Om jul, ord, begrepp, traditioner, förnyelse, marknadskrafter, överkonsumtion, konsekvenser och ett par möjliga sätt att vända utvecklingen i rätt riktning har jag skrivit på
http://bit.ly/1dhLLgM .
Inklusive en länk till Fredrik Lindströms tänkvärda radioprogram i ”Vinter i P1”.
Passar på att önska ett gott slut på 2013 och ett gott nytt 2014.
För att nå en utveckling vi kan kalla hållbar måste de produkter och tjänster som produceras kunna kallas just hållbara. Inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt och miljömässigt och på alla sätt måste tjänster och produkter kunna ingå i ett balanserat system.
Överskottsvärden
Olika modeller och instrument används för att särskilja produkter på detta sätt. Miljömärkningar är väl de som konsumenter känner till mest. På teorisidan talar man om cradle-to-cradle eller hänvisar till fyra systemvillkor osv, men det handlar om produkter som inte tär på resurserna, inte smutsar ner, som kan ingå i ett kretslopp, som inte leder till onödigt stor energianvändning, som inte vidgar orättvisorna i samhället utan som istället tillför överskottsvärden till samhället. Värden som kan bygga en hållbarhetsbuffert, där så krävs.
Viktigt att ställa rätt krav
För att få fram dessa ”goda” produkter och tjänster krävs att de efterfrågas. Någon måste vilja ha bananer som inte skadar plantager och plantagearbetare. Någon måste vilja köpa justa kläder, där produktion, förädling och varje led i klädesplaggets livscykel undviker att skada jord och människor – tvärtom måste det finnas över-nyttigheter med varje tillverkning, som kan kompensera för ofrånkomlig resursbelastning t ex när det gäller transporter.
Det offentliga kan visa vägen
Efterfrågan på justa produkter är således avgörande. Att någon vill köpa och betala för rätt kvalitet. När inköp formaliseras i lite större skala kallas det upphandling. Varor och tjänster till ett sammanlagt värde per år av 600 miljarder kronor upphandlas av kommun, stat och landsting. Med så stora upphandlingsvolymer kan naturligtvis det offentliga ställa långtgående krav på de företag som ska leverera.
I våras knöts stort hopp till Anders Wijkmans utredning
Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, presenterade en viktig utredning i våras, där han föreslog en rad åtgärder för att använda upphandlingsinstrumentet på ett bra sätt. (Jag har skrivit om detta tidigare – se länk nedan). Tyvärr fann Anders Wijkmans tankar inget gehör hos Stefan Attefall, ansvarig minister. Istället har, som jag skrivit om nyligen, regeringen beslutat att avveckla de fungerande statliga stöden på upphandlingssidan, t ex Miljöstyrningsrådet, som haft en viktig roll för att visa kommuner hur de kan ställa krav på miljöriktiga produkter inom ramen för LOU, Lagen om Offentlig Upphandling.
Bevare oss för ohämmad frihandel
Pendeln svänger nu istället åt andra hållet. Herrar Reinfeldt och Bildt bereder vägen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. I ett frihandsavtal anstränger man sig att eliminera ”handelshinder”. Handelshinder är t ex att kräva att produkter tagits fram på ett miljömässigt optimalt sätt, utan att direkt eller indirekt ödelägga regnskogen etc. Och för att minimera tron på vad offentlig upphandling skulle kunna medföra av positiva effekter på miljön och för en hållbar utveckling dyker en artikel upp i DN (2013-12-10) författad av en docent och en doktor från Umeå, som på fullt allvar hävdar att varje krav på miljöprestanda i samband med upphandling motverkar sitt syfte. (Länk se nedan).
Först skapa problem, sedan (kanske) försöka rätta till dem…
När man läser artikeln inser man hur forskningen i Sverige många gånger missar uppenbara och nödvändiga helhetsperspektiv. I sin artikel tar författarna Lundberg och Marklund upp mätbara miljöeffekter som skulle kunna härledas ur den offentliga upphandlingen. ”Miljöeffekterna kan rentav bli negativa”, skriver man, och föreslår att myndigheter ska avstå att ställa miljökrav i upphandlingen för att på så sätt frigöra resurser som skulle kunna användas för miljöförbättrande åtgärder (!) Dvs i klartext: man föreslår på fullt allvar att myndigheter ska köpa produkter som orsakar miljöproblem, så att det offentliga kanske får resurser över att senare åtgärda de problem som upphandlingen och produktionen orsakat!
