Tag Archives: Hållbar Utveckling

Äntligen lite klimatdebatt!

Posted on by
Reply

Plötsligt hettade det till i klimatdebatten. 23 forskare och opinionsbildare skrev på DN Debatt att ”inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser”. (Se länkar längst ner på sidan). Men föreslår ett överordnat moratorium för klimatskadliga utsläpp, mer uppföljning och kontroll och en koppling till bandande lokala klimatmål.

23 tunga namn
Artikeln är undertecknad av ett antal akademiker och flera ledande opinionsbildare, inte minst Johan Rockström, Anders Wijkman, Karl-Henrik Robért, Stefan Edman och Pär Holmgren. Artikeln har fått många, framför allt miljöengagerade, att reagera. ”Viktigt, men fel metod” kan man sammanfatta kritiken.

Mothugg från göteborgstrio
Professorerna Azar, Kåberger och Sterner, alla vassa och kunniga göteborgsprofiler, håller med om det övergripande behovet, men underkänner metoden att varje delbeslut måste inordnas i ett moratorium. I ett samhälle, där befolkningen växer, exemplifierar man, blir förslaget ur ett demokratiskt perspektiv en onödig tvångströja. Koldioxidskatt, teknikutveckling och internationella överenskommelser är bättre verktyg, hävdar de.

Kopiera Storbritannien
Miljöpartiets Åsa Romson och Helena Leander föreslår istället att Sverige bör införa klimatregler som liknar de budgetregler och ramverk som infördes i Sverige på 90-talet, när det inte längre blev möjligt att via statsbudgeten skicka notan för reformerna till kommande generationer. En sådan princip borde finnas på miljöområdet, tycker Romson och Leander, och pekar på Storbritannien som infört en sådan lag.

Miljöministern
Miljöminister Lena Ek skriver som svar på originalartikeln att de 23 forskarna har rätt, men att deras förslag är fel väg att gå. Självständiga kommuner och landsting är viktiga att behålla, menar hon, och använder artikeln till att peka på hur tillväxt och utsläppsminskningar till synes kan kombineras och hur oeniga oppositionen är. Det är ju valår.

En ny första kammare
Själv har jag tidigare varit inne på en annan konstruktion, som skulle möjliggöra att inte bara hantera klimatfrågan, utan alla hållbarhetsfrågor, sociala, miljömässiga, rättviseaspekter etc. Om vi inrättar en ny ”första kammare” som väljs för att ta beslut kring varje lagförslag ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv, skulle vi få företrädare i riksdagen med en annan grundsyn och ett annat uppdrag. De skulle tex kunna sitta över tre mandatperioder och väljas en tredjedel varje valår, för att förnyas i lagom takt. De skulle kunna nomineras eller tom utses av universiteten i landet. Alternativt väljas två per län för att få en annan regional fördelning. Tre platser skulle kunna reserveras för de fattigaste länderna på jorden, för FN eller andra organisationer. Om vi verkligen vill ta ansvar för framtiden, skulle vi kunna inrätta en kammare som har som uppdrag att se på varje lagförslag ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.

En röst för framtiden
Man skulle kunna kalla det välståndsriksdag istället för ståndsriksdag. En kammare med uppdraget att säkra välfärd och välstånd för de ofödda, för naturen, för framtiden och för alla dem som vi redan idag påverkar utan att ge dem möjlighet att göra sig hörda. För ett år sedan beskrev jag idén som barnens kammare, en hjärtkammare. (Se länk).

Allra viktigast är att vi diskuterar dessa frågor. Tystnaden innebär att uppgivenheten sprider sig.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/bannlys-alla-politiska-beslut-som-ger-mer-klimatutslapp/
Motargumentation: http://www.dn.se/debatt/inte-rimligt-med-overdomare-for-klimatet/
Artikel om att gå Storbritanniens väg: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-klimatlag/
Miljöministerns inlägg: http://www.dn.se/debatt/ineffektivt-centralisera-klimatbesluten/
Mitt tidigare inlägg: http://christerowe.se/2013/05/nr222-vi-behover-en-hjartkammare/

Förändring utifrån eller inifrån?

Posted on by
Reply

Professor Robert Jensen vid University of Texas i Austin skriver i Fria Tidningen att det enda sättet att skapa en anständig framtid är att göra oss av med system som bygger på underkastelse. (Länk till artikeln, se nedan). Han pekar på fyra missförhållanden: människans relation till naturen, vårt beroende av ett ekonomiskt system som uppmuntrar kortsiktighet och girighet, föreställningen om det vita Europas överlägsenhet och den patriarkala ordningen. Hade professor Jensen verkat på 50-talet hade McCarthy och hans anhang troligen kallat honom för landsförrädare.

