”Det nya kapitalet är tillit”

”Kollaborativa Göteborg – möjligheter och utmaningar” var namnet på den halvdag som arrangerades 5 december 2014 av Göteborgs Stads förvaltning Konsument- och Medborgarservice tillsammans med föreningen Kollaborativ Ekonomi Göteborg. Flera bra föredrag, mycket mingel och goda idéer präglade dagen. Särskilt intressant är naturligtvis att stadens politiker och tjänstemän träffar forskare, personer som arbetar i idéburna organisationer och i företag. Att mötas över gränserna på detta sätt har ett egenvärde.

Från överlevnad till överkonsumtion
Till viss del handlar samarbetsekonomin om självklarheter. Man hjälps åt. Byter grejor, lånar varandras verktyg, ger tips och handräckning. Sam-hälle handlar ju om att bygga något gemensamt, som alla kan vara delaktiga i. På landsbygden är det ofta fortfarande en självklarhet. I vår tid är det två strömningar som fått oss att tappa bort det självklara i samverkan: för det första storstädernas anonymitet, där det blivit omöjligt att känna alla, och för det andra kommersialismens genombrott, där försörjning har gått från att handla om en trygg bas i livet till att ha blivit en konsumtionsbaserad livsstil och en tillväxtmotor i hela samhällsekonomin. Nödvändigheter har ersatts av en överkonsumtion av icke livsnödvändiga varor och tjänster. Möjligen är det en tredje faktor som spelar in, när nu samverkans- eller delandeekonomin spelar en större roll: den ekonomiska segregationen där klyftorna ökar drastiskt och de icke förmögna vägrar att känna sig oförmögna.

Det nya kapitalet är tilliten och det varma samhället
De exempel som presenterades på seminariet på Andra Långgatan var jordnära, lovande och inspirerande. Mer om dem strax. Allra störst betydelse har dock den spirande kollaborativa rörelsen på ett principiellt plan. Att hjälpas åt, att dela prylar, kunskaper och att hitta naturliga sociala former för värdedelning bygger samhället. ”Det nya kapitalet är tilliten” säger forskaren Karin Bradley. Det är bara att hålla med. Det är förtroendet för medmänniskan som blir avgörande för framgångsrik verklighetsnära samverkan. När människor möts och skalar bort girighet, misstänksamhet och rädslor uppstår något helt annat i samhället. Ett varmt samhälle, som främjar förståelse, sympati och empati.

Näringslivet bygger också på förtroende, men…
Delar av detta finns också i näringslivet. Det finns en tyst överenskommelse att hålla ingångna avtal, att inte luras, att betala sin fakturor och göra rätt för sig. Den som vill ha en kund som kommer tillbaka kan inte bete sig bedrägligt. Miljontals affärer görs varje år upp på ett sätt, som bygger på förtroenden. Har en vara eller tjänst levererats ska den betalas. Misstroendet smyger sig in via juridiska avtal, osynliga sidoeffekter och ägandets baksidor. Det osynliga kan t.ex. vara barnarbete eller förgiftade plantager. Ägarintressen som premierar vinst till varje pris driver på en global hänsynslöshet, som nu börjar bli påtagligt pinsam för många företag. men det var inte det den här texten skulle handla om.

Demokratin och jämställdheten
Den andra stora fördelen med den kollaborativa ekonomin är att den främjar demokratin. Varje människas behov och resurser jämställs. Det som kallas peer-to-peer (P2P) i teorin handlar i praktiken om att människor möts och delar resurser. Skjutsgruppen (se länk nedan) är en sådan funktion. Genom att hjälpas åt att skjutsa varandra i olika sammanhang ökar samarbetet och minskar miljöbelastningen. Grannar kan dela gräsklippare, verktyg, stegar och vattenslangar. Bibliotek kan uppstå på kvartersnivå, cykelkök på stadsdelsnivå, odling och bikupor på intressenivå… Gränslöst, som sagt.

