Vi behöver mötas för att förstå motiv och värderingar

Posted on 16 mars, 2015 by Christer Owe

Mediadagarna i Göteborg i mars 2015 bevakades av SVT och på SVT Play finns nu en hel del intressant att se. Bland annat ett panelsamtal under ledning av Göran Rosenberg och med ärkebiskop Antje Jackelén som en av deltagarna. Rubriken var ”Religion i politik och konflikter – en journalistisk utmaning” och tog sin utgångspunkt i att det sekulariserade Sverige idag har svårt att beskriva de konflikter och orsaker till konflikter som härrör ur religiösa ställningstaganden.

Journalisternas dilemma
”När förnuftet segrar försvinner religionen, så har det låtit sedan upplysningstidens dagar. I västvärlden i alla fall, där det såg ut att bli just så under 1900-talet. Men idag är religion åter en het fråga, och då inte minst i samband med konflikter världen över.” Så beskrivs panelsamtalet i en introduktion till programmet och den som lyssnar till samtalet förstår också hur svårt det kan vara för journalister att relatera till kunskapssamband och erfarenheter som inte ingår i mottagarens föreställningsvärld. Det är som i skolan. Nya kunskaper måste kopplas till redan befintliga kunskaper. Annars får de inget sammanhang.

Lockelse och motkraft
Jag tänker på den attraktionskraft som uppenbarligen finns hos terrororganisationer som IS. Hur svenska ungdomar reser iväg för att delta i en kamp som på ett plan ”bara” är en IRL-version av de virtuella krigsspel som cybervärlden är full av. Hur kan samhället försvara sig mot extrema rörelser och den lockelse de utövar på ungdomar? Hur ser den kloka strategin ut, som demaskerar ondskan och som möjliggör konstruktiva aktiviteter här hemma? Vad behöver hända?

En vit fläck
Kyrkor och samfund är idag institutioner mer än nätverk. Naturligtvis finns det aktiva medlemmar i de olika samfunden och visst görs det saker på individ- och gruppnivå, men något nytt behöver formas, som ännu inte finns. Hade det funnits tydliga organisationer, nätverk och projekt som kunde hjälpa potentiella IS-sympatisörer att istället delta i samhället här hemma skulle de ju redan vara efterfrågade. Något saknas.

Studieförbunden
Möten mellan människor, dialog och förståelse brukar vara viktiga element i överbryggande av åsiktsskillnader. Ett handslag, handel (!), överenskommelser – allt är sådant som skapar förståelse och bryter ner barriärer. Mötesplatser brukar efterfrågas för detta. Jag tror att studieförbunden har en nyckelroll i detta. I studieförbundens verksamhet möts människor ur ett eget intresse och på sina egna villkor – fritt och frivilligt som det brukar heta. Kanske är det just studieförbunden som ska ta ledningen när det gäller att bredda förståelsen för religionens roll i vår nutid, och hur vi kan förhålla oss till varandras attityder.

Högtider och värderingar hänger ihop i en otydlig helhet
Det finns också en miljon människor i Sverige med sina rötter i andra kulturer, där religionen spelar en annan och större roll. Kulturen flätas ihop med musik, mat och fest, samtidigt som den står med ett ben i en religiös tradition. Våra helgdagar är fortfarande knutna till den kristna traditionen: jul, påsk, Kristi Himmelfärd… Även om innebörden inte är uppenbar för alla, finns referenserna där. Det finns ett rimligt behov av att förklara varför vi i Sverige beter oss som vi gör, så att personer med annan bakgrund ska förstå motiv och värderingar. Och omvänt.

Att göra
Det vore intressant att utveckla mötesplatser för ömsesidig förståelse. Och lämpliga aktörer finns, som i samverkan kan attrahera olika grupper. En vit fläck behöver fyllas.

Länktips: SVT Play från Mediadagarna 6 mars: http://bit.ly/1EUYdm8

Vid vägs ände – dags för samarbetsekonomi

Posted on 16 mars, 2015 by Christer Owe

Två problem visar sig allt tydligare när det gäller ett mål om ”full sysselsättning” – det begrepp som brukar betyda cirka 4 procents arbetslöshet för att inte överhetta marknaden. Det ena är att förr kunde konjunkturen fungera som en termometer för hur många som kan få jobb. Den bilden stämmer inte längre. Det andra är den allt tydligare konflikt som visar sig mellan företagens strävan efter vinst å ena sidan och individers behov av inkomst samt hela samhällets behov av sysselsättning å den andra.

