Vi måste göra samhället begripligt

Posted on 16 april, 2014 by Christer Owe

De senaste åren har jag varit en del i nordöstra Göteborg, i Angered och Bergsjön. Några intryck gnager och håller sig kvar. I stadsdelar med många människor som står utan arbete blir samhällets tillkortakommanden extra tydliga. Det kommer att behövas en ny ekonomisk modell som ser människor som tillgångar.

Färre ingångar
Samhället har blivit allt mer komplext, automatiserat och specialiserat. Människor behövs inte längre på samma sätt som förr. Slimmade organisationer har inte plats för olika allt-i-allo-personer, springchasar eller påläggskalvar. Ingångarna till arbetslivet har blivit färre. Arbetsuppgifterna blir osynliga virtuella tjänster. För unga människor som står långt från arbetsmarknaden blir vägen till arbete allt svårare.

Färre människor i arbete
Den rådande doktrinen handlar om lönsamhet, effektivisering, ökande vinster och förväntad avkastning. Personalkostnaden är oftast den dominerande kostnaden i ett företag. Att på olika sätt minska personalkostnaden blir ett sätt att ”vara duktig” ur aktiemarknadens anonyma perspektiv. Färre människor i arbete ger högre vinst åt ägarna.

Fler människor i arbete
Mot detta står olika varianter på det politiska temat ”arbetslinjen”, ett mantra som handlar om att få människor i arbete. När arbetstagare betalar skatt bidrar de till allas vår välfärd. Ju fler som är i arbete desto bättre för samhället. Motsättningen mellan företagens och samhällets perspektiv är det sällan någon diskussion om. Företagen och deras ägare vinner på att färre människor arbetar, samhället vinner på att fler människor arbetar. Historikerna lär förundras om hundra år varför vi inte tog tag i denna målkonflikt på ett tydligare sätt.

Människor bakom allt
För den som inte fått insyn i olika företags och verksamheters vardag blir arbetslivet obegripligt. Några av de få yrken som fortfarande handlar om mänskliga möten lockar oproportionerligt många unga: frisörer och att arbeta med media är ett par av dessa. Att det finns människor bakom alla moderna system är inte lika självklart. Någon ser till att kranvattnet är drickbart och gott, några planerar och administrerar bemanningen i massvis med serviceyrken, några står redo att rycka ut om en hiss stannar eller om larmet går hos en gammal människa.Hur dessa arbeten utförs är till stora delar dolt för den unga generationen.

De höga trösklarna
Samhället är obegripligt för många unga och extra obegripligt för dem som inte har föräldrar och vänner som är inne i ett arbete. Utanförskapet blir på sätt dubbelt eller tredubbelt. Att stå utanför arbetslivet, att stå utan en föreställning av ett möjligt arbete och att stå inför uppgivenhet och resignation hos sig själv och sina närmaste blir sammantaget en mycket hög praktisk och mental tröskel för många. Om dessutom språk och kulturskillnader är svåra att hantera, om stress och minnen från tidigare liv gör sig påminda och om trångboddhet och dålig ekonomi förstärker allt detta – då staplas svårigheterna på varandra och blir till svåröverstigliga berg. Inte märkligt att vägen till snabba cash lockar.

Gör samhället begripligt
Vi måste hitta sätt att göra samhället begripligt. Vad är ett arbete? Vad innebär ansvar på en arbetsplats? Vad i ett arbete ger mening åt vardagen och vad är det som är värdefullt? Hur beter man sig på en arbetsplats? Var ligger initiativet? Vilka förväntningar är realistiska? Är ett jobb detsamma som ett arbete? Om inte, vad är skillnaden?

En ny ekonomi
Ett antal företag har nu visat intresse för Angeredsutmaningen, som jag skrev om nyligen. Det finns säkert fler sätt att koppla ihop företagsvärlden med ungdomars framtidsdrömmar. För varje människas skull, för företagens och för hela samhällets bästa är det ett ofantligt slöseri att inte ge varje ung människa möjligheter att hitta sin väg in i framtiden. Men då kommer vi att behöva förändra dagens märkliga konsensus kring oönskat och önskat arbete. Vi kan inte samtidigt se människor som kostnader och som tillgångar. En ny ekonomi kommer att växa fram, som utgår från andra antaganden.

