Category Archives: Kunskap och hot

Skolan, utbildning, kunskap, men även hoten – okunskapen m.m.

Rapport om social hållbar utveckling

Posted on by
3

Rådet för integration och samhällsgemenskap, med landshövding Lars Bäckström som ordförande, lämnade sin rapport till kommunstyrelsen i Göteborg före midsommar. Rådet har varit opolitiskt sammansatt och bland ledamöterna finns företrädare för olika samhällssektorer. En sammanfattning och några kommentarer följer här.

Rapporten pekar inledningsvis på några brister
Redan i inledningen slår man fast att det saknas en tydlig målbild för arbetet med en ”stad för alla”. Man pekar på hur den kommunala organisationen isolerar integrationsfrågan till särskild politik och profession (stuprören). Avsaknaden av en aktiv bostads- och boendepolitik som kan motverka boendesegregation lyfts fram liksom att tillväxtbegreppet alltför lite och alltför sällan sätts in i ett fördelningssammanhang.

En dellösning: Kraften i skärningspunkterna
Man identifierar även i inledningen en viktig lösning: ”Ta tillvara den kraft som uppstår i skärningspunkterna mellan politik och näringsliv, civilsamhälle, kultur och folkrörelser i mångfaldens Göteborg.” Tyvärr utvecklas denna goda tanke inte i rapporten. Istället blir citatet en illustration av det som sällan uttrycks tillräckligt tydligt: Samhället är mer än den kommunala organisationen, mer än närings- och föreningsliv, mer än varje del av helheten.

Att ta tillvara skärningspunkterna
Även om många av samhällets nyckelfunktioner organiseras och finansieras via den kommunala skatten kan kommunen som organisation aldrig äga skärningspunkterna. I bästa fall kan kommunen möjliggöra att samhällets olika sektorer möts och får chans att utveckla den kraft som rapporten talar om. Det finns en outtalad diskrepans mellan vad kommunen beslutar och vad man kan åstadkomma.

Utvecklad demokratiska processer
Tidigt i rapporten slås fast att ”rådet eftersträvar en stadsutveckling som bygger på dialog, nätverk och politisk legitimitet, samarbeten mellan folkvalda och tjänstemän inom offentlig sektor. Vi vill se utvecklade demokratiska processer som i dialog anpassar kommunala verksamheter efter invånarnas behov.” Det låter bra. Men den vision man inledningsvis beskriver till form och innehåll ser det politiska fältet som ägare av visionen, en vision som ”invånarna ska tolka, förstå och bli inkluderade i”.

Paketering i en förvaltande tradition
Företag och föreningar ska få möjlighet att ställa sig bakom visionen. Spridning av visionen ska ske på olika språk och i sociala media. Ledarrollen och subjekt/objekt-perspektivet är tydliga. Beskrivningen av visionen uppehåller sig i övrigt till stor del vid de traditionella lösningarna: program, mål, styrgrupp och råd. Merkostnader ska hanteras av en ny fond. Hela förändringsarbetet paketeras i en förvaltartradition. Man hade kunnat bjuda in till ett annat ägande av visionsprocessen.

Malmökommissionen
Under rubriken Ledning och ledarskap plockar rapporten upp Malmökommissionen och förslaget med kunskapsallianser som fått som stor uppmärksamhet. Kunskapsallianser innebär jämlika samarbeten mellan medborgare, förvaltning, föreningsliv, näringsliv och forskning. Malmökommissionen föreslår att stadsplanerare bildar kunskapsallianser med företrädare för kultur, föreningsliv och forskare i syfte att skapa både faktisk delaktighet och en känsla av delaktighet. Göteborgsrapporten för tyvärr inte resonemanget längre än så och konkretiserar inte hur delaktighet relateras till rådande beslutsprocesser eller formella ansvarsfrågor. På så sätt blir idén hängande i luften.

Fristående förvaltning som söker legitimitet?
I ett annat avsnitt under Ledning och ledarskap återger rapporten tankar från Harward-professor Mark Moore. I korthet handlar det om att förvaltningen, allmänheten och politiker har olika roller, där de offentliga organisationerna behöver söka legitimitet både hos politiker och hos allmänhet. Avsnittet känns verklighetsfrämmande i en svensk tradition, eftersom de politiska nämnderna i praktiken styr förvaltningarnas arbete. Moores tankar hade behövt en egen analys för att kunna ta form i den svenska kommunala traditionen.

