Tänker Boverket nytt och rätt?

Posted on 17 april, 2014 by Christer Owe

Plötsligt ser man hur tankesätt bryter igenom. Tankar, åsikter och värderingar man arbetat med under några år dyker plötsligt upp från lite halvt oväntat håll. Den 8 maj ska Boverket ha en konferens om ”Hållbara Städer”, för vilken gång i ordningen kan jag inte hålla reda på. Men det nya är rubrikerna.

En intressant eftermiddag
Mellan lunch och eftermiddagsfikat har man lagt in fyra plenumpunkter som jag inte sett förut i Boverket-arrangemang. Ett om att ifrågasätta normer, ett annat om att involvera tonårstjejer i processen, ett tredje om att värdera det ovärderliga och ett fjärde om innovativa ekonomiska modeller för renovering av miljonprogramsområden. Nödvändiga och viktiga perspektiv alla fyra. Jag tänker tillbaka på 2001.

Gapflabb
År 2001 hade de allra första passivhusen byggts i Lindås Park utanför Göteborg. Hans Eek, som länge kämpat för att förverkliga lågenergihus av passivmodell kunde se sina hus byggas och bebos av vanligt folk, som tjänade energi och pengar på att husen var smart konstruerade. Stor succé. Jag ringde Boverket. På den här tiden fanns det ingen diskussion om energisparande att tala om. Jag föreslog en tjänsteman att Lindåshusen kunde bli en kommande norm för husbyggande i Sverige. Jag tyckte det var en väldigt relevant slutsats av det framgångsrika projektet. Jag möttes av ett gapflabb i örat. Det var i princip det dummaste man hört.

Alla måste tänka nytt och rätt
Tretton år senare arrangerar samma Boverk en konferens som aktivt och medvetet tittar bortom de ansvarsområden man har. Värderings- och normfrågor. Ekonomisk hållbarhet. Plötsligt har ”våra frågor” fångats in och blivit en del av myndighetssfären. Inte för att allt är bra ännu. Men konferensprogrammet illustrerar ändå att något har hänt och att fler och fler inser att det inte räcker att läsa regleringsbrevet från regeringen för att förstå vad man ska göra. Samhället och utvecklingen, inte minst på de områden där hoten är uppenbara, kräver mer av var och en. Även våra verk och myndigheter.

Volvo-Universitet
En annan nyhet är att AB Volvo öppnat ett universitet i Arendal. Kunskap blir allt viktigare som konkurrensmedel. Att utveckla människor likaså. Världen står inte still. Några agerar, andra reagerar. Sålänge man har fokus i rätt riktning är det bra.

Länktips:
Boverket-konferensen 8 maj i Stockholm: http://bit.ly/1layqco
AB Volvo och universitetet: http://bit.ly/1m9huXL

Vi måste göra samhället begripligt

Posted on 16 april, 2014 by Christer Owe

De senaste åren har jag varit en del i nordöstra Göteborg, i Angered och Bergsjön. Några intryck gnager och håller sig kvar. I stadsdelar med många människor som står utan arbete blir samhällets tillkortakommanden extra tydliga. Det kommer att behövas en ny ekonomisk modell som ser människor som tillgångar.

Färre ingångar
Samhället har blivit allt mer komplext, automatiserat och specialiserat. Människor behövs inte längre på samma sätt som förr. Slimmade organisationer har inte plats för olika allt-i-allo-personer, springchasar eller påläggskalvar. Ingångarna till arbetslivet har blivit färre. Arbetsuppgifterna blir osynliga virtuella tjänster. För unga människor som står långt från arbetsmarknaden blir vägen till arbete allt svårare.

Färre människor i arbete
Den rådande doktrinen handlar om lönsamhet, effektivisering, ökande vinster och förväntad avkastning. Personalkostnaden är oftast den dominerande kostnaden i ett företag. Att på olika sätt minska personalkostnaden blir ett sätt att ”vara duktig” ur aktiemarknadens anonyma perspektiv. Färre människor i arbete ger högre vinst åt ägarna.