Logisk kullerbytta? En dålig dag på jobbet?
I praktiken argumenterar författarna för en hållning, där det aldrig lönar sig att ställa kvalitetskrav. Varje sådant krav slår omedelbart tillbaka, hävdar man och skriver: ” När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.”
Men det resonemanget kan ingen någonsin ställa krav på någon produkt och räkna med att på sikt bidra till en bättre värld. Barnarbete? Djurrättslagar? Mänskliga rättigheter? Kemikaliefri odling? Ekologiska produkter? Nej, enligt författarnas logik kommer den typen av krav aldrig att kunna få genomslag eftersom konventionella produkter alltid blir billigare.
Man glömmer förändringsprocessen
När man i artikeln diskuterar livsmedelsmarknaden blir resonemanget ännu märkligare. Så här motiverar man att de offentliga aktörerna ska avstå att köpa ekologiska livsmedel: ”Forskningen visar också att de privata konsumenternas efterfrågan på ekologiska livsmedel är mer priskänslig än den på konventionella livsmedel. Det uppstår en motverkande effekt bland privata konsumenter. För livsmedelsmarknaden håller alltså inte de argument som används för att motivera grön offentlig upphandling” .
Ingen diskussion förs i artikeln om förändringsmekanismer, vad som får producenter att tro på möjligheterna att ställa om från konventionellt till ekologisk produktion, ingenting om inpendlingseffekter, ingenting om jämförelsetal med Danmark, där andelen ekologiska produkter är avsevärt större (och varför?) osv. Forskarna reducerar hela frågan till en ”lägsta-pris-rationalitet” där samhällsnyttan med ekologisk produktion lämnas därhän. Tvärtom påstår man att ”en myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem.” Att våra eskalerande miljöproblem ingår i samhällsuppdraget har tydligen inte fallit författarna in.
Inget tvång – ännu
Till författarnas försvar ska sägas att de lyfter några problemområden, som behöver uppmärksammas. Jag drar en helt annan slutsats av det de skriver, men visst är detta ett problem – att det är frivilligt att leverera justa eller ojusta produkter: ”En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt.”
Den dag vi kan exkludera miljöförstörande verksamhet i upphandlingen har vi kommit en bra bit på väg.
Länktips: Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/gron-offentlig-upphandling-har-ingen-effekt-pa-miljon/
Om Anders Wijkmans utredning: http://christerowe.se/2013/03/nr197-inte-billigast-till-varje-pris/
Anders Wijkmans debattsvar: ”Kategoriska påståenden alltid fel” http://wijkman.se/articles/
Miljöstyrningsrådets debattsvar: ”Hållbar upphandling är ett viktigt verktyg…” http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Press/Pressmeddelanden/Hallbar-upphandling-ar-ett-viktigt-verktyg-i-arbetet-for-en-god-miljo-och-en-battre-halsa-/
Jag skrev nyligen om bekymret att staten lägger ner Miljöstyrningsrådet. (Länk se nedan). Det är inte mindre av kompetens på upphandlingssidan som behövs – det är mer. Det är genom att ställa rätt krav: tekniska, kommersiella, miljömässiga, helhetsanpassade, LCC-baserade, med hänsyn till CSR-krav osv, som vi får rätt produkter på marknaden och duktiga leverantörer som bygger det samhälle vi vill ha.
En illustration
Detta citat hittade jag i IRETI:s nyhetsbrev nr 42 som jag nyligen tog del av: (Se även länk nedan).
” Upphandlingsunderlag vid Offentlig upphandling
De lagstadgade upphandlingarna (LOU) är ett ständigt återkommande källa till problem. Företagen upplever att framförallt upphandlingsunderlagen många gånger är så dåliga, så omfattande och felprioriterade att man inte ens bryr sig om att försöka lämna in ett anbud.”