En farlig väg
Jensens budskap är att hoppet finns när vi insett hur hopplöst fel nuvarande ordning är. Som extremmodell för vad som behöver göras kan texten möjligen tjäna som väckarklocka. Men risken är att det dystopiska och alarmistiska i budskapet blockerar konstruktiva vägar framåt. I sin iver att peka på de fundamentala felen i dagens samhälle bereder han (omedvetet?) vägen för extrema aktiviteter hos såväl anhängare som motståndare. Samhällets upplösning, militärmakt och konfrontation lurar bakom hörnet.

Nej tack
Visst är det så att osthyvel- eller lagompolitiken har sina begränsningar. Att bara ändra lite på ytan räcker inte. Vi måste ändra stora delar av det rådande systemet för att komma till rätta med felaktigheterna. Jensen menar att vi har misslyckats att bygga ett rättvist och fungerande samhälle. Hans budskap är att vi nu måste verka för ett helt annat samhälle. Med ett ordval som påminner om 70-talets kategoriska ställningstaganden säger han: ”Låt oss kräva av oss själva den stränghet som vi kräver av andra”. Nej, tack. Inte på det sättet.

Allt på en gång
På en punkt måste jag ge Jensen rätt: vikten av att hantera alla frågor samtidigt. Vi kommer inte att komma till rätta med allt det ohållbara genom att hantera dem en fråga i taget. Vi måste orka se helheten. Och hur allt är sammanflätat på ett intrikat sätt.

Framtiden måste vara bättre
Möjligen är Jensens text skriven i en amerikansk kontext, där högljuddhet är enda sättet att få genomslag. Förenklingar och kategoriska slagord kanske fungerar där. Men min övertygelse är att vägen till måste bygga på en transformering. Det var inte för att stenarna tog slut eller inte fungerade som stenåldern ersattes av en bronsålder. Det var för att metallerna var så mycket bättre och mer användbara. Transformeringen av det nuvarande samhället sker bäst genom att skapa de lösningar, på alla områden, som är bättre, smartare, rättvisare och som väver in alla de aspekter som Jensen talar om. När vi slutar köpa fulbananer kommer de inte att ha någon marknad. När vi kräver att barnarbete förbjuds blir det så. När plastpåsarna förbjuds, när likalön gäller för lika arbete… osv.

Ansvaret
Var och en av oss är ansvariga för alla och allt som sker på jorden, skrev Fjodor Dostojevski. När vi inser att vi skadar oss själva med vårt omedvetna beteende kommer det beteendet att minska och upphöra. Förändringen kommer inifrån. Inte som en yttre revolution.

Länktips: http://www.fria.nu/artikel/113977

Landsbygden visar vad som är viktigt

Posted on by
1

Hela Sverige Ska Leva är en nationell organisation, som arbetar med och för landsbygdens utveckling. År 2013 delade man ut ett pris till Ransbysätters bygdeförening för deras arbete under 20 år för att utveckla en liten by i norra Värmland. Igår var vi en grupp som åkte dit.

Kulturen
Värmland är ett vackert landskap med dalgångar, gammal jordbruksmark, betesmarker, sjöar, skogar och samhällen som känns som om de alltid har funnits. Människorna är också lite speciella. Det är tätt mellan författarna och deras inspirationskällor. Här finns spåren från allt från Gösta Berling till Sven-Ingvars. Den här dagen ligger skyarna regntunga medan vi strävar norrut.

Byn
Ransbysätter har 60 invånare och har på knappa 20 år lyckats renovera ett litet kraftverk på 132 kW, en gammal kvarn och ett bageri, byggt om en barkstuga till ett galleri, dragit in bredband på toppnivå och utvecklat viktiga beståndsdelar av en lokal ekonomi. Stillsamt och utan skryt berättar eldsjälarna om hur man gick tillväga och flätade ihop kunskaper, möjligheter, nyttigheter och resurser på ett – ärligt talat – självklart sätt.

Landets betydelse
Hållbar utveckling måste inkludera en levande landsbygd. Utan landet har vi ingen stad. Det finns säkert stadsbor som lever sina liv utan att reflektera över varifrån allt kommer, men utan landsbygden skulle mycket av det vi idag kallar självklart inte finnas tillgängligt. Mat, energi, försörjning av olika slag, kretslopp, turism, natur, vatten, betesmarker, skogar, sjöar, djur, insekter, ekosystem… mångfalden på landet är betydande. Och livsavgörande.

Låt det ta tid
Vi lyssnar till Lennart och Sven. De berättar och visar tillsammans med sina nabor hur allt växt fram, hur de resonerat och skapat mervärden, som i sin tur varit värdefulla för andra initiativ. Men de förmedlar också en känsla av återhållsamhet, att tiden har betydelse i varje process, att det inte går att stressa fram resultat. Så blir det när man lever nära naturen, tänker jag.