Ledning, ledarskap och en otillräcklig slutsats
Lite tydligare blir rapporten i sitt resonemang kring skillnaden mellan ledning och ledarskap. Ledning handlar om styrning, ansvar och att kunna utkrävas ansvar, hävdar  rapporten, och särskiljer det från ledarskapet, som mer handlar om personers egenskaper och former för att leda på olika nivåer. Rapporten föreslår att ett förvaltande ledarskap ersätts av en samhällsbyggande ledning och ledarskap, ett nytänkande som tar hänsyn till helheten och inkluderar människorna i helheten. Man vill se ett ledarskap för en socialt sammanhållen stad, ett ledarskap som arbetar förebyggande, som mobiliserar och engagerar för en gemensam vision. Det är möjligen ett steg i rätt riktning, men betydligt mer innovativt hade varit om rapporten fullföljt tankarna kring Malmökommissionens kunskapsallianser. Nu är man kvar i den kommunala formen som ram. Att ”inkludera människor” är ganska långt från att ”etablera jämlika samarbeten”.

Budget, investeringar och risken med att se för snävt på samhället
I avsnittet om bostäder och civilsamhälle pekar man på AB Framtiden som en viktig motor för att bryta bostadssegregationen. En slags ”Marshall-plan” efterfrågas och en investeringsfond föreslås för att möjliggöra satsningar i stadsdelar och verksamheter som behöver extra resurser. Här hade man kunnat fånga upp andra tankegångar. Man hade kunnat beskriva vikten av en lokal utveckling baserad på lokal ekonomi och lokala resurser. Man hade kunnat se bortom fastighetsförvaltarperspektivet och sett AB Framtiden som en av flera resurser för en lokal mobilisering. Man hade kunnat nämna de verksamheter och projekt som på senare tid skapat förutsättningar för förändring. Man hade kunnat tänka outside the box. (Se länkar nedan).

Leading by stepping back
I avsnittet om arbete och försörjning föreslår rapporten mer av samverkan mellan alla samhällsaktörer. Specialutbildade näringslivssamordnare ska finnas på arbetsförmedling och på Business Region Göteborg. Näringslivet ska hålla samordnarna uppdaterade om tillgängliga arbetstillfällen. Nyanlända ska tas om hand på ett mer genomtänkt och välkomnande sätt. Jag kan inte låta bli att undra om rapportförfattarna inser vilken extra arbetsvolym all denna samverkan innebär. I dessa tider av slimmade organisationer, krav på rapportering och hög arbetsbelastning – inte minst på arbetsförmedlingen – känns det orättvist att lägga till nya arbetsuppgifter utan att samtidigt peka på behovet av omprioriteringar och resursfördelning. Återigen tror jag att en viktigare lösning hade varit att utgå från existerande lokala nätverk och föreningar, där kontaktytor och förtroende är etablerade. Leading by stepping back, som några forskare från Skåne så riktigt nämnde på lokalekonomidagen i Gårdsten den 25 april. (Se länk nedan).

Angeredsutmaningen
I avsnittet om barn och unga betonar rapporten vikten av att barn och unga får en god start i livet. Fler vuxna i förskolan och i skolan, ett jobb per familj, praktikplatser, mer fritidsaktiviteter, yrkesutbildningar, samordning mellan studievägledare och utbildningsorgan är några av förslagen. Oberoende av rapporten har ett initiativ tagit form i Angered, där Angeredsutmaningen nu involverar ett stort antal företag i samverkan med Angeredsgymnasiet. Näringslivet behöver inte reduceras till sponsorer av kläder och material till idrottsrörelsen, som rapporten exemplifierar företagens CSR-arbete med. Företagen vill och kan ta ett betydligt större samhällsansvar. (Se mer i länk nedan).

Forskning
I det sjätte rapportavsnittet, som handlar om forskning, kunskap och långsiktighet, återkommer man till Malmökommissionen och till tillgänglig forskning, som pekar på både möjligheter och risker med städernas utveckling. Förslaget i rapporten handlar om att etablera en kunskapsplattform i samverkan med Göteborgs Universitet m.fl. verksamheter för praktiknära forskning och utveckling. Man ser migration, integration, inter-kultur och social utveckling som de naturliga kunskapsfälten. Föga förvånande förutsätts besluten när det gäller att bygga det hållbara Göteborg behöva bygga på fakta och forskning. Och man missar att knyta ihop denna tanke med inledningens fina tal om mångfacetterade skärningspunkter.

