Tio år med peak oil – och nu?

Posted on 17 december, 2014 by Christer Owe

”Du måste titta på det här”. Gunnar drog mig åt sidan och nästan viskade, samtidigt som han var väldigt angelägen. I handen höll han en papperslapp. ”Det här är viktigt”, sa Gunnar. ”Det är ingen som har förstått hur viktigt det här är. Vi måste berätta om det här.”

Så började det
Det var i september 2003. Jag var ansvarig för och mitt uppe i festligheterna kring invigningen av Ekocentrums nya lokaler i Göteborg, träffade hundratals vänliga och uppmuntrande människor. En av dem var Gunnar Lindgren, engagerad miljödebattör och lektor på Musikhögskolan. Just att Gunnar sänkte rösten och nästan i förtrolighet försökte få min uppmärksamhet förstärkte angelägenhetsgraden. Trots att det var fest och anledning att fira ville Gunnar tala om något allvarligt. Jag lyssnade.

Tomas
Halvannat år senare stod vi på estraden i ett dussintal kommuner och genomförde en workshop med politiker och tjänstemän. Forskaren som senare skulle bli generaldirektör på Energimyndigheten, Tomas Kåberger, var i sitt esse. Med en briljant omvärldsanalys fick han varje kommungrupp att förstå hur nära vi är de verkliga problemen. Priser på 140 dollar per fat och mer för oljan tycktes orimligt, när den ”alltid” kostat runt 20 dollar. Men framtiden kröp in under skinnet på deltagarna. Peak oil blev ett begrepp. Världen skulle förändras och nu måste kommunerna hantera förändringen.

Ögonöppnare
I scenariospelet och de arbetsuppgifter kommunens politiker och tjänstemän fick att hantera ingick att förstå hur samhället påverkas av dyrare bränslen, nedlagda bensinstationer, drastiskt förändrade lönsamhetskalkyler för transporter och diverse sidoeffekter. Att det inte finns något ransoneringssystem att använda, inga bergrum med reservlager och att allt handlar om just-in-time var också några aha-upplevelser. Framför allt var det medvetenheten om peak oil som trängde fram. Att vi förbränt hälften av all den olja, som lagrats under årmiljonerna, och att kvar finns nu hälften, motsvarande halva Vänern i volym.

Budskapet gick hem
Omtumlade och förvånade samlade sig kommunfolket ofta till en spontan summering efter workshoppen. Någon politiker reste sig upp och höll ett improviserat linjetal. Deltagarnas miner gick inte ta miste på. Budskapet hade gått hem. Mycket riktigt steg oljepriset senare till nivåer det aldrig varit i närheten av. Världen anpassade sig. Bush invaderade Irak. Oljan var högsta prioritet för amerikanska intressen (och är fortfarande).

Peak oil
Gunnar fick rätt. Produktionen i Nordsjön avtog enligt peak-oil-prognoserna. Världens samlade oljeutvinning nådde cirka 85 miljoner fat per dag. Sedan tio år görs nya, men bara mindre, fyndigheter. Oljan som resurs minskar. Alternativa energisystem blir allt viktigare. Dels förnybara – bioenergi, sol, vind, vågkraft…. och dels skiffergas, kol som kan processas till flytande kolväten – energikrävande men tekniskt möjligt. Och bakom allt detta tornar klimatmolnen upp sig. Vi borde snabbt fasa ut fossilanvändningen.

Länder har hamnat i olika position
Marknaden är global. Det är svårt att överblicka utbud, efterfrågan och värderingen av resterande tillgångar. Diktaturerna har ingen trovärdig rapportering. OPEC spelar ett eget spel. För vissa länder är oljemarknaden en avgörande inkomstkälla (Venezuela, Ryssland). Andra länder har målat in sig i subventioner till den egna befolkningen (Indonesien). Några har försökt samla intäkterna i fonder (Norge). Andra vill inte förhandla om sin livsstil (USA). Sverige får 40% av råoljan från Ryssland. Än så länge.

Break-even
På oilprice.com hittar jag en tabell som illustrerar komplexiteten i oljebranschen. Tabellen visar i all enkelhet en bedömning av vid vilken prisnivå utvinning av olja gör break-even. Skillnaderna är enorma. Några länder går i dagsläget back. Investeringar kräver kalkyler som håller. Dyr utvinning i Arktis kräver ett högt försäljningspris för att bli lönsam. I toppen hittar vi länder som Iran, Nigeria och Ryssland, som alla behöver tjäna $100,- eller mer per utvunnet fat olja för att inte gå back. Längst ner på listan återfinns Kuwait och Qatar på $54,- respektive $60,- per fat. Avgörande är naturligtvis Saudiarabiens break-even-nivå. Enligt tabellen ligger den på $106,- per fat.

