Samhället står inför stora förändringar, det sker en ständig utveckling som vi måste förhålla oss till. Vi kan välja en reaktiv anpassning eller att proaktivt vara medskapande i dynamiska processer. Det är vårt val. Ett tredje alternativ är naturligtvis att förstöra för andra, att destruktivt och på ett omänskligt sätt försvåra för verkliga eller påhittade fiender att finna en väg framåt. Putin-vägen är en återvändsgränd, så den släpper vi just nu.
Det mänskliga samhället Det är människor som bygger det mänskliga och rättvisa samhället med rimliga levnadsvillkor. Politiken fördelar resurser, näringslivet optimerar resursanvändningen – tyvärr på ett sätt som sällan gynnar alla, och parallellt med allt som händer får vi chansen att utvecklas som människor i ett sökande efter kunskap, gemenskap, kulturell och social utveckling osv. Utan en slags mening med livet blir tillvaron avhumaniserad. Idéer, tankar, drömmar och målsättningar måste få ta plats, något som de auktoritära krafterna i världen gör allt för att bekämpa där de kan.
Allt kan inte fortsätta som vanligt Förändringarna i vår omvärld ställer krav på oss att tänka nytt, tänka om och att sträva efter delvis andra mål. Om vi gör av med för mycket energi så måste vi faktiskt tänka nytt. Om vi förbrukar resurser i en ohållbar takt så duger inte ”business as usual”. Om en affärsmodell står i strid med de långsiktiga förutsättningarna för en värld i balans kan vi inte låtsas att allt kan fortsätta som vanligt. Utbildning, fortbildning och andra former för kunskapsförändring måste till. Industrin börjar förstå detta.
Även utan hållbarhetsparametrar kommer många behöva utbildning I en artikel på nätet läser jag (se länk nedan) att hälften av Sveriges industriarbetare behöver utbildning inom 3 år. För att vara anställningsbara och konkurrenskraftiga på en föränderlig marknad. Och då nämns inte energiomställningen. råvarufrågorna eller vår orimliga spridning av kemikalier och föroreningar i texten. Man kan nästan utgå ifrån att siffran 50 % handlar om behovet vid en fortsatt marknadsekonomisk utveckling som den nuvarande, där företagsnytta (ägarnytta) hela tiden går före samhällsnytta och framtidsnytta.
Och om allt skulle räknas…? Man undrar hur många industriarbetare (och ekonomer, och administratörer, och, och…) som skulle behöva utbildning om fundamenten för vår ekonomi skulle justeras? Och hur många av utbildarna på högskolor och annorstädes som också skulle behöva lära nytt? Det talas ingenting i den offentliga debatten om detta större behov. Som om alla skulle kunna fortsätta på den utstakade vägen utan att drastiskt behöva förändra CO2-utsläppsnivåerna osv.
När blir omställningen en nyhet? Är det för att ingen ser någon uppsida eller positiv effekt av förändringen? Är det för att vi gillar att lura oss själva? Är det för att politiker hellre sänker skatten på bensin än att förklara för folk att ”snart blir det värre” ? Varför ställer ingen journalist de obekväma frågorna? När blir den nödvändiga samhällsförändringen en nyhet i flödet?
Det är roligt att lyssna på kloka personer som både satt sig in i frågor, komplexiteten runt dessa och som lyckas formulera slutsatser och åsikter som bygger vidare på den kunskap de besitter. Kunnigheten och proffsigheten till form och innehåll kring viktiga ställningstaganden borde vara en självklar hörnsten i det ledarskap vi sållar fram när vi väljer våra representanter i politiska sammanhang. Extra roligt blir det att höra kloka tankar från ett oväntat håll. Som när jag nyligen lyssnade till kommunstyrelsens ordförande i Lomma kommun, Robert Wenglén (M), i den podd som Kornhall och Netz driver och som handlar om skolfrågor. (Länk – se nedan).
Ett sluttande plan när koncerner växer och säljs Wenglén formulerar på ett tydligt sätt de skäl han ser för att ändra dagens skolsystem, som han menar inte lever upp till likvärdighetsprincipen att alla barn har rätt till utbildning utifrån sina behov. Han menar att det blir ett demokratiskt problem att myndighetsutövning – som betygssättning – sker på ett sätt som saknar politisk kontroll. Aktiebolagslagens vinstkrav står dessutom i direkt motsats till skollagen. ”Vi befinner oss på ett sluttande plan” hävdar Wenglén, eftersom det blir riskkapitalister och anonyma utländska ägarintressen som kommer att kontrollera delar av det svenska skolväsendet. I förlängningen ett hot mot riket, som även SÄPO är intresserade i. Vill vi verkligen att ”kineserna” ska sista ordet när det gäller en betydande del av svensk skola? (Är det inte illa nog att Volvo Cars ägs av ”kineserna”, tänker jag…)
Kombon välfärd och marknad fungerar inte Välfärdssystemen är olämpliga att placera på en öppen marknad, menar Wenglén. Äldreomsorg, apotek och skolor som i aktiebolagsform ska prioritera vinst till ägarna före nytta för brukarna blir direkt kontraproduktiva, särskilt som det ger vinst till bolagen att undvika ”dyra” brukare och att – som i exemplet skolan – anställa icke-examinerade lärare. Kostnadsjakten i näringslivet kan inte appliceras på välfärdssystemen utan att något försämras – och det blir inte bolagsägarna som minskar sina krav på avkastning.
Ansvarsutkrävande på valdagen Som kommunstyrelseordförande återkommer Wenglén ofta till den principiella frågan om rådighet och ansvar inför sina väljare. Den som har fått förtroendet att administrera kommunens verksamheter måste ha rådighet över dessa, för att kunna möta väljarna på valdagen. På så sätt låter Wenglén som en god socialdemokrat. Men han återkommer till en rättvisetanke som han menar finns i den konservativa och liberala idétradition han ser som sin, där det är samhällets skyldighet att oavsett förutsättningar ge varje medborgare en likvärdig skola, vård och omsorg.
Skola, vård och omsorg ska inte underställas marknadens logik På en timmes samtal hinner han utveckla många tankar och jag ska inte återge hela samtalet här, men det intressanta är att Wenglén ser och inser det principiellt förkastliga med ett friskolesystem som tillåter koncernbildning, externa ägare, anonyma vinstintressen och en dränering av skolresurser på det sätt som sker idag. Och att han så tydligt markerar att välfärden inte ska underställas marknadens logik, eftersom skola, vård och omsorg inte handlar om verksamheter som kan drivas på en marknad på marknadens villkor. Dels handlar det ju om att skolan är obligatorisk, men också att vård och omsorg alltid måste bedrivas ur ett behovsperspektiv, inte utifrån hur en aktör ska optimera sina kostnader, sina intäkter och hur vinsten – våra skattepengar – ska delas ut till aktieägare.
Vi såg det inte komma Det jag möjligen saknade i podden var någon kommentar kring de idéburna skolor som också finns utanför den kommunala sektorn. Mina barn gick i Waldorfskola när det begav sig, eftersom jag och min dåvarande fru ville ge barnen en sammanhållen skolgång baserad på de principer och den pedagogik som Waldorfskolan konsekvent tillämpar. Fram till 1992 tvingades vår skola, och de flesta andra fristående skolor, klara sin ekonomi på mycket låga och oreglerade kommunala bidrag och resten fick vi föräldrar skjuta till från skattade medel ur vår personliga ekonomi. När vi kämpade för rättvisa villkor för våra skolor hade vi inte en tanke på att systemet skulle kunna leda till avarter som de marknadsdrivna koncerner som nu sett dagens ljus. Vi såg det inte komma för 30 år sedan.