Att maximera sitt syfte
Verksamheter bör sträva efter att maximera sitt syfte, inte sin ekonomiska vinst, skrev Johan Ununger , VD på Saltå Kvarn, på twitter häromdagen. Jag tänker på de tänkvärda orden när jag lyssnar till entusiasterna, forskarna och experterna som berättar om det kollaborativa. Det är just det. Det är att maximera sitt syfte som driver dessa initiativ framåt i en samhällsnyttig riktning. Samtidigt finns frågor att hantera, gränsdragningar.

Allt det nya ger fördelar och kräver nya ställningstaganden
Forskaren Karin Bradley och Naturskyddsföreningens chef för Bra Miljöval, Eva Eiderström, synliggjorde både fördelar och frågeställningar i sina presentationer. Tillsynen över taxiverksamhet bygger t.ex. på ett antal fundament, bl.a. tillstånd, färdskrivare etc. Hur ska livsmedelstillsynen ske för en hemmarestaurang? Hur ska försäkringsfrågorna regleras? Samtidigt finns stora energi- och resursvinster. Godstransporter och samåkning, fenomen som Streetbank och Yirdle, Stapeln i Malmö och en möjlig utveckling av mikromarknader nämndes.

Frågetecken och svagheter
I Spanien finns nu 300 tidsbanker, dvs där utfört arbete blir en resurs som kan bytas mot andras utförda arbete. Fenomenet tog fart i samband med den ekonomiska krisen. Hur ska gränserna dras mellan frivilligt arbete och tillståndspliktig yrkesverksamhet? När blir min intäkt från en Airbnb-lägenhet en intäkt som ska beskattas? En svaghet finns också i den spretighet som mängden kollaborativa initiativ kan resultera i, med svårighet att kommunicera på ett samordnat sätt gentemot myndigheter, fastighetsägare och berörda kommuner. När man spanar på fenomenet API och vad det innebär för apparna i framtiden dyker andra möjligheter och hot upp, kopplade till övervakning och datalagring.

Myndigheter och kommuner
Naturvårdsverket kommer med en rapport våren 2015, Miljödepartementet och Tillväxtverket är intresserade av frågorna. I England har man gett ut en rapport ”Unlocking the sharing economy”. Det finns tydligt en öppenhet hos några svenska kommuner att vilja gå vidare och främja inte bara låneböcker och lånecyklar utan kanske även verktyg, lokaler eller varför inte en kunskapspool med ”fixare” för pensionärer.

Tillgång istället för ägande
Principiellt handlar kollaborativ ekonomi om en horisontell struktur snarare än en hierarkisk. Den främjar tillit, delaktighet, nätverkande, demokrati och jämställdhet. Samverkan främjar aktivitet i motsats till passiv konsumtion. Tillgång istället för ägande. Som en av talarna, Mattias Jägerskog, sa: ”Det är svårt att samåka själv”.

Länktips:
www.kollekogbg.se
www.skjutsgruppen.nu
www.ecogallerian.se
www.retoy.se
www.cykelkoket.org

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/

Transformativa, transparenta företag går före

Närmare ettusen inbjudna i publiken, en fin inramning på Svenska Mässan, mycket bra moderatorer, en intressant och kunnig samtalspanel och en engagerad företagsledare som pristagare – Göteborgspriset hade alla komponenter för en lyckad halvdag med seminarium och prisceremoni. Jag gick dit med frågan: Ska ett globalt företag med stor påverkan på miljö och arbetsvillkor för 175.000 anställda och miljontals kunder och leverantörer verkligen få ett pris innan de åtgärdat alla sina brister? Är det rätt signal? Jag lämnade eventet med en känsla av hoppfullhet, att klokheten trots allt kan vinna över girigheten.

Ledarskap och motivering
Paul Polman, CEO för Unilever, får priset för sitt transformativa ledarskap i ett företag på global nivå, där han i ord och handling och med stort mod visar på förändring i riktning mot ett inspirerande och hållbart affärsmannaskap. Under en timmes intervju av Alan Atkisson får Polman utveckla de viktigaste komponenterna i sitt ledarskap.

Samhällsnyttan enligt Shared Value
Att vara människa är det viktigaste, säger Polman, och exemplifierar med de läkare som riskerar livet i Ebola-drabbade länder som verkliga ledare. De som sätter andra före sig själva är de verkliga ledarna, fortsätter han, och beskriver hur avgörande det blev för hans egen livsväg att hans far aldrig fick chansen till en ordentlig utbildning under andra världskriget. Syftet med att göra affärer är nyttan för samhället, slår Polman fast och refererar till Michael Porter och Shared Value. Det uppstår, klargör han, en mental stress om de anställda upplever en stor skillnad i värderingar mellan den privata sfären och arbetet.