Ingen öppenhet
Hur länge klarar de oljeproducerande länderna att göra förluster på sin viktigaste intäktskälla? Hur länge är de intresserade av att sälja till underpris? Eftersom cirka 85% av världens energiförsörjning baseras på fossila råvaror är detta intressanta frågor. Tyvärr finns ingen öppenhet. Ingen har intresse av att offentligt redovisa hur kalkylerna ser ut. Och en stor del av råvarorna kontrolleras av icke-demokratiska regeringar och bolag som bara redovisar de siffror de måste för att hålla ägare och lagstiftare nöjda.

Trygga investeringar
Är det bra eller dåligt att de stora världsekonomierna är beroende av oljeutvinning i icke-demokratiska länder? Handel är bra, det minskar risken för krig, vilket hela EU går ut på. Handel med fossil energi är mindre bra, eftersom den bidrar till att fördröja investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Svajiga marknader skapar oro i investeringsleden och kan leda till social oro. Möjligen kan osäkerheten i vinster från oljeutvinning bidra till att den branschen minskar. Att förnybara energislag får ett uppsving just för att de är geografiskt och ägandemässigt överblickbara.

Kanske är det en orolig oljemarknad som får fart på investeringar i lokalt producerad vindkraft, vågkraft och solenergi, och där lokalsamhället blir involverat på ett naturligt sätt. Man kan ju hoppas det.

Länktips: Oilprice.com – tabell – scrolla neråt:
http://oilprice.com/Energy/Oil-Prices/Oil-Wars-Why-OPEC-Will-Win.html

Kjell Aleklett i SvD i oktober 2014: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-fortfarande-framtidens-verklighet_4037001.svd

E-medborgarskap en smart lösning

Posted on 2 december, 2014 by Christer Owe

Vårt lilla grannland Estland, i Sverige tyvärr mest ihågkommet för Estoniakatastrofen för 20 år sedan, ligger i frontlinjen när det gäller digital utveckling. Man erbjuder nu ett e-medborgarskap för € 50,- och hoppas att det ska öppna upp för investerare och entreprenörer som vill etablera sig i det lilla landet, som ju en gång i tiden tillhörde stormakten Sverige.

Tillsätt en arbetsgrupp
Med ett ID-kort och rätt slags säkerhetskoder kan vem som helst skaffa sig ett elektroniskt medborgarskap. Den estniska staten har lagt en hel del resurser på säkerhetsaspekterna. Det vore klokt av de svenska myndigheterna, med någon av dem som initiativtagare, att låta skatteverket, myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och några forskare från ett IT-universitet bilda en tvärvetenskaplig och samhällelig grupp, som får i uppdrag att analysera vad vi i Sverige kan lära av esterna. Samarbete låter klokt, och varför inte på en samnordisk nivå, så att även våra närmaste grannar inkluderas i en bra och transparent framtidslösning.

Risker
Det finns naturligtvis alltid risker med nya system. Människor med oärliga avsikter kan utnyttja system för bedrägerier och för olagligheter. Det kan uppstå en svart marknad kring påhittade identiteter, det kan finnas människosmugglare som utnyttjar luckor i systemet. Invändningarna är många. Men det är lösningarna som lockar och som motiverar en studie.

Många möjligheter
E-kommuner skulle kunna nå flera syften. Det kan på detta sättet bli enkelt att registrera sig som medborgare i en e-kommun. E-kommunen kan vara den virtuella versionen av en fysisk kommun. Den som är född och uppvuxen i Pajala eller Dals Lång-Ed kan vilja hålla kontakt med sin hembygd. I förlängningen kan det t.o.m. bli möjligt att låta några procent av den egna kommunalskatten gå till den e-kommun man valt: semesterkommunen, hembygden eller en favoritplats, som man alltid velat gynna. Det virtuella medlemskapet öppnar plötsligt helt nya möjligheter.

Proaktiva myndigheter
Ett e-medborgarskap skulle dessutom kunna fungera som brobyggare för de människor som bor i vårt land, som väntar på permanent uppehållstillstånd, men som saknar personnummer eller möjlighet att öppna ett bankkonto, teckna hyresavtal etc. Här finns troligen mycket användbara varianter för ett proaktivt och konstruktivt myndighetsutövande.

