Dags för ja- och nej-skala

Posted on by
Reply

Politiken har under större delen av 1900-talet beskrivits i en vänster-höger-skala. Höger har (förenklat) handlat om lägre skatter och mer frihet åt individen och privata företag att forma framtiden. Vänster har inneburit högre skatter och mer av samhälleligt organiserade verksamheter och större fokus på utjämning av ekonomiska klyftor. På senare tid har en GAL-TAN-skala också kommit till, där skalan försöker fånga kulturella och sociala värderingar från traditionsbundna till mer antiauktoritära synsätt. GAL-TAN har också ifrågasatts som skala, ska tilläggas. Frågan är om det inte är ännu mer intressant att fråga väljarna var på ja-nej-skalan de befinner sig.

JA – NEJ – skalan
I takt med utvecklingen av sociala medier och hur de används har det blivit allt tydligare hur åsikter tar plats på bekostnad av fakta. I sämsta fall uppfattas tyckandet som lika mycket värt som kunskapen, eller ännu mer. Med en JA-NEJ-skala skulle väljarnas grundinställning kunna åskådliggöras. NEJ-förespråkare kännetecknas av att de väljer parti utifrån ett motstånd. De säger nej till sådant som de uppfattar som onödigt, felaktigt eller som begränsar deras livskvalitet.

Två Göteborgsexempel
På lokalt Göteborgsplan illustreras nej-väljarna av det uppmärksammade motståndet mot trängselskatter och mot Västlänken. Trängselskattemotståndet gav partiet Vägvalet plats i kommunfullmäktige både 2010 och 2014. Motståndet mot Västlänken bidrog tydligt till uppstickarpartiet Demokraternas framgång i valet 2018.

Även ”Ja” innebär ett nej
Nej-sägarna låter sin röst gå till det parti som tydligast markerar ett motstånd mot något som man själv uppfattar som avgörande. SD:s framgångar är också kopplade till nej-sägandet. I den andra änden finns individer som söker sig till partier som erbjuder konstruktiva lösningar. Även på Ja-sidan finns ett inbyggt ”nej” i så motto att det som bejakas ofta är tänkt att ersätta något befintligt.

På fel spår
Om vi analyserar partierna utifrån en Ja-Nej-skala framstår dagens politiska svårigheter lite tydligare. De partier som vill bygga vidare på dagens samhällsutveckling på det ekonomiska området tappar en del i väljarstöd eftersom det är många som inser att de förlorat på utvecklingen sedan 1980. Klyftorna har vuxit, samhällsservicen uppfattas som sämre när besparingskraven är skarpa och den tidigare garanten för en grundtrygghet, socialdemokraterna, tvingas släppa taget om viktiga delar av sin egna politik. Liberalerna förknippas nog lätt med den nyliberala ekonomi, som nu alla ser har lett världen in i ett akut läge när det gäller miljö och klimat. Att säga Ja till mer av detta är inte vad väljarna önskar.

Konkreta situationer styr
Den del av JA-opinionen som vill skapa ett samhälle i tydligare balans mellan kapitalism och miljö/klimat-frågor har också svårt att få medvind. Det finns väljare som vill bejaka ett mer hållbart samhälle, men ännu fler som inser att de då skulle behöva avstå något som de tidigare värderat högt. Att flyga till Thailand är t.ex. något som många uppskattar, men som starkt bidrar till sämre livsförutsättningar på jorden. I de konkreta valsituationerna blir det plötsligt svårt att säga ja. Det är lättare att säga ja till täta djurinspektioner på mjölkböndernas gårdar än att säga ja till lägre CO-2-utsläpp.

Ingenmansland
Flera av Riksdagens partier har hamnat i ett slags ingenmansland mellan ja och nej. De säger varken tydligt ja eller tydligt nej och tappar på så sätt röster. När (S) under 1900-talet använde 1 maj för att opponera mot orättvisorna lyckades de både säga ja och nej samtidigt. Ja till fortsatt utveckling av välfärdsstaten och nej till orättvisor. Den våg av förändringskraft som bar upp (S) under decennier har planat ut. Åren med liberalt betonat (M)-styre 2006-2014 sänkte förvisso skatterna för många, men för stora grupper i samhället blev förbättringarna obetydliga. Att säga Ja till mer av Allianspolitik attraherar heller inte en majoritet av väljarna. Per capita har Sverige nu flest miljardärer i världen. Men ingen förmögenhetsskatt.