Skolan ska inte drivas av cynism utan av en strävan efter kunskap Jag tror att tiden är mogen för ett rejält omtag i skolfrågan och att frågan är mycket lämplig för några partier att driva i valrörelsen, framför allt om man vill korrigera för de negativa konsekvenser den överdrivna tilltron till marknaden har lett till. Marknaden är cynisk och logisk, men skolan, vården och omsorgen ska inte drivas av cynism utan av av en önskan om bästa möjliga livsförutsättningar för alla – för barnen som ska ta över och för de äldre som vi har att tacka för så mycket.
Nu när den nya ekonomin ska ta form behöver vi ifrågasätta och förändra funktionen av flera nyckelbegrepp. T.ex. ägande, omsättning och moms. Jag ska försöka reda ut detta så kortfattat och begripligt som möjligt.
Ägande Dagens ekonomi handlar om att genom ägarbyte synliggöra ett värde på en produkt. Samtidigt flyttas ansvaret för samma produkt från säljare till köpare. Att äga en produkt innebär också ett ansvar för att produkten hanteras på ett bra sätt och att ägaren har ansvar för vad som ska hända när produkten inte längre är användbar. Kvittblivningen är ägarens ansvar. I takt med att produkter blir allt mer komplicerade blir det också allt svårare för konsumenter att ansvara för återbruk och återvinning. Det saknas incitament för konsumenten att lägga tid på att ta isär och källsortera sammansatta produkter. Sopberget växer när konsumenten varken kan eller vill lägga tid på produkter han eller hon inte längre vill använda. Konsumenten köper ofta hellre något nytt än att leta rätt på en reparatör eller någon som på ett korrekt sätt kan ta hand om produkten.
Alternativet till ägande Det finns alternativ till ägande, som steg för steg får ett växande genomslag. Nyttjande är viktigare än ägande i många fall. Nyttjandets flexibilitet är påtaglig när det gäller musik. Att äga en musikanläggning är idag mindre vanligt än att ha tillgång till musik via appar. På liknande sätt skulle många produkter kunna ingå i nyttjande-erbjudanden, där flexibiliteten blir ett positivt argument, liksom tillgången till olika produktvarianter. Ett viktigt delargument för nyttjande istället för ägande finns när det gäller produkter som används sällan och som tar plats i garderober och förråd. Istället för att äga en barnvagn, en gästsäng eller släpkärra kan det vara mer praktiskt att kunna välja modell, storlek och tid utifrån egna och varierande preferenser. På köpet skapas en servicemarknad, där företag kan erbjuda tjänster i anslutning till nyttjandet. Just-in-time-leveranser, instruktioner, tips om användning och t.o.m. att borra det hål som borrmaskinen ska användas till… Tjänstesektorn kan på så sätt skapa större värde för slutkunden och olika prisnivåer kan etableras beroende på vilka detaljkrav slutkunden har. Nyttjandet som ersättning för ägandet bromsar in resursanvändningen och flödet av nya produkter. Produkters livslängd, kvalitet och funktionalitet blir istället viktiga konkurrensmedel när servicesektorn utvecklas och försäljningskanalerna minskar i betydelse. På köpet får vi produkter med bättre prestanda och högre kvalitet.
Omsättning Dagens ekonomi fokuserar på omsättning. Försäljningsvolymer, material och i ekonomiska enheter, står hela tiden i fokus. En ökad omsättning ses som något positivt. Men var och en kan inse att resurserna på jorden är ändliga. Det finns t.ex. inte oändligt med sällsynta metaller. Någon har räknat ut att om alla bilar på jorden skulle ersättas av elektriska bilar så räcker inte de kända tillgångarna på vissa ämnen till. Det håller således inte att vi bygger vårt välstånd och vår ekonomi på ständigt ökad volym. Vi måste hitta ett annat sätt att värdera arbete, resurser, tid och tillgång till olika system. Volymmåttet är kortsiktigt och kommer inte att hjälpa oss att bygga det hållbara samhället.
Moms Kopplat till omsättningsmätningen finns det skatteuttag, den moms, som vi använder för att finansiera gemensamma nödvändigheter. Momsen växer när omsättningen stiger. Därmed är momsen också ett feltänk. Välfärden får inte göras beroende av resursslöseriet. Momsen är dessutom till sin karaktär linjär, vilket inte fungerar i en cirkulärt baserad ekonomi. Momsen behöver ersättas med något annat som fångar värdet av mänsklig aktivitet och utveckling på ett mer hållbart sätt.
Hur vi kommer vidare Det finns intressanta modeller för hur vi ska tackla denna typ av frågeställningar. När jag tittat närmare på det som kallas ”Transformative learning” har jag hittat en enkel vägledning som i korthet kan sammanfattas i tre steg. De tre stegen illustrerar i vilken riktning vi måste gå för att hitta den nya ekonomin.
Ett Det kan på ett plan handla om att göra saker bättre. Där har vi befunnit oss länge. Sedan industrialismens genombrott har vi sökt och hittat effektivare sätt att ta fram varor, att använda dem osv.
Två Det kan därefter bli intressant att göra bättre saker. När nu ett stort fokus ligger på att ersätta fossila bilar med elbilar är det frestande att se det som en tillräcklig lösning. Men denna lösning är fortfarande inom samma paradigm.
Tre Det riktigt intressanta blir när vi på allvar börjar utforska vad som menas med bättre. Den här nivån brukar forskarna hävda att den handlar om kunskapsteori och paradigmskifte. Hur ska vi se på helheten för att hitta en ny plattform för produktion och nyttjande av produkter? Hur ser sammanhanget ut och vad behöver förändras för att ägande, omsättning och moms kan ersättas av modernare och mer hållbara begrepp och funktioner? Vem ska göra vad i den processen? En liknelse kan vara att tänka sig internet innan internet fanns.
Inspiration Jag vill tacka Maria Joutsenvirta, ekonomie doktor vid Aalto-universitetet för inspirerande föreläsningar och texter, som gjort att jag intresserat mig för transformative learning som modell för processutveckling. Nedan en länk till en text på svenska som det är mycket lätt att gilla.
En stor skillnad när Cirkulär Ekonomi (CE) får genomslag blir att ekonomin förändrar ägandet och hur vi ser på ägandet. I dagens ekonomiska system är fakturering i stor utsträckning kopplad till ett byte av ägare. Köparen görs ansvarig för föremålets drift, skötsel, förvaring, försäkring och så småningom destruktion eller återvinning. Försäljningen av en produkt innebär idag oftast att ansvaret för produktens fortsatta öde flyttas från säljare till köpare. I en utvecklad CE är den typen av affärsuppgörelser mer undantag än regel.
Vi behöver trygghet i den nya ekonomin Leasing, uthyrning och liknande finns förvisso även idag, men är sällan huvudalternativet. Det behöver utvecklas stödsystem och avtalsmallar som skapar trygghet för båda parter i den cirkulära ekonomin. Det är förvånande att inte försäkrings- och advokatbranscherna är mer på hugget och ser till att underlätta för aktörer att känna sig bekväma i en ny ekonomisk verklighet. När vi använder produkter snarare än äger dem ställs andra krav på tillförlitlighet och tydlighet vad som ska hända när något krånglar. För allt går sönder och då är det viktigt att i förväg ha koll på vad som ska hända, vem som ansvarar för vad osv.