Så nära producerat som det går
Det bullrar från kraftverket. Vattnet som strömmar förbi håller en jämn takt. På årsbasis når man 600 MWh produktion som går ut på nätet. Förra våren var torr, men nu ser flödet normalt ut. Kvarnen, som förr drevs av vattnet, får sin säd från markerna söderut. En av kunderna, bageriet intill, kommer förbi med en säckärra och hämtar dagens leverans. Närproducerat. Ekologiskt. Vi lockas att köpa ett knäckebröd och lite mjöl.

Växthus
Vi tittar in i ett nytt växthus, där det inom kort ska dras upp blommor för försäljning. Det blir bäst så, får vi veta, för fleråriga växter är lite dyrare i inköp och de kan man inte börja med första året. Vattnet till blommorna finns i samma sjö som matar kraftstationen. Alla bär på en tillförsikt. Det blir nog bra det här.

Är det så det ska vara?
Vi reser hem framåt seneftermiddagen, funderar över vad vi egentligen hört, sett och upplevt. Vad är det som gör att en by eller bygd utvecklas och lever? Hur skapar man förutsättningar för ett gott liv? Varför stannade de cyklande engelsmännen och den bagarkunnige tysken just i Ransbysätter? Och varför är det en fransman som driver kvarnen? Är det tillfälligheter eller är det så det ska vara? Människor hittar sin plats i livet och gör de de alltid drömt om att få göra?

Det bästa
Vi gör ett stopp på vägen, i Mellerud av alla ställen. En av oss frågar vad som är det bästa med Mellerud. Efter en stund kommer svaret – ja det är väl naturen här, då.

Länktips:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5717810
http://www.ransbysatter.se/
http://www.helasverige.se/kansli/soekresultat/?L=0

VG-strategin för 2020 duckar för hur-frågorna

Posted on by
Reply

Jag läser ”Västra Götaland 2020”, (länk se nedan), en strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014 – 2020 utgiven av Västra Götalandsregionen. Skriften på knappa 40 sidor beskriver de 32 frågor regionen prioriterar och vad man vill åstadkomma. Gemensamt skapar vi utveckling i hela Västra Götaland, säger man. Beredningen för Hållbar Utveckling har ansvaret för genomförandet av strategin och att genomförandet följs upp och utvärderas.

Hållbara företag
Under huvudrubriken En ledande kunskapsregion hittar jag tankar om starka förutsättningar för att förverkliga idéer och att starta företag (1.1.2). Nya finansieringsformer och modeller för värdering ska utvecklas som tar större hänsyn till jämställda och socialt och miljömässigt hållbara idéer, skriver man bland annat. Det är den enda formuleringen jag hittar som beskriver skillnaden mellan de ohållbara och de hållbara företagen. Om målet är att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle är ambitionen modest, minst sagt. Det ska tas mer ”hänsyn till” hållbara idéer vid finansiering och värdering. Svagare kan väl inte ambitionen formuleras?

Skala bort ohållbarheten
Radikalt hade varit att sätta en rimlig tidsgräns – 2020 eller 2025 – då förslagsvis 80% av alla befintliga och 90% av alla nya företag förväntas att transparent visa på vilka sätt man förändrar och inriktar sitt arbete i syfte att bidra till en hållbar utveckling. Det är ohållbarheten som är den diffusa konstanten i dagens pussel. Det ohållbara i mängder av verksamheter, som inte platsar i det goda livets Västra Götaland. Skalar vi bort det som inte håller måttet finns den hållbara kärnan kvar. Så enkelt (och så svårt) är det naturligtvis att bli hållbart som samhälle.

Det gamla tänket
Men ingenstans i strategin hittar jag formuleringar kring dagens ohållbara verksamheter. ”Målet är att vara världsledande på innovation inom våra styrkeområden”, skriver man (1.2.) Nytt tänk är naturligtvis bra. Men vad ska vi göra med det gamla tänket?

Att fortsätta eller inte
Den stackars handläggare som ska förverkliga sin del av strategin måste bli förbryllad. Ska jag göra som jag alltid har gjort, eller ska jag tänka i nya banor? Vad av det jag tidigare utfört är fortsatt OK att arbeta vidare med och vilka av mina tidigare arbetsområden behöver omdefinieras utifrån strategin? Menar strategin att allt det som idag bedrivs är riktigt och en del av den hållbara utveckling man säger sig vilja främja?

Målkonflikter
Målkonflikterna beskrivs väldigt sparsamt i strategin. Exempelvis under det relativt omfattande avsnittet om investeringsbehovet i transportinfrastruktur (2.3.1) hade det varit intressant om strategin hade reflekterat över det faktum att ökade transporter med dagens energisystem motverkar hållbarhetssyftet och vad denna målkonflikt innebär. Man nämner under p 2.3.2 målet att 90% av persontransportarbetet år 2020 ska utföras med fossilfri energi, men detta mål nämns under kollektivtrafikavsnittet och syftar inte på gods- eller flygtransporter.