Balansen fungerar inte
SD har å andra sidan fångat en helt ny kategori nej-sägare, som drastiskt vill förändra det samhälle som byggts upp. Tolerans och grannsämja byts mot intolerans och hat, ansvarstagande byts mot avståndstagande. Demokratiska och mänskliga rättigheter ifrågasätts i ord och handling. För de traditionella partierna blir detta ett problem. Den tidigare balansen mellan ”nej-till-orättvisor” och ”ja-till-det-vi-åstadkommit-så-här-långt” fungerar inte i relation till SD:s kategoriska nej till allt.

Hitta den nya positionen mellan ja och nej!
Ska det politiska samtalet bli relevant igen måste de traditionella partierna hitta sin nya position med en mix av ”nej-till-felaktigheter” och ”ja-till-det-vi-värdesätter” i samhället. Och själva tydligare positionera sig med förslag som kan uppfattas och gillas av ja-sägare. Om allt handlar om att säga nej till det mesta vinner de som tydligast ropar nej.

Igenkännande
Min slutsats blir att partierna måste göra sig själva mer relevanta igen, och hitta den dualitet av ja och nej som kan tilltala väljare. Det räcker inte att säga nej, det vinner rena missnöjespartier på. Och enbart Ja blir inte tillräckligt attraktivt för den större delen av befolkningen. Det behövs en ny inspirerande berättelse om vart vi är på väg, en berättelse som människor kan känna igen sig i och känna delaktighet i. Framtiden måste vara lockande och positiv. Så att Ja-sägarna får ta plats och förverkliga sina drömmar.

Kasta inte (in) handduken!

Posted on by
Reply

Den 23 januari hade GP en debattartikel av Cecilia Solér från Handelshögskolan som ifrågasätter de strategier storföretag som Ikea och H&M har valt för att bidra till en annan resurshushållning än dagens. Solér menar att företagen signalerar att konsumenterna kan fortsätta att konsumera som vanligt och att löftena om återanvändning av produkter och material är orealistiska. ”Det är nämligen svårt att återvinna textilfibrer”, skriver hon. Hon hänvisar till forskare som pekar på att återvinning blir downcycling, dvs att fibrerna ganska snabbt blir lump eller slutar som isoleringsmaterial. De storskaliga återvinningsindustriernas miljöpåverkan är heller inte kartlagda, påpekar Solér och avslutar: Det är greenwashing på en ny nivå. (Se artikeln här intill).

Ta fasta på det som är klokt
De stora aktörerna inom textil och heminredning inser att deras nuvarande affärsmodeller inte är hållbara. Ikea har t.ex. lanserat en ambition att vara helt cirkulära till 2030. De kommer att testa olika abonnemangsupplägg för möbler, det som också kallas funktionsförsäljning eller tjänstifiering. De ska säkra upp att plastprodukter tillverkas av cirkulerad plast och att olika möbler går att plocka isär och återanvända på delproduktnivå. För mig är Ikeas budskap klokt. Att fortsätta som tidigare och tära på jordens resurser är inte rimligt. Att lägga ner företaget inte heller. Att få konsumenterna att acceptera nya former av hyrköp, nyttjandeavtal eller återbäring för välskötta produkter låter som utmärkta modeller att testa.

Flera lösningar
Det betyder inte att Cecilia Solér har fel. Framför allt textilsidan är ett bekymmer som hon beskriver. Tillverkningen, de korta nyttjandetiderna och miljöbelastningen är ett stort problem. Men det finns företag som testar nya sätt att förhålla sig till kläder och textilier. Nudie Jeans reparerar t.ex. sina plagg åt kunderna. Vi behöver hitta sätt att bromsa konsumtionsökningen och nya sätt att ta betalt för nyttjandet av produkter. Råmaterial behöver tas fram och testas i stor skala ur det som kan växa utan kemikalieanvändning och utan stora krav på vattenresurser.

Bambu, björk, hampa eller ?
Cellulosabaserade fibrer har en viktig roll i den framtida textilproduktionen. Lokalt producerade material behöver kunna bearbetas lokalt och kunna ingå i ett återbrukande kretslopp för att ta vara på resurser. Globalt kommer det att behövas flera olika lösningar. Och då är det viktigt att vi uppmuntrar företag som vill förändra sina affärsmodeller och innovativa nya företag som står för något helt nytt.