En konsekvens av de öppna gränserna
Även Estlands idé om att locka utländska investerare ska naturligtvis beaktas. En enkel väg in i det svenska samhället för personer som vill bedriva yrkesmässig verksamhet eller som vill etablera affärskontakter, ska stödjas, inte motarbetas. Nationsgränserna blir allt mer ointressanta när information finns digitalt och mycket är e-handel. Att underlätta kopplingen till det vi kallar IRL bör vara rätt väg att gå.

Hotet
Naturligtvis måste säkerhetssystemen konstrueras så, att illegal verksamhet förhindras. Exakt hur det ska gå till utan att den orwellska framtidsdystopin blir verklighet måste vi i de demokratiska länderna fundera på. Helst innan NSA och de andra av Snowden avslöjade kartläggningsförespråkarna har strypt den livsluft vi kallar mänskliga rättigheter.

Länktips: E-medborgarskap i Estland:
http://www.abc.net.au/7.30/content/2014/s4136006.htm

Lean + Green = Sant ?

Posted on 29 november, 2014 by Christer Owe

AB Volvo är framgångsrika på många områden. Henrik Kloo från detta företag presenterade den 28 november 2014 på Johanneberg Science Park några tankar och perspektiv på hur det Toyota-inspirerade ”Lean”-tänket kan förstärka ett modernt ”Green”-tänk och vice versa. Kvalitet i processer, minimering av slöseri, både i material, energi och tid står på inget sätt i motsatsförhållande till ett klokt miljöarbete. Snarare tvärtom. Just genom att säkerställa att resursanvändningen blir optimal kan Lean och Green dra åt samma håll.

Lean och systemnivån
Lean production har länge varit i ropet. Just-in-time, minimera väntetider, optimera hur arbetsstationer utformas, stäng av maskiner som inte används – exemplen är många som industrin tagit till sig och som även influerar andra sektorer i samhället – rätt eller fel. Henrik Kloo tog även upp baksidan av just-in-time: risken att många transporter orsakar onödiga tomkörningar och en suboptimering av den totala miljöpåverkan från produktionen och de transporter som produktionen orsakar. Lösningen kan vara att just tänka på systemnivå och att bryta ner varuflöden på en nivå, där t.ex. förpackningar och färdigställande inför montage kan vara ett arbetsmoment som planeras in i helheten.

Verktyg
Henrik Kloo berättade om olika hjälpmedel som Volvo använder. VSM stod för value stream mapping, som handlar om en ganska detaljerad övervakning av de värdekedjor som produktionen utgör. Ett annat verktyg heter Green Performance Map som Mälardalens Högskola tagit fram och som handlade om att schematiskt följa ett input/output-flöde. I den komplexa värld Volvo arbetar i, med fabriker på alla kontinenter och mer än 100.000 anställda blir det naturligtvis viktigt att både begripliggöra syfte och mål, att styra verksamheten, att följa upp och att visualisera förbättringar, resultat och att öka förståelsen för processerna. Visualisering var ett ord Henrik Kloo ofta återkom till.

Hjältar
I Vara-fabriken (Volvo Penta) hade man lyckats spara mer än 1 GWh energi per år, fick vi höra. I ett annat exempel lyckades man spara 44% färgåtgång i ett måleri. Och att Lean stödjer Green kunde Henrik Kloo slå fast. ”Hjältarna finns överallt”. Och det strukturerade arbetet gör det lätt för hjältar att just bidra med sina lösningar, skulle man kunna tillägga.

Tvärtom
Ur ett generellt perspektiv måste ändå brasklappen tillfogas. Det industriella flödet är specifikt för serieproduktion av varor. Lean som modell fokuserar på de mätbarheter som omgärdar produktionen. Att effektivt hantera varje produktionsmoment så likartat som möjligt blir ett tecken på kvalitet. I skolan eller sjukvården gäller det omvända. Att hantera varje elev eller patient så förutsättningslöst unikt som möjligt. Detta bör beslutsfattare på olika nivåer hålla i minnet, när de ska ”effektivisera” samhällets grundfunktioner.

Resiliens – är det något subjektivt?

Posted on 26 november, 2014 by Christer Owe

Nya ord letar sig in i samtalen. Ibland kommer de från forskningen, ibland från trendsättare eller ur ett kreativt ungdomsspråk. Över tid förskjuts betydelser. Ett klassiskt exempel är hur vi tappat originalbetydelsen av ”rolig” som motsats till ”orolig”. Mer nutida exempel det förstärkande ordet ”fett”. Går vi tillbaka i tiden kan vi ju reflektera över hur det ursprungliga ordet ”automobil” blev ”Auto” på tyska och ”bil” på svenska. Och att ”mobil” idag är en smart dator med många funktioner och inte primärt en hängande skulptur i rummet.

