Tag Archives: Politik

Trängselskatt: Så blir folkomröstning ett verktyg

Posted on by
5

I Göteborg diskuteras en eventuell folkomröstning om trängselskatten i dagstidningarnas insändarsidor, på nyhetsplats och på ledarsidorna. Frågan kan sägas illustrera synen på demokrati och hur vi vill att folkviljan ska komma till uttryck. Å ena sidan vill vi som medborgare att politiker gör kloka avvägningar och använder våra skattepengar på ett rimligt sätt. Å andra sidan vill vi inte bli överkörda när ett beslut inte känns tillräckligt förankrat. Vi vill ”vara med” och ta de större besluten, på något sätt känna oss delaktiga.

Det gick snabbt
Uppgörelsen om Västsvenska paketet inkluderar flera parter och bygger på en blocköverskridande överenskommelse om de ekonomiska teknikaliteterna. När det lossnade i förhandlingarna för flera år sedan fanns det inte tid för en avstämning med opinionsläget. Paketet löste en mångårig fråga på ett nytt sätt. Infrastruktursatsningen för Göteborg med satsningar på både vägar och järnvägar kopplades till miljöförbättrande avgifter som senare kallades skatt. Kompromissen ledde till ett informationsmässigt underskott i relation till medborgarna.

Frågan väcker engagemang
Nu har ett parti uppstått som en reaktion på hanteringen (Vägvalet), en kvällstidning agerat opinionsbildare (GT med sin namninsamling) och (M) tagit ställning för en folkomröstning, trots att man varit med om att bejaka Västsvenska paketet. Debattörer har påtalat svårigheten att hantera ett eventuellt negativt folkomröstningsutslag. Men egentligen är frågan inte så svår.

Flera olika skäl till motstånd
Motståndet handlar om flera olika saker. Några är negativa till ytterligare pålagor på bilisterna (eftersom bilen länge varit norm i samhällsplanering och skattesystem). Några vänder sig mot den tekniska lösningen med en dyr tunnel under staden. Några anser det vara rimligt att så stora beslut som det Västsvenska paketet hade behövt debatteras innan beslutet togs. Ytterligare några pekar på att många boende i andra kommuner också måste få folkomrösta eftersom de påverkas i sitt val av pendlande m.m. Slutligen finns det några som drabbats av den fysiska placeringen av betalstationerna, där tex deras bostad och deras garage hamnat på olika sidor om en betalstation, eller där handlare i Bäckebol märker att placeringen förändrat resandeflödet och kundunderlaget.

Komplexitet
Folkomröstningsinstrumentet är intressant. Makten utgår från folket, heter det. Men det är svårt att folkomrösta om komplexa frågor som hänger ihop med andra beslut. Vi hade en folkomröstning i Sverige på 50-talet om införande av högertrafik. Frågan var relativt enkel. Höger eller vänster. Det blev nej till högertrafik. Som tur var hade vi kloka politiker som trots detta beslutade om införande av högertrafik den 3 september 1967. När det gäller trängselskatten är frågan mycket mer komplex. Hela infrastruktursatsningen kan skjutas på framtiden och med säkerhet bli dyrare om det uppstår ett tidsmässigt vakuum i väntan på en annan finansiering än bilisternas passager av betalstationer.

Det kloka med en folkomröstning
Om det inte blir en folkomröstning kommer klyftan mellan ”de som bestämmer” och ”vi vanliga medborgare” att öka. ”De gör som de vill – vi har ingen talan”. En del kallar det politikerförakt. Snarare är det frågan om ett ointresse för samhällsfrågor. Samhället ska bara fungera. Finnas där när vi behöver det. ”Vi väljer ju politiker som ska sköta ruljansen.” Men tidsandan och tillfälliga opinioner spelar också in. Paradgrenen hos (S) att lyssna på rörelsen fungerar sämre när medlemstalen sjunker och komplexiteten i framtidsfrågorna ökar. Gamla lösningar som fungerade i en växande ekonomi har inte längre samma verkan. 1970-talets kollektiva ideal har sedan Reagan/Thatcher ersatts av ett individualiserat perspektiv. Jag tror att Göteborg skulle må bra av att genomföra en folkomröstning.