Forskningen och EU
Det forskas en hel del på lösningar inte minst kring hur blandade material kan detekteras. Högskolan i Borås arbetar med frågan. Och senast 2025 kräver EU att medlemsländerna samlar in textilavfall separat. Januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna innebär dessutom att Sverige ska införa producentansvar för textilier. Då måste kläder samlas in på ungefär samma sätt som förpackningar, tidningar etc. Det är ju tyvärr bara 1 procent av alla plagg som blir nya kläder idag, enl stiftelsen Ellen MacArthur.

Textilt återbruk
Textilt återbruk är något som vi har diskuterat på Orust under en tid. Och då handlar det om flera olika lösningar. Dels upcycling så att gamla plagg får ett nytt värde och ett nytt liv genom design, dels genom att överskott och funktionsdugliga råvaror kan användas för att skapa korta serier av textila produkter. Det gäller att tänka som mormor gjorde – att inte slänga bort något som är användbart. Att bara säga nej till textil återvinning utan att titta på alternativen är inte så konstruktivt. Den hållbara vägen består av flera olika stigar, som alla behöver testas.

Tidningen Forskning och Framsteg hade en bra och hoppfull artikel förra året, som kan rekommenderas:
https://fof.se/tidning/2019/5/artikel/de-forskar-pa-cirkulart-mode

Och här är GP-artikeln:


Årets svensk – á la Ganman

Posted on by
1

Tidningen Fokus har utsett Årets svensk. Det självklara valet, tyckte tidningen, var att utse Jens Ganman. Svenska folket har reagerat på valet enligt nedanstående diagram.

Årets svensk – så här blev reaktionerna

Förklaring till diagrammet ovan

Arga kandidater
Alice Teodorescu, Joakim LaMotte och Hanif Bali visste alla tre att de stod på tidningens lista att bli årets svensk. Känner sig naturligtvis förbigångna.
Besvikna kandidater
Isabella Löwengrip, Bianca Ingrosso och femtioelva andra influencers*) som räknade med utmärkelsen.
Bortglömda svenskar
Gui i Kina, Davit i Eritrea och andra fängslade samvetsfångar.
Tacksam
Greta Thunberg vill inte ha några utmärkelser – hon vill ha action.
Nöjda mediamänniskor
Är de som senare dyker upp i andra sammanhang: t.ex. Lars Adaktusson i KD och alla de som aktivt låter bli att ställa sakliga frågor till politiker utan enbart fokuserar på senaste opinionsmätningen, som om vi hade en ständigt pågående valrörelse. Sakfrågor är ju så tråkigt och säljer inte…
Vadå Jens, vem är det?
– Ja, just det. Han kanske också har inspirerat miljoner unga människor, träffat påven och hamnat på Times förstasida i år? Missade det, i så fall…

*) Föregångarna till influencers kallades kändisar, dvs personer som gör sig kända genom att vara kända. Det nya är att influencers har lärt sig att utnyttja sitt kändisskap till att tjäna pengar.

Anm. 2009 utsågs Johan Rockström till Årets svensk av samma tidning.

En ny sammanhållning behövs

Posted on by
Reply

Vad är det som håller ihop samhället? Är det en totalitär kontrollapparat med detaljerad lagstiftning i ryggen, som vi tydligast ser i Iran, Kina och dussintals andra länder? Eller är det de demokratiska ländernas geografi, språk, kultur, historia, verklighetsbild och framtidshopp som utgör den gemensamma kärna människor kan relatera till? Eller är det lokalsamhällets gemenskap, identifikation, lojalitet och familjeband som utgör ryggraden i samhället?

Varför är svaret alltid ”Nej”?
Idag är bilden av vårt samhälle väldigt splittrad. Några hävdar med emfas att katastrofen är över oss, att landet är i kaostillstånd och det skulle bli bättre om vårt land styrdes av ledare som till största delen formulerar kritik och sällan har konstruktiva lösningar att komma med. Som om nej skulle kunna vara svaret på alla frågor.

Hur blev det så här?
De ekonomiska klyftorna växer snabbt i Sverige. Tidningen ETC har i diagramform visat detta på ett tydligt sätt. Vinstutvecklingen från finansiella tjänster är galopperande snabb och bidrar till ett allt mer splittrat land. Det märkliga är att ingen, inte ens de rika, tjänar på denna utveckling. Det tidigare högskattelandet Sverige har blivit ett paradis för personer som i första hand vill berika sig själva och som gärna ser privata lösningar vid sidan av de skattefinansierade, inte minst på sjukvårdens område. Gräddfilen svämmar över.