Viktigt att i förväg veta vad som gäller Det handlar, som jag ser det, om ett helt nytt affärsområde, där den tredje parten, t.ex. försäkringsbolaget, hjälper de båda parterna att förstå vilka risker de tar och hur de förväntas agera när något inte fungerar som det är tänkt. Avtalet kan handla om hur snabbt en ersättningslösning ska finnas på plats, om det ska finnas en nåbar 24/7-service eller vad som menas med ”normalt slitage” av en maskin som används. Viss utrustning är kanske knuten till andra funktioner och måste kunna fungera i alla situationer. Då kan en ersättningsprodukt ingå, färdig att användas under vissa omständigheter. Eller så kan nyttjaren vänta en ”evighet” på att få sin hyrda apparat fixad. Och alla varianter däremellan. Det behövs överenskommelser i förväg så att alla parter är trygga och nöjda med uppgörelsen. Uthyraren kan behöva försäkra sig om att nyttjaren har utbildning att hantera produkten, nyttjaren behöver bedöma risken för kostsamma avbrott och alla andra tänkbara randvillkor som kan finnas.
(Bild från Pixabay.com)
Kvalitet leder till ökad livslängd, flödesminskning, mindre volymer, och minskat energibehov En stor vinst med att ”tjänstifiera” försäljning är att det blir intressant för båda parter att produkten håller hög kvalitet. En annan fördel är att tillverkaren får incitament att sträva efter en lång livslängd på produkten eftersom det möjliggör intäkter över längre tid ur samma investering. En tredje fördel ur samhällsekonomiskt perspektiv är att flödet av produkter bromsas in och mängden ”sopor” minskar. När produkter hålls vid liv behöver inte lika många fraktfartyg skeppa lika många containrar med produkter osv.
Fokus på närtransporterna – the last mile En annan konsekvens av CE är att det blir intressant att optimera förvaring och skötsel av produkter som inte befinner sig hos nyttjaren. Detta i sin tur ställer krav på rimliga transportavstånd och aktörer som fyller behoven av leveranser och hämtningar, reparationer och service. I urban miljö kan man hoppas att denna servicemarknad får möjlighet att utvecklas och fungera med moderna eldrivna fraktcyklar som standardfordon. Bottenvåningar i bostadshus kan komma att bli attraktiva ytor för allehanda serviceföretag, som specialiserar sig på att hålla igång produkter. Arkitekter och planerare behöver även fundera över lagringsytor, så att vi får rimliga avstånd till upphämtningsplatser och lager. Vissa mobila lager är också tänkbara. Likaväl som sopbilarna åker runt idag, skulle mobila lager för hushållsapparater, symaskiner, säsongsutrustning etc kunna ha fasta turer. Det gäller att individens bekvämlighet, företagets kostnadsjakt och samhällets överordnade nytta balanseras på ett genomtänkt sätt.
Det kan bli riktigt bra, Men då måste alla parter bjuda till och se den överordnade nyttan med en verklig cirkulär ekonomi.
Ekonomibyrån i SVT tog upp problemet med skuldsättning i det senaste avsnittet. Människor konsumerar för mer pengar än de egentligen har råd med, tar snabba lån och skjuter sedan på betalningen. I vissa fall går kraven till inkasso och leder till ekonomisk katastrof. Lyxfällan är ett TV-program som försöker rätta till tillvaron för några drabbade. I Ekonomibyrån fick bl.a. Klarnas VD och grundare, liksom Finansinspektionens GD komma till tals. En fråga hängde kvar i luften för mig efter programmet. Får man ta dåliga beslut? Eller var går gränsen för ansvaret för de egna besluten?
Det är inte OK att tjäna pengar på andras olycka Situationen påminner om drogberoende, återkommande missbruk av alkohol, rökning och annat som människor väljer att ägna sig åt. Är det OK att – ofta unga människor – försätter sig i en situation de inte klarar att ta sig ur? Och är det OK att delar av näringslivet exploaterar vinstmöjligheterna ur det felaktiga beteendet? Är det OK att tjäna pengar på andras olycka? Vi behöver ett näringsliv som inte suboptimerar den egna vinsten.
Virtuella pengar är lättare att spendera Det har blivit väldigt lätt att låna pengar. Folk luras in i skuldfällor och beroenden t.o.m. på nätterna. En komponent i detta är naturligtvis att pengar idag är virtuella siffror på en display. Extremt långt bort från sparbössor, portmonnäer och sedelbuntar, som i alla fall skulle hanteras fysiskt. Tillgängligheten och denna abstrakta form av betalmedel ökar naturligtvis risken för överkonsumtion. Men det är inte hela bilden.
Översätt kostnad i tid Ett sätt att tänka skulle vara att varje belopp, åtminstone över säg 1000 kr, skulle behöva beskrivas i ett omräkningstal för hur lång tid köparen behöver arbeta för att tjäna in den peng det gäller. För vi behöver närma oss ekonomin från ett annat håll om vi ska lyckas vända utvecklingen. Vi måste börja översätta pengar till tid. För att återfå känslan av verklighet.
Synliggör arbetet, dvs tiden Särskilt när vi närmar oss den cirkulära ekonomin måste vi börja tänka i tid. Hur lång tid har någon lagt på att göra i ordning denna produkt? Vilken tid har någon investerat i att se till att jag har tillgång till en viss funktion just när jag behöver den? När vi börjar räkna arbete i tid och inte i pengar uppstår en demokratisering av arbetet. Rengöringen av den hyrda gräsklipparen, lagningen av punkteringen på cykeln, transporten av den inhyrda gästsängen…. hur lång tid tar de? Är värdet rimligt?
Är kostnaden rimlig? Vems tid är det jag köper? En hel del tjänster är redan prissatta på ett sådant sätt. Tandläkaren tar betalt per timme. Parkeringsplatsen kostar per minut. Scenshowen kostar x kronor för y timmar. När vi mer och mer räknar kostnader i tid blir vi också bättre på att se rimligheter och orimligheter i prissättning. Kan jag själv åstadkomma samma sak på denna tid? Betalar jag för kompetens? Hur ser alternativkostnaden ut om jag själv försöker lösa uppgiften? Vad är det jag betalar för? Är hämtmaten tidsbesparande? Vems tid är det jag köper?
Tid är det enda vi har Det vore intressant om alla kvitton också redovisade en timkostnad. För att vi skulle träna oss i att räkna om värden i tid. För tid är det enda vi har. Än så länge.
Vem ska ta kostnaden för de felsatsningar som det fossilberoende överkonsumtionssamhället lett till? Att det finns gamla investeringar och beslut som låser fast länder och ekonomier i de gamla lösningarna blev väldigt tydligt i samband med EU:s diskussion om vilka energislag som ska räknas som hållbara. Tyskarna har planer på att få hem rysk gas via pipelinen Nordstream i Östersjön. Fransmännen har låst fast sig i ett stort beroende av kärnkraft för sin energiförsörjning. Finnarna har äntligen fått klart Olkiluoto III och hoppas äntligen efter 12 års fördröjning få en del av sin energi från det nämnda nukleära verket. Länderna har satsat på teknik, som inte kan anses långsiktigt hållbar, men som de anser sig kortsiktigt behöva. Att byta ut teknik i förtid kommer att kosta. Frågan är vem som ska ta den ekonomiska smällen.
