Category Archives: Ekonomi

Ekonomi, stat, samhälle och näringsliv.

Upplevelseindustrin, cirkularitet och behovet av en ny moms

Posted on by
Reply

”Hur ska vi göra när vi alla är cirkulenter?” Frågan från Kulturakademins Peter Hiltunen hänger kvar i luften en stund under hybridseminariet på Handelshögskolan den 18 november i arrangemang av Reväst. Jag återkommer till den frågan nedan.
Seminariet handlade om upplevelseindustrins framtid mot bakgrund av pandemin och hur återhämtningen ser ut. Professor Ola Bergström redogjorde för den rapport han tagit fram, där han analyserar vilka möjligheter som finns att skapa hållbar ekonomisk tillväxt inom upplevelseindustrin. (Länk till rapporten se nedan.)

Från 150 till 600 miljarder SEK på 40 år

Upplevelseindustrin växer starkt
En intressant bild som visades (se ovan) var hur omsättningen i upplevelseindustrin har utvecklats under 40 år. I fasta priser (2015) har i praktiken omsättningen fyrdubblats när både ”export” och ”import” av upplevelser räknas in. Resorna är dock inte inkluderade.

Ur rapporten ”Vägar till hållbar tillväxt” av Ola Bergström

En annan tidsrelation
Ola Bergström pekar i sin rapport på att upplevelseindustrin skiljer sig från traditionell industri genom att produktion och konsumtion sammanfaller tidsmässigt. Det innebär också enligt min mening att den traditionella mervärdestrappan (momsen) inte fungerar i en tjänstebaserad, cirkulär ekonomi. Mer nedan om detta.


Att öka värdet på en upplevelse
Rapporten inser att tillväxten i den svenska upplevelseindustrin av hållbarhetsskäl inte kan bygga på ökad turism från utlandet. Man för istället fram tankar på andra sätt att öka värdet av det som erbjuds. Att paketera upplevelser på ett värdeskapande sätt, förlänga vistelser och att använda digitaliseringen på innovativa sätt är sådant som nämns. Geo-cloning är ett begrepp som presenteras och som innebär att event kopieras till en annan fysisk plats. Ett Vasalopp i Kina och en O´ Learys-restaurang i Singapore nämns. Själv kommer jag att tänka på IKEAs köttbullar, som blivit en del av ett identitetsbyggande i gränslandet mellan konsumtion och upplevelse.

Samverkan via plattformar
Rapportens förslag handlar i övrigt mycket om plattformstankar, samverkan, innovation, offentlig finansiering och att se Västsverige som en möjlig internationellt knutpunkt för regionens ambitioner på området. Följdriktigt fanns representanter från både VGR och Lindholmen Science Park på plats vid seminariet. Och båda bekräftade att man gärna deltar i den skissade utvecklingen.

Balanserad samverkan
Riktigt bra blir rapportens avsnitt om det man kallar balanserad samverkan. Man skriver: ”Etableringen av ett utvecklingsprogram för upplevelseindustrin har som huvudsakligt syfte att skapa ekonomisk tillväxt, vilket kan motsäga kulturella värden och intressen. Det är därför viktigt att utveckla former för samverkan där ekonomiska, ideella och kulturella intressen och värden kan balanseras. Upplevelseindustrins särskilda karaktär ställer krav på nya arbetssätt, som skiljer sig från traditionella science parks. Eftersom upplevelseindustrin karaktäriseras av en mängd olika aktörer, offentliga, privata, såväl som ideella organisationer, som samverkar i produktionen av upplevelser krävs samverkan även i innovationsprocesser. Möjligheten att knyta samman olika kompetenser är central, samtidigt är neutralitet och balans mellan olika intressen avgörande för fritt erfarenhetsutbyte. ” 

Exklusivitet eller volym?
Nyckelmeningen handlar om att balansera ekonomiska, ideella och kulturella värden. Om värdet ligger i upplevelsen av en oförstörd, vacker natur, där deltagaren får uppleva naturen i all sin – ännu befintliga – skönhet, är det naturligtvis viktigt att upplevelsen får behålla sin genuina karaktär. Tusentals fotbollsfans kan i bästa fall utgöra en positiv inramning till en idrottsfest, medan samma anstormning till en kajaktur med fågelskådarfokus skulle få motsatt effekt. Vid en snabb genomläsning av rapporten hittar jag inget avsnitt som problematiserar kring volymfrågan eller exklusivitetsfrågan. Ligger framtiden i att nå ett fåtal målgrupper med betalningsförmåga förstärks ojämlikheten i livskvalitet mellan rika och mindre rika. Å andra sidan skapar massturismen andra negativa effekter, som gör den ohållbar. Här finns en del vägval för branschen att navigera kring. Samtidigheten i ett digitalt event finns förvisso tekniskt, men är svårare för individen att uppleva.

Digitalisering och VR-upplevelser kan vara viktiga
Just möjligheterna med en klok digitalisering beskrivs utförligt i rapporten, framför allt om utvecklingen tar hänsyn till en rimlig intäktsfördelning mellan den digitala plattformen och producenten av upplevelsen kommer till stånd. Det är ett bekymmer, menar jag, att vinsterna landar hos globala aktörer med monopolliknande ställning. Några av mina egna slutsatser och inspel följer här.

Kulturens egenvärde och hållbarheten får inte tappas bort
Ska jag vara lite kritisk till rapporten är det möjligen att kultursfären inte kan sägas utgöra en delmängd av upplevelseindustrin. Allt är inte omsättning och pengar. Kulturen har ett egenvärde som bärare av tidlösa frågeställningar, meningen-med-livet-diskussioner och möjliga svar på vad det kan innebära att vara människa. Allt är inte till salu. Framför allt inte demokratin, människovärdet, livsvalsfrågor och idén om en hållbar framtid. Den rådande världsordningen har lett oss dit vi är, med en överexploaterad värld, överutnyttjad arbetskraft, orimliga välståndsklyftor och ett flertal återvändsgränder, där fossilanvändningen är den tydligaste. Vi måste lära oss hur vi fasar ut alla ohållbara verksamheter och där ger rapporten tyvärr väldigt lite vägledning.

En tjänstebaserad ekonomi väcker nya frågor
Men samtidigt – ska vi hitta rätt vägar framåt för att ”decoupla”, dvs minska uttaget av råvaror och öka tjänstesektor, upplevelser etc, så visar rapporten bra exempel på hur det skulle kunna gå till genom plattformsarbete, samverkan och lyhördhet för branschens speciella förutsättningar. Och då kommer den inledande frågan tillbaka, om vi nu köper tjänster av varandra i en cirkulär ekonomi – hur fungerar det i en traditionell ekonomi baserad på vinnare och förlorare?

Behovet av innovationer på företags- och skattenivå
I en tjänstebaserad hållbar ekonomi är det rimligt att individer kan fakturera varandra, inklusive någon slags momssats, där momsen kan utgöra basen för hur individens pensionsanspråk utvecklas. Dvs för att kringgå lockelsen av en svarts bytesekonomi behöver en vit, cirkulär tjänsteekonomi inkludera en ny slags moms. Denna moms kan enkelt registreras on-line via system som påminner om de kooperativa egenanställningssystemen, på särskilda, transparenta, icke-vinstdrivna företagsplattformar, som i sin tur granskas av revisorer etc. Den nya tjänsteekonomin behöver innovationer när det gäller skatter, företagande, kopplingar till trygghetssystemen och rättvis välfärdsutveckling och detta är något som de kommande västsvenska plattformarna på Lindholmen Science Park eller annorstädes behöver adressera.

Vi behöver en ny moms för den nya ekonomin!
När staten idag, via sin Delegation för Cirkulär ekonomi, föreslår hur den cirkulära ekonomin och tjänsteekonomin ska utvecklas tenderar man att vilja momsbefria ”second hand” och liknande, vilket är kontraproduktivt. Tvärtom blir behovet av en skattefinansierad sektor större när ”företagandet” i framtiden blir mer kompetens- och individberoende och knutet till varje individs förmågor. Ska vi lära oss av varandra hur vi förlänger livet på produkter och skapar upplevelser genom story-telling etc, måste vi ha en ny slags moms, som bygger på den nya ekonomins förutsättningar.