Angeredsutmaningen – ett spirande gott exempel

Posted on 14 april, 2014 by Christer Owe

Längst ut i glesbygden och längst ut i förorten tar de nya idéerna form. För en vecka sedan besökte jag Ransbysätter i norra Värmland och skrev om mina intryck (se länk nedan). Idag deltog jag i formandet av Angeredsutmaningen, som växt fram ur några eldsjälars och föregångares insiktsfulla arbete. Eleverna på Angeredsgymnasiet har behov av mer än bara mätbara kunskaper enligt förståsigpåares utvärderingsmallar. Eleverna behöver ofta en vidgad förståelse för samhället och sin egen roll i detta samhälle eftersom bakgrunder, förväntningar och möjligheter ser så olika ut.

Fyra exempel ur högen
När teorierna duggar tätt om hur nästa fas i samhällsutvecklingen måste se ut är det inspirerande att delta i ett möte, som helt fokuserar på genomföranden och tillvägagångssätt. Ta bara ”My Dream Now” som hittat en roll mellan företag, högskola och grundskola, där eleverna stöttas genom att få göra arbetsplatsbesök, praktik och möta verkliga människor i verkliga yrken. Eller ta den roll Medborgarskolan hittat för sin del, där man underlättar för människor och företag att kombinera kompetenser, utbildningsbehov och rekrytering på ett ansvarstagande sätt. Eller CSR Väst, som ständigt får nya medlemmar i form av företag som vill engagera sig i sociala frågeställningar, och som vill veta mer om hur de ska gå tillväga. Eller det jag själv identifierat och ser som en guldgruva för framtiden: MiljonStories, en lika enkel som verkningsfull idé som går ut på att återberätta vackra minnen från miljonprogrammet.

En gemensam tanke med olika detaljfokus
Mer eller mindre synkroniserat drar alla dessa initiativ i samma riktning och förstärker det som Angeredsutmaningen vill åstadkomma: Ett ansvarstagande från näringslivet för vårt framtida samhälle, där unga människor ses som resurser och tillgångar och där vars och ens potential tas till vara på ett för individen, för företagen och för samhället konstruktivt sätt.

Inget tal om budget
Under mötet formas nygamla idéer. Någon ser en variant på en gammal beprövad modell. Någon annan kopplar till andra erfarenheter. Bilderna adderar och stärker varandra. Mosaiken av idéer befrämjar framväxten av nya lösningar. Kreativiteten finns som en lägereld mitt i rummet. Den tycks leva av allas vårt positiva förhållningssätt. Ingen yppar de förlamande orden ”det har vi aldrig gjort” eller ”först måste vi kolla i budgeten”.

Gräsrötter och åhörare
Det handlar först om att mejsla fram bärande koncept och idéer som kan utvecklas till projekt eller pilotverksamhet. Angeredsgymnasiet har för säkerhets skull fyra rektorer, så att någon ska kunna bära initiativet framåt. En arbetsgrupp formeras. Några elever dukar upp fika och lunch. Stillsamt och självklart startar Angeredsutmaningen som ett gräsrotsinitiativ mellan skola, företag och organisationer och med en representant från det politiska styret som intresserad åhörare.

Så byggs det nya Sverige.

Länktips:
Landsbygden visar vad som är viktigt: http://christerowe.se/?p=3718

Landsbygden visar vad som är viktigt

Posted on 8 april, 2014 by Christer Owe

Hela Sverige Ska Leva är en nationell organisation, som arbetar med och för landsbygdens utveckling. År 2013 delade man ut ett pris till Ransbysätters bygdeförening för deras arbete under 20 år för att utveckla en liten by i norra Värmland. Igår var vi en grupp som åkte dit.

Kulturen
Värmland är ett vackert landskap med dalgångar, gammal jordbruksmark, betesmarker, sjöar, skogar och samhällen som känns som om de alltid har funnits. Människorna är också lite speciella. Det är tätt mellan författarna och deras inspirationskällor. Här finns spåren från allt från Gösta Berling till Sven-Ingvars. Den här dagen ligger skyarna regntunga medan vi strävar norrut.

