Category Archives: Kunskap och hot

Skolan, utbildning, kunskap, men även hoten – okunskapen m.m.

Rättvisa handlar om möjligheter för var och en

Posted on by
Reply

Ska vi ge upp idén om det jämställda och och jämlika samhället? Är tanken på alla människors lika värde kontraproduktiv? Så lät det i en dokumentär om ”De superrika” som SVT sände 24 maj 2015. (Se länk nedan). En forskare, Yuval Harari, hävdade att risken finns att våra västerländska grundfundament, där alla människors lika rättigheter är centrala, leder till att vi blir besvikna och frustrerade när vi inser att världen är mer ojämlik än någonsin. En affärsman som uttalar sig i filmen, Nick Hanauer, menar att de ojämlika samhällena antingen föder en revolution eller blir en polisstat. De superrika borde i ren självbevarelsedrift arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

Protester
Ekonomisk hållbarhet har haft ett litet fokus när miljö och senare sociala faktorer har tagit allt större plats i diskussionen. Men allt hänger ihop. Vi får inget hållbart samhälle om vi inte genererar och fördelar välståndsutvecklingen på ett rimligt, långsiktigt och transparent sätt. Dokumentären i SVT lyfte fram Ockupy Wall Street rörelsen som ett exempel på hur missnöjet och frustrationen kan övergå i aktioner. Även upplopp och plundring har förekommit, ofta utlösta av att ”myndigheterna” begått något fel. Samhället uppfattas som icke inkluderande när orättvisorna ökar.

Affärsmöjlighet eller cynism?
I programmet medverkade en entreprenör som sett en affärsmöjlighet som han kallar ”People per hour”. Människor som ”avropas” som resurser vid behov. För att göra kortare insatser, medverka i jippon eller personalintensiva punktinsatser. Med noll anställningstrygghet och utan framförhållning kallas personal in för att hjälpa till på byggen, vid vakanser osv. SMS-tekniken skapar både möjligheter och stress för den enskilde.
Det finns naturligtvis hela skalan av individer som nappar på ”People per hour”. Det finns utrymme för entreprenörer som vill utveckla en egen kompetens och kanske bygga ett eget företag på denna, men det finns också människor som inte kan eller vill något annat än att ha ett jobb. För vissa grupper, som står som det brukar heta, långt från arbetsmarknaden, kan en cynisk arbetsgivare utnyttja människor på ett orättfärdigt sätt.

Nya modeller
Samtidigt måste vi inse att arbetsmarknaden förändras. Industrisamhället och de stora personalkrävande arbetsplatserna avvecklas. Något annat ska komma i stället, och vi vet ännu inte riktigt vad. Det vi kan vara säkra på är att kompetens på olika plan kommer att behövas. Ska svenska företag lyckas måste de ha tillgång till rätt kompetenser. Det livslånga lärandet kommer att behövas. Troligen måste vi utveckla helt nya modeller för hur arbete, utbildning, fortbildning och erfarenhetsöverföring ska integreras. De gamla uppdelningen i tillsvidareanställning, egenföretagande, arbetslöshet eller studier måste utvecklas och kunna kugga i varandra på ett mycket mer flexibelt sätt.

Piketty
Thomas Piketty var också med i dokumentären om de superrika. Han betonade att ojämlikhet inte gynnar välfärden. Han såg det också som ett problem att vi inte vet var gränsen går för hur ojämlikt samhället kan bli. För egen del ser jag tilltron till samhället som den bärande komponenten. Om vi uppfattar samhället som något positivt, där vars och ens förmåga matchas mot vars ens behov på ett rättvist sätt skapar vi ett inkluderande samhälle, som tål påfrestningar. Om stat och kommun retirerar för långt finns en stor risk att människor tappar tilltron till hela systemet. Tendenser i den riktningen ser vi, tyvärr.