Vem ska betala förtida avskrivning? Det är naturligtvis likadant för näringslivet, för exempelvis kommunala bussbolag och olika verksamheter som tvingas inse att den teknik de valt att investera i inte kommer att kunna motsvara den lönsamhetskalkyl som investeringen en gång byggde på. Förtida avveckling, skrotning, nedläggning eller permanenta driftstopp förändrar både resultat- och balansräkningar. Plötsligt blir en tillgång värdelös och de banker som beviljat lån baserat på en viss driftsekonomi blir naturligtvis nervösa och säger upp de lån, som kanske legat till grund för en viss investering. Detta är en mycket viktig aspekt av omställningen från fossilbaserad till förnybar energi, liksom när det gäller otaliga produktionslinjer och maskiner, som byggts för att tillgodose efterfrågan på volymprodukter, engångsartiklar, förpackningsplast och annat som kännetecknar den ohållbara ekonomin.
Vänta och se… Hur ska det gå till när fabriker monterar ner feltänkta maskiner, när flygplan som inte längre behövs ska skrotas, när hundratals miljoner fordon ska destrueras i förtid? Vem ska ta kostnaden för detta? Det ligger nära till hands att tro att de bolag som kan, kommer att försöka skyffla kostnaderna på skattebetalarna. Kreativa konkursupplägg kommer troligen att bli vanliga. Men man väntar naturligtvis och plockar hem sina vinster så länge det går. Aktiemarknaden får ju inte oroas. Korthuset får inte falla.
Bonus-malus för omställning? Finansdepartementet borde snarast inrätta en omställningsavdelning, som planlägger hur en kontrollerad och rättvis avveckling av det gamla, fossilbaserade och överkonsumtionsdrivna näringslivet under kontrollerade former – snabbt – ska transformeras till ett näringsliv som utgår från grundläggande hållbarhetskriterier. Och där ett bonus-malus-system kan vara en dellösning. Föregångare får bidrag, som de långsamma aktörerna betalar. Eller något smartare.
Stiftelsen Ekocentrum, där jag jobbade i många år, har flyttat till nya lokaler i Gamlestaden och bjöd nyligen in till ett seminarium om klimatfrågan. Seminariet arrangerades tillsammans med Ingenjör för Miljön och spelades in. (Länk till inspelningen, se nedan). Inbjudna talare var Staffan Laestadius, aktuell med sin bok ”En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postindustriella samhället” och Niklas Harring, docent i statsvetenskap som forskar på relationen mellan medborgare och stat när det gäller acceptans av styrmedel m.m. Jag ska här kort reflektera över de två presentationerna.
Låt politikerna svara på Laestadius presentation Staffan Laestadius sammanfattar utomordentligt väl vad det är vi talar om när det gäller klimatfrågan, hur bråttom det är att korrigera för de fel som vi framför allt gjort sedan cirka 70 år och vilka nivåer på förändringar det faktiskt handlar om i en svensk kontext. Någon redaktion på STV eller på en ledande nyhetstidning borde låta våra ledande politiker se Staffan Laestadius sammanfattning och därefter ge sina svar på hur man tänker agera i närtid. Kanske går det att kondensera ner Laestadius bilder ytterligare så att presentationen blir på 10 minuter, men grundfrågorna som han ställer behöver faktiskt besvaras av de politiker som aspirerar på att leda vårt land. Låt Laestadius bli klimatfrågans Hans Rosling, som ju med sitt tydliga tilltal fick både makthavares och allmänhetens uppmärksamhet!
7 procent per år ! 7 procent per år i minskade utsläpp innebär t.ex. 32 procent ökade bussresor per år enligt det exempel Laestadius visade. Det duger inte med osthyvelpolitik eller att tro att det kanske – i någon odefinierad framtid – räcker att skapa mer elförsörjning genom en ännu otestad ny variant av nukleär energi. 7 procent per år är nu och 10 år framåt om inte jordens klimat ska kantra och leta ett nytt jämviktsläge, en process som ingen vet hur lång tid den skulle ta. Laestadius föreslog dessutom, aningen överraskande, att politikerna behöver ta tag i och genomföra några symboliska projekt för att visa att ”nu är det allvar”. Symbolpolitik har ju annars i debatten avfärdats av vänta-och-se-politiker, som inte tycks inse hur bråttom det faktiskt är att påbörja omställningen.
Om individ och kollektiv Niklas Harring knöt i sin dragning an till Elinor Ostroms forskning och kretsade även en hel del kring det globala miljömålet nummer 16, som handlar rättvisa och demokrati. På individnivå väljer vi gärna lösningar som ger oss fördelar även om mänskligheten som kollektiv förlorar på samma val. Egenintresset går ofta före den kollektiva förlusten.
Demokrati och tillit behövs Niklas Harrings presentation landar för min del i en bekräftelse av vilken betydelse rättvisa, jämlikhet, demokrati, ansvarsfördelning och transparens har för en ny ekonomi. Det går inte att införa klimatskatter om befolkningen är övertygad om att samhället är korrupt. Följdriktigt visade Niklas Harring också en bild där det var ett fåtal länder där majoriteten invånare var positiva till klimatskatter som styrmedel. Om tilliten saknas kommer det inte att fungera.
Marknadens logik vilseleder oss Den utveckling vi sett sedan 70 år, framförallt i väst, handlar om att vi tagit stora resurser i anspråk, använt det energirika innehållet i fossila energislag på ett slösaktigt och ogenomtänkt sätt och kanske allra viktigast använt vinst och förlust som avgörande för välfärdsutveckling, livskvalitet och framsteg. Några har vunnit, medan andra har förlorat. Marknadens logik är sådan. Några vinner på det egna eller på andras arbete eller insats, medan majoriteten förlorar. Staffan Laestadius påminde oss om att 1 procent av världens befolkning står för 17 procent av CO2-utsläppen och de rikaste 10 procenten står för hälften. Denna ojämlikhet är inte hållbar. Rymdturister hör inte hemma i en hållbar verklighet. En cirkulär och socialt rättvis samarbetsekonomi måste ersätta konkurrensekonomin.
Den 30 november ägde en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi rum. (Se även nedan en länk till tidigare bloggtext om sådant jag spontant saknade under eventet). Delegationen hade samlat ett dussintal expertgrupper från olika branscher och organisationer som alla bidrog till ett fullspäckat innehåll. Delegationen ska rapportera till regeringen den 1 februari 2022 och konferensen var ett led i det arbetet. Här ett försök till urval och sammanfattning av vad som sades, samt inom parentes mina kommentarer. Detta inlägg är längre än normalt för att få plats med det viktigaste av vad som framkom under cirka 5 timmars konferens.
Inledning av Delegationens ordförande Ordförande Åsa Domeij inledde med en redogörelse för Delegationens uppdrag, som mycket handlar om att ge regeringen underlag för beslut och handlingsplaner, att identifiera hinder och motverkande styrmedel och att underlätta samverkan mellan initiativ på området. Man har själva valt att prioritera fem områden: plast, design, upphandling, bioekonomi och normförändring. Man betonar gärna styrmedel, som staten kan använda för att underlätta framväxten av Cirkulär Ekonomi (CE). (Därmed blir förslagen lätt ett uttryck för ett top-down-perspektiv, menar jag, medan mycket av innovationskraften i CE kommer att spira ur ett entreprenöriellt initiativtagande, ett slags bottom-up. Kanske är Delegationens Kickstart-projekt ett uttryck för att insikten om svårigheten för myndighetssfären att stå för förändring när statens grunduppdrag är en rättvis, trygg förvaltning och allas lika behandling, min anm).
