Ledarskap: Vi gör helt andra saker än vi tror

KTH-forskaren Simon Elvnäs intresserar sig för ledarskapet. Inte så mycket för hur vi leder verksamheter och om vi når de mål vi satt upp. Utan mer för hur omedvetna vi faktiskt är om vad vi ägnar tiden åt när vi tror att vi kommunicerar, ger feedback osv. Hans forskning visar att vi generellt sett är omedvetna om hur vi använder tiden och att vi gör helt andra saker än vi tror. Om vi inte ens begriper oss själva, hur ska vi då kunna begripa vår roll i helheten? Hållbarhet börjar med individen.

Entreprenör, chef, ledare
En googlesökning på ”ledarskap” ger 1,4 miljoner träffar. Massvis med managementlitteratur, kurser och tid ägnas åt ledarskapet. Skillnaden mellan entreprenörens, chefens och ledarens förhållningssätt till medarbetarna har det skrivits mycket om. Där entreprenören är visionär och engagerande, tenderar chefspersoner att luta sig mot mätbara fakta och bedömningar, medan ledaren ofta utgår från det sociala samspelet i arbetsgruppen och individens potential. Troligen behövs alla tre perspektiven för att ledarskapet ska fungera bra.

Det viktiga gör vi väldigt lite av, det oviktiga desto mer
Simon Elvnäs sammanfattar i sitt fördrag redan inledningsvis (länk till SVT, se nedan) en viktig slutsats ur sin forskning. Det vi tycker är viktigt gör vi väldigt lite av. Och det som inte är så viktigt gör vi mycket av. Märkligt, detta. Att vi så totalt felbedömer hur vi använder tiden och till vad. Risken är uppenbar att det är samma felprioriteringar vi ägnar oss åt även utanför arbetet: hemma, med familj och barn, på fritiden…

Socialt kitt
Vi beter oss helt enkelt ostrukturerat och inkonsekvent. En stor del av den tid vi avsatt åt att genomföra möten av olika slag tenderar att användas till ovidkommande saker, enligt Elvnäs. Invändningen mot detta skulle kunna vara att vi tar tillfället i akt att använda mötestid till att bygga goda relationer, att dela med oss av vardagsreflexioner och tyckanden för att långsiktigt bygga sammanhållning och samsyn. Att prata fotboll kan skapa samhörighet, att dryfta läggtider för barnen eller en bok man läst… det är en del av det nödvändiga sociala kitt som måste finnas för att – när det bränner till – veta att man kan lita på kollegor och att de ställer upp när det brinner i knutarna.

Historisk förklaring
Kanske tenderar vi i Sverige att alltför mycket ägna oss åt konsensustänket. Vi har ofta en tendens att lägga mer tid på att vara överens än personer från andra länder. Min gissning är att detta i sin tur hänger samman med hur vårt land växte fram. Har man bara några få grannar måste man lita på att de ställer upp. Samsynen och samhörigheten blev livsavgörande i det glest befolkade, svårodlade landet i norr. Den som behövde hjälp hade ett begränsat urval att vända sig till. Man hjälptes åt och maktens instrument, kulturella och religiösa traditioner förstärkte gruppens sammanhållning.

Varningsklocka
Vår omedvetenhet om vad vi verkligen gör i vår yrkesroll är dock en viktig varningsklocka. Hur kommer det sig att vi tror att vi gör annat än det vi verkligen gör? Är det för att våra tankar sysselsätter sig med annat än det vi faktiskt säger och gör? Att vi letar efter sätt att formulera saker, som tar tid att hitta rätt uttryck för? Det vore intressant att få reda på mer om denna märkligt skeva självbild, som kanske har större betydelse än vi anar.

Länktips: SVT 26 min film med Simon Elvnäs här .