Möjligheter
Min slutsats blir att vi medvetet måste bryta upp de sektorsavgränsningar som idag finns av tradition och av formella skäl och överordnat säkerställa att samhället som helhet klarar alla de utmaningar och de förändringar vi står inför. Vi kan inte möta de nya utmaningarna med de gamla svaren. Rättvisan ligger inte enbart i ett juridiskt ”efteråt”- eller straff-perspektiv. Rättvisa handlar också om att ge – olikartade men jämförbara – möjligheter till varje medmänniska. Från skolan och framåt.

Länktips: http://www.svtplay.se/video/2937890/de-superrika/dokument-utifran-de-superrika-avsnitt-2

Efter kollektiva och individuella lösningar

Posted on by
1

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Kvalitet och begriplighet är avgörande

Posted on by
Reply

Gert Wingårdh har länge innehaft en tätposition som arkitekt i Västsverige. Ett tag var det nästan bara hans projekt som byggdes, eller i alla fall diskuterades. Den energisnåla villa som A-hus, Vattenfall och Volvo Personvagnar lät uppföra inom projektet ”One Tonne Life” för några år sedan är bara ett exempel. Nu skriver han i tidskriften arkitektur om ett av Göteborgs profilprojekt, Kvillebäcken, där han sätter fingret på en viktig komponent i framtidsbygget. (Länk till artikeln, se nedan).

Mervärden: tillförsikt och stabilitet
Jag tror inte att Gert Wingårdh bara luftar sin besvikelse över att inte ha blivit anlitad i projektet. Snarare är det yrkesmannen som uttalar sig. Hur en arkitekt kan tillföra värden, som långsiktigt ger samhället tillförsikt och stabilitet. Han betonar behovet av kvalitet och gör en begriplig analogi med fiskförsäljning i Göteborg. Hur kvalitetsmedvetandet höjer ambitionen och skapar mervärden – utan att priset nödvändigtvis blir högre än på andra ställen!

Skolan, maten och vinstmaximering
Kvalitet är nyckeln till en bättre framtid. Han hade kunnat nämna skolan, hur viktigt det är att undervisningen och skolans hela organisation inriktas på kvalitet, för att eleverna ska växa. Han hade kunnat nämna maten, hur stor skillnad det är i kvalitet mellan en tomat som smakar tomat och en som smakar ingenting, det som odlats med respekt för naturens kretslopp eller inte… Eller vissa företags försåtliga agerande i syfte att få oss att tro att pris, volym och vinstmaximering är viktigare än allt annat.

Illustrativt exempel *)
Just när det gäller kvalitet finns det ett bra pedagogiskt exempel att lyfta fram i en gruppdiskussion. Hur många i gruppen brukar komma hem och stolt berätta för familjen och för inbjudna gäster att ”idag gjorde jag ett riktigt fynd på Systembolaget och fick ett kanonbilligt vin med mig hem….” ? Bjuder man på ett glas vin är kanske smaken och att vinet passar till maten viktigare än inköpspriset?

Kvalitet fundament för vår export
På ett annat plan finns Sveriges konkurrensförmåga. Vi kommer inte under överskådlig tid att kunna konkurrera med priset när det gäller export av produkter och tjänster. Vi måste konkurrera med kvalitet, paketering, systemkunnande, ansvarstagande och andra mervärden. Jag följer t.ex. bioenergibranschen genom att läsa vassa nyhetsbrev och ha kontakt med nyckelpersoner. För mig är det påtagligt hur svårt den branschen har att synliggöra och ta betalt för den kvalitet man faktiskt kan erbjuda sina kunder.

Mottagare
Vilket leder fram till nästa slutsats, som Gert Wingårdh kort berör, men som är helt avgörande för om vår ekonomi ska kunna utvecklas på basis av ett kvalitetstänkande. Det räcker inte att producent och försäljningskanaler argumenterar för den kvalitet man har. Det räcker inte att hävda kvalitet. Det räcker inte ens att certifiera sitt kvalitetsarbete. Mottagare, köpare, nyttjare, inköpare, projektansvariga, finansiärer, politiker och vanligt folk måste också begripa och värdesätta kvaliteten.