Tre frågor
Men folkomröstningen måste då göras kring tre olika frågor. Eventuellt med fler än två svar på varje fråga. De tre frågorna bör handla om:
– Trängselskatten. Ska den vara kvar, tas bort eller förändras i de delar som inte fungerar?
– Västsvenska paketet. Ska vi genomföra bygget av vägtunnel, ny centralstation, järnvägstunnel etc – ja, nej eller ja efter ny utredning kring de tekniska lösningarna ?
– Finansiering. Hur ska projekt som det Västsvenska paketet betalas? – Genom höjd kommunalskatt för alla kommuninnevånare i Västra Götaland och Halland – Genom höjd kommunalskatt för enbart göteborgare – Genom avgiftsfinansiering av typen betalstationer.

Att ge politikerna tillbaka frågan på rätt sätt
Med detaljfrågor på detta sätt respekteras ett önskemål om att få uttrycka sin åsikt samtidigt som folkomröstningen ger möjlighet till nyanserade svar av typen ja till två av tre frågor ovan. Det blir därefter en politisk process att tolka och genomföra folkviljan.

Är det politiken som kapitulerar?

Posted on by
Reply

Kulturdelen av GP den 20 april innehåller en läsvärd artikel av Elin Grelsson Almestad, som på en föredömligt sätt lyfter perspektivet kring det som borde vara de självklara huvudfrågorna i dagens debatt. Framtiden. Politikens möjliga prioriteringar. Avvägningar mellan olika särintressen.

Allt ordnar sig – hopplöshetens livlina
Elin Grelsson Almestad beskriver regeringens framtidsutredning: ”Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar”. Hela texten är en lång sågning av framtidsrapporten. Som att rapporten konstaterar att ”det är svårt att veta någonting om framtiden” och ”Vi kan inte veta idag det vi kommer att veta först i morgon”. Plattityder och truismer som inte vägleder utan snarast ger intryck av hopplöshet.

Underkänt
”Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring”, skriver Elin Grelsson Almestad och konstaterar att regeringens framtidsrapport är präglad av ”upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik”. Underkänt i huvudämnet politik, med andra ord.

Verkligheten är komplex
Frågan är om inte regeringen ursprungligen hade en mer ambitiös avsikt med framtidsutredningen. Men att verkligheten visade sig så komplex och så svår att bemästra i form av global klimatförändring, global finanskris och resurskris, svårhanterlig skuldkris, hotande vattenkris, kemikaliekris, livsmedelskris, fördelningskris, demokratiunderskott och ett stort antal andra problem, att man resignerar under resans gång. Kan det vara så?

Ingen Plan B
Men om politiken inte orkar formulera vägen framåt? Vad gör vi då? Om alla särintressen tillåts ta plats på det allmännas (planetens/samhällets) bekostnad, då blir det ännu mer av vinnare som vinner och förlorare som förlorar. Det besvärliga är att det inte finns någon plan B när det politiska fältet lämnar W/O.

 

Länktips: http://elingrelsson.se/2013/04/20/framtid-fylld-av-floskler/

Vad gör partierna?

Posted on by
Reply

Partipolitik brukar jag undvika på den här sidan, men ingen regel utan undantag. Partierna låser sig gärna i ståndpunkter som det tar tid att byta ut. Det är lite av partisystemets baksida att ställningstaganden blir kategoriska, symboliska och å ena sidan tydliga å andra sidan konserverande. I en föränderlig värld är det en del av partipolitikens nackdel, att kongress- och stämmobeslut blir mer av låsning än av viljeinriktning. Man kan inte gå emot sin egen organisation.