Och den behöver EU-anpassas.

Länktips: Rapporten Vägar till en hållbar tillväxt https://econpapers.repec.org/paper/hhbgunwba/2021_5f422.htm


Demokratisera ägandet med personalägda företag

Posted on by
Reply

Bo Rothstein, statsvetarprofessor och flitig debattör, återkommer då och då till frågan varför vi i Sverige har så få personalägda företag. Denna typ av företag, visar hans forskning, har hög produktivitet, har fler engagerade anställda, betalar ut aningen högre löner och har personal som får mycket bättre pensioner än genomsnittet. Ändå är det väldigt ovanligt med personalägda företag i Sverige. Hur kommer detta sig, frågar sig Bo Rothstein, senast vid ett seminarium den 11 november på Handelshögskolan i Göteborg.

Tre skäl till att personalägda företag är ovanliga i Sverige
I Sverige har vi stor tillit mellan människor och till staten, i en internationell jämförelse. Socialdemokraterna har haft en stark ställning, facket likaså. Vi har en lång tradition av ett levande föreningsliv, ett tillgängligt civilsamhälle, folkbildningsorganisationer m.m. Och ändå – förhållandevis få företag ägs och drivs av personalen. Bo Rothstein har flera förklaringar till detta. Dels handlar det om att facket inte vill se denna utveckling. Man är troligen fast i en traditionell rollfördelning mellan företagsledning och anställda. Han hävdar också att det kan finnas en missuppfattning hos vänstern att marknad och kapitalism skulle vara samma sak. Kapitalism handlar om kontroll och dominans, medan marknad handlar om konkurrens och frihet, är ett påstående som skymtar på en av Bo Rothsteins ppt-bilder. Och marknadens mekanism handlar om att bygga relationer och förtroende, påpekar han, och det gör inte kapitalismen. En tredje förklaring han nämner är att misslyckandet med löntagarfonderna tankemässigt kan ha blockerat alla nya idéer kring personalägda företag.

Hur är det med självbilden?
Det finns fler förklaringar, tror jag, till att Sverige inte har tillnärmelsevis lika många personalägda företag som andra länder. En delförklaring är självbilden. Svenskar ser sig inte som företagare. Det är bekvämare och enklare att ha ett jobb än att skapa sin egen försörjning. Den nybyggaranda och det entreprenörskap som för mer än hundra år sedan byggde USA lade grunden till en annan självbild än den som dominerar hos oss. I Sverige går folk sedan generationer till sina jobb, kvitterar ut sin lön och vet vad som förväntas. I USA lever en annan dröm om självförverkligande, The American Dream, om att lyckas och att tjäna pengar. Arbetet är ett stopp på karriärvägen. Medan hos oss ÄR arbetet karriärvägen.

Inlåsningseffekterna
De sociala trygghetssystemen skapar också inlåsningar. Bo Rothstein var inne på detta. Många skulle behöva byta jobb, men gör det inte, blir sjuka och hamnar i underläge i relation till arbetsgivare, försäkringskassa osv. Tryggheten blir en inlåsning, det blir svårt att byta arbetsgivare även om alla skulle vinna på det. Människor tvekar att ta nya steg i sin utveckling. Problematiken kan också finnas i de personalägda företagen – hur gör jag om jag arbetar i och äger ett företag som jag inte trivs på? Vi behöver utveckla nya trygghetssystem som utgår från människans behov, inte vad som är bäst för företagen eller för samhället.

Vi behöver olika former av företagande
Sophie Nachemsson-Ekwall från Handelshögskolan i Stockholm har kommenterat ett annat av Bo Rothsteins föredrag på samma tema på ett intressant sätt. Hon hävdar att vi behöver en mångfald av ägandeformer för företagen, för att bättre säkra upp småföretagens långsiktighet. I Sverige hindrar aktiebolagslagen medarbetare att ta över sin företag från en ägare. Utomlands accepteras aktierna i bolaget som säkerhet för köpet av bolaget, men det är förbjudet hos oss. Jag tror att det är väldigt viktigt ur hållbarhetsperspektiv att vi öppnar upp för flera olika former av företagande. Andelsjordbruk är en möjlighet, liksom delägda resurser. Inte minst när vi ska förverkliga en cirkulär ekonomi måste vi också hitta nya sätt att ta tillvara kompetenser, samverka och byta roller.

Det hållbara företagandet är bättre än alternativet
Det viktiga är inte vinstuttaget, eller makten över hur det ekonomiska resultatet ska skapas. Det viktiga är att mänskligt företagande inte försvårar för kommande generationer att leva med ett rimligt välstånd och där miljö, klimat, sociala faktorer, Agenda 2030 och de 17 globala målen är knivskarpa krav för företagande. Att bryta mot förutsättningarna för ett fortsatt gott liv på jorden borde vara straffbart. Och att då öppna upp för olika former av ansvarstagande borde vara självklart. Alternativet är att kapitulera inför egoismen och den kortsiktiga vinstmaximeringen i den ogenerat burdusa form den tagit. I en sådan värld blir vi alla förlorare.



Cirkulär ekonomi: Möbelbranschen går före

Posted on by
Reply

Igår den 28 oktober följde jag ett webbinarium, där olika aktörer i träbranschen gav exempel på hur företag i bygg- och möbelbranscherna hittar nya cirkulära lösningar. Insikten om vikten av hushållning med resurser håller på att sjunka in. Företagen – och glädjande nog även utbildningarna – synliggör allt oftare hur de tänker om, för att vara en del av lösningen snarare än en del av problemet.

Samverkan mellan akademi, innovation och näringsliv
Under rubriken Tillverka i trä har sju västsvenska kunskaps- och innovationsaktörer tagit på sig att arbeta med samarbeten, pilotprojekt och kunskapsförmedling som spänner över många verksamhetsfält, från trähusbyggande till konstföremål i trä. Med sig har man ett imponerande antal företag från små start-ups till kända storföretag som Södra och Derome. Igår var rubriken på webbinariet ”Restströmmar och biprodukter blir till nya träprodukter”. Olika aktörer, även från Norge, beskrev hur man bygger nya affärsmodeller på ett nytänkande och resursbevarande sätt.

Från spill till resurs
Sågverkens intresseorganisation, Svenskt Trä, betonade vikten av att ta till vara förädlingsvärdet i restströmmarna. Det blir hela tiden restprodukter, spill, när trä sågas. Björn Nordin från Svenskt Trä redogjorde för hur skogen används idag. Cirka 20 procent blir sågat virke, 30 procent pappersmassa och resten blir energi i olika processer. Han påpekade även att det saknas fabriker i Sverige för inhemsk tillverkning av faner, plywood och MDF. Ska vi klara klimatmålen måste transporterna minska och då behövs förädlingsled på rimligt avstånd.

Korslimmat trä, KL-trä, är ett intressant exempel
Byggbranschen är idag mycket intresserad av KL-trä, korslimmat trä, som kan användas till trästommar. När dessa stora segment bearbetas för fönsteröppningar uppstår ”restprodukter” som bör kunna bli värdefullt material i möbelindustrin. En svårighet i sammanhanget är naturligtvis seriestorlekarna. Det är svårt att bygga volymtillverkning på små serier av restprodukter. Men här skulle ju nya affärskonstellationer kunna formeras, där små och oberoende, samverkande företag bildar företagsgrupperingar för att sprida risker och fördela restflöden mellan sig. Det gäller att tänka nytt.

Nu börjar cirkulär ekonomi ta form
Vaggerydsföretaget Swedese, genom produktutvecklingschef Mats Grennfalk, berättade om detta småländska möbelföretag och hur man t.ex. gjort en affär med restaurangen på NK i Göteborg, som innebär att möblerna leasas ut. Han visade också en imponerande lista över vad de ser som komponenter i affärsupplägget framgent: renovering, restaurering, uppgradering, serviceavtal, reparation i egen regi och genom certifierade underleverantörer, funktionsförsäljning, uthyrning eller leasing, återbruksförsäljning genom återköp osv. Helt klart har man förstått hur den nya affären kommer att se ut. Det intressanta är ju också att det inte behöver betyda lägre intäkter. Det blir ett annat sätt att sälja kvalitet.

