Det finns ett EU-direktiv om införande av producentansvar för textilier. Senast den 1 januari 2025 ska alla länder ha ett system igång. Finland drar gång sitt system vid nyåret 1 januari 2023 efter att ha testat det i ett pilotstäder. I Sverige kom en utredning SOU2020:72 för ganska exakt två år sedan och därefter har det varit tyst. Jag har kikat på utredningen och remissinstansernas synpunkter för att förstå mer. (Länktips till utförligare genomgång se nedan).
Utredningen fokuserar på ett insamlingssystem Den svenska utredningen är ambitiöst upplagd och siktar på att producenterna, de kommersiella textilföretagen i Sverige, gemensamt ansvarar för ett insamlingssystem, som ska finnas i varje kommun. Kostnaden för systemet beräknas till motsvarande 23 öre per T-shirt. Samverkan med befintliga idéburna organisationer förväntas ske. Så att flödet av de 38 000 ton returnerade textilier som går vägen varje år inte störs. Drygt trettio remissvar inkom under remisstiden, dels från idéburna organisationer, dels från Avfall Sverige och Återvinningsindustrierna, från kommuner, Svensk Handel, Naturskyddsföreningen och många fler.
Invändningar: Kostnader för låga och återbruk borde ingått m.m. Intrycket är att ingen är nöjd. Några befarar att kostnaderna för insamlingssystemet är rejält underskattat, andra pekar på risken för att det blir liggande ett berg av osålda textilier som ingen vill ha. De idéburna organisationerna är rädda för att allt de de byggt upp under åren ska raseras när det kommer en stor aktör på arenan och förändrar folks beteende och hur man agerar när det gäller användbara plagg. Just att förslaget inte fångar upp både återbruk av produkter och materialåtervinning på samma gång är det flera som ser som en nackdel.
Efterfrågan på insamlat material? Det saknas tydliga incitament för hela kedjan av aktörer. Det räcker inte att insamling ordnas om det inte finns en avsättning och en efterfrågan på de nya produkter som insamlingen kan resultera i. Och där ligger kanske den allvarligaste invändningen – att det inte finns någon tydlig pull-kraft, någon som vill ha eller förutsättningar för att någon vill ha de produkter som insamlandet kan leda till. Risken är uppenbar att systemet bara når halva vägen.
Åk till Finland snarast! Det klokaste vi kan göra nu är att snarast åka till Finland och se och lära. Hur gjorde man där med sina pilotprojekt, vilka aktörer tar vilket ansvar i vilka led? Hur ser kostnadsfördelningen ut och hur medverkar välgörenhetsorganisationerna i systemet? För det är faktiskt bråttom. Av miljöskäl, av klimatskäl, av prestigeskäl (ska vi vara sämst i EU på detta???) och vi som alltid tycker att vi ska exportera vårt system…. ”in Sweden we have a system….”
Läs gärna den mer utförliga genomgången, länk här nedan. Där de olika argumenten citeras lite mer i detalj och resonemangen är lite mer utförliga.
(Den som vill läsa en kortare version som kan läsas på 2 minuter hittar en länk till den längst ner)
Det finns ett EU-direktiv sedan flera år om att varje land ska införa ett producentansvar för textilier, där syftet är att bättre ta till vara alla de textilier och kläder som idag till allra största delen bränns, ofta efter en kort användningstid. Överkonsumtionens baksidor syns kanske allra tydligast i modebranschen. Reklamen påminner oss dagligen om hur vi uppmuntras till att köpa nya plagg, som statistiskt sett används ett fåtal gånger innan de slängs. Av alla bakvända konsumtionsmönster är det väl bara plastleksaker och den processade matindustrin som kan konkurrera om ”sämst i klassen”-betyget.
SOU 2020:72 och remissvar I december 2020 kom en statlig enmansutredning, SOU 2020:72, som på över 500 sidor föreslår hur ett producentansvar för textilier skulle kunna organiseras i Sverige. Mer än 30 remissinstanser svarade inom remisstiden. Jag har läst igenom texterna, delvis skummat, måste jag erkänna, men har åtminstone skaffat mig en bild av förslaget, synpunkter och invändningar. Jag är inte så insatt på det textila området, men kanske kan jag just därför se andra aspekter eller behov än de som har mångårig och detaljerad kunskap om textilindustrin. Att dagens köp-och-släng-system är förkastligt är nog de flesta beredda att instämma i, särskilt om man ser till hur stora resurser, miljömässigt och mänskligt, som nyttjas idag. Dessutom behöver vi hantera klimatkonsekvenserna på en icke obetydlig nivå. Så EU har rätt i att något behöver göras. Frågan till utredningen var hur.
På plats 1 januari 2025 Det har två år sedan utredningen presenterades och drygt halvtannat år sedan reaktionerna inkom från branschen, från kommuner, från idéburna organisationer och andra. Kanske pågår något arbete i det tysta, men när nu den nya Tidö-regeringen tillträtt och avskaffat Miljödepartementet är sannolikheten stor att frågan prioriterats ned. Samtidigt kräver EU-direktivet att vi har ett producentansvar på plats om två år. Den 1 januari 2025 ska det fungera. Istället för att ligga i framkant på utvecklingen tycks Sverige nu hamna på efterkälken, trots utredningens tydliga ambition att vara en förebild för andra länder i EU. Risken är uppenbar att vi hamnar i ett läge där den lösning som införs blir otillräcklig och kanske t.o.m. motverkar sitt syfte.
Utredningen i korthet Utredningen beskriver mångordigt och ambitiöst hur ett insamlingssystem skulle kunna skapas och drivas av producenter och inte behöva kosta mer än 23 öre per T-shirt, som man skriver. Man har uppenbarligen lyssnat noga på Svensk Handel och de producenter och klädföretag, som förslaget primärt berör. Man har också försökt att väga in de idéburna organisationernas roll, eftersom mycket begagnade kläder och textilier samlas in och får förnyat värde den vägen. När det gäller kommunernas roll har utredningen tänkt sig att ansvaret för insamlingen ska ligga utanför kommunernas ansvar. Samtidigt måste insamlingssystemet finnas i samtliga kommuner, slås det fast. Och självklart ingår många formella avsnitt i utredningen, där det räknas upp en mängd befintliga lagar och förordningar som kan beröras av ett nytt regelverk. Intrycket blir lätt att ”här har man tänkt på allt”.
Drygt trettio remissvar Så läser jag svaren från drygt trettio remissinstanser och inser hur komplicerad frågan är. De som står mitt uppe i en verklighet har naturligtvis alltid lättast att hitta svårigheter och svagheter i ett förändringsförslag. Inte minst om förslaget innebär ökade kostnader eller ändrade konkurrensvillkor. Samtidigt slås jag av att flertalet remissvar har en konstruktiv ton; det verkar som att man gärna vill bidra till att få ett system på plats. Men av olika skäl ändå inte kan ställa sig bakom det förslag som utredningen presenterar.
Kolla vad andra gör Den tanke som slår mig är att vi borde söka en gemensam väg framåt med Danmark och Finland, som ju sitter i samma sits och har liknande konsumtionsmönster, vissa strukturella och industriella likheter osv. Inte minst i Finland har man vana att hantera snö och nederbörd, som kan vara avgörande för utomhus insamling av textilier. Fukt är direkt olämpligt att få in i insamlingskärlen. Finland har dessutom en liknande situation som vi när det gäller stad-land-frågorna, transporter, tillgång till cellulosabaserade fibrer osv. Jag kollar lite vad Finland gör.
Heja Finland I Finland finns regelverket nu på plats. Den 1 januari 2023 drar deras system igång i full skala. Jag hittar en nyhetstext på svenska på finska Yle och saxar ur den:
” Nästa år ska textilier samlas in separat vid avfallsanläggningar i hela landet, men 20 bolag har redan inlett textilåtervinningen och Stormossen i Korsholm är ett av dem. I ungefär två månaders tid har det varit möjligt att lämna in textilier för återvinning vid tre av Stormossens avfallsanläggningar. … Timo Lehtola, som är servicechef vid Stormossen, säger att ungefär tio kubikmeter textilier förts vidare för återvinning. – 71 procent av det insamlade har varit i okej skick, cirka 20 procent var förstörda eller sådant som inte gick att återvinna och några procent har gått till försäljning, säger han. De textilier som återvinns behöver vara i någorlunda bra skick. Textilier såsom regnkläder, väskor, bälten, skor underkläder och sängkläder ska inte heller föras för återvinning. (…) Det som lämnats in för återvinning grovsorteras först och sorteras sedan in enligt textilsort. Sedan tillverkas ny tygtråd av materialet. Textilierna förs till en anläggning i Pemar utanför Åbo. ”
Lär av det finska pilotprojektet och uppstarten Intrycket är att man genomförde ett pilotprojekt i tre städer för att testa systemet och med dessa erfarenheter i ryggen går man nu vidare och rullar ut ett system för retur och återvinning av kläder i hela landet. Rimligen bör en delegation från Sverige snarast besöka Finland för att se och lära. Mycket riktigt var det också flera av remiss-svaren på SOU 2020:72 som betonade vikten av att samarbeta i Norden. Vi tjänar mycket tid och minskar risken för misstag om vi lär av det finska upplägget.
Det kan bli mycket dyrare Flera av remissvaren trycker på att kostnadsbedömningen i utredningen är felaktig. Man kommer fram till helt andra siffror i egna bedömningar och drar därmed även slutsatsen att det inte blir försumbart (23 öre per T-shirt) och heller inte konkurrensneutralt om importkläder skulle åka snålskjuts på ett inhemskt system.
Ekonomiska drivkrafter och nyckeltal behöver synliggöras Det är en brist anser jag att utredningen inte tydligare tog ett parallellt ekonomiskt perspektiv på sitt förslag. Ska något fungera måste det kunna kopplas till tydlig ekonomisk vinst eller tydlig nytta på annat sätt. Även ett kostnadsneutralt system behöver hålla koll på utgifter och fördyringar. Ingen vill sitta med Svarte Petter i slutändan. Det är för övrigt i remissvaret från Textilimportörerna jag läser just om risken för att någon blir Svarte Petter genom att förslaget kan få som konsekvens att branschen kan tvingas lagra textilier hur länge som helst.