Byn
Ransbysätter har 60 invånare och har på knappa 20 år lyckats renovera ett litet kraftverk på 132 kW, en gammal kvarn och ett bageri, byggt om en barkstuga till ett galleri, dragit in bredband på toppnivå och utvecklat viktiga beståndsdelar av en lokal ekonomi. Stillsamt och utan skryt berättar eldsjälarna om hur man gick tillväga och flätade ihop kunskaper, möjligheter, nyttigheter och resurser på ett – ärligt talat – självklart sätt.

Landets betydelse
Hållbar utveckling måste inkludera en levande landsbygd. Utan landet har vi ingen stad. Det finns säkert stadsbor som lever sina liv utan att reflektera över varifrån allt kommer, men utan landsbygden skulle mycket av det vi idag kallar självklart inte finnas tillgängligt. Mat, energi, försörjning av olika slag, kretslopp, turism, natur, vatten, betesmarker, skogar, sjöar, djur, insekter, ekosystem… mångfalden på landet är betydande. Och livsavgörande.

Låt det ta tid
Vi lyssnar till Lennart och Sven. De berättar och visar tillsammans med sina nabor hur allt växt fram, hur de resonerat och skapat mervärden, som i sin tur varit värdefulla för andra initiativ. Men de förmedlar också en känsla av återhållsamhet, att tiden har betydelse i varje process, att det inte går att stressa fram resultat. Så blir det när man lever nära naturen, tänker jag.

Så nära producerat som det går
Det bullrar från kraftverket. Vattnet som strömmar förbi håller en jämn takt. På årsbasis når man 600 MWh produktion som går ut på nätet. Förra våren var torr, men nu ser flödet normalt ut. Kvarnen, som förr drevs av vattnet, får sin säd från markerna söderut. En av kunderna, bageriet intill, kommer förbi med en säckärra och hämtar dagens leverans. Närproducerat. Ekologiskt. Vi lockas att köpa ett knäckebröd och lite mjöl.

Växthus
Vi tittar in i ett nytt växthus, där det inom kort ska dras upp blommor för försäljning. Det blir bäst så, får vi veta, för fleråriga växter är lite dyrare i inköp och de kan man inte börja med första året. Vattnet till blommorna finns i samma sjö som matar kraftstationen. Alla bär på en tillförsikt. Det blir nog bra det här.

Är det så det ska vara?
Vi reser hem framåt seneftermiddagen, funderar över vad vi egentligen hört, sett och upplevt. Vad är det som gör att en by eller bygd utvecklas och lever? Hur skapar man förutsättningar för ett gott liv? Varför stannade de cyklande engelsmännen och den bagarkunnige tysken just i Ransbysätter? Och varför är det en fransman som driver kvarnen? Är det tillfälligheter eller är det så det ska vara? Människor hittar sin plats i livet och gör de de alltid drömt om att få göra?

Det bästa
Vi gör ett stopp på vägen, i Mellerud av alla ställen. En av oss frågar vad som är det bästa med Mellerud. Efter en stund kommer svaret – ja det är väl naturen här, då.

Länktips:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5717810
http://www.ransbysatter.se/
http://www.helasverige.se/kansli/soekresultat/?L=0

VG-strategin för 2020 duckar för hur-frågorna

Posted on 30 mars, 2014 by Christer Owe

Jag läser ”Västra Götaland 2020”, (länk se nedan), en strategi för tillväxt och utveckling i Västra Götaland 2014 – 2020 utgiven av Västra Götalandsregionen. Skriften på knappa 40 sidor beskriver de 32 frågor regionen prioriterar och vad man vill åstadkomma. Gemensamt skapar vi utveckling i hela Västra Götaland, säger man. Beredningen för Hållbar Utveckling har ansvaret för genomförandet av strategin och att genomförandet följs upp och utvärderas.

Hållbara företag
Under huvudrubriken En ledande kunskapsregion hittar jag tankar om starka förutsättningar för att förverkliga idéer och att starta företag (1.1.2). Nya finansieringsformer och modeller för värdering ska utvecklas som tar större hänsyn till jämställda och socialt och miljömässigt hållbara idéer, skriver man bland annat. Det är den enda formuleringen jag hittar som beskriver skillnaden mellan de ohållbara och de hållbara företagen. Om målet är att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle är ambitionen modest, minst sagt. Det ska tas mer ”hänsyn till” hållbara idéer vid finansiering och värdering. Svagare kan väl inte ambitionen formuleras?