Vem vill ?
Medlemstalen sjunker. Jag hörde en siffra på 3 procent av medborgarna som är medlemmar i ett politiskt parti. Medlemskap som ofta, kan jag tänka mig, av stödjande och traditionell karaktär. Långt ifrån alla medlemmar är aktiva i sina partier. Därmed sjunker urvalet av valbara företrädare. I takt med att utsattheten och hoten ökar mot partiföreträdare minskar naturligtvis folks benägenhet att vilja axla ett uppdrag.

Oklanderliga ledare som är som folk är som mest
Paradoxen är att vi vill ha ledare som vägleder oss i en svårnavigerad samtid, som står för en rättvisa och en oklanderlig moral, samtidigt som politiker ska vara som folk är mest, inte ta sig friheter eller förmåner. De förväntas vara ännu mer jämlika än vi andra. Om det är vår avundsjuka som manar fram denna bild eller om det är våra brustna illusioner om den upphöjde ledarens kvaliteter som vi reagerar på är lite oklart. Inkonsekvensen är uppenbar under alla omständigheter.

Utifrånperspektivet
Ska partisystemet behållas måste partierna förnya sig. Flera av riksdagens partier lever farligt nära riksdagsspärren. Ändå tycks man oförmögna att förnya sig till form och innehåll. Till viss del får man intrycket att partierna saknar förmåga att se sig själva från utsidan. Man utgår, är mitt intryck, alltför mycket från de egna erfarenheterna, medlemmarnas drivkrafter och motiv. Istället för att fånga upp olika gruppers framtidsdrömmar och behov. Organisationerna stelnar och förnyelsen uteblir.

Utanförskapet
Många saknar arbete, särskilt bekymrande är det att så många unga saknar arbete. Samtidigt lyckas skolan inte nå eleverna på ett tillräckligt bra sätt. Alltför många lämnar skolsystemet alltför svagt rustade för yrkeslivet. Frustrationen av utanförskap och att vara behövd är på gränsen till farlig för samhällets sammanhållning. Den som inte känner delaktighet i samhället tappar naturligt nog viljan att bidra, att bära samhällets gemensamma kostnader. Att partierna är så dåliga på att fånga upp denna problematik är både förvånande och allvarligt.

Lokal utveckling
Många kommuner avfolkas. När befolkningstalen minskar faller också basen för servicefunktioner. Siste man släcker ljuset. Att detta kan ske i storstäder ser vi tydligt i Detroit, där förfallet har gått långt. Survival of the fittest är en grym metod att använda, den skadar oss alla. Vi måste hitta sätt att ta till vara allt det som tidigare generationer investerat i olika landsändar. Vi måste kunna utveckla hela landet. Det är märkligt att de politiska partierna inte förmår kraftsamla kring lokal utveckling. Både på landsbygden och i vissa förorter är behoven uppenbara. Var bromsas idéerna?

Media har ett sort ansvar att beskriva världen och verkligheten som den är. Inte för att skuldbelägga eller för att hitta syndabockar. Utan för att hjälpa fler att se var lösningarna passar in. Alla lösningar finns. Vi ska ”bara” använda dem.

Vi tål inte hur många försämringar som helst

Posted on by
Reply

Det finns en överenskommelse i Sverige och i de andra nordiska länderna. En tyst överenskommelse som utgår ifrån att staten i huvudsak gör rätt och skapar ett bra samhälle för medborgarna och att dealen är att vi alla betalar skatt för det som staten, kommunerna och våra myndigheter tillhandahåller: skola, vård, omsorg, sociala skyddsnät, infrastruktur, försvar, säkerhet, brandförsvar, barnbidrag, pensioner, grundtrygghet osv. Vi får se upp så att inte denna överenskommelse spricker.