Konkurrensen mellan producenterna är kanske ett hinder? Det behövs ekonomiska och/eller andra incitament för aktörerna i kedjan runt återvinning och återbruk av textilier. Dessa incitament behöver synliggöras så att alla inblandade förstår vilka trösklar systemet bygger på. Några av remissvaren är även skeptiska till att branschens företag själva ska organisera och fördela kostnaderna för insamlingssystemet. Kanske är man rädd att det kan finnas konflikter inom en konkurrensutsatt bransch som gör att det är svårt att enas om ett kostnads- och ansvarsfördelningssystem. Och hur gör man när en aktör går i konkurs, som Indiska nyligen?
Djupare analys efterfrågas I Återvinningsindustriernas remissvar läser jag att de hade önskat en djupare analys av hur efterfrågan ska se ut och att systemet premierar produkter som är designade för återvinning: ” ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera textilier som är designade för återvinning med marknadens befintliga återvinningstekniker ekonomiskt. Detta kan exempelvis göras genom designkrav eller differentierade avgifter inom ramen för systemet. ÅI föreslår att producentansvarssystemet ska premiera producenter som använder återvunnen textilråvara i sin tillverkning med ekonomiska incitament inom ramen för systemet. (…) ÅI föreslår att utredningen kompletteras med en djupare konsekvensanalys kring både cirkularitet, miljö- och klimatnytta. ”
De idéburna aktörerna är oroliga De idéburna organisationerna ser sig till viss del lyssnade till i utredningen, men befarar ändå att deras huvudsakliga fokus – återbruk – inte uppmärksammas tillräckligt och heller inte kvittblivningen från sådant i den idéburna sektorn som inte blir sålt utan måste kastas bort. I ett av remissvaren hittar jag en pedagogiskt utformad illustration till några av de svårigheter Erikshjälpen ser.
Ur Erikshjälpens remiss-svar
Det blir svårt för allmänheten att förstå vilka varor som ska lämnas i vilken behållare, menar Erikshjälpen. Jag kan bara addera att dialogen med allmänheten är avgörande för folks vilja att göra rätt. Folk vill i allmänhet att den egna ansträngningen verkligen leder till något positivt. Tillförlitlighet och tydlighet blir avgörande för den enskilde. Inte minst ur detta gräsrotsperspektiv är en studieresa till Finland minst sagt angelägen. Erikshjälpen skriver också i sitt utförliga remissvar att:
Kedjan för textilier är mer komplex eftersom många textilier går att återbruka i befintligt skick, fler aktörer är inblandade och viktigast, betänkandet har dragit en gräns mellan textilavfall för återvinning och textil för återbruk som i praktiken inte finns. Gränsen utesluter textil till återbruk, alltså Second Hand, från producentansvaret. I bilden (till vänster) kan samma säck, beroende på vilken container den stoppas i, hamna i eller utanför producentansvaret trots att kläderna går igenom samma process med samma resultat. Det blir fel och skapar diskriminering och kanske utslagning. För textil krävs en avfallsförebyggande hanteringskedja som säkerställer en kanal från konsumenten direkt till återbruk, alltså Second Hand. En sådan sparar resurser. ( …) För textil finns redan flera fungerande hanteringskedjor som faktiskt gör jobbet åt producentansvaret. Men förslaget SOU 2020:72 tillämpar inte principen om likartat betalningsansvar utan går en annan väg utan att riktigt reflektera över vad det innebär. De som redan gör jobbet kommer inte att få ersättning. Verksamhet som nu samlar in textil för återbruk ska inte omfattas av producentansvaret. En sådan gränsdragning blir konstig eftersom Second Hand och ideella aktörer redan i dagsläget utför det insamlingssystemet förväntas utföra. Till skillnad från andra producentansvar finns kedjan redan. Nu! Långt innan producentansvaret har formulerats och införts. ”
38 000 ton passerar de idéburna organisationerna De idéburna organisationerna har gemensamt också lämnat ett remissvar, där de skriver: ”(Våra organisationer) bygger upp en fungerande infrastruktur för insamlingen av 38 000 ton textiler, de fungerar som en viktig motor för återanvändning med sina secondhand-butiker runt om i landet och de bidrar till ovärderlig social nytta genom sina verksamheter. Förslaget vädjar enbart till producentsystemet att hitta samarbetsformer med de ideella. Det är i vår mening inte tillräckligt eller rimligt.” Invändningarna från Erikshjälpen, Röda Korset m.fl. organisationer är så pass allvarliga att de inte går att bortse ifrån. Befintliga returhanteringssystem och volymer ska naturligtvis inte elimineras av ett nytt, storskaligt och näringslivsanpassat system, där fokus dessutom inte ligger på återbruk utan på återvinning. Det där med barnet och badvattnet…
Så här fungerar det befintliga systemet Human Bridge beskriver sin del av det befintliga insamlingssystemet så här: ”Human Bridge använder ett storskaligt system med utrustning, påkostad för vädertätning, för textilinsamling. Detta innefattar hundratals 20”- containers med lastväxlarflak för uppsamling i hubbar samt 38 kubikmeters specialcontainers för insamling på återvinningscentraler (ÅVC). Därutöver finns uppåt tretusen insamlingsboxar i det offentliga rummet och i fastighetsnära insamling, placerade i ett 140-tal kommuner i södra och mellersta Sverige1. Human Bridge placerar alltid ut utrustning enligt överenskommelse med kommuner, fastighetsbolag och FTI.” De bekräftar till stor del i sitt remiss-svar de farhågor de idéburna organisationerna för fram. Man skriver: ”De drivs av en idé och tillskapar resurser för att kunna genomföra bistånd och sociala insatser, i Sverige och utomlands. Textilinsamlingen är inte enbart ett mål utan framförallt ett medel. I det sannolika scenario vi tecknat ovan riskerar de ideella aktörernas textilinsamling i det offentliga rummet, utöver secondhand, att minska eller upphöra.” De räknar även upp följande behov: ”* Ekonomiska incitament med ersättning för både insamling och sortering * Ersättningsmodell som premierar kvalitet och säkerställer torr användbar textil * Insamlingsmetoder som säkerställer att textiliernas kvalitet inte försämras * Sorteringskapacitet att leverera efterfrågad textil. * Marknader för både textil till a) återbruk och b) återvinning ”
Var finns efterfrågan? Ett annat kanske angörande argument handlar om efterfrågan. Vem är det egentligen som ska efterfråga de insamlade materialen? Risken finns att utan en tydlig efterfrågan på det återvunna materialet blir mycket liggande på hög och riskerar att förstöras av fukt eller mögel, kostar pengar att lagra och saboterar intresset för att bidra till insamlingen. Om folk får klart för sig att allt bara ”läggs på hög” för att senare ändå eldas upp inser de inte varför de ska anstränga sig och lämna in textilier separat. Det finska exemplet där insamlat material blir tråd är också ur detta perspektiv intressant att ta del av. Hur ser efterfrågan ut i Finland? Lagerhållning? Berg av insamlat som inte kommer till användning?
Arbetskläder och hotellakan bör hållas utanför Verksamheter som säljer respektive tvättar yrkesrelaterade textilier, såsom arbetskläder och hotelltvättar, har andra invändningar till utredningen. Man pekar på kemikalieinnehåll och nedsmutsning av arbetskläder och att arbetskläder slits till de inte längre kan användas, vilket skiljer dem från andra kläder. Tvätterierna pekar på värden av rena fraktioner som hanteras av professionella tvätterier, och där det finns ett värde att hålla isär dessa flöden just på grund av att de är homogena till sitt innehåll.
Kemikalierna Kemikalieinspektionen, KemI, har också synpunkter på utredningen. Jag hade nog förväntat mig mer resonemang kring textiliernas innehåll av farliga kemikalier. Men man pekar på en komplikation som är svår att kringgå: ”Kontaminering av textil under användningsfasen ger upphov till särskilda svårigheter inför eventuell återanvändning då innehavaren behöver känna till vad som skett med textilen för att kunna sortera den rätt. Det här behöver omhändertas vid införandet av ett producentansvar för textil.” Även om systemet med elektroniskt märkning, det som kallas RFID i officiella sammanhang, eller ”taggar” i vanligt språkbruk, kvarstår ju användningen som en osäkerhet. Inte minst om textilierna har använts i sjukhusmiljö eller som skyddsplagg i olika processer.
Avfall Sverige ser två vita fläckar i förslaget Avfall Sverige är en tung aktör i sammanhanget. Bakom sig har man 400 aktörer, många av dessa kommuner och deras avfallsbolag. De lyfter fram ett par ganska centrala invändningar: Dels pekar man på oklarheten vad som gäller det material som inte samlas in: ”Avfall Sverige ser inte att föreliggande förslag till reglering tar höjd för ett fullt operativt och finansiellt ansvar genom att det inte finns någon reglering som säkerställer ett ansvar för producenterna för det textilavfall som inte lämnas till ett tillstånds- eller anmälningspliktigt insamlingssystem.”Man pekar också på att det kan uppstå en situation där ingen aktör söker tillstånd att bedriva insamlingsverksamhet: ”Risken är annars en situation där ingen aktör ansöker om tillstånd och där det inte etableras något insamlingssystem, (..) eftersom det inte regleras något primärt krav på producenter att tillhandahålla insamlingssystem vid sidan av det sekundära kravet för tillståndspliktiga insamlingssystem att tillhandahålla sådana.” Detta är två vita fläckar i utredningen som lätt kan bli väldigt stora problem.
Kopplingen till ökad livslängd saknas Naturskyddsföreningen saknar i sitt remissvar en tydlig koppling till incitamenten för att generellt producera textilier med längre livslängd och att driva mot ökad återanvändning. De efterlyser bl.a. styrmedel som produktpass, eco-designkrav, incitament för nya affärsmodeller, skatt på jungfrulig råvara m.m. Delvis ligger dessa förslag utanför EU-direktivet, men givetvis hade det varit bra att inkludera fler förslag som kan komplettera förslagen så att det ”blir lätt att göra rätt”. Ändrade beteenden är inte så lätt att åstadkomma och ska konsumenter lära sig nya rutiner kan man inte återkomma flera gånger inom samma produktområde.
