Under samma period har mänskligheten fördubblats. Det pågår ett biologiskt utbyte, där människan tar plats på djurens bekostnad.

Tydlig koppling klimat <> artutrotning
WWF Sverige genomförde i samband med lanseringen av rapporten ett webbinarium, där sakkunniga beskrev läget och forskare, politiker och näringslivsföreträdare fick kommentera rapporten. (Länk till detta event, se nedan). Med hjälp av indextal visar man hur illa det ser ut, världsdel för världsdel. Man gör också en tydlig koppling av artutrotningen till klimatförändringarna och pekar på hur temperaturer, torka, nederbörd m.m. tätt hänger samman med livsförutsättningarna för många djur och ekosystem.

Smygande förändring
Det som bl.a. behövs menar WWF är en biologisk plan för att stärka arbetet med biologisk mångfald, nya politiska styrmedel för att naturresurser utnyttjas hållbart, att normer och värderingar måste förändras och att tillväxt måste mätas på andra sätt. Man menar också att bekymret är att utvecklingen är mer smygande, till skillnad från pandemier och krig, som ofta får ett medialt genomslag.

IKEA har ambitioner och självinsikt
Till webbinariet hade man bjudit in IKEAs hållbarhetschef för leverantörsledet, Christina Niemelä Ström. Hon betonar IKEAs ambitioner på hållbarhetsområdet, att man ställer krav på sina leverantörer, använder certifieringar osv. Hon gläds åt att IKEA rankas högt bland ledande företag, men påpekar också att IKEA också har ett stort ansvar och att idag kommer 60 procent av sortimentet från förnybara råvaror. Hon efterlyser också att politiker sätter ramvillkor så att olika åtaganden blir rättvisa och jämförbara. Och vi måste komma ihåg att även om någon är bäst betyder det inte att verksamheten är bra.

Forskare som borde fått mer tid
Professor Alexandre Antonelli, expert på biologisk mångfald, fick möjlighet att utveckla några av sina tankar, men borde fått mer tid. Han menar att energifrågan och matförsörjningen måste stå i fokus. 30 procent av utsläppen kan kopplas till matproduktion, något som också bidrar till artutrotningen. Han uttrycker också stora förhoppningar på det då stundande COP15 i Montreal. I diskussion med den moderate politikern Christofer Fjellner påpekar Alexandre Antonelli att 97 procent av skogsavverkningen i Sverige bedrivs som kalhyggen och att skogsarealerna har minskat drastiskt. Fjellner å sin sida fastnar i diskussioner om ett för hundra år sedan avskogat Sverige, som om det skulle legitimera rovdriften idag. Fjellner hävdar också att industrin (oklart varför) kommer att flytta tillverkningen till länder med tuffa miljökrav.

Nej, vi vet inte hur lösningarna ser ut
Intrycket av den knappa timmens webbinarium är att form och innehåll inte går i takt. WWF har en rapport att presentera som borde kunna fungera som en bromsklots eller väckarklocka, där beslutsfattare inom näringsliv och politik tillsammans enas om att ”så här kan vi inte ha det”. Istället blir intrycket att WWF fortsätter att ropa ”vargen kommer” och att trots att vargen nu verkligen tycks komma (i så hög grad att skyddsjakt tydligen är nödvändig) är det ingen som kommer att ställa sig vid Riksdagshuset för att som en klimat-Greta bilda världsopinion för artutrotningen. Bidragande till detta intryck är att WWFs talespersoner lugnande påpekar att ”vi vet hur lösningarna ser ut”. Nej, hävdar jag. Vi vet inte alls hur vi ska gå till väga för att på sju år fasa ut dagens destruktiva överkonsumtionssamhälle med sitt stora fossilberoende. Det är fortfarande business as usual, BNP as usual, tillväxt as usual, orättvisa as usual osv.

WWF hade kunnat…
Tänk om WWF haft som idé att få till en verklig debatt kring hur klimat- och artutrotningsfrågorna hänger samman. Nu valde man att ge utrymme för en politiker som tycker det är bra att Miljödepartementet läggs ner, att Naturvårdsverket får minskade resurser och att miljöfrågorna ska underordnas näringslivs- och energifrågorna. Hade man velat få en hävstångseffekt på sin rapport hade WWF kunnat bjuda in forskare och andra som hade kunnat exemplifiera hur rapportens konkreta förslag bäst genomförs. Man hade kunnat bjuda in personer från media, ledarskribenter och kunniga personer, som kommenterat och förklarat hur man tänker fånga upp rapporten i sin viktiga roll av opinionsbildning. Någon emeritus-forskare, som inte längre behöver ta hänsyn till arbetsgivare eller andra, skulle ha kunnat ta ut svängarna och förstärkt budskapen. Partiernas ungdomsförbund hade kunnat bjudas in för att beskriva hur de ser på rapportens dystra budskap och vad de vill göra inom sina respektive partier för att påverka dagordningen. Osv osv.

Vackra färger…
Intrycket var att rapporten beskriver en skadad planet, en planet som brinner, och de som kommenterar väljer att tala om färgen på lågorna i stället för att diskutera hur elden ska släckas. Varför missar ni chansen, WWF, att göra ett rejält avtryck i samhällsdebatten?

Dessutom – biologisk mångfald låter nästan vackert. Artutrotning är ett tydligare begrepp om man vill få folk att fatta vad det handlar om.

Länktips: Living Planet Report lanseringsevent här

Living Planet Report 36 sidor rapport här

3 gram plast – Varsågod!

Även om den SD-kontrollerade regeringen gör vad den kan för att minska samhällets åtagande på miljö- och klimatområdet kvarstår den lilla detalj som kallas verkligheten. En verklighet som t.ex. innebär att varje dag får blåvalar i sig 44 kg plast. (Se länktips nedan). En blåval väger cirka 140 000 kilogram. Ett enkelt räkneexempel kan begripliggöra den plastkost blåvalen förtär. En människa skulle äta motsvarande 3 gram plast varje dag om vi skulle hålla jämna steg med vad valarna får i sig. Skillnaden är kanske att valen inte har något val.

3 gram plast

3 gram plast 
Om vi varje dag skulle äta 3 gram plast så innebär det att vi varje dag skulle svälja en skruvhatt till en senapstub som den på bilden här intill. 3 gram låter inte mycket, men 3 gram varje dag blir till drygt ett kilogram per år och under livstid minst lika mycket plast som vår egen kroppsvikt.