Vi sköter våra egna ärenden
Företagen rationaliserar och ”rustar sig” för framtiden, som det brukar heta. I klartext reducerar man arbetsstyrkan, automatiserar och plockar bort arbetsmoment som antingen kunden eller maskiner/mjukvara får utföra. Idag sköter vi konsumenter många av de uppgifter som bankanställda hade förr. Vi matar in våra räkningar, vi håller koll på våra saldon, vi flyttar pengar, vi swishar och vi skriver ut underlag…. Bankerna kan nu koncentrera sig på att tjäna pengar – oss behöver de ju numera bara för att allokera lånen.

Färre jobb när vi behöver fler
De enklare jobben är borta. Springpojkarna. Sekreterare och kontorsassistenter, som fanns ganska många förr, har ersatts av effektivare system. Förr behövdes folk för att skriva maskin och att hålla ordning på kontorets alla sorterade pärmar. Vi är till stor del vår egen postkassörska. Med automatiserad kollektivtrafik försvinner även förare – det blir avancerad kamerateknik som håller koll. Biograferna bemannas av några få personer. Robotarna fyller maskinhallarna. Alla dessa neddragningar måste kompenseras av att vi hittar på nya jobb. Och eftersom vi dessutom blir fler och lever längre behöver vi samtidigt utöka antalet arbetstillfällen.

Andra drivkrafter
Hur ska detta gå ihop? Hur får vi företagens rationaliseringsiver att jämkas ihop med individens och samhällets behov av inkomst och sysselsättning? Har konkurrensekonomin kommit till vägs ände? Kanske är det dags för något helt nytt? Kanske måste vi balansera jobb och behov, inkomst och ökade värden för individ och samhälle med en nytt paradigm, där drivkraften primärt inte är vinst för spekulanter och ägare, utan där vi lyckas sätta den optimala samhällsnyttan i centrum och där individens nytta uppstår i skärningspunkten mellan använd tid, privat inkomst och nytta för andra.

Konkurrensekonomin leder fel
Det skulle kunna vara så att samarbetsekonomin blir normen. Helt enkelt därför att konkurrensekonomin i sin förlängning leder till klyftor och spänningar i samhället som det saknas funktionsdugliga verktyg att korrigera för. Det tydligaste exemplet är den utförsbacke svenskt jordbruk befinner sig i. Svenska bönder har allt svårare att få verksamheten att gå ihop. Världsmarknadspriserna styr. Som ett eko från av en statskontrollerad Sovjet-ekonomi tycks den ”fria” marknaden nu leda till mångfaldens motsats. Acceptera eller dö. Konkurrensen tvingar fram rationaliseringar och anpassning. Bara den starkaste överlever. Så kan vi inte ha det.

Egentid och värde
En dellösning ligger i samverkan mellan konsument och producent. Konsumenter tar tillsammans med producenter ansvar för pris, volym, kvalitet och leveranstid. En komponent blir egentid. På så sätt kan vi återkoppla priset till arbetstid. Är det värt 10 timmars arbete att få 25% rabatt på en leverans? Hur ska arbetet värdesättas? Vem ska tjäna pengar på vems arbete? Här finns ett embryo till en ny samarbetsekonomi.

Att det finns delfrågor kring beskattning, moms och annat kring detta är självklart. Men vi måste testa. Att bara titta på när jobben och vinsterna försvinner är ingen lösning.

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Posted on 20 februari, 2015 by Christer Owe

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt. I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Agroforestry visar vägen

Posted on 9 februari, 2015 by Christer Owe

Ibland får man intrycket att det är ”väst” som ska lösa klimatfrågan, frågan om ett hållbart jordbruk och alla de andra framtidsfrågor mänskligheten ställts inför. Det kan vara bra att veta att ansträngningar görs även i länder med betydligt svårare utgångsläge. I Ecuador och i Kenya testas teknik på ett lovande sätt. Agroforestry kallas det internationellt. Skogsjordbruk skulle man kanske kalla det på svenska. På GMV i Göteborg finns forskare som intresserar sig för detta.