Systemnivån är avgörande Peter Stigson från RISE inledde. Han representerade systemperspektivet och berörde språkbruk och definitioner av vad som är återvinningsbart som ett bekymmer och resursägandet som en utmaning. (Men han tog inte upp den övergripande definitionsfrågan för CE. Han tog heller inte upp ägandet som sådant, som ju kraftigt förändras i en tjänstefierad ekonomi. Framför allt nämnde han inte hur förskjutningen av ägandet till att kvarstå hos tillverkaren snabbt förändrar hur alla aktörer behöver se på livslängdsfrågor, kvalitetsfrågor och flerårig garanti, liksom hur affärsmodellerna leder till en förändrad likviditet hos företagen och därmed hur bankerna behöver bli bättre på att värdera företagens prognoser och budgetar. Intäkter per månad är kortsiktigt till nackdel för företag som brukar sälja produkter, men ger på sikt stabilare prognoser över intäktsflödena, min anm).
Kommentarer till en bra översiktsbild på systemnivå På en ppt-bild (se nedan) visade Stigson hur expertgruppen mejslat ut ett antal faktorer, som har betydelse för systemeffekterna av CE, en bild med rubriken Syfte och fokus. Här nämns ett antal viktiga perspektiv, som absolut har med CE att göra på en systemnivå, och som behöver hitta ansvariga och medverkande aktörer både på den operativa, entreprenöriella nivån och på en systemnivå för att inte ramla mellan stolarna. Staten – Delegationen – behöver precisera rollfördelningen kring dessa delar. Transporter, mätning, spårbarhet och kvalitetsfokus hör till de kritiska faktorerna för att CE ska utvecklas optimalt och i rätt tid.
Ur Peter Stigsons presentation
Internationalisering – men ha inte för bråttom! Raul Carlsson, likaså verksam på RISE, var därnäst att presentera expertgruppen för Internationell harmonisering. En fråga Carlsson ställde var: Vilken information behöver nästa aktör i värdekedjan för att ta rätt beslut om en produkt? Gruppen lyfte också behovet av gemensamma definitioner och begrepp och tog upp behovet av nya avfallsklassningar som ett exempel. Idag är det inte tillåtet att exportera ”avfall” som egentligen är en resurs för någon annan. Behovet av en internationell standardisering av ”cirkulär potential” för ett material nämndes också, liksom behovet av system för spårbarhet och produktpass. Testbäddar var också något som efterlystes, liksom tvärsektoriella kontakter. (En reflexion från min sida är att det kan vara värdefullt att inte landa i standardiseringar för tidigt. Det är många okända parametrar i omställningen till en cirkulär, transparent samverkansekonomi och det finns befintliga aktörer som har ett egenintresse i att behålla marknadsandelar och inte släppa in nya aktörer, medan detta just ur samhällsperspektiv kan vara det optimala. Inte minst för att invänta och se var de nya mervärdena i det cirkulära flödet uppstår och hur och av vem de ska kapitaliseras och beskattas, min anm).
Normskiftesgruppen – kanske leta efter andra drivkrafter? Lina K Wiles, från Elis Textil Service (f.d. Berendsen) kom därefter och representerade Normskiftesgruppen. Dagens konsumtion är hårt knuten till de varor som erbjuds. Var sker normförskjutningen? Lina K Wiles lanserade tanken att det sker i nätverken och i mellanrummen mellan strukturerna. Nära hälften av samhällets klimatpåverkan uppstår som en konsekvens av materialflödena, visade hon. Och klimatfrågan är starkt kopplad till hur vi kan frikoppla ekonomin från resursanvändningen genom att använda produkter klokare. Hur får vi människor att snabbt ändra sina beteenden och vilka omständigheter präglar genomgripande förändringar på samhällsnivå – detta var två av frågorna grupper arbetar med. ( Mitt inspel till gruppen får bli att en stark drivkraft på individnivå är att det nya både är och uppfattas vara bättre än den tidigare lösningen. När elektroniska betalningar är enkla och säkra behöver vi inte ständigt se till att vi har kontanter tillgängliga. När musiken finns trådlöst via en app blir det inte lika viktigt att äga en ljudanläggning och hundratals CD-skivor, osv. Det är inte troligt att pekpinnar och ”PK-elitens” värderingar slår igenom, snarare är det en utbredd känsla av att livet blivit lite enklare, lite bättre, som kan bli framgångsrik, min anm).
Textilier – och en kommentar om takten på omställningen Birgitta Losman, hållbarhetsstrateg på Högskolan i Borås, bidrog så med ett intressant exempel ur en fallstudie kring textilindustrins omställning. Ett konkret förslag var att regeringen beslutar om utsortering av textilt avfall eftersom varje svensk slänger över 9 kg textil per år. Ett annat konkret förslag var att införa ett ”ROT”-avdrag för vård av textilier. Hon nämnde även vikten av att ta upp beteendefrågor i grundskolans hem- och konsumentutbildning. ( I så fall behöver detta även komma in på Lärarhögskolorna, skulle jag vilja tillägga. En annan reflexion som detta avsnitt ledde till från min sida är hur vi på samhällsnivå, på politisk nivå, ska välja ut de omställningssteg som blir optimala. Är det många små steg som gäller eller är det smartare att göra lite större, mer drastiska förändringar? Många tycks tro att smärre justeringar av det nuvarande är tillräckligt. Det tror inte jag. Av tidsskäl kommer de drastiska förändringarna allt närmare, i takt med att icke-besluten om klimatet respektive hoten mot ekosystemen fördröjer omställningen, min anm).
Testbäddar, produktpass, spårbarhet I det panelsamtal som följde kom ett par intressanta tankar fram. Raul Carlsson betonade entreprenörernas roll, hur viktigt det är att engagemanget tar form och hittar nya affärsmodeller. Han lyfte behovet av testbäddar och värdet av att designers vågar lita på kvaliteten hos redan cirkulerade produkter, produktdelar och material. Här kommer ett system med produktpass och en tydlig spårbarhet in. (Men ingen nämner tanken på att helt förbjuda försäljning av vissa produkter som ett sätt att tvinga fram tjänstefiering och längre livslängd på produkterna, samt att tillverkaren tvingas ta fullt ansvar för sin produkt när den tjänat ut, min anm).
Bioekonomi – i skärningspunkten mellan särintresse och allmändito Anna Wiberg från organisationen Bioinnovation, tog vid och representerade expertgruppen Bioekonomi i detta sammanhang. Hon räknade upp ett antal branscher som direkt och indirekt arbetar med råvaror och förädling av det som det biologiska kretsloppet ger som resurser. Det handlar om trä, livsmedel, papp, textil och mycket annat. Hur vi använder råvaran är centralt, påpekade Wiberg. (Hon kunde också ha nämnt hur värdet av det som produceras ska fördelas mellan aktörerna, min anm.). Ska byggnader kunna demonteras i framtiden behöver vi redan i byggnationen förbereda för detta. Och ska byggnader och lokaler användas mer flexibelt behöver vissa lagar och regler ses över, t.ex. när det gäller dagsljuskrav, nämnde hon. ( Däremot nämnde hon inte den pågående debatten om hur det dominerande skogsbruket i Sverige idag får allt svårare att benämnas hållbart i takt med att monokulturer och de kortsiktiga uttagen ur skogen riskerar att slå ut den biologiska mångfalden, min anm).