Resiliens
Resiliens är ett intressant ord, som steg för steg blir en del av det allmänna ordförrådet. Men fortfarande krävs förklaringar till vad begreppet står för. Det bidrar till förståelsen att det institut som företräds av professor Johan Rockström heter Stockholm Resilience Centre. I en skrift från Jordbruksverket förklaras begreppet på ett bra sätt:

En bra definition
” Resiliens är ett systems långsiktiga förmåga att vidmakthålla sig självt – att klara av förändring och vidareutvecklas. Resiliensbegreppet kompletterar hållbarhetsbegreppet genom att betona sammanvävningen av sociala och ekologiska system i ständig förändring och behovet av att bygga beredskap för överraskningar. Resiliensbegreppet behövs också för att hantera situationer där viktiga trösklar redan överskridits och ”hållbarhet” inte längre kan nås.” skriver man i en skrift om hållbarhet i processer.

Subjektets perspektiv
Ett annat sätt att förklara hur hållbarhet förhåller sig till resiliens kan vara följande. Hållbar utveckling är primärt det objektiva sättet att fånga i vilken utsträckning olika företeelser håller sig inom det som långsiktigt kan sägas bidra till planetens, samhällets och individernas välfärd. Resiliens skulle på motsvarande sätt kunna beskrivas som samma sak, men utgående från subjektet: Växtens, djurets, individens, processens egna förmåga att bidra till den långsiktiga välfärden. En positiv livskraft.

Den inre kvalitén
Anpassningsförmåga, motståndskraft, utvecklingspotential och robusthet även inför oväntade händelser är något som kännetecknar det resilienta samhället. Inre kvaliteter, som finns i samhällets ”DNA”. För enkelhetens skull: byt ut samhället mot växten, så blir bilden kanske ännu tydligare. De vindpinade träd som hukar vid kusten eller längs fjället illustrerar hur naturen själv organiserar sin resiliens. Kanske är det genom att kopiera naturens självklara utveckling vi bäst bygger resilienta samhällen. Ett tankespår som leder vidare till Biomimicry, ett annat ord i forskningens framkant. Det går att googla på….

Transformativa, transparenta företag går före

Posted on 21 november, 2014 by Christer Owe

Närmare ettusen inbjudna i publiken, en fin inramning på Svenska Mässan, mycket bra moderatorer, en intressant och kunnig samtalspanel och en engagerad företagsledare som pristagare – Göteborgspriset hade alla komponenter för en lyckad halvdag med seminarium och prisceremoni. Jag gick dit med frågan: Ska ett globalt företag med stor påverkan på miljö och arbetsvillkor för 175.000 anställda och miljontals kunder och leverantörer verkligen få ett pris innan de åtgärdat alla sina brister? Är det rätt signal? Jag lämnade eventet med en känsla av hoppfullhet, att klokheten trots allt kan vinna över girigheten.

Ledarskap och motivering
Paul Polman, CEO för Unilever, får priset för sitt transformativa ledarskap i ett företag på global nivå, där han i ord och handling och med stort mod visar på förändring i riktning mot ett inspirerande och hållbart affärsmannaskap. Under en timmes intervju av Alan Atkisson får Polman utveckla de viktigaste komponenterna i sitt ledarskap.

Samhällsnyttan enligt Shared Value
Att vara människa är det viktigaste, säger Polman, och exemplifierar med de läkare som riskerar livet i Ebola-drabbade länder som verkliga ledare. De som sätter andra före sig själva är de verkliga ledarna, fortsätter han, och beskriver hur avgörande det blev för hans egen livsväg att hans far aldrig fick chansen till en ordentlig utbildning under andra världskriget. Syftet med att göra affärer är nyttan för samhället, slår Polman fast och refererar till Michael Porter och Shared Value. Det uppstår, klargör han, en mental stress om de anställda upplever en stor skillnad i värderingar mellan den privata sfären och arbetet.

Förändringens komponenter
Med eleganta referenser till Rockström, WWF och finanskrisen 2007-2008 beskriver Polman kärnan i det hans företag nu strävar emot: en kombination av minskad resursanvändning, en ökad social nytta och dubbel omsättning. Med kodord som transparens, partnerskap, värdekedja och att frigöra energi i organisationen skissar han förändringens huvudkomponenter för att nå de 50 mål företagsledningen satt upp. Man ska skapa 5 miljoner nya jobb, direkt och indirekt, och nå en miljard människor. Globala företag är verkligen globala, tänker jag.