Ecuador
Aliana Piñero heter en forskare från Ecuador, som sammanfattar uppgiften på följande sätt: ”It is important that we make value of tropical forests that benefit both people and forest ecosystems.” Egentligen är det självklart att värdeskapandet ska gynna både människor och ekosystemen. Att det måste uttryckas illustrerar hur ensidigt det konventionella jordbruket har bedrivits de senaste decennierna. Hon fortsätter: ”As we ramp and scale up this market, how can we manage this growth sustainably? We think agroforestry is the answer”. Hon ser således agroforestry som lösningen på en hållbar utvinning av tropikernas naturresurser.

Agroforestry
Agroforestry handlar om att säkerställa att naturens förutsättningar, samspel och lokala ekosystem utgör grunden för det som odlas. Plantering i skuggan träd, där ljus, fukt och jordmån tas tillvara på ett optimalt sätt är en metod. Man utgår från platsen och ser vad som kan odlas på ett gynnsamt sätt. Agroforestry är på så sätt en motpol till en industriell stordriftsodling. Här finns också utmaningen: att skapa konkurrenskraftiga ekonomiska förutsättningar för ett jordbruk som inte kan bygga industriella stordriftsprinciper och en hög mekanisering.

VI-skogen
I Sverige är VI-skogen ett begrepp. Sedan tidigt 80-tal har VI-skogen planterat träd i Kenya. Wangu Mutua från VI-skogen i Kemya håller med Aliana Piñero: ”Agroforestry has to make business sense. You would not ask me to pick up a practice that would be more expensive for me to implement and give me less yields or less income than I was getting before”. Det är viktigt att det ekonomiska utfallet inte blir sämre med agroforestry. En väg att gå är att inkludera förädling i affärsmodellerna, dvs att t.ex. göra saft av druvor eller andra exempel.

Självklarhet
På ett sätt påminner situationen om fisket. När de största fångstfartygen sveper in fisken i sina gigantiska trålar sker det utan hänsyn till de ekosystem som fisken ingår i. Det småskaliga, kustnära fisket kan på ett helt annat sätt analysera fiskebestånd, metoder, tidpunkter och lämpliga uttagsvolymer. Steg ett handlar om att utgå från de parametrar naturen och ekosystemen ger oss. Därefter kan vi organisera våra möjliga utkomstmöjligheter. Och samtidigt säkerställa att den jord vi odlar ingår i ett kretslopp som människan stödjer snarare än bryter. Så slipper vi såga av den gren vi sitter på.

Länktips: Artikel om Focali-konferensen i november 2014: här.
Tidigare texter om agroforestry bl.a. http://christerowe.se/2012/10/nr137-agroekologi-och-agroforestry/ .

Andelsjordbruk – en viktig pionjärrörelse

Posted on 5 februari, 2015 by Christer Owe

Det spirar en rörelse i Sverige och i andra länder, som kan vara viktig att känna till. I USA och andra länder kallas den CSA, Community Supported Agriculture. I Sverige brukar det kallas Andelsjordbruk. Det handlar om att konsumenter tillsammans med en jordbrukare eller trädgårdsmästare går in och tar ansvar för matproduktionen. Primärt för att säkerställa vilken matkvalitet man själv får, till vilket pris och i vilka volymer. Fenomenet har många intressanta aspekter.

Pionjären Anders
Den 4 februari hade projektet ””Andelsjordbruk – säkrad avsättning för lokalproducerad mat” – finansierat av Västra Götalandsregionen och Länsstyrelsen – ett informationsmöte i Floda utanför Göteborg. Inbjuden talare var Anders Berlin, andelsodlare från Ramsjö gård i Uppland, som hållit på sedan 2001 med detta koncept. Anders berättade och visade bilder från sin gård på 50 ha och gav detaljerad information om hur han odlar, hur medlemmarna får sina grönsaker och hur ekonomin ser ut. Mellan raderna framkom hur mångsidigt skickliga producenter som Anders måste vara för att klara sitt arbete. Det är ingen enkel verksamhet, men det framgick att han brann för sin livsuppgift.