Gå till källan
Mängden plast i havet som inte syns är det stora bekymret. Att det finns plast i hanterbar storlek som med havsströmmarna har förts samman till stora ”kontinenter” i Stilla Havet har vi sett bilder på, men det är mikroplasten som är det stora bekymret. Plastpartiklar som vi tillsätter varje gång vi tvättar kläder i konstgjorda material, tar bort smink eller sliter på en spelplan med konstgräs. Den osynliga plasten är på så sätt bara möjlig att eliminera om vi går till källan och förbjuder användning av plaster i tillverkningen om plasterna ackumuleras i naturen eller i våra vattendrag.

Vi äter redan idag plast
Även små fiskar och räkor sväljer mikroplast och när vi äter dessa djur får vi i oss plast. (Se länktips nedan). Så det är inte så att vi klarar oss – vi är ju i slutet av näringskedjan och får i oss plast utan att tänker på det.

Recept på läckra plasträtter
För att på ett pedagogiskt sätt illustrera att vi borde käka upp en skruvkork varje dag är det rimliga att det ges ut en kokbok med tips på hur man skapar aptitliga smårätter baserat på smält plast, kokt plast, plastspaghetti och liknande. Så att det går upp för folk att det är ett starkare miljöarbete som behövs – och nu! Inte ett miljödepartement som helt underordnas plastindustrins och andra särintressens kortsiktiga ”vinster”.

Att vi alla är förlorare varje dag vi fortsätter förgifta planeten borde vara en självklar insikt. Men inget tyder på att polletten har trillat ner hos de nuvarande makthavarna. Kanske är polletten för lätt och av plast så att den faller långsamt.

Länktips: Blåvalar får i sig 44 kg plast varje dag; https://www.svt.se/nyheter/blavalar-ater-10-miljoner-mikroplast-dagligen

Länktips: https://www.etc.se/inrikes/forskare-har-hittat-mikroplast-i-matfisk

Hoppfullt om digitalisering av vård och omsorg

Kungliga IngenjörsVetenskapsakademien, IVA, ordnade ett välbesökt seminarium den 8 november i Göteborg med rubriken ”Digitalisering av vård och omsorg – möjligheter och barriärer”. Ulrika Kolsrud från Essity och ledamot i ledningsgruppen för IVA Väst lät som moderator ett antal kunniga personer på området delge sina tankar i ett snabbt tempo. Ett 60-tal personer i publiken fick en utmärkt genomgång av var frågan befinner sig och hur olika aktörer tänker kring teknikutveckling i relation till vård och omsorg. Märkligt nog nämndes inte de företag som helt fokuserar på digitala appar, typ KRY, alls under kvällen. Men seminariet gav några hoppfulla besked om man som jag letar efter exempel på förändrade synsätt som hjälper oss att vända utvecklingen.

IVA-rapport i sammanfattning
Linda Olsson inledde med en sammanfattning av vad ett nyligen avslutat IVA-projekt landat i för slutsatser. Hon redogjorde för 10 slutsatser och 7 förslag, där jag bl.a. noterade hur man betonade att integritetsfrågorna måste inkluderas och potentialen ur ett helhetsperspektiv måste tas till vara. Projektet föreslår att upphandlingsverktyget stärks, att det skapas mer utrymme för test- och innovationsmiljöer – vilket inte är lätt i en stram linjeverksamhet. Hon nämnde också hur viktigt det är att fånga upp personer i det ”digitala utanförskapet” och att skynda på arbetet med en digital infrastruktur. Man vill också använda juridiken mer proaktivt, tyvärr utvecklades inte den punkten, så vad som avses blev lite hängande i luften. Frågor kring den personliga integriteten är delvis en broms idag. Med digitalt utanförskap avsågs personer med ovana att använda tekniken, personer med olika funktionshinder och för vissa personer spelar ekonomin en avgörande roll. Däremot nämndes inte språkliga hinder, men det finns rimligen med. Det var lite överraskande, och hoppfullt, att fokuset låg på människan, inte på tekniken.

Digitalisering frigör tid
Ann-Marie Wennberg Lärkö, sjukhusdirektör vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, betonade i sitt anförande hur vi blir fler äldre och fler sköra äldre osv. Hon ser de digitala lösningarna som dellösningar exempelvis genom maskininlärning för att snabbt och träffsäkert analysera hudförändringar, en bättre träffsäkerhet i diagnoser och att frigöra läkartid för fler kontakter med patienter. Det finns också utmaningar när det gäller kompetensfrågor, att hantera stora mängder hälsodata och att fokus måste vara att låta det mänskliga mötet få ta den tid som behövs.

Digitalisering är verksamhetsutveckling
Boel Mörck, informationsdirektör vid SahlgrenskaUniversitetssjukhuset, har en nyckelroll som ansvarig för VGR:s satsning på framtidens vårdinformationsmiljö. Hon beskrev digitaliseringen som att den till 80-90 procent handlar om verksamhetsutveckling. Digitaliseringsstrategin handlar enligt henne om kompetens, trygghet, innovation, infrastruktur och ledning. Hon nämnde fem fokusområden: att stödja medarbetarna, att göra patienten delaktig, att öka tillgängligheten, att frigöra tid för verksamheten och att hantera hälsodata. Man vill använda data på flera nivåer. Svårigheterna handlar bland annat om hur långa processer det blir och att upphandlingar som gjorts för ett tiotal år sedan snabbt blir inaktuella, samt att samverkande regioner har olika beslutsprocesser.

Viktigt att komma ihåg varför man digitaliserar
Ann Söderström, sjukhuschef vid det fristående Carlanderska sjukhuset, betonade i sitt anförande att cirka hälften av primära vårdbesök hanteras av de privata aktörerna. Hos de privata aktörerna finns resurser och även en flexibilitet i beslutsfattandet som kan vara värdefull. Det är enklare för privata aktörer att vara arena för olika pilotprojekt. Hon betonade även att motivet bakom varje digitaliseringsförslag måste vara tydligt – varför man gör något. Hon tog ett exempel där en digital sortering av sökande kan underlätta för att ge patienter rätt turordning. Det finns också skillnader i förväntningar hos personal och hos vårdsökande när det gäller de digitala stöden, liksom brister i standardisering mellan regioner.