Höjd kompetens ger bättre lösningar
IRETI är en organisation som ger stöd och utvecklar exportmarknader för västsvenska företag som har produkter och kunnande kring biobaserade bränslen. Hemmamarknaden är naturligtvis viktig för de flesta av dessa företag. Och om inte den offentliga sektorn förmår formulera rätt upphandlingsunderlag riskerar naturligtvis viktiga kvalitetsaspekter, livscykelperspektiv, prestanda och ”value-for-money”-faktorer att prioriteras ned. Kvalitet brukar ofta kosta något mer, men å andra sidan också ge långsiktiga fördelar.
Mer kompetens
Vi behöver duktiga inköpare och upphandlare, som förstår hur de ska gå till väga för att använda sin roll på rätt sätt. Både i den privata sektorn och i den offentliga. Det är inte mindre av stöd, utbildning och framgångsmodeller som behövs, det är motsatsen. Just därför är det så förödande att de statliga organ som specialiserat sig på upphandlingsstöd läggs ner.
Svårigheter
En dellösning är naturligtvis att satsa på vidareutbildning på bred front. Samtidigt är det svårt i alla organisationer att få gehör för kostnader som ligger utanför de reglerade och förutbestämda. Det kommer inte att bli lätt att skapa en kontinuitet i en utbildningsverksamhet som ska agera på en konkurrensutsatt marknad. Plötsligt blev uppförsbacken lite brantare.
Regionerna viktigare än vi tror
Det verkar som om det nu blir lokalt och regionalt som vi måste hitta samverkansformer och bygga upp stödfunktioner utifrån de behov som identifieras. Det är regionerna som har ansvaret för att helhetssynen utvecklas och framtidssäkringen av våra företag garanteras. Vi är gynnade i Skåne och i Västra Götaland, som har politiskt styrda regioner, där det finns utrymme för olika initiativ. Resten av Sverige får hoppas på sina respektive kommunalförbund och landsting, att de förmår tackla framtidsfrågorna på ett proaktivt sätt.
Länktips: http://christerowe.se/?p=3016
och http://ireti.se/
Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).
Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?
Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?
Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.
Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.
Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.
Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446
Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/
Urbaniseringen, både globalt och i Sverige, har pågått en längre tid. Städerna är attraktiva eftersom de erbjuder arbetstillfällen på ett annat sätt än landsbygden. Människor flyttar från landet till staden. I värsta fall bor de i provisoriska kåkstäder. I Sverige blir lösningen trångboddhet och ett ökat tryck på de få bostäder som finns. Innebär det tydliga intresset för staden att landsbygden är ointressant? Innebär det att vi ska lägga ner all verksamhet ute i landet?
Resurs som bara finns
Landsbygden är en resurs på flera sätt. Vi behöver livsmedel, energi och naturens kretsloppsfunktioner för att biosfären ska fungera. Ibland får man intrycket att basfunktionerna ren luft, rent vatten, god mat, energi och därmed sammankopplade ekosystemtjänster bara ”finns”. Att vårt behov av naturens gratistjänster och därmed sammanhängande företag kan reduceras till en beställning på internet.
Verkstad
Sanningen är att staden inte överlever utan sitt omland. Landsbygden behöver staden och vice versa. När allt fokus ligger på stadens utveckling är det lätt att tappa bort detta. Vi måste orka att se helheten, bry oss om systemet, flödet och de avgörande processer som möjliggör det goda livet. Landsbygden är inte ett gigantiskt Skansen, som står där och väntar på en turist som vill uppleva ”något annat”. Den är verkstaden för många av de livsnödvändiga produkter och tjänster som vi inte klarar oss utan. Att säkerställa att landsbygden utvecklas på rätt sätt i samklang med stadens behov är därför avgörande.
Värderar vi produkterna rätt?
EU-kritiker talar ofta om frihandel, om slopade stöd till jordbruket, om mindre byråkrati. Inte sällan har de en övertro på vad marknaden klarar att hantera och reglera själv. Trots stora stöd till jordbrukssektorn från Bryssel knäar många av Sveriges bönder under orimliga villkor. Ekonomin går inte ihop. Vi, stadens människor, värderar inte landsbygdens basfunktioner på rätt sätt. I annat fall skulle vi ju betala mer för de produkter och tjänster som landsbygden och specifikt jordbruket erbjuder.
Argumenten går förlorade
Ett bekymmer är den centralisering och rationalisering som det industriella jordbruket medfört. Storskalighet ger möjligen rationaliseringsvinster på kort sikt. Men långsiktigt är det svårare att bibehålla trovärdighet på kvalitets- och usprungssidan. När ingen längre kan koppla ihop maten vi äter med det arbete som faktiskt utförs förlorar vi alla. Vi konsumenter förlorar möjligheten att välja de produkter vi vill ha. Producenterna förlorar kontakten med sina kunder och sina bästa säljargument. Maten blir som 96-oktanig bensin vid tappen. Bara en fråga om pris och kvantitet.
Knyt ihop behoven för att sätta fokus på kvalitet
En dellösning ligger i att på nya sätt knyta ihop stadens/konsumenternas längtan efter genuina produkter med landsbygdens/producenternas professionalism och kvalitetsargument. Stad och Land är mycket mer än detta, men kvalitet är centralt.
Länktips: SVT Gomorron Sverige, 5 nov 2013, Tynar landsbygden bort? här .
I somras var jag som vanligt i Almedalen och lyssnade på många kloka synpunkter i den stora mängd av seminarier som anordnades. Konsumtionsforskningen är intressant eftersom den kan försöka se bakom de mönster, drivkrafter och konventioner som lett fram till dagens överkonsumtion och ohållbara resurs- och energianvändning. En av talarna i Visby var professor Oksana Mont från Lund och hon har också varit samordnare för en rapport om tio myter kring konsumtionen som förtjänar uppmärksamhet. Läs gärna igenom rapporten först (länk nedan) så blir kommentarerna här lite mer begripliga.
Myter som bråkdelar av sanning
Bland det mest intressanta med rapporten, som finansierats av Nordiska Ministerrådet, är att den sätter fingret på kortsiktigheten och den snäva horisonten kring flera av de lösningar som diskuteras. Rapporten benämner dem myter, dvs sanningar som egentligen bara till en mindre del är just en sanning. Lösningar som delvis skymmer de verkliga problemen och som i vissa fall legitimerar ett otillräckligt beteende.
Visionen om ett bättre samhälle
Bland det jag saknar i rapporten är ett tydligare perspektiv av utvecklingsoptimism – att samhället måste bli bättre och upplevas vara bättre för att på allvar locka konsumenter och medborgare till förändrade värderingar, åsikter och beteenden. Det talas i och för sig om nya mått på samhällets välstånd som komplement till det ensidiga BNP-begreppet. Men utveckling/förändring innebär omprövning av rådande värderingar och strukturer och för att få genomslag måste samhället bli och upplevas bli bättre både på kort och på lång sikt. Politikens tillkortakommanden på det visionära området blir i det perspektivet dubbelt beklagligt.
Stora skillnader i värderingar och åsikter
Det som också är ett faktum och som inte berörs speciellt mycket i rapporten är den spridning i värderingar, attityder och åsikter som finns i det svenska/nordiska samhället. Enklast illustreras detta med debatten om kärnkraften som generation efter generation svenskar uppenbarligen står väldigt kluvna inför. Här återfinns övertygade anhängare och minst lika övertygade motståndare. Några av anhängarna kan förmodas tillhöra teknikoptimisterna, som hävdar att alla problem kan lösas med teknik, investeringar och ett vetenskapligt förhållningssätt. Det dessa generellt underskattar är den mänskliga faktorn, de långsiktiga effekterna av ändliga resurser och ett högrisk- och högteknologiberoende. Relaterat till rapporten saknas det således ett tydligare resonemang av hur dessa fundamentala åsiktsskillnader ska kunna jämkas samman i en någorlunda gemensam framtidsbild av det hållbara, välmående samhälle alla strävar efter, men ser olika vägar till. Ska den gemensamma framtidsbilden exkludera områden där det finns olika åsikter, eller ska framtiden kompromissas fram? En ganska avgörande frågeställning, tycker jag.