Annars går det inte.
Som tur är finns det metoder att arbeta systematiskt med kvalitet ur ett strukturellt perspektiv.
Länktips:
Gert Wingårdhs artikel: här
One Tonne Life uppföljning: här
Strukturellt verktyg för kvalitet: här .
*) Tack Johan Ununger för exemplet.

Ett möte med en politiker och en jurist

Posted on by
2

– ”Jag är aktiv i ett parti och ska läsa statskunskap. Det är min dröm att få arbeta politiskt eller praktiskt med samhällsfrågor.”
– ”Jag har sökt in på juridikutbildningen på högskolan. Kommer jag inte in tänker jag jobba ett tag och försöka igen”. 
De båda unga männen går sista året på Angeredsgymnasiet och utstrålar en framtidstro och bubblar av energi som är påtaglig. Vi sitter i matsalen på Angeredsgymnasiet. En av deras lärare har tipsat mig om att jag borde tala med dem.

Förebilder
Inte nog med att de är studiemotiverade, ambitiösa och tydligt utstrålar att de vill något i livet – de har kommit från det krigshärjade Somalia för några år sedan och talar utmärkt svenska. Jag hinner fundera mellan tuggorna på hur viktigt det är att vi i Sverige skapar förutsättningar för dessa duktiga unga människor att lyckas. För om inte de lyckas – hur ska det då gå för dem som inte har deras starka drivkraft? Förebilder behövs på alla områden.

Läxhjälp varje onsdag
Själva är de också förebilder på ett annat sätt. De har organiserat en egen gratis läxhjälp på somaliska en gång i veckan för kompisar och yngre elever, som kanske kommer hit utan skolgång, utan att ha knäckt läskoden och utan att ha förutsättningar att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Lärarna är inte så lite stolta över sina duktiga elever, det skiner igenom. Med rätta. Här finns ett mänskligt resurskapital som Sverige behöver.

Angeredsutmaningen
Anledningen till att jag träffar dessa trevliga och duktiga killar är att jag deltar på Angeredsutmaningens vårsamling. Ett tiotal företag har deltagit under året, liksom 200 av eleverna. Några av dem får presentera vad de gjort och företagen får diplom av skolan. Av bara farten får alla i lokalen status av hederslärare på Angeredsgymnasiet av en entusiastisk rektor. Framgångsvågen fortsätter. Ett par elever från ”riksintaget”, elever med funktionshinder, berättar vad de upplevt på sin praktik. Glädjen och stoltheten lyser igenom. Från både elev och företag. Win-win. En av handledarna från ett företag får ett personligt diplom.

Möten och förståelse
Berättelsen de förmedlar stärker bilden av hur viktigt det är att människor möts och ser varandras potential. Funktionshinder behöver inte innebära uteslutning. Tvärtom, här förstår vi att elevens engagemang har gjort påtagligt genomslag på den arbetsplats där han varit. Viljan att delta i arbetslivet, trots fysiska begränsningar, blir till ett inspirerande exempel på vad som är möjligt att uppnå. Angeredsutmaningen underlättar dialogen mellan företag, samhälle, skola och elev. Olika världar kan mötas och nytta skapas för samtliga inblandade.

Erfarenheter
Eskilstuna ligger nu i startgroparna att dra igång ”Eskilstunautmaningen”. Avgörande är naturligtvis att man hittar rätt personer ur näringslivet och i gymnasieskolan som förstår vikten av att skolan och företagen möts på ett enkelt och konstruktivt sätt. Och att man lyckas med det som Angeredsgymnasiet uppenbarligen har klarat: att gå från en entusiastisk pionjärfas in i en rutinfas, där frågor, samarbeten och beslut hanteras på ett ömsesidigt och professionellt sätt. Skolan är genomplanerad, näringslivet lever i en konstant ”nu”-situation. Det är helt olika världar. Båda har något lära av varandra. Och eleverna har stor nytta av att få praktik, mentorer, projekterfarenhet, studiebesök m.m. i sina kontakter med företagen. En ny värld öppnar sig. De kan bestämma sig för att bli politiker eller jurister.