Spännande utveckling på Essity
Axel Nordberg, direktör på Essity med ansvar för vissa utvecklingsprojekt, tog i sitt anförande upp leverantörens roll och exemplifierade med en mätutrustning som tagits fram för att mäta fuktighet. Det finns 400 miljoner inkontinenta människor i världen fick vi lära oss. Det traditionella sättet för Essity att mäta framgång är att sälja många inkontinensskydd. Men nu tycks tanken ha väckts att Essity kan erbjuda något annat som bland annat ger ökad livskvalitet för vårdtagaren, minskar spillet, minskar behovet av att tvätta nedblötta lakan, minskar tiden för personalen att byta inkontinensskydd och minskar störningarna när en patient annars väcks mitt i natten för att personal ska kolla om inkontinensskyddet är alltför vått. För Essity innebär denna teknik och detta arbetssätt en stor utmaning. När vinsten består i tidsbesparing för personalen, resursbesparing för sjukhuset, livskvalitetsförbättringar för patienten och minskad miljöbelastning i form av färre tvättar av nedsölade lakan – hur ska Essity då få betalt för sin apparatur och sin tjänst? Exemplet illustrerar, tycker jag, mycket väl hur den nya ekonomin måste bygga på värdeskapande snarare än på resursanvändning och omsättning. Det ska bli intressant att följa hur Essity utvecklar sin idé kring det man kallar Tena Smart Care.

Vad ska vi sluta göra?
Johnie Berntsson, som arbetar som konsult just inom vårdens digitalisering, tog så vid. Han tryckte på att digitaliseringen frigör tid för andra patienter, som kanske inte är så bekväma med de digitala rutinerna. Han betonade också att de digitala systemen ska ses som stödjande teknik för det som görs, att det till stor del handlar om ett hantverk och ett kunnande samt att digitaliseringen kan leda fram till frågan ”vad är det vi ska sluta göra?” Alla system måste bli intuitiva. Själv noterade jag en följdfråga i marginalen: hur ska nyttan med digitaliseringen fördelas? Ska nyttan tillfalla patienten, personalen, budgeten för verksamheten eller vem ska ha fördel av digitaliseringens effekter?

Skapa utrymme för det nya
Tomas Lindroth, forskare vid Göteborgs Universitet, var näste talare. Han lyfte att förändring och ansvarstagande byggs underifrån. I en bisats nämnde han även att VGR är Sveriges mest komplexa organisation, vilket kanske inte alla tänker på. Användargränssnittet för de digitala hjälpmedlen är viktigt, liksom att vi behöver inse att mycket av det vi uppfattar som ny teknik egentligen bara är varianter av gamla lösningar. Han nämnde robottillverkning och 3D-printning som exempel på gammal teknik i ny förpackning. Det är samtalet som formar framtiden, menar han. Och att egentligen är ordet datorisering mer korrekt än digitalisering. Det kommer att behövas ny styrning och att medborgarna involveras, liksom självklart de verksamheter som berörs. Om man skapar utrymme för det nya så kommer det nya att ta form. Ett exempel på frågeställning som vi kommer att behöva diskutera är hur egen-monitorering ska värdesättas, dvs när patienten själv tar prover eller läser av instrument. Han förde även in andra perspektiv på frågan. Ska digitaliseringen ge effektivare tidsstudier av personalen eller är uppdraget att bota ensamhet eller upplevd otrygghet hos vårdtagarna?

Ett embryo till värdefokus istället för vinstfokus
Min slutsats av seminariet blir att det finns en medvetenheten hos många om att utvecklingen eller omställningen av samhället innebär att vi behöver värdera tid, arbete och kvalitet på nya sätt och att olika former av samverkan och samtal kan leda oss dit. Konkurrenssamhället, där den starke eller den rike vinner, har lett oss fel. Det är inte den som säljer flest konsumtionsprodukter som vinner, det är inte mätbarheter på kontot som ger långsiktig vinst, det är helt andra värden som faktiskt bygger framtiden. När Essity inser hur de behöver skapa mångsidig nytta i samhället och får gensvar på det upplägget kommer något att hända. Då kan konkurrenterna stå där med sina billiga blöjor och obefintliga mervärden. När medborgare och personal involveras i vägvalen, som Tomas Lindroth var inne på, kommer prioriteringarna optimeras utifrån den mångsidiga nytta som alla vinner på. På så sätt var seminariet mycket hoppfullt.

Länktips: IVA hemsida om rapportens syfte och vidare länk till rapporten: https://www.iva.se/projekt/digitalisering-mojliggorare-i-framtidens-valfard/

Bra att veta om Viable Cities

Viable Cities (se länk nedan) är ett strategiskt innovationsprogram som samlat 23 svenska kommuner i syfte att ta nya grepp kring hur nödvändiga klimatåtgärder kan integreras i de löpande beslutsprocesserna och kommunala budgetarna. Ingenjörer för Miljön (IfM) hade bjudit in Lena Holmberg och Charlotta Möller den 2 november till ett hybridföredrag i Göteborg och på webben för att berätta om Viable Cities. Ansatsen är rimlig. Ska vi få till en verklig omställning av samhället, där klimateffekterna hamnar under de tröskelvärden forskarna pekat ut måste vi självfallet integrera planerna i det löpande arbetet.

Inte första gången jag skriver om Viable Cities
Jag skrev om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi i juni i år och min slutsats då var att det behövs tydliga roller, ett tydligt ifrågasättande och ett brett engagemang från medborgare och civilsamhälle för att den här typen av förändringsprocesser ska lyckas. Min slutsats kvarstår. Balansen mellan maktens administratörer och gräsrötterna behöver förskjutas, dels för att fånga upp fler goda idéer, men också för att dialog och kvalitet, skyndsamhet och prioriteringar ska landa på rätt nivå. (Länk till min text i juni se nedan).

Ett helhetsgrepp
Städer står för 3 procent av jordens yta och där bor 70 procent av befolkningen. Löser vi städernas dilemman är chansen stor att vi klarar klimatutmaningen. Det Viable Cities gör är att försöka samordna det som kan göras av näringslivet, forskningen, myndigheter och civilsamhälle, så att investeringar och planer synkroniseras och får bättre förankring. Man vill också tydligt täcka in hela kedjan från mål, färdplan, budget, beslut, genomförande till uppföljning och ser även digitaliseringen som en hävstång i sammanhanget. Även klimatanpassningsåtgärder finns med, särskilt på EU-nivå där liknande projekt pågår och just nu samlar 100+ städer. Bilden nedan illustrerar några av de hinder (barriers) som man har identifierat i Viable Cities.