Förändringens komponenter
Med eleganta referenser till Rockström, WWF och finanskrisen 2007-2008 beskriver Polman kärnan i det hans företag nu strävar emot: en kombination av minskad resursanvändning, en ökad social nytta och dubbel omsättning. Med kodord som transparens, partnerskap, värdekedja och att frigöra energi i organisationen skissar han förändringens huvudkomponenter för att nå de 50 mål företagsledningen satt upp. Man ska skapa 5 miljoner nya jobb, direkt och indirekt, och nå en miljard människor. Globala företag är verkligen globala, tänker jag.

Vi har ett ansvar att tjäna de andra
Förutom att leda Unilever är Polman ordförande i WBCSD, där tidigare Björn Stigsson var ordförande. (Länktips se nedan). ”Jag är optimist, för det  är för sent att vara pessimist” är en av de one-liners Polman levererar under dagen. Samtidigt påminner han om hur privilegierad han själv är, som ingår i de 2% av mänskligheten som kan välja vad han gör. Miljarder människor är hungriga och outbildade, påminner oss Polman. ”Vi har ett ansvar att tjäna de andra 98%:en”.

”Vi kan inte säga att vi inte ens försökte”
Fler från Sverige borde ta plats på den internationella arenan, säger Polman och nämner  Jan Eliasson, Margot Wallström och Stockholms-konferensen 1972 som exempel på personer och händelser som haft stor betydelse på den internationella scenen. Men nu behövs en Björn Borg eller en ABBA-grupp för hållbar utveckling, för vi kan ju inte säga till våra barn att vi inte ens försökte, sammanfattar han sina egna drivkrafter.

Fortfarande många problem
Samtidigt får vi inte glömma att många av de produkter som Unilever säljer idag fortfarande tär på jordens resurser, sprider skadliga kemikalier eller bidrar till en ekonomisk obalans. Mot denna invändning kan å andra sidan hävdas att om inte ledare som Paul Polman uppmuntras att förändra de globala företagen – vem ska då åstadkomma detta?

På väg mot transparens i näringslivet
En miljard konsumenter, säger Polman, en miljard kan vi nå. Den miljarden är viktiga röster för de politiker som styr i olika länder. Plötsligt ser ett globalt företag sin chans att verka för förändring genom att lobba mot politiker via sina kunder.  Här finns kanske det mest intressanta i Paul Polmans budskap. Att företagen kan uppmuntra förändring genom att aktivera och informera sina kunder. Att det i förlängningen kan innebära strängare lagstiftning mot förorenande företag inser naturligtvis Polman, men grundtanken är sympatisk. Så skapas det transparenta näringsliv, som inte har något att dölja.

Länktips: WBCSD: http://www.wbcsd.org/home.aspx

Nudging underlättar de kloka valen

Nudging är ett ord som kommit allt mer i ropet. Det handlar om att underlätta för konsumenter, kollegor eller vem som helst att ta ett klokare beslut. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är en gammal princip, som nudging, knuffande, ska bidra till. Det finns invändningar mot företeelsen, och det finns fördelar.

Synliggörande
En butiksägare kan visa sina produkter på ett medvetet sätt. Jag minns för några år sedan när jag hamnade i en stor ICA-butik i Bohuslän och blev positivt överraskad. Butiken hade konsekvent valt att placera sina ekologiska varor i bästa köpläge, i synfältet där kunden har lättast att hitta dem. Man hade ett relativt normalt utbud av ekovaror, men just detta att placera dem i bästa position underlättade naturligtvis för kunden att ta ett klokt val.

Stimulera fikabordsdiskussionen
Företagsledare kan med enkla medel styra personalens val av lösningar. Ett enkelt knep är att se till att den fruktkorg som företaget bjuder sina anställda på bara innehåller ekologisk frukt. Genom att låta detta vara en självklarhet kan flera saker ske. Dels signalerar företagsledningen att frågan är viktig, dels uppstår möjligheten för var och en att kommentera den frukt man just äter. Det är lika med kaffet och det självklara att erbjuda gott kranvatten istället för flaskvatten. Små signaler i stora organisationer, som utan pekpinnar visar på enkla val i vardagen.