Förväntningar
Om vi inte har ett polisväsende och ett försvar som kan hantera individuellt uppleva hot eller hot på nationell nivå uppstår en oklarhet: vad är det vi betalar för? Om inte sjukvården klarar att ge gamla och sjuka den vård och omsorg som vi anser rimlig tappar vi tilltron till samhället. Om inte skolan ger varje barn och ungdom en bra start i livet, om inte våra vägar, järnvägar, spårvägar och kollektivtrafik fungerar blir konsekvensen att vi slutar tro på våra demokratiskt valda företrädare. På varje område har vi på senare tid sett problemen växa.

Tvång?
Överenskommelsen tål några svackor och bakslag. Men inte på alla områden och inte samtidigt. Spårvagnseländet och biljettsystemseländet i vårt närområde är två konkreta exempel på misstag som inte borde få förekomma. När det gäller spårvagnarna hävdar de ansvariga politikerna att man inte kunde välja annat än det billigaste alternativet – då, anser man, hade politikerna både dragit på sig formell kritik och opinionens kritik. Man ansåg sig ”tvungna” att handla upp de italienska spårvagnarna.

Spårvagnarna avgörande för Göteborg
Naturligtvis hade man kunnat undvika att köpa de vagnar vi nu kommer att få leva med. Naturligtvis hade det varit möjligt att skriva upphandlingen så, att slitaget på spåren hade varit en viktig parameter, naturligtvis hade man kunnat kräva referenser på system som under 10 år klarat de svåra driftsförhållanden, luftfuktighet, salt osv, som gäller i Göteborg. Naturligtvis hade man kunnat kräva att få följa arbetet i fabriken för att under produktionsfasen säkerställa att rätt antikorrosionsbehandling användes, att rätt hjulaxlar, motortyper osv monterades. Naturligtvis hade man kunnat begära en prototypserie på några få vagnar som skulle gå på försök under värsta tänkbara väderförutsättningar. När vi nu har spårvagnar istället för tunnelbana som det kapacitetsstarkaste kollektivtrafiksystemet så skulle alla aspekter av nyleveransen noga övervägts i förväg. Det fick ju inte gå fel. Hela kollektivtrafiksystemet i Göteborg bygger ju på att vagnarna rullar och fungerar vecka in och vecka ut i 30 år eller mer. Man hade kunnat ta in oberoende experter, man hade kunnat lägga ribban på en säkrare höjd. Det hade sannolikt varit samhällsekonomiskt lönsammare och det hade definitivt stärkt förtroendet för det politiska systemet.

Försämringar
Det komplicerade och för spontanbesökaren närmast obegripliga biljettsystemet för att resa kollektivt är ett annat exempel. I dagens samhälle ska saker och ting fungera. Vi har hela världen i vår mobiltelefon, allt från kompisars adresser, all information om var jag hittar det jag letar efter, kontouppgifter och personliga fakta, nyheter, biljetter etc. Inte nog med att det valda biljettsystemet i grunden inte utgår från resenärens sätt att bete sig – nu har livlinan med sms-biljetter förändrats så att turister och tillfällighetsbesökare får ännu svårare att åka kollektivt. Varje sådant utvecklingssteg som upplevs som en försämring är förödande för tilltron till det gemensamma, det skattefinansierade.

Inrätta remissinstanser
Min slutsats är att ingen ser till helheten. Varje delbeslut kan se klokt ut på papperet. Men ur ett samhällsperspektiv och ur en allmän känsla av att allt blir bättre är det nu på många områden som medborgarna upplever försämringar. Det ska inte behöva vara så. En lösning skulle kunna vara att inrätta både permanenta och tillfälliga remissinstanser, som ur olika perspektiv får ge synpunkter på de större besluten, de som påverkar vardagen för många. Det hade även varit en användbar mekanism inför beslutet om Västsvenska paketet.

Vägen till det hållbara 2030?

Posted on by
1

Det är inte helt vanligt att en bok eller en rapport försöker greppa helheten kring en hållbar utveckling. I november 2012 gjorde Naturvårdsverket ett försök genom att publicera Christer Sannes 140-sidiga rapport ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”. (Länkar se nedan). Teknikutveckling, energi- och resursanvändning, ekonomi och samspelet mellan olika utvecklingsspår redovisas huvudsakligen ur ett svenskt perspektiv, samtidigt som den globala dimensionen ständigt gör sig påmind i Sannes läsvärda skrift.