There is no profit on a dead planet…

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard

Framtidstro borde vara politikens bästa gren

I kulturdelen av GP den 25 maj 2014 skriver Kenan Malik om att den politiska skiljelinjen inte längre går mellan vänstern och högern. Han beskriver den frustration många känner när politiken inte tycks ha någon lösning på dagens problem. Och på den andra sidan ser han människor som deltar i eller anpassar sig till verklighetens nya spelregler. Hans bild är ganska dyster, men han ser en lösning i upprättandet av nya samhällsmekanismer som förenar liberala grundvärderingar med progressiva ekonomiska argument och en tro på samhället och kollektivet. Någon slags medveten kombination av egennytta och allmännytta, skulle hans lösning kunna beskrivas som.

Två bitar saknas
Kontrasterna är säkerligen större i resten av Europa. Arbetslösheten är omfattande. Och särskilt allvarlig när unga människor drabbas.  Men jag saknar två komponenter i Maliks analys, som jag menar har haft en avgörande betydelse för samhällsutvecklingen: tillgången på billig energi och ekonomins transformering.

I början var det enkelt
Samhället behöver ha en utvecklingsriktning för att locka engagemang. Inte minst för våra barn vill vi att samhället blir ”bättre”. Politikens uppgift har bl.a. varit att visa upp bilden av detta bättre samhälle och även att visa hur de gemensamma resurserna, skatterna, ska användas på ett klokt sätt för att skapa detta bättre samhälle. I Fattigsverige var det enkelt. Fattigdomen skulle bort. Sociala reformer skulle garantera en grundläggande välfärd.

Energi som hävstång för materiellt välstånd
Under 1900-talet gynnades välfärdsbygget av tillgången på energi. Effektivare maskiner och industrier kunde generera produktivitet och möjliggöra produktion av hus, vägar och prylar på ett sätt som genererade snabba vinster, inte bara ekonomiska. Olja och el gav oss förutsättningar att mångdubbla vinsterna per arbetad timme. I Sverige och västvärlden klättrade samhällena snabbt materiellt. Inkomster kunde beskattas och utrymmet för välfärd ökade. Men sen blev det svårare.

Pengar som mål
Effektiviseringen drevs så långt att människan inte längre var lika behövd. På område efter område minskade behovet av en arbetsinsats för att åstadkomma vinster. Mot slutet av 1970-talet gick den finansiella ekonomin förbi den reala i storlek. Pengar var inte längre medlet, de blev målet. Den diffusa marknaden, bestående av våra egna pensionsfonder (!) och spekulanter av olika slag tjänade pengar på att de förstod att navigera i ett nytt landskap. Konsumtionsutrymmet ökade genom nya fastighetsvärden.

Vi har effektiviserat bort oss själva
När människans arbete inte längre utgjorde kärnan i ekonomin uppstod en ny social hierarki: de som förstod hur de skulle agera för att vara en del av den nya verkligheten och de som upplevde att de inte längre hade en plats. ”Frånsprungna”, säger en del, ”i utanförskap” säger andra, ”åsidosatta” använder Malik som begrepp. Politiskt har grunden lagts för ett flerbottnat missnöje. Dels med vart samhället tagit vägen, dels med bristen på framtidstro och inkluderande visioner.

Vi måste bygga en ny framtidstro som inkluderar
Till råga på allt har skolan försvårat för stora grupper att rusta sig för en ny tid. Klarar man inte skolan har man svårt att konkurrera om de jobb som finns eller se möjligheter i att skapa sin egen sysselsättning. Klyftan mellan att ha och inte ha en möjlig yrkesväg och en försörjning vidgas. Den effektiviserade kakan ska dessutom delas av fler och de som känner sig chanslösa i racet skyller lätt på andra. Försvagade grupper skyller på ännu svagare. Med förklaringar och förenklingar till den uppkomna situationen utnyttjar vissa partier bristen på framtidstro och man kanaliserar därmed det missnöje som finns.