Skala bort ohållbarheten
Radikalt hade varit att sätta en rimlig tidsgräns – 2020 eller 2025 – då förslagsvis 80% av alla befintliga och 90% av alla nya företag förväntas att transparent visa på vilka sätt man förändrar och inriktar sitt arbete i syfte att bidra till en hållbar utveckling. Det är ohållbarheten som är den diffusa konstanten i dagens pussel. Det ohållbara i mängder av verksamheter, som inte platsar i det goda livets Västra Götaland. Skalar vi bort det som inte håller måttet finns den hållbara kärnan kvar. Så enkelt (och så svårt) är det naturligtvis att bli hållbart som samhälle.

Det gamla tänket
Men ingenstans i strategin hittar jag formuleringar kring dagens ohållbara verksamheter. ”Målet är att vara världsledande på innovation inom våra styrkeområden”, skriver man (1.2.) Nytt tänk är naturligtvis bra. Men vad ska vi göra med det gamla tänket?

Att fortsätta eller inte
Den stackars handläggare som ska förverkliga sin del av strategin måste bli förbryllad. Ska jag göra som jag alltid har gjort, eller ska jag tänka i nya banor? Vad av det jag tidigare utfört är fortsatt OK att arbeta vidare med och vilka av mina tidigare arbetsområden behöver omdefinieras utifrån strategin? Menar strategin att allt det som idag bedrivs är riktigt och en del av den hållbara utveckling man säger sig vilja främja?

Målkonflikter
Målkonflikterna beskrivs väldigt sparsamt i strategin. Exempelvis under det relativt omfattande avsnittet om investeringsbehovet i transportinfrastruktur (2.3.1) hade det varit intressant om strategin hade reflekterat över det faktum att ökade transporter med dagens energisystem motverkar hållbarhetssyftet och vad denna målkonflikt innebär. Man nämner under p 2.3.2 målet att 90% av persontransportarbetet år 2020 ska utföras med fossilfri energi, men detta mål nämns under kollektivtrafikavsnittet och syftar inte på gods- eller flygtransporter.

Planetära gränser?
Några metodområden belyser man under p 3.1.2. och 3.1.3, där överenskommelser kring bl.a. energihushållning, giftfri miljö och betoningen av samspelet stad-land lyfts fram. Affärsdriven miljöutveckling nämns också som ett arbetssätt att påverka internationellt samtidigt som sysselsättning och tillväxt påverkas positivt. Det som saknas är en bakgrundsanalys av var gränserna går mellan den utveckling som kan beskrivas positiv respektive negativ för hållbarheten. Man nämner inte Johan Rockströms Planetära gränser eller något av de verktyg som nu utarbetas i kölvattnet på Rockströms forskning.

Konsumtionen enligt strategin
Kopplingen mellan konsumtion, normer och värderingar berörs i avsnitt 3.2. Man talar om att invånarna ska ta ökad hänsyn till hur konsumtionen påverkar människor och miljö lokalt och globalt. Man talar om att föra en dialog kring det engagerade arbetet för hållbar utveckling som bedrivs av många aktörer. I samma andetag talar man om en process där representanter för alla delar i samhället medverkar, man talar om vetenskaplig grund för arbetet och ett politiskt engagemang.

Varför inte betona vikten av civilsamhällets frihetssfär?
Här hade man kunnat skriva helt andra saker om de utvecklingsprocesser som behövs och som till viss del testas lokalt och i vår omvärld. Här hade man kunnat i sin strategi ge utrymme för gräsrötternas organisationer och ge dem ett egenvärde. Istället betonar man vikten av att alla ska vara med och att vetenskapen ska belägga att de förslag som kommer upp är relevanta. Den våta filten läggs medvetet över den spirande konsument- och medborgarrörelse, som sociala medier tycks främja framväxten av.