Jobben
En sällan diskuterad motsättning lyfts i rapporten, den mellan politikers vision om mer jobb och ökad sysselsättning å ena sidan och näringslivets effektiviserings- och rationaliseringssträvan som, å andra sidan, handlar om att spara arbetstid och i förlängningen producera samma volym och resultat med färre arbetade timmar, färre anställda. Näringslivets produktivitetsökning som möjliggör löneökningar står på så sätt i motsatsförhållande till politikers strävan att få fler människor i arbete. Delvis döljs denna motsättning av företagens expansionsvilja. När fabriken säljer mer behövs fler som arbetar.

Mjölken
En sektor där rationaliseringen är tydlig är jordbruket. Mekaniseringen av jordbruket och sammanslagning av jordbruksenheter har det senaste halvseklet inneburit att tusentals arbetstillfällen försvunnit. Mjölkningen, som fortfarande kunde vara manuell för 50 år sedan ersattes först med mjölkningsmaskiner och senare med helautomatiska mjölkningsrobotar. De dyra mänskliga händerna ersattes med investeringar i avancerad teknik. Korna producerar dessutom 5-6 gånger mer mjölk per år än innan racet började. Hur människor, djur och natur påverkas av dessa åtgärder har varit sekundärt. Överordnat har varit att öka ”lönsamheten”. Nu står vi där med en mjölkproduktion i Sverige som har gjort allt för att rationalisera, inte får betalt för sina kostnader och nu endast har kvar att rationalisera bort sig själv.

Konsumtionsfällan
Hur vi använder ett ökat konsumtionsutrymme redovisas i Sannes rapport. När vi tjänar mer konsumerar vi mer. Frågan blir då hur vi på ett privat plan kan se vår ökade köpkraft i ett nytt ljus. Går det att avstå ökad konsumtion när resurserna finns? Om målet är att höja sin lön, skaffa sig en bättre privatekonomi, bättre boende, mer prylar, fler resor… hur gör vi för att använda vår ökade köpkraft på ett hållbart sätt? Detta är ingen enkel förändringsprocess. Socialt och kulturellt finns en djupt rotad målbild av vad som kännetecknar framgång och välstånd i livet. Visst finns det människor som sparar, som betalar av sina lån, som delar med sig. Men en stor andel av en ökad disponibel inkomst används för konsumtion. Vilka mekanismer som ska bryta denna trend är nödvändigt att diskutera och samtidigt ha i åtanke att konsumtions- och volymökningarna är många företags överlevnadsmöjlighet. Företag med anställda, som ska ha lön och löneökningar…. På två sätt sitter vi fast i dagens konsumtionsfälla.

Sluta blunda
De politiska partierna blir irrelevanta om de fortsätter blunda för dessa systemfel, som vi måste tackla på ett rättvist och uthålligt sätt. Idédebatten i de politiska partierna måste börja handla om hur vi bygger det hållbara samhället, där globalt rättvis välfärdsökning snarare än ekonomisk tillväxt är det eftersträvansvärda. Där allmänintresset ställs över varje särintresse.

Länktips: Powerpoint om rapporten ”Hur kan vi leva hållbart 2030?”  här.
Rapporten kan laddas ner här.
Kortkort sammanfattning i text här.

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Posted on by
Reply

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

Nya strukturella grepp för partierna

Posted on by
Reply

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.

Kommuner, ägandet och demokratin

Posted on by
Reply

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar

Media och egoismen

Posted on by
Reply

Svenska dagsmedia är med få undantag fixerade vid ett pågående ”nu”. Helst i realtid, i direktsändning, på webben osv, vill man återge och kommentera det politiska spelet. Drömmen för många journalister tycks vara att få partiledare, ministrar eller andra maktens företrädare att avgå i direktsändning. Långsiktiga trender, värderingsförskjutningar och strategiska frågor tappas bort i jakten på sekundsnabba svar. Ett ständigt fokus på lösnummer och tittarsiffror tycks förleda .

Trängselskatt eller finansiering
I Göteborg införs vid årsskiftet det som kallas trängselskatt, men som egentligen har ett huvudsyfte att medfinansiera Västsvenska Paketet, som innebär miljardinvesteringar i infrastruktur för både väg- och järnvägstrafik.  En viss trafikminskning under rusningstid blir det säkert, men kalkylerna bygger på att biltrafikanterna ska stå för miljardintäkter till de stora ombyggnadsprojekten.Totalt beräknas bilisterna bidra med 14 miljarder på 25 år.

Politik utan ansvar
Nu driver tidningen GT en kampanj för folkomröstning om trängselskatten. Ett aktuellt exempel på hur media helt tappat orienteringen. Det man tycks räkna med är att en folkomröstning skulle innebära ett nej till trängselskatten. Och sedan? Ska de 14 miljarderna därmed betalas på kommunalskatten? Vilka kommuner i så fall? Hur ser agendan ut? GT agerar politiskt utan att behöva ta ansvar för följderna. Ansvarstagande politiker på både borgerlig och rödgrön sida beskylls för att inte lyssna. När de istället bör belönas för att de gör de svåra avvägningar om nutid och framtid som Göteborg behöver.

Som man frågar får man svar
”Vill du betala för att transporterna ska fungera bättre?” ”Tycker du att de som använder vägarna ska stå för merkostnaden?” ”Ska Göteborg, liksom Malmö, säkra tätare spårtrafik till centrum genom att byta säckstationen mot en genomfartsstation?”
Så kunde frågorna ha formulerats. Men istället får GT frågorna att låta ungefär:
”Vill du betala mer för att ta bilen till stan?” eller ”Är det OK att bilisterna ´straffas´ med ytterligare pålagor?” De kunde lika gärna frågat ”Vill du betala mer för att få se på TV?”. Som man frågar får man svar.

Finkalibrerad rättvisa
Det finns en del frågetecken kring hur skatten kan göras mer avvägd. Exempelvis kan en ekonomisk vägning göras mellan stadsdelar, mot bakgrund av hur delad staden är. Det kunde vara dyrare att passera vissa betalstationer och billigare vid andra. Man kan öppna för unika undantag, där betalstationerna uppenbarligen skiljt boende från sina garage. Man kan ta hänsyn till en slags likvärdighetsprincip när det gäller att ta sig från bostad till köpcentrum och till återvinningsstation. Alla nya system kräver en finkalibrerad rättvisefaktor för att vinna legitimitet. Det kan säkert finnas förbättringar att göra när systemet varit i drift ett tag.

Anti-folkbildning
Det som är illavarslande är att media, tredje statsmakten, denna gång i form av GT undergräver tilltron till det politiska systemet och positionerar sig som missnöjesmedia. Istället för att belysa vikten av att Göteborg, liksom Malmö, utvecklar kommunikationsmöjligheterna på ett hållbart sätt, agerar GT som en egen politisk kraft. Istället för att konstruktivt lyfta fram på vilka sätt staden och regionen kan moderniseras på logistikens och transporternas område väljer man att populistiskt fråga den retoriska frågan om läsarna vill betala mer – underförstått för det de redan har. Det är att vilseleda och att blunda för de verkliga behov staden och regionen har. Ytligt betraktat ställer sig GT på den ”lilla människans” sida, mot makten. I själva verket är tidningen mest en spegelbild av den dominerande egoism som präglar vår tid.

Det är hög tid att granska media.