Vi har ett ansvar att tjäna de andra
Förutom att leda Unilever är Polman ordförande i WBCSD, där tidigare Björn Stigsson var ordförande. (Länktips se nedan). ”Jag är optimist, för det är för sent att vara pessimist” är en av de one-liners Polman levererar under dagen. Samtidigt påminner han om hur privilegierad han själv är, som ingår i de 2% av mänskligheten som kan välja vad han gör. Miljarder människor är hungriga och outbildade, påminner oss Polman. ”Vi har ett ansvar att tjäna de andra 98%:en”.

”Vi kan inte säga att vi inte ens försökte”
Fler från Sverige borde ta plats på den internationella arenan, säger Polman och nämner Jan Eliasson, Margot Wallström och Stockholms-konferensen 1972 som exempel på personer och händelser som haft stor betydelse på den internationella scenen. Men nu behövs en Björn Borg eller en ABBA-grupp för hållbar utveckling, för vi kan ju inte säga till våra barn att vi inte ens försökte, sammanfattar han sina egna drivkrafter.

Fortfarande många problem
Samtidigt får vi inte glömma att många av de produkter som Unilever säljer idag fortfarande tär på jordens resurser, sprider skadliga kemikalier eller bidrar till en ekonomisk obalans. Mot denna invändning kan å andra sidan hävdas att om inte ledare som Paul Polman uppmuntras att förändra de globala företagen – vem ska då åstadkomma detta?

På väg mot transparens i näringslivet
En miljard konsumenter, säger Polman, en miljard kan vi nå. Den miljarden är viktiga röster för de politiker som styr i olika länder. Plötsligt ser ett globalt företag sin chans att verka för förändring genom att lobba mot politiker via sina kunder. Här finns kanske det mest intressanta i Paul Polmans budskap. Att företagen kan uppmuntra förändring genom att aktivera och informera sina kunder. Att det i förlängningen kan innebära strängare lagstiftning mot förorenande företag inser naturligtvis Polman, men grundtanken är sympatisk. Så skapas det transparenta näringsliv, som inte har något att dölja.

Länktips: WBCSD: http://www.wbcsd.org/home.aspx

Tänk virtuella besök! (Tack Sara Lund)

Posted on 20 november, 2014 by Christer Owe

Statliga muséer får fritt inträde till en kostnad av cirka 80 miljoner kronor om regeringens budget går igenom. Det känns 90-tal. ”Jag är programmerad på 50- och 60-talen”, säger Claes Schmidt alias Sara Lund i sin tankeväckande enpersonsföreläsning om sitt liv som transperson. Hur starkt vi präglas av vår uppväxt och de förutsättningar vi hade då är något Claes/Sara ofta återkommer till. Jag tänker på muséerna och håller med.

Demokratiska besök på muséerna
Tankesmedjan Humtank, som samlar humanistiska forskare från tolv högskolor och universitet i Sverige, har invändningar mot det fria inträdet på muséerna. (Se länktips nedan). Och nog hade de 80 miljonerna kunnat användas på ett mer tillgängliggörande sätt. Live-uppkoppling med bild och ljud, klassrumsvis eller med varje elev vid sin dator skulle kunna vara ett modernt sätt att skapa helt nya muséibesök. Statens samlingar och kunniga föreläsare skulle kunna intressera elever från Tomelilla eller Vittangi för all den kunskap om vår dåtid och nutid som faktiskt finns.

Vad är ett besök?
Att regeringens budget går i gamla hjulspår och tänker traditionellt öppethållande som den naturliga tillgängliggörande åtgärden hänger säkert ihop med den programmering Claes/Sara beskriver. Det är ju så vi gör. Besök är fysiska besök. Webben är bara ett skyltfönster för att få besökaren att komma på riktigt. Tänk om man tänkte lite längre.

En ny väg även för tidningarna
Här ligger ju inte bara muséernas framtidsväg, här finns möjligen även tidningarnas nya nisch: Dagliga webbkonferenser för tusentals följare som har två avgifter. En låg månadsavgift för att titta, lyssna och twittra kommentarer – en högre för att spela in text- eller ljud/bild-inlägg i pågående livesändning. Visst vore det intressant att få delta i en kvarts aktuellt samtal om ubåtsjakter, ekonomi. politik, näringsliv, kultur, civilsamhällets möjligheter, subkulturer, musik, sport, nöjen, senaste premiären på Operan, på Hungerspelen eller Pippi Långstrump…

Klimatsmart sätt att besöka muséer
Det intressanta och värdefulla med webben är att det fysiska avståndet blir oviktigt. Någon kan sitta i Haparanda och följa en diskussion som gäller Ljungkile eller Dals Ed. Här kunde muséerna visa vägen om de fick använda 80 miljoner till att bygga de teknikskal som stödjer virtuella besök. Med livesändningar och webbinarier skulle hela landet plötsligt få tillgång till muséernas resurser – utan att behöva resa.