Fler människor i arbete
Mot detta står olika varianter på det politiska temat ”arbetslinjen”, ett mantra som handlar om att få människor i arbete. När arbetstagare betalar skatt bidrar de till allas vår välfärd. Ju fler som är i arbete desto bättre för samhället. Motsättningen mellan företagens och samhällets perspektiv är det sällan någon diskussion om. Företagen och deras ägare vinner på att färre människor arbetar, samhället vinner på att fler människor arbetar. Historikerna lär förundras om hundra år varför vi inte tog tag i denna målkonflikt på ett tydligare sätt.

Människor bakom allt
För den som inte fått insyn i olika företags och verksamheters vardag blir arbetslivet obegripligt. Några av de få yrken som fortfarande handlar om mänskliga möten lockar oproportionerligt många unga: frisörer och att arbeta med media är ett par av dessa. Att det finns människor bakom alla moderna system är inte lika självklart. Någon ser till att kranvattnet är drickbart och gott, några planerar och administrerar bemanningen i massvis med serviceyrken, några står redo att rycka ut om en hiss stannar eller om larmet går hos en gammal människa.Hur dessa arbeten utförs är till stora delar dolt för den unga generationen.

De höga trösklarna
Samhället är obegripligt för många unga och extra obegripligt för dem som inte har föräldrar och vänner som är inne i ett arbete. Utanförskapet blir på sätt dubbelt eller tredubbelt. Att stå utanför arbetslivet, att stå utan en föreställning av ett möjligt arbete och att stå inför uppgivenhet och resignation hos sig själv och sina närmaste blir sammantaget en mycket hög praktisk och mental tröskel för många. Om dessutom språk och kulturskillnader är svåra att hantera, om stress och minnen från tidigare liv gör sig påminda och om trångboddhet och dålig ekonomi förstärker allt detta – då staplas svårigheterna på varandra och blir till svåröverstigliga berg. Inte märkligt att vägen till snabba cash lockar.

Gör samhället begripligt
Vi måste hitta sätt att göra samhället begripligt. Vad är ett arbete? Vad innebär ansvar på en arbetsplats? Vad i ett arbete ger mening åt vardagen och vad är det som är värdefullt? Hur beter man sig på en arbetsplats? Var ligger initiativet? Vilka förväntningar är realistiska? Är ett jobb detsamma som ett arbete? Om inte, vad är skillnaden?

En ny ekonomi
Ett antal företag har nu visat intresse för Angeredsutmaningen, som jag skrev om nyligen. Det finns säkert fler sätt att koppla ihop företagsvärlden med ungdomars framtidsdrömmar. För varje människas skull, för företagens och för hela samhällets bästa är det ett ofantligt slöseri att inte ge varje ung människa möjligheter att hitta sin väg in i framtiden. Men då kommer vi att behöva förändra dagens märkliga konsensus kring oönskat och önskat arbete. Vi kan inte samtidigt se människor som kostnader och som tillgångar. En ny ekonomi kommer att växa fram, som utgår från andra antaganden.

Landgrabbing i Etiopien

Posted on 3 april, 2014 by Christer Owe

Afrika är intressant. Det är förmodligen den världsdel där befolkningen kommer att öka mest de kommande decennierna. Det är också i Afrika det finns mineraler, brukbar mark och billig arbetskraft, som gör att investerare undersöker möjligheter att tjäna pengar. Den 2 april hamnade jag på en föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg med PhD Kassa Alemu från Etiopien som kunde ge en mer detaljerad bild av ”landgrabbing” i sitt hemland. Vem investerar? Varför? Vad händer med lokalbefolkningen? Frågorna var många.

Ansvarstagande jordbruksinvesteringar
Internationellt arbetas det med riktlinjer för ”food security” inom det som benämnes RAI, Responsible Agricultural Investerments. Sverige är med i detta arbete och ny rapport har precis publicerats av den svenska FAO-kommittén *). Där ifrågasätts bl.a. Andra AP-fondens icke-transparenta hållning: Varför vill man inte offentliggöra sina investeringar i Brasilien? Det är ju ändå de svenska pensionspengarna som används för investering utomlands.