Synliggör råvaran Ska jag försöka summera mina intryck av utredningen och synpunkterna får det bli att det grundläggande felet tycks ha varit att man utgick från att förslaget handlar om avfall. Det hade varit mer konstruktivt att utgå från ett råvaruperspektiv. Hur tar vi till vara den här råvaran så smart som möjligt? Hur synliggör vi att råvaran finns, beskriver dess kvalitet och användbarhet och skapar utrymme för en långsiktig efterfrågan på just denna råvara? Vem ska ha ansvaret för olika delar av denna up-cycling, där ett redan använt material ska efterfrågas in i produktion? När det finns en avsättning för materialet och en efterfrågan faller övriga bitar lättare på plats.
Bygg på det som fungerar och skala upp Det är nödvändigt att skapa ett system som inkluderar och premierar återbruk, re-make, upcycling och återvinning, samtidigt som vi fasar ut miljöskadliga produkter, där fossilt baserade material av självklara skäl är i fokus. Kanske ska ansvaret för EU-direktivets förverkligande i Sverige läggas på de aktörer som redan är igång. Och att vi bygger en lösning som skalar upp det arbete som redan bedrivs av idéburna och som kan kompletteras av progressiva företag, som inser värdet av att åstadkomma något bättre. Helhetstänkande bortom EU-direktivet känns som rätt väg att gå. Gärna med förankring i verkligheten, den verklighet som Tidö-gänget uppenbarligen har svårt att förhålla sig till.
Sedan ska vi heller inte förvillas att tro att optimerade materialflöden är det enda som ingår i Cirkulär Ekonomi, men det påpekar jag ju i återkommande bloggtexter.
Svenskt Näringsliv har satt ihop en ambitiös rapport om hur man ser på Cirkulär Ekonomi (CE) och vad man önskar att regeringen gör för att underlätta för svenska företag att ta vara på möjligheterna med denna utveckling. (se länktips nedan). Det är 70 sidor, förvisso med grafiska tomsidor och lättlästa uppslag, men ändå. Jag blir ändå lite förvånad. Det var inte så länge sedan jag läste en skrift från Ratio (som står Svenskt Näringsliv nära) som höll en helt annan, närmast försiktigt avvisande, ton i relation till tankarna på en cirkulär ekonomi.
En väl underbyggd skrift Naturligtvis präglas den nya skriften av ett företagsperspektiv på samhället och naturligtvis finns ordet tillväxt med som en ryggmärgsreflex. Men bara tre gånger på sidan 6 och med slutsatsen att ”Cirkulär Ekonomi är ett möjligt tillväxtverktyg för en global hållbar utveckling”. Tillväxtperspektivet verkar mest finnas med som en slags eftergift åt traditionalisterna i industrin. Resten av skriften belyser helt andra saker och på ett, faktiskt, välunderbyggt sätt. Hänvisningarna till ett trettiotal fotnoter, som pekar på forskning och myndighetsdokument, ger ett seriöst intryck.
Rapporten ställer krav på regeringen Ett avgörande motiv för Svenskt Näringsliv att detaljerat redovisa möjligheter med och hinder för CE hittar jag på sidan 17, där de skriver: ” Politiken och det offentliga har här stor möjlighet att främja det svenska näringslivets omställning och stärka den svenska konkurrenskraften globalt. Detta förutsätter rätt och långsiktiga ramar, ett globalt fokus samt en utvecklad dialog med näringslivet för att hitta rätt lösningar. Sverige och svenska företag har särskilt goda förutsättningar att ta en ledande roll i utvecklingen av en cirkulär ekonomi. Genom att vara i framkant i den cirkulära omställningen kan svenska företag bidra med dubbel nytta – dels genom att exportera produkter och tjänster för att skapa global klimat- och miljönytta, dels genom att bidra till tillväxt och välstånd (skatteintäkter och arbetstillfällen) i Sverige.” Man vill inte missa tåget och vill ha draghjälp av den svenska regeringen så att åtminstone EU enas om lagar, regelverk, definitioner och samsyn kring alla detaljer som idag utgör tydliga hinder för CE. På så sätt utgör hela skriften en välunderbyggd argumentation för att få regeringen att prioritera frågorna och att säkerställa industrins konkurrenskraft.
Konkreta exempel stödjer framställningen Svenskt Näringsliv vet naturligtvis hur olika tidsskalor som gäller för näringslivet och för det offentliga, inte minst på EU-nivå. Bakom flera av de förslag och önskemål som presenteras går det att känna den frustration som finns hos företag, när de fastnar i otidsenliga regelverk och inte kan förverkliga sina resurssparande och lönsamma åtgärder. Skriften innehåller flera illustrativa exempel på hur EU-regler och nationella bestämmelser hindrar företagen att bli effektivare och smartare. Sådana exempel finns på sidan 24, 31 och 33 i skriften. Intrycket blir att argumenten för regeringen att agera förankras i företagens verklighet.
Åtta ganska väl valda rubriker Man har grupperat sina synpunkter eller krav under åtta tematiska rubriker. Det handlar om marknad, regelverk, avfall , kemikalier, styrmedel, innovation, funktionsförsäljning och utbildning. Det som väcker min nyfikenhet är framför allt avsnittet om funktionsförsäljning. Inser Svenskt Näringsliv hur funktionsförsäljning förändrar balansen mellan säljare och nyttjare på ekonomiskt och juridiskt plan? Vill man underlätta denna del trots att den bryter med volymtänkandet och den traditionella synen på hur företag blir lönsamma? Inser man att värdet i ett cirkulärt konstruerat företag ligger i hur väl man lyckas bevara värdet på de produkter och relationer man har? Att det leder till formella och informella samarbeten snarare än att till varje pris vinna på att runda regelverk eller kapa ”onödiga” kostnader? Fattar man allvaret?
Se upp med storskaligheten En central del i rapporten handlar om hur avfall måste kunna ses som resurs. Inte bara i täta symbioslösningar som i Sotenäs utan också där resurser kan exporteras över landsgränser för att tas till vara. Och självfallet tilltalar denna del de företag som ser sin roll att idka storskalig materialhantering, sortering, kvalitetssäkring etc. För att inte fastna i överdimensionerade volymbaserade lösningar får dock inte denna syn på hushållning bli dominerande, är min uppfattning. Vi måste bli bättre på att identifiera korta och kvalitetshöjande loopar för produkter som kan hållas vid liv på mer lokal nivå, där transporter och volymer inte håller fast oss i ett ohållbart system, är min inställning. Men naturligtvis måste Svenskt Näringsliv peka på sina medlemmars behov, det vore fel annars. Samtidigt har rapporten helt rätt i att avfallsproblematiken skyndsamt måste åtgärdas. Avsnittet om avfallsdefinitioner och hinder kring hur avfall blir resurs behöver regeringen och EU snarast börja arbeta med.
Hävstångsperspektivet saknas, men dörren står på glänt Den del av CE som jag gärna lyfter fram är hur CE kan bli en hävstång för den nya ekonomin, där särintresset från näringslivets och aktieägares sida balanseras mot samhällets och framtidens legitima behov. Avvägningen mellan hur ekonomin ska skapa välfärd nu och för framtiden behöver ändras och här ser jag CE som en hävstång. När ägandet, ansvaret och hela frågan vinst och vinstredovisning ifrågasätts och istället fokus hamnar på värde och mervärde med det vi producerar och nyttjar sker ett verkligt paradigmskifte. Den här dimensionen finns av kanske självklara skäl inte med i Svenskt Näringslivs skrift, men dörren hålls i alla fall på glänt för ett paradigmskifte, vilket är spännande.
Funktionsförsäljning och kringliggande villkor På sidan 55 och framåt beskriver man ganska utförligt hur funktionsförsäljning skiljer sig från traditionella affärer, vilka hinder och oklarheter som finns kring funktionsförsäljning och vad man anser att regeringen bör göra för att underlätta för denna typ av affärsverksamhet. Man lyfter behovet av dialog och förståelse för hur långivare ska bedöma affärsplaner och preciserar även ett antal oklarheter: ”Näringslivets utveckling av tjänstebaserade cirkulära affärsmodeller såsom, t.ex. funktionsförsäljning hindras idag bland annat av nationella regelverk inte är anpassade, saknas eller att det är otydligt hur dessa ska tillämpas på de nya affärsmodellerna. Det gäller t.ex. civilrätten (sakrätten), avsaknaden av redovisningsrekommendationer, hantering av avtals- och försäkringsfrågor samt skatteregler, t.ex. hur funktionsförsäljning ska hanteras i beskattning. Det finns också otydligheter kring ägarskapet av en produkt vid ”delat” ägande för i första hand lösöre respektive fast egendom och avseende skyddet för nyttjanderättshavaren vid ägarens eller funktionssäljarens konkurs, eller utmätning hos denne.” Intrycket blir att Svenskt Näringsliv vill hjälpa de företag som går i den här riktningen. Förmodligen för att ett stort antal medlemsföretag har insett att det nuvarande resursslösande sättet att bli lönsam inte har framtiden för sig. Och då är det viktigt att vara tidigt på banan för att inte förlora konkurrenskraft.
Finland ligger ljusår före oss När det gäller kompetensbehovet för att företagen ska klara klimatomställningen nämner man på sidan 59 att 60 procent av branscherna har ett kompetensbrist. Om två decennier säger sig 75 procent av branscherna ha kompetensbrister enligt en redovisad undersökning på sid 60. I samma avsnitt pekar skriften på hur Finland har agerat för att åtgärda detta. I finska Sitras projekt för utbildning på alla nivåer skriver de tydligt vilken ambition Sitra-projektet har: ”Vi tror på att när dagens studerande utexamineras kommer vi inte längre att tala om cirkulär ekonomi utan det kommer helt enkelt att vara det enda sättet att agera.” Där är vi ännu inte i Sverige, men strateger på svenska företag är läskunniga och inser naturligtvis att Sverige håller på att halka efter. Inte minst i dessa tider då marknadskrafterna har satt klorna i den svenska grundskolan och gymnasiet och prioriterar vinst före elevernas kunskapsnivå, dessutom dolt av glädjebetyg för att locka ”kunder”….