Planetära gränser?
Några metodområden belyser man under p 3.1.2. och 3.1.3, där överenskommelser kring bl.a. energihushållning, giftfri miljö och betoningen av samspelet stad-land lyfts fram. Affärsdriven miljöutveckling nämns också som ett arbetssätt att påverka internationellt samtidigt som sysselsättning och tillväxt påverkas positivt. Det som saknas är en bakgrundsanalys av var gränserna går mellan den utveckling som kan beskrivas positiv respektive negativ för hållbarheten. Man nämner inte Johan Rockströms Planetära gränser eller något av de verktyg som nu utarbetas i kölvattnet på Rockströms forskning.

Konsumtionen enligt strategin
Kopplingen mellan konsumtion, normer och värderingar berörs i avsnitt 3.2. Man talar om att invånarna ska ta ökad hänsyn till hur konsumtionen påverkar människor och miljö lokalt och globalt. Man talar om att föra en dialog kring det engagerade arbetet för hållbar utveckling som bedrivs av många aktörer. I samma andetag talar man om en process där representanter för alla delar i samhället medverkar, man talar om vetenskaplig grund för arbetet och ett politiskt engagemang.

Varför inte betona vikten av civilsamhällets frihetssfär?
Här hade man kunnat skriva helt andra saker om de utvecklingsprocesser som behövs och som till viss del testas lokalt och i vår omvärld. Här hade man kunnat i sin strategi ge utrymme för gräsrötternas organisationer och ge dem ett egenvärde. Istället betonar man vikten av att alla ska vara med och att vetenskapen ska belägga att de förslag som kommer upp är relevanta. Den våta filten läggs medvetet över den spirande konsument- och medborgarrörelse, som sociala medier tycks främja framväxten av.

Kulturen
Under kapitel 4 nämns det nordiska samarbetet och kulturens roll. Att kulturen primärt beskrivs som en sektor är kanske inte förvånande. Attraktionskraften hos en region hänger naturligtvis samman med evenemang, arenor och en mångfald i det kulturella utbudet. Men nog är det ganska typiskt att strategin nämner Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Västarvet bland aktörerna i sektorn, men inte Hammarkullekarnevalen som under 40 år glatt göteborgarna och räknas som Sveriges största karneval.

Den fjärde dimensionen
I min analys av hållbar utveckling utgör kulturen en fjärde dimension vid sidan av ekonomi, ekologi och det sociala perspektivet. Kulturen står för de perspektiv som rymmer kvalitet, personlig utveckling och värdeskapande bortom boksluten. Det gäller både på individuell och institutionell/samhällelig nivå och kulturen utgör på så sätt den dimension som ger de övriga tre dimensionerna sitt värde.

Inför valet i höst
Det intressanta nu inför valet blir att ta del av de politiska partiernas olika beskrivningar av hur man vill förverkliga strategin, vilka avvägningar och prioriteringar man gör. Och finns det  en insikt om att det inte räcker att beskriva allt nytt som ska göras? Hur ska vi förhålla oss till allt det vi gör idag?

Länktips: http://www.vgregion.se/vg2020
http://christerowe.se/2014/01/nr296-nu-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/
http://christerowe.se/2013/11/nr271-stadslandet-det-mest-hoppfulla-pa-lange/
http://christerowe.se/2013/11/nr270-om-stad-och-land-ett-perspektiv/

Hur vårdar vi idéerna?

Posted on by
Reply

När vi ska ställa om samhället i en hållbar riktning tvingas vi ifrågasätta mycket av de befintliga strukturerna. Är detta hållbart? Har vi ett hållbart företag? Vad behöver vi ändra för att bli mer hållbara? Förstår våra kunder vad det innebär när vi förändrar affärsupplägget? Är det rent av kunderna som kräver förändringen? Men det är inte enbart på företagsnivå som omställningen blir komplicerad att analysera, bedöma och genomföra. Ännu svårare är det att verkställa systemskiften.

Födelseprocessen
Jag ägnar mycket av min tid åt att se möjligheter och samband som skulle kunna möjliggöra ett strukturellt förändringsarbete. Ibland glimmar det till ett guldkorn i all sand. En möjlighetsfönster öppnas och olika incitament och motiv sammanfaller för att forma något nytt. Det är en innovationsprocess i sig att identifiera ögonblicket och de roller olika aktörer kan ha för att fylla en idé med konkreta handlingar.

Svårigheter
Ofta är det dessutom så, att ju tydligare möjlighetsfönstret står på vid gavel, desto fler verksamheter blir involverade och desto svårare blir det för alla att komma överens om vad som egentligen ska göras och av vem i vilken ordning. Att fortsätta som förut finns ju alltid som alternativ, både billigare och enklare i de flesta fall. Att tänka nytt är sällan enkelt.