Hinder enligt Viable Cities

Några konkreta exempel
För att exemplifiera nämndes ett par projekt som genomförs. Höghus i trä i Skellefteå, Malmös initiativ att samla hela byggbranschen, Umeås satsning på mobilitet och Göteborgs digitala tvilling. Den som vill följa arbetet kan titta på de webbsända frukostmöten som Viable Cities anordnar. (Se länk nedan).

Mandatperioder ett bekymmer
En svårighet är att politiken sällan tar långsiktiga grepp över mandatperioderna, men bilden av att man i alla fall försöker strukturera arbetet på ett rimligt sätt framträder. De frågeställningar och de nyckelbegrepp som användes under presentationen tyder på att man har förstått frågorna komplexitet och hur de måste fångas.

Hållbarhetsprinciper eller ramverk
Inom IfM finns flera medlemmar som förespråkar att hållbarhetsarbetet bygger på de tankar som Karl Henrik Robèrt och Det Naturliga Steget (DNS) tidigt lanserade och sedan har vidareutvecklat, ofta benämnt FSSD. Det är ett ramverk för strategisk hållbar utveckling, som bland annat inkluderar back-casting för att identifiera hur man når ett visst mål och samtidigt eliminerar delbeslut som kan motverka det optimala målet ur hållbarhetsperspektiv. På en direkt fråga svarade föredragshållarna att man inte uttalat att man följer just DNS-verktyget, men att back-casting och kvalitetssäkring av målen självfallet finns med.

Medborgare välkomnas
En fråga var om civilsamhället involveras och på det var svaret att olika organisationer gärna får bli medlemmar. Det nämndes också att det kontrakt som de 23 städerna (kommunerna) har skrivit under inkluderar en paragraf om att aktivt ta till vara medborgarengagemang. För intresserade finns här uppenbart en öppning.

Var är SEKOM och Klimatkommunerna?
Jag hade själv inte möjlighet att ställa min fråga, men gör det här istället. Hur tar Viable Cities tillvara de kommunala nätverk som i decennier har verkat för en bättre miljö och för att hantera klimatfrågan offensivt? Jag tänker på SEKOM, Sveriges Ekokommuner som har funnits i cirka 30 år och har över 100 kommuner som medlemmar. Varför dubbelarbeta om det redan finns framtagna planer och gemensamma slutsatser att utgå från? Och ännu tydligare kanske nätverket Klimatkommunerna som specifikt arbetar med att stärka kommunernas samordnade klimatarbete. Hur tas dessa organisationers kunskaper och processer tillvara?

Tillägg i efterhand 3 november
I efterhand har jag fått veta att Viable Cities samverkar med Klimatkommunerna, så det är ju positivt. Att städer och kommuner samverkar underlättar eftersom varje process i det offentliga är tidsödande och alla beslut tas i en mycket mer utdragen process än hur det ser ut jämfört med näringslivet, där beslutsvägarna ofta är korta. Varje aktivitet som stärker de kommunala processerna bör därför tas till vara, särskilt som Viable Cities vill forma utvecklingen just i samråd mellan väsensskilda aktörer och där civilsamhälle och organisationer har ytterligare andra sätt att komma fram till beslut. Bara detta med gemensamma referenslistor är ju en sådan sak som underlättar förståelsen över aktörsgränserna.

Hur ser engagemanget ut och vem bromsar?
Det som naturligtvis inte heller blev kristallklart under en kort presentation är hur starkt engagemanget i verkligheten är, vem som driver på och hur viktigt arbetet anses vara? Politik är att vilja, men i det här fallet inkluderar upplägget även det proaktiva näringslivet. Så vem driver på arbetet? Var ligger bollen mellan möten och avstämningar? Hur ser rollfördelningen ut? Och kanske ännu viktigare: vilka är motkrafterna och hur ser de ut? Det finns av självklara skäl alltid aktörer och enskilda som inte vill minska sitt inflytande eller riskera att det man arbetat för reduceras i betydelse. Omställning innebär ju faktiskt att något tillkommer och något annat försvinner. Och där ligger alltid en utmaning – ingen vill ju självmant kliva åt sidan.

Men, OK, låt oss se vad det kan bli. 40 procent av Sveriges befolkning berörs av de 23 städer som försöker något. Skulle Viable Cities lyckas kanske det kan motverka den pausknapp den nya svenska regeringen har tryckt på när det gäller klimat- och miljöambitioner.

Länktips: Viable Cities https://www.viablecities.se/

Kalender: https://www.viablecities.se/kalender

Om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi: http://christerowe.se/2022/06/nr882-viable-cities-och-cirkular-ekonomi/

Ingenjörer för Miljöns inspelning av eventet: https://youtu.be/v4hU65g1BLU

Modulärt låter smart men är väl en bransch som gör ett sista ryck…

Från flera håll hör man att tiden är inne för ”små modulära reaktorer” som nästa generation kärnkraft. Det modulära innebär tydligen att det ska gå att serietillverka enheter, som därefter transporteras, installeras och tas i drift på kort tid. Små är relativt i sammanhanget. Enheterna kan generera cirka en fjärdedel av den energi som ett traditionellt kärnkraftverk levererar. Visserligen på en mindre fysisk yta, men anspråken på fysisk yta är nog inte det som avgör var dessa enheter placeras. Snarare är det frågan om en avvägning mellan den tänkta nyttan respektive risken att en olycka inträffar samt konsekvenser ifall en olycka är framme. Plus – självfallet – konkurrenskraften i pris per levererad kilowattimme el och återbetalningstakten till investerarna.

Sju dagar utan ström räcker inte om naturen säger ifrån
När man kollar vad som erbjuds idag är det två modeller som oftast återkommer i listorna. General Electric har sitt Hitachi BWRX-300 som de jagar kunder till. Ett vattenkylt verk – generation tio säger de själva – som ska ta mindre plats än en fotbollsplan, och som sägs klara kylningen av härden under 7 dagar utan extern strömförsörjning. När man tänker på vilka översvämningar som kan drabba kustområden i olika länder, t.ex. Pakistan, inser man att 7 dagar är knappt med tid för att evakuera människor i en rimlig radie från en härdsmälta.