Förpackningar – ett tema för sig I en kortare presentation om förpackningar beskrev Helen Williams, forskare från Karlstad, hur viktigt det är med ett helhetsperspektiv på miljöklassningar av förpackningar och att det finns en risk för att förpackningens betydelse blir felvärderad om innehållet i förpackningen går till spillo för att förpackningen haft fel storlek eller inte varit anpassad för optimal hållbarhet för ett livsmedel etc. Det finns ofta flera perspektiv att väga in när förpackningar ska bedömas.
Vatten och Avlopp – från rening till resurs? Anders Finnson, från Svenskt Vatten, redovisade expertgruppen för Hållbar och cirkulär VA. VA-branschen hanterar samhällets tillflöde av dricksvatten och frånflöde av avloppsvatten och dagvatten via sina reningsverk. Man vill nu betona sin roll i kretsloppet genom att benämna reningsverken resursverk. Det handlar om hur man utvinner biogas, som efter ytterligare rening utgör en bra resurs för transporter och värmeproduktion. Det handlar om hur man tar till vara spillvärme och låter värmen bli en del av fjärrvärmesystem etc. Det handlar också om hur ett renat avloppsvatten kan komma till ny användning i andra processer, samt om att ta till vara fosfor, kväve och kol (P, N, C) ur slammet. Anders Finnson talade även om att regeringen bör iföra en kvotplikt för återföring av reningsverkens fosfor till jordbruket. ( Fosfor och kväve är efterfrågat av jordbruket och reningsverken har ett kvittblivningsproblem, så här finns naturligtvis starka ekonomiska incitament från båda parter. Detta nämndes inte, och heller inte det stora bekymret att med slammet följer även andra ämnen, tungmetaller, kemikalier och hormonstörande ämnen, som vi definitivt inte vill ha in i livsmedelsproduktionen. Denna problematik togs över huvud taget inte upp, min anm).
Metaller och mineraler behöver cirkuleras Per Storm från EIT Mineraler redovisade nästa expertgrupp, som arbetar med metall- och mineralflöden. Föga förvånande ville gruppen öka brytningen av efterfrågade metaller och samtidigt öka återvinningen för att säkra tillgången på mineral och metaller. Gruppen är relativt nystartad och var inte klar att komma med tydliga förslag, men en detalj fångade jag upp och det är just att avfallslagstiftningen bromsar möjligheten att exportera skrot, som skulle kunna vara en produktionsresurs någon annanstans. i den efterföljande paneldiskussionen framkom att pandemin skapat en större medvetenhet om samhällets sårbarhet, värdet av inhemsk produktion och att digitaliseringen skapar nya möjligheter.
Designerna kommer att styra hur bra detta går Thomas Nyström redovisade expertgruppen för designprinciper. Flera talare nämnde under dagen hur viktigt det är att produktdesignen inkluderar ett perspektiv, där de cirkulära principerna finns med. Lång livslängd, demonterbarhet, moduläritet osv nämndes, men även att i ett tidigt skede fånga in hur nya affärsmodeller och systemtänkande kan inkluderas i designen så att produkter och dess användning tillsammans blir optimerade utifrån klimat- och miljöperspektiv. Han nämnde även värdebevarandet som en viktig parameter och att digitaliseringen kan minska behovet av fysiska produkter. Men att ett bekymmer kan finnas när nya mjukvaror inte går att ladda ner till äldre produkter. Med exempel från telecomindustrin pekade Nyström även på hur olika industrin och lagstiftaren ser på rimlig produktlivslängd. Avslutningsvis listade han åtta förslag till Delegationen, som dock ännu inte blivit färdigdiskuterade i gruppen. ( Med ord som värdesystem och affärsekosystem har gruppen närmat sig synen att konkurrensekonomin behöver ersättas med en transparent samarbetsekonomi för att fullt ut ta till vara potentialen i CE. Men riktigt så formulerar man sig inte, ännu, min anm).
Industrin vill vara med, men har man kompetensen? Mats Lundin, programansvarig vid den nationella samverkansnoden SuPr, som står för Sustainable Production, hållbar produktion, och som representerar ett antal industriföretag, myndigheter och organisationer, kom härnäst. Mats Lundin pekade på det gruppen hade identifierat av viktiga funktioner: att ha produktionsprocesser för cirkulerbara material och komponenter, att enas om standardisering och mätbarhet för att cirkularitet ska bli möjlig, samt en riktad utbildningsinsats för industriverksamma för att bredda och fördjupa förståelsen för de cirkulära processernas betydelse och konsekvenser. Industrin är ovan att tänka cirkulärt, medgav Mats Lundin, men pekade samtidigt på behovet av att definitioner av material måste knytas till LCA:er och ett sätt att synliggöra kvalitetsskillnader mellan jungfruligt och cirkulerat material, liksom att de cirkulära processerna ofrånkomligt innebär mer logistik. Att kompetensen och förståelsen hos stora delar av industrins personal behöver förstärkas och utvecklas nämndes också. ( I ärlighetens namn måste väl ändå nämnas att det är helt andra kvalifikationer hos personalen som i decennier har varit mer efterfrågade än hur man förlänger livslängden på produkter. Det har ju snarare handlat om att internt effektivisera och att massproducera, att jaga ören och sekunder i processerna och att göra produkterna ”tillräckligt” bra så att kunderna inte klagar för mycket. Det är en helt annan kompetens att ha fokus på lång livslängd, energisnålhet i nyttjandefasen, optimering ur modularitetsperspektiv osv. Det kan även vara internt komplicerat att utmana de rådande beslutsstrukturerna och att föreslå andra produktionssätt, som dessutom riskerar att fördyra produktionen kortsiktigt. Det är inte alla företag som har högt i tak och är förändringsbenägna…, min anm).
Upphandlingsgruppen tycks vara redo, men hur snabbt går det? Karin Peedu från SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, var nästa person på listan och hon representerade Upphandlingsgruppen. Efterfrågan via offentlig upphandling har mycket stor betydelse. Det offentliga står för en femtedel av Sveriges BNP. Karin Peedu visade en översiktsbild över 28 mål och strategier som bygger på en modell från Belgien (se bild nedan) och kan vara ett stöd för att inte tappa bort någon aspekt av det som CE kan bidra till. Karin Peedu nämnde också att Upphandlingsmyndigheten, Vinnova och PRV fått ett regeringsuppdrag att bilda en innovationsupphandlingsarena. Vidare nämnde hon projektet RE:Source som en förebild och pekade på bygg- och anläggningsbranschen som en bransch som borde kunna komma igång relativt snabbt. Det finns också hinder kring hur kommuner och regioner har möjlighet att avyttra medicinteknisk utrustning som blivit stående. Avslutningsvis hade hon skarpa förslag till lagtext, som bl.a. innebär att en upphandlande myndighet SKA beakta klimatet vid upphandling, samt att det ska utarbetas riktlinjer för hur dessa krav ska tillämpas. ( Mitt intryck är att upphandlingsansvariga inser och förstår vikten av att upphandlingen sker på rätt sätt, att det kan hjälpa flera branscher att ta fram lösningar som kan ingå i en CE. Karin Peedu nämnde i panelsamtalet mitt favoritexempel Spotify som en tankemodell för hur vi relativt snabbt kan hitta fördelarna med en tjänst istället för produkter. Och det borde vara väldigt intressant för offentliga aktörer att upphandla tjänster istället för produkter, men det finns en inbyggd tröghet i alla organisationer. Frågan är hur det ska gå till att tjänstepersoner i det offentliga ska uppmuntras att göra något annat än de brukar göra? Göteborgs Stad ligger långt framme i arbetet för CE – det kan vara ett tips…, min anm).