Nödvändigt med långsiktighet i visionerna
Tänk om det fanns några kloka journalister som för ett ögonblick kunde släppa fokus på dagsaktuella twitter-krumelurer och istället föra ett resonemang med olika partiföreträdare om vilket samhälle vi ska ha. Så att det blev tydligt för var och en hur de långsiktiga visionerna ser ut och hur tilliten till samhällets grundfunktioner ska kunna växa. Hur ska fördelningen av resurser ske rättvist efter behov och skatten betalas efter förmåga? Det pågår en ständig dragkamp mellan att prioritera individens eller samhällets perspektiv. Märkligt nog är ofta de som tydligast ropar på skattelättnader också de som yrkar på störst anslagsökning till försvaret och rättväsendet. Och som gärna ser kraftiga statliga subventioner till storskaliga lösningar i privat regi. Vems intressen de egentligen företräder är minst sagt oklart.

Ansvaret är vars och ens
Inom några decennier lär vi alla få hantera konsekvenserna av att den globala klimatpolitiken inte fungerar. Dels här på hemmaplan med återkommande översvämningar, torka och svårigheter för lantbruket, dels i form av ett akut flyktingmottagande från drabbade länder. Vi behöver fokusera på både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder för att komma till rätta med klimatproblemen och hjälpa andra länder att hitta framkomliga vägar. Det som hänt i Australien borde kunna fungera som en väckarklocka för alla som tror att ”någon annan” ska lösa problemen. Så är det inte. Det är upp till var och en att ta det ansvar man kan.

Varför ska hatet accepteras?

Posted on by
2

Ett flygplan med 167 passagerare störtar den 8 januari strax efter start från Teherans flygplats. Orsaken är ännu inte utredd, men det mesta tyder på ett tekniskt fel.

Sorg och deltagande
176 människor mister livet i en flygolycka. 17 av dem bodde i Sverige, flera av dem hade livet framför sig. Det naturliga för mig och för alla svenskar är att uttrycka sorg och deltagande till de drabbade, deras anhöriga och närstående.

Vidrigheter
Två av de omkomna var unga afghaner bosatta i Jönköping. Detta leder till ett flöde av vidrigheter på sociala medier. Kent Ekeroth, tidigare riksdagsman för SD, kommenterar hånfullt olyckan på twitter:

Inget vanligt parti som det går att samarbeta med
Det är inte nog med att partiledningen i SD sjunger nidvisor om hur glada de blev när Olof Palme blev skjuten (som en wallraffande journalist kunde dokumentera). Man har ingen empati, ingen humanism och känner ingen medmänsklig sorg över att människoliv gått till spillo. Det är det här partiet som M och KD vill samarbeta med.

Hat och hot istället för kärleksbudskap?
Särskilt när det gäller KD är detta förbryllande. ”Säg mig vem du umgås med så ska jag säga dig vem du är”, lyder talesättet. Människovärdet och en inkännande, positiv syn på varje människas livssituation, möjlighet och potential borde vara central för kristdemokrater. Hur hatet och hoten som spirar ur SD:s inhumana och känslokalla människosyn kan kombineras med en världsbild rotad i kristen etik är obegripligt. Vad tänker Alf Svensson idag när han ser sitt gamla parti ömsa skinn och hellre vara kompis med mobbaren än med offret?

Hatet en del av den svenska modellen?
Och var finns solidariteten och gemenskapen hos de arbetare som tidigare tog hand om varandra och hjälpte varandra med strejkkassor och stöd? De arbetare som idag ställer sig bakom SD:s vi-och-dom-politik, där några ska ses mindre värda än andra – hur känner de när hatet blir viktigare än stödet? Var gick den värmande gemenskapen förlorad? När blev hatet en del av den svenska modellen?


Australien: Koalan, försäkringarna och behovet av sanning

Posted on by
Reply

Södra halvklotets sommar har egentligen bara börjat och Australien har drabbats av enorma skogsbränder. Ännu har vi inte sett slutet på denna katastrof. Det är en yta stor som Danmark som drabbats, tusentals människor har förlorat sina hem och ännu så länge är tycks antalet omkomna vara relativt lågt, tack och lov. Värre är det för djuren, naturligtvis. De höga temperaturerna gör vatten till en bristvara och det är naturligtvis svårt för djuren att skydda sig mot den rök de tvingas andas in. Koalan anses hotad och så småningom lär vi får en mer sammanvägd bild av hur illa det egentligen är ställt för Australiens flora och fauna.

Koalan är starkt hotad efter den senaste tidens bränder.

