Respektera ingångna avtal för demokratins skull

Posted on by
Reply

I Göteborg har kommunalvalet blivit en oväntad thriller. I skrivande stund finns det ingen klar majoritet i kommunfullmäktige. De rödgröna har inräknat stödet från F! 40 av 81 röster. Kommunstyrelsevalet ledde till en omröstning som har beskrivits som kuppartad. En moderat fullmäktigeledamot lyckades bli invald i kommunstyrelsen (KS), trots att han saknade mandat från sin egen partigrupp.

Trixande gav oklar majoritet
Genom en valtaktisk samverkan med det lokala partiet Vägvalet fick Martin Wannholt en av de tretton platserna i KS som annars hade gått till en miljöpartist. Kommunstyrelsen har därmed sex representanter från (S)+(V)+(MP) och lika många från (M)+(FP)+(KD) och en representant från (SD). Varken de rödgröna eller den borgerliga alliansen har därmed en egen majoritet.

Folkomröstningen
I skrivande stund är det oklart om Wannholt får behålla sitt medlemskap i partiet. Han har redan före valet drivit en egen linje i den komplicerade frågan om trängselskatten, som har införts för att finansiera infrastruktursatsningarna i Göteborgs-området. En folkomröstning om trängselskatten hölls i samband med valet i september. Folkomröstningen ledde till ett tydligt nej (57%) och ett valdeltagande över 70 procent. Folkomröstningen har delvis beskrivits som ett folkets misstroende mot Västlänken, spårvägstunneln under stadens centrum, och i viss mån mot hela det s.k. Västsvenska Paketet. För en del väljare blev folkomröstningen också ett sätt att visa sitt missnöje med den politik som förts.

Att kampanja för en redan avgjord fråga – hur kul är det ?
Det märkliga är att alla formella beslut redan är tagna. Finansieringen och tidplanen för alla miljardsatsningar är beslutade sedan länge. Både de rödgröna partierna och de borgerliga står bakom Västsvenska Paketet, Västlänken och trängselskatten. Enbart Sverigedemokraterna och Vägvalet har varit negativa till satsningen. Det innebar att de etablerade partierna intog en märkligt passiv inställning inför folkomröstningen. ”Frågan var ju redan avgjord”. Att folkomröstningen överhuvudtaget kom till stånd berodde på att lokala Göteborgs-Tidningen drev en namninsamlingskampanj och fick ihop tillräckligt många röster för att en folkomröstning skulle kunna genomföras.

Majoritet genom 40% ?
Ovanstående som en bakgrund för er som inte följt frågan i lokalpressen. Det principiellt intressanta är nu vad som menas med demokrati. Ur demokratisk synpunkt  kan hävdas att 57% av 70% röstberättigade har sagt nej till trängselskatten. Det är ungefär 40% av de röstberättigade. Medan 43% av de 70% röstberättigade har sagt ja. Det är ungefär 30% av de röstberättigade. Formellt är alla folkomröstningar rådgivande och inte beslutande.

De 30% som avstod – litar de på politikerna?
Vad är det korrekta sättet att demokratiskt följa folkets röst? 30% av de röstberättigade har avstått sin möjlighet att rösta. Det kan man ha gjort av den fasta övertygelsen att folkomröstningar ändå bara är rådgivande och inte beslutande. Man har överlåtit åt de folkvalda att hantera frågan. Eller man har ingen åsikt. Eller man ogillar demokratin, eller man har andra skäl att avstå från att rösta. Till vilken sida – ja eller nej – ska de 30% som avstod att rösta räknas?

Tolkningen
I debatten om Wannholts agerande beskrivs han som mannen som är älskad av folket, men som de ledande politikerna försökt göra sig av med. (Se Frida Boisens ledare, länk nedan). Wannholt fick 337 röster fler än moderaternas förstanamn i kommunalvalet och sa direkt efter valet i en intervju att han ”är övertygad om att många som röstade nej var emot Västlänken snarare än trängselskatten”. Så vad är demokratiskt korrekt i sammanhanget? Är det att tolka folkomröstningen enligt Wannholt och behålla trängselskatten men omförhandla Västlänken? Eller bryta avtalet om trängselskatten och lägga kostnaden på alla skattebetalare, även de som inte kör bil?