Det går att ta betalt för kvalitet
Swedese tänker sig även viss 3D-printning av detaljer. Och de principer man följer formulerar man själva så här: ”Att sträva efter hållbar kvalitet är en estetisk princip som får en möbel att outtröttligt fortsätta att fylla sin funktion långt bortom modets nycker”.  Det sätt som Swedese knyter ihop sin verksamhet som bygger på kvalitetsmöbler med den nya ekonomin ger hopp för många svenska företag i liknande situation. Det går att ta betalt på ett ansvarstagande och långsiktigt sätt, som dessutom skapar djupare och längre relationer med kunderna/nyttjarna.

Vad är egentligen värdefullt?
Professor Torsten Hild, vid HDK Valand Steneby, fortsatte så med en presentation av hur den utbildning ser ut som han leder. Riktigt uppmuntrande var hans rubrik ”Tänk med händerna”, som sammanfattade hur designstudenter uppmuntras att gå in i det hantverksmässiga för att komma nära materialen. Det konstnärliga, det utforskande och designprocessen som motor kännetecknar utbildningen. Torsten Hild betonade materialets värde och då på ett sätt som ser bortom de kortsiktiga ekonomiska värdena. I en kommentar förtydligar han på följande sätt: ”Jag skulle säga att vi tittar för mycket på antal pengar, i stället för att fundera på vilka värden det är vi vill producera. ” Och ”Det kan upplevas som billigt att köpa något för vad vi uppfattar som ett lågt pris. Men om produkten har en låg grad av behovsuppfyllnad, den gör inte det jag behöver, så är det dyrt. Och vinsten kanske visar sig först längre fram och inte omedelbart. (…) Så för att lyfta värdet av ett material, tror jag att vi måste lyfta mer långsiktiga värden och se på konsekvenser i ett större sammanhang.”

Slutsatserna ur webbinariet handlar om synen på värde
Värdet bortom börsnoteringar och resultatrapporter är det viktiga. De kortsiktiga vinster som genereras i den traditionella ekonomin är inte hållbara. Trä- och möbelbranschen tycks gå i bräschen för den nya ekonomin och vi som har möjlighet att stötta denna utveckling bör göra det på de sätt vi kan. Så att transformeringen kan ta fart. Nu börjar det bli dags för ekonomutbildningarna att haka på!

Dessutom presenterades två andra lösningar
Det bör också nämnas att webbinariet inleddes med redovisningen av ett storskaligt returprojekt i Norge, där man vill ta till vara fungerande byggmaterial och föra tillbaka in i byggandet. Och webbinariet avslutades med ett intressant exempel på 3D-printning i liten och större skala, där biokomposit används i tråd- eller granulatstorlek. För prototyptillverkning och som ett förled till storskalig industriproduktion är detta effektivt, liksom att tekniken kan spara mycket transporter och tid. Båda dessa exempel, returträ i byggandet och avancerad 3D-printning, finns det anledning att återkomma till.


Läget: Cirkulära textilier i stor skala

Posted on by
2

Johanneberg Science Park ordnade den 30 september ett webbinarium på temat textil återvinning. För Västra Götaland finns det ett flertal skäl till att fokusera på detta. Här finns kemiklustret i Stenungsund, Vargöns försöksanläggning, forskare vid Chalmers, RISE och IVL och många fler som sitter på viktiga roller och kunskaper kring hur våra textilier ska bli mer cirkulära. Seminariet var informativt och gav en lägesbild, som jag ska försöka sammanfatta här. På slutet några egna funderingar.

Sysav:s Siptex och Wargön
Maria Ström från Wargön Innovation och Erik Perzon från IVL beskrev hur två automatiska sorteringsanläggningar fungerar i Wargön respektive Siptex. (Länk till SYSAVs Siptex-anläggning och till Wargön se nedan). I Wargön är man inriktad på försöksverksamhet och olika samarbeten, medan Siptex testar materialåtervinning i tre fraktioner. Det som återstår att klargöra i båda fallen är hur värdekedjan ska definieras och hur olika kostnader ska täckas – t.ex. hur resårer, knappar och blixtlås ska avlägsnas. Skillnaden på de båda anläggningarna är att Siptex hanterar återvinning, medan Wargön kan generera volymer för både återbruk och återvinning. Wargön är mer inriktad på innovativa lösningar och mindre volymer.

Skogsindustrin
Helena Claesson från Södra beskrev hur projektet Once More fungerar. Skogens råvara är basen i processen. Man behöver stora och kontinuerliga returflöden men ser bl.a. plasttryck på kläder som ett problem. Vi fick lära oss att det tillverkas mer än 100 miljoner ton textila fibrer per år. Och att bara en bråkdel återvinns. Södras målsättning är att 50 procent av de fibrer de levererar ut ska komma från återvunnet material och att man år 2025 når en volym på 25000 ton per år. Det man trycker på som saknas är ett genomtänkt system för returer av textiler, storskalig sorteringsteknik och tillräckliga drivkrafter och motiv för modeindustrin att medverka till storskalig recycling.

Klipp-och-klistra-teknik
Karin Lindqvist från RISE berättade sedan om det fungerar med molekylär ”klipp-och-klistra”, när hon utgår från polyester och PET-produkter för att få fram råvara till nya produkter. Hennes forskning är en del av EU-projektet Cilotex som syftar till att återskapa de ämnen som ingår utgör basen i många plagg. Från tröja till tröja, som hon beskrev det. Framtagning av plagg ur återvunna kemikalier reducerar CO2-utsläppen med cirka 35% jämfört med den jungfruliga processen. Ett problem man brottas med är färgpigment, som kräver lösningsmedel och höga temperaturer för att avlägsnas.

Kolet – och konsumtionen
Martin Seemann från Chalmers berättade så om termokemisk materialåtervinning. Det han forskar på handlar om de allra minsta beståndsdelarna och hur kolet kan tas till vara i CCS, CCU, förgasning, pyrolys etc. Som grundläggande forskning är det naturligtvis viktigt att förstå hur processerna kan se ut även när kolet är atomärt. En intressant kommentar kom i chatten under konferensen från en annan forskare på Chalmers, som gick ut på att vi konsumerar dubbelt så mycket textil nu som för 20 år sedan. En effektiv åtgärd vore att minska konsumtionen.

Avslutande kommentarer från branschen och arrangörerna
Anna-Karin Sundelius från HM berättade lite om hur det företaget siktar på att bara sälja hållbart framtagna textilier år 2030. Ett par andra företag fick också ge sin syn på frågan. Gustav Zettergren från VGR påpekade att både CCS och CCU-tekniken kommer för sent. Cecilia Tall från TEKO tipsade om att Upphandlingsmyndigheten har en guide för cirkulär upphandling. Anna-Karin Sundelius pekade på behovet av infrastruktur, något som arrangörerna Lars Josefsson från Johanneberg Science Park och Nils Hannerz från IKEM fångade upp i slutorden och betonade vikten av vägar, hamnar och järnvägar för att klara logistiken.

Egna tankar – Modeindustrin genererar 92 miljoner ton avfall per år
Stefan Persson, som i högsta grad bidragit till att HM är ett framgångsrikt och globalt modeföretag, anses vara Sveriges rikaste person med en förmögenhet på 178 000 000 000 kronor, 178 miljarder. Det ger honom en plats på världens 100-lista. Han är säkert en idol för många som ser framgången i företagandet som det viktigaste någon kan åstadkomma. Nu säger HM att de ska ställa om och bli hållbara till 2030. Samtidigt läser jag i en rapport från 2020 att ”Impacts from the fashion industry include over 92 million tonnes of waste produced per year and 79 trillion litres of water consumed.” (Länk se nedan). Är det så här vi vill ha det? Måste inte tillverkande företag ta ett större ansvar för det avtryck deras verksamhet gör? Är det rimligt att ett framgångsrikt företag belastar miljön på ett sådant sätt och låter andra ta hand om de problem som verksamheten orsakar?