”Snart blir det bättre”
Under decennier lyckades (S) att upprätthålla kritiken mot det system man själva förvaltade. Första-maj-tågen skallade av ilska mot orättvisor och maktkoncentration, samtidigt som kommuner, landsting och regering styrdes av ”de egna”. Förklaringen låg i framtidstron. Snart skulle det bli bättre.

Ännu inte framme vid en gemensam sjukdomsbild
Systemskiftet i Sverige efter 2006 har inte fått lika drastiska konsekvenser som utvecklingen i andra europeiska länder. Arbetslösheten är oroande hög i flera länder. Den sociala sammanhållningen sätts på prov. Men för att sätta in rätt medicin måste vi ha en korrekt sjukdomsbild. Där tycks vi inte vara ännu.

Den perfekta staden?

Det är ett starkt fokus på stadsutveckling och stadsplanering i dessa tider. Hälften av jordens dryga sju miljarder människor bor i städer och andelen ökar. I Sverige forskas det på toppnivå om urban utveckling t.ex. genom Mistra Urban Futures, som jag skrivit om tidigare. På Svenska Stadskärnors årskonferens i Västerås i veckan presenterade några arkitekter ”Den perfekta stadsdelen”.

Från tryggt till flexibelt
Jag hade ingen möjlighet att åka på konferensen, men de viktigaste budskapen fann jag på en hemsida med den anspråkslösa titeln www.denperfektastadsdelen.se (länk nedan). På några slides listar arkitekterna de viktigaste aspekterna för att få en fungerande stadsdel. Man nämner t.ex. trygghet, placering, lokalstorlek, att närmarknaden styr, flexibilitet och att anpassa utbudet efter ändrade behov.

Logistik, klimat, internet…
Det som förvånar 2014 är att ingen av de tjugo huvud- och underrubrikerna i presentationen knyter an till logistikfrågan, klimatfrågan, förändrade inköpsvanor med internethandel osv. Hade jag talat i detta sammanhang hade jag pekat på den stora förändring som vi står inför och som kommer att förändra flöden, beteenden och prioriteringar hos många konsumenter.

De hade kunnat ha tio slides som nämnde:
Närtransporter med lånekärror, lastcyklar och en ny servicenäring med hemkörning.
Internethandelns behov av mellanlagring och hämtplatser.
Bilens minskande betydelse för både gods- och persontransporter.
Showroom och mötesplatser.
Nya näringars behov av både varuintag och varuutlämning när hyr-per-tidsenhet-tjänster blir mer vanliga för sådant vi tidigare köpt och förvarat.
Den cirkulära ekonomins genomslag och konsekvenser för hela kretsloppsfrågan, för återanvändning och för förlängning av produkters livslängd.
Hur de nya affärsmodellerna kommer att innebära helt nya företag med helt nya behov.
Hur returtransporter och uppgradering av varor kommer att kräva plats och skapa returflöden, som behöver utrymme och effektiva system.
Hur spårbarhet och identifiering av varor kommer att bli en förändrande faktor när varje produkt får en egen spårbar identitet och ett längre liv.
Osv.

Hoppas att jag missat det väsentliga
Planering innebär att ta höjd för några decennier, eftersom det kostar pengar att bygga om och inte tänka rätt från början. ”Den perfekta staden” verkar inte vara ens i närheten av att vara perfekt. Jag kan bara hoppas att jag missat allt viktigt i den presentation arkitekterna genomförde för de stadsplanerare som lyssnade.

Länktips: http://www.denperfektastadsdelen.se/

Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Besluta inte så mycket!

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

Äntligen lite klimatdebatt!

Plötsligt hettade det till i klimatdebatten. 23 forskare och opinionsbildare skrev på DN Debatt att ”inga beslut får tas som ökar utsläppen av växthusgaser”. (Se länkar längst ner på sidan). Men föreslår ett överordnat moratorium för klimatskadliga utsläpp, mer uppföljning och kontroll och en koppling till bandande lokala klimatmål.