Länktips: www.angeredsutmaningen.se

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Posted on by
Reply

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

En väg att stå upp för demokratin

Posted on by
Reply

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett  riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Miljarder däck och något i hästväg

Posted on by
Reply

Det lär ligga flera miljarder kasserade däck på olika platser runt om i Europa. Ingen vet riktigt. Det man har koll på är att årligen kasseras 250 miljoner gummidäck i Europa. Och sedan i början av förra decenniet är det förbjudet att lägga däck på deponi och att själv skära sönder dem och sprida delarna. Det är ju bra. Men vad gör vi med alla dessa gamla oanvändbara däck? Så många lekplatser och gungor finns inte där de kan hängas upp.
(Som av en händelse ser jag en inbjudan till Svensk Däckåtervinnings konferens 5 maj 2015 – se länk nedan).

Foderringar
Ett företag i Norrland har i alla fall hittat en fortsättning på däckens nytta. (Länk se nedan) . Man mal ner dem till små granulat och formar sedan foderringar för hästar av dem. Så kommer de i alla fall till viss användning. Hur gott höet smakar i en oljedoftande höbunke kan man förstås fundera över. Men hellre att vi testar än att vi totalt blundar för bekymret med däck och alla andra restprodukter som till slut kommer att utgöra vår enda resurs. När vi tagit upp varje droppe olja. Om inte klimateffekterna hunnit ikapp oss innan dess förstås.

En ny inramning
Ska vi börja tänka cirkulärt istället för linjärt är det den här sortens lösningar vi måste bli bättre på att utnyttja. ”Hur kan den här sopan bli en värdefull råvara i en ny process?” Så måste vi tänka. Och samtidigt identifiera vilka processteg som den sortens ekonomi kräver, vilka aktörer, vilka kunskaper, vilken marknad produkten ska exponeras på och hur värdekedjan ska se ut…. Vem ska egentligen tjäna vilka pengar på det som går runt, runt?

Konstgräs
Konstgräs tillverkas ofta av gamla däck. Inte den del som ska föreställa ”grässtrån”, utan det underlag som håller samman stråna som ofta är av polyetenplast. Jag skrev om konstgräs i november förra året. (Länk se nedan). Problematiken tycks kvarstå. Kemikalieinspektionen skriver i sina rekommendationer att köpare ska undvika konstgräs som tillverkats av traditionella däck, eftersom PAH-oljor, ftalater och andra ämnen då med säkerhet kommer att läcka ut i marken under konstgräset. Här döljer sig säkert en del problem. Återvunna däck utan de farliga kemikalierna, t.ex. Svanen-märkta, är troligen betydligt dyrare än traditionella däck. Och varifrån granulat och råvaror kommer är svårt att spåra.

Cancer?
Det jag skrev om förra året och som olika medier fångade upp var det här:  ”Under fem års tid har Amy Griffin sammanställt en lista på 38 amerikanska fotbollsspelare varav 34 av dem är målvakter, som diagnostiserats med cancer – främst blodcancertyper som leukemi….”.
Debatten drunknade snart i lugnande besked från olika håll, men faktum kvarstår. Om råvaran är giftig eller cancerogen finns det ju starka skäl att anta att den nya produkten också är det. Därför måste kretsloppsanpassade lösningar ta hänsyn till råvarans kvalitet. Alternativet blir ju en långsam utspädning av alla skadliga ämnen, så att vi till slut inte vet hur vi ska skydda ekosystemen och oss själva mot skadliga ämnen.