Tidsfaktorn och projektifieringen
En bra idé behöver bearbetas länge av flera olika intressenter innan den kan föras framåt i nästa steg. Samtidigt som det innebär att olika förväntningar och motiv för att bejaka idén gör det svårt för alla att enas. Tidsfaktorn spelar in och plötsligt är möjlighetsfönstret inte lika öppet. Hur bekrivs en idé så att den passar in i ett projekttänkande? Vilka perspektivförändringar innebär en ny paketering? Är det fortfarande samma idé som alla kan samlas kring?

Hur vårdar vi de nykläckta idéerna?
Generellt bör alla fråga oss hur vi vårdar de ömtåliga och nykläckta idéerna, så att de får en chans att spela roll. Var ska idéerna samlas, hur ska de utvärderas och av vem? Och vad är det vi missar på grund av svårigheter att transformera idéer till verksamhet? Passivitet och slentriantänkande är innovationens värsta fiende – inte motstånd.

Ägandet och hållbarheten

Posted on by
Reply

HASS, Handels Students for Sustainability, är en positiv och ifrågasättande kraft på Handelshögskolan i Göteborg. Med stadigt ökande medlemsantal och med ett öppet sinnelag ordnar de seminarier, debatter och föreläsningar, som sätter fingret på ekonomins roll för en hållbar utveckling. Jag har hjälpt dem i mycket blygsam skala de senaste åren, framför allt med tips på föreläsare. Senast lyckades de samla tre kloka personer från olika segment i bank- och finansvärlden att tala om tillväxt och ansvar m.m. (You-Tube-länk se nedan). Här några intryck och reflexioner.

Tre (manliga) chefer i panelen
Sasja Beslik, chef för ansvarsfulla investeringar vid Nordea, Carl Rosén, VD för Aktiespararna, och Sammy Almedal, VD för medlemsbanken JAK utgjorde panel. De hade lite olika syn på hur hållbarheten kan bli en del av både företagens och finansaktörernas vardag. Carl Rosén betonade lagstiftningen som den framkomliga vägen, medan Sasja Beslik trodde på marknaden samtidigt som han förordade tydligare krav på redovisning. Sammy Almedal lovordade den lokala ekonomins fördelar.

Ändra aktiebolagslagen?
Ett av de generella grepp som Sasja Beslik framförde var att aktiebolagslagen borde förändras. Idag är den lagen inriktad på minimal risk för maximal vinst på optimal tid. Här finns en möjlighet, menade han, samtidigt som han gav en dyster bild av hur fast vi är i dagens prissättnings- och värderingsmekanismer, system som styr värdet på våra pensioner och framtida investeringsmöjligheter. Ingen vill eller vågar ändra aktiebolagslagen var Besliks iakttagelse.

Beskattningsinstrumentet?
Carl Rosén öppnade med en brasklapp, att han inte uttalade sig å Aktiespararnas vägnar, utan delgav sina privata synpunkter, vilket i sig kanske illustrerar vilken resa som återstår för många företag, företagsägare, aktieägare och spekulanter. Roséns förslag var att använda beskattningsinstrumentet för att omfördela och använda resurser på ett bättre sätt. Han såg det tom som den enda vägen, eftersom nuvarande lagstiftning utgår ifrån att företag tar sitt ansvar.

Demokratisk ekonomi?
Sammy Almedal upphöll sig mot slutet en del kring den lokala ekonomins styrkor. Omskrivet och förkortat kan dessa sammanfattas i delaktighet, transparens, lokal utveckling, och motsatsen till anonymitet. När pengarna gör nytta i samhället där människor bor och verkar blir ekonomin ett verktyg för demokrati och förverkligande. Närheten kvalitetssäkrar investeringar och bromsar spekulationsekonomin.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Det oroande är Sasja Besliks närmast resignerade konstaterande hur djupt vi sitter fast i det nuvarande ekonomiska systemet, hur svårt det blir att ändra det. Det hoppfulla är att det finns en palett av förslag som kan förändra hur företag bedrivs och hur de ska värderas. Och att det finns andra sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, som kan klara att fungera inom ramen för vad planeten, våra sociala konstruktioner och vår kultur kan bära.

Några utmaningar
En av utmaningarna är fördelningen i förmögenhet. (300 personer äger tillsammans mer än vad 3,5 miljarder människor äger, påpekade Sasja Beslik). Och skillnaderna ökar, kan tilläggas. En annan av utmaningarna ligger i basen för 1900-talets effektivisering, där billig och tillgänglig fossil energi spelat en helt avgörande roll. En tredje utmaning finns självklart i alla de sidoeffekter av 1900-talets verksamhet som vi nu ser: livsfarlig luft i Peking, mikroplaster i haven, utrotningshotade arter, klimatförändringar, kemikaliespridning bortom kontroll och FN:s ännu icke uppnådda millenniemål för att nämna några. En fjärde utmaning blir att hantera de spänningar som uppstår, när intressen ställs mot varandra, när resurserna inte räcker till och när en verklig omfördelning ska ske, samtidigt som de nya lösningarna etableras.