Stöd föregångarna
När man bygger om lokaler, skaffar inredning eller köper prylar till arbetsplatsen finns också möjligheter att tydligt signalera vad som är väsentligt. Det finns energisparande rörelsedetektorer, det finns möbler som produceras med certifierad hänsyn till miljön, det finns inom varje bransch företag som går före. Genom att gynna föregångarna sänder vi alla en signal till marknaden vilket utbud vi vill ha. Till slut blir det omöjligt att sälja fulbananer. Att spara energi blir ett enkelt val, när tekniken stödjer beteendet. Att skona regnskogens miljö och arbetare blir enkelt när de mest negativa produkterna inte ens går att välja.

Politik – också
Invändningarna mot ”nudging” handlar ofta om att det inte räcker, att valen måste ske medvetet och att omställningen kräver en tydlighet. Och visst behövs politiska styrmedel, skatter, belöningssystem och regelverk – också. Men det rimliga är ändå att angripa frågorna på flera håll, och att undvika moralkakor och PK-fällan. Ingen vill känna sig skuldbelastad och känna att man gjort fel. Det är viktigare att bygga på den positiva känsla som kan finnas av att faktiskt göra rätt. Och att det var lätt.

Länktips: Artikel i Miljö & Utveckling: http://miljo-utveckling.se/nodvandighet-eller-hjartmassage-pa-blaval-nudging-ett-hett-amne

Finns det någon plats för en koja?

Malmö har hyllats som en föregångsstad på många områden. Transformationen av det gamla hamnområdet, som först blev utställningen Bo01 i början av seklet och sedan kallades Västra Hamnen har lockat internationella besökare. Inte bara för Turning Torso. Även på det sociala området har Malmö tagit täten, liksom i arbetet för lärande för hållbar utveckling. Fler nybyggnationer skulle följa, bl.a. köpcentrat Entré vid motorvägsinfarten från Lund och kanske mest omtalat: Hyllie.

Boende, handel och kontor
I samband med utbyggnaden av Citybanan för tågen till Danmark planlades en helt ny stadsdel, Hyllie, med stora attraktioner som mässhallar, arena och köpcentrum. Bilden av framgång tycks grundmurad. Om några år ska stadsdelen ha 180000 kvm kontor och butiker. 2500 bostäder och mycket mer. Man tar fasta på närheten till Danmark och Kastrup. ”Det är med samarbete och samsyn mellan näringsliv och kommuner som en region kan växa”, skriver samordnaren för Samsyn Hyllie, som har som uppgift att säkerställa just denna samsyn. (Länktips se nedan).

Går det att leva där?
Naturligtvis måste vi bygga nytt. Naturligtvis måste vi säkerställa att det allmännas intresse, företrätt av kommunen och näringslivets intressen samverkar för att skapa bästa möjliga utveckling. Byggandet i sig ger arbetstillfällen. Verksamheterna genererar nya vinster, sysselsättning och ökad omsättning. Storskalighetens ekorrhjul snurrar vidare. Samtidigt går det inte att undvika frågor. Är det så här vi vill att samhället, staden, utvecklas? Perifera stadsdelar som snabbt etableras utan anknytning till platsen? Vilken känsla för en stad eller stadsdel får man som boende, arbetande eller besökande i en snabbt etablerad genomdesignad plats? Hur ska människornas, de boendes och alla de andras, synpunkter tas till vara? För de viktigaste frågorna är ju: Går det att leva där? Och vad händer med resten av staden?