Mål och strategier för cirkulär upphandling
Återbruk, delningsekonomi och gränsdragningar Sebastian Holmström, hållbarhetschef på Inrego var näste talare som representant för Återanvändningsgruppen. Han tryckte på behovet av en klok design, att lång livslängd behöver preciseras, liksom mätbarhet i värde hellre än i ton. Grön skatteväxling och skattelättnader för reparation var annat han nämnde. Sebastian Holmström betonade även att begreppet återbruk i sin tur är en del av cirkulär konsumtion, där han såg delande, uthyrning och reparationstjänster som naturliga delar, liksom värdebevarande arbete. Han såg hinder i mätbarhetsfrågorna, logistik och att det idag är billigare att köpa nytt än att reparera viss produkter. Han efterlyste även användbar statistik från SCB när det gäller CE och återbruk. (I min värld sätter återbruksdelen av konferensen fingret på en öm punkt: avsaknaden av en enhetlig övergripande definition av vad CE ska stå för ur statens perspektiv. Ingår delande-ekonomin eller inte? Är alla reparationstjänster en del av CE? Eller bara vissa? I vilka moment eller skeden ska värdet av en cirkulär tjänst eller produkt synliggöras och beskattas? Och att dessa behov av definitioner och preciseringar behöver fångas upp på överordnad nivå, så att lagstiftningen går i takt med hur samhället – på EU-nivå – ställer om – det är som jag ser det helt avgörande. Återbruk och alla de tjänster som återbruk kan inkludera ska heller inte undantas från momssystemet utan snarare utgöra fundament för en ny cirkulärt anpassad beskattning, eftersom momsen i sin nuvarande form är helt linjär till sin uppbyggnad, min anm).
Hoppfullt om SME-företagens roll Elin Bergman från Cradlenet var sist ut av talarna. Hennes grupp inkluderade ett 60-tal personer och var därmed den största expertgruppen. Fokus här var små och medelstora företags (SME) roll för framväxten av CE. Gruppens redovisning stack ut, minst sagt. Man vill se ett mål när Sverige ska vara cirkulärt (år 2040). SME:er utgör en överväldigande del av alla företag i Sverige och kommer att vara avgörande för omställningen. Bland förslagen från gruppen fanns utbildningssatsningar, bildande av en nationell samverkans- och kunskapsplattform, ekonomiska incitament för att få fler att välja ”rätt”, införande av ett cirkuläritetsindex, reklamförbud för klimatskadliga produkter, end-of-waste-information på produkter, nya lånesystem och stöd för omställning, utveckling av offentlig upphandling i mer innovativ riktning, komplettera befintliga produktmärkningar med cirkulära kriterier och mätetal och att man vill se en nollvision för avfall.
Slutkommentarer Förutom mina insprängda kommentarer och det jag i en annan text beskrivit som sådant som saknas vill jag tillfoga följande. Arbetet går framåt, men Sverige och världen skulle vinna på att staten genom sin delegation preciserade rollfördelningen. Vem är det som förväntas göra vad? Innovationer växer bäst underifrån. Omställning av företag sker naturligt internt och i samverkan med företagets värdekedjor. Nedläggning av företag, som inte kan släppa taget om sina linjära processer, måste också kunna diskuteras. Det behövs en offentlig diskussion om hur omställningen påverkar samhället och hur var och en kan bidra till att omställningen blir snabb och framgångsrik. Vi klarade varvsnedläggningen på 70-talet. Nu är det ett annat varv som ska växa, det varv som har med produktcykler att göra och som kommer att spela roll för hur vi synliggör värdet av produkter och tjänster och därmed hur vi i enighet fördelar kostnader, intäkter, skatter, ägande, vinster och jobb. Målbilden behöver bli tydlig och gemensam för en så stor del av befolkningen som möjligt. Som ett av världens rikaste länder måste vi också kunna gå före i omställningen och visa vägen för andra. Vi måste inse att under cirka 100 år har vi betett oss som om planeten vore oändlig. Det är den inte. Vi har de resurser som finns och de processer som solen och biosfären skänker oss. Uppgiften är att forma ett hållbart samhälle inom ramen för vad naturen säger till oss.
Den 30 november tog jag och knappt ett hundra andra personer del av en webbkonferens anordnad av Delegationen för Cirkulär Ekonomi. (Länk till en sammanfattning av innehållet samt kommentarer, se nedan). Delegationen har ett dussintal expertgrupper kopplad till sig, olika experter från branscher och organisationer som på olika sätt vill främja utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Konferensen var ett led i arbetet att kunna lämna in en årlig rapport den 1 februari 2022. Det var påtagligt mycket information och många kloka tankar som förmedlades på 4-5 timmar. Samtidigt blir bilden allt mer ihålig. För mitt i allt det kloka saknas avgörande ställningstaganden och preciseringar. Kanske kommer de senare.
En liknelse Tänk en organisation som ska planera en ny stad. Ett dussin grupper får hand om olika delar. ”Jag vill bidra med hur man bygger trottoarer”, säger någon. ”Jag kan optimera busshållplatser och trafiksystem”, säger en annan. ”Jag vet hur man organiserar ett köpcentrum”, säger en tredje. Tolv olika grupper går med engagemang in sin uppgift. Nu ska vi utforma en ny stad, tänker alla, och ger sig i kast med uppgiften. Men blir resultatet en vacker, fungerande stad för tusentals boende och yrkesarbetande för det? Så ungefär uppfattar jag Delegationens förhållningssätt till den nya, bättre ekonomi de vill utforma. Viktiga delar ingår, men helhetsgreppet saknas.
Frågor som måste ställas Allt är naturligtvis inte fel. Många av expertgruppernas bidrag och lösningar är väl genomtänkta. I en separat refererande bloggtext ska jag redovisa det jag uppfattade som extra viktigt att inte tappa bort. (Se länk nedan för att läsa den versionen, när den är klar). Men här några av de viktigare perspektiven som helt eller delvis lyste med sin frånvaro, och som därför urholkar Delegationens trovärdighet. – Hur ser motkrafterna ut? Vem är det som inte vill ha Cirkulär Ekonomi (CE)? – Hur ser tidsaxeln ut? När är CE mainstream? – Var finns ekonomerna? Ingen grupp tacklar ekonomin ur alla tänkbara perspektiv, exempelvis hur dagens gratis sorteringsarbete ska kalkyleras? – Hur förhåller sig CE till delningsekonomin och andra dellösningar? – Vilka av de idéer och lösningar man arbetat med i Finland, Nederländerna och på andra ställen är direkt applicerbara på Sverige och hur ska arbetet synkroniseras på EU-nivå? – Varför är inte Ellen MacArthur eller någon från hennes organisation huvudtalare på en årskonferens? – Varför har man fortfarande inte satt ner foten och formulerat en tydlig definition av vad CE ska innebära? – När tänker man på allvar diskutera de långsiktiga konsekvenserna av CE i form av en minskad och ändrad innebörd och betydelse av ägandet och de nya rollfördelningar som uppstår ur en tjänstifierad ekonomi? – När tänker man diskutera skatter, momsfrågan och att det blir kontraproduktivt att kräva momsbefrielse på CE om denna ekonomi ska bli mainstream? Vi behöver ju dessutom en helt annan moms när CE är etablerad. – Transparens och samverkan i alla värdekedjor blir nödvändiga. Hur förändrar det konkurrensekonomin när den ersätts med en samarbetsekonomi? – Hur ska värdestegring kapitaliseras längs en värdekedja, när producenter och konsumenter blir prosumenter och alla behöver vara medagerande – vad innebär det får vår syn på ”lönsamhet” och ”vinst”? – Vad innebär det för företagen att lång livslängd och försäljningsförbud på vissa produkter tvingar dem att ta betalt per nyttjade eller nyttjandetid? Listan kan fortsätta lika länge till – men detta är några av de viktigare frågor som måste ställas.
