Ett möte med en politiker och en jurist

Posted on 7 maj, 2015 by Christer Owe

– ”Jag är aktiv i ett parti och ska läsa statskunskap. Det är min dröm att få arbeta politiskt eller praktiskt med samhällsfrågor.”
– ”Jag har sökt in på juridikutbildningen på högskolan. Kommer jag inte in tänker jag jobba ett tag och försöka igen”.
De båda unga männen går sista året på Angeredsgymnasiet och utstrålar en framtidstro och bubblar av energi som är påtaglig. Vi sitter i matsalen på Angeredsgymnasiet. En av deras lärare har tipsat mig om att jag borde tala med dem.

Förebilder
Inte nog med att de är studiemotiverade, ambitiösa och tydligt utstrålar att de vill något i livet – de har kommit från det krigshärjade Somalia för några år sedan och talar utmärkt svenska. Jag hinner fundera mellan tuggorna på hur viktigt det är att vi i Sverige skapar förutsättningar för dessa duktiga unga människor att lyckas. För om inte de lyckas – hur ska det då gå för dem som inte har deras starka drivkraft? Förebilder behövs på alla områden.

Läxhjälp varje onsdag
Själva är de också förebilder på ett annat sätt. De har organiserat en egen gratis läxhjälp på somaliska en gång i veckan för kompisar och yngre elever, som kanske kommer hit utan skolgång, utan att ha knäckt läskoden och utan att ha förutsättningar att gå ut gymnasiet med godkända betyg. Lärarna är inte så lite stolta över sina duktiga elever, det skiner igenom. Med rätta. Här finns ett mänskligt resurskapital som Sverige behöver.

Angeredsutmaningen
Anledningen till att jag träffar dessa trevliga och duktiga killar är att jag deltar på Angeredsutmaningens vårsamling. Ett tiotal företag har deltagit under året, liksom 200 av eleverna. Några av dem får presentera vad de gjort och företagen får diplom av skolan. Av bara farten får alla i lokalen status av hederslärare på Angeredsgymnasiet av en entusiastisk rektor. Framgångsvågen fortsätter. Ett par elever från ”riksintaget”, elever med funktionshinder, berättar vad de upplevt på sin praktik. Glädjen och stoltheten lyser igenom. Från både elev och företag. Win-win. En av handledarna från ett företag får ett personligt diplom.

Möten och förståelse
Berättelsen de förmedlar stärker bilden av hur viktigt det är att människor möts och ser varandras potential. Funktionshinder behöver inte innebära uteslutning. Tvärtom, här förstår vi att elevens engagemang har gjort påtagligt genomslag på den arbetsplats där han varit. Viljan att delta i arbetslivet, trots fysiska begränsningar, blir till ett inspirerande exempel på vad som är möjligt att uppnå. Angeredsutmaningen underlättar dialogen mellan företag, samhälle, skola och elev. Olika världar kan mötas och nytta skapas för samtliga inblandade.

Erfarenheter
Eskilstuna ligger nu i startgroparna att dra igång ”Eskilstunautmaningen”. Avgörande är naturligtvis att man hittar rätt personer ur näringslivet och i gymnasieskolan som förstår vikten av att skolan och företagen möts på ett enkelt och konstruktivt sätt. Och att man lyckas med det som Angeredsgymnasiet uppenbarligen har klarat: att gå från en entusiastisk pionjärfas in i en rutinfas, där frågor, samarbeten och beslut hanteras på ett ömsesidigt och professionellt sätt. Skolan är genomplanerad, näringslivet lever i en konstant ”nu”-situation. Det är helt olika världar. Båda har något lära av varandra. Och eleverna har stor nytta av att få praktik, mentorer, projekterfarenhet, studiebesök m.m. i sina kontakter med företagen. En ny värld öppnar sig. De kan bestämma sig för att bli politiker eller jurister.

