About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Intryck från Etiopien – del 1

Posted on 23 februari, 2014 by Christer Owe

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Vikten av ett vidgat perspektiv

Posted on 14 februari, 2014 by Christer Owe

Något av de viktigaste att ständigt hålla i minnet när vi analyserar, värderar och utvecklar strategier är att vidga förståelsen för sammanhanget som en företeelse ryms inom. Ska vi komma till rätta med segregationen i samhället måste vi t.ex. se på fler parametrar än sysselsättningsgrad och utbildning. När vi matas med forskarrapporter och slutsatser som ter sig vetenskapliga måste vi utgå från grundkritisk hållning: Vilka parametrar har man glömt? Vilka konstanter eller sedvänjor har man helt sonika utgått ifrån? Vilka variabler spelar man med? I vilket syfte görs forskningen?

Räcker det med den granskning som görs?
Det är oftast upp till journalister att ägna tid åt denna granskning. Bekymret är att för att publicera en artikel måste den hitta en vinkling som ger mervärde åt mediat. Allra tydligast blir detta i kommersiella medier, men även public service värderar nyheter ur ett slags dubbelt perspektiv – det som stärker den egna verksamheten och som samtidigt bidrar till någon slags vidgad förståelse för hur världen fungerar. Denna balansgång är svår, som jag ofta påpekat i olika blogginlägg.

Exemplet med sharialagarna och majoriteten muslimer
I det politiska klimat som råder i Europa och i Sverige, där motsättningarna gärna mejslas ut som extra starka av politiska partier som hämtar stöd ur en polariserad världsbild, blir det intressant hur vetenskapliga fakta tolkas eller möjligen övertolkas. I en text på denna hemsida exemplifierar jag just denna problematik – länk här: http://bit.ly/1dsODJ1 – där en omfattande attitydstudie från 39 länder till synes ger bilden av att majoriteten muslimer vill införa sharialagar. Så enkelt är det inte, menar jag.

Hitta perspektiven
Världen är mer komplex än vi på ett ytligt, redigerat plan får oss tillrättalagt. Vi måste kritiskt hitta de perspektiv som kompletterar bilden och aktivt leta efter sådant som motsäger de teser som sprids. Även om det tar emot. Även om det är enklare att svälja den information vi får. Ibland måste ta ställning. Varje dag står vi inför vägval där det vidgade perspektivet ger oss större möjlighet att välja rätt.

Vems framtid?
Kring klimatfrågan finns en polaritet, som påminner om den som finns runt tillskyndare och motståndare till kärnkraft. Det är olyckligt, eftersom ingen kan sägas sitta med facit i hand, utan att det handlar om sannolikhetsbedömningar, riskfaktorer och vems framtid vi egentligen ska förhålla oss till. För egen del har jag kommit till slutsatsen är det ingen tvekan att såväl konsekvenser och risker med kärnkraft som ett fortsatt chanstagande med utsläpp av fossila kolväten är oansvarigt ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Och att det i båda fallen handlar om för rika länder som Sverige att gå före och visa vägen för de länder som nu i rask takt utvecklas.

Näringslivet kan ta ansvar

Posted on 9 februari, 2014 by Christer Owe

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org

Dags för virtuella kommuner?

Posted on 6 februari, 2014 by Christer Owe

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on 2 februari, 2014 by Christer Owe

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar. Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?

Posted on 31 januari, 2014 by Christer Owe

Vetandets värld i P1 idag, intervjuade kulturgeografen Hans Wästfelt, (länk till programmet – se nedan) som intresserar sig för strukturrationaliseringen i det svenska lantbruket de senaste 30 åren och vad den innebär. Om det för 30 år sedan fanns tio jordbruk, har dessa idag slagits samman till ett, genom att en gård arrenderar de övrigas mark. I stället för 10 personer eller familjer som kunde försörja sig på sitt jordbruk är det idag en. Utvecklingen har gått rasande fort.

Optimal storlek: 500 – 700 hektar ?
I programmet berättar Hans Wästfelt om sina egna hypoteser, som forskningen är tänkt att bekräfta. Att det är EU-stödets inriktning på areal som gjort det intressant att förvalta stora ytor och inte primärt att försöka utvinna stora volymer per ytenhet. (Vilket ur hållbarhetssynpunkt ändå låter rimligt – att maximera volymer brukar ske med någon slags osynlig kostnad). Många bönder har slutat med djurhållning och antalet kor och grisar minskar stadigt i Sverige. Hans Wästfelt ser en förvaltande enhet i storleken 500 – 700 hektar som optimal för den maskinpark som idag används. Blir gårdarna större måste maskinparken – och personalen – dubbleras. Det är framför allt skördetröskornas storlek som styr, hävdas det.

Stort eller smått ?
Blir det tråkigare på landet, frågar programledaren, nu när höskörden inte längre gör att folk går man ur huse för att delta, utan mekaniseringen har lett till att ensilage-balar eller s.k. vita traktorägg spottas ut automatiskt. Det är inte säkert, sägs det i programmet, eftersom samarbetet finns kvar gårdar emellan, och man lånar kunnande och maskiner av varandra, mot bakgrund av att varje investering blir så stor. Även en ekobonde intervjuas och även han har ökat sina arealer. Småskaligheten är inte ett absolut måste ens för en ekobonde.