Indier och saudier
Dr Alemu berättar om Etiopien, om att 1/5-del av alla investeringar i jordbruksmark sker i östra Afrika. I Etiopien lever 83% av 90-miljoners-befolkningen på landsbygden. Att analfabetismen är hög nämner han inte. Etiopien består av höglänt terräng och lågland. I de låglänta delarna som utgör 60% av landets yta bor 15% av befolkningen. Det är också de låglänta delarna regeringen nu öppnar upp för utländska investerare. Det är främst bolag från Indien och Saudiarabien som än så länge skrivit avtal med regeringen i Addis Abeba, men även företag från andra delar samt till cirka 25% inhemska aktörer som skaffar sig brukbar mark.

Den dolda tragedin
Ett ha kostar cirka 38 kronor per år i leasingavgift. 4 miljoner ha har ännu så länge leasats ut på detta sätt. Om det är det verkliga priset får vi inte veta. Någon i publiken ställer frågan om korruption. Svaret blir mångtydigt. På ett försiktigt sätt framför Dr Alemu sin kritik av hur systemet har fungerat. Hur de lokala myndigheterna, civilsamhället, befolkningsgrupper som ägnat sig åt jakt och de lokala jordbrukarna med sin självförsörjning inte haft minsta inflytande på processen. Det är centralregeringen i Addis som sluter avtal med de utländska företagen. Allt tal om win-win och lokal utveckling genom investeringar verkar vara luftslott så här långt. Ett bekymmer, påpekar Dr Alemu, är att exporten går före. Ett annat problem är att mindre än 8% av den yta som har släppts till utländska bolag har blivit ibruktagen. Rätten till den jord som övergått till utländska ägare blockerar därmed lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. Bakom siffrorna anar jag stora tragedier, men Dr Alemu resonerar som den forskare han är och belägger med statistik sådant som i verkligheten mycket väl kan vara mänskliga tragedier.

Enorma brister
Torrt konstaterar Dr Alemu att Etiopiens jordbruksdepartement inte gör sitt jobb. Mot bakgrund av vad vi vet om Etiopien efter Schibbye/Persson är detta kanske rent av ett modigt uttalande, jag vet inte. Kritiken skjuts emellertid mest in på att det som utlovats från både regeringen och investerarna inte har inträffat. Den lokala nivån har inte involverats, företagen saknar kunskap om de lokala förutsättningarna för att bedriva jordbruk, lagar om arbetsvillkor och miljö efterföljs inte, ingen uppföljning sker, antalet arbetstillfällen som skapats genom de utländska företagens närvaro är mindre än 1% av vad som utlovats, osv.

Vad gör Andra AP-fonden?
På ett principiellt plan finns det invändningar, som behöver diskuteras kanske framför allt i Sverige. Vilken linje driver Sverige i detta? Vad ska Andra AP-fonden göra, hur kan Sverige bidra till en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning? Är det ett storskaligt monokulturellt jordbruk som bäst gynnar Afrika och världen? Dr Alemu tror på de stora investeringarnas möjligheter. Själv tvivlar på starkt på detta. En storskalig mekanisering av ett känsligt landområde kan knappast vara rätt väg att gå. I monokulturens kölvatten kommer beroendet av fossilbaserad gödning, överanvändning av bekämpningsmedel, utnyttjande av arbetskraft och en förmögenhetsöverföring från de fattiga till de redan rika.

Sveriges roll
Sverige borde gå i bräschen för ett modernt jordbruk i Afrika, som framför allt bygger upp de lokala resurserna och tryggar lokal försörjning både av livsmedel och på den ekonomiska sidan, samtidigt som störst möjliga hänsyn tas till vattentillgång, minimal klimatpåverkan och bevarande av den goda jorden. Det går att odla ekologiskt med god avkastning, det har bl.a. det prisbelönta projektet i norra Etiopien, i Tigray **), visat. Mer sånt!

*) ”Responsible agricultural investments in development countries”, Svenska FAO-kommittén (2014) ISBN: 1652-9316

**) http://www.gothenburgaward.com/pristagare/pristagare-2011/

Hur vårdar vi idéerna?

Posted on 26 mars, 2014 by Christer Owe

När vi ska ställa om samhället i en hållbar riktning tvingas vi ifrågasätta mycket av de befintliga strukturerna. Är detta hållbart? Har vi ett hållbart företag? Vad behöver vi ändra för att bli mer hållbara? Förstår våra kunder vad det innebär när vi förändrar affärsupplägget? Är det rent av kunderna som kräver förändringen? Men det är inte enbart på företagsnivå som omställningen blir komplicerad att analysera, bedöma och genomföra. Ännu svårare är det att verkställa systemskiften.