Länktips: www.angeredsutmaningen.se

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Posted on 4 maj, 2015 by Christer Owe

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

En väg att stå upp för demokratin

Posted on 29 april, 2015 by Christer Owe

Alla talar demokrati. Vi ska informera om demokrati, utbilda, upprätthålla och försvara den. Vi har tom en demokratiminister. Samtidigt är det lite oklart vad begreppet egentligen står för och vad som ingår i det vi kallar demokrati. Nu hotas demokratin och det är temat denna gång.

Detta ingår
Yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för olika etnisk tillhörighet och FN:s mänskliga rättigheter brukar räknas dit. Ett fungerande rättsväsende, minimal korruption och en generell likabehandling när det gäller skyldigheter och rättigheter är också viktiga komponenter i en demokrati. Allra viktigast är kanske ändå principen om en person – en röst. Vi låter omröstningar synliggöra folkviljan och väljer våra ombud i de politiska sammanhangen. So far so good.

Leveransproblem
Ett bekymmer uppstår när ett samhälle inte klarar av sina grundläggande funktioner. Förtroendet för det politiska systemet som sådant bygger naturligtvis på att en klar majoritet av befolkningen upplever att principen om ”från var och en efter förmåga – till var och en efter behov” upprätthålls. Dvs att vi delar bördorna och att både skatteuttaget och nyttan med skatterna fördelas på ett rättvist sätt. Och att stat, landsting och kommun levererar det vi kan förvänta oss.

”Det var bättre förr”
I kölvattnet på finanskrisen, urbaniseringen och den snabba tekniska omställningen struktureras samhällen om mycket snabbt. Klyftorna ökar. Kompetenser blir snabbt inaktuella. Arbetslöshet, bostadsfrågan och känslan av att inte delta i samhället blir mentala spärrar som på sikt blir förödande för dem som inte lyckas bryta mönstret. Yttre omständigheter upplevs som avgörande. Förutsättningar som inte enkelt går att påverka blir till avgörande hinder. Eftersom ”det var bättre förr” blir det förändringen som sådan som upplevs som hotet.

Semidiktatur
I flera av EUs medlemsländer har människor i stor utsträckning valt politiker som kommer med förenklade lösningar på komplexa frågor. I Ungern har högerpartiet Fidesz en stark ställning och utmanas dessutom av ännu mer främlingsfientliga Jobbik. På fullt allvar talar regeringschefen Viktor Orban i Budapest om att demokratin inte är det optimala styrelseskicket (länk se nedan) och försöker steg för steg vänja det ungerska folket vid en kommande semidiktatur, där basala demokratiska rättigheter blivit inskränkta.

En ny medeltid hotar
På liknande sätt tas steg i Spanien mot att inskränka de demokratiska rättigheter som jag nämnde inledningsvis. I Sverige finns ett riksdagsparti, som har företrädare som ”i sinom tid” ska komma till rätta med kvällspressen, dvs man planerar för en utveckling liknande den i Ungern och Spanien. Den demokrati vi tar för självklar hotas således i vår närhet och tom i Sverige av partier som skickligt bygger en maktbas, som ger dem handlingsutrymme för att driva opinion och – i värsta fall – genomföra en politik som leder samhället in i en utvecklings- och tankemässig medeltid.

Hur odemokratiskt får ett medlemsland i EU vara?
Frågorna infinner sig på löpande band. Hur ska EU förbereda sig för att ett eller flera länder inte längre räknas till de fullvärdiga demokratierna? Kan ett land vara EU-medlem och samtidigt uppenbart bryta mot den gängse definitionen av demokrati? Hur ska EU hantera detta? Och är så fall tex Rumäniens behandling av minoriteterna oacceptabel? Eller Grekland – hur ska EU förhålla sig till ett Grekland som, eventuellt, helt ignorerar de avtal man ingått med EU:s ledande institutioner och politiker? Hur trotsigt kan ett land agera utan att det blir orimligt att upprätthålla enighet?