Partirösten väger tyngre än personrösten
På ett annat plan är hela historien en fråga om vad som är viktigast i politiken. Ska man kunna lita på ingångna avtal? Om ett parti ställt sig bakom ett mångmiljardavtal för stadens och regionens bästa – är det då rimligt att bryta detta avtal därför att en kvällstidning drivit en kampanj som resulterat i ett proteströstande? Är en persons åsikt viktigare än ett partis? Våra politiker är inte senatorer som i USA, där de kan driva egna linjer i många frågor. Vi har en tradition av att rösta på parti i första hand och individ i andra hand. Är det ett ännu större inslag av personröstande GT vill se?

Respektera systemet
Är det demokratiskt mest korrekt att låta partierna göra upp och hålla ingångna avtal eller är det demokratiskt mest korrekt att låta en partimedlems avvikande åsikt styra hur ett parti hanterar ingångna avtal? Ökar respekten för vårt politiska system om den person som samlade 337 röster mer än förstanamnet i ett parti ska ha veto i en fråga som redan är beslutad? Och som dessutom lägger in en annan tolkning i folkomröstningsresultatet än hur frågan formulerades?

Klaga inte när avtalen är ingångna
När man läser GT-ledaren slås man av hur förenklad bild GT förmedlar. Texten handlar inte om att ta ansvar för ingångna avtal, att vara ett parti som det går att lita på. Kvällstidningen behöver ju inte ta ansvar för annat än sin egen upplaga och att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvar för att texten är laglig. Men konsekvensen för Göteborg och regionen ifall hela regionutvecklingen stannar av i många år, det ansvaret behöver kvällstidningen inte ta.

Fånga upp kritiken konstruktivt
I sakfrågan om Västlänken och trängselskatten har säkert flera misstag begåtts. Man kan ändra placeringen av betalstationer. Man kan begära att vissa undantag görs för boende som drabbas orimligt hårt av placeringen av betalstationerna. Det skulle kunna gå att sätta månadstak för debitering för boende etc. Västlänkens koppling till fjärrtrafiken kunde utredas bättre. Vi behöver ju en fungerande tågtrafik för hamnen och för Oslo-Göteborg-Köpenhamn – allt det behöver kopplas till det som ska byggas. Det finns flera sätt att fånga upp de röster som höjts det senaste året om delar av Västsvenska Paketet. Men vi måste kunna lita på att avtal gäller.

Handslaget gäller
Göran Johansson skrev inte så mycket papper. Han tog i hand och så var det klart. Det GT vill nu är att Görans handslag inte längre ska gälla. Det är fel både ur demokratisk synvinkel och ur en göteborgsk synvinkel. Individen är inte viktigare än partierna. Även en kvällstidning som GT borde inse det.

Länktips: http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-goteborgs-storsta-maktkupp/

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

Posted on by
Reply

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

Farligt, ofarligt, kanske, vet ej

Posted on by
3

Det blir allt svårare att förhålla sig till hot och risker, nyheter och larmrapporter. För några dagar sedan uppmärksammades konstgräsplaner som en cancerrisk.  Tidningen Metro beskrev tre olika förhållningssätt till frågan. Kanske är de tre attityderna typiska för vår tid. (Läs gärna Metro-artikeln – länk se nedan.)

Larmrapport och stopp för produkten
I artikeln rapporteras att ett cancerlarm skakar USA. 38 amerikanska fotbollsspelare, varav 34 målvakter, har diagnosticerats med cancer – oftast leukemi och lymfom. Bakgrunden är att konstgräs kan tillverkas av granulat från nermalda gummidäck, som innehåller cancerframkallande ämnen. Det mediala uppståndelsen har fått lokala myndigheter i både New York och LA att sluta anlägga konstgräsplaner som innehåller nermalda däck. Uppmärksamheten i sig blir en faktor som påskyndar beslutet. (Se även * nedan).