Födelseprocessen
Jag ägnar mycket av min tid åt att se möjligheter och samband som skulle kunna möjliggöra ett strukturellt förändringsarbete. Ibland glimmar det till ett guldkorn i all sand. En möjlighetsfönster öppnas och olika incitament och motiv sammanfaller för att forma något nytt. Det är en innovationsprocess i sig att identifiera ögonblicket och de roller olika aktörer kan ha för att fylla en idé med konkreta handlingar.

Svårigheter
Ofta är det dessutom så, att ju tydligare möjlighetsfönstret står på vid gavel, desto fler verksamheter blir involverade och desto svårare blir det för alla att komma överens om vad som egentligen ska göras och av vem i vilken ordning. Att fortsätta som förut finns ju alltid som alternativ, både billigare och enklare i de flesta fall. Att tänka nytt är sällan enkelt.

Tidsfaktorn och projektifieringen
En bra idé behöver bearbetas länge av flera olika intressenter innan den kan föras framåt i nästa steg. Samtidigt som det innebär att olika förväntningar och motiv för att bejaka idén gör det svårt för alla att enas. Tidsfaktorn spelar in och plötsligt är möjlighetsfönstret inte lika öppet. Hur bekrivs en idé så att den passar in i ett projekttänkande? Vilka perspektivförändringar innebär en ny paketering? Är det fortfarande samma idé som alla kan samlas kring?

Hur vårdar vi de nykläckta idéerna?
Generellt bör alla fråga oss hur vi vårdar de ömtåliga och nykläckta idéerna, så att de får en chans att spela roll. Var ska idéerna samlas, hur ska de utvärderas och av vem? Och vad är det vi missar på grund av svårigheter att transformera idéer till verksamhet? Passivitet och slentriantänkande är innovationens värsta fiende – inte motstånd.

EU-valet viktigare än på länge

Posted on 21 mars, 2014 by Christer Owe

TTIP är förkortningen för det frihandelsavtal som just nu diskuteras mellan EU och USA. Frihandelsförespråkarna ser en möjlig ökning av den svenska exporten. Skeptikerna ser stora risker att de stegvis utvecklade lagar vi har i Sverige, speciellt kring livsmedel, kan komma att avskaffas. Ett exempel är klortvättade kycklingar, något som inte tillåts i Sverige, men är godkänt i USA.

Jordbrukets dödsdom?
Industrimaten, som bl.a. tar sig uttryck i att USA använder mer än dubbelt så mycket socker i livsmedelsproduktionen än vi i Sverige, bygger på storskalighet, effektivitet, stora volymer och låga priser. När Anders Borg för en tid sedan förutspådde att svenskt jordbruk i praktiken är nerlagt om några decennier, har det naturligtvis just med detta att göra. Om vi tycker att danska och tyska produkter är svåra att konkurrera med, där svenska grisar mår bättre under sin korta uppväxt, kommer ett frihandelsavtal med USA säkerligen göra det otroligt svårt att konkurrera med svenska priser.

Mer GMO, mer klorkyckling?
Det kan tyckas lockande att öka den svenska exporten. Sverige är mycket exportberoende och vi vill naturligtvis att våra företag utvecklas positivt. Men det omvända gäller också. Även de amerikanska företagen vill öka sin försäljning. Produkter från djur uppfödda på GMO-baserad majs kommer att bli standard. Mycket av det vi lyckats införa i svensk lagstiftning skulle i ett slag försvinna. Vill vi att kycklingarna ska ha tvättats i klor innan de hamnar i vår Ceasarsallad?

Företagen flyttar fram positionerna på demokratins bekostnad
Ännu värre är den nya balans som TTIP innebär på den rättsliga arenan. ISDS är namnet på det avsnitt i avtalet som, om det godkänns, möjliggör för företag att stämma länder inför domstol om de anser att ett lands demokratiskt införda lagar eliminerar investerares förväntade framtida vinster. Införs ISDS ändras styrkeförhållandet mellan kapital och politiker till demokratins nackdel. Förespråkarna, som t.ex. den moderate EU-parlamentarikern Kristofer Fjellner, ser ISDS som ett rättssäkert verktyg, som hjälper företagen att få rätt mot stater. Kritiker som miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter anser att ISDS omyndigförklarar de nationella domstolarna. Båda kan knappast ha rätt samtidigt. Men att spelreglerna ändras är klart, annars skulle inte ISDS finnas med som diskussionspunkt.

