Marknadshyror leder inte till mer rättvisa

Vem vinner på att marknadshyror införs? I Januariöverenskommelsen finns frågan med, och skulle enligt förslaget kunna gälla marknadshyror för nyproduktion. Både förespråkare och motståndare till marknadshyror brukar hänvisa till Finland, där detta införts. Illustrationen här nedan är talande.

Vore det inte bättre att styra mot hållbarhet?
Marknadshyror är bra om man vill att mer av hushållens disponibla inkomst ska föras över till boendet, dvs till fastighetsägare. Hur denna förskjutning skulle kunna gynna ekonomin i stort eller ens flertalet hyresgäster är ett mysterium. På vilket sätt gynnas samhället av att boendekostnaderna blir en större del av privatekonomin och istället hamnar i resultatredovisningen hos fastighetsägarna?
Om det åtminstone fanns en komponent av hållbarhetstänk i upplägget…

Ur ETC 15 juni

Jämförelsen ovan är illustrativ. Samhällets kostnad för att kompensera för de boendes oförmåga att betala de höga hyrorna är tre gånger högre i Finland än i Sverige. Högre hyror leder på så sätt till att skatteresurser omfördelas till en boendesektor som blir mer lönsam, inte för samhället, utan för branschens dominerande aktörer. Man ska alltid ta statistik med en stor nypa salt, men högre hyror innebär naturligtvis att någon måste betala. Och det blir inte de som äger sina bostäder eller bostadsrätter som kommer att tvingas betala.

Hur länge är det ”nyproduktion”?
Hur länge är nyproduktion nyproduktion? Så småningom är de nybyggda lägenheterna en del av det ordinarie beståndet. Och då kommer ingen fastighetsägare att acceptera lägre hyror, vilket slår igenom på hela beståndet, när snitthyror och kvadratmeterpriser ska förhandlas. På sikt får marknadshyrorna på så sätt ett genomslag i hela beståndet.

Lönsamhetskrav leder till social utslagning
I en tidigare text (se länk nedan) nämnde jag Liberalernas satsning Förortslyftet, som de gärna kopplar ihop med införandet av marknadshyror. Argumentet skulle primärt vara att marknadshyror ger ökad lönsamhet för byggare och fastighetsägare att bygga nya lägenheter. Därmed skulle bostadsbristen kunna minska, men till priset av en utveckling som i Finland. I kulisserna lurar dessutom lösningen med ”social housing”, som riskerar att låsa fast hyresgäster i en bidragsfälla, förutom att det kan leda till stigmatisering och ytterligare permanentat segregerade områden. Det mesta talar för att samhället och de flesta hyresgäster har allt att vinna på att klyftorna minskar, inte ökar.

Business-as-usual ? På allvar?
Och det är väl där skon klämmer. Marknadstänket leder ständigt till en uppdelning i vinnare och förlorare och samhället i stort vinner inte på att några berikar sig, medan andra får det relativt sämre ställt. Alla som spelat Monopol – eller Fia med knuff för den delen – vet att bara en vinner och alla andra förlorar. Det är ingen väg framåt för ett samhälle som måste rusta sig för mycket stora påfrestningar i kölvattnet på de stora globala hoten med vattenkris, försörjningskris och flyktingströmmar bl.a. orsakade av klimatförändringar som vi inte tycks kunna bromsa. Att låtsas som business-as-usual kan vara lösningen när spelplanen ritas om kan inte vara rätt väg att gå. Och att, som i Liberalernas fall, koppla övertron på marknaden till att liera sig med protektionister och bakåtsträvare på högerkanten tycks inte väljarna heller uppskatta.
Svaret på allt kan inte vara: ”mer av samma”.

Länktips: Förortslyftet och bostadspolitiken: http://christerowe.se/2021/06/nr802-bostader-och-samhallsnytta/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *