Tag Archives: Hållbar Utveckling

Dags för virtuella kommuner?

Posted on by
2

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?

Om storskalighet och försumlighet

Posted on by
Reply

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra:  Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

(M), (V) och hållbarheten

Posted on by
Reply

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

Värdet av ett mellanrum

Posted on by
1

Den som går i en lövskog när solen skiner kan uppleva något fint. Hur ljus, halvskugga och skugga omväxlande spelar över marken, gräset, ansiktet. Färgvariationerna tycks oändliga, från skirt ljusgrönt  till dunkelt, obestämbart grått. Det är som om luften fylls av denna färgsymfoni och att den blir friskare att andas bara för att ljuset leker med oss. Om vi blundar kan vi dra oss detta till minnes även en gråkall januaridag som denna.

Kontraster, rytm och rikedom
På liknande sätt som naturen blir levande i kontrastrikedom, mellanrum och olikheternas spegling i varandra finns musiken som en näst intill outtömlig och ständigt tillgänglig källa till själslig rening. Det som skiljer oljudet från det vackra ljudet är musikens tydliga närvaro av mellanrum, uppehåll, och förutsägbar rytm som vi kan relatera till. Det finns säkert fler exempel på meningsfulla mellanrum än en lövskog och en vacker melodi.

Ansvarsfriheten förblindar
En porlande bäck låter som musik, trots att den strömmar kontinuerligt. De flesta industriella processer, däremot, låter precis så mekaniskt som de uppstår. Och mellanrummen, de som skapar dynamik och förväntan på nästa ton, nästa rörelse i lövverket, ses av vårt mekaniska samhälle som onödiga. Antingen fylls mellanrummen konkret igen med asfalt, eller så ignoreras mellanrummen fullständigt i det organisatoriska. Det ingen har ett uttalat ansvar för behöver ingen känna sig ansvarig för, för ansvarsfriheten indikerar att det inte är viktigt, det som ingen har ansvar för. Så spretar samhället också åt olika håll, kittet och det mellanmänskligt sammanhållande tunnas ut och kvar blir de ensamma människor som ingen längre ser.

Plötsligt syns de
Men så tränger de upp till ytan, dessa mellanrummets människor. Syns även för den blinde. Plötsligt finns världens fattigdom inför våra ögon. De sitter där i fukten och kylan och är inte längre en förbiswischande nyhetsfilm på TV från ett avlägset land. De är här. På vår gata. Mellanrummets människor måste plötsligt ”hanteras”. Någon prövar att skicka iväg dem med buss. Andra letar härbärgen. Vissa skänker en slant. Det gnager och skaver. Vårt begripliga samhälle blir en aning mer obegripligt.

Ingens ansvar
De mellanrum som vi intuitivt ser som värdefulla i naturen och i musiken tycks i samhället vara våra blinda fläckar, osynliga och samtidigt ingen som har ansvar för. Glappen i samhällets strukturer är kanske det vi på ett helt annat sätt borde iaktta och värdesätta. Eftersom de ger oss tillfälle att reflektera och upptäcka andra kvaliteter.

Det nya
Civilsamhällets vaknande resurser utgör basen för det nya: den nya ekonomin, det nya ansvarstagandet, det mellanmänskliga samhället. Istället för konkurrens och strikta gränser kommer nu relationsekonomin, där samverkan är viktigare än konkurrens. Där var och en blir värdefull för helheten. Vinst som uppstår ur gemensam nytta, inte på andra människors eller på miljöns bekostnad.

Bubblan spricker nog inte, eller?

Posted on by
Reply

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen

Valår, åtta frågor och förebild

Posted on by
Reply

2014 är ett supervalår med val till EU-parlamentet, till Riksdagen, regioner och landsting samt till kommuner. Vägvalet för de närmaste årens politik kommer att ske i år. Dramaturgin i valrörelserna brukar leda till att mycket av diskussionerna i media handlar om personfrågor: vem ska bilda regering med vem, vilka politiker har du förtroende för osv. De långsiktiga frågorna får ofta stå tillbaka för plånboksfrågor och mediernas favoritbild av vinnare och förlorare. Svart eller vitt. In eller ut. Som om samhällsutvecklingen bara handlar om vad eller hur vi handlar just nu i ögonblicket.

Sju kloka
Det finns opinionsbildare som försöker lyfta de svåra frågorna. Ett exempel är de sju kloka personer som nyligen i Dagens Industri ställde åtta frågor till partiledarna under rubriken: ”En hållbar framtid – den viktigaste frågan i valet 2014”. (Länk till artikel genom Global Utmaning, se nedan). De sju representerar ett brett fält i samhället: näringsliv, fackförening, trossamfund, forskningen, fristående organisationer och media. Bredare än så är svårt att fånga allmänintresset i frågeställningarna.

Åtta frågor
De åtta frågorna handlar om svåra utmaningar som vi måste hantera på bästa möjliga sätt för att förhindra delvis irreversibla processer, dvs där det inte finns någon återställare om vi misslyckas. Det handlar om klimatfrågan både konkret i vårt land, men också ur ett rättviseperspektiv relativt de utsatta befolkningarna på jorden. Det handlar om den obalans som råder mellan den reala ekonomin och den finansiella, där den sistnämnda bedöms vara tolv gånger större än den reala. Det handlar om bristen på investeringar och särskilt hur krisekonomierna i medelhavsregionen ska stimuleras att investera hållbart. Och flera andra frågor.

Fler perspektiv och freden
Det man skulle önska är att media vågade ta upp denna typ av frågor och problematisera kring våra viktiga gemensamma vägval. Det kan inte vara rimligt att EU-valet ska handla om vilka politiker som framträder tydligast i media. Rimligen är det vad vi vill att EU ska prioritera och på vilket sätt som ska vara avgörande för vårt val av representanter. Inte minst mot bakgrund av att det framträder allt tydligare nationalistiska partier, som lockar röster på förenklade budskap om att allt ”ska bli som förr” är det viktigt att betona EU som det fredsprojekt det är. Samtidigt får inte svårigheterna sopas under mattan. Det finns olikheter och orättvisor i levnadsvillkor för olika folkgrupper och när samhället inte längre angår alla uppstår konkreta klyftor och förtroendegap som måste hanteras.

Förebild: Litauen
Det lilla baltiska landet Litauen har tagit fram en hållbarhetsvision för 2030. Den är inspirerande att ta del av och på ett sätt mycket mer ambitiös än vad svenska regeringar genom åren har lyckats åstadkomma. Vi tror gärna att vi är bäst. Men när det gäller tydliga mål för samhällsutvecklingen behöver vi lyssna på andra och spänna bågen bättre än vi gjort.

Länktips artikel: http://www.globalutmaning.se/en-hallbar-framtid-viktigaste-fragan-i-valet-2014″

Länktips Litauen: http://www.lrv.lt/bylos/veikla/lithuania2030.pdf

Den nya berättelsen börjar med oss själva

Posted on by
2

En vän föreslog en länk häromdagen till en intressant artikel i the Guardian. Det känns som att vi börjar närma oss en kritisk massa av människor som inser att ”Så här kan vi inte ha det”. Ropen på alternativa berättelser om ett alternativt samhälle duggar tätt.

Vem har den nya berättelsen?
Jo Confino på The Guardian skriver den 23 november 2013 (länk se nedan) om avsaknaden av heltäckande och trovärdiga alternativ som kan leda oss och utvecklingen framåt. Tillspetsat och retoriskt frågar han sig och oss: Who among you is really able to convincingly describe a world which is both economically prosperous and has conquered the numerous challenges of runaway consumption, population growth, climate change, extreme poverty, resource scarcity, ecosystem collapse and the loss of biodiversity?

Bortom en mekanistisk syn på världen
I sin artikel återger Jo Confino ett par tänkare som utvecklar paradigmskiftets aspekter. Han återger John Fullerton, som i sin tur citerar Dana Meadows: ”Dana Meadows suggested that the most important leverage point for enabling system change is to change the paradigm, or belief structure, within which a system operates. We must evolve beyond the outdated mechanistic worldview and impossible exponential growth paradigm which defines contemporary economics and finance, to a regenerative paradigm grounded in the holistic ecological or living systems worldview of contemporary science.”

Ropet på en heltäckande framtidsbild missar en utgångspunkt
En artikel i The Guardian kan aldrig bli heltäckande och heller aldrig ge full rättvisa åt vad andra personer tänker, men min åsikt är att Jo Confinos artikel missar en viktig utgångspunkt – trots en helt riktig perspektivförskjutning och insikt om att vi måste tackla dagens återvändsgränd på nya sätt.

Så här är det
Den oreglerade finansmarknaden och den därmed sammankopplade dogmen om evig tillväxt har gett oss ett samhälle med extremt ökande förmögenhetsklyftor, ett överutnyttjande av jordens resurser, ett hänsynslöst åsidosättande av naturens fundament samt en dominerande syn på människan och världen som leder oss fel i varje beslut. Inte förrän varje människa själv tar ställning finns förutsättningar för det nya paradigm som Jo Confino efterlyser.

Vinstmaximeringens avigsidor
Sju, snart nio, miljarder människor har framtiden i sina händer. Dagliga beslut i livet kommer att avgöra hur skickliga vi blir på att skapa den värld som tillåter oss att leva i balans med förutsättningarna och bygga en välfärd som inte raserar mer än den bygger upp. Den välfärd som tar sin utgångspunkt i vinstmaximering har visat sig medföra svårartade problem på varje område: socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Till och med det kulturella sammanhållande kitt, som under årtusenden vuxit fram och just sammanhållit våra samhällen riskerar att krackelera i svallvågorna efter den materiella jakt på välstånd som livet tycks ha reducerats till.

En annan story att berätta
Så visst har Jo Confino rätt när han efterlyser en god historia att berätta, a good story. Vi behöver en annan historia att berätta som inte utgår från att evig materiell tillväxt löser alla problem. Men det är inte en vision som behövs, ytterligare en framtidsbild av hur allt borde vara. Det som behövs är att vi återberättar det som redan har hänt. Det är när det har hänt i företaget, i föreningen, i samhället, i regionen, som det blir intressant att lära av.

Därför är utgångspunkten fel. Det börjar inte med en story att berätta. Det börjar med att vi gör världen mer hållbar genom att vi i det dagliga gör det rätta.

Länktips: http://www.theguardian.com/sustainable-business/sustainability-movement-fail-future

Var finns engagemanget?

Posted on by
3

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.

 

Nu är det dags att beskriva den kulturella hållbarheten!

Posted on by
2

Hållbar utveckling brukar i de flesta sammanhang beskrivas som något som i lika stor utsträckning ska baseras på hänsyn till ekologi, ekonomi och sociala faktorer. I tjugo år har detta budskap trummats in i diagramform, korsande cirklar och mängder av beskrivningar i text och bild. Ingen tycks ha funderat över om de tre perspektiven räcker för att åstadkomma en hållbar utveckling. Förrän nu.

Tre ryska dockor
Personligen har jag brukat hävda att miljön och ekosystemen sätter gränserna för mänsklig aktivitet. Människans socialisering och respektfulla hänsynstagande till varje individs behov måste rymmas inom naturens hållbarhetsgränser. Och som innersta enhet finns den ekonomiska aktivitet som måste rymmas inom det som är socialt hållbart. Likt tre ryska dockor ryms därmed de tre hållbarhetsdimensionerna i varandra. Som tre vetenskapliga, och ibland politiska, fackområden har ekologi, ekonomi och den sociala dimensionen lyfts fram. Som om hållbarhet bara skulle handla om lagstiftning och schyssta regelverk för hur vi hanterar yttre miljö, våra pengar och våra medmänniskor. Men det räcker inte.

Den kulturella hållbarheten
Ytterligare ett (eller möjligen två, se nedan) perspektiv måste iakttas för att vi ska kunna förverkliga en hållbar utveckling. Den kulturella hållbarheten är en förutsättning för helheten ska kunna kallas hållbar. Och dessutom kan den kulturella hållbarheten beskrivas som åtminstone tudelad, om inte mer.

Kulturen och språket
Konst och kultur fungerar på individplanet som en referens för de värderingar, livsstilsfrågor och individuella frågor (minnen, kunskap, färdigheter och prioriteringar) som varje människa förhåller sig till. Språket är den tydligaste indikatorn, både som gemenskapsbyggare och som särskiljande instrument. När vi använder språket mejslar vi ut våra tankar i verkligheten, synliggör idéer och formar världen. Vi skapar det hållbara. Eller inte.

Kulturen och tillhörigheten
Kulturen fungerar dessutom som ett slags operativsystem, där allt annat äger rum. Det vi ser som en del av vår kultur ryms inom denna sfär och håller samman samhället. Kulturen överbryggar mellan generationer och överför kunskap på ett överordnat plan. Kulturen fungerar som samhällets ordlista eller wikipedia, där allt som ”finns” står upptaget. Vi kan alla relatera till vår kulturella tillhörighet.

Sammanhanget
Att en hållbar utveckling inkluderar vars och ens personliga ställningstagande, privat, i yrkesrollen och i fritidssammanhang, står klart. Det är vi människor som dagligen väljer det ena eller det andra. I våra val ligger ett löfte och en förhoppning om ett bättre liv, inte minst för våra barn. Den kulturella hållbarheten är därför helt avgörande för att vår framtid ska bli hållbar och inte belasta kommande generationer med vår tids problem.

Ett exempel
Jag har tidigare skrivit om projektet Utveckling Nordost. I det utvecklings- och visionsarbetet togs den kulturella hållbarheten upp på ett naturligt sätt, mycket som en konsekvens av den etniska mångfald som präglar de nordöstra stadsdelarna i Göteborg. Kulturen och subkulturerna blir tydliga och människors val präglas av dessa tillhörigheter.

Det femte perspektivet
Det kan finnas ett femte perspektiv på hållbar utveckling, som går ännu djupare in i frågan vad det innebär att vara människa. Den andliga hållbarheten, där frågorna kretsar kring jaget och människans samtidiga upplevelse av fysisk, själslig och andlig tillhörighet, bör diskuteras för att inte utesluta något. Hur tar vi ställning och varför? Vilken moralisk hållning kan anses bidra till en hållbar utveckling? Det är svåra frågor och i ett sekulariserat land som vårt inte helt enkelt att hitta gemensamma begrepp för. Men någonstans formas vår inre kompass, som hjälper oss att ta ställning.
Det är i alla fall inte slumpen som avgör om vi skänker pengar till Filippinerna.

Nuet på bekostnad av då och sedan

Posted on by
Reply

De sociala medierna är nu-inriktade, kanske tydligast på Twitter och Instagram. Fokus är på vad vi gör nu, tänker nu, vem vi träffar nu och var vi är nu. LinkedIn handlar om vem vi har kontakt med och vad som diskuteras just nu i de grupper vi deltar. Youtube fångar upp aktuella rörliga bilder från publika medier och från privata kameraklipp. På Facebook syns vännernas statusuppdateringar som en bekräftelse på ett flöde av ett fragmentiserat, kanske bagatelliserat nu. Två perspektiv tycks ointressanta i dessa nya sammanhang: det historiska, vårt då, och insikten om att det finns ett sedan.

Virtuell soptipp
Hela internet är fyllt av gamla dokument, artiklar och länkar, som man kan fråga sig hur relevanta de är idag. Det handlar inte bara om hur våra konton på Facebook ska hanteras efter att vi slutgiltigt loggat ut från verkligheten, en fråga som f.ö. borde hanteras mer professionellt än den gör. På internet finns sökbara protokoll från mer än 10 år sedan tillbaka, webbsidor och bloggar där uppdateringen upphört, gamla projekt och diverse skräp, som rimligen inte längre är relevant. Som en virtuell soptipp med gamla tidsdokument utan rangordning. Fast digitalt ligger de naturligtvis och upptar plats på någon server.

Sju generationer + och –
Är det typiskt för vår tid, detta att vi lever så uppslukade av nuet att både dåtiden och framtiden blir ointressanta att förhålla sig till? Ursprungsbefolkningar som irokeserna i Nordamerika har som princip att grunda större beslut på respekt för tidigare och kommande släktled. Dagens ledare Oren Lyons (ett länktips nedan) talar om sju generationer bakåt och sju generationer framåt i tiden som en tidshorisont. När hörde vi någon i vår kulturkrets formulera sig så? Är det någon som på rak arm kan säga vad personerna sju generationer bakåt överhuvudtaget hette, gjorde  eller var de bodde?

Kolla
Kanske är det en av de viktiga pusselbitarna i vår tid att vi bryter fixeringen vid nuet. Vi kan ju börja med att bläddra i våra egna inlägg på sociala medier några år bakåt i tiden, titta i en dagbok eller almanacka och minnas vad vi tänkte och gjorde. Hur mycket av det vi då såg som eftersträvansvärt lyckades vi också genomföra? Eller var vi redan då uppslukade av nuet?

Länktips: http://pascalmsc.wordpress.com/tag/oren-lyons/