Den cirkulära momsen är en nyckelfråga Ett annat avsnitt som nästan når hela vägen är när Svenskt Näringsliv skriver om momsen. Jag hade naturligtvis önskat att man propagerat för en cirkulär moms, en alternativ moms, som företagen kan välja att redovisa enligt. Så att systemen inte behöver blandas ihop. Den traditionella momsen passar i den linjära ekonomin, där varje förädlingsled fram till konsumtion och destruktion har sin ingående och utgående moms. Men i den cirkulära ekonomin behöver momsbeskattningen se annorlunda ut. Skriften tar upp detta på sidan 46 och framåt. De föreslår att delningsekonomin ska ha större utrymme för skattebefrielse, vilket jag inte är helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Även i ett samhälle som har en stor andel delningsekonomi måste vi hitta sätt att finansiera våra gemensamma samhällsutgifter. Men i avsnittet om dubbelbeskattning håller jag helt med. Den cirkulära momsen, som jag anser ska vara en alternativ, valbar moms, behöver kunna fånga upp att konsumenter också kan vara ett led i en lång kedja av produktinnehavare. Det finska systemet med vinstmarginalbeskattning kan vara en modell att titta närmare på. Men regelverket för cirkulär moms mår enligt min mening bäst av att utvecklas oberoende av den traditionella, linjära, momsen.
Varför nämns inte handelshögskolorna? På utbildningsområdet talar skriften mycket om universitet och högskolor, men nämner inte konkret handelshögskolorna, vilket är lite märkligt. Om det är några lärosäten som skyndsamt behöver etablera plattformar för forskning och utbildning för den cirkulära ekonomin är det väl just handelshögskolorna. Det är där samhället förväntar sig att spetskompetensen ska återfinnas, när det gäller hur den cirkulära ekonomin ska uttryckas i nationalekonomiska termer, hur företagens redovisningar ska göras och hur en bred kompetens ska spridas inom hela utbildningssystemet. Vi måste nog skyndsamt titta på hur Finland gör.
Dörren står på glänt Slutintrycket av ”Skapa goda förutsättningar för den cirkulära ekonomins framväxt”, som är namnet på Svenskt Näringslivs rapport, blir att det genomarbetat och väl underbyggt material, som regeringen inte utan vidare kan stoppa in i arkivet. Risken är ändå uppenbar att skriften hamnar i högen ”Läst men ej förstått innebörden av”, eftersom den nya regeringen valt att hellre ta intryck av högerpopulisternas dagordning än vetenskapen. Jag hoppas jag har fel. Samtidigt är det naturligtvis uppenbart att den fulla potentialen i CE inte beskrivs i skriften, den potential som handlar om ett verkligt paradigmskifte, där ägandet blir mindre betydelsefullt, där omsättningsökning inte längre är synonymt med volymökning och prissänkning, där kvalitet, ansvarstagande och samarbete blir viktigare än snabba cash. Men dörren står på glänt. Uppenbarligen har delar av näringslivet förstått vart vi är på väg eller vart vi måste ta vägen om vi ska ha kvar en planet och ett hållbart näringsliv som kan försörja oss och våra barn och barnbarn.
Och lite kul är faktiskt Jenny Svärds (en av författarna bakom skriften) jämförelse i ett debattartikel: ”Det vi står inför är ett paradigmskifte. På samma sätt som mobiltelefonin förändrade vårt sätt att kommunicera kommer kraften i den cirkulära ekonomin förändra vårt sätt att konsumera och använda produkter.”
Länktips:
Svenskt Näringslivs rapport från november 2022 här
Det finns tyvärr en del missuppfattningar kring vad begreppet Cirkulär Ekonomi egentligen står för. Många har fastnat i inställningen att den handlar om en optimerad materialhantering, där målet är att om och om igen cirkulera produkter och material i ett näst intill evigt kretslopp. Inte ens flaskglas klarar det. I snitt kan glasflaskor cirkuleras 33 gånger, sedan blir materialet odugligt för nytt flaskglas. Cirkulär Ekonomi (CE) måste framför allt istället ses som en motvikt till det linjära och kortsiktiga ekonomiska system vi har tillåtit växa fram under efterkrigstiden. Rätt använt blir CE en hävstång för att etablera den nya ekonomin, som syftar till att fånga, ta till vara och fördela värde och mervärde snarare än vinst.
Låt oss inte luras av den storskaliga industrins agenda Det finns starka krafter som gärna vill styra in CE i riktningen av materialhantering i stor skala. Att exempelvis plast, fibrer och sågspån ska hanteras i stora volymer för att reproducera nya varor. Men det är inte den stora förändring som CE kan innebära. Inlåsning i stora volymer, maskiner och flöden riskerar att bibehålla flera av den nuvarande ekonomins nackdelar. Istället behöver vi inse potentialen för CE ut ett generellt perspektiv. Nedan listas några av de viktigare aspekterna av CE i jämförelse med den nuvarande, linjära, ekonomin.
Några exempel En stor skillnad är att ägande ersätts av nyttjande. Det innebär att säljande företag tillhandahåller en produkt per tidsenhet eller per nyttjande. Tillverkaren kommer då oftare än idag samarbeta med distributörer som sköter kundkontakten. När ägandet och ansvaret kvarstår hos tillverkaren blir det avgörande med kvalitet och livslängd för att skapa lönsamhet. Det leder också till en framväxt av en tjänstesektor där tapetserare, reparatörer och hantverkare m.fl. får en nyckelroll för att se till att kunden är nöjd. Nya företag fyller funktioner mellan tillverkare och kund. När produkten finns kvar hos tillverkaren blir det extra intressant att på ett effektivt sätt byta slitagedelar och att skapa korta kretslopp. Designen av nya produkter påverkas därmed också.
Värde istället för vinst Ett värde- och mervärdesfokus som kan ersätta vinstdito är extra intressant om vi strävar efter en ny ekonomi i balans med vad samhället, planeten och framtiden mäktar med. Enbart CE räcker inte för detta, men ger förutsättningar för en ny typ av mätning och redovisning av ”resultat”. Om vi menar allvar med en ny ekonomi som är i balans med planetens förutsättningar måste nyttan med det vi gör balanseras på ett nytt sätt, där effekterna för individen, företaget, samhället (skatter etc) och framtiden (hållbarheten) balanseras på ett optimalt sätt. Idag handlar det mesta om aktiekurser, företagsvinster och därur förväntade överskott, privatekonomiska fördelar osv. Genom att inkludera värdet av att en produkt inte orsakar resursuttag, inte ger miljöförstörande utsläpp och istället genererar mervärden på olika nivåer lägger vi grunden för den nya ekonomin. Mervärden handlar om många ”icke-saker”, inte minst för nyttjaren som slipper förvara en produkt när inte används och istället kan, via avtal, försäkra sig om tillgång till produkt vid rätt tillfälle. Även avfall som inte uppstår innebär ett mervärde i den cirkulära ekonomin.
Försäkringsbranschen har mycket att ta tag i Även försäkringsbranschen har här helt nya fält att bli aktiva på. När ansvarsgränserna mellan olika aktörer förändras kommer alla behöva säkra upp sig med försäkringar. Det kan handla om hur snabbt en ersättningsvara ska finnas på plats, vem som ska säkerställa att användandet sker på rätt sätt osv. Här finns mycket för försäkringsbranschen att ta tag i. Mervärdet för konsumenten kan bli en större trygghet och en bättre tillgång till modernaste teknik. Mervärdet för hyresgäster kan vara att man gemensamt handlar upp en särskild tjänst, som alla kan nyttja – kanske av en kunnig granne – vilket skapar en extrem snabbhet i responstid och genererar arbetstillfällen.
Tankeskiftet Potentialen för CE ligger i att vi flyttar fokus enligt listan ovan. Inte att vi optimerar materiella flöden. Det kommer säkert också bli aktuellt att hitta lösningar för våra materialresurser, men det är inte dessa som är den stora förändringspotentialen. Tankeskiftet ligger i att vi bygger, förvaltar och delar rättvist på de värden och de mervärden den nya ekonomin kan ge.
Kenny Genborg heter en journalist som skriver om samhällsfrågor, politik, medier m m ur ett göteborgskt perspektiv. En mening fastnade nyligen i mitt minne, när jag läste den på hans blogg. ”Facitdöden står för bildörren”. Vi som var med minns hur Åtvidabergs Facit inte klarade omställningen på 70-talet från att tillverka och sälja analoga räknemaskiner för kontor, till att haka på den snabba trenden med elektroniska kontorshjälpmedel – det som senare skulle bli kontorsdatorer och lap tops. Facit blev, med facit i hand får man väl säga, förlorare när tåget gick. Lite som Nokia som missade Smart Phone-utvecklingen drygt 30 år senare. Så hur är det med bilstaden Göteborg? Kenny Genborg lyssnar på entusiastiske VD:n Peter Carlsson, som basar för Northvolt. Och kan inte låta att tvivla på om regeringen och näringsministern egentligen förstår batteriernas roll i omställningen. (Länktips, se nedan).
Nytänkande Tesla är inte en fossilbil som bytt till elmotor. Och ska man konkurrera på elbilsmarknaden är det smart att se nästa generation fordon som en ny slags plattform, där batteriet är en helt integrerad del av konstruktionen, menar Kenny Genborg. Och passar på att undra om nygammal kärnkraft tidigast år 2035 (så som regeringen planerar) är tillräckligt vasst för att matcha industrins och kundernas omställning. Förvisso kan det vara smart att inte ligga i spetsen för utvecklingen. Det finns flera industriella utvecklingsidéer som har gynnat det företag som etablerades strax bakom pionjärerna. Men när tåget går, eller bildörren stängs, kan det plötsligt vara för sent att komma på banan.