Ta ansvar för konsekvenserna!
Vi inte rimligen fortsätta att kortsiktigt skapa vinst och långsiktigt skapa problem på de affärsverksamheter som bedrivs. Rimligen måste varje företag ta ansvar för konsekvenserna av sin verksamhet och inkludera detta ansvarstagande i sin affärsmodell. Om Södras uppgift stämmer att det tillverkas textil i storleksordningen 100 miljoner ton per år och om forskarna har rätt i att vi slänger 92 miljoner ton textilavfall per år visar det på en vilken potential som finns att ta fasta på. Eller så visar det på hur kortsiktig branschen är.

Alla måste göra sitt
Samtidigt är det viktigt att vi försöker hantera konsekvenserna av dagens överkonsumtionssamhälle. Vi förgiftar jorden, fyller haven med plast och ändrar hela klimatet med våra CO2-utsläpp. I ren självbevarelsedrift behöver vi adressera dessa frågor snarast. Och då är det troligen nödvändigt med både små- och storskaliga lösningar för att ta vara på restvärdena i de produkter som tjänat ut. Och framför allt måste alla, konsumenter, företagare, politiker…. alla fundera över sin roll i helheten.

Nya affärsmodeller och nytt ansvarstagande
Det duger inte att låtsas att planeten är oändlig och att min lilla del av helhet inte spelar någon roll. Alla måste göra sitt. Nya sätt att tjäna pengar måste komma fram. Kalla det gärna cirkulär ekonomi, men det handlar om ett paradigmskifte, där vi slutar att köpa varandras skuld till naturen. I slutändan är vi alla förlorare om vi tror att vi kan smita undan vårt ansvar. Uppföljningen på webbinariet borde handla om hur de nya affärsmodellerna och de nya ansvarsgränserna ser ut och hur vi vänder utvecklingen. Snabbt. Helst igår.

Länktips: SIPTEX: här

Wargön: här

Södra Once More: här

Cilotex: här

Forskarrapport: här

Oändlig tillväxt på en ändlig planet

Posted on by
Reply

Sammanfattning av David Pakmans intervju med Tim Jackson (se länk nedan). Tim Jackson har skrivit flera böcker som tar upp vår tids icke-hållbara samhälle. I intervjun utvecklar Tim Jackson flera av de tankegångar som han har presenterat i sin senaste bok ”Post Growth – Life after Capitalism”. Han har flera viktiga bidrag till förståelsen för den omställning vi tycks ha så svårt att få till.

Bruttonationalprodukt är ett dåligt mått på utveckling
BNP är dåligt mått på hur bra samhället är. Framför allt för att kostnaden på miljön inte synliggörs och för att mycket av allt gratisarbete som idag görs inte räknas in. BNP är inget bra mått på utveckling, säger Jackson i intervjun, och citerar Robert Kennedy som redan på 60-talet insåg de begränsningar som ett strikt BNP-fokus innebär.

Basinkomst skulle kunna vara en förändrande faktor
Basinkomst är intressant, menar Jackson. Konceptet förändrar vår syn på vad arbete är, vad frivilligt arbete har för värde för oss själva och för samhället osv. Marknaden klarar inte att sätta en prislapp på det arbete som kanske betyder mest, där vi utgår från andra värden än de strikt ekonomiska. Problemet är att systemändrande faktorer, som en global miljöskatt för miljöförstörande aktiviteter, effektivt blockeras av aktörerna och arkitekterna bakom det rådande systemet.

Politiker blir beroende av de krafter som finansierar kampanjerna
Mandatperioderna för politiker i de demokratiska länderna stödjer inte en omställning till ett långsiktigt tänkande. Tim Jackson hävdar dessutom att de särintressen som finansierar politiska kampanjer knyter upp lojala politiker som inte kan göra annat än att försvara det rådande systemet. Detta leder till att de mest sårbara och utsatta i samhället inte får den representation de skulle behöva, för att inte tala om alla de djurarter som vi delar planeten med, menar Jackson. (Det ser naturligtvis lite olika ut i olika länder).

Future generations act
Långsiktighet är avgörande och Jackson nämner i det sammanhanget försök som har gjorts att införa en ”ombudsman for future generations”. (Roligt f.ö. att ordet ombudsman blivit ett låneord på engelska). I Storbritannien finns en ”future generations act” som Jackson nämner. (Behöver jag kolla upp lite närmare). Avgörande är att framtiden får ett större genomslag i beslutsfattandet, säger Jackson.

Splittring när resurserna inte räcker till
David Pakman frågar också Jackson vad ett paradigmskifte skulle betyda för vanligt folk. Jackson menar att en svårighet är att politikerna befarar att väljarna inte är redo att hantera större förändringar. Rädslan borde, säger Jackson, istället handla om vad som händer i en ekonomi som inte respekterar miljökonsekvenserna, som inte värderar mänskligt arbete på rätt nivå osv. Och som leder till en splittrad värld, där resursknappheten blir ohanterlig. Där finns dystopia, säger Jackson.

Komsumtionssamhället blockerar människans utveckling
Den materiellt styrda tillvaro vi har idag tar inte till vara människans utvecklingspotential. Vi skulle kunna ha en annan värld, där relationer är starka, där lokalsamhället håller samman och där arbete har ett syfte och vi känner hoppfullhet för framtiden. När vi tar miljöfrågorna på allvar öppnar sig även kreativa möjligheter. Bekvämligheten i dagens konsumtionssamhälle blockerar människans utveckling. Vi skulle kunna ha betydligt mer aktiva liv, där meningsfullheten och hopp blir tydligare. Därför blir en ”post-growth”-värld rikare, menar Jackson.

Länktips till intervjun med Tom Jackson, cirka 16 minuter: här

Tips på Vetenskapsradions pod med Åsa Svenfelt om hur samhället ser ut år 2050. Det finns likheter i de slutsatser Tim Jackson och Åsa Svenfelt drar. Lyssna till Åsa Svenfelt: här

Prognoser räcker inte

Posted on by
Reply

Prognoser och förutsägelser är vanskliga. Ska man lita på matematiska formler är det avgörande att rätt data, rätt parametrar och rätt antaganden ingår i formeln. Priset på Lithium-jon-batterier har t.ex. sjunkit med 97% sedan 1991. Antog man det för 30 år sedan? (Siffran hämtad från det intressanta nyhetsbrevet OmEV den 7 september 2021). I sitt ofta mycket läsvärda nyhetsbrev resonerar man kring expertprognoser och prognoser baserade på matematiska formler. Slutsatsen blir att begreppet ”expert” är så vagt att det säkraste är att bygga prognoser på matematiska beräkningar. Är det så? Eller är hela frågeställningen fel? (Se även länk nedan).

Dammsugare, mjölk och bensin
Priset på en bra dammsugare kan vara ett exempel. 1970 kostade en dammsugare 488 kr enl SCB:s statistik om konsumentpriser, samtidigt som en liter standardmjölk kostade 1,10 och en liter premium-bensin kostade 0,93 kr per liter. (Se länk nedan). Idag kostar en lite mjölk ungefär 13 kr och 98-oktan-bensin cirka 18 kr per liter. Hade dammsugarpriserna följt samma kurva som mjölken hade vi idag betalat i storleksordningen 6300 kr för dammsugaren. Häromdagen köpte jag en tyst Electrolux-maskin för under tusenlappen. Balansen mellan priset på volymprodukter med få ingående komponenter (mjölk och bensin) och priset på produkter med många ingående komponenter har således ändrats radikalt på 50 år. Relativt sett har komplicerade produkter blivit billigare och enkla produkter dyrare.

