Category Archives: Helhetsperspektiv

Övergripande perspektiv. Hållbarheten som helhet.

Värdet av ett mellanrum

Posted on by
1

Den som går i en lövskog när solen skiner kan uppleva något fint. Hur ljus, halvskugga och skugga omväxlande spelar över marken, gräset, ansiktet. Färgvariationerna tycks oändliga, från skirt ljusgrönt  till dunkelt, obestämbart grått. Det är som om luften fylls av denna färgsymfoni och att den blir friskare att andas bara för att ljuset leker med oss. Om vi blundar kan vi dra oss detta till minnes även en gråkall januaridag som denna.

Kontraster, rytm och rikedom
På liknande sätt som naturen blir levande i kontrastrikedom, mellanrum och olikheternas spegling i varandra finns musiken som en näst intill outtömlig och ständigt tillgänglig källa till själslig rening. Det som skiljer oljudet från det vackra ljudet är musikens tydliga närvaro av mellanrum, uppehåll, och förutsägbar rytm som vi kan relatera till. Det finns säkert fler exempel på meningsfulla mellanrum än en lövskog och en vacker melodi.

Ansvarsfriheten förblindar
En porlande bäck låter som musik, trots att den strömmar kontinuerligt. De flesta industriella processer, däremot, låter precis så mekaniskt som de uppstår. Och mellanrummen, de som skapar dynamik och förväntan på nästa ton, nästa rörelse i lövverket, ses av vårt mekaniska samhälle som onödiga. Antingen fylls mellanrummen konkret igen med asfalt, eller så ignoreras mellanrummen fullständigt i det organisatoriska. Det ingen har ett uttalat ansvar för behöver ingen känna sig ansvarig för, för ansvarsfriheten indikerar att det inte är viktigt, det som ingen har ansvar för. Så spretar samhället också åt olika håll, kittet och det mellanmänskligt sammanhållande tunnas ut och kvar blir de ensamma människor som ingen längre ser.

Plötsligt syns de
Men så tränger de upp till ytan, dessa mellanrummets människor. Syns även för den blinde. Plötsligt finns världens fattigdom inför våra ögon. De sitter där i fukten och kylan och är inte längre en förbiswischande nyhetsfilm på TV från ett avlägset land. De är här. På vår gata. Mellanrummets människor måste plötsligt ”hanteras”. Någon prövar att skicka iväg dem med buss. Andra letar härbärgen. Vissa skänker en slant. Det gnager och skaver. Vårt begripliga samhälle blir en aning mer obegripligt.

Ingens ansvar
De mellanrum som vi intuitivt ser som värdefulla i naturen och i musiken tycks i samhället vara våra blinda fläckar, osynliga och samtidigt ingen som har ansvar för. Glappen i samhällets strukturer är kanske det vi på ett helt annat sätt borde iaktta och värdesätta. Eftersom de ger oss tillfälle att reflektera och upptäcka andra kvaliteter.

Det nya
Civilsamhällets vaknande resurser utgör basen för det nya: den nya ekonomin, det nya ansvarstagandet, det mellanmänskliga samhället. Istället för konkurrens och strikta gränser kommer nu relationsekonomin, där samverkan är viktigare än konkurrens. Där var och en blir värdefull för helheten. Vinst som uppstår ur gemensam nytta, inte på andra människors eller på miljöns bekostnad.

Bubblan spricker nog inte, eller?

Posted on by
Reply

I helgen läste jag Mattias Hagbergs tankeväckande artikel i GP om debatten i Tyskland om den ekonomiska och politiska krisen. (Länk till artikeltexten, se nedan). Analysen hos ett antal tyska debattörer tycks landa i risken att den politiska nivån i våra demokratier håller på att underordnas de stora finansiella aktörerna. I tur och ordning har inflation, statlig upplåning, privat skuldsättning och statliga övertaganden av bankskulder täckt upp för en ständigt tilltagande ekonomisk kris, menar t.ex. Wolfgang Streeck. Tillväxten har skett med hjälp av konstgjord andning. Streeck hävdar t.o.m. att bubblan har spruckit.

Demokratins ställning i relation till ekonomin
I Sverige finns inte utrymme för den typen av diskussion. Vi tycks bara ha plats för en sanning i taget. De politiska partierna tror sig inte kunna vinna röster på att tala om krisen mer än som ett avlägset hot som den kloka (egna) politiken lyckats hålla på avstånd. Att politiken underordnas kapitalet är det ingen som har intresse av att diskutera. Att detta i sin tur blir ett demokratiproblem är ännu mer avlägset att föra fram. Inte ens main-stream-media tar upp detta eftersom en sådan debatt skulle rasera tilltron till det pågående politiska samtalet, där journalistiken har en roll och politiker en annan. Ingen har intresse av att reducera betydelsen av det man gör och gjort.