Klarar aktieägarna att se bortom de egna behoven?
Ingen klarar omställningen till ett hållbart samhälle själv. Marknaden är dålig på att ställa krav på sig själv. Enskilda företag klarar att gå före, eftersom de ser behov och lösningar på lång sikt. Måtte de få efterföljare och måtte ägarna, t.ex. Aktiespararna, se nyttan med sitt ägande även ur ett långt perspektiv.

Länktips: HASS-seminarium 4 mars 2013, cirka 1,5 timmar:
http://www.youtube.com/watch?v=hwxIHRcjUzE

Hållbarheten, makten och modet

Posted on by
Reply

På många områden behöver vi göra ett omtänk och en nystart för att inte slentrianmässigt fortsätta på den inslagna vägen. Många av dagens företag har startats och drivs vidare utan att man har analyserat om företaget är en del av problemet eller en del av lösningen. Orenade utsläpp och de värsta formerna av socialt oacceptabla anställningsformer har vi väl lyckats eliminera i Sverige, men fortfarande tas inte hänsyn till om företagens affärsidé förbrukar eller bygger upp de gemensamma resurserna när det ska värderas.

H&M = Hållbarheten och Makten
Att en ändring tycks vara på väg kunde vi se ett exempel på häromdagen när ”årets mäktigaste affärskvinna” blev H&M:s hållbarhetschef, Helena Helmersson, (se länk nedan) som arbetar för att modernisera H&M ur ett hållbarhetsperspektiv.  Gina Tricot har anställt Fredrik Bergman för att han ska leda deras arbete i att skala bort det ohållbara i företagets verksamhet. Fler lär följa.

Hur ska kommunerna agera?
Ett bekymmer är att kommunerna måste ha mycket strikta regelverk kring hur skattepengarna används. Arbetet i kommunerna måste omgärdas av procedurer och regler för att inte öppna upp för godtycke, korruption eller svågerpolitik. Alla ska behandlas lika. Rättsstaten bygger på ett rättsväsende, men också på att lokala myndigheter upprätthåller en balans i resurser används.

Förvaltning och förändring
Ett bekymmer är hur kommunerna ska kombinera sitt legitima förvaltningsuppdrag med ett allt mer uppenbart förändringsbehov. Att förändra innebär ofta att ifrågasätta praxis. Hur lätt är det i en ganska reglerad verksamhet att plöja ny mark och tänka nytt, att kanske tom ifrågasätta sitt eget agerande under många år? På flera plan är det svårt, men ändå helt nödvändigt. Förnyelsearbetet måste hitta sina former inom ramen för det förvaltande uppdraget.

Det behövs mod och respons
Det finns kommuner som har lyckats på detta område, men det kräver mod hos politiker och en respons hos medborgarna. Plus att berörda tjänstemän och förvaltningar inser behovet av nya idéer och att inget är hugget i sten.

Låt oss som medborgare stödja de modiga. De behövs för att inte Sverige ska halka efter i utvecklingen av det hållbara samhället. Låt oss också uppmuntra de företag som tar täten och menar allvar med sin omställning i hållbar riktning. Just i fallet H&M har man ju faktiskt modet som affärsidé.

Länktips: http://www.dn.se/ekonomi/hm-chef-arets-maktigaste-kvinna/

 

Intryck från Etiopien – del 2

Posted on by
2

Nyligen skrev jag här om några intryck från ett kort besök i Etiopien. Se http://christerowe.se/?p=3493 . Frågan är hur ett urfattigt land med stor befolkning, med svåra försörjningsvillkor och begränsade naturresurser ska ta sig ur sin situation och ge medborgarna ett drägligare liv. På ett sätt har länder som Etiopien en möjlighet att visa även bättre rustade länder hur en hållbar transformering av samhället kan se ut. Just för att så mycket saknas. Jag är dock mycket osäker på om landet tänker ta den chansen.

Mosaik av traditioner
Landet är, bortsett från en femårsperiod under italienskt styre på 1900-talet, ett av de få afrikanska länder som inte varit kolonialiserade. Man räknar t.o.m. att mänsklighetens vagga kan ha stått här. Fyndet av ”Lucy”, människoliknande benrester med en 3,2 miljoner år lång historia, visas stolt upp på Nationalmuséet i Addis Abeba. Även en ortodox kristen lära slog tidigt rot i Etiopien, som även inkluderar inslag av judisk tradition. Svartklädda skriftlärde lever i celibat, medan de vitklädda kan gifta sig. Historien, religionen, kulturen och myterna blandas på ett märkligt sätt i detta land, där Drottningen av Saba, kung Salomo, lejonet av Juda, kung Ras Tafari och kejsarkulten fram till Haile Selassie 1974 utgör märkliga komponenter. På muséet visar man stolt upp kejserliga mantlar och troner.