Hur viktigt var det att alla var överens?
Känslan jag får efter genomläsning av rapporten är blandad. Hur mycket av texten är kompromissad för att alla skulle stå bakom den? Var det nödvändigt att alla i rådet var ense? Hur kom det sig att tre ledamöter lämnade Rådet under arbetet? Vilka förslag fick vi nu inte ta del av? Vilka tankar sållades bort för att de inte passade in?

Det man inte nämnde
Samtidigt finns det flera bra avsnitt i rapporten. Stuprören som måste bort, samverkan som måste öka, hänvisningar till den mer genomarbetade Malmökommissionen, några viktiga forskarreferenser, betoningen av barn och unga…  Och ändå. Samhällsutvecklingen styrs bara delvis av politiska beslut. Mitt intryck är att rapportförfattarna inte lyckas frigöra sig från det förvaltarperspektiv som präglar offentlig verksamhet. Förnyelse och förändring innebär att ompröva tidigare sanningar och att på allvar bygga nya strukturer. Nödvändiga strukturer som involverar gräsrötter, företag, civilsamhälle, föreningsliv och tillfälliga nätverk diskuteras inte på ett konkret plan i rapporten. I så fall hade man nämnt initiativ som: Staden vi vill ha och Omställningsrörelsen, sociala företag som Vägen Ut! eller förstudien Stadslandet Göteborg. (Länkar se nedan).

Länktips:
Rapporten från Rådet för integration och samhällsgemenskap: http://bit.ly/1lfIbnJ
Malmökommissionen hemsida och rapport: http://www.malmokommissionen.se/
Stadslandet Göteborg, förstudie: http://bit.ly/S8LupF
Lokalekonomidag i Gårdsten 25 april 2014: http://bit.ly/1mG5zzP
Angeredsutmaningen hemsida: http://www.angeredsutmaningen.se/
Staden vi vill ha: info http://christerowe.se/2013/10/nr264-grasrotsinitiativ-staden-vi-vill-ha/
Omställningsrörelsen hemsida Göteborg:  http://omstallninggoteborg.se/oms/
Vägen Ut! hemsida: http://vagenut.coop/

Det sunda förnuftet får ta plats

Posted on by
Reply

Plötsligt faller några pusselbitar på plats. Det är lika roligt varje gång. Möjligen är det de egna förväntningarna som bekräftas, eller att få ta del av en variant av samma tankegångar man själv haft. Igenkännandet och bejakandet är hursomhelst stimulerande.

Systemvillkoren
Produktutveckling är centralt för en hållbar utveckling. Alla nya produkter industrin tar fram måste på något sätt kunna anses ingå i det hållbara helhetskonceptet. Inte ta onödigt stora resurser i anspråk, inte innebära onödig energianvändning i någon fas, inte innebära någon spridning av farliga ämnen utan i stället bidra till en rättvisare och socialt utjämnad värld. Inget nytt i detta. Det Naturliga Stegets fyra systemvillkor har varit kända under en tjugoårsperiod, ett stort antal företag ser över sina livscykelanalyser för att säkerställa produkters begränsade påverkan på vår miljö, man använder miljömärkningar för att kommunicera goda prestanda osv.

Framgångsrecept
Häromdagen var det en Chalmers-doktorand, Gunilla Clancy, som presenterade sin avhandling i sedvanlig formell inramning av opponent och examinatorer. I sammanfattning hävdar hon att möjligheten för företag att utveckla mer hållbara produkter ökar om man lyckas identifiera och förstå när och hur olika bedömningsverktyg ska användas. Förmågan till samverkan, anpassning och en kontinuerlig lärande- och utvecklingsprocess är centrala för framgång, liksom att fånga upp viktiga kunskaper tidigt i utvecklingsarbetet. Företagets kultur och ledningssystem har betydelse, t.ex. genom att produktutvecklare ges chans att använda sin kompetens till att tänka om i sitt arbete. Framför allt är det handlingskompetens som behövs för att nå framgång, menar Gunilla.

How to fix it
Opponenten, Thomas Rydberg från IVL, sammanfattade avhandlingen i nio punkter. Nio punkter för bättre och fler hållbara produkter. Själv insåg jag att de nio punkterna kan ses som generella riktlinjer för den som vill utveckla något i en hållbar riktning, oavsett om det gäller produkter, tjänster eller ett bättre liv. En nio-punkters how-to-fix-it-all-lista. En känsla av självklarhet infann sig. Naturligtvis. Så är det.