Kulturen
Under kapitel 4 nämns det nordiska samarbetet och kulturens roll. Att kulturen primärt beskrivs som en sektor är kanske inte förvånande. Attraktionskraften hos en region hänger naturligtvis samman med evenemang, arenor och en mångfald i det kulturella utbudet. Men nog är det ganska typiskt att strategin nämner Göteborgsoperan, Göteborgs Symfoniker och Västarvet bland aktörerna i sektorn, men inte Hammarkullekarnevalen som under 40 år glatt göteborgarna och räknas som Sveriges största karneval.

Den fjärde dimensionen
I min analys av hållbar utveckling utgör kulturen en fjärde dimension vid sidan av ekonomi, ekologi och det sociala perspektivet. Kulturen står för de perspektiv som rymmer kvalitet, personlig utveckling och värdeskapande bortom boksluten. Det gäller både på individuell och institutionell/samhällelig nivå och kulturen utgör på så sätt den dimension som ger de övriga tre dimensionerna sitt värde.

Inför valet i höst
Det intressanta nu inför valet blir att ta del av de politiska partiernas olika beskrivningar av hur man vill förverkliga strategin, vilka avvägningar och prioriteringar man gör. Och finns det en insikt om att det inte räcker att beskriva allt nytt som ska göras? Hur ska vi förhålla oss till allt det vi gör idag?

Länktips: http://www.vgregion.se/vg2020
http://christerowe.se/2014/01/nr296-nu-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/
http://christerowe.se/2013/11/nr271-stadslandet-det-mest-hoppfulla-pa-lange/
http://christerowe.se/2013/11/nr270-om-stad-och-land-ett-perspektiv/

Hur vårdar vi idéerna?

Posted on 26 mars, 2014 by Christer Owe

När vi ska ställa om samhället i en hållbar riktning tvingas vi ifrågasätta mycket av de befintliga strukturerna. Är detta hållbart? Har vi ett hållbart företag? Vad behöver vi ändra för att bli mer hållbara? Förstår våra kunder vad det innebär när vi förändrar affärsupplägget? Är det rent av kunderna som kräver förändringen? Men det är inte enbart på företagsnivå som omställningen blir komplicerad att analysera, bedöma och genomföra. Ännu svårare är det att verkställa systemskiften.

Födelseprocessen
Jag ägnar mycket av min tid åt att se möjligheter och samband som skulle kunna möjliggöra ett strukturellt förändringsarbete. Ibland glimmar det till ett guldkorn i all sand. En möjlighetsfönster öppnas och olika incitament och motiv sammanfaller för att forma något nytt. Det är en innovationsprocess i sig att identifiera ögonblicket och de roller olika aktörer kan ha för att fylla en idé med konkreta handlingar.

Svårigheter
Ofta är det dessutom så, att ju tydligare möjlighetsfönstret står på vid gavel, desto fler verksamheter blir involverade och desto svårare blir det för alla att komma överens om vad som egentligen ska göras och av vem i vilken ordning. Att fortsätta som förut finns ju alltid som alternativ, både billigare och enklare i de flesta fall. Att tänka nytt är sällan enkelt.

Tidsfaktorn och projektifieringen
En bra idé behöver bearbetas länge av flera olika intressenter innan den kan föras framåt i nästa steg. Samtidigt som det innebär att olika förväntningar och motiv för att bejaka idén gör det svårt för alla att enas. Tidsfaktorn spelar in och plötsligt är möjlighetsfönstret inte lika öppet. Hur bekrivs en idé så att den passar in i ett projekttänkande? Vilka perspektivförändringar innebär en ny paketering? Är det fortfarande samma idé som alla kan samlas kring?

Hur vårdar vi de nykläckta idéerna?
Generellt bör alla fråga oss hur vi vårdar de ömtåliga och nykläckta idéerna, så att de får en chans att spela roll. Var ska idéerna samlas, hur ska de utvärderas och av vem? Och vad är det vi missar på grund av svårigheter att transformera idéer till verksamhet? Passivitet och slentriantänkande är innovationens värsta fiende – inte motstånd.

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on 14 mars, 2014 by Christer Owe

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Intryck från Etiopien – del 2

Posted on 27 februari, 2014 by Christer Owe

Nyligen skrev jag här om några intryck från ett kort besök i Etiopien. Se http://christerowe.se/?p=3493 . Frågan är hur ett urfattigt land med stor befolkning, med svåra försörjningsvillkor och begränsade naturresurser ska ta sig ur sin situation och ge medborgarna ett drägligare liv. På ett sätt har länder som Etiopien en möjlighet att visa även bättre rustade länder hur en hållbar transformering av samhället kan se ut. Just för att så mycket saknas. Jag är dock mycket osäker på om landet tänker ta den chansen.