Partiernas tillkortakommanden
Hur det kommer sig att regeringen inte tänker i dessa banor kan man fundera på. De politiker som hade kunnat driva frågan, t.ex. från Piratpartiet, tycks ha annat för sig än att bilda opinion för samhällsnyttiga lösningar. De hörs inte i alla fall. Och det naturliga inflödet av idéer via partiorganisationerna fungerar sämre och sämre ju färre medlemmar partierna har. De få som organiserar sig blir upptagna av formalia, protokoll och beslut i olika nivåer. Idéutveckling och nya förslag finns troligen, men sipprar inte igenom. Troligen för att de flesta partier är väldigt hierarkiskt uppbyggda kring mandat och ansvarsområden.

Fråga!
Det som krävs är nu att ett antal driftiga lärare i byskolorna i glesbygden hör av sig statens muséer och frågar hur webbinarieschemat ser ut och vilka aktiviteter som är planerade för våren anpassade för olika ålderskategorier. När den hundrade frågan kommer, måste muséerna börja fundera på en lösning och begära tilläggsanslag för att tekniskt hantera frågan. Bara den som frågar kan få svar.

Vi behöver förnya vår syn på världen
Claes/Saras föreläsning var viktig för att förstå hur vi tänker. Vi tror ju att vår världsbild stämmer, den världsbild vi fick när vi växte upp. Men så är det inte. Världen förändras och våra synsätt utvecklas. Samtidigt växer klyftorna och rädslan för det avvikande och främmande. Några glimtar ur föreläsningen finns på hemsidan (Länktips se nedan). Rekommenderas. Även om en och annan fördom troligen skadas på köpet.

Länktips: Humtank tankesmedja om muséerna:
http://humtank.se/statliga-museer-for-narvarande/
Claes/Saras hemsida: www.saralund.se

Kulturen, politiken och hoten mot demokratin

Posted on 4 november, 2014 by Christer Owe

”Kulturjournalistik – viktigare än någonsin eller mest för en elit” var rubriken för ett seminarium på Göteborgs Universitet den 4 november. Tre kulturchefer från tre tidningar samtalade om kulturens roll i politiken, politikens roll för kulturen och allra mest om medias ställning i allt detta. Medielandskapet stöps nu snabbt om. Neddragningar av redaktioner p.g.a. vikande annonsförsäljning, nedläggning av GT:s kulturredaktion i Göteborg samt den helt nya kartan med sociala medier och digitala nyhetsflöden förändrar förutsättningarna för det demokratiska samtalet. Jag var nyfiken och gick dit.

Religionsfrihet, men inte för kulturministrar?
Aftonbladets Åsa Linderborg kritiserade – igen – valet av Alice Bah Kuhnke till kulturminister. Hon är varken förankrad i politiken eller i kultursfären, hävdade Linderborg, och spetsade kritiken med att Alice Bah Kuhnke är både rojalist och troende. I Linderborgs värld är det tydligen omöjligt att kombinera de ställningstagandena med ett ansvar för kulturen. Ändå är det bara trettio år sedan den frikyrkligt aktive folkpartisten Jan-Erik Wikström var kulturminister i tre olika borgerliga regeringar.

Demokratikopplingen – mer problem än lösning?
Hon såg även sammankopplingen av kultur- och demokratifrågorna mer som ett problem än som en lösning genom att påpeka att en sjättedel av de nya pengar som tillförs departementet går till demokratisatsningar och inte till kultur. Att stöd till några av landets många kulturföreningar kan bli viktiga ingångar till ett mer sammanhållet, inkluderande, samhälle tycks inte ha fallit Linderborg in. Hon är på så sätt snubblande nära att definiera kulturen som ett särintresse.