Från att överleva till att leva till att leva gott
Hur ska landet lyfta sig? Uppemot hälften av befolkningen är analfabeter, skriftspråket är komplicerat, ojämlikheterna i människors förutsättningar att klara sin försörjning enorma. Man får känslan av hönan-och-ägget när det gäller möjligheter att få människor att själva generera de resurser som behövs för att försörja sig.

Företagens ansvar
När nu klädjättar som H&M börjar etablera sig i Etiopien är det naturligtvis mot bakgrund av den billiga arbetskraften. Men vad är rimligt? Hellre ett arbete än inget arbete, men borde inte de multinationella storföretagen kunna axla ett större utvecklingsansvar när de engagerar sig i ett fattigt utvecklingsland? Borde man inte kräva att den billiga personalen sätts i utbildning en del av tiden? Borde inte de rika företagen bidra till att bygga upp bostäder, brunnar, avloppssystem, skolor, transporter och annan nyttig infrastruktur, när man tjänar så stora pengar på varje arbetad timme? Ligger det inte i mänsklighetens intresse att alla bidrar till en utjämning av de skillnader som idag resulterar i ökande klyftor mellan fattiga och rika?

Barnen
Vi såg många pojkar mitt på dagen, en del skötte djuren, en del bar på något, en del gjorde ingenting. De gick inte i skolan, många av dem. En speciell pojke fastnade på min näthinna. Han höll en ursmutsig trasa i högra handen och en halvtom flaska i den andra. Han uppehöll sig oftast vid ett rödljus, där han började gnida sin trasa på vår vindruta, samtidigt som han då och då sniffade ur den lilla plastflaskan, som innehöll någon obestämbar gråbrun sörja. Hans blick var långt borta, hans ansikte smutsigt, hans framtid obefintlig. Han och alla hans jämnåriga hade behövt gå i skola, hade behövt föräldrar och vuxna som brydde sig. Det ska inte behöva vara så, att barn går under bara för att ingen bryr sig.

Kollektivtrafik
Rakt genom staden Addis Abeba dras nu en snabbtågsbana, som ska möjliggöra spårbunden kollektivtrafik. Någon investerar, någon bygger och någon tror på landet. Om det är rätt prioritering är svårt att säga, men ska de dryga tre miljoner som bor i Addis ha en rimlig chans att ta sig från sin bostad till ett möjligt arbete, så måste transporterna fungera. Bensinen kostar sju kronor litern och den täta avgassmog och dåliga luft som börjar märkas signalerar att någon slags låt-gå-politik inte kommer att lyckas. Samtidigt kan man ana de stora korruptionsproblem som kan finnas bakom stora investeringsprojekt. Många lockas att sko sig, när Big Money kommer till stan.

Att dela med oss
Sverige har länge haft Etiopien som biståndsland. Ambassaden är relativt stor och ligger centralt i huvudstaden på en tomt som kejsaren skänkte till den svenske kungen en gång i tiden. Ett knappt femtiotal personer arbetar där. Inte bara svenskar, utan även lokalanställda. Den tanke som slår mig är att det borde vara möjligt för det rika Sverige att bygga upp en permanent resurs, som skulle kunna användas för att synliggöra de svenska företag, som har viktig och nödvändig teknik att erbjuda för utvecklingen av landet. Inte för att vi ska bortse ifrån alla de brister som finns när det gäller öppenhet och demokrati under nuvarande regim, utan för att ge människorna en mer sammansatt bild av hur stadsplanering, infrastruktur, basfärdigheter, civilsamhälle, demokratins dolda förutsättningar etc kan se ut. Ett brett anslag, som inte primärt utgår från de stora företagens vinstdrivna kalkyler, utan som utgår från en känsla av att ett rättvist och bättre samhälle är möjligt.

Om vi nu alla på något sätt härstammar från Lucy och hennes kompisar, vore det inte rätt OK att dela med oss på ett rimligt sätt av hur ett framtidsinriktat samhälle kan formas?

Intryck från Etiopien – del 1

Posted on by
1
Landskap Lalibela

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att  landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Dags för virtuella kommuner?

Posted on by
2

Var kommer du ifrån? I USA är det en vanlig fråga. Ursprunget och uppväxten säger mycket om varje människa, särskilt i ett så stort och mångfacetterat land som USA. Men även i vårt land har det betydelse vilka erfarenheter och värderingar vi har med oss. Vissa orter har en finare klang och signalerar något mer än andra. Stefan Löfvén är från Ådalen. För en socialdemokrat en närmast mytisk plats, där vapenmakt användes mot arbetare. En kulturarbetare som kommer från Värmland betonar gärna det landskapet, eftersom det kopplar till så många av våra riktigt stora författare och kulturpersonligheter.

Tillhörighet, bakgrund och framtid
Fotbollsikonen Zlatan är från Rosengård. Artisten Laleh är från Hammarkullen. Journalisten Alexandra Pascalidou är från Rinkeby. De är på skilda områden förebilder för många. Fördomar, mediabilder och förenklingar styr hur vi värderar olika platser. Den som söker jobb kan inte vara säker på att alla födelseorter uppfattas positivt. Framtidens möjligheter begränsas lätt för många unga människor med ”fel” uppgifter i sitt CV. Men vi skulle kunna komplettera bilden på ett relativt enkelt sätt.