23 tunga namn
Artikeln är undertecknad av ett antal akademiker och flera ledande opinionsbildare, inte minst Johan Rockström, Anders Wijkman, Karl-Henrik Robért, Stefan Edman och Pär Holmgren. Artikeln har fått många, framför allt miljöengagerade, att reagera. ”Viktigt, men fel metod” kan man sammanfatta kritiken.

Mothugg från göteborgstrio
Professorerna Azar, Kåberger och Sterner, alla vassa och kunniga göteborgsprofiler, håller med om det övergripande behovet, men underkänner metoden att varje delbeslut måste inordnas i ett moratorium. I ett samhälle, där befolkningen växer, exemplifierar man, blir förslaget ur ett demokratiskt perspektiv en onödig tvångströja. Koldioxidskatt, teknikutveckling och internationella överenskommelser är bättre verktyg, hävdar de.

Kopiera Storbritannien
Miljöpartiets Åsa Romson och Helena Leander föreslår istället att Sverige bör införa klimatregler som liknar de budgetregler och ramverk som infördes i Sverige på 90-talet, när det inte längre blev möjligt att via statsbudgeten skicka notan för reformerna till kommande generationer. En sådan princip borde finnas på miljöområdet, tycker Romson och Leander, och pekar på Storbritannien som infört en sådan lag.

Miljöministern
Miljöminister Lena Ek skriver som svar på originalartikeln att de 23 forskarna har rätt, men att deras förslag är fel väg att gå. Självständiga kommuner och landsting är viktiga att behålla, menar hon, och använder artikeln till att peka på hur tillväxt och utsläppsminskningar till synes kan kombineras och hur oeniga oppositionen är. Det är ju valår.

En ny första kammare
Själv har jag tidigare varit inne på en annan konstruktion, som skulle möjliggöra att inte bara hantera klimatfrågan, utan alla hållbarhetsfrågor, sociala, miljömässiga, rättviseaspekter etc. Om vi inrättar en ny ”första kammare” som väljs för att ta beslut kring varje lagförslag ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv, skulle vi få företrädare i riksdagen med en annan grundsyn och ett annat uppdrag. De skulle tex kunna sitta över tre mandatperioder och väljas en tredjedel varje valår, för att förnyas i lagom takt. De skulle kunna nomineras eller tom utses av universiteten i landet. Alternativt väljas två per län för att få en annan regional fördelning. Tre platser skulle kunna reserveras för de fattigaste länderna på jorden, för FN eller andra organisationer. Om vi verkligen vill ta ansvar för framtiden, skulle vi kunna inrätta en kammare som har som uppdrag att se på varje lagförslag ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv.

En röst för framtiden
Man skulle kunna kalla det välståndsriksdag istället för ståndsriksdag. En kammare med uppdraget att säkra välfärd och välstånd för de ofödda, för naturen, för framtiden och för alla dem som vi redan idag påverkar utan att ge dem möjlighet att göra sig hörda. För ett år sedan beskrev jag idén som barnens kammare, en hjärtkammare. (Se länk).

Allra viktigast är att vi diskuterar dessa frågor. Tystnaden innebär att uppgivenheten sprider sig.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/bannlys-alla-politiska-beslut-som-ger-mer-klimatutslapp/
Motargumentation: http://www.dn.se/debatt/inte-rimligt-med-overdomare-for-klimatet/
Artikel om att gå Storbritanniens väg: http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-en-klimatlag/
Miljöministerns inlägg: http://www.dn.se/debatt/ineffektivt-centralisera-klimatbesluten/
Mitt tidigare inlägg: http://christerowe.se/2013/05/nr222-vi-behover-en-hjartkammare/

I krisen ligger fröet till förnyelsen

45 procent av alla hushåll i värmländska Filipstad är ensamhushåll. Många äldre, men framför allt många unga män bor ensamma, enligt ett inslag i SVT den 11 maj 2014. Trenden tycks vara att unga kvinnor söker sig till utbildning och jobb på annan ort när de klarat av grundutbildningen, medan de unga männen stannar kvar. Finns det slutsatser att dra av detta?