Nio punkter
1. Handlingskompetens. 2. Befintliga verktyg. 3. Alternativa modeller. 4. Gemensamt visualiserat mål. 5. Värdesätt ledarskapet – uppskatta ansvarstagande. 6. Insikter om olikheter och olikheternas samverkan. 7. Olika vägar är möjliga. 8. Våga vänta. 9. Se på andra för att lära mer om dig själv.

Sunt förnuft
Invändningen kan naturligtvis vara att dessa generella regler inte är något nytt, det handlar ju bara om lite sunt förnuft. Och till det skulle jag vilja säga – precis! Det är det enkla, det logiska och självklara som måste hamna i fokus. Att en stor del av vår livsstil bryter mot grundläggande principer i naturen är just för att det sunda förnuftet inte har fått tillräcklig plats.

Tack
Gunilla visar med sin avhandling att det finns vägar framåt, där vi lyckas återskapa en syntes mellan det möjliga, det önskade och det riktiga. När vi kan, vill och förverkligar utveckling utan att skada andra, miljön eller framtiden har vi lyckats. Det är det Gunilla visar ett exempel på.

Tips:
Titel på avhandlingen: ”Assessing sustainability and guiding development towards more sustainable products” (Chalmers, 2014, ISSN 0346-718X)

Ledarskap: Vi gör helt andra saker än vi tror

Posted on by
Reply

KTH-forskaren Simon Elvnäs intresserar sig för ledarskapet. Inte så mycket för hur vi leder verksamheter och om vi når de mål vi satt upp. Utan mer för hur omedvetna vi faktiskt är om vad vi ägnar tiden åt när vi tror att vi kommunicerar, ger feedback osv. Hans forskning visar att vi generellt sett är omedvetna om hur vi använder tiden och att vi gör helt andra saker än vi tror. Om vi inte ens begriper oss själva, hur ska vi då kunna begripa vår roll i helheten? Hållbarhet börjar med individen.

Entreprenör, chef, ledare
En googlesökning på ”ledarskap” ger 1,4 miljoner träffar. Massvis med managementlitteratur, kurser och tid ägnas åt ledarskapet. Skillnaden mellan entreprenörens, chefens och ledarens förhållningssätt till medarbetarna har det skrivits mycket om. Där entreprenören är visionär och engagerande, tenderar chefspersoner att luta sig mot mätbara fakta och bedömningar, medan ledaren ofta utgår från det sociala samspelet i arbetsgruppen och individens potential. Troligen behövs alla tre perspektiven för att ledarskapet ska fungera bra.

Det viktiga gör vi väldigt lite av, det oviktiga desto mer
Simon Elvnäs sammanfattar i sitt fördrag redan inledningsvis (länk till SVT, se nedan) en viktig slutsats ur sin forskning. Det vi tycker är viktigt gör vi väldigt lite av. Och det som inte är så viktigt gör vi mycket av. Märkligt, detta. Att vi så totalt felbedömer hur vi använder tiden och till vad. Risken är uppenbar att det är samma felprioriteringar vi ägnar oss åt även utanför arbetet: hemma, med familj och barn, på fritiden…

Socialt kitt
Vi beter oss helt enkelt ostrukturerat och inkonsekvent. En stor del av den tid vi avsatt åt att genomföra möten av olika slag tenderar att användas till ovidkommande saker, enligt Elvnäs. Invändningen mot detta skulle kunna vara att vi tar tillfället i akt att använda mötestid till att bygga goda relationer, att dela med oss av vardagsreflexioner och tyckanden för att långsiktigt bygga sammanhållning och samsyn. Att prata fotboll kan skapa samhörighet, att dryfta läggtider för barnen eller en bok man läst… det är en del av det nödvändiga sociala kitt som måste finnas för att – när det bränner till – veta att man kan lita på kollegor och att de ställer upp när det brinner i knutarna.

Historisk förklaring
Kanske tenderar vi i Sverige att alltför mycket ägna oss åt konsensustänket. Vi har ofta en tendens att lägga mer tid på att vara överens än personer från andra länder. Min gissning är att detta i sin tur hänger samman med hur vårt land växte fram. Har man bara några få grannar måste man lita på att de ställer upp. Samsynen och samhörigheten blev livsavgörande i det glest befolkade, svårodlade landet i norr. Den som behövde hjälp hade ett begränsat urval att vända sig till. Man hjälptes åt och maktens instrument, kulturella och religiösa traditioner förstärkte gruppens sammanhållning.