Priset är inte allt
Kommer vi om 50 år att ha prylar att köpa som är ytterligare 6 gånger billigare? Fortsätter utvecklingen linjärt eller kommer vi att betala den verkliga kostnaden? Den som sitter och planerar volymer, efterfrågan och produktionskapacitet för de fabriker som ska bygga dammsugare de närmaste decennierna, hur tänker de? Vilka matematiska formler ska de använda? Eller ska de lyssna på experterna – och i så fall vilka experter? Vad lär man sig på Handelshögskolan? Att mjölk, bensin och dammsugare kommer att efterfrågas – men till vilka priser då?

Vi måste vända på kalkylerna: vad tål planeten?
Det är inte rimligt att en dammsugare enbart täcker framtagningskostnaderna utan hänsyn till belastningen på miljön, och utan att inkludera kostnaderna för redesign och återbruk. Vi har inte plats för ett oändligt antal dammsugare på planeten – vi måste hejda utvecklingen och betala vad det kostar. När det gäller bensin är det uppenbart att förbränningen måste upphöra om vi ska klara klimatet. Vad gör det på priset? Dumpas det? När det gäller mjölk behöver vi ge bönderna rimlig ersättning för produktionen. När det gäller dammsugare måste tillverkarna ta sitt ansvar. Det enklaste är att de tvingas sluta sälja produkten dammsugare och enbart får tillhandahålla funktionen. Apparaten förblir deras ansvar. Så att redesign och återproduktion blir lönsamt och det mest naturliga i världen.

Det räcker inte med matematik och experter
Men hur prognosmakarna ska få ihop en kalkyl med matematiska formler där systemfelen rättas till förstår jag inte. Och inte heller vilka experter från de traditionella utbildningarna som ska våga utmana systemet. Det räcker inte. Det måste till en förändringskraft i prognosmakeriet, där rådande paradigm och lönsamhet ifrågasätts. Annars går det inte.

Länktips: https://omev.se/2021/09/07/forutse-framtida-kostnader-battre/

SCB statistik från 1970: här

Ny återbruksgalleria öppnar

Posted on by
Reply

Cirkulär ekonomi tar sig många uttryck och ett av dessa är att en kommun ser sitt ansvar för att etablera en arena för nya verksamheter. Det var 2015 som ReTuna i Eskilstuna slog upp portarna som den första gallerian för återbruksprodukter. Man valde att lägga gallerian nära en återvinningsstation så att folk på ett enkelt sätt skulle kunna lämna brukbara föremål som de ändå ville bli av med. Ett femtontal butiker och verksamheter samsas sedan dess i en ändamålsenlig byggnad. Och nu kommer nästa återbruksgalleria. Lagom till jul är det tänkt att RE:STORE Höga Kusten ska öppna i Härnösand. (Länktips se nedan).

Smart namn, men…
Det finns ett antal särskilda delfrågor att nämna, som kan bidra till att projektet i Härnösand blir lyckat. Först och främst är det smart av initiativtagarna att ha ett namn som inkluderar många. Höga Kusten involverar ett flertal av Ångermanlands samhällen. Tillhörighet och ”vi-känsla” blir därmed bredare förankrade. Men – loggan och namn behöver justeras. ReTuna i Eskilstuna har insett att ett kolon i namnet bara ställer till det i internet-sammanhang. Det finns många projekt som döps till något på RE: men det är kontraproduktivt för den som vill hitta information. Vanliga bokstäver är enklast.

ReStore Höga Kusten logotyp

Nya former
Innehållsmässigt och affärsmässigt vore det intressant om Härnösands-projektet vågar ta steg ut i det okända, i alla fall till viss del. Återbruk handlar om att det behövs människor som hanterar, förbättrar, värderar, lagar, ser möjligheter och samarbetar. Nya slags verksamheter behöver formas, där gränser mellan anställning, anlitande av extern kompetens och företagande kan behöva utforskas och bli föremål för innovation. Ett sådant steg är att låta personer som blir involverade i återbruksarbetet i någon form göra detta i egensanställningsform.

Tips: Convoy egenanställning
Egenanställning finns i kooperativa Convoy, med fysisk bas i Umeå. Där finns plattformen för att på ett synnerligen enkelt sätt involvera personer som har viktiga kunskaper för att ta hand om och redesigna, ”up-cycla” och reparera möbler, inredning, teknik och annat utan att fördenskull behöva ingå i ett litet företags anställningsåtagande. Just i uppstart är det viktigt att ha tillgång till rätt kompetens, samtidigt som det ekonomiska utrymmet är oklart för traditionella anställningsformer eller för upphandling av externa tjänster. Egenanställningsformen är perfekt under en uppstartsfas, där det är kompetensen som är viktig att involvera samtidigt som varje verksamhet behöver kunna växa i rätt takt och med korrigering för hur marknaden tar emot de produkter som erbjuds. (Länktips se nedan)

Resurspool för att utgå från varje kompetens
Man kan också tänka sig en pool av resurspersoner, som finns för ReStore Höga Kustens olika verksamheter att anlita. Synergier på det mänskliga planet är kanske ett av de mest intressanta greppen i en modern galleria, där människor i sorteras in i ”tillhörighet” eller ”avtal” utan får chansen att medverka med det de kan. PÅ alla tänkbara nivåer. Från att stapla möbler till att sy om en klänning. Och gärna i grupp – det är så roligt att göra saker tillsammans och lyckas tillsammans!

Se noga över formerna för verksamheterna
Innovationer måste också få plats i ReStore Höga Kusten. Nya idéer måste enkelt kunna testas, så att dynamiken i det som kan växa fram tas till vara. Tyvärr det sällan kommuners starkaste sida, att improvisera och innovera, så det gäller för projektet att skapa en frizon för nya idéer. Gärna i en föreningsform, där olika perspektiv kan få ges utrymme. Aktiebolagslagen är tyvärr kontraproduktiv när det gäller att ta till vara andra värden än vinsten åt ägarna. Det finns många varianter på hur man kan välja att organisera sig.

Utbildning på alla nivåer
En viktig aspekt är att koppla in utbildning, folkbildning och Mittuniversitetets arbete. Det måste finnas en kontinuerlig tillväxt i kunskap och utveckling, som kan utgöra en motor för hela satsningen. Och närheten till universitetets studenter måste tas till vara. På alla plan, inte minst för att träna sig i att leda projekt och att testa idéer mot verkligheten

Spelrum och värderingar
Det är bara att hoppas att satsningen lyckas och att kommunledningen förstår att verksamheten behöver lite fria tyglar för att hitta rätt i en ganska outforskad verklighet. En viktig faktor är att alla verksamheter som ska samsas under samma tak delar visionen av vad man håller på med. Annars finns en stor risk att särintressen tar för stor plats och konflikter brer ut sig. Det gäller att grundlägga en ömsesidighet i hela projektet. Men då kan det gå hur bra som helst. Det är bara att hålla tummarna!

Länktips: Nyhetsartikel om Härnösands Återbruksgalleria RE-Store Höga Kusten https://www.harnosand.se/mittharnosand/harnosand-utvecklas/aterbruksgalleria.html

Egenanställning: https://www.convoy.se/

Marknadshyror leder inte till mer rättvisa

Posted on by
Reply

Vem vinner på att marknadshyror införs? I Januariöverenskommelsen finns frågan med, och skulle enligt förslaget kunna gälla marknadshyror för nyproduktion. Både förespråkare och motståndare till marknadshyror brukar hänvisa till Finland, där detta införts. Illustrationen här nedan är talande.

Vore det inte bättre att styra mot hållbarhet?
Marknadshyror är bra om man vill att mer av hushållens disponibla inkomst ska föras över till boendet, dvs till fastighetsägare. Hur denna förskjutning skulle kunna gynna ekonomin i stort eller ens flertalet hyresgäster är ett mysterium. På vilket sätt gynnas samhället av att boendekostnaderna blir en större del av privatekonomin och istället hamnar i resultatredovisningen hos fastighetsägarna?
Om det åtminstone fanns en komponent av hållbarhetstänk i upplägget…

Ur ETC 15 juni

Jämförelsen ovan är illustrativ. Samhällets kostnad för att kompensera för de boendes oförmåga att betala de höga hyrorna är tre gånger högre i Finland än i Sverige. Högre hyror leder på så sätt till att skatteresurser omfördelas till en boendesektor som blir mer lönsam, inte för samhället, utan för branschens dominerande aktörer. Man ska alltid ta statistik med en stor nypa salt, men högre hyror innebär naturligtvis att någon måste betala. Och det blir inte de som äger sina bostäder eller bostadsrätter som kommer att tvingas betala.