Följdverkningar
Vad gör denna snabba strukturomvandling med landsbygden? Vad händer när tio gårdar blir en? Hur ska skola, kommunikationer och arbetstillfällen upprätthållas på landsbygden när den avfolkas och många av de som är kvar är gamla och inte kan bidra till skatteunderlaget och till en sund ekonomisk utveckling? Hur ska det gå för de olika verksamheter som är beroende av ett sammanhang för att överleva? Om det bara finns en mjölkbonde i Dalsland, vart ska han leverera sin mjölk när mejeriet lägger ner? Hur ska han få avlastning av en granne när han blir sjuk och ingen kan hans mjölkmaskin eller förstår hur arbetet går till?

Lägger vi ner landsbygden utan att förstå det?
Frågan är om det blir ännu mer kommunsammanslagningar och stora geografiska ytor för varje kommun när befolkningsunderlaget sviktar. Och hur ska en ännu glesare glesbygd klara av kommunikationer, bredband, service och kundunderlag för sina olika verksamheter? Frågan borde bli ordentligt belyst i kommande riksdagsval. Hur vill vi att Sverige ska fungera? Är landsbygden bara en kuliss som är kul att besöka på sportlovet, runt midsommar och ett par veckor till? Hur turistigt blir det när ödehusens fasader flagnar och det blir långt mellan människorna?

Nya affärsmodeller
Det rimliga är att vi hittar sätt att ge lantbruket rimliga förutsättningar för att överleva på en produktion och en förädlingsindustri, som på allvar tar tag i kvalitetsfrågorna, som värnar om naturen, djuren och framtiden. Ett sätt är att konsumenter och producenter gemensamt enas om vad som ska produceras t.ex. i form av andelsjordbruk. Intressanta förebilder finns på Bornholm, där en grisbonde inte längre äger sina grisar, utan bara ser till att de mår bra. Kunderna är nöjda, grisarna mår bra och bonden slipper stressa för att leva på sitt arbete.

Vi måste våga tänka i nya banor. Ett stalltips.

Länktips: Vetandets värld 31 jan om Framtidens jordbruk:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/317094?programid=412&playepisode=317094

Om storskalighet och försumlighet

Posted on 29 januari, 2014 by Christer Owe

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra: Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

(M), (V) och hållbarheten

Posted on 27 januari, 2014 by Christer Owe

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

Ensamkommande barn – kostnad eller investering?

Posted on 26 januari, 2014 by Christer Owe

Det går inte att undvika att bli känslomässigt berörd av dagens artikel i GP om lilla Mai, som nyligen råkade fylla 18 år och därför anses kunna behandlas som en vuxen. I hennes fall handlar det om utvisning till födelselandet Vietnam. Att hon inte känner någon där och att hon rotat sig i en fosterfamilj i Sverige sedan flera år väger lätt i Migrationsverkets beslut att utvisa Mai. (Länk till artikeln i GP, se nedan).

Knapphändighet
Mai Luu Huong har inget hem i Vietnam, ingen familj, inga handlingar som kan visa vem hon är. Efter fem år och en trygg tillvaro i en fosterfamilj med ”syskon” i Sverige rycks hon upp från pågående gymnasiestudier och utvisas, eskorterad av svensk polis. Nu är hon ju inte längre per definition ett barn och kan därför utvisas när hon fyllt 18 år. Andra ensamkommande barn från Vietnam har fått stanna, påpekas i artikeln. Men Mais berättelse är ”vag” och ”knapphändig”, anser man och utvisning beslutas. Vad kan ett barn veta om sin egen bakgrund?

Investering eller kostnad?
På ett samhällsekonomiskt plan har Sverige investerat i Mai. Hon har gått i skola under fem år, hon har fått en fosterhemsplacering, där hon dessutom tycks ha trivs och fungerat socialt. Hon skulle ha kunnat fortsätta sin utbildning i Sverige, få anställning och göra nytta i vårt samhälle. Samhället hade tjänat miljoner kronor på det. Istället för att se varje människa som en möjlig resurs för helheten, för samhället, är grundattityden att Mai är ett ”ärende” i Migrationsverkets handläggning. Hon ses primärt som en belastning, en kostnad, som det vore lämpligast att hitta skäl för att undvika.

Fel utgångspunkt
Om vi i stället förmådde se just barn, som vi bekostat skola för och som vi sett till att de fått ingå i ett bra familjeboende, om vi primärt kunde se dem som resurser för oss alla skulle både den enskilda individen och samhället tjäna på detta. När Mai utvisas utsätts hon och hennes familj och vänner i Sverige för en stor mental och emotionell påfrestning. Inte alla klarar detta. Och Sverige går miste om det arbete och den kunskap Mai skulle ha kunnat tillföra vårt samhälle under sitt yrkesverksamma liv. Nu vet vi inte vad hon hade kunnat bli och vad hon hade kunnat göra. Men att utgå ifrån tanken att hon hade blivit en belastning är inte rimlig.