Ett viktigt EU-val
För EU-medborgarna blir därför årets EU-val inte bara viktigt för att markera mot de främlingsfientliga krafter som tycks ha medvind i flera länder. EU-valet handlar om relationen mellan det demokratiska systemets och näringslivets inflytande. Debatten om denna viktiga förändring måste föras. Före valet.

ISDS står för Investor State Dispute Settlement
Mer om http://ec.europa.eu/trade/policy/in-focus/ttip/
(Tack till tidningen Fokus som ägnade veckans nummer åt denna fråga)

Hur motståndskraftigt är samhället?

Posted on 17 mars, 2014 by Christer Owe

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ’business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd här.

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on 14 mars, 2014 by Christer Owe

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Vem ska man lita på i informationsflödet?

Posted on 12 mars, 2014 by Christer Owe

Sedan lång tid har olika fristående organisationer, även kallade NGO:er, haft en ledande roll när det gäller att bedöma nivån på och omfattningen av företagens hållbarhetsarbete. Oberoendet har varit en garant för opartiskheten. Bakgrunden är att det var miljöorganisationer som ringde i larmklockorna när föroreningarna från industrin började bli uppenbart skadliga. Stegvis bytte miljöorganisationerna fot och började istället att hjälpa näringslivet att hitta framkomliga vägar.

Bra med olika system – eller ?
Miljömärkningar som Bra Miljöval och Fair Trade-märkningen ger företag möjlighet att visa hur de tar ansvar. WWF, Världsnaturfonden, lanserade för några år sedan sin ”Climate Solver”-lista på företag som erbjuder tekniska lösningar, som bidrar till att minska hotet från klimatförändringarna. Sedan 1995 har Göteborg Stad m.fl. ett miljödiplom, som hjälper företagen att både arbeta med miljöfrågorna och att synliggöra detsamma. En uppsjö av märkningar för byggbranschen har etablerats, där de stora svenska byggbolagen för säkerhets skull valt olika system, möjligen för att slippa bli jämförda med varandra. (Länktips se nedan). Tidningar som Miljöaktuellt rankar de bästa kommunerna och de ”miljömäktigaste” i landet. Informationsöverskottet börjar bli uppenbart.

En undersökning i Nordamerika
I Nordamerika har en artikel fått uppmärksamhet, som redovisar en undersökning där 700 utvalda personer fick ange på en femgradig skala vilket förtroende de har för olika aktörer. (Länk till artikeln se nedan). Det intressanta är att NGO:erna tycks tappa i förtroende till andra aktörer. Ur förtroendeaspekt ligger, enligt artikeln, Dow Jones Sustainability Index god tvåa efter Carbon Disclosure Project. Totalt sett visar undersökningen att om förtroendet för NGO:er jämfört med ”Rating and ranking organisations” år 2010 var mycket högre ligger dessa kategorier 2013 jämsides. Förtroendet för investerare är nästan dubbelt så stor som för journalister.

Vem kan man lita på?
Undersökningen kantas av mängder med frågetecken och gäller primärt de nordamerikanska förhållandena. Men grundfrågan är intressant när informations(över)flödet drabbar oss och beslut ska fattas. Vem ska man lita på? Vilka indikatorer, rankingar eller andra kriterier är det egentligen som ska vägleda investeringsbeslut eller beslut om företagsköp, aktieköp, konsumtion etc?

Green-washing borde bannlysas
Bland det mest allvarliga är naturligtvis vissa företags förmåga att skönmåla verkligheten, green-washing, brukar det kallas. Man framställer sig som bättre än man är. Det kan vara när ett varumärke skadats av dålig publicitet eller när den allmänna opinionen kräver ett ansvarstagande från företagen. Då kan det vara en lockande lösning att kasta fram några goda exempel på hur bra man arbetar med hållbarheten. På sikt skadar green-washing företaget, eftersom sanningen tenderar att komma fram. Det den också bidrar till är att skapa en allmän osäkerhet om vilken information man egentligen kan lita på.