De stora frågorna
För att bland annat balansera den ojämlikhet som råder mellan orter och stadsdelar i Sverige skulle ett system med virtuella kommuner kunna införas. Varje medborgare skulle få rätt att välja tillhörighet utöver den fysiska mantalsskrivningsorten. I den virtuella kommunen, som i utgångsläget bara finns som administrativ konstruktion, kan delar av välfärden organiseras, framför allt den del som handlar om de stora vägvalen och vilken typ av samhälle vi strävar efter.

Två tillhörigheter
Genom att finnas registrerad dels i den traditionella mantalskrivningsorten och dels i den virtuella kommunen skulle folkviljan kunna ta sig ett ytterligare uttryck. Vi skulle kunna få en mer direkt demokrati, där värderingar och prioriteringar på ett mer konkret sätt skulle ta form i verkligheten.

Modell
Låt oss anta att var och en har rätt att välja tillhörighet till en (eller två) virtuella kommuner. En virtuell kommun är en administrativ enhet utan fysisk förankring. Likaväl som vi är medlemmar i föreningar, nätverk, supporterklubbar eller grupper i ett socialt forum på nätet kan vi registrera oss, årsvis eller för ett decennium, för tillhörighet till en virtuell kommun. De förtroendevalda i den virtuella kommunen får rätt att beskatta sina ”invånare” till en av Riksdagen bestämd nivå, eventuellt uttryckt som andel av den traditionella kommunalskatten.

Kanalisera allas visioner
En virtuell kommun samlar personer som delar en vision om hur man vill att samhället ska utvecklas, förändras, anpassas till olika parametrar, kvalitetssäkras, redovisas, påverkas eller på annat sätt motsvara medborgarnas önskemål. Detta är egentligen huvudargumentet för att införa virtuella kommuner – att varje administrativ enhet anpassas till nyttjarnas behov och önskemål.

Andra tidsperspektiv
Systemet måste naturligtvis åtföljas av en rad randvillkor och regelverk. Men de virtuella kommunerna kan bli medborgarnas ombud som ”beställare” av en önskad samhällsutveckling. Medborgarna skulle genom sina valda ombud kunna konkretisera hur man vill att samhället ska utvecklas på en principiell nivå, och där andra tidsperspektiv kan vara avgörande.

Svårt för de vanliga kommunerna att ha alla roller
Dagens system med de geografiska kommunerna har flera begränsningar. Bland annat är det samma beslutsorgan för både uppdrag, genomförande och uppföljning. Det leder till en situation där budgeten blir styrande och där fokus lätt hamnar på hur väl kommunledningen förvaltat sitt uppdrag. Det blir svårt för vanliga kommuner att sköta alla roller: beställa samhällsnyttiga tjänster, säkerställa att de utförs och hålla kontroll på kvalitet och ekonomi samtidigt som både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv är nödvändigt. Med virtuella kommuner skulle alla medborgare kunna ha inflytande ur andra sammanvägda värderingar.

Vilket samhälle vill vi ha och hur går det?
Framför allt skulle ett långsiktigt perspektiv och ett hållbarhetsperspektiv kunna anläggas på samhällsutvecklingen. Folkviljan skulle få ytterligare sätt att komma till uttryck. Som en slags ständigt pågående folkomröstning skulle de virtuella kommunerna kunna utgöra ombud för de strategiska frågeställningarna kring regional planering, infrastruktur, samverkan, långsiktiga lösningar på svåra frågor som idag tenderar att fastna på fel nivå i vanliga kommuners handläggning. Framför allt skulle de virtuella kommunernas företrädare kunna agera tydliga beställare när det gäller samhällets utveckling på tio års sikt och samtidigt vara den instans som följer upp och utvärderar det som skett ur perspektivet samhällsnytta. Är det rätt att bygga ett nytt köpcentrum, en ny sportarena eller en väg? Eller vill vi hellre ha högre kvalitet i äldreomsorgen eller i skolan? I vilken riktning vill vi att samhället utvecklas och hur snabbt?

Nya sätt att utveckla samhället behöver testas för en levande demokrati
Tekniken finns. Behovet finns. Riksdagen har svårt att ge dagens kommuner tydliga uppdrag om hur de ska agera. Den kommunala självstyrelsen bromsar detta. Grundlagen skulle behöva ändras. Men det vore intressant att få testa nya vägar för att utveckla det hållbara samhället.

Feltänkt?
Naturligtvis vimlar det av invändningar. Enklast är att hävda att det inte går. Men makten utgår från folket, heter det. Och då är det väl allas våra värderingar och visioner som måste få plats någonstans?