Var ska barnen bygga kojor?
Det anses effektivt att bygga stort och snabbt. Snabba transporter, gott om parkeringsplatser, många butiker, men allt det andra…. konsekvenser för klimat och miljö, de mänskliga proportionerna, det organiskt formade, det som inte tillkommit av ekonomiska skäl – var finns det? Känslan av att medborgaren reduceras till en homo consumus växer sig stark. Var finns det småskaliga, det vardagliga, det enkla i allt det som nu blivit hårdgjorda ytor? Var ska barnen bygga kojor? – / Det ska de naturligtvis inte, de ska köpa ett tält på varuhuset och sedan inse att det inte finns någon plats annat än en sandlåda att sätta upp det på och snabbt bli bortkörda av någon vuxen, som tycker att de kan leka någon annan stans… / –

Att äga ett hus som förlorar i värde
Varje gång en stad satsar på externa köpcentra minskar man samtidigt förutsättningarna för de bestående delarna av staden att överleva. De affärer i centrala lägen som inte längre får besökare kan till slut inte betala full hyra, hyresvärden får vänta med upprustning och tvingas kanske sälja till en annan hyresvärd, som kanske saknar en förståelse för hur stadsdelen vuxit fram. (Utländskt ägande är en annan fråga som jag ska ta upp i en kommande text).

Fotoobjekt
Visst finns det tillväxt, men när stadsdelar som Hyllie, med köpcentra som Emporia (bara namnet !) drar till sig all uppmärksamhet, hamnar de gamla butikerna i bakvattnet. Ändå är det de gamla centrala husen i våra städer som turisterna fotograferar, torgen, platserna med historisk betydelse. Inte dessa enahanda och passiviserande köpcentra, som förvisso erbjuder tak över huvudet när det regnar, men som i övrigt bara är intresserade av att du använder ditt kreditkort.

Stoltheten viktig
Risken är att varje nyetablering av externa centra eroderar det vi egentligen värdesätter av våra städer. Det som gör dem unika, som gör att vi trivs och att vi visar upp dem för våra besökande vänner. Vi behöver vara stolta över vår tillhörighet till staden eller platsen där vi bor. Annars känner vi oss inte som en del av samhället. Stoltheten och identifikationen är avgörande. I ett annat sammanhang kan det vara dags att utveckla den tanken i relation till förorternas situation.

Länktips: Om Hyllie i Sydsvenska Dagbladet: http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/i-hyllie-fanns-mojligheten-att-bygga-for-hela-regionens-tillvaxt/

Chips, ships och bäst-före-datum

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

 

Visioner, prognoser och vad vi värderar

Vilket samhälle vill vi ha? Är det en så övergripande och väsentlig fråga med så svårtolkade svar att den inte ställs? Utfrågningar i TV fokuserar väldigt lätt på skattesatser, vinnare och förlorare eller symbolfrågor. Alltför sällan, kan det tyckas, kopplas detaljerna till visioner om vilken riktning samhället ska ta. Kostnad och värde är två olika saker.

Ingen peak car
Detta blev jag påmind om häromdagen, när jag hamnade på ett seminarium om ”peak-car” på Handelshögskolan i Göteborg. Under en välbesökt eftermiddag fick vi veta att bilinköpen planar ut i Europa och i USA. På en global nivå ökar efterfrågan med Kina som den viktigaste tillväxtmarknaden. Peak car blev på så sätt avhandlat på mindre än en minut.

Attityder spelar mindre roll än konjunktur och pris
Jonas Eliasson från KTH illustrerade att vi sedan 1800-talet har tiodubblat reslängden vart femtionde år. Användandet av häst, järnvägarnas utbyggnad och ett utbrett bilinnehav har lett fram till detta. Tillgänglighetskraven ökar. Ändrade attityder till bilåkning påverkar enligt Eliassons forskning bilresandet mindre än BNP-utveckling, dvs konjunktur, och pris på bränslet. Trender är svåra att få träffsäkerhet på, hävdar Eliasson.

Visionen viktigast
Trafikverkets representant landade i budskapet att samhällsplaneringen är det avgörande för vilken trafikvolym som uppstår. Mårten Levenstam från Volvo Personvagnar valde att lyfta frågan ytterligare ett snäpp: Visionen om vilket samhälle vi vill ha är viktigare än de prognoser vi kan arbeta mot. Levenstam beskrev med oväntad öppenhet hur företagen i hans konkurrensutsatta bransch resonerar. Ingen vill vara sämst i klassen och därför har exempelvis alla bilar idag i princip låga CO2-utsläpp. Vi har ett nytt jämviktsläge, menar Levenstam, och det som en konsekvens av att politiker ställt krav på lägre utsläpp per km.