Utbildning
Botemedlet är framför allt kunskap genom utbildning. I det perspektivet är det roligt att konstatera att t.ex. Handelshögskolan i Göteborg nu arbetar för att systematiskt få in hållbarhetsperspektivet i all utbildning. De blivande ekonomerna, juristerna och företagsledarna ska ha en förståelse för de frågor som de har att hantera när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Länktips: Artikel om vem man kan lita på: här .

SGBC listar fyra certifieringssystem för grönt byggande. http://www.sgbc.se/certifieringssystem Till detta kommer bl.a. Svanenmärkta hus .

Ägandet och hållbarheten

Posted on 8 mars, 2014 by Christer Owe

HASS, Handels Students for Sustainability, är en positiv och ifrågasättande kraft på Handelshögskolan i Göteborg. Med stadigt ökande medlemsantal och med ett öppet sinnelag ordnar de seminarier, debatter och föreläsningar, som sätter fingret på ekonomins roll för en hållbar utveckling. Jag har hjälpt dem i mycket blygsam skala de senaste åren, framför allt med tips på föreläsare. Senast lyckades de samla tre kloka personer från olika segment i bank- och finansvärlden att tala om tillväxt och ansvar m.m. (You-Tube-länk se nedan). Här några intryck och reflexioner.

Tre (manliga) chefer i panelen
Sasja Beslik, chef för ansvarsfulla investeringar vid Nordea, Carl Rosén, VD för Aktiespararna, och Sammy Almedal, VD för medlemsbanken JAK utgjorde panel. De hade lite olika syn på hur hållbarheten kan bli en del av både företagens och finansaktörernas vardag. Carl Rosén betonade lagstiftningen som den framkomliga vägen, medan Sasja Beslik trodde på marknaden samtidigt som han förordade tydligare krav på redovisning. Sammy Almedal lovordade den lokala ekonomins fördelar.

Ändra aktiebolagslagen?
Ett av de generella grepp som Sasja Beslik framförde var att aktiebolagslagen borde förändras. Idag är den lagen inriktad på minimal risk för maximal vinst på optimal tid. Här finns en möjlighet, menade han, samtidigt som han gav en dyster bild av hur fast vi är i dagens prissättnings- och värderingsmekanismer, system som styr värdet på våra pensioner och framtida investeringsmöjligheter. Ingen vill eller vågar ändra aktiebolagslagen var Besliks iakttagelse.

Beskattningsinstrumentet?
Carl Rosén öppnade med en brasklapp, att han inte uttalade sig å Aktiespararnas vägnar, utan delgav sina privata synpunkter, vilket i sig kanske illustrerar vilken resa som återstår för många företag, företagsägare, aktieägare och spekulanter. Roséns förslag var att använda beskattningsinstrumentet för att omfördela och använda resurser på ett bättre sätt. Han såg det tom som den enda vägen, eftersom nuvarande lagstiftning utgår ifrån att företag tar sitt ansvar.

Demokratisk ekonomi?
Sammy Almedal upphöll sig mot slutet en del kring den lokala ekonomins styrkor. Omskrivet och förkortat kan dessa sammanfattas i delaktighet, transparens, lokal utveckling, och motsatsen till anonymitet. När pengarna gör nytta i samhället där människor bor och verkar blir ekonomin ett verktyg för demokrati och förverkligande. Närheten kvalitetssäkrar investeringar och bromsar spekulationsekonomin.

Är glaset halvtomt eller halvfullt?
Det oroande är Sasja Besliks närmast resignerade konstaterande hur djupt vi sitter fast i det nuvarande ekonomiska systemet, hur svårt det blir att ändra det. Det hoppfulla är att det finns en palett av förslag som kan förändra hur företag bedrivs och hur de ska värderas. Och att det finns andra sätt att bedriva ekonomisk verksamhet, som kan klara att fungera inom ramen för vad planeten, våra sociala konstruktioner och vår kultur kan bära.