Bara skisser – inga bilder
När jag kollar hemsidan för denna modell som anses ligga i framkant för leverans som ”SMR” slås jag av att det inte finns en enda bild av något kärnkraftverk i drift. Ingenstans skryter man om antal driftstimmar i någon testanläggning. Det finns inga uppgifter om ”tusentals oproblematiska timmar av säker elproduktion.” Man har helt enkelt inte kommit till testfasen ännu. Optimistiskt skriver man att 2028 kommer de första verken att leverera ström. Och så nämner man en handfull länder som visat intresse. Som gammal säljare ser jag genomskinligheten i argumenten. Man försöker desperat hitta köpare till en produkt som inte är leveransklar.

Prispressade lösningar är inte så förtroendegivande
I Sverige marknadsförs Hitaschi-systemet av Kärnfull Next, som på sin hemsida lyfter att tekniken bygger på samma typ av betonggjutning som används vid tunnelbyggen. Alla som sett betong användas i olika sammanhang kan relatera till Ölandsbron, till nya Hisingsbron, till sprickor och till reparationer. Så jag vet inte om just betong stärker aktierna. Och självklart skriver varken Hitachi eller Kärnfull något om livslängd på en anläggning. De svenska verk som byggdes på 70-talet ska hållas i fortsatt drift i totalt 80 år. Tillåt mig tvivla på att den prispressade BWRX-300 är designad för så lång tid. Av pris- och konkurrensskäl är det snarast så att man troligen kompromissar rätt rejält med kvalitet och livslängder på ingående delar. Så brukar det vara på en marknad.

Avfall och Putins strategi
Självklart sägs heller ingenting på någon av hemsidorna om bekymret med det uttjänta bränslet. Det ska väl underförstått ”någon annan” ta hand om. Och ingen kommentar återfinns till den ryska taktiken i Ukraina att använda kärnkraftverk som bricka i de militära strategierna för att vinna i väpnad strid. Att slå ut elförsörjning är en användbar taktik för en angripare, något som kommit i blixtbelysning under Putinkriget. Låt mig i sammanhanget påminna om att det i våras flög oidentifierade drönare vid samtliga svenska kärnkraftverk. Troligen främmande makt som kartlade hur anläggningarna ser ut. (Se länk nedan).

Blykalla har också en lösning på pappret… 
En annan innovation på SMR-området är svenska Blykalla, som har en grundidé att kyla fissionen med bly, bly som samtidigt isolerar härden strålningsmässigt. Den problematik man säger sig ha löst på pappret är korrosionen av stålinkapslingen. Det som saknas är fysiska tester. Blykalla har kopplingar till KTH och forskarna har hållit på i decennier med sin idé. De har heller ingen prototyp framme, än mindre gjort något fysiskt test och därmed heller inga uppgifter om beräknad driftstid eller olika parametrar för hur verken fungerar. I en tidningsintervju läser jag att Blykallas VD räknar med att det finns 100 länder som vill köpa tekniken. Att 100 länder skulle ha råd, utbildad personal och förutsättningar för att köpa och drifta kärnkraft låter märkligt. Och hur väl stämmer dessa tankar med det internationella icke spridningsavtalet. Det är ju tillräckligt illa att Nordkorea tycks ha utvecklat sin egna atombomb. Vilka andra skurkstater tycker vi ska få tillgång till världens farligaste teknik?

Soporna från SMR blir 2 till 30 gånger så omfattande
Det finns idag 442 kärnkraftverk i drift i 33 länder, knappt hälften av dem i EU. Branschens dilemma är att de återkommande olyckorna (Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima…) och incidenterna innebär ökade kostnader eftersom drift och säkerhet varje gång behöver ses över och åtgärdas. Följaktligen har priset per producerad kWh el från kärnkraft stadigt ökat de senaste decennierna, medan de förnybara energislagen (sol, vind och havsbaserad vindkraft) stadigt blivit billigare. Priset ska inte spela någon roll, anser den nya svenska regeringen. Man garanterar skattemedel för att säkerställa att kärnkraften blir konkurrensduglig och branschen klarar sig. Men soporna är det ingen som talar om. En forskare har räknat på avfallsmängderna från SMR och gör en bedömning att det kan handla om mellan 2 och 30 gånger så mycket atomsopor från SMR jämfört med traditionella kärnkraftverk. (Se länk nedan).

När sätts priset?
Avgörande blir ändå ekonomin. Det börjar vid begreppet serietillverkning. Alla vet att en prototyp kostar mångdubbelt mer än den serietillverkade produkten. När kan priset bestämmas? Hur mycket test- och drifterfarenheter måste inkluderas innan en serie byggs? Här finns en helt avgörande tröskel för producenterna. Och var ska fabriken ligga? Nära urangruvan eller nära kunderna? Och hur ser föreskrifterna ut för fabriken så att inget radioaktivt material kommer på avvägar?

Förluster och risktagande
Nästa osäkerhet gäller driften. Ingen aktör kommer att vilja producera el över tid med förlust. Man vill att kalkylen ska hålla. Men möjligheten att tjäna pengar på elproduktionen hänger samman med en mängd olika faktorer. Driftstid är en viktig faktor, priset per såld kWh en annan. På samhällsnivå är det också viktigt att den som äger och driver ett kärnkraftverk kan ansvara för driften över lång tid. Det finns heller inget försäkringsbolag som är redo att teckna en försäkring för kärnkraftverk, vilket innebär att både effekterna av och kostnaderna för en olycka kommer att drabba befolkningen fullt ut.

Byarna i Afrika bör äga sin egen produktion
Ägarförhållanden och risktagande kring kärnkraft gör den till motsatsen till de lokala och hållbara lösningar som världen behöver idag. Gemensamt ägande av energiproduktionen är eftersträvansvärt för att bidra till hushållning och välfärd på en lokal och på en global nivå. För detta passar sol- och vindanläggningar betydligt bättre eftersom de inte kräver samma kringapparat, bevakning och utbildning. De kräver heller inte de investeringar eller den avfallshantering som kärnkraften innebär.