Nya driftsformer
På svensk nivå måste vi fråga oss hur vår tradition av folkrörelser, folkbildning och samsyn kan tas till vara i kampen för demokratiska värden. Civilsamhället utgör en viktig resurs som vi på ett klokt sätt behöver involvera i fler utvecklingsprocesser. Liksom näringslivet, som också har en otroligt viktig roll i skapandet av det öppna, toleranta och dynamiska samhälle som är möjligt. Just kombinationen mellan det ideella och det kommersiella behöver vi bli bättre på att ta till vara och låta ta organisatorisk form. Eftersom det där kan finnas viktiga dellösningar kring delaktighet, engagemang och förnyelse, som i sin tur genererar de arbetstillfällen som behöver skapas.

Allt hänger ihop.

Länktips: Viktor Orban citeras i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19286278.ab

Miljarder däck och något i hästväg

Posted on 22 april, 2015 by Christer Owe

Det lär ligga flera miljarder kasserade däck på olika platser runt om i Europa. Ingen vet riktigt. Det man har koll på är att årligen kasseras 250 miljoner gummidäck i Europa. Och sedan i början av förra decenniet är det förbjudet att lägga däck på deponi och att själv skära sönder dem och sprida delarna. Det är ju bra. Men vad gör vi med alla dessa gamla oanvändbara däck? Så många lekplatser och gungor finns inte där de kan hängas upp.
(Som av en händelse ser jag en inbjudan till Svensk Däckåtervinnings konferens 5 maj 2015 – se länk nedan).

Foderringar
Ett företag i Norrland har i alla fall hittat en fortsättning på däckens nytta. (Länk se nedan) . Man mal ner dem till små granulat och formar sedan foderringar för hästar av dem. Så kommer de i alla fall till viss användning. Hur gott höet smakar i en oljedoftande höbunke kan man förstås fundera över. Men hellre att vi testar än att vi totalt blundar för bekymret med däck och alla andra restprodukter som till slut kommer att utgöra vår enda resurs. När vi tagit upp varje droppe olja. Om inte klimateffekterna hunnit ikapp oss innan dess förstås.

En ny inramning
Ska vi börja tänka cirkulärt istället för linjärt är det den här sortens lösningar vi måste bli bättre på att utnyttja. ”Hur kan den här sopan bli en värdefull råvara i en ny process?” Så måste vi tänka. Och samtidigt identifiera vilka processteg som den sortens ekonomi kräver, vilka aktörer, vilka kunskaper, vilken marknad produkten ska exponeras på och hur värdekedjan ska se ut…. Vem ska egentligen tjäna vilka pengar på det som går runt, runt?

Konstgräs
Konstgräs tillverkas ofta av gamla däck. Inte den del som ska föreställa ”grässtrån”, utan det underlag som håller samman stråna som ofta är av polyetenplast. Jag skrev om konstgräs i november förra året. (Länk se nedan). Problematiken tycks kvarstå. Kemikalieinspektionen skriver i sina rekommendationer att köpare ska undvika konstgräs som tillverkats av traditionella däck, eftersom PAH-oljor, ftalater och andra ämnen då med säkerhet kommer att läcka ut i marken under konstgräset. Här döljer sig säkert en del problem. Återvunna däck utan de farliga kemikalierna, t.ex. Svanen-märkta, är troligen betydligt dyrare än traditionella däck. Och varifrån granulat och råvaror kommer är svårt att spåra.

Cancer?
Det jag skrev om förra året och som olika medier fångade upp var det här: ”Under fem års tid har Amy Griffin sammanställt en lista på 38 amerikanska fotbollsspelare varav 34 av dem är målvakter, som diagnostiserats med cancer – främst blodcancertyper som leukemi….”.
Debatten drunknade snart i lugnande besked från olika håll, men faktum kvarstår. Om råvaran är giftig eller cancerogen finns det ju starka skäl att anta att den nya produkten också är det. Därför måste kretsloppsanpassade lösningar ta hänsyn till råvarans kvalitet. Alternativet blir ju en långsam utspädning av alla skadliga ämnen, så att vi till slut inte vet hur vi ska skydda ekosystemen och oss själva mot skadliga ämnen.

Viktigast är egentligen att göra rätt från början. Farliga ämnen hör inte hemma i kretsloppet.