Tomrum och matchning
Gabriel Byström från Göteborgs-Posten beskrev de senaste åtta åren med Lena Adelsohn Liljeroth som ett slags tomrum, där ministern under de senaste sex åren undvikit att delta i varje kulturpolitisk debatt och hellre gått på invigningar och klippt band… Det tycks vara svårt att få de kulturministrar kultureliten vill ha. Åsa Linderborg efterlyste dessutom ministrar som kunde matcha sin egen och den övriga kulturelitens debattnivå. Tanken smyger sig in att hon själv hade velat bli tillfrågad om ministerposten …

Ungern som varnande exempel
Riktigt bra blir Gabriel Byström när han berättar om sina intryck från Ungern och om hur högerpartiet Fidesz manövrerar för att få kontroll över det fria ordet. Att ledande sverigedemokrater åker till Ungern för att lära sig hur man tystar pressen illustrerar hur farlig utvecklingen för närvarande är, trots att Ungern är en del av EU.

1) Intoleransen brer ut sig
Den demokrati vi tar för självklar är i själva verket ständigt under hot. Ett sådant hot är den brist på tolerans och empati som präglar många av kommentarsfälten på nätet. När vi accepterar påhopp, förnedring och hot och ser dem som normala företeelser på nätet och IRL reduceras vår kultur till en intoleransens bastion. Hot och hat riktas mot allt avvikande, mot alla som tycker något annat. Demokratin förlorar. Men om detta handlade inte seminariet. Det är bara ett av de hot som finns. (Se även aktuell länk nedan).

2) Mängden information blockerar kunskap
Ett annat hot är informationsinfarkten. Vi har tillgång till så mycket information att det blir svårt att navigera i flödet och att värdera all information på ett överordnat korrekt sätt. Risken är uppenbar att informationsmängderna i sig bromsar människors möjligheter att ta till sig kunskap och att bilda sig en egen uppfattning om vad som är sant och riktigt. Passiviteten lurar runt hörnet.

3) Övervakning och insamling av data
Det tredje hotet är övervakningen. Data samlas in. Om vad vi säger, vad vi skriver, vilka bilder vi lägger ut, vad vi ”gillar” på nätet… och vips kommer anpassad reklam i vårt flöde som vänder sig till var och en av oss, anpassad och skräddarsydd. Steget till Orwells framtidsvärld är verkligen kort. När datainsamlingen används av myndigheter för att skydda ”samhället” mot dess medborgare har hela idén om ett öppet, demokratiskt samhälle vänts i sin motsats.

Tredubbla funktioner
Nå, tillbaka till seminariet. Sa dom något tänkvärt? Ja, om man bortser från att kulturcheferna hade påtagligt svårt att se sin egen bransch från utsidan, fanns det värdefulla tankar att bära med hem. Kultursidornas tredubbla funktion: Som kritiker av konst, musik, dans, teater och litteratur, som arena för publicering av unikt material och som bärare av den kulturdebatt, som varje civiliserat land bör föra. Och att vi ska vara stolta över att vi fångat upp och bär vidare den danska folkbildningstraditionen, som just ger kulturredaktionerna i media en specifik och ohotad särställning. Även om Expressen nu beslutat att stänga GT:s kulturredaktion, där panelens Ingrid Norrman är chef.

Digitaliseringen och (o)lönsamheten
Och självklart talades det mycket om digitaliseringen och svårigheterna att finna bärande affärsmodeller, där utgivningen säkras. Ingen i panelen hade någon patentlösning. Man hoppades på ett nytt presstöd, och någon trodde att en dellösning är att mediehusen även äger andra lönsamma verksamheter. Flera berörde dock de stora vinstkrav som framför allt de amerikanska tidningsbolagen möter. Och samtidigt att det är svårt att jämföra med USA, där Public Service är ett okänt fenomen.

En glimt av en annan kulturgärning
Den i panelen som bäst, i alla fall för ett ögonblick, lyckades lämna sitt eget revir och perspektiv var Ingrid Norrman, när hon framhöll en hästbonde från Ljungskile som en väl så viktig kulturarbetare som någon annan, kanske t.o.m. viktigare. En liten glimt av världen utanför tidningskorridorerna och twitterjagandet.

Länktips: Inbjudan seminarium 4 november: http://www.gu.se/omuniversitetet/aktuellt/kalendarium-detalj/?eventId=1797711028

Och om hoten mot ledande, kvinnliga, journalister: http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinemarcal/article15682933.ab

Farligt, ofarligt, kanske, vet ej

Posted on 1 november, 2014 by Christer Owe

Det blir allt svårare att förhålla sig till hot och risker, nyheter och larmrapporter. För några dagar sedan uppmärksammades konstgräsplaner som en cancerrisk. Tidningen Metro beskrev tre olika förhållningssätt till frågan. Kanske är de tre attityderna typiska för vår tid. (Läs gärna Metro-artikeln – länk se nedan.)