Mosaik av traditioner
Landet är, bortsett från en femårsperiod under italienskt styre på 1900-talet, ett av de få afrikanska länder som inte varit kolonialiserade. Man räknar t.o.m. att mänsklighetens vagga kan ha stått här. Fyndet av ”Lucy”, människoliknande benrester med en 3,2 miljoner år lång historia, visas stolt upp på Nationalmuséet i Addis Abeba. Även en ortodox kristen lära slog tidigt rot i Etiopien, som även inkluderar inslag av judisk tradition. Svartklädda skriftlärde lever i celibat, medan de vitklädda kan gifta sig. Historien, religionen, kulturen och myterna blandas på ett märkligt sätt i detta land, där Drottningen av Saba, kung Salomo, lejonet av Juda, kung Ras Tafari och kejsarkulten fram till Haile Selassie 1974 utgör märkliga komponenter. På muséet visar man stolt upp kejserliga mantlar och troner.

Från att överleva till att leva till att leva gott
Hur ska landet lyfta sig? Uppemot hälften av befolkningen är analfabeter, skriftspråket är komplicerat, ojämlikheterna i människors förutsättningar att klara sin försörjning enorma. Man får känslan av hönan-och-ägget när det gäller möjligheter att få människor att själva generera de resurser som behövs för att försörja sig.

Företagens ansvar
När nu klädjättar som H&M börjar etablera sig i Etiopien är det naturligtvis mot bakgrund av den billiga arbetskraften. Men vad är rimligt? Hellre ett arbete än inget arbete, men borde inte de multinationella storföretagen kunna axla ett större utvecklingsansvar när de engagerar sig i ett fattigt utvecklingsland? Borde man inte kräva att den billiga personalen sätts i utbildning en del av tiden? Borde inte de rika företagen bidra till att bygga upp bostäder, brunnar, avloppssystem, skolor, transporter och annan nyttig infrastruktur, när man tjänar så stora pengar på varje arbetad timme? Ligger det inte i mänsklighetens intresse att alla bidrar till en utjämning av de skillnader som idag resulterar i ökande klyftor mellan fattiga och rika?

Barnen
Vi såg många pojkar mitt på dagen, en del skötte djuren, en del bar på något, en del gjorde ingenting. De gick inte i skolan, många av dem. En speciell pojke fastnade på min näthinna. Han höll en ursmutsig trasa i högra handen och en halvtom flaska i den andra. Han uppehöll sig oftast vid ett rödljus, där han började gnida sin trasa på vår vindruta, samtidigt som han då och då sniffade ur den lilla plastflaskan, som innehöll någon obestämbar gråbrun sörja. Hans blick var långt borta, hans ansikte smutsigt, hans framtid obefintlig. Han och alla hans jämnåriga hade behövt gå i skola, hade behövt föräldrar och vuxna som brydde sig. Det ska inte behöva vara så, att barn går under bara för att ingen bryr sig.

Kollektivtrafik
Rakt genom staden Addis Abeba dras nu en snabbtågsbana, som ska möjliggöra spårbunden kollektivtrafik. Någon investerar, någon bygger och någon tror på landet. Om det är rätt prioritering är svårt att säga, men ska de dryga tre miljoner som bor i Addis ha en rimlig chans att ta sig från sin bostad till ett möjligt arbete, så måste transporterna fungera. Bensinen kostar sju kronor litern och den täta avgassmog och dåliga luft som börjar märkas signalerar att någon slags låt-gå-politik inte kommer att lyckas. Samtidigt kan man ana de stora korruptionsproblem som kan finnas bakom stora investeringsprojekt. Många lockas att sko sig, när Big Money kommer till stan.