Länktips:Konferens 5 maj 2015 arrangerad av Svensk Däckåtervinning här .

http://www.profarma.se/foderringar

Metro-artikel: http://www.metro.se/nyheter/larm-konstgras-ger-fotbollsspelare-cancer/EVHnjt!KvsC8IjWdIXPY/

Om konstgräs och vem som har rätt: http://christerowe.se/2014/11/nr368-farligt-ofarligt-kanske-vet-ej/

Landgrabbing i Mocambique!

Posted on 16 april, 2015 by Christer Owe

Prosavana är en organisation som påstår sig arbeta för att utveckla Afrikas savannområden söder om Sahara, t.ex. i Mocambique. Ursprungligen fanns idén att privata investerare från Brasilien och Japan skulle kopiera exploateringen i Brasilien och använda Mocambiques bördiga marker till storskalig produktion av djurfoder, mest soja och majs. Stegvis har Prosavana förändrat arbetssätt och nu är det de stora biståndsorganisationerna som står för kapitalet.Tyvärr handlar det fortfarande om ensidig storskalighet, om handelsgödsel, om djurfoder och om GMO-grödor. Och fortfarande är det lokalbefolkningen som kommer i kläm. Sjuttio procent av Mocambiques befolkning är sysselsatta i jordbruket. Den förändring som nu starka krafter vill påskynda, kommer att i grunden förändra livsvillkoren för en stor del av Mocambiques befolkning.

Nätets sanning
Jag googlar Prosavana och hittar deras egen vision. Hade jag bara haft den som information skulle jag tyckt att ”detta ser ju riktigt bra ut”. Hållbarhet, fattigdomsbekämpning, näringsriktig föda, sysselsättning… Alla nyckelorden finns med. Och det gör kanske problemet ännu mer komplext, när dimridåer och luftiga löften döljer de verkliga avsikterna. Vad är sant, vad är ärligt menat? Passivitet och tveksamhet lurar i vassen.

Handelshögskolan 15 april
Jag lyssnar till Lasse Krantz, från projektet LARRI (Land Rights Research Initiative), som ger en bakgrund till konflikten och berättar om den lagstiftning som infördes 1997 och som både ska skydda lokalbefolkningens intressen och samtidigt, motsägelsefullt nog, möjliggöra investeringar. Och framför allt lyssnar jag till Sheila Rafi, från NGO:n Livaningo, om hur Prosavana hotar livet och försörjningsmöjligheterna i bördiga delar av Mocambique. Hennes berättelse handlar om hur lokala initiativ gör motstånd mot storkapitalets och de nationella aktörernas planer på ett ”effektivt” jordbruk.

Copy Brazil
Prosavana låter som ett varumärke. Ingen kan ju vara emot savannen. Men det Sheila berättar tycks vara ytterligare en variant av den landgrabbing som drabbar Afrika. Starka ekonomiska intressen vill direkt eller indirekt transformera Afrikas bördiga jordar till ”effektiva” produktionsenheter. Inte primärt för människoföda utan för djurfoder. Med Brasilien som förebild – och de har naturligtvis stor hjälp av det portugisiska arvet i Mocambique – vill intressenter åstadkomma något liknande i Afrika.

Profitörerna utnyttjar oklarheterna
Ett exempel är Nampula, där det brasilianska företaget Agromoz tvingade bort ett tusen småbönder för att starta storskalig sojaproduktion. Bönderna fick inte någon rimlig ersättning och ingen ny mark att odla. Ett antal fristående organisationer, NGO:s, har ställt sig bakom kampanjen ”No to Prosavana”, något som sakta börjar ge resultat. Rättsläget är naturligtvis oklart och i ett land där många överenskommelser fortfarande görs muntligt och inte på papper och där registrering av tomtmark bara helt nyligen har börjat göras, finns många osäkerheter.

Vem bryr sig om lokalbefolkningen?
Prosavana döljer sina verkliga syften och det är svårt att få grepp om organisationen, berättar Sheila. De säger en sak, men gör i själva verket något annat. Ett bekymmer är att hela satsningen bygger på råvaruproduktion och inte på förädling. Dvs när det mekaniserade jordbruket är igång finns det ingen försörjning för den lokala befolkningen. Prosavana verkar ointresserade av lokalbefolkningens behov av självförsörjning och/eller lönearbete. Uppenbarligen ska vinsterna med investeringarna plockas ut av andra aktörer.