Rätt produkter tas fram
Ur hållbarhetsperspektiv är det just ansvarstagandet som jag menar är det centrala. När konsumenter går in och tar ansvar för produktionen, betalar i förskott och godkänner kvalitet, pris och andra parametrar, produceras precis rätt produkter. Inga onödiga överskott, inget fusk, inga (onödiga) bekämpningsmedel, inga kompromisser. Det är att ta ansvar för det man konsumerar.

Produkterna inte längre anonyma
Andelsjordbruk är i dagsläget det tydligaste exemplet på konsumentdriven produktion. Tilliten och det aktiva deltagandet blir vid sidan av ansvarstagandet de viktiga aspekterna av systemet.

På sikt kan liknande initiativ komma igång runt andra produkter och tjänster. Vi ser en början på en helt ny ekonomi, som sätter behovet och kvalitetsfrågorna före vinsten. ”Fairtrade på svenska” som någon sa.

Länktips: Debattartikel av Lina Wejdmark mfl om projektet:
http://m.ja.se/Default.asp?p=46583&m=3433&pt=105
Artikel i lokalpressen om eventet: http://www.flodanyheter.se/tradgardsmastare-sokes/

Igen: Höghastighetståg och glesbygden

Posted on 30 januari, 2015 by Christer Owe

Jag skrev nyligen om projektet 8-miljonersstaden och tankarna på ett höghastighetståg mellan Oslo, Göteborg och Köpenhamn (se länk nedan). Frågan är vad en satsning på att knyta ihop de stora städerna innebär för resten av samhället. What´s in it for Dalsland? Om tågen går genom öde glesbygd i 50 km/h eller 250 km/h – spelar det någon roll?

”Vår Öresundsbro”
8-miljonersstaden fokuserar på regional utveckling i det outtalade syftet att det är de stora städerna som primärt behöver och tjänar på en regionutveckling. Den internationella konkurrenskraften för de företag som finns i de stora städerna stärks. Samarbeten underlättas, arbetsmarknaden utvecklas, det blir möjligt att locka hit forskare och att skapa konkurrenskraftiga konstellationer av företag, som ger tillväxt. Det är grundtanken. Eller som Patrik Andersson, VD för BRG, uttryckte det: ”Höghastighetståget till Oslo är vår Öresundsbro”.

Är tåget bra för hela regionen?
Är en mångmiljardsatsning på snabba tåg mellan Oslo och Göteborg till fördel för resten av Västra Götaland? Drar motorn Göteborg med sig företagen i hela regionen? Eller ökar skillnaderna ytterligare? Vilka arbeten blir kvar i de samhällen och byar, där lantbrevbäraren är den mest igenkände personen? Hur ser Dalsland på det snabba tåget, som i bästa fall gör ett stopp i Trollhättan innan det dundrar vidare mot Göteborg och Köpenhamn? Är tåget bra eller dåligt för hela Sverige?

Tappa inte bort helheten
Inflyttningen till städerna går enligt uppgift snabbare i Sverige än i övriga EU. Vi har bråttom att strukturera om landet, tycks det. I kölvattnet på denna omflyttning finns flera kända effekter för landsbygden och de små städerna: sämre skatteunderlag, en åldrande befolkning, sämre utveckling av fastighetspriser, löner och ekonomisk utveckling i stort. Underlaget för skolor och kollektivtransporter minskar. Steg för steg slocknar Sverige, det blir ensligare och svårare att hitta en tillräcklig kundkrets för varor och tjänster. Det är mot den bakgrunden avgörande att utredningar kring transport- och infrastrukturlösningar också ser över och bedömer de långsiktiga regionala konsekvenserna av varje satsning. Hur kan ett system konstrueras så att det stärker både utvecklingen i staden och på landsbygden? Hur kombineras lösningarna på ett optimalt sätt?