Helt ofarligt
Intressant är att artikeln inte stannar där. En professor från Linköping, tillika vice ordförande i Uefas medicinska kommitté, hävdar att det inte finns några studier som bevisar att konstgräs skulle orsaka cancer hos fotbollsspelare. Tvärtom menar han att en studie från Norge, och tre andra studier, mycket tydligt har visat att risken för cancer från fotbollsspelande på konstgräsplaner gjorda av gamla bildäck är lika med noll. Det går således att komma till helt motsatt ståndpunkt som de lokala myndigheterna i New York och LA.

Försiktighet
Riktigt intressant blir det när den tredje ståndpunkten presenteras i en annan artikel i samma Metro-tidning. Kemikalieinspektionen i Sverige, som ska vägleda myndigheter och företag på kemikalieområdet, uttrycker tveksamhet inför användandet av de granulat som innehåller giftiga ämnen. Man ger numera rådet till kommuner som hör av sig att istället välja konstgräs tillverkat fritt från bildäcksrester. En slags svensk försiktighetsprincip, kan man tycka, att undvika det som skulle kunna vara farligt.

Tre slutsatser
Frågan hanteras således på tre olika sätt: 1. Några beslutar att följa den opinion som vuxit fram baserat på en tränares egna studier. 2. Fotbollens egna administration avfärdar riskerna helt och hänvisar till forskningsresultat. 3. Den tredje ståndpunkten står den sektorsansvariga statliga myndigheten för när man uttrycker tveksamhet och rekommenderar att undvika konstgräs tillverkat på bildäcksrester.

Farligt, ofarligt, kanske lite farligt, vet ej
Är det så här tilltron till sunt förnuft, kunskap och vetenskap luckas upp? Är konstgräsexemplet symptomatiskt för vår tid? Att vi ställer oss i olika hörn och tolkar fakta på ett antal olika sätt (det fjärde skulle kunna vara: ”jag vet inte vad jag ska tro”). Är världen så komplex idag att det blir näst intill omöjligt att hitta sanningen? Är de fyra förhållningssätten legio – farligt, ofarligt, undvik och vet inte? För klimatfrågan? För hotade ekosystem? För bostadsbubblan? För en annalkande finanskris? För en global ebola-pandemi? För ubåtsjakten på svenskt vatten? För datalagringen av denna text hos NSA?

Passiviteten och osäkerheten är det farligaste
Konstgräs kan knappast både vara farligt och ofarligt att spela på. Branschen, Uefa, kan naturligtvis förlora mycket trovärdighet om det visar sig att man underskattat riskerna. Det gör att det blir svårt att se deras inställning och forskningsexempel som opartiska. En fotbollstränares egna lista på 38 cancerdrabbade fotbollsspelare kanske inte heller räcker som kunskapsbas. Men den ger i alla fall stöd för den tredje ståndpunkten, Kemikalieinspektionens råd att undvika gräsplaner tillverkade av bildäcksrester. Bekymret är den förvirring som uppstår när olika tolkningar baseras på olika fakta. Den fjärde passiva ståndpunkten – vet inte – brer ut sig.

Lita på oss själva
I takt med att nya mediekanaler har gett oss alla möjlighet att få spridning för våra erfarenheter och ståndpunkter har risken för ryktesspridning och felaktig information ökat markant. Nätmobbning, fördomar och extrema åsikter får lätt spridning. Det blir därmed allt viktigare att inte medverka till desinformation och kanske allra viktigast – att stärka framför allt unga människors förmåga till en egen omdömesbildning.
Vi måste kunna lita på oss själva.

Länktips: Tidningen Metro 21 oktober g för9: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141021_se_goteborg

* En tanke som dröjer sig kvar är att Elfsborgs hemmaarena, där Klas Ingesson var verksam, har konstgräs. Ingesson avled nyligen i cancer.

Finns det någon plats för en koja?