Bistånd?
Motståndet på lokal nivå börjar ge resultat och Sheila har intrycket att det nu är mer institutionella aktörer, snarare än privata investerare, som står bakom Prosavana. AGRA nämns, liksom Japans och USA motsvarigheter till svenska SIDA. Hur man få biståndsarbete att gå ihop med ohållbar exploatering av Afrikas jordar är för mig en gåta.

Det självklara
Striden om vår föda, om vinsterna, om livsförutsättningar, om tillgång till vatten, sanitet och rimliga ekonomiska villkor pågår för fullt. Det är bara ingen som rapporterar. CNN har inga kameror på plats. Bakom de diffusa begreppen ”ekonomisk tillväxt” och ”investeringar i Afrika” döljer sig viktiga vägval för mänskligheten. I vilken riktning är rimligt att gå? Riksdag/regering, SIDA och andra myndigheter kan agera och verka i EU för en sund utveckling på rättvisa villkor. Och vi kan alla som konsumenter och väljare ge tydliga signaler om vad vi accepterar och inte. Fair Trade borde vara det självklara, inte ett undantag.

Länktips:
En annan text om Sheila Rafis föredrag: http://bit.ly/1NPBvRB
www.afrikagrupperna.se
Artikel i The Guardian om Prosavana http://bit.ly/1HaRT9z
Prosavanas vision enligt dem själva:
http://www.prosavana.gov.mz/index.php?p=pagina&id=27
Landgrabbing i Etiopien http://christerowe.se/2014/04/nr317-landgrabbing-i-etiopien/

Klimatfrågan måste bli viktigare

Posted on 12 april, 2015 by Christer Owe

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

”Rör inte mitt stuprör!”

Posted on 3 april, 2015 by Christer Owe

Utmärkt, är min första tanke. Här har man ansträngt sig att åstadkomma en sammanställning av fem statliga sektorsmyndigheters verksamhet och projekt på ett gemensamt område: hållbar stadsutveckling. Med intresse börjar jag läsa igenom rapporten. Sida för sida tonas intresset ner till att vändas i irritation. Varför, tänker jag, gör man inte läsningen mer intressant? Varför inte ens ett försök att knyta ihop alla eller i alla fall några trådar? Det hade kanske kostat tio-femton timmars arbete, men hade gjort rapporten mycket mer användbar. (Länk till rapporten se nedan).

Minsta möjliga ansträngning
Fem myndigheter radar på fem olika sätt upp de uppgifter man valt att presentera. Om man åtminstone försökt ha en enhetlig layout och en sammanhållen logik i hur informationen presenteras. Istället väljer varje myndighet själv hur uppgifterna ska presenteras. En lägre ambition är svår att föreställa sig.

Det man kunde ha gjort
Man kunde t.ex. ha förväntat sig är en grafisk återgivning i prezi-liknande format, som tankekarta eller som grupperingar av olika verksamheter och projekt, där läsaren fått hjälp att hitta de korsreferenser och samband som kan vara intressanta. Eller åtminstone någon slags etikettering, taggning, av varje rubrik i sammanställningen, så att ett sökregister kunde låta läsaren hitta – i en elektronisk version – de rubriker och verksamheter som kunde sägas hänga samman.

Vadå – fungera för läsaren?
Nu kommer de fem myndigheterna med Boverket i spetsen att kunna hävda att man publicerat det som utlovats, en sammanställning över vad som pågår relaterat till hållbar stadsutveckling. Om informationen är läsaranpassad eller inte är ovidkommande. Och för säkerhets skull upprepas på flera ställen i rapporten att den inte nödvändigtvis innehåller all information. Tänk en butik som gjorde en lista över sina produkter. Enbart sorterade på tillverkare, inte sökbara för användaren och med brasklappen att listan inte är komplett. Hur seriös skulle en sådan lista vara?