Hur länge är det ”nyproduktion”?
Hur länge är nyproduktion nyproduktion? Så småningom är de nybyggda lägenheterna en del av det ordinarie beståndet. Och då kommer ingen fastighetsägare att acceptera lägre hyror, vilket slår igenom på hela beståndet, när snitthyror och kvadratmeterpriser ska förhandlas. På sikt får marknadshyrorna på så sätt ett genomslag i hela beståndet.

Lönsamhetskrav leder till social utslagning
I en tidigare text (se länk nedan) nämnde jag Liberalernas satsning Förortslyftet, som de gärna kopplar ihop med införandet av marknadshyror. Argumentet skulle primärt vara att marknadshyror ger ökad lönsamhet för byggare och fastighetsägare att bygga nya lägenheter. Därmed skulle bostadsbristen kunna minska, men till priset av en utveckling som i Finland. I kulisserna lurar dessutom lösningen med ”social housing”, som riskerar att låsa fast hyresgäster i en bidragsfälla, förutom att det kan leda till stigmatisering och ytterligare permanentat segregerade områden. Det mesta talar för att samhället och de flesta hyresgäster har allt att vinna på att klyftorna minskar, inte ökar.

Business-as-usual ? På allvar?
Och det är väl där skon klämmer. Marknadstänket leder ständigt till en uppdelning i vinnare och förlorare och samhället i stort vinner inte på att några berikar sig, medan andra får det relativt sämre ställt. Alla som spelat Monopol – eller Fia med knuff för den delen – vet att bara en vinner och alla andra förlorar. Det är ingen väg framåt för ett samhälle som måste rusta sig för mycket stora påfrestningar i kölvattnet på de stora globala hoten med vattenkris, försörjningskris och flyktingströmmar bl.a. orsakade av klimatförändringar som vi inte tycks kunna bromsa. Att låtsas som business-as-usual kan vara lösningen när spelplanen ritas om kan inte vara rätt väg att gå. Och att, som i Liberalernas fall, koppla övertron på marknaden till att liera sig med protektionister och bakåtsträvare på högerkanten tycks inte väljarna heller uppskatta.
Svaret på allt kan inte vara: ”mer av samma”.

Länktips: Förortslyftet och bostadspolitiken: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

Förortslyftet: en analys (kortversion)

Posted on by
1

”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” 
Så står det i Liberalernas rapport ”Förortslyftet” på sidan 151. Det är helt rätt. De som bor och verkar i ett område, utsatt eller inte, har både bäst förutsättningar, tydligaste motiv och den rimliga rätten att forma och utveckla det sammanhang som påverkar livskvalitet och livsmöjligheter för de direkt berörda. När jag läser rapportens 190 sidor slås jag av hur annorlunda texten blivit om citatet ovan hade fått vara ett huvudtema i hur de utsatta områdena kan ”lyftas”.

Många bra förslag, men…
Det ska tydligt sägas att rapporten innehåller många bra förslag, som rimligen (nästan) alla partier i Riksdagen kan ställa sig bakom. Och den som vill snabbläsa förslagen får korta sammanfattningar i inledningen av vart och ett av de fem avsnitten. Det som förvånar mig är att rapporten i så liten utsträckning valt att utgå från de lokala förutsättningar och styrkor som behöver mobiliseras för att bygga den lokala välfärden och välståndet.

Top-down-perspektivet skymmer lösningarna
Den som vill kan gärna läsa min lite längre analys av rapporten (länk se nedan) där jag mer detaljerat preciserar vad jag saknar i texten. I stora drag handlar det om att rapporten inte betonar den lokala ekonomin och hur den kan utvecklas av de boende och de verksamma själva om de får rätt förutsättningar. Hela rapporten präglas av ett top-down-perspektiv och inte ett bottom-up-dito. Det är på något sätt som att man inte litar på att det finns ambition och kraft hos de boende att själva resa sig – lyfta sig – ur den resursfälla man hamnat i. Det finns en slags underförstådd offerbild, som gör att läsaren ska tycka synd om de boende, ett slags vi/dom-perspektiv som inte stärker de självgående processerna, som borde vara det självklara målet att stimulera och hålla igång.

Utvecklingsprocesser, djupanalys och självkritik saknas
Överhuvudtaget talas det väldigt lite om processer och utvecklingssteg i rapporten. Det är många punktinsatser och många generella grepp i texten. Som att inget barn ska behöva agera tolk åt sina föräldrar. Och det är naturligtvis sant, men är ju samtidigt bara ett symptom på en rad andra icke-händelser, där konsekvensen blivit att barnet är det som bäst behärskar språket. När de bakomliggande orsakerna inte djupanalyseras och när det inte skymtar fram någon självkritik i texten (hur kunde det bli så här…?) blir en del av punkterna i rapporten abstraktioner som hänger i luften.

Inget om cirkulär ekonomi – bara något om en farlig variant
Som framgår av den långa versionen av min analys saknas ett antal begrepp i rapporten. Den nya ekonomin, med fokus på reparationer och en tjänstesektor, som ju har goda förutsättningar att ge jobb och sysselsättning åt många i förorten, nämns bara i sin mest kontraproduktiva version. Man nämner plattformsföretag som bör få enklare regelverk att etablera sig, dvs mer av Über och liknande låglönefällor, där vinsterna dessutom dräneras bort utanför förorten och utanför Sverige. Det är synd att man inte bättre fångar upp de trender som kommer att kunna ersätta överkonsumtions-samhället.

Det kommer mera
Den som vill läsa mer kan som sagt kolla länken nedan. Där finns även en länk till rapporten som sådan i pdf-format. Och intressanta kopplingar till Stadslandet i Göteborg, MiljonStories och mycket mer. Jag planerar dessutom att återkomma med specifika texter om skolan och om boendedelen i rapporten.

Länktips:
Den längre analysen: http://christerowe.se/2021/06/nr800-forortslyftet-en-analys-fullversion/

Förortslyftet: en analys (fullversion)

Posted on by
3

Social hållbarhet handlar bland annat om att skapa rättvisa och lika förutsättningar för människor att få leva ett meningsfullt och berikande liv. I flera decennier har Sverige avreglerat marknader och skapat utrymme för en ekonomisk kapplöpning, som ökat BNP och som samtidigt vidgat klyftorna i samhället. Nu visar sig baksidan av New Public Management och en övertro på renodlad vinstjakt med basen i aktie- och fastighetsvärden. Alla får inte del av den växande kakan. Förlorarna hamnar i bostadsområden, som kallas utsatta eller särskilt utsatta. När föräldrarna sliter i låglöneyrken eller har hamnat i utanförskap och barnen har svårt att klara skolan blir problemen ännu tydligare. Utvecklingen behöver vändas. Frågan är hur. (Anm. Den här texten blir ganska lång, så vill du hellre läsa en kortare analys hittar du en länk längst ner på denna sida.)

MiljonStories och Mats Aronsson får inte glömmas bort
När jag träffade Mats Aronsson för snart 10 år sedan och han berättade om Miljonstories insåg jag att han hade en briljant idé för att vända på perspektivet och för att stärka de positiva krafterna i förorten. ”Berätta dina vackraste minnen hemifrån”, var Mats enkla uppmaning. Och fram trädde bilder av ljusa minnen, en hembygd som betydde något och glädje som människor bar inom sig. Mats rycktes bort alldeles för tidigt, men han fick chansen att testa sin idé några gånger. (Se länktips nedan). Alltsedan jag träffade Mats har jag burit med mig tankar om hur vi kan vända utvecklingen i de förorter som har problem.