Posted on by
Reply

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt/

Nu blir företagen transparenta

Posted on by
Reply

Transparensen hjälper företagen att beskriva dilemmat med att verksamheten ska vara nyttig för ägare, kunder, anställda och samhälle samtidigt som man klarar av att hålla sig inom ekologiska och sociala rimlighetsgränser. Att hållbarheten nu mer och mer blir en del av företagens kärnverksamhet är en pågående process, som bör uppmärksammas.

Den gamla och den nya polariseringen
1900-talets dominerande polarisering stod mellan kapitalism och kommunism. I samband med att 70-talets solidaritet med utvecklingsländer klingade av och det individuella perspektivet fick allt större betydelse på 80-talet skedde också en omorientering när det gäller polariseringen i samhället. Istället för den klassiska höger-vänster-skalan, där makten över kapital och arbete var den avgörande frågan trädde senare en polarisering i individ- respektive samhällsnytta fram.

Baksidor: egoism och onyanserad maktutövning
Individnyttan i sin extrema form tangerar naturligtvis egoismen och konkreta förslag som sänkt skatt. Det starka samhällets idéer fick stå tillbaka. Att samhällsnyttoperspektivet kan slå över i en onyanserad maktutövning visar t.ex. raden av asylärenden som då och då fångas upp av pressen. Där de politiska partierna förr försökte balansera statligt inflytande över företagen på en önskad nivå, måste de nu förhålla sig till vad som är bra ur individ- respektive samhällsperspektiv.

Många nyttigheter att ta hänsyn till
När man sätter in nyttobalansen i ett näringslivssammanhang blir bilden ännu mer komplex. Det företag som vill förhålla sig till kunder, konkurrenter, samhällsutveckling och hållbarhetsparametrar måste klara av att hålla ännu fler aspekter i åtanke. Inte nog med att  ägare och aktieägare förväntar sig att företaget ger avkastning, företaget ska även generera påtaglig nytta till sina kunder, sina anställda och samarbetspartner samtidigt som verksamheten ska hålla sig inom naturens gränser, och inom socialt accepterade och uppskattade parametrar och allt detta utan att belasta framtida generationers möjlighet att utveckla sina samhällen och verksamheter.

Miljö och sedan social hållbarhet
Om 90-talet väckte miljömedvetenheten med en slags kulmen i Al Gores film ”En obekväm sanning” och den första Stern-rapporten omkring år 2006, väcktes det sociala perspektivet när begreppet CSR ( Corporate Social Responsability) och senare ISO26000 fick genomslag hos näringslivet under det senaste decenniet. Men fler och fler företag inser att detta inte räcker, även om det är en god start att utgå från en kartläggning av vad företaget påverkar i dagens verksamhet.

Både små och stora företag
Påtagligt är hur mode- och textilindustrin har flyttat fram positionerna på senare tid. Inte bara föregångare som Nudie jeans eller DEM Collective, nu talar t.ex. även H&M och Gina Tricot på olika sätt om hur de ska bli bättre på hållbarhet. Intressant är hur många företag som på sina hemsidor idag har en klickbar länk till sitt miljö- och hållbarhetsarbete. Och det är inte längre mest green-wash eller snygga rubriker, ofta är det genomtänkta strategier som ligger till grund för det arbete som bedrivs. För oss i Göteborg kan det vara viktigt att förstå hur långt fram bjässar som t.ex. AB Volvo och SKF ligger.

Transparens
Riktigt ”på allvar” blir dessa frågor när de kliver in i företagens egna formuleringar om kärnvärden och kärnverksamhet. En VD för ett konsultföretag med säte i Lund, Trivector AB, bidrog till transparensen när han delade med sig på sociala medier av de formuleringar han vill använda i nyorienteringen av företaget. Just detta att vara transparent kommer att vara ett konkurrensmedel för de företag som går före. Medlemsbanker som JAK och Ekobanken visar här resten av bankvärlden hur enkelt det kan vara att redovisa hur pengarna används till finansiering av samhällsnyttiga projekt. När får vi se storbankerna göra en transparent redovisning av vilka ”nyttiga” och ”mindre nyttiga” verksamheter man finansierar?