De fem olika sätten att beskriva verkligheten
Boverket listar på ett par sidor i korta rubriker de olika delområden man arbetar med. Under ”Regler, allmänna råd och vägledningar” staplar man 24 rubriker i bokstavsordning, från ”Barns och ungas utemiljöer” till ”Ökat byggande av småhus”. Inga hänvisningar, inga förklaringar, inga länkar. Energimyndigheten räknar på en sida upp alla de nätverk man på något sätt är involverad i och på sin andra sida visar man grafiskt upp ett antal aktiviteter, där de – faktiskt – sorteras in under rubriker. Naturvårdsverket har valt en annan väg. Man använder åtta sidor till att redovisa sakförhållanden, aspekter och värderingar, som Naturvårdsverket särskilt bevakar och lyfter fram. Texten verkar hämtar ur ett strategidokument. På de sista två sidorna redogör man för de regeringsuppdrag, nätverk och internationella samarbeten man har med koppling till stadsutveckling. Tillväxtverket väljer ett fjärde sätt att presentera vad man gör på området. Texten är formulerad som ett PM med utgångspunkt i uppdraget, hur man operationaliserar sina program (härlig byråkratsvenska), hur man tänker prioritera arbetet och vilka synpunkter man fått när man lyssnat av intressenter och lokala aktörer. Mot slutet dyker en hänvisning upp till en hemsida, som man avser att använda. Där visar sig plötsligt en glimt av något som en bredare publik kan ha nytta av. Men det kräver lusläsning. Trafikverket redovisar sina aktiviteter på ett femte sätt. Man börjar med att räkna upp sjutton stycken nationella råd och nätverk som har pågående verksamhet. Under varje rubrik beskrivs kortfattat syfte och vilka som ingår. Därefter följer några sidor som presenterar det som planeras. I sak säkert korrekt. Men hur ska informationen användas?

”Vem läser det här?”
Känslan som infinner sig är att de som publicerat skriften är övertygade om att rapporten uppfyller de formella kraven. Och att den skulle kunna ha ett värde bortom det formella väljer man att bortse ifrån. ”Den som är intresserad hittar ändå det man vill”. Att det i vår statliga myndighetsapparat publiceras denna typ av rapport, där såväl innehåll, form, tillgänglighet som användbarhet så tydligt nedvärderas i relation till det enkla faktum att rapporten existerar är sorgligt. Att ingen i hela beslutskedjan har reagerat, att ingen på de fem myndigheterna har insett att så här kan vi inte publicera en rapport är märkligt. Antagligen anser var och en att man gjort sin del. Att helheten blev pytt-i-panna finns det ingen som tycks ta ansvar för. Stuprören är ohotade.

Nödvändiga mervärden
Hållbar bärkraftig utveckling handlar om att göra mer än man måste. För näringslivet har Michael Porter formulerat det bra i sitt begrepp ”Shared value”. Vem ska formulera motsvarande devis för myndighetsvärlden? Det duger inte att rafsa ihop material med vänster hand – man måste faktiskt skapa mervärden med det man åstadkommer, så att slutresultatet kan bli ett verktyg för andra att använda. Just den skattefinansierade delen av samhället borde ha detta i ryggraden.

Länktips:
http://www.boverket.se/sv/om-boverket/publicerat-av-boverket/nyheter/nulaget-i-fem-myndigheters-arbete-med-hallbar-stadsutveckling/

Vårt behov av stabilitet

Posted on 30 mars, 2015 by Christer Owe

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV: http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Zlatan, klimatet och havet

Posted on 26 mars, 2015 by Christer Owe

Måste vi skapa ett tävlingsmoment kring klimatfrågan för att media ska ta upp den varje dag? Har en match spelats i högsta herrserien i fotboll eller ishockey nämns resultatet på något sätt i nyhetssändningarna. För många är det naturligtvis väldigt viktig information. Supportrarna kräver att bli uppdaterade. Samtidigt skulle det förvåna om inte just de supportrar nyhetssändningarna primärt vänder sig till redan vet resultaten. Men dagens snabba nyhetsspridning, med hela nätet i den smarta telefonen, är det sannolikt så att de mest berörda redan vet hur matchen slutade. Så vem vill nyhetsprogrammen egentligen uppdatera? Och är sportresultaten i så fall så tydligt mycket viktigare än annan information?