Långsamheten – trots tydliga effekter på miljön
En annan illustration till hur svårt det är att förnya och förändra ett samhälle är hur stor andel lantbrukare som fortfarande arbetar med konventionell odling och uppfödning i förhållande till ekologisk. En stor majoritet inom lantbruket står bakom konventionell odling och väljer bort friskare djur och mindre kretsloppsfrämmande ämnen i biosfären eftersom detta skulle kunna innebära lägre avkastning i volym och ofta mer arbete med manuella åtgärder. Spridningen av pesticider och anti-mögelmedel i jordbruket har ju nu visat sig vara en trolig orsak till den omfattande bi-döden. Miljontals bisamhällen har världen runt försvunnit till följd av att de inte har motståndskraft mot effekterna av multipla gifter i sin miljö. (Länk se nedan till denna forskning). I relation till rapporten blir omställningshastigheten i det svenska jordbruket en tydlig illustration till hur svårt och tidsödande det är att förändra en verksamhetsgren i en hållbar riktning.
Bönderna och Thailand
Rekyleffekten nämns i rapporten, dvs när vi tror att vi gör något bra och därmed kan unna oss något, som en resa till Thailand…. Jag stöter ofta på ryggmärgsreflexen hos människor, där de med emfas hävdar att de källsorterar, köper energismarta belysningar, stänger av lampor och datorer, sorterar batterier etc. Och när de är så duktiga balanserar de detta med att unna sig något annat. Sällan hör man någon reflektera över vad det ökade konsumtionsutrymmet har inneburit av pressade livsmedelspriser, som håller på att slå ut det svenska jordbruket, och koppla detta till pryljakten eller planerna på en resa. Det som kan vända denna utveckling är eventuellt mer folkbildning och mer av tydliga förebilder. Det förs ingen diskussion om det smarta i att fördela sin disponibla inkomst på ett annat sätt än att låta bönderna bekosta Thailandsresan.
Illustrativt exempel
Hur långt vi har kvar innan våra CO2-utsläpp börjar närma sig de hållbara nivåerna kan illustreras med en artikel i Fastighetstidningen, där man gläds åt ökningen av andelen lågenergihus. Och vid genomläsning förstår man att det bara finns lågenergibostäder för en promille av invånarna i vårt land. (Länk till artikeln se nedan).
Vilket ansvar har butikerna?
Butikernas ambivalens är också en delfråga i sammanhanget. Det är svårt att kommunicera dubbla budskap. ”Här har ni bra produkter till rätt pris” och ”Här borta har vi miljöbra produkter till ett annat pris”. Kan båda sortimenten vara bra? I så fall, varför behövs miljömärkta produkter? Tydligast och enklast exemplifieras denna problematik med utbudet av bananer. Sida vid sida, i många butiker, ligger de besprutade bananerna och de som är eko/fair-trade-märkta. Oftast med ett lite högre pris på de som inte skadar miljö och arbetare. Visst är det märkligt att butikerna fortsätter att sälja båda sorterna och därmed fortsätter att undvika att ta ansvar för sitt utbud?
Vägen framåt
Rapporten väcker en mängd frågor om var problemen egentligen ska tacklas, vem som ska ta ansvar för vilka åtgärder och vilka möjliga komplement som kan behövas. Man argumenterar för en panel liknande IPCC, och för en tankesmedja eller ett forum som skulle kunna lyfta frågorna. Bland annat som ett svar på allmänhetens frågor kring att ”forskarna inte är eniga”. Att forskning utifrån ett konsensusperspektiv inte är så lämpligt har nog gemene man svårt att ta till sig.
Rapporten är både tänkvärd och värdefull. Vi har inte råd att låta låt-gå-politiken fortsätta.
Länktips – rapporten om de tio myterna: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-564/at_download/publicationfile
Länk till artikel om forskningen kring bi-döden: http://qz.com/107970/scientists-discover-whats-killing-the-bees-and-its-worse-than-you-thought/
Länk till Fastighetstidningen och lågenergihus: http://www.fastighetstidningen.se/fler-lagenergibyggnader-an-nagonsin-i-sverige-2014/
Det kommer regelbundet nyhetsbrev i inkorgen från olika håll. Ibland är de rutinartade, ibland tänkvärda och ibland innehåller nyhetsbreven något som kan betecknas som ett trendbrott. Idag kändes det som ett trendbrott, i alla fall vid första läsningen. Se länk nedan till originalnyheten. (Och tack till CSR i Praktiken för tipset!)