Varningsklocka
Vår omedvetenhet om vad vi verkligen gör i vår yrkesroll är dock en viktig varningsklocka. Hur kommer det sig att vi tror att vi gör annat än det vi verkligen gör? Är det för att våra tankar sysselsätter sig med annat än det vi faktiskt säger och gör? Att vi letar efter sätt att formulera saker, som tar tid att hitta rätt uttryck för? Det vore intressant att få reda på mer om denna märkligt skeva självbild, som kanske har större betydelse än vi anar.

Länktips: SVT 26 min film med Simon Elvnäs här .

Medicin som hotar – inte botar – patienten

Posted on by
Reply

På det medicinska området är vi alla beroende av andras goda omdöme. Låt oss titta närmare på ett exempel från USA som inger farhågor. Kliniska tester brukar bevisa att användande av antipsykosmedicin har en positiv inverkan på en patient med schizofreni. Visselblåsaren Robert Whitaker visar i en serie artiklar att de kliniska testerna i själva verket utförs på ett sådant sätt att ingen vet om patientens tillstånd verkligen förbättras när medicinen sätts in. Ridån har gått ner, eller som man säger på engelska: The fat lady has sung.

En tveksam metodik
Whitaker hävdar, med hänvisning till andra källor, att medicinens verkan analyseras på ett ofullständigt och felaktigt sätt. Först sätts medicinen in på en grupp patienter, därefter får halva gruppen fortsatt behandling, medan halva gruppen inte längre tar medicinen. Genom att konstatera att den grupp som upphör att ta medicinen visar tydliga symptom påstår tillverkaren därmed att medicinen är verksam. I själva verket, hävdar Whitaker, vet vi ingenting om vilken effekt medicinen har på patienter som aldrig har behandlats. Det enda testet kan visa är att patienter som upphör att ta medicinen visar symptom.

Tillit till högteknologisk forskning
Just inom medicin och sjukdomsbehandling är tilltro till sakkunskapen viktig. Vi måste kunna lita på de professionella, att de mediciner de tar fram och förskriver också kan ge bot och lindring. Det exempel Whitaker pekar på indikerar att det kan vara si och så med vetenskapligheten när starka kommersiella krafter agerar för att marknadsföra nya mediciner.

Risken för återfall förvärras med medicinering
Ännu värre är att olika tester ända sedan 60-talet har visat att risken för återfall för schizofrena patienter är avsevärt högre om patienten har behandlats med antipsykosmedicin än om patienten inte har behandlats med denna medicin. Dvs medicineringen förvärrar patientens långsiktiga tillstånd och risk för återfall.

Långsiktigt har patienterna mått sämre av läkemedlen än utan
När tester gjordes med internationell jämförelse visade resultaten bl.a. att återfallsrisken var betydligt lägre i Indien än i USA. Och i 50 år har man sett detta, att medicineringen försämrar patientens tillstånd ur ett långsiktigt perspektiv.

Frågor som dyker upp
Finns det några generella slutsatser att dra av Whitakers exempel?
1. Teknik: Hur kan vi agera för att ifrågasätta utvärderingsmetoder?
2. Teknik: Tydliggör skillnader mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter.
3. Politik: Kan våra myndigheter förhindra att skadliga produkter kommer ut på marknaden?
4. Kunskap: Hur kan en breddad allmän kunskap bana vägen för ett tydligare regelverk?
5. Hemläxa: Tål den svenska läkemedelsbranschen en detaljgranskning?

Narkolepsi
Det går inte att värja sig mot tanken att det influensavaccin, Pandemrix, som sattes in för snart fem år sedan i Sverige och som orsakade narkolepsi hos många tonåringar, testades på ett otillräckligt sätt innan det användes. Vårdguiden 1177 skriver att man ”misstänker ett samband”. Kunde man inte misstänkt detta i förväg? När övergår misstanke i visshet?

Och snart – antibiotikaresistens….
Inom fem till tio år har vi ett rejält problem med antibiotikaresistenta bakterier pga överanvändning av antibiotika i många länder. Hur ska industrin, forskningen och våra myndigheter agera för att optimera behandling och resurser mot bakgrund av den krisen? Och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Länktips:
http://www.madinamerica.com/2014/03/fat-lady-sung/

Den perfekta staden?