Pojkar och skolan
Det finns återkommande rapporter om att dagens skola missgynnar pojkar. Möjligen delvis för att pojkars mognad och själsliga utveckling i genomsnitt brukar beskrivas som långsammare än flickors i samma ålder. Den som börjar släpa efter i skolarbetet har ju också ofta svårt att hinna ikapp. Och skolorna har dåligt med resurser att sätta in för att hjälpa enskilda elever. Resultatet blir en generation pojkar som kanske inte får eller tar chansen för framtiden. Vems ansvar det är kan diskuteras.

Svårigheter
Samhället utvecklas snabbt. Urbaniseringen och globaliseringen driver på förvandlingen. Inflyttningen till städerna är större idag än förr. Landsbygden och framför allt det helt avgörande lantbruket tappar i konkurrens- och attraktionskraft. Mindre städer och samhällen har svårt att hävda sig. Tidigare bruksorter med en dominerande arbetsgivare får svårt att klara omställningen om arbetsgivaren minskar eller lägger ner verksamheten. Uppförsbacken för de som vill stanna kvar blir svår.

Personlig nivå och samhällsnivå
Det är problematiskt att inte alla unga får chans att utveckla sin kompetens och sin framtid. På en personlig nivå, liksom för samhället i stort. Det är vår gemensamma möjlighet att finansiera välfärden som urholkas när inte varje resurs tas till vara. Ojämlikheten mellan pojkar och flickor samt mellan stadens och landsbygdens förutsättningar är också allvarliga tendenser, som vi måste hitta sätt att åtgärda.

Fröet till förnyelsen
Kunskapssamhället, som ofta talas om, kanske är nyckeln till framtiden på ett annat sätt än vi vanligtvis tänker. De forskare och andra intresserade som studerat alternativa ekonomiska modeller lyfter bland annat fram ”cirkulär ekonomi” som en framtidsväg för att minimera resurs- och energiåtgång och för att förlänga livslängden på varor som produceras. Här kan en dellösning finnas, som just fångar upp kvaliteter och nedärvd kunskap på ett nytt sätt och gör re-use, re-manufactoring och re-cycling till nyckelfunktioner. I det sammanhanget kommer specifika kunskaper att efterfrågas. Bland annat hur man gjorde förr för att skapa långsiktigt fungerande kvalitetsprodukter. I krisen ligger fröet till förnyelsen.

Femtio år bakåt – och nu?

De gångna dagarna har väckt några tankar kring idéströmningar och hur de hänger ihop.

60-talet – allt var möjligt
Grundkänslan på 60-talet var att allt var möjligt. Pragvåren -68 antydde att det fanns en ”mänsklig” variant av socialism. Månlandningen 1969 flyttade det möjligas gräns. Efter -68 sköljde en vänstervåg genom landet och världen. En generation ungdomar intresserade sig för kampen mellan det ”onda” kapitalet och de ”goda” kollektiva lösningarna. Om 60-talet hade väckt upp en slumrande ungdomskultur (Beatles, Rolling Stones…) väckte 70-talets polarisering ett politiskt engagemang hos många unga.

Du, svart/vitt och medvetenhet
Vietnamkriget både väckte medvetenhet hos en ung generation och insikten hos de äldre – insikten att världen förändras. Teknisk överlägsenhet, napalmbomber och materiel bygger inte upp ett samhälle. Men kapprustningen fortsatte. Nystartade TV2 beskylldes för att vara ”vänster” i programtablå och nyhetsvärderingar. Alternativrörelsen vaknade upp i dureformens kölvatten. Både problem och lösningar målades upp i svart/vitt.