En annan tradition
Samhällsfunktioner i Australien tycks vara organiserade på ett annat sätt än hos oss. Bland annat bygger brandkåren på att det finns ett antal frivilliga som ställer upp. Kanske hänger detta samman med en allmän inställning att var och en ska ta hand om sig själv i gammal hederlig nybyggaranda. Eller att grannar hjälps åt eftersom avstånden är så stora. Det blir helt enkelt orimligt att täcka landet med statligt finansierade basfunktioner när befolkningen är så utspridd. Man anar en tradition av att folk är vana att hjälpas åt i första hand och kräva offentliga resurser endast i undantagsfall.

Fungerar försäkringarna efter en katastrof?
En delfråga som bör belysas när den akuta katastroffasen har passerat är hur försäkringsbranschen klarar att hantera konsekvenserna av de omfattande bränderna. Kommer försäkringsbolagen att hävda ”force majeur” och låta bli att betala ersättningar till alla skogsägare, fastighetsägare, bolag och privatpersoner som förlorat allt? Eller kommer staten att gå in och se till att drabbade får rimlig ersättning? Många står ju bokstavligen på bar backe efter bränderna, utan hus, utan bil och kanske utan allt som möjliggjorde det tidigare livet i form av maskiner, boskap eller lager. Hur kommer folk att få hjälp att starta om sina liv? Och hur lång tid kommer detta att ta? MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap i Sverige, borde studera efterarbetet noga för att se hur Sverige kan organisera stödarbete och rutiner i exceptionella lägen.

Folkviljan underordnas ekonomiska intressen
Det är också sorgligt att konstatera att bränderna i Australien ännu inte fått politiska konsekvenser. Australiens politiska ledning vägrar att ta ansvar för landets koldioxidutsläpp och vägrar konsekvent att göra sin del av klimatarbetet. En förklaring till detta sägs vara att fossilindustrin till stor del finansierade kampanjerna för de politiker som tävlade om makten vid senaste parlamentsvalet i Australien. När politiker på detta sätt blir särintressenas gisslan blockeras demokratin och folkviljan underordnas ekonomiska intressen.

Lojaliteter behöver beskrivas – eller är det vänster?
Sambandet mellan politikernas icke-ansvarstagande för det som hänt å ena sidan och deras lojalitet gentemot fossilindustrin å den andra lär knappast beskrivas i det offentliga samtalet. Definitivt inte i den press som i alla lägen hyllar marknadsekonomin. Och vad public service kan, vill eller vågar säga blir ju tyvärr allt mer ängsligt i takt med de starka opinionsvindar som råder. Just nu när behovet av tydliga budskap och välunderbyggda påståenden är viktigare än någonsin, i skenet av hur auktoritära krafter vill få oss att tro på fake news, skulle det vara befriande om public service tydligt ställde sig på forskningens och den faktabaserade kunskapens sida.

Kompromissens värde

Posted on by
Reply

Resurs- och energianvändningen kopplad till befolkningsökningen samt mänsklighetens till synes ödesbestämda oförmåga att göra ett så litet avtryck som möjligt i vår egen livsmiljö driver fram en samhällsutveckling som skapar mer orättvisor än motsatsen. Lägg därtill vår uppenbara oförmåga att hitta politiska krafter och modeller, som kan justera för kortsiktighetens fel och fällor och bilden av en problemfylld nutid och nära framtid blir tydlig.

Anarki i bilderna av verkligheten
Kunskapen om världen ökar, innovationer och lovande teknisk utveckling synliggörs och modiga människor som vill bidra till en bättre värld träder fram. Det vi upplever i vår samtid är en kraftmätning mellan olika idéströmningar, där en ny gränslinje framträder mellan bilden av verkligheten och verkligheten som sådan. Tolkningsföreträdet som för drygt hundra år sedan innehades av prästen i predikstolen och på 1900-talet huvudsakligen innehades av politiskt valda ledare har under 2000-talet luckrats upp. Idag får dunkelt motiverade påståenden och tyckanden lika stort genomslag som vetenskapligt grundlagda fakta. Vem som helst når idag en stor publik, oavsett utbildning eller formell ställning. Det råder en slags anarki på det område, som fram tills helt nyligen hängde ihop på ett logiskt sätt.