Viktigast är egentligen att göra rätt från början. Farliga ämnen hör inte hemma i kretsloppet.

Länktips:Konferens 5 maj 2015 arrangerad av Svensk Däckåtervinning här .

http://www.profarma.se/foderringar

Metro-artikel: http://www.metro.se/nyheter/larm-konstgras-ger-fotbollsspelare-cancer/EVHnjt!KvsC8IjWdIXPY/

Om konstgräs och vem som har rätt: http://christerowe.se/2014/11/nr368-farligt-ofarligt-kanske-vet-ej/

Landgrabbing i Mocambique!

Posted on by
Reply

Prosavana är en organisation som påstår sig arbeta för att utveckla Afrikas savannområden söder om Sahara, t.ex. i Mocambique. Ursprungligen fanns idén att privata investerare från Brasilien och Japan skulle kopiera exploateringen i Brasilien och använda Mocambiques bördiga marker till storskalig produktion av djurfoder, mest soja och majs. Stegvis har Prosavana förändrat arbetssätt och nu är det de stora biståndsorganisationerna som står för kapitalet.Tyvärr handlar det fortfarande om ensidig storskalighet, om handelsgödsel, om djurfoder och om GMO-grödor. Och fortfarande är det lokalbefolkningen som kommer i kläm. Sjuttio procent av Mocambiques befolkning är sysselsatta i jordbruket. Den förändring som nu starka krafter vill påskynda, kommer att i grunden förändra livsvillkoren för en stor del av Mocambiques befolkning.

Nätets sanning
Jag googlar Prosavana och hittar deras egen vision. Hade jag bara haft den som information skulle jag tyckt att ”detta ser ju riktigt bra ut”. Hållbarhet, fattigdomsbekämpning, näringsriktig föda, sysselsättning… Alla nyckelorden finns med. Och det gör kanske problemet ännu mer komplext, när dimridåer och luftiga löften döljer de verkliga avsikterna. Vad är sant, vad är ärligt menat? Passivitet och tveksamhet lurar i vassen.

Handelshögskolan 15 april
Jag lyssnar till Lasse Krantz, från projektet LARRI (Land Rights Research Initiative), som ger en bakgrund till konflikten och berättar om den lagstiftning som infördes 1997 och som både ska skydda lokalbefolkningens intressen och samtidigt, motsägelsefullt nog, möjliggöra investeringar. Och framför allt lyssnar jag till Sheila Rafi, från NGO:n Livaningo, om hur Prosavana hotar livet och försörjningsmöjligheterna i bördiga delar av Mocambique. Hennes berättelse handlar om hur lokala initiativ gör motstånd mot storkapitalets och de nationella aktörernas planer på ett ”effektivt” jordbruk.

Copy Brazil
Prosavana låter som ett varumärke. Ingen kan ju vara emot savannen. Men det Sheila berättar tycks vara ytterligare en variant av den landgrabbing som drabbar Afrika. Starka ekonomiska intressen vill direkt eller indirekt transformera Afrikas bördiga jordar till ”effektiva” produktionsenheter. Inte primärt för människoföda utan för djurfoder. Med Brasilien som förebild – och de har naturligtvis stor hjälp av det portugisiska arvet i Mocambique – vill intressenter åstadkomma något liknande i Afrika.

Profitörerna utnyttjar oklarheterna
Ett exempel är Nampula, där det brasilianska företaget Agromoz tvingade bort ett tusen småbönder för att starta storskalig sojaproduktion. Bönderna fick inte någon rimlig ersättning och ingen ny mark att odla. Ett antal fristående organisationer, NGO:s, har ställt sig bakom kampanjen ”No to Prosavana”, något som sakta börjar ge resultat. Rättsläget är naturligtvis oklart och i ett  land där många överenskommelser fortfarande görs muntligt och inte på papper och där registrering av tomtmark bara helt nyligen har börjat göras, finns många osäkerheter.