Vad är det som händer med arbetet?

Posted on by
Reply

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100

Chips, ships och bäst-före-datum

Posted on by
Reply

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

 

Får en lärare vara ohållbar?

Posted on by
Reply

Ingela Bursjöö blev doktor häromdagen på en avhandling med rubriken ”Utbildning för hållbar utveckling från en lärarhorisont”. Jag var där och gratulerade. Det behövs forskning på detta komplicerade område. Hållbar utveckling inkluderar ju i praktiken ”allt” och riskerar därmed att bli abstrakt, tunt, utslätat och falla mellan stolarna i olika sammanhang, inte minst i utbildningssammanhang. Ingelas forskning lyfter fram en del av dessa svårigheter.

Användbarhet
Hon har ägnat åtta år åt sin avhandling, genomfört intervjuer, enkäter och fältstudier. Inte blev det enklare av att hon dessutom valde att skriva avhandlingen på svenska och publicera sina ”papers” på engelska. Samtidigt är det en styrka. Vi behöver begrepp på vårt eget språk för kunna att lyfta in forskningens slutsatser i de svenska klassrummen.

Formalia…
Disputationen var som sådana brukar vara. En opponent ställer frågor och pekar på brister och motsägelser hen hittar i avhandlingen. En betygskommitté värderar avhandlingens resultat och akademiska nivå och en intresserad publik tar del av presentation, opponerande och frågor. Så måste det nog vara. Kvalitetssäkring. Den som ska kalla sig doktor måste ju ha på fötterna för att få bära sin titel. Samtidigt är det irriterande att så mycket tid läggs på detaljer. Att figur två kommer före figur ett. Att SAOB och SAOL har två skilda syften och därmed inte har samma dignitet som referens i språkliga frågor. Att någon indexering i bokstavsordning inte var konsekvent. Detaljerna hade kunnat avhandlas på en minut som de detaljer de var. Nu tog detaljer, metodfrågor och formalia nästan mer tidsmässigt utrymme än de innehållsliga frågorna.

Fyra förändringsvägar
Verkligt intressant blev det när kärnfrågan kom på bordet. Hur hanterar lärare uppdraget att utbilda för hållbar utveckling? Ingela Bursjöö hittade fyra förändringsvägar för lärare. Vägarna visar hur lärarna ser på sammanhang, drivkrafter, samarbete och elevförmågor och var lärarna lägger störst tyngd när de betonar sina motiv. Lärarna tenderar att luta sig mot ekologin, mot holismen, mot läroplanen eller mot en allmän uppgivenhet. (Bursjöö har delvis andra benämningar).

Kunskap, färdighet, regelverk eller känsla av maktlöshet
Kanske är det logiskt att när vi sätts under press och får mer att göra, utan att få någon upplevd avlastning, lutar vi oss mot någon trygg punkt i vår verklighetsuppfattning, där vi känner oss förankrade. I våra kunskaper, i våra färdigheter, i regelverket eller – om inget av detta fungerar – i vår känsla av maktlöshet. Det hade varit väldigt givande om diskussionen under disputationen hade fått handla om just dessa perspektiv. Hur hanterar vi en ökande komplexitet och en otillräcklighet i vår profession? En fråga som ju är giltig oavsett vilket yrke vi har.

Måste läraren ”walk the talk”?
Under disputationen nämnde Ingela Bursjöö en iakttagelse som väckte min nyfikenhet: ”Det blev en spänning mellan lärande, undervisningen, och hur lärarna levde sina liv.” Denna iakttagelse leder till den avgörande frågan om det bara går att undervisa i hållbar utveckling och man själv lever hållbart? Måste läraren leva sitt ämne?

Hur ser en hållbar lärare ut?
– Om det är så, hur kvalitetssäkrar vi i så fall lärarens förmåga och möjlighet att undervisa? Genom att ställa kontrollfrågor som ”Källsorterar du?” ”Använder du cykel och kollektivtrafik hellre än bil?” ”Har du koll på dina CO2-utsläpp?” eller genom att långsiktigt arbeta med värdefrågor i kollegiala sammanhang? I så fall, hur blir man en hållbar lärare? 