 

Demokrati i parti och minut

Posted on by
Reply

Vi hinner inte. Tiden räcker inte till. På mikronivå känner föräldrar hur det som egentligen borde vara viktigast, tiden med barnen, ersätts av ”allt annat” som måste hinnas med. På global nivå hinner vi inte rädda världen från ekologisk och klimatrelaterad kollaps. Vi ägnar tiden åt annat, som i det korta perspektivet upplevs som mer prioriterat. Ska det vara så här?

Snabbheten
De senaste 20 åren har kommunikation, nyhetsflöde och kontakter mellan människor blivit både snabbare och enklare. Världen är full av information och minst en miljard människor är alla medagerande i denna excess i kommunikation. (Vi ska inte glömma att majoriteten av världens befolkning står utanför flödet). Även spekulationsekonomin är idag sekundsnabb. En aktie ägs tydligen idag i genomsnitt 22 sekunder. En ny innebörd av att handla aktier i parti och minut?

En försvagad förankring
Flera av de politiska partierna har en uppenbar svårighet att vara relevanta i dagens samhälle. Medlemskap i ett politiskt parti lockar inte alls så många som förr. Detta är ett bekymmer på flera plan. Ett bekymmer är att mycket av den lokala demokratin bygger på representativitet, människor ställer upp för att ta ansvar för sin kommun enligt det uppdrag man fått i fria val. Förr deltog fler i möten och formade tillsammans med andra det som sedan blev politiken. Sannolikheten för att den frammejslade politiken var förankrad hos gemene man var stor. Ett annat bekymmer är att urvalet av lämpliga personer som kan ta förtroendeuppdrag på olika nivåer minskar. Det blir svårare att hitta duktigt folk som representanter i nämnder och styrelser.

Yta istället för innehåll
Risken är också uppenbar att utrymmet ökar för personer som ser ett politiskt engagemang som en språngbräda för personlig del. Istället för ansvarstagande, kloka representanter för flertalets idéer finns en risk att ytan blir viktigare än innehållet. Inte minst genom medias inflytande, som tydligt ökar. Att fungera i TV, att kunna ge snabba, mediala svar på komplexa frågor, att ha en viss utstrålning blir viktigare än att stå för en viss politik.

Exemplet Romney
Mitt Romneys tuvhoppande i en fångfäng jakt på en heterogen amerikansk väljarkår illustrerar bekymret. I ett slutet sällskap trodde sig Romney kunna locka extremkonservativa med sitt tal om 47 procent bidragstagare som ointressanta. Sin största politiska framgång, sjukvårdsreformen i sin hemstat, ”kunde han inte använda i sin kampanj” eftersom den låg i linje med Obamas politik. Snacka om att lura sig själv.

Utanförskapet
Nu är det stora grupper i samhället, både i USA och i Sverige, som inte har kontakt med hur politiken formas och formuleras och då hamnar politiker och partier mer i knät på media. Bilden av vägvalen formas inte av politiken. Glappet mellan verkligheten och verklighetsbilderna ökar, vilket i sin tur kan leda till frustration och protester, en utmärkt grogrund för opportunism och populism. När vi dessutom nu står inför tredubbla omvärldshot *) ökar behovet av sammanhållning och gemensamma bilder. Det är kanske det mest oroande.

Värderingar mindre värda
Utvecklingen är ett bekymmer för demokratin när politiken inte längre uppfattas som relevant och nära det som folk upplever som viktigt. De gamla strukturerna bär inte längre upp idéutbytet. Populismen och de snabba utspelen tar större plats. Analys och värderingar blir mindre värda.
Vi måste lära oss att använda den sekundsnabba kommunikationen på rätt sätt. Kanske som Missing People är så duktiga på att göra. men nu handlar det om att söka vägarna ut ur det läge vårt obalanserade system skapat.
*) De tre hoten:
Ekonomin som idag till 97% bygger på skulder.
Klimat och miljö, som på flera områden är nära ”the tipping point”.
Beroendet av ändliga resurser och fossil energi, som möjliggjort 1900-talets överkonsumtion.