Majoriteten har alltid rätt?
Urbaniseringen påskyndar i värsta fall ”majoritetsdemokratin”, dvs den tendens som följer på alla mätningar och kvantifieringar. Om majoritetssamhället röstar för en lösning, som minoriteten är emot, ska då majoriteten ha oinskränkt rätt att besluta i enlighet med majoritetens önskemål? Innebär inte en levande demokrati att hänsyn måste tas till minoriteters önskemål? Hamnar vi inte annars i en majoritetens diktatur? (Vilket ju tycks ha inträffat när president Mursi kom till makten i Egypten efter att Mubarak störtats. Brödraskapet och Mursi drev då igenom lagar som en stark minoritet inte accepterade, vilket ledde fram till dagens situation…)

Förstå den framtida balansen
En enkel lösning på dragkampen mellan stadsutveckling och utveckling av landsbygden kan vara att skapa ett regelverk som säkerställer relationen mellan investeringar för staden respektive för stadens omgivande region. För varje summa som läggs på infrastruktur och drift av denna i urban miljö borde en delsumma automatiskt tillfalla matarsystem och sidosystem, så att konsekvenserna för helheten inte går förlorad. Vi behöver en fungerande och levande landsbygd, inte minst för försörjning, förädlingsindustri, transporter, energi och turism. Då är heller inte rimligt att statliga investeringar påskyndar förändringen av landsbygdens livsvillkor. Precis som varje cirkel behöver en mittpunkt och en periferi måste beslutsfattarna i samhället bättre förstå hur den framtida balansen mellan stadens och landsbygdens behov och resurser ska se ut.

Komplettera
Ska höghastighetståget susa fram genom en öde skog i Dalsland? Kanske, om det inte finns någon som vill leva just längs en järnvägsräls. Men om vi tänker ett steg längre, så kanske just den nya banvallen kan ha plats för ett sidospår, där det kan rulla fram dressiner under sommarmånaderna, eller gods- och virkestransporter på vintern. Inte för att bromsa bråttomfolket som ska hinna leva sina liv, utan för att haka på smarta lösningar när man ändå bygger banvall och drar fram servicevägar i obygden.

Länktips: http://christerowe.se/2015/01/nr390-att-knyta-ihop-oslo-goteborg-och-kopenhamn/

Exkubatorer istället för inkubatorer?

Posted on 29 januari, 2015 by Christer Owe

Forskningsresultat med en potential att kommersialiseras och som kan utgöra grunden för nya företag har ofta fått chansen att utvecklas i det som kallas inkubatorer. Dessa finns oftast i organisatorisk närhet våra högskolor och stödjer företag i den känsliga uppbyggnadsfasen. Tanken är att odla fram en affärsidé till en optimal nivå, där företaget tar till vara en teknisk innovation för att kunna generera ekonomisk vinst till ägare och investerare. Frågan är om inkubatorer kommer att fungera i den nya ekonomin.

Vad är den nya ekonomin?
Den som följer dagens trender upptäcker ganska snabbt hur mycket det talas om bl.a. cirkulär ekonomi, kollaborativ ekonomi och social ekonomi. Exempel på helt nya företag som fått ett genomslag är Airbnb och Uber, hotell- respektive taxiverksamhet. Ett stort intresse finns nu också för det som i USA kallas CSA och i Sverige brukar benämnas Lokal Andelsmat. Detta är ett system för ett delat ansvar, mellan producent och konsumenter, för kvalitet, volym, pris och leveranstider för lokalt producerad mat. Det finns många fler exempel på hur den nya ekonomin kan se ut.

Relationsekonomi
Det nya kapitalet är tillit. Istället för att affärer baseras på möjligheten att tjäna pengar på skillnaden i kunskap, tillgångar eller ekonomiska resurser kommer den nya ekonomin att baseras på samsyn, värdegemenskap och delaktighet. När den gamla ekonomin utgår från möjligheten att tjäna pengar på olika slags skillnader mellan leverantör och kund, kommer den nya ekonomin att bygga på samförstånd, gemensam nytta och långa relationer. Konkurrensekonomins fundament har lett till ökande skillnader i välståndsutveckling. Relationsekonomins fundament kommer att leda till kunskapsdelning, välståndsutjämning och ökad social tilltro.

Open Innovation
Framsynta företag inom IT och liknande branscher utgår från Open Innovation, där man välkomnar användares medverkan i utvecklingen av företagets produkter och tjänster. När det gäller sociala företag och företag som startas som en reaktion på dagens konkurrensekonomi kommer behovet av inkubatorer att förändras. Det viktiga blir inte att skydda en patentmöjlighet utan det avgörande blir tvärtom att förankra en idé hos de många. Slutsatsen blir att framtidens företag mår bäst av att utvecklas i en ”exkubator” snarare än en inkubator.