Är det OK att svära i klassrummet?
– Om det inte är så, är det då OK att en lärare i sin vardag i och utanför sin yrkesverksamma tid agerar på tvärs mot de föreställningar och värden hen förmedlar i undervisningssituationen? Var går i så fall gränsen? Hur ohållbart får en lärare bete sig och ändå undervisa i skolan? Är frågan jämförbar med språkhanteringen? Är det OK för läraren att svära i klassrummet? Eller finns det en gemensamt upplevd professionell nivå på hur språket ska användas? Går en sådan modell att överföra på hållbarhetsundervisningen?

Bredd utan att förlora djup samt hur kommer etiken in
Själv landade Ingela Bursjöö i två frågor som hon gärna går vidare med. Om vi ska arbeta mer ämnesövergripande i skolan, hur gör vi då för att få bredd i ämneskunskaperna utan att förlora den djupare kunskapen? Och bristen på etisk kompetens – lärare tycks sakna redskap att klara av de etiska frågeställningarna.

Samarbete svårare med den nya läroplanen
Som vanligt uppenbarar sig fler frågor än svar. Och tydligt visar avhandlingen att skolans problem finns på flera olika nivåer. En bidragande orsak till svårigheten att få samarbeten att utvecklas över ämnesgränserna är de läroplansförändringar som genomförts, där ett större fokus på ämneskunskaper har lett till mindre tid för ämnesövergripande arbete. Om helheten är viktigast får inte detaljerna bli avgörande.

Norrmän kör elbil – vad kan vi lära?

Posted on by
Reply

Norrmännen kör mer elbil än svenskarna. Varför? Och vad tycker de om detta? Är de mer moderna än vi svenskar? Kör de på ett annat sätt när de har elbil? Finns det något att lära av den norska elbilsutvecklingen?

Sorterad och kvalitetssäkrad information
Det är givande att regelbundet få nyhetsbrev om sådant man är intresserad av. Kvalificerade urval ur det stora flödet av nyheter, information och reklam. Ofta med intressanta kommentarer och länkar till mer fakta eller till källmaterial. Jag får ett sådant med den korrekta rubriken ”Omvärldsanalys av energieffektiva vägfordon”. Varje gång något riktigt intressant för den som vill se hur utvecklingen ser ut för bränsleceller, batterier och andra tekniker anpassade för vägtransporter.

Norska elbilsanvändare svarar på frågor
Nu handlade det om Norge och elbilarna. Om hur det är privatpersoner som köper elbil i Norge, inte företag som i andra länder. Av de 1721 tillfrågade, 8 % av alla ägare av batteribilar, var det 28% som valde elbil som andrabil. Hela 67%, två tredjedelar, ersatte en bensin- eller dieselbil när de köpte en batterielbil. Endast 3% valde en batterielbil som första bil. (Vad de resterande 2% svarade framgår inte).

Var laddar man?
Laddningen av elbilar är ständigt en fråga. I den norska enkäten svarade de flesta att de laddar bilen dagligen hemma (65%) eller på jobbet (15%). Vanlig laddning på offentlig parkeringsplats används veckovis av ca 20%, och snabbladdning av ca 6-7%. Just detta senare är intressant eftersom det i debatten ofta handlar om hur infrastrukturen ska se ut längs de stora vägarna och hur snabbladdningskapaciteten ska garanteras. Ändå är det relativt få i Norge som utnyttjar snabbladdning, trots att den finns tillgänglig.

Bilägandet bekräftas genom åsikter – man står bakom sitt val
Det är intressant att jämföra vad olika bilägare anser om för- och nackdelar med batterielbilar. I enkäten tillfrågades även 2241 bilägare ur Norges Automobilförbund, som i dagsläget inte ägde en batterielbil. De olika svaren illustrerar hur man ser på elbilar. Mer än 50% av de som inte äger en batterielbil anser räckvidd och brist på laddinfrastruktur som en nackdel. Av batterielbilsägarna var det bara 20% som såg detta som en nackdel.
80% av batterielbilsägarna anser att de låga operativa kostnaderna som en fördel. Endast 20% av de som inte är batterielbilsägare såg den fördelen. En överväldigande majoritet, 87%, av de som äger en batterielbil vill köpa en ny batterielbil nästa gång de ska köpa bil.