Hemska tanke: Hänger det ihop med NATO-ansökan?
Mitt i allt detta fokus på den tionde generationen av vattenkylda reaktorer (som Hitachi skryter om att BWRX-300 är) dyker en annan fråga upp på agendan. Sverige söker medlemskap i NATO. Är NATO-ansökan och den överoptimistiska tidsskalan kring idriftsättning av ny ”modulär” kärnkraft sammankopplade på något märkligt sätt? Är det så att Sverige ser en väg framåt i att – under radarn – skaffa kärnvapen samtidigt som allt fokus ligger på införskaffandet av SMR-reaktorer? Vilka avtal finns det bakom slutna dörrar? Är allt bara ett spel för galleriet? Och rollerna redan besatta? Medan allmänheten inte ska fatta vad som pågår ska Sverige få egna kärnvapen som ska placeras ut på strategiska platser och/eller säljas vidare?

Ett kallt samhälle
Det är svårt att lita på en del av politikerna, när de gör upp med partier som definitivt inte ställer upp på de demokratiska spelreglerna. Vilka krumbukter och dolda avsikter handlar de här affärerna om, egentligen? Vem är det som tjänar pengar på att staten leds av partier som inte har problem med ropen på ökad övervakning, visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna. Kärnkraften passar utmärkt in i ett hårt övervakningssamhälle, och dit vill regeringen driva oss, vare sig vi gillar det eller inte. Bara för att den är farlig måste skyddssystemen finnas på plats, kameror riggas och samhället bli kallare. Kallt som bly eller vad du vill, men mer mänskligt blir det inte.

Länktips:
General Electric och Hitachi BWRX-300: här

Blykalla-artikel med marknadsföringsprofil: tidningsartikel här

Avfallsproblematiken vid SMR: https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/kraftigt-okad-avfallsmangd-fran-ny-karnkraft

Drönare flög över svenska kärnkraftverk: här

Påminner om den mänskliga faktorn som aldrig kan uteslutas. Här om en bortglömd dammsugare i Ringhals som kostade 1,8 miljarder kronor: här

The Circularity Gap med fokus på återbrukande av material

The Circularity Gap Report för Sverige har just presenterats. (Länk se nedan). Den visar att vi har stora flöden av material, 25 ton per person och år för att vara mer precis, som bara till 3,4 procent räknas som cirkulerade. Närmare 97 procent av de material som passerar Sverige varje år blir således med detta sätt att räkna inte en del av en cirkulär modell. Mycket av det som flödar in i landet blir energi via fjärrvärme och mobilitet för fordon. Mycket blir bara spill som hamnar på fel ställe och annat blir bestående konstruktioner, hus och infrastruktur. 3,4 procent är inget att skryta med. Som jämförelse ligger Österrike på cirka 9 procent och Nederländerna på 24 procent.

En liten men nödvändig invändning från min sida
Rapporten utgår ifrån de miljoner ton material som flödar genom Sverige varje år och som till liten del, 3,4 procent, utgörs av material som redan har varit i omlopp. För förståelsen av vad cirkulär ekonomi kan vara är det en begränsning, eftersom vi behöver se över hela samhällsekonomin, inte bara den del som handlar om mätbara ton material och fysiska produkter. Den nya ekonomin kommer att behöva utgå från utveckling av stora delar av tjänstesektorn, reparationer, serviceyrken, all utbildning, kultur osv. Allt detta kan utvecklas inom ramen för cirkulär ekonomi, men den delen kommer av naturliga skäl inte med när fokuset är fysiska flöden. Återvinningsindustrin i sina olika grenar tycks ha ett tolkningsföreträde idag när det gäller Cirkulär Ekonomi, som återkommande kommer till uttryck i olika sammanhang. Men åter till rapporten, som är värd att ta del av, naturligtvis.

Vi har särskilda förutsättningar och komplexa systemfel
Man har genom åren lärt sig att ta all statistik med en nypa salt. Det går att bevisa mycket när man väljer ut vad som ska räknas och hur det ska presenteras. Att Sverige har så låg andel återbrukat material i produktionen beror till en stor del på hur industrin ser ut. Gruvor och skogsindustri genererar t.ex. mycket avfall. Vi har stora avstånd och mycket transporter av allt som produceras. Vi bor inte lika tätt som i andra länder. Det blir många kvadratmeter boyta per invånare, särskilt när vi inkluderar fritidshusen. En bil körs 23 minuter per dygn i snitt, resten av tiden tar den bara plats och förlorar i värde. Det finns många systemfel i den komplexa välfärdsekonomi vi har byggt.

Sex områden som behöver korrigeras
Carl Jensen från RISE presenterade rapporten vid ett webbevent den 13 oktober och sammanfattade i sex områden vad vi bör ta tag i för att öka återanvändningsgraden av de 267 miljoner ton som flyter genom landet varje år. Det handlar om byggande och boende, där det finns mycket att göra. Det handlar om livsmedelssektorn där vi generellt sett konsumerar för mycket. Tillverkningssektorn kan bli bättre på att använda återbrukat material. Skogs- och gruvindustrierna pekades ut som ett fjärde område som har potential att minska, liksom mobilitetssektorn, där vi måste bli bättre på att samutnyttja resurser, för att inte tala om konsumtionen som sådan, där det finns mycket att göra.

Orsakerna
I rapporten beskrevs fyra grundläggande orsaker till de bekymmer vi har. Det handlar i korthet om lagstiftningen, det handlar om affärsmodeller som fortfarande är linjära, det handlar om att säkerställa egenskaper och kvalitet på återbrukat material och om beteendefrågor, där våra konsumtionsmönster leder till den överkonsumtion vi har idag.

Grundläggande orsaker enl The Gap rapporten

Ett steg i rätt riktning men mer behövs
Vi behöver minska konsumtionen, men i dagens politiska landskap är det ett svårt budskap att sälja in. Reklamen i olika kanaler har i decennier trummat in konsumtionen som den livsstil som vi alla förväntas sträva efter. Ekonomin i landet har inte byggts upp av ett långsiktigt och medvetet hushållande med resurser och bevarande av befintliga produkter, hus eller ägodelar. Tvärtom. Hela tillvaron, inklusive banksystemet, värderingar, säkerheter och skatter bygger på att hjulen snurrar fort och helst fortare. Tricket ligger i att vi hittar andra sätt att frikoppla material- och energianvändning från välfärdens grundbultar. Vi måste betala varandra för annat än resursanvändning.

Som underlag för förståelsen av vad vi håller på med är rapporten ”The circularity Gap Sweden” användbar. Som beslutsunderlag för politiska beslut är den mer svåranvänd, eftersom sambanden mellan ekonomi, volymer och livsstil behöver klarläggas och utvecklas.