Allas rätt att tycka vad de vill ger inte mer demokrati
Vetenskapsmän klargjorde kunskapsläget, de folkvalda drog slutsatser och föreslog åtgärder, oberoende media förmedlade och ifrågasatte förslagen och den breda allmänheten valde sina beslutsfattare. Processen för att få fram bra och väl förankrade beslut fungerade någorlunda väl. Idag konkurrerar detta kunskapsbaserade system med ett annat system, som på ytan kan tyckas demokratiskt: allas rätt att uttrycka sin åsikt. Men detta nya system saknar förankring i formella strukturer och är helt öppet för påverkan av rykten och falsk information, mer eller mindre systematiskt framlagd av olika intressenter, som har egna agendor.

Fragmentiseringen begränsar förståelsen
Traditionella medier har delvis hakat på detta nya fenomen, med en anpassning till vad publiken vill ha, motiverat av vad reklamköpare är villiga att betala för exponeringstid. I jakten på läsare/tittare och en svårfångad publik vässar och förenklar medierna sina budskap. Rubriksättare vinklar hårt, inslagen görs kortare, kvällstidningar på nätet transformeras till kortvariga antologier över publiklockande filmklipp med 30 sekunders reklam och 60 sekunders innehåll. Fragmentiseringen gynnar inte förståelsen av vad som håller på att ske, snarare tvärtom. Begriplighet och sammanhang går förlorade i en strid ström av vinklade, upprörande filmklipp.

Kompromisser blir omöjliga om verklighetsbilderna inte stämmer
1800-talets gudstro och 1900-talets tilltro till en demokratisk utveckling har följts av en tro på den ledare som bäst formulerar medborgarens egoism. Om 1900-talet till stor del kanaliserade kollektiva lösningar är det individen som nu står i centrum. Extra känslig blir utvecklingen när makthavare i demokratier väljer att förstärka ifrågasättandet av vetenskapligt underbyggda rapporter och förslag. Talet om ”fake news” är ett sätt för antidemokratiska krafter att undergräva tilltron till den gemensamma världsbild, som behövs för att återkommande och nödvändiga kompromisser i beslutsfattandet ska få acceptans i stora delar av samhället.

Uppdrag istället för makt
Den som tror att 51% av rösterna kan bestämma helt över 49% har inte förstått demokratins styrka. Det är inte majoritetens diktatur som kännetecknar demokratin utan en stor lyhördhet för minoriteters och de svagaste gruppernas önskemål som är avgörande för demokratins fortlevnad. Alla som talar om ”maktövertagande” efter ett demokratiskt val borde fundera över ordvalet och istället betona det förtroende som väljarna gett något eller några partier att företräda dem. Var och en som använder ordet ”makt” i demokratiska sammanhang borde istället använda ordet ”uppdrag” för att ständigt hålla i minnet vad som är demokratins kärna.

Ekonomin skadar beslutsfattandet
Det ständiga flödet av vinklad reklam skadar också tilltron till verklighetsbilderna. Vad är sant? Vad är nästan sant? När vi ständigt utsätts för påståenden som ligger nära, på eller överskrider gränsen för det sanna trubbas vi av och förlorar känslan för vad som är korrekt. Svårigheten blir naturligtvis att begränsa reklamen i en ekonomi som så starkt betonar konsumtion, konkurrens och försäljningspris. Vi har byggt in oss i en ekonomisk modell som inte bara skadar miljön, klimatet och framtida generationers livsrum. Dagens ekonomi försvårar beslutsfattandet och kompromissandet. Det är ett tema jag får återkomma till.

Om vilsenhet och regelverk

Posted on by
Reply

När året och decenniet närmar sig slutet blir det naturligt att ta ett steg tillbaka och fundera över den lite större bilden. Varför ser det ut som det gör? Hur kan vi förstå utvecklingen?

1800-talet
En tanke som slog mig nyligen är att vi i Sverige länge har haft en sortering av folk och folk. Före första världskriget fanns en religiös tillhörighet med sociala koder. Söndagen var vilodag, morgonbönen i skolan en självklarhet och folk gick i kyrkan, bugade för överheten och tilltalade överklassen med deras titlar. Ordningen fanns där, som självklara strukturer.

1900-talet
Så vaknade arbetarna, organiserade sig, valde sina ledare och så småningom blev 1900-talet den pragmatiska socialismens och välståndets århundrade i Sverige. Utedassen byggdes bort, barnbidrag och semesterveckor, egnahemsrörelser och framtidstro präglade flera decennier. Tilliten växlade från gudstro till en tro på en rättvis välfärdsfördelning. Länge fylldes första-maj-tågen med demonstranter som lyssnade till de egna ledarnas tal, där maktens män (det var mest män) på ett märkligt sätt lyckades uppbåda kampanda mot sig själva och sin egen regering. Det fanns uppenbarligen en identifikation, som gjorde att tricket gick hem. Det var ju ”våra” representanter som gjorde vad de kunde för att forma ett rättvist samhälle.