Att dela med oss
Sverige har länge haft Etiopien som biståndsland. Ambassaden är relativt stor och ligger centralt i huvudstaden på en tomt som kejsaren skänkte till den svenske kungen en gång i tiden. Ett knappt femtiotal personer arbetar där. Inte bara svenskar, utan även lokalanställda. Den tanke som slår mig är att det borde vara möjligt för det rika Sverige att bygga upp en permanent resurs, som skulle kunna användas för att synliggöra de svenska företag, som har viktig och nödvändig teknik att erbjuda för utvecklingen av landet. Inte för att vi ska bortse ifrån alla de brister som finns när det gäller öppenhet och demokrati under nuvarande regim, utan för att ge människorna en mer sammansatt bild av hur stadsplanering, infrastruktur, basfärdigheter, civilsamhälle, demokratins dolda förutsättningar etc kan se ut. Ett brett anslag, som inte primärt utgår från de stora företagens vinstdrivna kalkyler, utan som utgår från en känsla av att ett rättvist och bättre samhälle är möjligt.

Om vi nu alla på något sätt härstammar från Lucy och hennes kompisar, vore det inte rätt OK att dela med oss på ett rimligt sätt av hur ett framtidsinriktat samhälle kan formas?

Intryck från Etiopien – del 1

Posted on 23 februari, 2014 by Christer Owe

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Vikten av ett vidgat perspektiv

Posted on 14 februari, 2014 by Christer Owe

Något av de viktigaste att ständigt hålla i minnet när vi analyserar, värderar och utvecklar strategier är att vidga förståelsen för sammanhanget som en företeelse ryms inom. Ska vi komma till rätta med segregationen i samhället måste vi t.ex. se på fler parametrar än sysselsättningsgrad och utbildning. När vi matas med forskarrapporter och slutsatser som ter sig vetenskapliga måste vi utgå från grundkritisk hållning: Vilka parametrar har man glömt? Vilka konstanter eller sedvänjor har man helt sonika utgått ifrån? Vilka variabler spelar man med? I vilket syfte görs forskningen?

Räcker det med den granskning som görs?
Det är oftast upp till journalister att ägna tid åt denna granskning. Bekymret är att för att publicera en artikel måste den hitta en vinkling som ger mervärde åt mediat. Allra tydligast blir detta i kommersiella medier, men även public service värderar nyheter ur ett slags dubbelt perspektiv – det som stärker den egna verksamheten och som samtidigt bidrar till någon slags vidgad förståelse för hur världen fungerar. Denna balansgång är svår, som jag ofta påpekat i olika blogginlägg.

Exemplet med sharialagarna och majoriteten muslimer
I det politiska klimat som råder i Europa och i Sverige, där motsättningarna gärna mejslas ut som extra starka av politiska partier som hämtar stöd ur en polariserad världsbild, blir det intressant hur vetenskapliga fakta tolkas eller möjligen övertolkas. I en text på denna hemsida exemplifierar jag just denna problematik – länk här: http://bit.ly/1dsODJ1 – där en omfattande attitydstudie från 39 länder till synes ger bilden av att majoriteten muslimer vill införa sharialagar. Så enkelt är det inte, menar jag.

Hitta perspektiven
Världen är mer komplex än vi på ett ytligt, redigerat plan får oss tillrättalagt. Vi måste kritiskt hitta de perspektiv som kompletterar bilden och aktivt leta efter sådant som motsäger de teser som sprids. Även om det tar emot. Även om det är enklare att svälja den information vi får. Ibland måste ta ställning. Varje dag står vi inför vägval där det vidgade perspektivet ger oss större möjlighet att välja rätt.

Vems framtid?
Kring klimatfrågan finns en polaritet, som påminner om den som finns runt tillskyndare och motståndare till kärnkraft. Det är olyckligt, eftersom ingen kan sägas sitta med facit i hand, utan att det handlar om sannolikhetsbedömningar, riskfaktorer och vems framtid vi egentligen ska förhålla oss till. För egen del har jag kommit till slutsatsen är det ingen tvekan att såväl konsekvenser och risker med kärnkraft som ett fortsatt chanstagande med utsläpp av fossila kolväten är oansvarigt ur ett globalt och långsiktigt perspektiv. Och att det i båda fallen handlar om för rika länder som Sverige att gå före och visa vägen för de länder som nu i rask takt utvecklas.

Näringslivet kan ta ansvar

Posted on 9 februari, 2014 by Christer Owe

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Helhetsperspektiv