Marknaden agerar logiskt i ett sammanhang
Det är en intressant bild. Att se företagens bidrag till samhällsutvecklingen som ett logiskt svar på de krav som ställs från konsumenter och politiker. De globalt verksamma företagen agerar och reagerar snarare än proagerar. Företagen optimerar sina lösningar inom de ramar som ställs upp av konsumenter och lagstiftare. Mot bakgrund av de privatiseringar som skett inom olika samhällssektorer i vårt land, ofta med motiv att effektivisera och att låta konkurrensen skapa kvalitet, blir det intressant att studera vilka krav som ställts av konsumenter och politiker när marknadens aktörer släppts fram.

Är vinst alltid ekonomisk?
Vad händer i banksystemet i kölvattnet på avregleringen? Vilka krav ställs på privata apotek och bilbesiktningar? Hur är det med skola, vård och omsorg… har privatiseringarna lett till kvalitetsökning eller till effektivisering som frigörs i ekonomiskt överskott? Varför måste vinst alltid räknas i ekonomiska termer? Vem ska egentligen avgöra vad som ska räknas som ökad kvalitet eller verksamhetsförbättring? Är femton minuters samtal med en vårdtagare en ökad kvalitet eller en ökad kostnad?

Sammanvägd nytta
När det talas om kvalitet och vinster i välfärden är ofta ekonomin utgångspunkten. Hur pengarna ska användas är grundfrågan. Viktigare vore att utgå från värderingar om vad som egentligen är viktigast i en verksamhet och att reducera ekonomin till det medel som möjliggör vår vision. Samhällsnyttan, företagsnyttan och nyttan för den enskilde måste vägas samman på ett klokt sätt i relation till vad vi värderar. Kostnad och värde är inte samma sak. Därom talas det för lite i valdebatten.

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget

Medicin som hotar – inte botar – patienten

På det medicinska området är vi alla beroende av andras goda omdöme. Låt oss titta närmare på ett exempel från USA som inger farhågor. Kliniska tester brukar bevisa att användande av antipsykosmedicin har en positiv inverkan på en patient med schizofreni. Visselblåsaren Robert Whitaker visar i en serie artiklar att de kliniska testerna i själva verket utförs på ett sådant sätt att ingen vet om patientens tillstånd verkligen förbättras när medicinen sätts in. Ridån har gått ner, eller som man säger på engelska: The fat lady has sung.

En tveksam metodik
Whitaker hävdar, med hänvisning till andra källor, att medicinens verkan analyseras på ett ofullständigt och felaktigt sätt. Först sätts medicinen in på en grupp patienter, därefter får halva gruppen fortsatt behandling, medan halva gruppen inte längre tar medicinen. Genom att konstatera att den grupp som upphör att ta medicinen visar tydliga symptom påstår tillverkaren därmed att medicinen är verksam. I själva verket, hävdar Whitaker, vet vi ingenting om vilken effekt medicinen har på patienter som aldrig har behandlats. Det enda testet kan visa är att patienter som upphör att ta medicinen visar symptom.

Tillit till högteknologisk forskning
Just inom medicin och sjukdomsbehandling är tilltro till sakkunskapen viktig. Vi måste kunna lita på de professionella, att de mediciner de tar fram och förskriver också kan ge bot och lindring. Det exempel Whitaker pekar på indikerar att det kan vara si och så med vetenskapligheten när starka kommersiella krafter agerar för att marknadsföra nya mediciner.

Risken för återfall förvärras med medicinering
Ännu värre är att olika tester ända sedan 60-talet har visat att risken för återfall för schizofrena patienter är avsevärt högre om patienten har behandlats med antipsykosmedicin än om patienten inte har behandlats med denna medicin. Dvs medicineringen förvärrar patientens långsiktiga tillstånd och risk för återfall.

Långsiktigt har patienterna mått sämre av läkemedlen än utan
När tester gjordes med internationell jämförelse visade resultaten bl.a. att återfallsrisken var betydligt lägre i Indien än i USA. Och i 50 år har man sett detta, att medicineringen försämrar patientens tillstånd ur ett långsiktigt perspektiv.