Myndighetens möjligheter
Migrationsverket har en vision som de på sin egen hemsida säger sammanfattar visionen med det arbete som bedrivs: ”Ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter”. Möjligheten i fallet Mai hade ju varit att faktiskt ta till vara den utbildningsinvestering vi gjort under hennes fem år i Sverige. Möjligheten hade ju varit att hon blivit en viktig resurs för andra ensamkommande flyktingbarn. Möjligheten skulle kunna vara att hon hittat en uppgift i livet, där hennes bakgrund i Vietnamn och hennes sammanhang i Sverige kunnat utgöra en dubbel resurs, som kunnat bli mycket värdefull i rätt sammanhang.

Balans mellan formellt och informellt
Jag vet ingenting om Mai, inte mer än vad som står i tidningen, men på ett mänskligt och på ett samhälleligt plan tänker vi fel när vi betraktar ensamkommande barn enbart som barn ur ett formellt åldersperspektiv. När vi inte ser till helheten missar vi de möjligheter som ligger i varje människas livsväg. När ska samhället hitta en rimlig balans mellan formalia och det informella?

Reducera inte människor till kostnader
När ska våra institutioner förstå att människan är viktigare än regelverken? När ska vi komplettera myndighetsutövningen med helt andra instrument, som gynnar både enskilda och oss alla? När ska vi sluta upp att betrakta människor som kostnader och något vi vill bli av med? När ska vi se värdet av att investera i Mai och i alla andra barn som går i skolan?

Länktips : Artikel i GP 26 januari 2014: http://www.gp.se/nyheter/vastergotland/1.2255571-mai-utvisad-men-till-vad-

Värdet av ett mellanrum

Posted on 23 januari, 2014 by Christer Owe

Den som går i en lövskog när solen skiner kan uppleva något fint. Hur ljus, halvskugga och skugga omväxlande spelar över marken, gräset, ansiktet. Färgvariationerna tycks oändliga, från skirt ljusgrönt till dunkelt, obestämbart grått. Det är som om luften fylls av denna färgsymfoni och att den blir friskare att andas bara för att ljuset leker med oss. Om vi blundar kan vi dra oss detta till minnes även en gråkall januaridag som denna.

Kontraster, rytm och rikedom
På liknande sätt som naturen blir levande i kontrastrikedom, mellanrum och olikheternas spegling i varandra finns musiken som en näst intill outtömlig och ständigt tillgänglig källa till själslig rening. Det som skiljer oljudet från det vackra ljudet är musikens tydliga närvaro av mellanrum, uppehåll, och förutsägbar rytm som vi kan relatera till. Det finns säkert fler exempel på meningsfulla mellanrum än en lövskog och en vacker melodi.

Ansvarsfriheten förblindar
En porlande bäck låter som musik, trots att den strömmar kontinuerligt. De flesta industriella processer, däremot, låter precis så mekaniskt som de uppstår. Och mellanrummen, de som skapar dynamik och förväntan på nästa ton, nästa rörelse i lövverket, ses av vårt mekaniska samhälle som onödiga. Antingen fylls mellanrummen konkret igen med asfalt, eller så ignoreras mellanrummen fullständigt i det organisatoriska. Det ingen har ett uttalat ansvar för behöver ingen känna sig ansvarig för, för ansvarsfriheten indikerar att det inte är viktigt, det som ingen har ansvar för. Så spretar samhället också åt olika håll, kittet och det mellanmänskligt sammanhållande tunnas ut och kvar blir de ensamma människor som ingen längre ser.

Plötsligt syns de
Men så tränger de upp till ytan, dessa mellanrummets människor. Syns även för den blinde. Plötsligt finns världens fattigdom inför våra ögon. De sitter där i fukten och kylan och är inte längre en förbiswischande nyhetsfilm på TV från ett avlägset land. De är här. På vår gata. Mellanrummets människor måste plötsligt ”hanteras”. Någon prövar att skicka iväg dem med buss. Andra letar härbärgen. Vissa skänker en slant. Det gnager och skaver. Vårt begripliga samhälle blir en aning mer obegripligt.

Ingens ansvar
De mellanrum som vi intuitivt ser som värdefulla i naturen och i musiken tycks i samhället vara våra blinda fläckar, osynliga och samtidigt ingen som har ansvar för. Glappen i samhällets strukturer är kanske det vi på ett helt annat sätt borde iaktta och värdesätta. Eftersom de ger oss tillfälle att reflektera och upptäcka andra kvaliteter.

Det nya
Civilsamhällets vaknande resurser utgör basen för det nya: den nya ekonomin, det nya ansvarstagandet, det mellanmänskliga samhället. Istället för konkurrens och strikta gränser kommer nu relationsekonomin, där samverkan är viktigare än konkurrens. Där var och en blir värdefull för helheten. Vinst som uppstår ur gemensam nytta, inte på andra människors eller på miljöns bekostnad.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Author Archives: Christer Owe