Flera förändringar som måste ingå i elektrifieringen Ur mitt perspektiv måste elektrifieringen av fordonsflottan kopplas till åtminstone tre andra förändringar för att bli en lyckosam del av en hållbar framtid. Och där tycks det som varken Northvolt eller regeringen har landat i sin analys – ännu är väl bäst att tillägga. För det första. Resursanvändningen måste inkludera redan befintligt material. Vi tar material ur jordskorpan i en takt som inte är hållbar. Produktion måste bygga på en maximal återanvändning av material. För det andra. Tjänstefieringen måste öka och fordonen utnyttjas mer än idag, något som kommer att förändra ägande, affärsmodeller, nyttjandeavtal, parkeringsvolymer osv. Bilar som står och rostar 95 procent av tiden blockerar ytor och kostar bara pengar. Mobilitet måste gälla istället för ägande. För det tredje. Bilarnas energilager måste kunna tas till vara. I spannet mellan 20 och 80 procents laddning kan bilbatterierna bli en intressant reservkraft i det som kallas V2G, Vehicle-to-grid, där energin förs över till nätet och överbryggar perioder av svag effektillförsel från vind och sol. Volkswagen ser t.ex. sig själva som ett framtida energibolag, där de hjälper sina fordonsnyttjare att tjäna pengar på bilens laddning. Det finns fler systemförändrande parametrar som kan handla om hur vi flyttar gränsen från ”privat” till ”kollektivt” resande, inklusive hur vi ser på tillgänglighet, flexibilitet osv. Samt rättvis laddning av fordon, så att även boende i hyreslägenheter får tillgång till den nya tekniken.
Står Facitdöden för bildörren? Så frågan är om Facitdöden står för bildörren i Göteborg. Tänker Volvo Cars tillräckligt innovativt kring hur de ska tjäna pengar på sin produktion av fordon i framtiden? Om Volvo Cars försvinner kanske hoppet står till AB Volvo med lastbilar och bussar. Och där är möjligen konkurrensen inte lika knivskarp. Men på den tunga sidan – har jag hört från personer som noga bevakar den branschen – är utvecklingen av fordon utan förare längre kommen. Troligen för att bussar kör samma sträcka om och om igen och det skulle tala för att datorerna kan lära sig vad som kan hända på resvägen. Troligen börjar branschen med autonoma fordon inom inhägnade fabriksområden, flygplatsterminaler och liknande.
Populism och verklighet kolliderar Att den nya regeringen inte förstår hur industrin tänker är märkligt. Alla borgerliga regeringar har ju av tradition haft mycket täta kontakter med näringslivets organisationer och lyssnat noga på vad industrin behöver. Men inte Tidölaget. De har fallit i sin egen kärnkraftsfälla eftersom de satsade på att budskapet om snabbt etablerad kärnkraft var en valvinnare. Men tyvärr kom verkligheten emellan och ”spökade”, som en av populistpolitikerna till höger så träffande formulerade det. Populism och verklighet kolliderar snabbt och lätt.
Kungliga IngenjörsVetenskapsakademien, IVA, ordnade ett välbesökt seminarium den 8 november i Göteborg med rubriken ”Digitalisering av vård och omsorg – möjligheter och barriärer”. Ulrika Kolsrud från Essity och ledamot i ledningsgruppen för IVA Väst lät som moderator ett antal kunniga personer på området delge sina tankar i ett snabbt tempo. Ett 60-tal personer i publiken fick en utmärkt genomgång av var frågan befinner sig och hur olika aktörer tänker kring teknikutveckling i relation till vård och omsorg. Märkligt nog nämndes inte de företag som helt fokuserar på digitala appar, typ KRY, alls under kvällen. Men seminariet gav några hoppfulla besked om man som jag letar efter exempel på förändrade synsätt som hjälper oss att vända utvecklingen.
IVA-rapport i sammanfattning Linda Olsson inledde med en sammanfattning av vad ett nyligen avslutat IVA-projekt landat i för slutsatser. Hon redogjorde för 10 slutsatser och 7 förslag, där jag bl.a. noterade hur man betonade att integritetsfrågorna måste inkluderas och potentialen ur ett helhetsperspektiv måste tas till vara. Projektet föreslår att upphandlingsverktyget stärks, att det skapas mer utrymme för test- och innovationsmiljöer – vilket inte är lätt i en stram linjeverksamhet. Hon nämnde också hur viktigt det är att fånga upp personer i det ”digitala utanförskapet” och att skynda på arbetet med en digital infrastruktur. Man vill också använda juridiken mer proaktivt, tyvärr utvecklades inte den punkten, så vad som avses blev lite hängande i luften. Frågor kring den personliga integriteten är delvis en broms idag. Med digitalt utanförskap avsågs personer med ovana att använda tekniken, personer med olika funktionshinder och för vissa personer spelar ekonomin en avgörande roll. Däremot nämndes inte språkliga hinder, men det finns rimligen med. Det var lite överraskande, och hoppfullt, att fokuset låg på människan, inte på tekniken.
Digitalisering frigör tid Ann-Marie Wennberg Lärkö, sjukhusdirektör vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, betonade i sitt anförande hur vi blir fler äldre och fler sköra äldre osv. Hon ser de digitala lösningarna som dellösningar exempelvis genom maskininlärning för att snabbt och träffsäkert analysera hudförändringar, en bättre träffsäkerhet i diagnoser och att frigöra läkartid för fler kontakter med patienter. Det finns också utmaningar när det gäller kompetensfrågor, att hantera stora mängder hälsodata och att fokus måste vara att låta det mänskliga mötet få ta den tid som behövs.
Digitalisering är verksamhetsutveckling Boel Mörck, informationsdirektör vid SahlgrenskaUniversitetssjukhuset, har en nyckelroll som ansvarig för VGR:s satsning på framtidens vårdinformationsmiljö. Hon beskrev digitaliseringen som att den till 80-90 procent handlar om verksamhetsutveckling. Digitaliseringsstrategin handlar enligt henne om kompetens, trygghet, innovation, infrastruktur och ledning. Hon nämnde fem fokusområden: att stödja medarbetarna, att göra patienten delaktig, att öka tillgängligheten, att frigöra tid för verksamheten och att hantera hälsodata. Man vill använda data på flera nivåer. Svårigheterna handlar bland annat om hur långa processer det blir och att upphandlingar som gjorts för ett tiotal år sedan snabbt blir inaktuella, samt att samverkande regioner har olika beslutsprocesser.
Viktigt att komma ihåg varför man digitaliserar Ann Söderström, sjukhuschef vid det fristående Carlanderska sjukhuset, betonade i sitt anförande att cirka hälften av primära vårdbesök hanteras av de privata aktörerna. Hos de privata aktörerna finns resurser och även en flexibilitet i beslutsfattandet som kan vara värdefull. Det är enklare för privata aktörer att vara arena för olika pilotprojekt. Hon betonade även att motivet bakom varje digitaliseringsförslag måste vara tydligt – varför man gör något. Hon tog ett exempel där en digital sortering av sökande kan underlätta för att ge patienter rätt turordning. Det finns också skillnader i förväntningar hos personal och hos vårdsökande när det gäller de digitala stöden, liksom brister i standardisering mellan regioner.
Spännande utveckling på Essity Axel Nordberg, direktör på Essity med ansvar för vissa utvecklingsprojekt, tog i sitt anförande upp leverantörens roll och exemplifierade med en mätutrustning som tagits fram för att mäta fuktighet. Det finns 400 miljoner inkontinenta människor i världen fick vi lära oss. Det traditionella sättet för Essity att mäta framgång är att sälja många inkontinensskydd. Men nu tycks tanken ha väckts att Essity kan erbjuda något annat som bland annat ger ökad livskvalitet för vårdtagaren, minskar spillet, minskar behovet av att tvätta nedblötta lakan, minskar tiden för personalen att byta inkontinensskydd och minskar störningarna när en patient annars väcks mitt i natten för att personal ska kolla om inkontinensskyddet är alltför vått. För Essity innebär denna teknik och detta arbetssätt en stor utmaning. När vinsten består i tidsbesparing för personalen, resursbesparing för sjukhuset, livskvalitetsförbättringar för patienten och minskad miljöbelastning i form av färre tvättar av nedsölade lakan – hur ska Essity då få betalt för sin apparatur och sin tjänst? Exemplet illustrerar, tycker jag, mycket väl hur den nya ekonomin måste bygga på värdeskapande snarare än på resursanvändning och omsättning. Det ska bli intressant att följa hur Essity utvecklar sin idé kring det man kallar Tena Smart Care.
Vad ska vi sluta göra? Johnie Berntsson, som arbetar som konsult just inom vårdens digitalisering, tog så vid. Han tryckte på att digitaliseringen frigör tid för andra patienter, som kanske inte är så bekväma med de digitala rutinerna. Han betonade också att de digitala systemen ska ses som stödjande teknik för det som görs, att det till stor del handlar om ett hantverk och ett kunnande samt att digitaliseringen kan leda fram till frågan ”vad är det vi ska sluta göra?” Alla system måste bli intuitiva. Själv noterade jag en följdfråga i marginalen: hur ska nyttan med digitaliseringen fördelas? Ska nyttan tillfalla patienten, personalen, budgeten för verksamheten eller vem ska ha fördel av digitaliseringens effekter?
Skapa utrymme för det nya Tomas Lindroth, forskare vid Göteborgs Universitet, var näste talare. Han lyfte att förändring och ansvarstagande byggs underifrån. I en bisats nämnde han även att VGR är Sveriges mest komplexa organisation, vilket kanske inte alla tänker på. Användargränssnittet för de digitala hjälpmedlen är viktigt, liksom att vi behöver inse att mycket av det vi uppfattar som ny teknik egentligen bara är varianter av gamla lösningar. Han nämnde robottillverkning och 3D-printning som exempel på gammal teknik i ny förpackning. Det är samtalet som formar framtiden, menar han. Och att egentligen är ordet datorisering mer korrekt än digitalisering. Det kommer att behövas ny styrning och att medborgarna involveras, liksom självklart de verksamheter som berörs. Om man skapar utrymme för det nya så kommer det nya att ta form. Ett exempel på frågeställning som vi kommer att behöva diskutera är hur egen-monitorering ska värdesättas, dvs när patienten själv tar prover eller läser av instrument. Han förde även in andra perspektiv på frågan. Ska digitaliseringen ge effektivare tidsstudier av personalen eller är uppdraget att bota ensamhet eller upplevd otrygghet hos vårdtagarna?
Ett embryo till värdefokus istället för vinstfokus Min slutsats av seminariet blir att det finns en medvetenheten hos många om att utvecklingen eller omställningen av samhället innebär att vi behöver värdera tid, arbete och kvalitet på nya sätt och att olika former av samverkan och samtal kan leda oss dit. Konkurrenssamhället, där den starke eller den rike vinner, har lett oss fel. Det är inte den som säljer flest konsumtionsprodukter som vinner, det är inte mätbarheter på kontot som ger långsiktig vinst, det är helt andra värden som faktiskt bygger framtiden. När Essity inser hur de behöver skapa mångsidig nytta i samhället och får gensvar på det upplägget kommer något att hända. Då kan konkurrenterna stå där med sina billiga blöjor och obefintliga mervärden. När medborgare och personal involveras i vägvalen, som Tomas Lindroth var inne på, kommer prioriteringarna optimeras utifrån den mångsidiga nytta som alla vinner på. På så sätt var seminariet mycket hoppfullt.