70- och 80-tal – Löntagarfonder, fax och kallt krig
Det sena 70-talet präglades av företeelser som Tältprojektet, Meidnerfonderna och framväxten av en polsk motståndsrörelse, Solidaritet. De kommunistiska staterna motsvarade inte de höga idealen. En religiös diktatur ersatte den förre härskaren, Shahen, i Iran och de svarta dräkterna sänkte sig som en ny ridå över människors tankar. U137 körde fast i Karlskrona skärgård. De borgerliga partierna fick 6 år på sig att förverkliga sin politik. Pendeln svängde igen. Reagan och Thatcher satte dagordningen, kapitalet bar fram en politik som banade väg för de ideal som senare skulle dominera. Det blev möjligt att tjäna stora pengar på pengar. Yuppien började synas med sin kära nalle.
Framgång stavades j a g.

Datorisering, globalisering, kommunikation
90-talet blev datoriseringens årtionde. Processerna och ägarbytena speedades upp. Avregleringar skedde, efter viss tvekan gick Sverige med i EG, senare EU. Skolans bekymmer började med en kommunalisering där staten släppte ansvaret för verksamheten. Mobiltelefoni och internet dök upp. Kommunikation och information blev var mans egendom. Centralisering och effektivisering blev nyckelord. Populistiska Ny demokrati gjorde en sväng i Riksdagen och beredde väg för 2010-talets hårdare variant.

Alla blev producenter och konsumenter
På 00-talet blev gränserna mellan produktion och konsumtion otydliga på journalistikens område. Alla kunde plötsligt vara skribenter och nå ut via sociala medier. Nya format skapades när det blev möjligt att kommunicera i realtid över nätet. Smarta apparater skapade nya beteendemönster. Mängden information svällde mångfalt. Kommentarsfälten på webben började fyllas med påhopp och dumheter. Samtalsklimatet hårdnade. Fyra borgerliga partier testade en skattesänkarpolitik i regeringsställning för fler jobb och mindre bidragsberoende.

Frågan
Nu är vi här och ska förstå vart samhället är på väg. Och hur vi i EU-val och i de nationella valen ska låta oss bli företrädda. Vilket samhälle vill vi ha? Vem formar bäst detta samhälle?

Faran
En tydlig tråd går från 80-talet och fram till nu i form av individens perspektiv som går före de kollektiva lösningarna. Att tjäna pengar har varit viktigt. Egoismens kollektiva variant av gruppegoism och nationalism har blivit allt tydligare. I nationalismen lurar ett farligt vi-och-dom-tänkande som kan övergå i ett ifrågasättande av att alla ska ha samma rätt. Minoriteter exponeras och de som själva känner sig exkluderade vänder sin ilska mot andra svaga grupper. Segregeringen förstärks. Att inte vara behövd, att inte bli sedd, att ha misslyckats i en feldimensionerad skola gör inte saken lättare. Ur individualismens på ytan rimliga perspektiv öppnar sig stegvis en samhällelig avgrund, som ingen vinner på.

Ett enkelt val
Egentligen är det väldigt enkelt. Renodlad egoism fungerar inte som samhällsstruktur, men det gör inte renodlad kollektivism heller. Drivkrafter för entreprenörskap och att modigt testa olika vägar är väsentliga, liksom förmågan att se mervärden bortom de uppenbara. Valen i år handlar om vem som bäst förmår skapa ett samhälle på olika nivåer: EU, nationell, regional och kommunal, där balansen mellan olika perspektiv gör att samhället som helhet utvecklas optimalt. Utan att belasta miljön, andra människor eller framtida generationer.

 

Så får vi hela staden att må bra

Att identifiera mänskliga, naturliga och affärsmässiga resurser, att samverka och stimulera en lokal ekonomi – allt detta har under flera år testats och visat sig framgångsrikt på landsbygden. Den 25 april 2014 var det dags för den första lokalekonomidagen i förorten. Platsen var stadsdelen Gårdsten med cirka 9000 boende, en stadsdel som fått stor och välförtjänt uppmärksamhet för det utvecklingsarbete man bedrivit sedan 90-talet för att vända problem till möjligheter. Hela Sverige Ska Leva var värdar för dagen i samarbete med bl.a. allmännyttan i Göteborg genom AB Framtiden. (Länktips, se nedan).