Frågor som dyker upp
Finns det några generella slutsatser att dra av Whitakers exempel?
1. Teknik: Hur kan vi agera för att ifrågasätta utvärderingsmetoder?
2. Teknik: Tydliggör skillnader mellan kortsiktiga och långsiktiga effekter.
3. Politik: Kan våra myndigheter förhindra att skadliga produkter kommer ut på marknaden?
4. Kunskap: Hur kan en breddad allmän kunskap bana vägen för ett tydligare regelverk?
5. Hemläxa: Tål den svenska läkemedelsbranschen en detaljgranskning?

Narkolepsi
Det går inte att värja sig mot tanken att det influensavaccin, Pandemrix, som sattes in för snart fem år sedan i Sverige och som orsakade narkolepsi hos många tonåringar, testades på ett otillräckligt sätt innan det användes. Vårdguiden 1177 skriver att man ”misstänker ett samband”. Kunde man inte misstänkt detta i förväg? När övergår misstanke i visshet?

Och snart – antibiotikaresistens….
Inom fem till tio år har vi ett rejält problem med antibiotikaresistenta bakterier pga överanvändning av antibiotika i många länder. Hur ska industrin, forskningen och våra myndigheter agera för att optimera behandling och resurser mot bakgrund av den krisen? Och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Länktips:
http://www.madinamerica.com/2014/03/fat-lady-sung/

Den perfekta staden?

Det är ett starkt fokus på stadsutveckling och stadsplanering i dessa tider. Hälften av jordens dryga sju miljarder människor bor i städer och andelen ökar. I Sverige forskas det på toppnivå om urban utveckling t.ex. genom Mistra Urban Futures, som jag skrivit om tidigare. På Svenska Stadskärnors årskonferens i Västerås i veckan presenterade några arkitekter ”Den perfekta stadsdelen”.

Från tryggt till flexibelt
Jag hade ingen möjlighet att åka på konferensen, men de viktigaste budskapen fann jag på en hemsida med den anspråkslösa titeln www.denperfektastadsdelen.se (länk nedan). På några slides listar arkitekterna de viktigaste aspekterna för att få en fungerande stadsdel. Man nämner t.ex. trygghet, placering, lokalstorlek, att närmarknaden styr, flexibilitet och att anpassa utbudet efter ändrade behov.

Logistik, klimat, internet…
Det som förvånar 2014 är att ingen av de tjugo huvud- och underrubrikerna i presentationen knyter an till logistikfrågan, klimatfrågan, förändrade inköpsvanor med internethandel osv. Hade jag talat i detta sammanhang hade jag pekat på den stora förändring som vi står inför och som kommer att förändra flöden, beteenden och prioriteringar hos många konsumenter.

De hade kunnat ha tio slides som nämnde:
Närtransporter med lånekärror, lastcyklar och en ny servicenäring med hemkörning.
Internethandelns behov av mellanlagring och hämtplatser.
Bilens minskande betydelse för både gods- och persontransporter.
Showroom och mötesplatser.
Nya näringars behov av både varuintag och varuutlämning när hyr-per-tidsenhet-tjänster blir mer vanliga för sådant vi tidigare köpt och förvarat.
Den cirkulära ekonomins genomslag och konsekvenser för hela kretsloppsfrågan, för återanvändning och för förlängning av produkters livslängd.
Hur de nya affärsmodellerna kommer att innebära helt nya företag med helt nya behov.
Hur returtransporter och uppgradering av varor kommer att kräva plats och skapa returflöden, som behöver utrymme och effektiva system.
Hur spårbarhet och identifiering av varor kommer att bli en förändrande faktor när varje produkt får en egen spårbar identitet och ett längre liv.
Osv.

Hoppas att jag missat det väsentliga
Planering innebär att ta höjd för några decennier, eftersom det kostar pengar att bygga om och inte tänka rätt från början. ”Den perfekta staden” verkar inte vara ens i närheten av att vara perfekt. Jag kan bara hoppas att jag missat allt viktigt i den presentation arkitekterna genomförde för de stadsplanerare som lyssnade.

Länktips: http://www.denperfektastadsdelen.se/