Viable Cities (se länk nedan) är ett strategiskt innovationsprogram som samlat 23 svenska kommuner i syfte att ta nya grepp kring hur nödvändiga klimatåtgärder kan integreras i de löpande beslutsprocesserna och kommunala budgetarna. Ingenjörer för Miljön (IfM) hade bjudit in Lena Holmberg och Charlotta Möller den 2 november till ett hybridföredrag i Göteborg och på webben för att berätta om Viable Cities. Ansatsen är rimlig. Ska vi få till en verklig omställning av samhället, där klimateffekterna hamnar under de tröskelvärden forskarna pekat ut måste vi självfallet integrera planerna i det löpande arbetet.
Inte första gången jag skriver om Viable Cities Jag skrev om Viable Cities och Cirkulär Ekonomi i juni i år och min slutsats då var att det behövs tydliga roller, ett tydligt ifrågasättande och ett brett engagemang från medborgare och civilsamhälle för att den här typen av förändringsprocesser ska lyckas. Min slutsats kvarstår. Balansen mellan maktens administratörer och gräsrötterna behöver förskjutas, dels för att fånga upp fler goda idéer, men också för att dialog och kvalitet, skyndsamhet och prioriteringar ska landa på rätt nivå. (Länk till min text i juni se nedan).
Ett helhetsgrepp Städer står för 3 procent av jordens yta och där bor 70 procent av befolkningen. Löser vi städernas dilemman är chansen stor att vi klarar klimatutmaningen. Det Viable Cities gör är att försöka samordna det som kan göras av näringslivet, forskningen, myndigheter och civilsamhälle, så att investeringar och planer synkroniseras och får bättre förankring. Man vill också tydligt täcka in hela kedjan från mål, färdplan, budget, beslut, genomförande till uppföljning och ser även digitaliseringen som en hävstång i sammanhanget. Även klimatanpassningsåtgärder finns med, särskilt på EU-nivå där liknande projekt pågår och just nu samlar 100+ städer. Bilden nedan illustrerar några av de hinder (barriers) som man har identifierat i Viable Cities.
Hinder enligt Viable Cities
Några konkreta exempel För att exemplifiera nämndes ett par projekt som genomförs. Höghus i trä i Skellefteå, Malmös initiativ att samla hela byggbranschen, Umeås satsning på mobilitet och Göteborgs digitala tvilling. Den som vill följa arbetet kan titta på de webbsända frukostmöten som Viable Cities anordnar. (Se länk nedan).
Mandatperioder ett bekymmer En svårighet är att politiken sällan tar långsiktiga grepp över mandatperioderna, men bilden av att man i alla fall försöker strukturera arbetet på ett rimligt sätt framträder. De frågeställningar och de nyckelbegrepp som användes under presentationen tyder på att man har förstått frågorna komplexitet och hur de måste fångas.
Hållbarhetsprinciper eller ramverk Inom IfM finns flera medlemmar som förespråkar att hållbarhetsarbetet bygger på de tankar som Karl Henrik Robèrt och Det Naturliga Steget (DNS) tidigt lanserade och sedan har vidareutvecklat, ofta benämnt FSSD. Det är ett ramverk för strategisk hållbar utveckling, som bland annat inkluderar back-casting för att identifiera hur man når ett visst mål och samtidigt eliminerar delbeslut som kan motverka det optimala målet ur hållbarhetsperspektiv. På en direkt fråga svarade föredragshållarna att man inte uttalat att man följer just DNS-verktyget, men att back-casting och kvalitetssäkring av målen självfallet finns med.
Medborgare välkomnas En fråga var om civilsamhället involveras och på det var svaret att olika organisationer gärna får bli medlemmar. Det nämndes också att det kontrakt som de 23 städerna (kommunerna) har skrivit under inkluderar en paragraf om att aktivt ta till vara medborgarengagemang. För intresserade finns här uppenbart en öppning.
Var är SEKOM och Klimatkommunerna? Jag hade själv inte möjlighet att ställa min fråga, men gör det här istället. Hur tar Viable Cities tillvara de kommunala nätverk som i decennier har verkat för en bättre miljö och för att hantera klimatfrågan offensivt? Jag tänker på SEKOM, Sveriges Ekokommuner som har funnits i cirka 30 år och har över 100 kommuner som medlemmar. Varför dubbelarbeta om det redan finns framtagna planer och gemensamma slutsatser att utgå från? Och ännu tydligare kanske nätverket Klimatkommunerna som specifikt arbetar med att stärka kommunernas samordnade klimatarbete. Hur tas dessa organisationers kunskaper och processer tillvara?
Tillägg i efterhand 3 november I efterhand har jag fått veta att Viable Cities samverkar med Klimatkommunerna, så det är ju positivt. Att städer och kommuner samverkar underlättar eftersom varje process i det offentliga är tidsödande och alla beslut tas i en mycket mer utdragen process än hur det ser ut jämfört med näringslivet, där beslutsvägarna ofta är korta. Varje aktivitet som stärker de kommunala processerna bör därför tas till vara, särskilt som Viable Cities vill forma utvecklingen just i samråd mellan väsensskilda aktörer och där civilsamhälle och organisationer har ytterligare andra sätt att komma fram till beslut. Bara detta med gemensamma referenslistor är ju en sådan sak som underlättar förståelsen över aktörsgränserna.
Hur ser engagemanget ut och vem bromsar? Det som naturligtvis inte heller blev kristallklart under en kort presentation är hur starkt engagemanget i verkligheten är, vem som driver på och hur viktigt arbetet anses vara? Politik är att vilja, men i det här fallet inkluderar upplägget även det proaktiva näringslivet. Så vem driver på arbetet? Var ligger bollen mellan möten och avstämningar? Hur ser rollfördelningen ut? Och kanske ännu viktigare: vilka är motkrafterna och hur ser de ut? Det finns av självklara skäl alltid aktörer och enskilda som inte vill minska sitt inflytande eller riskera att det man arbetat för reduceras i betydelse. Omställning innebär ju faktiskt att något tillkommer och något annat försvinner. Och där ligger alltid en utmaning – ingen vill ju självmant kliva åt sidan.
Men, OK, låt oss se vad det kan bli. 40 procent av Sveriges befolkning berörs av de 23 städer som försöker något. Skulle Viable Cities lyckas kanske det kan motverka den pausknapp den nya svenska regeringen har tryckt på när det gäller klimat- och miljöambitioner.
Ibland blir man positivt överraskad. Tisdagen den 25 oktober ordnade Västra Götalandsregionen, VGR, ett webbinarium om digitalisering och cirkulära affärsmodeller. Äntligen ett seminarium som faktiskt lyckades beskriva cirkulär ekonomi som något mer än bara optimerade materialflöden. Det ska roligt att följa utvecklingen av det VGR satsar på och se vilken skillnad de kan göra. Regionen är ju trots allt en av Sveriges viktigaste när det gäller industri, företagande, logistik och mycket annat.
Circularity Gap – vi är väldigt dåliga i Sverige! Efter några inledande ord om VGR:s prioriteringar – utan den numera världsberömda 26 sekunders konstpausen före det ordet – fick Carl Jensen möjlighet att berätta om Circularity Gap- rapporten. (Jag redovisade mina intryck för ett par veckor sedan i ett tidigare inlägg, se nedan). Denna andra presentation av samma material förtydligade för mig den svårighet som finns mellan rapporter och åtgärder. ”Vi behöver minska konsumtionen” sa Carl Jensen ett par gånger under sin presentation. Det budskapet är svårt att konvertera till något positivt och utvecklande, som kan få en majoritet av konsumenter intresserade. Minskning låter som försämring. Vi behöver hitta sätt att uttrycka förändringen som något positivt, som kan locka konsumenter att byta livsstil. Lite som Spotify för allting. Tillgänglighet av musik blev viktigare än de fysiska skivorna.
Värdebevarande Därefter följde en presentation av Josefina Sallén och Susanna Winzenburg, båda verksamma vid forskningsinstitutet RISE. Greppet de tog var att kombinera möjligheterna med digitalisering och med cirkulära affärsmodeller. Josefina Sallén beskrev hur cirkulära affärsmodeller tar fasta på värdebevarandet. Det handlar om att använda både ofta och länge de produkter man har och att därefter återcirkulera produkterna. I centrum står att skapa och behålla ett högt värde och att hitta sätt att kapitalisera på detta. Hon exemplifierade med ett par start-ups i Sverige som hyr ut kontorsmöbler, respektive som tar tillvara tomma lokaler och ett jeansföretag med en kundnära approach. Det som möjligen hade behövts nämnas i sammanhanget är hur ansvarsgränser och därmed gränser för hur aktörer blir lönsamma kommer att förändras när de nya affärsmodellerna slår igenom.
Eftersom ingen frågar…. Josefina Sallén beskrev tydligt vilken potential det finns för företag som intresserar sig för cirkulära affärsmodeller. Lite grand är det en fråga om hönan-och-ägget: eftersom affärsmodellen inte erbjuds är det få konsumenter som efterfrågar den och därmed få företag som får signaler om att utveckla denna sida. Även det offentliga förhåller sig huvudsakligen passivt och handlar upp på sedvanligt vis. Innovationsarbetet i näringslivet fokuserar oftast på teknisk innovation, mer sällan på affärsmodeller.
Många olika delmotiv för cirkulär omställning Hon fortsatte med att lista drygt 25 olika ”triggers” som var för sig och tillsammans utgör motiv för företag och branscher att utveckla cirkulära affärsmodeller. Bland dessa återfinns leveranssvårigheter när det uppstår komponentbrister (och då är det bättre att inte bygga på volymförsäljning), digitaliseringens möjligheter men också lagkrav som kan komma. Hon nämnde naturligtvis även ett antal upplevda hinder, t.ex. att kunder inte accepterar ”begagnat” eller att det blir svårare att mäta och precisera lönsamhetsnivåer när intäkterna inte kommer på samma sätt. Något som kännetecknar de nya affärsmodellerna är att de bygger värde för kunden. Och kring det resonemanget saknade jag följdtanken hur vinsten därmed kan delas mellan aktörer på nya sätt. ;Liksom min käpphäst hur den nya cirkulära momsen ska utformas så att den följer värdebevarandet.