Konsumtionens roll
Konsumtionen är ett stort bekymmer ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur ska vi kunna minska vår konsumtion och samtidigt hålla igång hjulen, betala skatt, säkra upp våra löner, pensioner, statliga utgifter och välfärdsutveckling? Minns 11 september och Bush-regimens snabba budskap om att inte sluta shoppa.
Systemperspektiv
Kanske är det inte på individnivå vi ska se konsumtionsminskningen utan mer ur systemperspektiv? Om summan av våra inköp minskar belastningen på naturens resurser, energi och trycket på kretsloppet är vi kanske på rätt väg. Marks & Spencer har i alla fall insett att de kan bidra till att förlänga livslängden på produkter, något som gör att bra produkter får en fortsatt användning och som även möjliggör för personer med sämre ekonomi att skaffa sig något nytt.
Lagstiftning ?
Om vi tänker oss att det vore lag på detta – man måste säkerställa att allt man köper säljs via second-hand-butiker eller motsvarande – hur skulle det se ut då? Visst skulle samhället i stort få en minskad införsel av nya produkter? Visst skulle vi förlänga brukartiden per produkt med kanske 100 %? Visst vore det en väg att gå?
Bättre utnyttjande av resurserna
Det är självklart inte hela lösningen, men det skulle i alla fall bidra till en fortsatt ekonomisk omsättning, låt vara på lägre nivå och andra affärsidéer, men produkterna skulle få en längre nyttjandegrad och vi skulle per energiinsats, per råvaruinsats etc få en mer hållbar ekonomi. Eller hur?
Tankeexperiment
Det är de små stegen i rätt riktning som är avgörande. Även om det inte känns bekvämt med en lag om second-hand-försäljning så är det ett bra tankeexperiment.
Länktips: till Marks & Spencers hemsida här
Sverige är ett turistland. Men vi är ganska dåliga på att utnyttja våra egna unika tillgångar: upplevelser i författarnas spår, från Pippi i Vimmerby till Wallander i Ystad, midnattssol, sjöar och vattendrag, tystnad, älgar och lingonsylt. Gröna skogar har vi, men var är guldet?
Vad ser andra som vi själva missar?
Exempel på hållbar turism finns, men de är inte representativa för merparten av besöksmålen och arrangemangen. En rapport från Nordiska Ministerrådet pekar visserligen i rätt riktning, (länk se nedan) men den som exempelvis besöker TUR-mässan i Göteborg får oftast leta efter arrangörer med hållbarhetsprofil. Ändå är det påfallande ofta som utländska besökare avundas vår inställning till naturen och har hört om vår allmänna medvetenhet om miljöfrågor. Ser andra vad vi själva inte ser? Är vi hemmablinda? Missar vi att ta vara på det som andra ser som exotiskt och värdefullt?
Globalt toppmöte
I dagarna pågår i Göteborg en konferens med den blygsamma titeln World Food Travel Summit 2013. Matturismen ur ett globalt perspektiv. Börshuset dukas upp, långväga gäster får smaka lokala läckerheter. Trendsättare förvånas över yrkesskickligheten hos ledande svenska och nordiska kockar. Landsbygdsministern gläds åt att ”Matlandet Sverige” börjar bli ett vedertaget begrepp. Men bilden är inte enhetlig.
Fyra gånger så mycket tillsatser som i Italien
I genomsnitt stoppar svenskarna i sig fyra gånger så många tillsatser i maten, som italienarna. Ungefär 10 % av allt vi äter i Sverige är tillsatser. Smaker, hållbarhet, konsistens, färg… you name it. Bilden av spetskrogarnas fashionabla Michelin-utnämningar kontrasterar skarpt mot den vardagsmat, som vi i Sverige väljer att köpa och äta. Av vår disponibla inkomst lägger vi i Sverige cirka 13% på maten. En halvering på en generation. Matlandet Sverige är således bara hälften så mycket värt för oss som bor här jämfört med på 80-talet. Samtidigt vinner svenska kockar priser för sin skicklighet.