”Leading by stepping back”
Det är nytänkande på flera plan som behövs för att möjliggöra en mobilisering av de resurser som finns i förorten. Studenterna Jenny Sjöblom och Tove Österberg presenterade sin magisteruppsats om bygdeutveckling i ett urbant perspektiv och sammanfattade mycket av det som krävs för att ta till vara lokala resurser och låta dem utvecklas. Förutom begrepp som underifrånperspektiv, öppenhet, transparens, samverkan, eldsjälar, ideellt, tålamod, mötesplatser, socialt kapital m.m. hade de ett viktigt budskap till kommunala beslutsfattare: ”Leading by stepping back”.

Lyhördhet för processen
Det är avgörande, menade Jenny och Tove, att de som sitter på formella beslutsfunktioner tar ett steg tillbaka och skapar utrymme för de initiativ som kan utvecklas. Civilsamhällets mobilisering kräver sin egen delvis informella process, som lätt störs av formella krav på beslutsunderlag, tidplaner och budgetar. När kommunen eller andra myndigheter ska samarbeta med NGO:er och medborgarinitiativ krävs extra stor lyhördhet för processen.

Livsmedelsproduktion i förorten
AB Framtiden har fått i uppdrag av kommunstyrelsen i Göteborg att ansvara för integrationsfrågan. Framsynt har man insett att ett sådant ansvar innebär att uppmuntra de initiativ, som kan skapa jobb och sysselsättning. En intressant sektor är lokalt producerade livsmedel, som dels kan främja självhushållningen men också kan lägga grunden till kommersiella verksamheter. Förstudien Stadslandet inom Utveckling Nordost AB pekade just på denna sektor som extra intressant. Det finns stora möjligheter att ta till vara markytor i förorten, betesmarker, odlingsbar mark och mark som lämpar sig för agroforestry. Det finns även välutbildade och motiverade personer som brinner för möjligheten att få använda sina kunskaper kring djurhållning och livsmedel. Inte bara pallkragar och kolonilotter, utan betydligt mer än så.

Den dolda kapaciteten
En kamelfarm är under bildande i Angered. En expert på kycklinguppfödning vill snarast komma igång med ekologisk kycklinguppfödning. Bland flera tusen intervjuade boende i förorten svarade mer än en tredjedel att de har kunskap om odling och att de gärna skulle arbeta med detta för sin försörjning. Det finns en dold kapacitet som skulle kunna tas till vara.

Fastigheterna är nyckeln, historien är kittet
Konferensen visade exempel från andra delar av landet där de boende gått samman och skapat förutsättningar för lokala verksamheter. Fastigheter är nyckel till framgång, sades det bl.a. Genom lokal finansiell mobilisering, en ideell förening som demokratisk plattform och genom att ta till vara resurser skapas förutsättningar för utveckling. ”Historien är kittet”, sades det. Dvs alla boende har kunskaper, erfarenheter och värderingar som behöver ges utrymme för att växa och tas till vara.

Hela staden ska må bra
En konferens löser inte alla problem. Men nu finns det en större förståelse hos flera verksamheter och individer hur väsentligt det är med fristående processer, som inte styrs av tidplaner, budgetar eller maktstrukturer. Extra intressant tror jag det var att höra Dan Melander återge hur man i Shanghai, Bristol, Vancouver m.fl. städer redan arbetar i denna anda. Det är inte unikt att ta till vara gräsrötternas engagemang – det är snarare en förutsättning för att hela staden ska må bra.

Länktips:
www.lokalekonomidagarna.se
www.utvecklingnordost.se
Röstånga Utvecklings AB www.ruab.se
www.helasverigeskaleva.se
Jöran Fagerlunds blogg