Möjliggör helhetssyn
Låter vi de nya företagen utvecklas i en samverkansmiljö kanske vi också ser värdet av att förankra och utveckla produkter och tjänster i en ömsesidig balans mellan användare, nyttjare, investerare, producenter och andra intressenter. Det är också den modell som troligen gör det möjligt att väga in omvärldsparametrar, samhällsnytta, långsiktig nytta och hänsynsfullhet i relation till motstridiga intressen.
På köpet får vi en ökande medvetenhet hos konsumenter, ett större ansvarstagande och en större förståelse för den enskildes roll i helheten.

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on 26 januari, 2015 by Christer Owe

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

441 miljoner träffar på en tredjedels sekund

Posted on 26 januari, 2015 by Christer Owe

Information är bra. Det är viktigt att vara ordentligt informerad för att förstå vad som händer och för att själv kunna ta beslut. Snöstorm, solchans, räntebesked, billig importmat, lägre bensinpris – vi blir hela tiden uppdaterade på tusen och en detaljer, var sig vi vill eller inte. Ofta kombineras informationen med en uppmaning: nu är det dags att välja operatör! Eller har du sett över din pension? Köper du verkligen rätt barnkläder till ditt barn? Ska du inte ha en ny surfplatta eller kameramobil nu när de är så mycket bättre?

Reklam
En stor del av informationen tangerar reklamen. De företag som vill att vi köper något av dem paketerar gärna sin reklam i informationsliknande skal, de som lever på att distribuera information och reklam hjälper till och själva står vi där i myllret av – ofta motstridiga – budskap och förväntas göra våra val. Även att inte välja är att välja. Vi stillar vår oro med en köpimpuls.

Politik
En annan del av informationen tangerar politiken. Nu slår vargen till igen och river några får. Nu stänger butiken i byn. Nu får den gamla kall mat av hemtjänsten. I den här skolan luktar toaletterna illa. Här rinner miljoner skattekronor ut ur landet via välfärdskoncerner med huvudkontor utomlands. Här flyger en företagspamp privatjet med sina kompisar på företagets bekostnad. Vi får våra åsikter eller fördomar bekräftade.

Brister i informationen
En del information paketeras för att väcka upprördhet. ”Så kan vi inte ha det.” Några flyktingar vägra kliva av en buss utanför Östersund. Det blåses upp av media och bakom hela historien fanns, visade det sig, en kombination av bristande information och felaktiga förväntningar. Det var inte otacksamhet gentemot den svensk välviljan, det var oskicklig hantering av en grupp stressade människor. Men bilden av bortskämda flyktingar var redan förmedlad. Informationen brast i flera avseenden.

Från 441 000 000 möjliga träffar
Sekundsnabbt når vi miljoner sökta informationsbitar. Jag söker på Uganda. Jag får 441 miljoner resultat på Google på 0,36 sekunder. Jag söker på Idi Amin Uganda. Nu får jag nöja mig med 442 000 svar på 0,32 sekunder. Jag söker på Idi Amin folkmord Uganda. Nu får jag 851 svar på 0.33 sekunder. Jag tittar på de första svaren.

I vilken ordning ska exemplen komma?
Överst kommer en länk till en sida folkmord.se, och som nummer två kommer en länk till class9a/wikispaces.com/ . Aftonbladet kommer som nummer tre, Wikipedia som nummer fyra och Nationalencyklopedin som nummer sex. Hur ska denna sökning förstås? Är träffarna en ranking av informationens betydelse eller trovärdighet? Är Nationalencyklopedins sjätteplacerade text om Idi Amins folkmord i Uganda mindre viktig eller mindre bra än ett referat från en skolelev, en Aftonbladet-artikel och en femteplacerad prezipresentation av en privatperson och isåfall varför?