40% onödigheter
Att bilden är splittrad kan även illustreras med det ökande intresset för matkassar, matböcker och diverse dieter, nu senast 5:2-dieten. Tyvärr verkar det vara så att intresset för kvaliteten och innehållet, t.ex. ekologiskt odlad mat, inte ökar på samma sätt. Det vi lägger våra tretton öre av varje disponibel krona på är dessutom till 40% onödigheter som godis, läsk och alkohol. Och hälften av vår mat importeras. Något som inte gynnar våra producenter. Hur har det blivit så här?
Turistnäringen i glesbygden har det extra svårt
I glesbygd är det dessutom numera svårt att ta betalt av kunder. I tidningen Besöksliv (länk se nedan) läser jag om svårigheten att använda betal- och kreditkort på STF:s anläggningar. Turisterna vill betala med kort. Bankerna kräver mobiltäckning för kortläsarna. Mobiltäckningen är minst sagt bristfällig utanför större orter. Att bedriva besöksnäring i glesbygd (där mycket av det unika med Sverige kan upplevas) motarbetas således av andra särintressen.
Bilden är inte helt relevant
Bilden av den nyttiga och goda svenska maten, som vi gärna erbjuder turisterna i en exotisk, lantlig miljö är således inte helt relevant. Ekologiska råvaror är långtifrån självklara delar av produktion och konsumtion. Vår egen mat får gärna vara full av tillsatser och när vi ska ta betalt fungerar inte de internationella betalsystemen som de borde. Bättre kan vi!
Länktips: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/anp-2013-718
Länktips: http://www.besoksliv.se/artikel/kortbetalningar-omoejliga-utan-mobiltaeckning-40002
Läser i dagens GP om maten. Dels om ett företag som auktionerar ut fryst mat, där bäst-före-datum passerats med flera år, dels om Mats-Erik Nilssons nya bok där han skärskådar restaurangfusket med mat. Vill vi bli lurade? Eller har prispressandet tvingat fram orimliga krav på låga inköpspriser, så låga att det inte går att köpa bra produkter?
Utan ansvar
Auktionen med gammal djupfryst mat tycks handla om ett företag som lika gärna kunde handla med skrot, ”upphittade” cyklar eller vad-som-helst. Man ser en möjlighet att tjäna pengar på ett konkurslager och gör så. Denna slags affärsverksamhet kommer kanske alltid att finnas. ”Om inte jag gör det så är det någon annan som tjänar pengar på detta”, brukar det heta. Som om varje människa inte skulle ha något eget ansvar.
Självbedrägeri
”Låtsas”-osten som säljs som ”pizzatopping” och som finns med i artikeln om Mats-Erik Nilssons bok handlar om något liknande. Man tar fram ett billigt substitut till ost och hittar en nisch, där priset är avgörande och smakerna kontrolleras av andra tillsatser. Det ser handgjort ut, när pizzabagaren gör pizza ”on-demand”, plockar med sina råvaror osv. Är det inte ett självbedrägeri vi ägnar oss åt? Vad är det ett symptom på? Att vi vill ha billiga pizzor där råvarorna inte är riktiga råvaror?
Kvalitet
På ett sätt påminner det om alla de plastleksaker som översvämmar marknaden. Billiga i inköp och prissatta till vad kunden kan tänkas vilja betala. Ingen kvalitet. Efter några minuter faller sakerna isär eller går inte längre att använda. Bäst att köpa fler leksaker…
Hur gick det till?
När slutade vi bry oss om kvalitet på det vi köper? Vad är det som gör att priset i kronor hela tiden anses viktigare än ”value-for-money” dvs vad vi får för pengarna? Har vi tappat möjligheten att bedöma kvalitet? Ska allt gå så fort nu att vi inte hinner eller ger oss tid att reflektera? Har vi en övertro på några diffusa myndigheter som ska säkerställa att det i köper är OK? När tappade vi initiativet och hur gick det till?
Livsmedel utan liv blir bara ett medel
Hamburgare från en stor kedja som finns över hela världen har i test visat sig aldrig mögla. De torkar in lite, men det finns inga bakterier som bryter ner en sådan hamburgare. Det som skulle kunna kallas livsmedel är snarast utan liv, bara ett medel. Ett vinstmedel.