Exempel: Bilägande blir bilnyttjande och följderna av det Det finns viktiga systemmässiga synergier att ta vara på. När elbilen slår igenom, och definitivt när självförande bilar är vanliga, finns all anledning att förändra bilägandet till ett bilnyttjande. Då frigörs garage och parkeringar, vi får bättre nyttjande av producerade fordon, vi får större flexibilitet på nyttjandesidan och kan välja fordon efter behov, öka samåkning i förvalda konfigurationer, kombinera varutransporter med person-dito och luckra upp definitionen av vad som menas med ”kollektivt” resande. Städerna skulle bli mer tillgängliga och inte fyllas med unika fordon. Framkomligheten och trivseln i städerna skulle öka. Så om CE slår igenom kommer det att ha stor betydelse för hur vi betalar för att transportera oss och våra varor. Nya tjänsteföretag kommer också att se dagens ljus när bilägandet ersätts med ett bilnyttjande. Inte för alla människor, inte på alla orter och inte 100-procentigt, men det kan bli som Spotify i relation till försäljning av CD-skivor.
Suboptimering är dyrt och spiller tid som vi inte har Det är för dessa samhällsförändrande effekter som CE är så avgörande, att vi ser på resurser, energi, ägande, vinst och ekonomi på ett helt nytt sätt. Och därför är det så avgörande att Delegationen gör rätt saker i rätt ordning och inte fokuserar på detaljer innan helheten klarnat. Det finns så mycket kompetens och bra lösningar att ta vara på så det är synd att Delegationen inte prioriterar rätt. Suboptimering och att ge varje delintresse alltför stort inflytande i ett tidigt skede blir bara dyrt och omständligt att korrigera senare. Dessutom har vi ont om tid om vi ska koppla ihop CE med klimatfrågan och det måste vi.
Leder cirkulär ekonomi till en hållbar konsumtion? Det var rubriken på hybridseminariet den 26 november i arrangemang av Agenda 2030 i Väst på Science Park Borås. Med Anders Wijkman som inledningstalare och kloka kompletteringar av Naturskyddsföreningens Eva Ejderström, forskaren Gabriella Wulff, representanter för Västra Götalandsregionen, Länsstyrelsen i länet och Konsumentverket, företagare som Oskar Knubbe och kompetenta moderatorer blev det en intressant förmiddag om hur cirkulär ekonomi kan utvecklas så att den kan förändra konsumtionen. För varje gång temat kommer upp sker små kunskapsförstärkningar och dito förskjutningar. Steg för steg klarnar bilden av hur den linjära pris- och konsumtionsekonomin kan ersättas med en resursbaserad ekonomi. Men det är långt kvar.
Orättvisan grinar oss i ansiktet Anders Wijkman bidrog med viktiga delfakta. När det gäller CO2-utsläpp står 10 procent av befolkningen i världen för 49 procent av utsläppen. 1 procent av befolkningen orsakar 15 procent av utsläppen och den rikaste promillen av världens befolkning är allra värst, naturligtvis. Denna orättvisa i både rikedom och i skuld inför de problem världen står inför kommer att behöva adresseras är min slutsats.
Överkonsumtion i textilbranschen 7 procent av utsläppen kan idag knytas till modeindustrin. Det innebär att den branschen behöver hitta nya affärsmodeller, där ägandet blir mindre viktigt och där delande och uthyrning, reparationer och kvalitet står mer i centrum. Eva Ejderström nämnde också att i en svensk garderob är i genomsnitt 58 procent av plaggen outnyttjade efter 12 månader. Överkonsumtionen är uppenbar. Gabriella Wulff påpekade att 12 procent av textila fibrer blir spill i fabrikerna, 25 procent av de tillverkade plaggen blir aldrig sålda och av den mängd som säljs är det cirka 40 procent som säljs till reapris. Så kan vi inte ha det.
Digitalisering ett viktigt stöd, liksom flexiblare regelverk Materialanvändningen i världen ökar för närvarande mer än tillväxten, nämnde Anders Wijkman, och betonade också decoupling och vikten av att digitaliseringen blir ett stöd för omställningen. Jag tänker att vi ser hur webbinarier ersätter en del fysiska möten och att detta sparar tid, resande och lokaler. Ett mer flexibelt sätt att utnyttja befintliga resurser måste till, liksom att skatter och olika lagar behöver ses över så att resurser kan utnyttjas mer optimalt, ur ett samhälls- och framtidsperspektiv, inte primärt ur företagsperspektiv.
Momsen, ägandet ersätts av nyttjande osv Under gruppsamtalen som avslutade mötet fick jag möjlighet att nämna några av mina käpphästar. Hur viktigt det är att cirkulär ekonomi kan utvecklas till en mainstream-företeelse – och därmed hur kontraproduktivt det blir att t.ex. momsbefria second hand-försäljning. Vi behöver tvärtom utveckla en ny moms, som tar hänsyn till att produkter lever i flera ”varv” med eller utan modifiering eller upcycling och att även privatpersoner kan vara kuggar i detta flöde av uppgraderade produkter. Ägandet kan inte vara norm, vi måste göra det naturligt att nyttja produkter. Tillgången till produkter måste både vara och upplevas att vara bättre än ägandet, med Spotify som det typiska exemplet, som bättre än att ha bokhyllan full med vinylskivor.
Förstå motkrafterna, kvalitet istf pris, motverka kortsiktigheten Jag nämnde även vikten av att förstå motkrafterna, hur företag har investerat i maskiner och produkter som inte kan skrivas av enligt plan – vem ska betala den förtida förlusten? Det finns en tröghet i systemet som beror på kompetenser – om personalen är bra på att hitta den billigaste lösningen är det inte säkert att samma personal är bra på att hitta den bästa kvaliteten eller livslängden på en produkt. Prisjakten behöver ersättas med en kvalitetsjakt och en jakt på det mest samhällsnyttiga och framtidsnyttiga, som många gånger står i motsats till de kortsiktiga vinster som dagens industrier och aktiemarknad jagar. Komplexiteten i frågan är mycket större än att enbart fråga sig hur vi får konsumenter att efterfråga second hand.
Vad innebär vinst? Kan alla bli vinnare? Hur? Samtidigt – det är bra att den här sortens event äger rum. Varje gång vi diskuterar frågorna kommer vi en liten bit på vägen mot en mer hållbar ekonomi och förståelsen för vad denna ekonomi måste vila på. När alla frågetecken är uträtade återstår bara det som är hållbart och rätt. När tillräckligt många slutar att göra fel vänder det. Bekymret är att det är kort om tid och hela ekonomin bygger på en kortsiktig, linjär syn på tillvaron, där den enas vinst alltid måste bli den andres förlust (i arbete, i tid, i miljökonsekvenser, i utsläpp eller i pengar). En verklig cirkulär ekonomi tar hänsyn till varje människas behov av rimliga livsvillkor. Och dit har vi ännu inte baxat diskussionen. Tvärtom så dominerar ett destruktivt och odemokratiskt vi-dom-tänkande i det offentliga samtalet. Men det är delvis en annan diskussion.
Länktips: (Kommer en länk till eventets filer här)