Posted on by
Reply

Det är ett starkt fokus på stadsutveckling och stadsplanering i dessa tider. Hälften av jordens dryga sju miljarder människor bor i städer och andelen ökar. I Sverige forskas det på toppnivå om urban utveckling t.ex. genom Mistra Urban Futures, som jag skrivit om tidigare. På Svenska Stadskärnors årskonferens i Västerås i veckan presenterade några arkitekter ”Den perfekta stadsdelen”.

Från tryggt till flexibelt
Jag hade ingen möjlighet att åka på konferensen, men de viktigaste budskapen fann jag på en hemsida med den anspråkslösa titeln www.denperfektastadsdelen.se (länk nedan). På några slides listar arkitekterna de viktigaste aspekterna för att få en fungerande stadsdel. Man nämner t.ex. trygghet, placering, lokalstorlek, att närmarknaden styr, flexibilitet och att anpassa utbudet efter ändrade behov.

Logistik, klimat, internet…
Det som förvånar 2014 är att ingen av de tjugo huvud- och underrubrikerna i presentationen knyter an till logistikfrågan, klimatfrågan, förändrade inköpsvanor med internethandel osv. Hade jag talat i detta sammanhang hade jag pekat på den stora förändring som vi står inför och som kommer att förändra flöden, beteenden och prioriteringar hos många konsumenter.

De hade kunnat ha tio slides som nämnde:
Närtransporter med lånekärror, lastcyklar och en ny servicenäring med hemkörning.
Internethandelns behov av mellanlagring och hämtplatser.
Bilens minskande betydelse för både gods- och persontransporter.
Showroom och mötesplatser.
Nya näringars behov av både varuintag och varuutlämning när hyr-per-tidsenhet-tjänster blir mer vanliga för sådant vi tidigare köpt och förvarat.
Den cirkulära ekonomins genomslag och konsekvenser för hela kretsloppsfrågan, för återanvändning och för förlängning av produkters livslängd.
Hur de nya affärsmodellerna kommer att innebära helt nya företag med helt nya behov.
Hur returtransporter och uppgradering av varor kommer att kräva plats och skapa returflöden, som behöver utrymme och effektiva system.
Hur spårbarhet och identifiering av varor kommer att bli en förändrande faktor när varje produkt får en egen spårbar identitet och ett längre liv.
Osv.

Hoppas att jag missat det väsentliga
Planering innebär att ta höjd för några decennier, eftersom det kostar pengar att bygga om och inte tänka rätt från början. ”Den perfekta staden” verkar inte vara ens i närheten av att vara perfekt. Jag kan bara hoppas att jag missat allt viktigt i den presentation arkitekterna genomförde för de stadsplanerare som lyssnade.

Länktips: http://www.denperfektastadsdelen.se/

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Posted on by
Reply

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Besluta inte så mycket!

Posted on by
Reply

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

I krisen ligger fröet till förnyelsen

Posted on by
Reply

45 procent av alla hushåll i värmländska Filipstad är ensamhushåll. Många äldre, men framför allt många unga män bor ensamma, enligt ett inslag i SVT den 11 maj 2014. Trenden tycks vara att unga kvinnor söker sig till utbildning och jobb på annan ort när de klarat av grundutbildningen, medan de unga männen stannar kvar. Finns det slutsatser att dra av detta?

Pojkar och skolan
Det finns återkommande rapporter om att dagens skola missgynnar pojkar. Möjligen delvis för att pojkars mognad och själsliga utveckling i genomsnitt brukar beskrivas som långsammare än flickors i samma ålder. Den som börjar släpa efter i skolarbetet har ju också ofta svårt att hinna ikapp. Och skolorna har dåligt med resurser att sätta in för att hjälpa enskilda elever. Resultatet blir en generation pojkar som kanske inte får eller tar chansen för framtiden. Vems ansvar det är kan diskuteras.

Svårigheter
Samhället utvecklas snabbt. Urbaniseringen och globaliseringen driver på förvandlingen. Inflyttningen till städerna är större idag än förr. Landsbygden och framför allt det helt avgörande lantbruket tappar i konkurrens- och attraktionskraft. Mindre städer och samhällen har svårt att hävda sig. Tidigare bruksorter med en dominerande arbetsgivare får svårt att klara omställningen om arbetsgivaren minskar eller lägger ner verksamheten. Uppförsbacken för de som vill stanna kvar blir svår.