Länktips: The Ciruclarity Gap Sweden Report https://resource-sip.se/app/uploads/2022/07/Circularity-Gap-Report-Sweden.pdf

RISE-rapport: ”Runt Hörnet” om sex trender

Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.

Introduktion
Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.

En första fråga
Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.

Trend 1: Digitalisering…
I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.

Trend 2: Flernivåstyrning
Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.

Trend 3: Stadsplanering med grönområden
Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft.  Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.

Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera…
Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.

Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen…
Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.

Trend 6: Yttre påverkan på livsstil…
Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.

Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven
Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på  förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?

Länktips: Rapporten: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Bort med slammet från åkrarna!

På DN Debatt publicerades nyligen en viktig artikel som sätter fingret på ett delvis undanskymt problem, som centrala aktörer i samhället inte tycks ha förmåga att hantera på ett acceptabelt sätt. Avloppsslammet från våra reningsverk hamnar tyvärr ofta på svenska åkerjordar. I takt med att konstgödsel nu blir dyrare lockas fler svenska bönder av erbjudandet att sprida avloppsslam på sina åkrar. Slammet innehåller kväve och näringsämnen, men också en ansenlig mängd icke-nedbrytbara och giftiga ämnen, som tas upp av växterna och blir en del av vår föda. Artikeln beskriver väl hur sambanden ser ut och pekar på nödvändigheten att alla berörda tar sitt förnuft till fånga. (Länk till DN-artikeln nedan).

Det finns 4700 PFAS-ämnen
I en artikel i The Guardian (se länk nederst på sidan) redovisas exemplet PFAS, som är av dessa evighetskemikalier som är i omlopp. (PFAS förklaras i en länk nedan) . 20 miljoner tunnland, cirka 10 miljoner ha åkermark, i USA är enligt en försiktig bedömning numera kontaminerad på ett sätt som gör marken hälsofarlig att odla på. Ingen vet exakt. PFAS finns i flera tusen varianter, bryts inte ner och är bara en av många farliga kemikalier som inte hör hemma i odlingskretsloppet.

Dessa kemikalier hör inte hemma i jordbruket
Den europeiska livsmedelsmyndigheten EFSA har konstaterat att befolkningens intag av till exempel PFAS redan har överskridit gränsen för tolererbart veckointag från bl.a. förorenade livsmedel. (Se länk nedan). Det finns heller inget enkelt sätt att backa utvecklingen. När molekylerna väl har hamnat i kretsloppet är det näst intill omöjligt att sortera bort dem. Det går att frigöra nyttigt fosfor ur slammet via förbränning, men det är dyrt och reningsverken är inte utrustade för den processen. Fortsätter vi att acceptera spridning av slammet på nuvarande sätt utsätter vi oss själva och kommande generationer för en ökande exponering av hälsofarliga ämnen.

”Kvalitetssystemet” säger ingenting om kvaliteten
Reningsverken samverkar i organisationen Svenskt Vatten, som i sin tur har tagit fram en ”kvalitetssäkring” av avloppsslammet som man kallar Revaq. Problemet är att Revaq inte adresserar kemikaliefrågorna på rätt nivå och heller inte innebär något tryggt sätt att förhindra farliga ämnen att hamna på jordbruksmark. Föreningarna Läkare för Miljön och Ingenjörer för Miljön har därför anmält Svenskt Vatten till Konsumentverket för vilseledande marknadsföring. När Revaq godkänner slam för spridning är det som om hissen i ett höghus skulle godkännas även om hissen bara skulle kunna nå varje våningsplan på vägen uppåt medan nedresan alltid skulle ske i fritt fall – för ner kommer man ju alltid…. Lika farligt och lika hänsynslöst är synsättet.

Varför citat-tecken?
Läser man DN-artikeln noga kan man också konstatera att rubriken ”Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna” är satt inom citat-tecken. Det är ett sätt för DN att markera ett visst avståndstagande i sakfrågan. Citat-tecknen behövs ju inte i en rubriksättning annat än om man vill betona att meningen är ett uttryck för en åsikt, och i detta fall en åsikt som DN uppenbarligen inte delar. Så motkrafterna finns på flera plan. Man kan fråga sig varför.

Engagera dig!
Den som intresserar sig för slamfrågan kan med fördel vända sig till de organisationer som medverkat till DN-artikeln. Länkar nedan.

Länktips:
DN-artikel undertecknad av fyra debattörer: Avloppsslam med miljögift måste bort från åkrarna
Artikel i The Guardian från maj 2022: The Guardian artikel om kontamination
EFSA-rapport: här
Lite info om de 4700 olika PFAS-ämnen som finns i omlopp: här från Naturskyddsföreningens hemsida
Läkare för Miljön: Läkare för Miljön
Ingenjörer för Miljön: Ingenjörer för Miljön

Cirkulär Ekonomi: Från en workshop i Borås

Riksbyggen och Borås Stad driver tillsammans med Science Park Borås projektet Framtidens kvarter, där man vill omvandla ett centralt kvarter på Västerbro till en ny stadsdel för en hållbar livsstil. Här ska finnas plats för 400 lägenheter, ett antal butiker och man har tydliga ambitioner att låta tankar om innovativ stadsutveckling få ta plats och konkretiseras. Den 16 september 2022 var det en workshop i de lokaler som ska demonteras och göra plats för några av husen. Ett 50-tal personer hade slutit upp och fick ta del av förarbeten och analyser från olika experter på byggande, konsumtion och boende.

Hur blir byggandet mer cirkulärt?
En delfråga som kan bli avgörande för byggbranschen är hur betong ska bli en del av det cirkulära. Agnes Nagy från Högskolan i Borås deltog och berättade lite kort om sin forskning på just det området. Peter Serrander, också från Högskolan i Borås, utvecklade hur byggandet kan bli mer cirkulärt. Generellt handlar det cirkulära byggandet om materialloopar, att bygga symbios-liknande kedjor av företag som kan dra nytta av varandras verksamheter och spill, om återbruk på olika nivåer, att demontera snarare än att riva, att återanvända tegel osv. På tal om tegel så nämnde Peter att 90 procent av danskt tegel idag produceras i naturgaseldade tegelbruk, vilket naturligtvis idag påverkar priskonkurrensen mellan att återbruka och att köpa nytt tegel.