”Förortslyftet” – en femdelad rapport från L
Liberalerna har lanserat flera hundra konkreta förslag i det de kallar ”Förortslyftet”, en rapport i fem delar på 190 sidor. Jag läste den för att se hur det partiet tänker sig framtiden för ett 60-tal bostadsområden och hundratusentals invånare. Det intressanta är att med kommandot CTRL-F går det att söka på ord i texten, var de förkommer och hur ofta. Jag gjorde det, sökte på ord som borde stå med i texten för att också hitta vad som INTE stod i rapporten. Det finns en del bra förslag, naturligtvis, i en så lång lista av konkreta tankar. Och några av dem borde (nästan) alla partier i Riksdagen kunna ställa sig bakom utan att göra partipolitik av det hela. Det handlar ju ändå om vårt land och vår gemensamma framtid, som mår bäst av att så många som möjligt arbetar, betalar skatt, trivs med sina liv och utvecklas som människor osv. Men det finns en inbyggd kluvenhet i hela anslaget, som jag inte blir riktigt vän med.

Klarsynt, men lyfts inte fram som den bärande principen
På sidan 151 hittar jag plötsligt ett klarsynt avsnitt som jag väljer att citera ordagrant: ”Situationen i de utsatta områdena kan bara lyftas genom de som bor och verkar i de utsatta områdena. Problematiken måste därför alltid analyseras ur ett lokalt perspektiv där aktörer får rätt verktyg och ansvar för att kunna ta ansvar över sina områden. Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort. ” Tänk om hela rapporten hade följt denna grundläggande princip, tänker jag. Att det är ett bottom-up-perspektiv som måste vara vägledande och styrande, inte ett top-down. Så annorlunda rapporten hade sett ut. Nu är den sida upp och sida ner med detaljförslag som handlar om regeländringar, straffskärpningar och målsättningar som i bästa fall så småningom kan utvecklas till något positivt, där många punkterna är av typen ”Barn ska aldrig behöva tolka (sina föräldrar)” , som på sidan 10 punkt 7. Hela rapporten lider av att vara fylld av samhällsperspektiv och en bild av hur det borde vara, istället för att illustrera hur behov, resurser och lösningar hänger ihop på det konkreta planet. Men låt mig peka på några intressanta förslag jag hittat.

Några intressanta förslag – Servicekontor för myndigheter
(Sid 11 och 23). Servicekontor, där myndigheter kan samordna sin närvaro och bli mer tillgängliga för personer som är i behov av information eller stöd. Rätt utformade skulle de kunna avlasta myndighetsvärlden, eftersom det kan ta tid att stämma av olika villkor och förutsättningar i det enskilda fallet. Jag tillåter mig att spinna vidare på idén. Allra bäst vore nog om även kvarterspolisen hade lokaler i anslutning till servicekontoret. Kanske tänker man sig här en verksamhet på entreprenad, där de centrala myndigheterna köper in sig per tidsenhet, något som i sin tur kan leda till svårigheter med sekretess, ansvar etc. Stuprörstänket och medföljande suboptimering av myndigheternas arbete skulle kunna brytas om det går att hitta en bra form för myndighetsombud, ungefär som dagens postombud, men med tydligare roll och utbildning.

Inträdesjobb för unga utan gymnasieutbildning
(Sid 33 och 38). Inträdesjobb. Här föreslås en anställningsform för personer utan avslutade studier. Arbetsgivaren skulle slippa arbetsgivaravgift samtidigt som en ung person (upp till 23 år) under max 3 år får börja arbeta med en lägre ingångslön. Eftersom det är ett faktum att det finns en grupp unga personer som har svårt att konkurrera på arbetsmarknaden kan detta vara värt att testa.

100 000 kr skattefritt vid första jobbet
(Sid 33 och 38). 100 000 kronor skattefritt. En första jobbet-reduktion bör införas där de första 100 000 kronorna som redovisas från arbete eller företagande görs skattefria. Kanske är detta ett steg mot medborgarlön?

Över 60 förslag på det rättsliga området
(Sid 54 till 58). Här finns en rad förslag kring antisemitism, extremismbekämpning, hederskultur m.m. där det knappast råder stor skillnad mellan partierna att eller ens hur man ska gå till väga för att stävja kriminaliteten och att tydliggöra vad som är OK och inte OK i Sverige. Jag återkommer till detta avsnitt nedan.

Nytänkande handlar om att se nya samband
För snart 10 år sedan var lite involverad i ett projekt i Göteborg som hette Utveckling Nordost och som under flera år hade resurser att arbeta i Angered och Bergsjön med jobbskapande åtgärder, med kultursektorn och med Stad-och-Land-frågor, eftersom Angered ligger i gammal jordbruksbygd. Projektet nådde vissa resultat och fortsatte ytterligare några år med gränsöverskridande lokal utveckling. Projektet visade hur svårt det är att vara pionjär, att hitta både kort- och långsiktiga lösningar samtidigt som man prövar sig fram och det varken finns ekonomiskt eller mänskligt kapital i tillräcklig utsträckning. Stadslandet nådde ändå stor framgång som modell för lokal utveckling och borde kunna inspirera andra förorter till liknande satsningar. Inte minst genom verktyget LEA, Lokalekonomisk Analys, kan mycket åstadkommas både i glesbygd och i förorter. Här har rapporten missat några väsentliga inspel. (Se två länktips nedan).

Rapporten innehåller inte följande nyckelord
Som jag nämnde inledningsvis har jag kontrollerat texten i rapporten ”Förortslyftet” genom att skriva olika sökord i sökrutan (CTRL-F). Följande ord står INTE med i rapporten, vilket tyvärr bara är att beklaga, eftersom det bakom varje ord finns ett eller flera alternativa sätt att vända utvecklingen i de resurssvaga områdena. Orden kursiveras i texten så att det blir tydligare vilka ord jag inte hittat.
Lokal ekonomi, Lokal utveckling, Odling, Kolonilott, Verkstad, Verkstäder, Reparation, Second hand, Begagnat, Hantverk, Tjänstesektor.  Självförsörjning nämns 7 gånger i texten, men då inte i ett konkret lokalekonomiskt sammanhang utan som ett mer abstrakt samhällsfenomen.

Lokalt engagemang låter bra, men…
”Lokalt engagemang” nämns en gång (sidan 142) och då i en bra mening: ”Människor som är engagerade och bidrar till miljön i sitt bostadsområde är nödvändiga för att få fungerande stadsdelar. Kommunerna måste bli bättre på att initiera och möjliggöra lokalt engagemang och ledarskap i utsatta områden, exempelvis vid planprocesser, upprustningar och investeringar.” Det som känns märkligt är att detta konstaterande inte följs upp på de 190 sidorna så att rapporten hjälper till att främja eller tydligt exempifiera just det man beskriver så bra.

Samarbete låter också bra, men …
Snarlikt är det med ordet ”samarbete”, som förekommer 25 gånger i rapporten. På sid 153 skriver man ”…måste bygga på ett samarbete mellan det offentliga, fastighetsägare och personer som bor där”. Men hur detta samarbete kan se ut, ansvaras för eller bli en del av utvecklingsprocessen beskrivs inte. Man nämner lite kort på sid 154 två exempel där BID, Business Improvement District, använts. Ursprungsversionen från Storbritannien hade dock inte med civilsamhället i konceptet, så rollfördelning och mandat är oklart. Det hade varit bra om formerna för samarbete hade fått ta mer plats i rapporten, eftersom det är oklart vem som ansvarar för vad.
Det är som om man säger Abrakadabra utan att trolla.