Kör man annorlunda med elbil?
Nära 2/3-delar (60%) av elbilsägarna ändrade inte sitt resande efter inköpet. 20% ökade sitt hushålls resande medan 6% minskade sitt resande. Ökningen kan bl.a. förklaras med att relativt många elbilar används som andra-bil, vilket naturligtvis leder till ett ökat resande. Den genomsnittliga ressträckan med en batterielbil är lika med den för bensin- eller dieselbilar, cirka 1500 mil per år.

En miljöaspekt vi borde tänka på
Farten på de norska vägarna är generellt lägre än på de svenska. Det leder till bättre bränsleekonomi för alla fordon, inte bara elbilar. Den som kört på de norska vägarna förstår varför. Omkörningar är ofta helt otänkbara. Om livet går ut på att imponera på sina medresenärer eller -trafikanter kan motorstarka bilar egentligen bara göra nytta efter stopp vid rödljus eller i branta uppförslut. Rytmen blir säkert annorlunda när de flesta anpassar sin körning till varandra.

Smarta elnät
En annan möjlighet elbilsutvecklingen innebär är att de smarta elsystemen kan bygga på lagring av el när elanvändningen är låg, t.ex. på de nätter det blåser. Takten i omställningen blir intressant. Och vi borde absolut lära av norrmännen för att tänka rätt från början.

(Tack, Magnus Karlström, för ditt nyhetsbrev OMEV).

Länktips: Enkäten i sin helhet: http://bit.ly/1CdFCvy

Framtidsoperatören och systemperspektivet

Posted on by
Reply

Svenska Mässan i Göteborg ligger centralt i staden och det är något man aktivt använder när mässor och konferenser ska säljas in. Under de stora evenemangen höjs hotellrumspriserna rejält. Bokmässan är ett 30-årigt fenomen och under året genomförs flera fackmässor med uppenbart gott resultat. Nyligen var jag på Scanautomatic Processteknik. Inte för att jag kan branschen, utan just för att jag inte kan branschen.

Att scanna en bransch
På en dryg timme hinner man se mycket. Kända varumärken, vad företagen anstränger sig att sprida av budskap och profilering, vad besökarna tycks intresserade av och mycket mer. Ofta försöker jag titta på de montrar som inte är placerade i de optimala lägena. Där man kan hitta morgondagens teknik, kanske uppstartsföretag, eller verksamheter som inte ens är företag. Så var det även denna gång.

En ny app
Framtidsoperatören kallar de sig, några forskare från Luleå och Chalmers som på en direkt fråga primärt inte ser sig som företagare, utan just som forskare. Jag förstår vad de utvecklat och visar upp i sin monter, och inser hur snabbt utvecklingen rör sig. Forskarnas app fungerar som en generell docknings-, rapporterings- och kommunikationsenhet. Istället för att leta rätt på manualer, pärmar eller instruktioner, finns allt tillgängligt genom app:en. Tänkt för industrin, gruvor, processindustri m.m. men jag frågar om de tänkt på andra branscher – hemtjänsten, sjukvården etc, där tillgänglig information kan öka säkerheten och förkorta den tid det tar att kontrollera uppgifter. Forskarna tänker sig nog ändå att det är i industrin som denna lösning passar bäst.

Systemnivån
Frågan är hur synergier mellan olika samhällsområden bäst tas till vara. Om industrin ser nyttan med en produkt – vem ska säkerställa att möjliga och samhällsnyttiga synergieffekter tas till vara? Och vem ska bevaka systemperspektivet så att nya produkter och lösningar bidrar till att helhetslösningarna inte blir utvecklingsmässiga återvändsgränder?

Länktips: http://framop.blogspot.se/p/om-projektet-about.html