Så slipper vi bli lurade
När journalister som Mats-Erik Nilsson anstränger sig för att hitta sanningarna bakom fasaden är det därför viktigt att använda hans research till något konstruktivt. Tex att börja ställa frågor. Var kommer de här råvarorna ifrån? Är de besprutade? Det måste få kosta tid att handla rätt saker. Tid, nyfikenhet och intresse är det vi konsumenter kan använda för att hjälpa producenter, leverantörer och butiker att slippa lura oss.
Business going social
Allt fler experter och trendspanare ser hur de kommersiella krafterna fångar upp sociala nätverk, syns på Facebook, Twitter, Instagram osv. Konsumenterna ”gillar” olika företag, som därmed använder dessa individkontakter för att dels skapa samhörighet – we are family – dels marknadsföra mot individer med liknande värderingar och dels för att långsiktigt involvera de positiva konsumenterna i produktutveckling, vägval och strategier. Ett Youtube-klipp visar denna trend tydligt. (Se länk nedan).
Exkluderande
Som vanligt framställs trenden som exkluderande: om du inte hänger med är du snart ute. Företag måste förstå de sociala mediernas dynamik och drivkrafter. ”Ring oss så kan vi hjälpa dig att bli smart”. Jag kan inte låta bli att känna skepsis inför denna halleluja-stämning, att sociala medier är framtiden och den viktigaste komponenten för trendiga företags utveckling.
Förlorad självständighet
För det första: Vem tjänar och vem förlorar på att företagen knyter sin affärsmodell till sociala medier? Bidrar i själva verket inte detta till en vikande andel självständigt kritiska konsumenter som vågar ställa krav på företagens etiska profil? Vad händer när vi – kanske själva helt ovetandes – blir en del av företagens marknadsföring och strategi? Vill vi som konsumenter sugas in i företagens sfär och värdebas? Varför i så fall? Vilka motiv kan vi ha som konsumenter/medborgare för att ställa oss bakom ett företags utveckling? Vad är det vi godkänner när vi ”gillar” ett företag?
Flytande gränser
För det andra: Hur ska konsumenter kunna skilja på tips, information och reklam? När gränserna flyter och formen för informationen blir otydlig blir det ännu svårare att förstå vad som är vad. Risken är uppenbar att konsumenter passiviseras eller delas in i medvetna respektive omedvetna kategorier. Ska företagen in på allvar i sociala medier kräver det ett motsvarande aktiverande av kritiskt tänkande hos konsumenterna. Och frågan är om det finns förutsättningar för en mer aktiv konsumentroll när ”gilla”-kulturen spridits långt? Omvänt: är det som en reaktion på ”gilla”-kulturen som fröet till en mer aktiv konsumentrörelse kan finnas?
Finns det en main-stream-möjlighet?
Det finns embryon till bra konsumentrörelser på nätet: Dyrare mat nu, Medveten Konsumtion, Köttfri Måndag osv. Men kan dessa bli main stream? Kan konsumenterna vakna och börja ställa rätt typ av krav? Finns den möjligheten? Eller är det prisfokus – billigaste matkassen – som alltid får störst genomslag, oavsett vad matkassens produkter inneburit av belastning på människor, djur och natur?
Nyckelfrågan: Vad är OK?
Kanske är det just här som nyckelfrågan kan synliggöras i gränssnittet mellan det privata och det allmänna. Vad är OK att betala för en OK produkt? Ett lågt pris som våra barn eller någon annan får betala konsekvenserna av nu eller i framtiden – är det verkligen OK?
Mer risk än möjlighet
Det är ännu så länge ett fåtal företag som konsekvent förändrar sin affärsmodell i en hållbar riktning. Som vill utesluta en negativ miljöpåverkan när det gäller de egna produkternas framställning och användande. Som tar socialt ansvar för arbetsvillkor m.m. i sina egna led och i leverantörsledet. Som fasar ut skadliga ämnen, säkerställer kritiska faktorer och kommunicerar sin verksamhet transparent. Så länge majoriteten av företagen inte har förstått vad som krävs för att förändra näringslivet i grunden är tanken på en inkluderad hejarklack i form av ”gilla”-konsumenter mer en risk än en möjlighet.
Länktips: Business is social, Youtube-klipp på:
http://www.youtube.com/watch?v=ujlfePzD77E&sns=fb