Vad ska vi tro på?
Så småningom internationaliserades handeln och ekonomin blev allt mer digital och fiktiv. Värdepapper och förväntade vinster drog iväg och kvar blev den reala ekonomins arbetare i privat och offentlig regi. Privatiseringar och avregleringar ökade tillväxttakten på nationell nivå, samtidigt som klyftorna i samhället vidgades. Steg för steg blev det svårare för löntagarna att förstå vart samhället var på väg. Om farfar bad en bön och far sjöng Upp till kamp, vad skulle den nya generationen tro på?

Hoten gör sig synliga
Några fick det bra – villa, Volvo och vovve – lite aktier och en god förtjänst här huset såldes. Några kunde resa till New York och konsumera, andra fick nöja sig med en tur till Ullared. Och nu, när köp-och-släng-kulturen har rått ett tag, finns en vilsenhet. Var allt detta materiella helt fel? Är det jag som orsakar klimatförändringen? Kommer till på köpet en massa människor hit och gör anspråk på våra sociala skyddsnät? Hoten blir allt konkretare och människor söker sig till de enkla lösningarna.

Enklare att tycka än att veta?
Den materiella och sekulariserade tillvaro vi vant oss vid i Sverige har lämnat oss ensamma med de existentiella frågorna. Medieutbudet lockar med tidsfördriv och ”gilla”-knappar. Hellre än att lära oss något, fångar vi upp diverse mediala tyckarbubblor som blir små drev mot vem som helst som råkar hamna i onåd. I denna brytningstid försöker några ta ansvar, medan andra vägrar se sin egen roll i helheten. Greta och hennes miljoner följare, som stigit fram som en reaktion på hur de uppfattar att företag och politiker sviker möts nu av en egen motreaktion. Det är ytterst en kamp om vilken sanning som ska gälla.

Demokratins spelregler
Och bland alla dessa delfrågor finns demokratins framtid. Några krafter ser demokratin som ett sätt att ”ta makten”, medan andra ser de egna mandaten som ett förtroende från väljarna att företräda dem. Om 51% alltid ska bestämma över de 49%:en i alla frågor får vi snabbt majoritetens diktatur. Det är det motsägelsefulla i demokratin att den alltid måste hanteras som ett sätt att respektera motståndarsidan. Ungefär som reglerna på en fotbollsplan innebär att båda lagen ställer upp på de gemensamma reglerna. Inget lag ställer upp med 14 spelare och två egna bollar. Demokratins spelregler, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet måste respekteras. Då kan samtal föras på ett konkret sätt. När någon vill vinna matchen genom att tumma på de gemensamma reglerna har de diskvalificerat sig själva.

Kemikaliefrågan och ansvaret

Posted on by
Reply

Forskaren Christina Rudén har haft regeringens uppdrag att utreda ”Framtidens kemikaliekontroll”, (SOU 2019:45), en rapport på dryga 250 sidor, som presenterades på Världskulturmuseet den 5 december 2019. Den som följt kemikaliefrågan känner till att REACH-systemet sjösattes för att skapa ordning och kontroll över de kemikalier som används inom EU. Bekymret har bl.a. varit att varje ämne har betraktats var för sig. Det nya med Rudéns förslag är att införa gruppvisa bedömningar av kemikalier. Snarlika molekyler kan ofta antar ha samma egenskaper och kan därför rimligen bedömas som grupp. Kombinationer av kemikalier kan också vara skadliga för människa och miljö även om ämnena var för sig inte tycks innebära någon risk. Med hundratusentals kemikalier i omlopp är frågan angelägen. Vi vet ju inte vad vi utsätter oss själva, våra barn och vår omgivning för.

Ingen kommer undan
Kemikalier finns i vår närhet hela tiden. I luften, i vattnet, i maten och i de produkter och miljöer som vi vistas i. När REACH lanserades arbetade jag på Stiftelsen Ekocentrum i Göteborg och vi ordnade en mycket välbesökt seminariedag som handlade om den analys som Margot Wallström låtit göra av sitt eget blod. Många främmande ämnen finns i vårt blod och exakt vad dessa ämnen ställer till med vet vi inte. Att det kan finnas samband mellan minskad fertilitet, ökande allergier och andra sjukdomssymptom är i alla fall inte osannolikt.