Ingen självklar plats
Det ligger en värdering i urvalet av vad vi får ta del av i TV:s nyhetsrapportering. Krig, katastrofer, olyckor, våld, brottslighet, politiska dilemman och motsättningar hamnar ofta högt. Någon staka gång, och lite ursäktat av att det snart ska bli en väderprognos, klämmer man in en kort nyhet om polarisens utbredning eller något annat som går att illustrera på ett enkelt sätt i ett bildmedium. Men det är långt ifrån med självklarhet, och inte med samma inlevelse som när sportreferaten sammanfattas.

Varför lyfts inte frågan?
Eftersom nyhetsrapporteringen inte värderar klimatfrågan på den nivå den hör hemma, bidrar både SVT och TV4 till den passivisering, som förhindrar en samhällsutveckling, där klimatfrågan får ta plats och utgöra utgångspunkt för förslag på åtgärder. Frågan är om detta är en medveten policy från redaktionernas sida. Gör man bedömningen att klimatfrågan är en så svår och allvarlig fråga, att den bör man undvika att nämna? Eller väntar man medvetet för att i rätt läge kunna dra igång en rejäl svekdebatt med politiker och makthavare i skottgluggen: ”Varför gjorde ni inget när ni hade chansen?” Dagens ljumma inställning hos media kan i sig väcka en annan svekdebatt: ”Varför rapporterade ni inte, när ni hade så mycket fakta?”

Kina
På et sätt är klimatfrågan och kopplingen till fossilfri energianvändning tydligare i Kina. Luftföroreningarna har nått hälsovådliga nivåer i de stora städerna. Det extrema användandet av fossil energi, kol, olja och naturgas, blir plötsligt konkretiserat i luftens kvalitet. Inte osynligt som här. Inte ens i ett land utan fri press går det nu att undvika att nämna utsläppen som ett problem. Måste luften först bli hälsovådlig innan svenska medier omvärderar klimatfrågan?

Haven!
Faktamässigt finns det mycket att rapportera. T.ex. att haven absorberar cirka 90% av den extra energimängd som tillförs vår planet genom klimatgasernas påverkan. Och trots detta närmar sig temperaturhöjningen i luften 0,8 grader Celsius. Trots att det inte är luften som ackumulerar temperaturhöjningen! Att isarna vid polerna nu smälter, att tundran tinar och att livsbetingelserna snabbt förändras för växter, djur och människor är logiska konsekvenser av den förändring som pågår. När öriken i Stilla Havet drabbas av cykloner är klimatforskare snabbt framme och dementerar att det som händer har ett samband med klimatförändringen. Som om det vore farligt att spekulera i det uppenbara. Blir havet varmare ökar både frekvensen och amplituden på de oväder som skapas.

Tävling
Kanske är det ett tävlingsmoment som måste till för att media ska hitta ett tilltal som inte får tittare och lyssnare att välja en annan kanel? Kanske är det en daglig klimatbarometer som ska visas, för att illustrera vilken kommun eller vilket företag som för tillfället leder i jakten på minskade absoluta eller relativa utsläpp?

Det finns ett engagemang
Den som vill engagera sig hittar flera bra grupper och initiativ på Facebook. Kanske blir det så småningom en nyhet även i gammelmedia att det finns människor som bryr sig om klimatfrågan, även om de flesta politiska partier tycks tro att klimatet är en fråga som väljarna helst inte vill bli påminda om.
Tydligen är det viktigare att en minister i Frankrike kommenterat Zlatans senaste utbrott än att tusentals kustnära städer inom några decennier måste evakueras om isen på västra Antarkis smälter.