Vem bryr sig om lokalbefolkningen?
Prosavana döljer sina verkliga syften och det är svårt att få grepp om organisationen, berättar Sheila. De säger en sak, men gör i själva verket något annat. Ett bekymmer är att hela satsningen bygger på råvaruproduktion och inte på förädling. Dvs när det mekaniserade jordbruket är igång finns det ingen försörjning för den lokala befolkningen. Prosavana verkar ointresserade av lokalbefolkningens behov av självförsörjning och/eller lönearbete. Uppenbarligen ska vinsterna med investeringarna plockas ut av andra aktörer.

Bistånd?
Motståndet på lokal nivå börjar ge resultat och Sheila har intrycket att det nu är mer institutionella aktörer, snarare än privata investerare, som står bakom Prosavana. AGRA nämns, liksom Japans och USA motsvarigheter till svenska SIDA. Hur man få biståndsarbete att gå ihop med ohållbar exploatering av Afrikas jordar är för mig en gåta.

Det självklara
Striden om vår föda, om vinsterna, om livsförutsättningar, om tillgång till vatten, sanitet och rimliga ekonomiska villkor pågår för fullt. Det är bara ingen som rapporterar. CNN har inga kameror på plats. Bakom de diffusa begreppen ”ekonomisk tillväxt” och ”investeringar i Afrika” döljer sig viktiga vägval för mänskligheten. I vilken riktning är rimligt att gå?  Riksdag/regering, SIDA och andra myndigheter kan agera och verka i EU för en sund utveckling på rättvisa villkor. Och vi kan alla som konsumenter och väljare ge tydliga signaler om vad vi accepterar och inte. Fair Trade borde vara det självklara, inte ett undantag.

Länktips:
En annan text om Sheila Rafis föredrag: http://bit.ly/1NPBvRB
www.afrikagrupperna.se
Artikel i The Guardian om Prosavana http://bit.ly/1HaRT9z
Prosavanas vision enligt dem själva:
http://www.prosavana.gov.mz/index.php?p=pagina&id=27
Landgrabbing i Etiopien http://christerowe.se/2014/04/nr317-landgrabbing-i-etiopien/

Klimatfrågan måste bli viktigare

Posted on by
2

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

”Rör inte mitt stuprör!”

Posted on by
1

Utmärkt, är min första tanke. Här har man ansträngt sig att åstadkomma en sammanställning av fem statliga sektorsmyndigheters verksamhet och projekt på ett gemensamt område: hållbar stadsutveckling. Med intresse börjar jag läsa igenom rapporten. Sida för sida tonas intresset ner till att vändas i irritation. Varför, tänker jag, gör man inte läsningen mer intressant? Varför inte ens ett försök att knyta ihop alla eller i alla fall några trådar? Det hade kanske kostat tio-femton timmars arbete, men hade gjort rapporten mycket mer användbar. (Länk till rapporten se nedan).

Minsta möjliga ansträngning
Fem myndigheter radar på fem olika sätt upp de uppgifter man valt att presentera. Om man åtminstone försökt ha en enhetlig layout och en sammanhållen logik i hur informationen presenteras. Istället väljer varje myndighet själv hur uppgifterna ska presenteras. En lägre ambition är svår att föreställa sig.

Det man kunde ha gjort
Man kunde t.ex. ha förväntat sig är en grafisk återgivning i prezi-liknande format, som tankekarta eller som grupperingar av olika verksamheter och projekt, där läsaren fått hjälp att hitta de korsreferenser och samband som kan vara intressanta. Eller åtminstone någon slags etikettering, taggning, av varje rubrik i sammanställningen, så att ett sökregister kunde låta läsaren hitta – i en elektronisk version – de rubriker och verksamheter som kunde sägas hänga samman.