Digitaliseringen en förändringsmotor Susanna Winzenberg beskrev med ett antal väl valda nyckelbegrepp vad digitaliseringen kan innebära för det företag som anammar dessa tankar. Nedanstående bild visar en del av detta.
Ur Susanna Winzenbergs presentation
Skillnaden tydliggjord I ett annat avsnitt visade Susanna Winzenberg hur ett traditionellt företag samt hur ett ”utforskande” företag ser på olika fenomen. Skillnaden blir väldigt tydlig. Där det traditionella företaget ofta har tillförlitlighet och ett tydligt fokus på pris/prestanda som mål och som det värde man tillför har det utforskande företaget snabbhet samt varumärke och kundupplevelse som mål och värde. Där traditionella företag bygger sin förvaltning på godkännanderutiner ser det utforskande företaget förvaltningen som en kontinuerlig process. Det utforskande företaget är också mycket tydligare i ett multi-disciplinärt och kundorienterat förhållningssätt än det traditionella företaget.
De cirkulära uppläggen kommer att behöva digitaliseringen Min slutsats av detta är att cirkulär ekonomis genomslag och acceptans hos kunder och andra intimt hänger samman med hur innovativt och kundnära affärerna kan byggas och genomföras. Olika typer av ”on-demand”-tjänster kommer t.ex. att vara helt beroende av interaktiva mjukvarustöd och kanske GPS- eller QR-kod-baserade indatalösningar för att synliggöra resurser, status och tillgänglighet. När det gäller innovation gjorde Susanna Winzenberg en skillnad på främjande och disruptiva innovationer, enkelt uttryckt att antingen utveckla en befintlig marknad eller att skapa en ny. Varken Susanna eller Josefina nämnde Industriell Symbios som en intressant väg att gå för att formalisera samverkan mellan industrier eller företag. Det hade kanske passat in i sammanhanget eftersom formerna för den nya ekonomins framväxt kommer att behöva testas på olika sätt.
3D-printade kläder som kan bli biogas Näste presentatör var Erik Lindvall från företaget Guringo. Han sa flera mycket viktiga saker, som jag gärna skriver under på, exempelvis att hållbarhet anses tråkigt och konsumtion anses dåligt. Men vi ska inte ”sluta”, vi ska snarare bli mer noga med vad vi väljer och lära oss skillnaden mellan ägande av något respektive tillgång till något. Han exemplifierade utvecklingen med nyttan med virtuella produktexempel, digitala provrum, 3D-printade plagg av cellulosa som kan bli biogas och branschöverskridande lösningar. Det är dags att svara på frågan ”hur” vi ska forma de nya lösningar. Tekniken finns.
En positiv känsla Ur den avslutande diskussionen plockar jag upp ett par citat som tål att upprepas. ”Involvera kunder i formandet av det nya”. ”Skapa former för kontinuerlig kompetensutveckling, t.ex. genom morgonmöten.” ”Mer dialog och samutveckling”. Summa summarum var det ett mycket givande webbinarium, där branschöverskridandet och samverkan mellan olika aktörer lyftes fram, liksom listan av ”triggers” för framgång. Mer sånt!
Professor Lina Bertling Tjernberg är föreståndare för KTH:s energiplattform och har en gedigen bakgrund inom forskning kring elproduktion och kraftöverföring. Den 21 oktober höll hon en presentation arrangerad av Sveriges Ingenjörer som hade titeln ”Ingenjörerna och energin – Vem löser framtidens energisystem?” Föreläsningen och hennes presentation ska finnas att hitta i efterhand på Sveriges Ingenjörers hemsida.
Bra genomgång av ett komplext ämne Lina Bertling gick i rask takt igenom hur det nuvarande elsystemet ser ut ur ett europeiskt perspektiv, hur elproduktion har fått en allt större betydelse och betonade flera gånger vikten av samverkan. I takt med att energi- och el-systemen blir allt mer komplexa krävs en ökad samverkan mellan olika aktörer så att produktion, kapacitet, synergier med värmebehov, energilagring och inte minst smarta elnät tas till vara. Hon betonade att just smarta elnät har potential att betyda väldigt mycket när Afrika ska elektrifieras.
Det är inte cirkulär ekonomi när det är optimerad återvinning Ett par gånger berörde hon begreppet Cirkulär ekonomi, men tyvärr på det sättet som många gör idag genom att likställa cirkulär ekonomi med en optimerad återvinning eller återproduktion av material, komponenter och produkter. Det är tråkigt att konstatera att optimerad återvinning likställs med Cirkulär ekonomi i så många sammanhang. Att optimera materialflöden är bara en mindre del av den cirkulära ekonomin, som ju innebär att affärsmodellerna ser helt annorlunda ut och att ägande, nyttjande och ansvarsfrågorna fördelas på helt nytt sätt. Men bortsett från detta så innehöll presentationen flera intressanta budskap.
Bra kommentarer till slottsavtalet Bland annat betonade föreläsaren att klimatfrågan berör så många fler områden än energi, vilket ju den nya regeringen tycks blunda för. Hon talade mycket om behovet av samverkan, att knyta ihop lösningar och att minska polariseringen, som lätt blir fallet när energislag ställs mot varandra. För att klara den framtida energiförsörjningen är kärnkraft inte absolut nödvändig, nämnde hon också. I sin analys av regeringens slottsavtal saknade hon den tydliga viljan att samarbeta och nämnde även att det finns en formulering om teknikneutralitet i avtalet, samtidigt som avtalet inte är just teknikneutralt när det innehåller en specifik satsning för att möjliggöra ny kärnkraft.
Det var ett otydligt ”vi” som hela tiden nämndes… Häromveckan bestod den svenska elmixen till 55 procent av vindkraftsel, nämnde hon, och betonade att vind är gratis. Något som vi bör ta fasta på. På en direkt fråga bekräftade hon att cirka 100 timmar per år behöver Sverige hantera en elbrist. Ofta täcks behovet då av Karlshamnsverket. Att priset är högt på el hänger samman med att marknaden vill tjäna pengar. Den som producerar el säljer den hellre än kör sin fabrik, som hon sa. Resonemanget haltar naturligtvis eftersom vi inte har ett statskontrollerat energisystem, där ”vi” producerar el till ”våra” fabriker.
Vem ska egentligen tjäna på elen? Flaskhalsarna i överföring av el är ett problem för de aktörer som vill ha en jämn och likvärdig prissättning på el. Samtidigt, och det nämndes inte i föreläsningen, finns det ju aktörer som gärna ser att det finns stora skillnader i tillgång och efterfrågan, eftersom det är så vinsterna kan uppstå. Hela frågeställningen illustrerar enligt min mening hur viktigt det är att vi generellt i samhället får en ny syn på avvägningen mellan företagsnytta, samhällsnytta och framtidsnytta. Vem är det egentligen som ska tjäna på produktion och resurser?
Men vi har ju inte ens en prototyp framme? När det gäller de s.k. modulära kärnkraftverken hade Lina Bertling en mycket optimistisk syn. Hon räknar med att de ska kunna leverera el till nätet redan år 2030. Och ungefär samtidigt ska vindkraften ha byggts ut så att vi klarar energiförsörjningen, menar hon. Vad som motiverar hennes optimism angående de modulära kärnkraftverken är lite oklart. Det finns ju i dagsläget inga prototyper i drift, prototyper som skulle kunna möjliggöra fastställande av lagstiftning, kriterier och villkor för byggnation, drift, underhåll, säkerhet m.m. kring denna nya typ av kärnkraft. Och tekniken behöver ju få en prislapp för att investerare ska bli intresserade. Framför allt om det ”modulära” tänket med serieproduktion av enheter ska komma till stånd för att sänka kostnaden före idriftsättning. Men också vem som ska ta vilken risk i vilket skede och hur intäktssidan ska garanteras för att kalkylerna ska hålla. Och så hela utbildningssidan – vem ska utbilda alla de drifts- och underhållstekniker som behövs när väl en prototyp är igång? Och hur ska återvinningen ske? Det finns massvis med frågor som förespråkarna aldrig redovisar. Det enda vi vet är att staten, skattebetalarna, ska stå för notan enligt slottsavtalet.
Bra om balans, överföring och pumpkraft För att runda av med något positivt – det var ett pedagogiskt och tydligt föredrag, inte minst kring de två viktiga problemen med balans i elnätet mellan produktion och användning samt de överföringsproblem som nuvarande system innehåller. Hon betonade också hur väl vattenkraften fyller sin funktion som baskraft för att hålla igång systemet. Tanken på att skapa pumpkraftverk i övergivna gruvor var också intressant. Om man pumpar upp vatten när elen är billig kan generatorer alstra el när vattnet faller tillbaka ner i gruvan. Inte minst när det blåser rejält på fjället och elen annars skulle gå förlorad är det en intressant lösning.
Jag har gått igenom rapporten ”Runt Hörnet 2022” från RISE och de sex trender som rapporten summerar. I det följande återger jag det som jag uppfattar som viktigast under varje rubrik och kompletterar med några egna reflexioner. Trender är ofta svårfångade och står i relation till något slags normaltillstånd, dvs underförstådda pågående processer som vi alla är en del av.
Introduktion Rapporten preciserar sex relativt nya trender som kan ha betydelse för hur samhället utvecklas, hur väl vi lyckas hantera klimathotet och i vilken utsträckning nya hot och problem växer fram. Man betonar att trenderna ska ses som komplement till annat studiematerial och man nämner också att rapporten inte ska ses som heltäckande.
En första fråga Den första tanken som slår mig vid genomläsning av de sex presenterade trenderna är att jag undrar för vem rapporten är skriven. Formatet är i en grafiskt tillgänglig stil, med korta stycken och rubriker som upprepas för de olika trenderna. Många bilder och illustrationer förstärker presentationen. På det sättet påminner rapporten om en blandning av löptext och power-point-presentation. Men den lämpar sig definitivt inte för visning med projektor för en fysiskt närvarande publik. Därtill är texten för liten och för omständlig. Jag kommer fram till att texten är tänkt att läsas på skärmen av personer som vill hålla sig uppdaterade, eller åtminstone kunna hävda att man just uppdaterat sig på aktuella trender.