Personlig nivå och samhällsnivå
Det är problematiskt att inte alla unga får chans att utveckla sin kompetens och sin framtid. På en personlig nivå, liksom för samhället i stort. Det är vår gemensamma möjlighet att finansiera välfärden som urholkas när inte varje resurs tas till vara. Ojämlikheten mellan pojkar och flickor samt mellan stadens och landsbygdens förutsättningar är också allvarliga tendenser, som vi måste hitta sätt att åtgärda.

Fröet till förnyelsen
Kunskapssamhället, som ofta talas om, kanske är nyckeln till framtiden på ett annat sätt än vi vanligtvis tänker. De forskare och andra intresserade som studerat alternativa ekonomiska modeller lyfter bland annat fram ”cirkulär ekonomi” som en framtidsväg för att minimera resurs- och energiåtgång och för att förlänga livslängden på varor som produceras. Här kan en dellösning finnas, som just fångar upp kvaliteter och nedärvd kunskap på ett nytt sätt och gör re-use, re-manufactoring och re-cycling till nyckelfunktioner. I det sammanhanget kommer specifika kunskaper att efterfrågas. Bland annat hur man gjorde förr för att skapa långsiktigt fungerande kvalitetsprodukter. I krisen ligger fröet till förnyelsen.

Så får vi hela staden att må bra

Posted on by
Reply

Att identifiera mänskliga, naturliga och affärsmässiga resurser, att samverka och stimulera en lokal ekonomi – allt detta har under flera år testats och visat sig framgångsrikt på landsbygden. Den 25 april 2014 var det dags för den första lokalekonomidagen i förorten. Platsen var stadsdelen Gårdsten med cirka 9000 boende, en stadsdel som fått stor och välförtjänt uppmärksamhet för det utvecklingsarbete man bedrivit sedan 90-talet för att vända problem till möjligheter. Hela Sverige Ska Leva var värdar för dagen i samarbete med bl.a. allmännyttan i Göteborg genom AB Framtiden. (Länktips, se nedan).

”Leading by stepping back”
Det är nytänkande på flera plan som behövs för att möjliggöra en mobilisering av de resurser som finns i förorten. Studenterna Jenny Sjöblom och Tove Österberg presenterade sin magisteruppsats om bygdeutveckling i ett urbant perspektiv och sammanfattade mycket av det som krävs för att ta till vara lokala resurser och låta dem utvecklas. Förutom begrepp som underifrånperspektiv, öppenhet, transparens, samverkan, eldsjälar, ideellt, tålamod, mötesplatser, socialt kapital m.m. hade de ett viktigt budskap till kommunala beslutsfattare: ”Leading by stepping back”.

Lyhördhet för processen
Det är avgörande, menade Jenny och Tove, att de som sitter på formella beslutsfunktioner tar ett steg tillbaka och skapar utrymme för de initiativ som kan utvecklas. Civilsamhällets mobilisering kräver sin egen delvis informella process, som lätt störs av formella krav på beslutsunderlag, tidplaner och budgetar. När kommunen eller andra myndigheter ska samarbeta med NGO:er och medborgarinitiativ krävs extra stor lyhördhet för processen.

Livsmedelsproduktion i förorten
AB Framtiden har fått i uppdrag av kommunstyrelsen i Göteborg att ansvara för integrationsfrågan. Framsynt har man insett att ett sådant ansvar innebär att uppmuntra de initiativ, som kan skapa jobb och sysselsättning. En intressant sektor är lokalt producerade livsmedel, som dels kan främja självhushållningen men också kan lägga grunden till kommersiella verksamheter. Förstudien Stadslandet inom Utveckling Nordost AB pekade just på denna sektor som extra intressant. Det finns stora möjligheter att ta till vara markytor i förorten, betesmarker, odlingsbar mark och mark som lämpar sig för agroforestry. Det finns även välutbildade och motiverade personer som brinner för möjligheten att få använda sina kunskaper kring djurhållning och livsmedel. Inte bara pallkragar och kolonilotter, utan betydligt mer än så.

Den dolda kapaciteten
En kamelfarm är under bildande i Angered. En expert på kycklinguppfödning vill snarast komma igång med ekologisk kycklinguppfödning. Bland flera tusen intervjuade boende i förorten svarade mer än en tredjedel att de har kunskap om odling och att de gärna skulle arbeta med detta för sin försörjning. Det finns en dold kapacitet som skulle kunna tas till vara.