11 skarpa förslag
Christina Rudén har i sin utredning landat i en förslagslista med 11 punkter, som delvis kan genomföras på nationell nivå, delvis på EU-nivå.

Viktigast är antagligen just detta att all lagstiftning inkluderar blandningar av kemikalier. (Ovanstående är hämtat från rapporten). Det duger inte att fortsätta att se varje ämne isolerat.

Varför är det OK att skada människor och miljö?
På ett plan kan man hävda att vår samtids användning av kemikalier är ett test på vilket slags samhälle vi vill ha. Ska det vara fortsatt tillåtet att skada ekosystemet bara för att ett visst ämne samtidigt gör en viss nytta? Ska företag få fortsätta att tjäna pengar på nyttan och samtidigt få ignorera nackdelarna med sin produkt? Kan vi långsiktigt ha ett näringsliv som skadar samhället och vår livsmiljö? Måste inte varje ansvarstagande företag inse att exploatering av människor och miljö är oacceptabelt?

Onödiga kostnader om etiska principer fått råda
När jag läser de 11 förslagspunkterna i Christina Rudéns rapport inser jag hur mycket kontroller, byråkrati och skattefinansierade kostnader som skulle kunna sparas bara vi hade ett näringsliv som byggde på etiskt sunda principer. Så länge det är OK att tjäna pengar på andra människors olycka och på att miljön förstörs lär inget hända.

Studentmanifestet ett bra verktyg
Men medvetenheten ökar och när studenter från våra högskolor vägrar arbeta för företag som inte tar ansvar kommer mycket att kunna förändras. Studentmanifestet är ett viktigt verktyg för den transformeringen.

Länktips:
SOU 2019:45
https://www.facebook.com/Studentmanifestet/

Vi får hålla tummarna för IKEA

Posted on by
Reply

Johanneberg Science Park ordnar relativt ofta frukostseminarier som är aktuella och intresseväckande. Idag gick jag för att lyssna på IKEA om deras ansträngning att hitta vägar ut ur plastberoendet. IKEA är ett rätt stort företag med 400 miljarder kronor i omsättning i drygt 40 länder. Att fasa ut den fossila plasten ur alla produkter och förpackningar är ingen lätt uppgift. Per Stoltz från IKEA sa bland mycket annat en mycket tänkvärd sak. ”Vi går all-in. Om vi säger att 80% ska vara förnybart till 2030 kommer alla att tänka att just deras del tillhör de 20 procent som inte berörs…” Därför har IKEA valt att säga att sortimentet till år 2030 ska vara helt förnybart eller återvunnet. Klokt tänkt.

Energihushållning ett bra mått
En annan talare på frukosten var Martin Strååt från Novoplast AB, ett företag med en fabrik i Karlskoga, där man mekaniskt återvinner plast som blir granulat. 2000 ton hanteras per år av 9 anställda, men ännu har man inte nått riktigt den volym eller den ekonomi som gör verksamheten lönsam. Det intressanta med Martins presentation var hur han jämförde värden. Om den plast företaget istället hade eldats upp i fjärrvärmeanläggningar hade värdet varit 50 Euro per ton. Nu är värdet 900 Euro per ton. På liknande sätt valde han att undvika att tala CO2 för att hellre tala om hushållning med energi. 95% av den energi som gått åt för att ta fram den plast företaget hanterar återstår efter den mekaniska bearbetningen. Att jämföra med hur förbränning i bästa fall fångar 50% av den energi plasten innehåller. Energihushållning som mått på ekonomi – en intressant och lärorik presentation denna morgon.

Tjänster blir viktiga
Per Stoltz fick frågan hur IKEA ser på sin affärsmodell framgent, hur ska man generera vinst när man säljer samma produkt om och om igen. För IKEA handlar det om realism. Resurserna räcker inte, vi måste alla vara beredda på att använda material på ett klokare, cirkulärt sätt. Och lära oss att ta betalt för tjänster i samarbete och på nya sätt, som utgår ifrån andra värden och värderingar än vi vant oss vid under den industriella revolutionen. När det gäller plasten finns det flera fallgropar, inte minst att hålla isär de plaster som kommer i kontakt med livsmedel från andra plaster och att plast används just där det är meningsfullt.

Per Stoltz hoppas att cirkulär ekonomi adresserar de stora frågor vi har att hantera: resursminskning, klimatfrågan och artutrotningen. Det är bara att hålla med. Och hålla tummarna.