Några utmaningar
En av utmaningarna är fördelningen i förmögenhet. (300 personer äger tillsammans mer än vad 3,5 miljarder människor äger, påpekade Sasja Beslik). Och skillnaderna ökar, kan tilläggas. En annan av utmaningarna ligger i basen för 1900-talets effektivisering, där billig och tillgänglig fossil energi spelat en helt avgörande roll. En tredje utmaning finns självklart i alla de sidoeffekter av 1900-talets verksamhet som vi nu ser: livsfarlig luft i Peking, mikroplaster i haven, utrotningshotade arter, klimatförändringar, kemikaliespridning bortom kontroll och FN:s ännu icke uppnådda millenniemål för att nämna några. En fjärde utmaning blir att hantera de spänningar som uppstår, när intressen ställs mot varandra, när resurserna inte räcker till och när en verklig omfördelning ska ske, samtidigt som de nya lösningarna etableras.

Klarar aktieägarna att se bortom de egna behoven?
Ingen klarar omställningen till ett hållbart samhälle själv. Marknaden är dålig på att ställa krav på sig själv. Enskilda företag klarar att gå före, eftersom de ser behov och lösningar på lång sikt. Måtte de få efterföljare och måtte ägarna, t.ex. Aktiespararna, se nyttan med sitt ägande även ur ett långt perspektiv.

Länktips: HASS-seminarium 4 mars 2013, cirka 1,5 timmar:
http://www.youtube.com/watch?v=hwxIHRcjUzE

Vikten av ett vidgat perspektiv

Posted on 14 februari, 2014 by Christer Owe

Något av de viktigaste att ständigt hålla i minnet när vi analyserar, värderar och utvecklar strategier är att vidga förståelsen för sammanhanget som en företeelse ryms inom. Ska vi komma till rätta med segregationen i samhället måste vi t.ex. se på fler parametrar än sysselsättningsgrad och utbildning. När vi matas med forskarrapporter och slutsatser som ter sig vetenskapliga måste vi utgå från grundkritisk hållning: Vilka parametrar har man glömt? Vilka konstanter eller sedvänjor har man helt sonika utgått ifrån? Vilka variabler spelar man med? I vilket syfte görs forskningen?

Räcker det med den granskning som görs?
Det är oftast upp till journalister att ägna tid åt denna granskning. Bekymret är att för att publicera en artikel måste den hitta en vinkling som ger mervärde åt mediat. Allra tydligast blir detta i kommersiella medier, men även public service värderar nyheter ur ett slags dubbelt perspektiv – det som stärker den egna verksamheten och som samtidigt bidrar till någon slags vidgad förståelse för hur världen fungerar. Denna balansgång är svår, som jag ofta påpekat i olika blogginlägg.

Exemplet med sharialagarna och majoriteten muslimer
I det politiska klimat som råder i Europa och i Sverige, där motsättningarna gärna mejslas ut som extra starka av politiska partier som hämtar stöd ur en polariserad världsbild, blir det intressant hur vetenskapliga fakta tolkas eller möjligen övertolkas. I en text på denna hemsida exemplifierar jag just denna problematik – länk här: http://bit.ly/1dsODJ1 – där en omfattande attitydstudie från 39 länder till synes ger bilden av att majoriteten muslimer vill införa sharialagar. Så enkelt är det inte, menar jag.

Hitta perspektiven
Världen är mer komplex än vi på ett ytligt, redigerat plan får oss tillrättalagt. Vi måste kritiskt hitta de perspektiv som kompletterar bilden och aktivt leta efter sådant som motsäger de teser som sprids. Även om det tar emot. Även om det är enklare att svälja den information vi får. Ibland måste ta ställning. Varje dag står vi inför vägval där det vidgade perspektivet ger oss större möjlighet att välja rätt.

Vems framtid?
Kring klimatfrågan finns en polaritet, som påminner om den som finns runt tillskyndare och motståndare till kärnkraft. Det är olyckligt, eftersom ingen kan sägas sitta med facit i hand, utan att det handlar om sannolikhetsbedömningar, riskfaktorer och vems framtid vi egentligen ska förhålla oss till. För egen del har jag kommit till slutsatsen är det ingen tvekan att såväl konsekvenser och risker med kärnkraft som ett fortsatt chanstagande med utsläpp av fossila kolväten är oansvarigt ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Och att det i båda fallen handlar om för rika länder som Sverige att gå före och visa vägen för de länder som nu i rask takt utvecklas.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Kunskap och hot