Vadå – fungera för läsaren?
Nu kommer de fem myndigheterna med Boverket i spetsen att kunna hävda att man publicerat det som utlovats, en sammanställning över vad som pågår relaterat till hållbar stadsutveckling. Om informationen är läsaranpassad eller inte är ovidkommande. Och för säkerhets skull upprepas på flera ställen i rapporten att den inte nödvändigtvis innehåller all information. Tänk en butik som gjorde en lista över sina produkter. Enbart sorterade på tillverkare, inte sökbara för användaren och med brasklappen att listan inte är komplett. Hur seriös skulle en sådan lista vara?

De fem olika sätten att beskriva verkligheten
Boverket listar på ett par sidor i korta rubriker de olika delområden man arbetar med. Under ”Regler, allmänna råd och vägledningar” staplar man 24 rubriker i bokstavsordning, från ”Barns och ungas utemiljöer” till ”Ökat byggande av småhus”. Inga hänvisningar, inga förklaringar, inga länkar. Energimyndigheten räknar på en sida upp alla de nätverk man på något sätt är involverad i och på sin andra sida visar man grafiskt upp ett antal aktiviteter, där de – faktiskt – sorteras in under rubriker. Naturvårdsverket har valt en annan väg. Man använder åtta sidor till att redovisa sakförhållanden, aspekter och värderingar, som Naturvårdsverket särskilt bevakar och lyfter fram. Texten verkar hämtar ur ett strategidokument. På de sista två sidorna redogör man för de regeringsuppdrag, nätverk och internationella samarbeten man har med koppling till stadsutveckling. Tillväxtverket väljer ett fjärde sätt att presentera vad man gör på området. Texten är formulerad som ett PM med utgångspunkt i uppdraget, hur man operationaliserar sina program (härlig byråkratsvenska), hur man tänker prioritera arbetet och vilka synpunkter man fått när man lyssnat av intressenter och lokala aktörer. Mot slutet dyker en hänvisning upp till en hemsida, som man avser att använda. Där visar sig plötsligt en glimt av något som en bredare publik kan ha nytta av. Men det kräver lusläsning. Trafikverket redovisar sina aktiviteter på ett femte sätt. Man börjar med att räkna upp sjutton stycken nationella råd och nätverk som har pågående verksamhet. Under varje rubrik beskrivs kortfattat syfte och vilka som ingår. Därefter följer några sidor som presenterar det som planeras. I sak säkert korrekt. Men hur ska informationen användas?

”Vem läser det här?”
Känslan som infinner sig är att de som publicerat skriften är övertygade om att rapporten uppfyller de formella kraven. Och att den skulle kunna ha ett värde bortom det formella väljer man att bortse ifrån. ”Den som är intresserad hittar ändå det man vill”. Att det i vår statliga myndighetsapparat publiceras denna typ av rapport, där såväl innehåll, form, tillgänglighet som användbarhet så tydligt nedvärderas i relation till det enkla faktum att rapporten existerar är sorgligt. Att ingen i hela beslutskedjan har reagerat, att ingen på de fem myndigheterna har insett att så här kan vi inte publicera en rapport är märkligt. Antagligen anser var och en att man gjort sin del. Att helheten blev pytt-i-panna finns det ingen som tycks ta ansvar för. Stuprören är ohotade.

Nödvändiga mervärden
Hållbar bärkraftig utveckling handlar om att göra mer än man måste. För näringslivet har Michael Porter formulerat det bra i sitt begrepp ”Shared value”. Vem ska formulera motsvarande devis för myndighetsvärlden? Det duger inte att rafsa ihop material med vänster hand – man måste faktiskt skapa mervärden med det man åstadkommer, så att slutresultatet kan bli ett verktyg för andra att använda. Just den skattefinansierade delen av samhället borde ha detta i ryggraden.

Länktips:
http://www.boverket.se/sv/om-boverket/publicerat-av-boverket/nyheter/nulaget-i-fem-myndigheters-arbete-med-hallbar-stadsutveckling/