Ingen marknadsekonomi, ingen innovation ?
Fler ord som inte finns med i rapporten är följande – och det hade kanske varit viktigt för att förstå varför områdena ser ut som de gör:
Livslängd, Marknadsekonomi, Innovation, Självkritik. Att den förväntade livslängden för människor som bor i de utsatta områdena är flera år kortare än genomsnittet är ett känt faktum och illustrerar enligt min mening den orättvisa som ett konkurrenssamhälle med vinnare och förlorare leder till. Mycket märkligt är att varken marknadsekonomi eller innovation nämns, som ju är hörnstenar i en liberal agenda. Det finns tydligen inte ens utrymme för ett uns självkritik, när ett marknadsorienterat samhällssystem visar tydliga brister. Det hade varit klädsamt när nu pandemin visat hur sårbart ett alltför marknadsberoende samhälle blir när ingen har reservlager på förnödenheter som kan vara livsavgörande.

Inga kvarterspoliser
Inom det avsnitt som fått rubriken trygghet och som till största delen handlar om straffrättsliga åtgärder är det belysande att följande ord saknas:
Kvarterspolis, Väktare, Drönare. Det hade ju varit en mycket lämplig samordning om ordningsmakten kunde finnas tillgänglig i de servicekontor man tänker sig. Men det tappades bort. Och trygghet – för vem? De boendes trygghet byggs i relationerna på plats, inte av fällande domar i tingsrätten.

Inget om Hammarkullekarnevalen eller livsnerven i förorten
Hade perspektivet varit mer bottom-up så hade troligen rapporten innehållit följande ord:
Bottom up, Gräsrot, Gräsrötter, Hemlängtan, Hembygd, Glädje, Hjälpas åt, Goda grannar, Karneval, Festival, Gårdsfest, Livspussel. Nu finns de inte med. Man missar exemplet Hammarkullen, med sin identitetsskapande karneval. Man missar hur folk bildar nätverk för att stärka varandra och bli duktigare på att hitta lösningar. Man missar det som MiljonStories fångar så bra, de goda minnena, historierna, skratten och livsglädjen. Man missar helt enkelt det som utgör själva livsnerven i varje stadsdel, by eller förort. Det man sträcker sig till att tycka är att (sid 153) ”…samverkan mellan det offentliga, fastighetsägare och boende så att fler känner sig fria att röra sig i sina områden…” och (sid 154) ”… samverkan fastighetsägare, skola, polis, socialtjänst, företagare och föreningar gör att man får trivsamma och väl fungerande områden…”. Intrycket blir att ordet samverkan bara är en abstraktion ungefär som kundnytta.

Hur är det med kulturen?
Ordet kultur förekommer 23 gånger i texten och på sid 23 står det ”… en otrolig kraft att över 100 språk talas i Angered”. Men hur ska den kraften tas till vara? Vi får ingen vägledning. De övriga 22 gångerna kultur förekommer handlar det mest om tystnadskultur, kulturförvaltning eller negativt som på sid 76 där det handlar om en förtryckande kultur… Och jag trodde att Liberalerna var ett kulturbärande och folkbildningsorienterat parti. Men här hann man uppenbarligen inte formulera hur kulturlivet blir en bärande del av Förortslyftet. Synd.

Den nya ekonomin, lokala arbetsplatser, kooperativ – allt saknas
På 14 ställen nämns ordet arbetsplats, men ingenstans handlar det om de lokala arbetsplatser som måste utvecklas i förorten. Entreprenör nämns 10 gånger och på ett positivt sätt på sid 35. Men det är ganska magert. Ord som saknas är bl.a. följande: Egenanställning, Kooperativ, Cirkulär ekonomi. För mig som specialstuderar den nya ekonomin och hur den tar form känns det märkligt att dessa ord helt saknas i rapporten. (För den som vill veta mer om cirkulär ekonomi kan hitta mycket i min blogg). Ordet ekonomi förekommer å andra sidan 149 gånger i rapporten, dvs nästan på varje sida.

Vilseledande begrepp och fel riktning – ekonomin måste byggas upp
Delningsekonomin nämns faktiskt på tre ställen i rapporten, sid 33, 36, 38. Det handlar då om att ta bort legala hinder för plattformsföretag. Jag tolkar det som att man ser att förorten vinner på att multiföretag som AirBnB och Über får det lättare att etablera sig i Sverige eftersom de erbjuder låglönejobb (och det är väl kollektivavtalen man vill ge undantagsregler för, kantänka…). I min värld blir det ett sätt att dränera den lokala ekonomin, när vinster på plattformsföretagens lösningar hamnar utomlands hos de stora drakarna. När målet måste vara att bygga en stark lokal ekonomi i förorten. Det är sorgligt att definitionerna vad som är vad kring cirkulär ekonomi och delningsekonomi är så oskarpa. Plattformsföretagen med multinationell operativ bas kan knappast vara ”lyftet” för förorten, snarare sänker de lönenivåerna och permanentar en oorganiserad arbetskraft som inte får ihop till sin pension, än mindre till sin försörjning om de dessutom ska betala marknadshyror på sin lägenhet.

Civilsamhället, folkbildningen och hyresgästföreningen
Civilsamhället nämns 23 gånger i rapporten. Kanske mest positivt på sid 151 där det står (och som jag citerade i inledningen): ”Det är främst individen, civilsamhället, företagen, de kommunala verksamheterna och alla som bor i de utsatta områdena som måste vara den huvudsakliga drivkraften för att lyfta deras ort.” Så synd att dessa tankar inte utvecklas vidare och blir till tydligare riktlinjer för hur olika nivåer i samhället ska hjälpas åt att ta ansvar och att lösa gemensamma problem. Intressant är också att en viktig aktör inom civilsamhället inte alls nämns i rapporten: Hyresgästföreningen. Det är som om en rapport om jordbruket i Skåne inte skulle nämna skördetröskan. Den syns ju överallt och är en del av verkligheten. Även studieförbunden behandlas märkligt i rapporten. De nämns 5 gånger och då enbart i samband med kritiken av Folkbildningsrådet och kritiserade kopplingar till islamister. Decennier av viktigt folkbildningsarbete i flera stora studieförbund blundar rapporten för. Frågan uppstår om det är medvetet eller omedvetet och vad de seriösa studieförbunden tycker om detta att blir bortglömda.

Tänk om detta hade blivit något att enas kring…
Det finns naturligtvis mycket mer och mycket att ta fasta på i rapporten, som kan vara värt att lyfta. Inte minst inom skoldelen och inom byggandet, en del som känns väldigt mer genomarbetad än de övriga. Och det finns många referenser att följa upp. Men rapporten tyngs ändå av detaljerat klåfingriga förslag om än det ena, än det andra. Och när rapporten missar att det är den lokala ekonomin som måste stärkas genom att människor får möjlighet att förverkliga det de har fallenhet inom, kunskap om och intresse för blir summan av min läsning att detta är en partsinlaga, inte ett underlag att samlas och enas kring. Det är synd.

Dynamiken som motor
Vi är många som vill att samhället utvecklas positivt och att människor känner sig välkomnade in i det. När top-down-perspektivet råder ökar risken för polarisering och missförstånd. Kanske har det med den oklara marknadsekonomiska styrningen att göra. Om traditionell ekonomi bygger på dynamiken mellan den som har och den som inte har (tid, pengar, kunskap – you name it) så blir målet att bibehålla en onaturlig klyfta mellan människor självklar. Någon ska göra ett jobb åt mig. Jag betalar och den som gör jobbet säljer sin tid. Med stora klyftor ökar vinsten för vissa aktörer och vinstprognoserna ger aktieägarna anledning att stödja utvecklingen. Till slut handlar allt om synen på samhälle, människa, rättvisa och vilken framtid vi önskar.

Länktips:

Förortslyftet, en rapport från Liberalerna: https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/forortslyftet-hela.pdf

Kortversion av min analys: http://christerowe.se/2021/06/nr801-forortslyftet-en-analys-kortversion/

Ett par tankar kring bostadspolitiken i Förortslyftet: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

MiljonStories: https://www.matsaronsson.se/miljonstories.php

Stadslandet Göteborg: https://goteborg.se/wps/portal/enhetssida/stadslandet-goteborg—eu-projekt-om-hallbar-/lyckade-insatser

Lokalekonomisk analys där Stadslandet varit involverat: https://www.bergum-gunnilse.se/pagaende-projekt/gron-lokalekonomisk-analys-med-handlingsplan/