Fastigheterna är nyckeln, historien är kittet
Konferensen visade exempel från andra delar av landet där de boende gått samman och skapat förutsättningar för lokala verksamheter. Fastigheter är nyckel till framgång, sades det bl.a. Genom lokal finansiell mobilisering, en ideell förening som demokratisk plattform och genom att ta till vara resurser skapas förutsättningar för utveckling. ”Historien är kittet”, sades det. Dvs alla boende har kunskaper, erfarenheter och värderingar som behöver ges utrymme för att växa och tas till vara.

Hela staden ska må bra
En konferens löser inte alla problem. Men nu finns det en större förståelse hos flera verksamheter och individer hur väsentligt det är med fristående processer, som inte styrs av tidplaner, budgetar eller maktstrukturer. Extra intressant tror jag det var att höra Dan Melander återge hur man i Shanghai, Bristol, Vancouver m.fl. städer redan arbetar i denna anda. Det är inte unikt att ta till vara gräsrötternas engagemang – det är snarare en förutsättning för att hela staden ska må bra.

Länktips:
www.lokalekonomidagarna.se
www.utvecklingnordost.se
Röstånga Utvecklings AB www.ruab.se
www.helasverigeskaleva.se
Jöran Fagerlunds blogg

Förändring utifrån eller inifrån?

Posted on by
Reply

Professor Robert Jensen vid University of Texas i Austin skriver i Fria Tidningen att det enda sättet att skapa en anständig framtid är att göra oss av med system som bygger på underkastelse. (Länk till artikeln, se nedan). Han pekar på fyra missförhållanden: människans relation till naturen, vårt beroende av ett ekonomiskt system som uppmuntrar kortsiktighet och girighet, föreställningen om det vita Europas överlägsenhet och den patriarkala ordningen. Hade professor Jensen verkat på 50-talet hade McCarthy och hans anhang troligen kallat honom för landsförrädare.

En farlig väg
Jensens budskap är att hoppet finns när vi insett hur hopplöst fel nuvarande ordning är. Som extremmodell för vad som behöver göras kan texten möjligen tjäna som väckarklocka. Men risken är att det dystopiska och alarmistiska i budskapet blockerar konstruktiva vägar framåt. I sin iver att peka på de fundamentala felen i dagens samhälle bereder han (omedvetet?) vägen för extrema aktiviteter hos såväl anhängare som motståndare. Samhällets upplösning, militärmakt och konfrontation lurar bakom hörnet.

Nej tack
Visst är det så att osthyvel- eller lagompolitiken har sina begränsningar. Att bara ändra lite på ytan räcker inte. Vi måste ändra stora delar av det rådande systemet för att komma till rätta med felaktigheterna. Jensen menar att vi har misslyckats att bygga ett rättvist och fungerande samhälle. Hans budskap är att vi nu måste verka för ett helt annat samhälle. Med ett ordval som påminner om 70-talets kategoriska ställningstaganden säger han: ”Låt oss kräva av oss själva den stränghet som vi kräver av andra”. Nej, tack. Inte på det sättet.

Allt på en gång
På en punkt måste jag ge Jensen rätt: vikten av att hantera alla frågor samtidigt. Vi kommer inte att komma till rätta med allt det ohållbara genom att hantera dem en fråga i taget. Vi måste orka se helheten. Och hur allt är sammanflätat på ett intrikat sätt.

Framtiden måste vara bättre
Möjligen är Jensens text skriven i en amerikansk kontext, där högljuddhet är enda sättet att få genomslag. Förenklingar och kategoriska slagord kanske fungerar där. Men min övertygelse är att vägen till måste bygga på en transformering. Det var inte för att stenarna tog slut eller inte fungerade som stenåldern ersattes av en bronsålder. Det var för att metallerna var så mycket bättre och mer användbara. Transformeringen av det nuvarande samhället sker bäst genom att skapa de lösningar, på alla områden, som är bättre, smartare, rättvisare och som väver in alla de aspekter som Jensen talar om. När vi slutar köpa fulbananer kommer de inte att ha någon marknad. När vi kräver att barnarbete förbjuds blir det så. När plastpåsarna förbjuds, när likalön gäller för lika arbete… osv.

Ansvaret
Var och en av oss är ansvariga för alla och allt som sker på jorden, skrev Fjodor Dostojevski. När vi inser att vi skadar oss själva med vårt omedvetna beteende kommer det beteendet att minska och upphöra. Förändringen kommer inifrån. Inte som en yttre revolution.

Länktips: http://www.fria.nu/artikel/113977