Informationen försvårar för kunskapen
Konsekvensen av det otroliga mängden tillgänglig information, den märkliga rangordning som informationen får och svårigheten att navigera i mängden ibland motstridiga budskap är förödande för våra gemensamma referensramar. Folkmordsexemplet är okontroversiellt. Ingen påstår att det inte ägt rum eller att Amin var oskyldig, såvitt jag sett. Men bekymret är att kvantitet skymmer kvalitet, att den generation som nu växer upp och ska skaffa sig en allmän bildning och få del av en gemensam kunskapsbas nu har mycket svårare att göra detta. Kunskapsbildandet skyms av mängden information och att internets sökmotorer har egna sorterings- och preferensmekanismer. Kunskapen blir alltmer svårtillgänglig samtidigt som information ytligt sett blir alltmer tillgänglig.

Säger jag och lägger upp ytterligare en bloggpost 🙂

Verktyg för att bygga en hållbar ekonomi

Posted on 18 januari, 2015 by Christer Owe

85 procent av energianvändningen i världen baseras på fossila råvaror. 85 procent av all bilförsäljning äger också rum på de elva största marknaderna: Kina, USA, EU, Japan, Brasilien, Indien, Ryssland, Kanada, Sydkorea, Australien och Mexico, enligt ICCT 2013 (se länk nedan). 85 procent innebär i båda fallen en total dominans och en total integration i det rådande ekonomiska systemet.

Osthyvel eller hur gör vi?
Fungerar ”osthyveln” för att eliminera 85 procentstillståndet och för att lansera förnybara bränslen? Och hur ska de elva marknaderna utvecklas till att fungera i balans med begränsade naturresurser, en rättvis ekonomi och bygga en framtid som skapar en bättre värld? Vilka verktyg behövs för det och på vilka områden?

Det bästa räcker inte på långa vägar
I ICCT-rapporten går det att läsa att hela transportsektorn använder 47 miljoner fat olja idag. Om inget görs, det som kallas business as usual, kommer den siffran att vara 78 miljoner fat olja om 15 år. Rapporten diskuterar också en ”best practice”-lösning, dvs så effektiva åtgärder som möjligt. Då skulle vi om 15 år ha klarat en 30-procentig minskning av oljeanvändningen i transportsektorn.

De lösningar vi diskuterar räcker inte till
Det betyder att om vi gör en omställning på bästa möjliga sätt kommer vi globalt fortfarande att använda över 30 miljoner fat olja per dag. Detta är ett bekymmer. Inte ens om vi anstränger oss och sätter in tillgängliga och optimala lösningar kommer vi att till 2030 klara en halvering av oljeanvändningen för transportsektorn.

Sysselsättning, tillväxt och produktion bortom rimliga gränser
Det andra bekymret är de elva marknaderna. Förvisso genereras mycket av dagens BNP på andra sätt än ren industriproduktion idag – och troligen ännu mer år 2030. Men den reala ekonomin utgör fortfarande basen för miljarder människors sysselsättning, basen för många börsnoterade företag och basen för länders och individers ekonomiska möjliga utveckling. Hur ska den besinning se ut som får nuvarande övertro på en evig BNP-baserad tillväxt att bytas ut mot något hållbart? Var kommer de många människorna att arbeta när produktionen, så som den ser ut idag, uppenbart inte längre fungerar som framtidsmodell?

Samhällsansvarskomponent
Vi kommer att behöva nya verktyg och modeller för att hantera transformeringen av en ekonomi som spårat ur och inte förmår att återställa sig själv, sammanflätad som den är med dominerande maktcentra. Ett exempel på nytt verktyg kan handla om att bryta mönstret när det gäller framgång och eftersträvansvärda resultat. Vad är vinst? Är det enbart företagets resultat, eller ska samhällsvinsten redovisas som en delkomponent i företagets redovisning? Ska företagets skatt reduceras när det tar ett samhällsansvar?

Nya företagsformer – som redan finns?
Behövs helt nya företagsformer som matchar dagens och morgondagens utmaningar? Låt oss hoppas att det finns forskare och universitet som tar dessa frågor på allvar och snarast lanserar bra modeller för framtidens företagande. Är det i själva verket de nya företagen i den sociala ekonomin som har en dellösning för hela det ekonomiska systemet? Där relationer blir viktigare än konkurrens och där flervärdesresultat eftersträvas.

Länktips: www.theicct.org/sites/default/files/publications/ICCT_StateOfCleanTransportPolicy_2014.pdf

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Kunskap och hot