Trend 1: Digitalisering… I min tolkning och i förlängningen av den trend som beskrivs som den första trenden ser jag en stor risk att de kommersiella krafternas vinster med digitalisering och informationshantering sammanfaller med de auktoritära krafternas behov av att kontrollera värderingar och attityder. Det handlar i rapporten om att digitaliseringen, AI och sociala medier riskerar att leda till nya risker. Samtidigt som den nya tekniken öppnar upp för helt nya möjligheter att koppla ihop information, persondata och kommersiella intressen finns en uppenbar risk att övervakning och den enorma mängden data kan användas på ett för samhällsutvecklingen negativt sätt. Min bild är att kunskap och åsikter alltmer har kommit att likställas, vilket skapar en grogrund för misstro och passivitet. Tempot i omställningen och de utsuddade gränserna mellan vem som är avsändare och vem som är mottagare av olika budskap bidrar till otydligheten. Auktoritära krafter kan surfa på vågen av lättfångade och manipulerbara opinioner. Detta när källkritiken blir allt svårare att upprätthålla. Lägg därtill hur lätt det är att förfalska bilder och filmer och vi ställs snart inför mycket svåra avväganden där det fria ordet behöver avskärmas för att inte de krafter som utnyttjar yttrandefriheten ska omöjliggöra ett respektfullt samtal och ett sunt erfarenhetsutbyte. Byggstenarna finns och det som fattas är att två delvis olika dominerande krafter samarbetar. Å ena sidan de krafter som vill att marknaden dominerar hur mänskliga val ska ske och å andra sidan de auktoritära rörelser som ser en möjlighet att ta kontroll över utvecklingen ur ett kulturellt, ideologiskt, förenklat perspektiv.
Trend 2: Flernivåstyrning Den andra trend rapporten nämner handlar om att stora viktiga frågor, som klimatfrågan, inte passar in i det gängse offentliga beslutssystemet av EU, stater, regioner, kommuner och där näringslivet och civilsamhället också måste få vara delaktiga i ansvarstagande och beslut. Såväl problemformulering som utarbetande av möjliga strategier och genomförande av de bästa kommer att kräva delaktighet bortom de gängse ramarna. Formerna för hur det ska gå till, med bibehållen respekt för de demokratiska grunderna är oklart. Vi är helt enkelt inte förberedda för den typ av förändringsprocesser som nu måste ta form, förankras och bäras av samhället i stort. Det saknas också kompetens på många håll. Mandat och befogenheter i det offentliga bygger på flera hundra år av offentlig administration, erfarenheter och strukturer som inte längre räcker till. Hur skapas snabbt nya verksamhetsformer, som både blir verkningseffektiva och bidrar till delaktighet och legitimitet? Mina tankar kretsar i denna trend kring vem som har vad att vinna respektive förlora på att formerna för beslutsfattande ändras. Om någon ägnat hela sitt liv åt en karriär – är vederbörande beredd att ge upp den karriärvägen för att samhället behöver andra beslutsnivåer och dito processer? Jag är orolig för att suboptimeringen kommer att eskalera de närmaste åren och att det blir allt svårare att ändra de strukturer som måste ändras. Krismedvetandet är ännu inte på rätt nivå.
Trend 3: Stadsplanering med grönområden Den tredje trenden handlar om markexploatering och hur grönområden och växtlighet kan spela en roll på flera plan för att skapa trivsel, hälsa, goda boendemiljöer, bromsa vattenflöden osv. Det kallas ibland ”urban gardening”, när träd, odlingar, grönytor, buskar och natur flätas in i den betongtäta staden på ett genomtänkt sätt. Vi har under decennier låtit staden vara alltför präglad av hårda ytor. Asfalt är lättare att sköta än grusgångar. Träd och grönområden har varit undantag. Med klimateffekterna i fokus har det blivit uppenbart att vattenavrinningen behöver bromsas, och att vi behöver kyla staden under varma sommardagar. Det kan skilja 10 grader i temperatur mellan en stadsgata utan träd och skugga och en med. Förutom denna konkreta effekt skapar grönområden ytor för insekter, fåglar, smådjur och en biologisk och ekologisk mångfald, som i sin tur gynnar utvecklingen av grönytor och biologisk motståndskraft. Attraktiviteten hos ett område med många grönytor nämns i rapporten. Luften blir något renare och trivseln ökar. Kanske skulle rapporten ha tydligare betonat värdet av att skapa odlingsmöjligheter i stadsdelar, helt enkelt för att kopiera byn som modell för ett sammanhållet och tryggt område.
Trend 4: Nya sätt att mäta och finansiera… Den fjärde trenden som rapporten tar upp handlar om hur beslutsfattare letar efter nya sätt att värdera och finansiera insatser för att på lång sikt bygga det hållbara samhället. Rapporten resonerar kring motsättningen mellan kort- och långsiktighet i planering och beslutsfattande. Och landar i att kortsiktiga stödåtgärder tycks öka. Inte minst när inflation, energipriser och andra effekter snabbt förändrar situationen för ”vanligt folk” och deras ekonomiska situation. Kortsiktigheten tycks bli allt mer vanlig. Det är ju väljare som ska få sin vardag att gå ihop. Behovet av en annan ekonomisk modell för att styra både kortsiktiga och långsiktiga beslut tas inte upp. Vi kommer att behöva en annan ekonomisk modell, är min övertygelse. En modell som t.ex. utgår från en helt annan moms. Momsen är idag en linjärt formerad skatt, som bygger på ett linjärt produktions- och konsumtionsmönster. Den nya momsen behöver naturligtvis också bli cirkulär och följa med varje produkt i dess olika faser. Det måste finns en koppling mellan skötsel av en produkt (värdeskapande) och den nya momssatsen, så att det lönar sig för alla involverade att ta vara på produkters livslängd och kvaliteter. Köp-släng-doktrinen är inte hållbar. Dagens moms bygger på tanken att produkter tas fram för en kort användningscykel. Hur denna nya ekonomi ska byggas upp parallellt med den gamla och hur två parallella momssystem ska införas behöver utredas, menar jag. Och koordineras på EU-nivå.
Trend 5: Livsstilsförändringar i relation till klimatkrisen… Den femte trenden tar upp fenomenet med kring ändrad livsstil, hur unga människor inser att det går att leva ett gott liv utan bil och på ett klimatsmart sätt. De exempel som nämns i rapporten handlar om vegankost, second-hand, nya resmönster och en självvald, enklare, livsstil. Min invändning till denna text är att ska en klimatsmart livsstil få acceptans i breda folklager måste valet upplevas vara och faktiskt också vara en förbättring. Väldigt få människor lockas av försämrade livsvillkor. Det är få individer som självmant avstår livskvalitet av högre och ideella skäl. De val människor ställs inför måste uppfattas att vara bättre och tydligt ge andra kvaliteter än den nuvarande livsföringen. En del kan ligga inom ramen för tjänstefiering. När en vara blir en tjänst kan kunden/nyttjaren slippa ha en lagringsplats för produkten, kan välja produkt efter situation och kanske beställa någon slags service i samband med nyttjandet. Även reparationer och liknande kan växa när produkter ska hållas vid liv. Min förmodan är att den ändrade livsstilen, där klimathänsyn blir en viktig komponent för olika grupper, bara till en mindre del kan locka människor att avstå från det de vant sig vid att ha tillgång till i form av ett överflöd av konsumtionsprodukter, klimatstörande resor, fritidssysselsättningar och annat. Det kommer att bli avgörande att hitta ekvivalenterna till övergången från LP-skivor och CD-dito till Spotify för att ta ett tydligt exempel på hur tjänstefieringen kan ta form.
Trend 6: Yttre påverkan på livsstil… Den sjätte trenden tar upp inflation, sysselsättning, bostadskostnader, energipriser och andra randfaktorer som påverkar var människor bosätter sig och hur de väljer att transportera sig till sina arbetsplatser. Man nämner en övergång från beskattning av arbete till att i högre grad beskatta produkter och material som en väg framåt. Ett exempel som tas upp är att en ökad inflation kanske minskar köttkonsumtionen, vilket är bra ur klimatperspektiv, men kan också minska efterfrågan på ekologiska livsmedel, något som kan ha motsatt inverkan på den hållbara utvecklingen. Överhuvudtaget är denna trend ganska diffust presenterad och innehåller många osäkerheter, inte minst mot bakgrund av kriget i Ukraina. Snarare anser jag att trenden borde sammanfattas som en uppmaning till alla beslutsfattare att ständigt söka ett helhetsgrepp på varje fråga, så att olika delbeslut inte motverkar varandra. Sänkt skatt på drivmedel kan locka för att ge intryck av att visa handlingskraft, men har naturligtvis en destruktiv inverkan på klimatarbetet eftersom priset har stor betydelse för hur nivån på efterfrågan och också hur vi värderar alternativa lösningar.
Sammanfattning – vi måste diskutera perspektiven Ska rapporten sammanfattas på ett konkret sätt är nog budskapet att alla beslutsfattare behöver anstränga sig att se långsiktigt på de frågor man försöker adressera, och att man söker breda samverkanslösningar snarare än att gynna enstaka grupper. Samtidigt måste vi kunna diskutera förändringar i ekonomin och i samhället där det av nödvändighet kommer att handla om att vissa människor och verksamheter ”förlorar” och andra ”vinner” på förändringen. Då är det helt avgörande att sätta in förändringarna i ett samhälls- och framtidsperspektiv. ”Vill du ge dina barn en rimlig chans att leva ett gott liv, eller är ditt eget välbefinnande viktigare?” Den typen av frågor kommer att behöva ställas för att vi ska få perspektiv på nivån på förändringarna och deras konsekvenser. Och frågorna behöver medialt utrymme för att bli relevanta för fler än de redan intresserade. Mot egoismen måste en ny form av oegennytta ställas, där ingången åtminstone bör vara nästa generation. Ska vår generation bli den första i historien som medvetet försämrar livet för nästa generation?