Det händer en del
Det nämndes också ett projekt i Oslo, KA13, som lyckats bygga med 80 procent återbrukat material. Urban Mining som fenomen blir också allt mer intressant. Helt kort nämndes också att PBL, Plan- och Bygglagen, numera innehåller krav på upprättande av kontrollplan vid rivning, samt att målet – enl målet God bebyggd Miljö – numera är att 70 procent av byggmaterial som klassas som icke farligt ska återanvändas eller återvinnas senast 2025. Det talades om innovationer och om verifiering, om Zero Waste och annat som kan bidra till utvecklingen.

Inspiration från Norrland
Under konsumtionstemat betonades hur viktigt det är att få saker att hända. Att det är viktigt att locka människor till den nya stadsdelen, både som boende, som besökare och som verksamheter. Individer måste inkluderas. Tobias Jansson som gick igenom denna del, visade flera inspirerande bilder från Sundsvall och Härnösand, där man tagit spännande initiativ till nytänkande i butiksmiljöerna och bland annat blandar vintage med produkter som återskapats ur materialåtervinning. Gränserna suddas ut mellan vad som är nytt och vad som är redan ibruktaget. Circuit respektive Re:Store kallas initiativen i Norrland. Ord som nämndes var trygghet, tillhörighet och mötesplats när Tobias summerade sin del.

Uppmuntra en hållbar livsstil
Johanna Stål presenterade det tredje temat, som handlade om hur boendet och arbetsplatserna kan formas för att stödja den cirkulära livsstilen. Hon började med att peka på ett antal avgörande omvärldsfaktorer som gör det hela mer angeläget: utvecklingen på områden som klimat och miljö, klimatförändringarna som redan visar sig, energifrågans ökande betydelse, pandemihotet och vikten av att hushålla med resurser, att bli mer regenerativa i vårt sätt att leva våra liv. I naturen finns inget avfall, påminde oss Johanna. Kan vi kopiera det systemet? Vi behöver ta fram innovationer som uppmuntrar en hållbar livsstil, men även värdesätta äldre sätt att lösa problem, som t.ex. att uppvärdera nyttan och skönheten av platsbyggd inredning.

Megatrender
Innan vi fick chansen att ”workshoppa” gick Kristina Mjörnell från RISE igenom ett antal megatrender och trender som hon ville sätta fingret på. Hon nämnde hur klimat- och miljöfrågorna kommit att bli allt mer angelägna, hur digital utveckling och AI idag präglar allt mer av samhället, om hur demokratin är satt under tryck från starka krafter och hur den demografiska utvecklingen bidrar till en förändrad världsordning. Vi är mer sårbara idag, något som pandemin illustrerade.

Top/down och bottom/up
En trend Kristina nämnde var att vi går mot en multidimensionell styrning av samhället. Och att när beslut, delaktighet och acceptans av besluten inte går i takt med befolkningens förväntningar uppstår misstroende. Det saknas former för bottom/up och top/down – processer för sådant som påverkar vardagen.

Grönska av flera skäl
En annan trend hon nämnde var att man planerar in grönska i stadsområden idag, i syfte att ge ekosystemtjänster, skönhet och värdeökning. Hon kunde kanske tydligare betonat vikten av att gröna ytor bidrar till att bromsa vattenflöden när skyfallen annars översvämmar avloppssystemen och att klok trädplantering sänker temperaturen i staden med upp till 10 grader när värmeböljan slår till, vilket minskar hälsoriskerna och behovet av luftkonditionering.

Bortom BNP
En annan trend hon nämnde var länder och städer börjat mäta livskvalitet bortom BNP. Helsingborg nämndes i sammanhanget. Två andra trender hade med livsstil att göra, hur det växer fram nya värdesystem, där tillväxt och materiell överkonsumtion får stå tillbaka för en mer återhållen livsstil. Men också att valfriheten minskar för många människor i takt med att de ekonomiska klyftorna ökar. Hon nämnde slutligen ett projekt ”Runt Hörnet 2022” som återfinns en länk till nedan.

By-känslan kan vara en nyckel till framgång
Dagen rundades av med en workshop, där vi i smågrupper fick diskutera ett antal frågeställningar. Tanken var nog att vi alla skulle bidra till projektets fortsatta utveckling. Samtidigt finns det alltid värdefulla insikter och kunskaper att plocka upp när initierade och engagerade människor möts. För min egen del lärde jag mig att det finns en typ av elektronisk märkning som kallas NFC som kan spela roll för att på ett enkelt sätt märka upp produkter som man vill ha koll på. Jag ska kolla detta och återkomma med mer information. Ett inspel jag bidrog med var att stadsdelen gärna får förstärka by-känslan, eftersom byn är en stabil gemenskap. Ett annat inspel från mig var att det cirkulära materiella flödet behöver kompletteras med ett ökat medvetande om hur var och en ingår i en helhet, inte minst om ägandet av gemensamma resurser ska delas.

Mina egna noteringar: dynamik, ansvar osv
I mina egna noteringar från dagen ser jag att det var ytterligare några begrepp som kanske hade behövt belysas lite mer. Ett sådant ord är dynamik. Det måste finnas en beredskap för det nya, det oväntade och det oplanerade. Det kan komma en pandemi, det händer saker som vi inte visste i förväg. Och det måste finnas en långsiktig utvecklingsidé om hur boendet ska utvecklas – antingen med de boende eller genom att nya boende flyttar in – eller en kombination av detta. Ett annat av mina favoritord är ansvar. Det behövs en tydlig, både bred och djup diskussion om ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare, staden, boende, verksamheter osv. Vad händer om de boende slutar kasta fimpar på marken? Vad händer om ansvarsgränserna för lokalsamhället tydliggörs och medvetandegörs?

Glöm inte bort barnen!
Kan vi utveckla en annan parallell värdemätare än pengar? Staten vill gärna betona vikten av heltidssysselsättning för att säkra skatteintäkter, men för ett gott liv är kanske 5-6 timmars arbetsdag tillräckligt? Och barnen. Stadsdelen måste utgå från barnets behov. Det byggs ofta stadsdelar där man sparar bort ytor mellan husen så att barn i åldern 5- 10 år inte har någonstans att vara. Mår barnen bra trivs föräldrarna. Och då värdesätter vi boendet högre. Självklarheter, kanske. Men behöver tyvärr nämnas.

Länktips: https://www.ri.se/sites/default/files/2022-05/RISE_Runt-hornet-2022_Framtidsspaning_Klimatneturala-stader-samhallen.pdf

Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.