(Tack till Nyhetsbrevet Nyckeln i Kungälv för illustrationen).
Länktips: Supermiljöbloggen: http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/01/klimatforandringarna-varmer-havet-snabbare-an-forskarna-trott

Att vara en liten kommun IRL och i media

Posted on 17 mars, 2015 by Christer Owe

– ”Om Sundbybergs befolkningstäthet skulle gälla i Jokkmokk skulle det bo 86 miljoner människor i norrlandskommunen.” SNS ordnade nyligen ett seminarium om småkommunernas situation, där en luttrad kommunpolitiker, Peter Lindroth, från de små kommunerna belyste med citatets sifferlek hur olika villkor kommunerna lever under.

Ingen vill tala om minskningar
Det finns en ovilja hos de flesta kommunledningar att tala om och planera för minskningar. Det är tillväxt och ökning som symboliserar förbättring, men verkligheten kräver egentligen en anpassning av ekonomi och verksamhet till krympande nivåer. Det är psykologiskt antagligen svårt att se en minskning som en framgång. Men på konferensen presenterades just detta – hur en medveten anpassning till ett lägre befolkningstal hade fått den kommunala ekonomin i balans och onödiga kostnader hade man sparat in på.

Gå samman – är det bra?
Sammanslagning av kommuner brukar ju också ses som en lösning på de nedåtgående kurvorna. Genom sammanslagning kan administration och resurser effektiviseras, brukar det heta. Men även här framkom viktiga motargument. De kommuner det handlar om gränsar ofta till geografiskt lika stora enheter, vilket gör avstånden både praktiskt och politiskt/demokratiskt orimligt stora. Sammanslagningen kan på så sätt uppfattas som att ”samhället retirerar” och blir än mer osynligt. Närheten till skolor och annan service blir också ett problem vid sammanslagningar.

Låt olikheterna bli tydliga
Lilla Bjurholm utanför Umeå lyftas fram som ett gott exempel. Med sina dryga 2000 invånare har man ändå en ekonomi i balans och klarar verksamheten utan stora brister. Låt vara att närheten till Umeå hjälper till en del i detta. Kanske är det så att det inte finns en lösning på problemet med minskande befolkningsunderlag, och att flera olika lösningar måste kunna diskuteras. Borde kommunallagen skrivas om så att myndighetsutövning och allt som åläggs kommuner av staten kan få skilja sig åt mer än idag? En storstad, en större ort med 20.000 invånare och de riktigt glest bebodda kommunerna har naturligtvis helt olika behov att uppfylla. Här kan vi säkert lära oss en del av Norge, med sina många småkommuner.

Public Service, inte bra…
När SVT:s Uppdrag Granskning samma vecka för en gångs skull satte sökarljuset på en glesbygdskommun, Grums i Värmland, så gjorde man ett reportage starkt vinklat utifrån några antaganden, som man ville belägga. Det gynnar inte sakfrågan. Snarare förstärker den typen av journalistik de förutfattade meningar som redan finns hos många om hur det ”är” på landet. Det är synd, men det är inte första gången UG överdriver i ett reportage. Det är synd att de känner att de måste göra det för att få genomslag. Att just Public Service-TV gör så, är extra bekymmersamt, med tanke på det uppdrag SVT har.

Hela Sverige Ska Leva och balans
Organisationen Hela Sverige Ska Leva har arbetat i flera år för att stärka lokala initiativ, lokal ekonomi och för att skapa manöverutrymme för eldsjälar och pionjärer. De har med rätta ifrågasatt UG:s reportage. För min del tycker jag att det hade varit en bra balans i Grums-reportaget om UG i samma program hade gjort ett kort inslag om något livskraftigt utvecklingsprojekt i närheten – t.ex. om de härliga eldsjälarna i Ransbysätter i norra Värmland, som har egen el, egen kvarn, eget bageri och en mycket livskraftig lokal utvecklingsgrupp mitt ute i skogen.

Det är kontrasterna som skapar dynamik i berättelsen. Att inte SVT förstått det, är trist.

Länktips till SNS event 13 mars: http://www.sns.se/kalendarium/sammanslagning-eller-samverkan-smakommunernas-framtid
Hela Sverige Ska Leva: www.helasverige.se
Och debatten mellan Hela Sverige Ska Leva och UG: här .

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Kunskap och hot