Larmrapport och stopp för produkten
I artikeln rapporteras att ett cancerlarm skakar USA. 38 amerikanska fotbollsspelare, varav 34 målvakter, har diagnosticerats med cancer – oftast leukemi och lymfom. Bakgrunden är att konstgräs kan tillverkas av granulat från nermalda gummidäck, som innehåller cancerframkallande ämnen. Det mediala uppståndelsen har fått lokala myndigheter i både New York och LA att sluta anlägga konstgräsplaner som innehåller nermalda däck. Uppmärksamheten i sig blir en faktor som påskyndar beslutet. (Se även * nedan).

Helt ofarligt
Intressant är att artikeln inte stannar där. En professor från Linköping, tillika vice ordförande i Uefas medicinska kommitté, hävdar att det inte finns några studier som bevisar att konstgräs skulle orsaka cancer hos fotbollsspelare. Tvärtom menar han att en studie från Norge, och tre andra studier, mycket tydligt har visat att risken för cancer från fotbollsspelande på konstgräsplaner gjorda av gamla bildäck är lika med noll. Det går således att komma till helt motsatt ståndpunkt som de lokala myndigheterna i New York och LA.

Försiktighet
Riktigt intressant blir det när den tredje ståndpunkten presenteras i en annan artikel i samma Metro-tidning. Kemikalieinspektionen i Sverige, som ska vägleda myndigheter och företag på kemikalieområdet, uttrycker tveksamhet inför användandet av de granulat som innehåller giftiga ämnen. Man ger numera rådet till kommuner som hör av sig att istället välja konstgräs tillverkat fritt från bildäcksrester. En slags svensk försiktighetsprincip, kan man tycka, att undvika det som skulle kunna vara farligt.

Tre slutsatser
Frågan hanteras således på tre olika sätt: 1. Några beslutar att följa den opinion som vuxit fram baserat på en tränares egna studier. 2. Fotbollens egna administration avfärdar riskerna helt och hänvisar till forskningsresultat. 3. Den tredje ståndpunkten står den sektorsansvariga statliga myndigheten för när man uttrycker tveksamhet och rekommenderar att undvika konstgräs tillverkat på bildäcksrester.

Farligt, ofarligt, kanske lite farligt, vet ej
Är det så här tilltron till sunt förnuft, kunskap och vetenskap luckas upp? Är konstgräsexemplet symptomatiskt för vår tid? Att vi ställer oss i olika hörn och tolkar fakta på ett antal olika sätt (det fjärde skulle kunna vara: ”jag vet inte vad jag ska tro”). Är världen så komplex idag att det blir näst intill omöjligt att hitta sanningen? Är de fyra förhållningssätten legio – farligt, ofarligt, undvik och vet inte? För klimatfrågan? För hotade ekosystem? För bostadsbubblan? För en annalkande finanskris? För en global ebola-pandemi? För ubåtsjakten på svenskt vatten? För datalagringen av denna text hos NSA?

Passiviteten och osäkerheten är det farligaste
Konstgräs kan knappast både vara farligt och ofarligt att spela på. Branschen, Uefa, kan naturligtvis förlora mycket trovärdighet om det visar sig att man underskattat riskerna. Det gör att det blir svårt att se deras inställning och forskningsexempel som opartiska. En fotbollstränares egna lista på 38 cancerdrabbade fotbollsspelare kanske inte heller räcker som kunskapsbas. Men den ger i alla fall stöd för den tredje ståndpunkten, Kemikalieinspektionens råd att undvika gräsplaner tillverkade av bildäcksrester. Bekymret är den förvirring som uppstår när olika tolkningar baseras på olika fakta. Den fjärde passiva ståndpunkten – vet inte – brer ut sig.

Lita på oss själva
I takt med att nya mediekanaler har gett oss alla möjlighet att få spridning för våra erfarenheter och ståndpunkter har risken för ryktesspridning och felaktig information ökat markant. Nätmobbning, fördomar och extrema åsikter får lätt spridning. Det blir därmed allt viktigare att inte medverka till desinformation och kanske allra viktigast – att stärka framför allt unga människors förmåga till en egen omdömesbildning.
Vi måste kunna lita på oss själva.

Länktips: Tidningen Metro 21 oktober g för9: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20141021_se_goteborg

* En tanke som dröjer sig kvar är att Elfsborgs hemmaarena, där Klas Ingesson var verksam, har konstgräs. Ingesson avled nyligen i cancer.

Vad är det som händer med arbetet?

Posted on 23 oktober, 2014 by Christer Owe

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100

Chips, ships och bäst-före-datum

Posted on 21 oktober, 2014 by Christer Owe

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Kunskap och hot