Vilket perspektiv ska råda?
Mattias Hagberg landar i en fråga om vilket perspektiv som till slut blir rådande: finanskapitalets eller medborgarnas? På så sätt påminner frågan om Edward Snowden-affären. Där handlar det om statens behov av att skydda sig mot terrorism genom storskaligt informationsinhämtande kontra individens frihet och rättigheter. De strukturer som var tänkta att bygga upp ett stabilt samhälle raserar på skilda sätt, ekonomiskt respektive på frihetens område, fundamenten för det samhälle de föddes ur. Marknaden och maktens mekanismer slukar demokratin.

Kedjebrevsekonomi
Hur kunde det bli så här? Vad har gjort att det politiska manöverutrymmet idag begränsas av anonyma finansinstitut? Hur hamnade välfärdsbygget i händerna på kortsiktiga ekonomiska intressen? Enligt Mattias Hagbergs artikel och Wolfgang Streeck går det tillbaka till Reagan och Thatcher, som ju införde nyliberal lagstiftning, där marknaden gavs fria tyglar. Min tolkning är att begreppet vinst blev viktigare än välfärd. När många blir rika skulle det gynna alla. Drivkraften skulle vara att individer vill bli rika. Den rike kan köpa tjänster, som den ännu inte rike kan leverera. Som ett samhällets kedjebrev, där alla skulle tjäna på att någon annan också ville bli rik.

Vinsten framför allt
Miljöhänsyn, mänskliga hänsyn och ansvarstagande var underordnade vinstintresset. Genom att tjäna pengar på pengar istället för på varor och tjänster förstärkte de finansiella aktörerna sitt försprång. Förmögenheter behövde inte längre uppstå genom fysiskt arbete. Det räckte att ha rätt i en prognos om värdeutveckling på en aktie. Hjulen snurrade fortare och fortare.

Sanningen lär komma fram
Eller också är allt detta vanföreställningar och skeva beskrivningar. Verkligheten är kanske fortfarande begriplig. Politiker har eventuellt fortfarande makten. Kapitalismen har ännu inte grävt sin egen grav. Greklands kris är inte ett symptom på något större. Skuldsättningen i de västliga demokratiernas offentliga och privata ekonomier är inget problem. Framtiden är ju per definition oändlig. Business as usual är fortfarande det som majoriteten av alla ekonomer sätter sin tilltro till. Bubblan spricker inte. Oändlig tillväxt är möjlig. BNP är det bästa måttet på vår utveckling.
Eller inte.

Länktips:  http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2014/01/vagen-till-krisen

Upphandling är ett utmärkt verktyg!

Posted on by
Reply

För att nå en utveckling vi kan kalla hållbar måste de produkter och tjänster som produceras kunna kallas just hållbara. Inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt och miljömässigt och på alla sätt måste tjänster och produkter kunna ingå i ett balanserat system.

Överskottsvärden
Olika modeller och instrument används för att särskilja produkter på detta sätt. Miljömärkningar är väl de som konsumenter känner till mest. På teorisidan talar man om cradle-to-cradle eller hänvisar till fyra systemvillkor osv, men det handlar om produkter som inte tär på resurserna, inte smutsar ner, som kan ingå i ett kretslopp, som inte leder till onödigt stor energianvändning, som inte vidgar orättvisorna i samhället utan som istället tillför överskottsvärden till samhället. Värden som kan bygga en hållbarhetsbuffert, där så krävs.

Viktigt att ställa rätt krav
För att få fram dessa ”goda” produkter och tjänster krävs att de efterfrågas. Någon måste vilja ha bananer som inte skadar plantager och plantagearbetare. Någon måste vilja köpa justa kläder, där produktion, förädling och varje led i klädesplaggets livscykel undviker att skada jord och människor – tvärtom måste det finnas över-nyttigheter med varje tillverkning, som kan kompensera för ofrånkomlig resursbelastning t ex när det gäller transporter.

Det offentliga kan visa vägen
Efterfrågan på justa produkter är således avgörande. Att någon vill köpa och betala för rätt kvalitet. När inköp formaliseras i lite större skala kallas det upphandling. Varor och tjänster till ett sammanlagt värde per år av  600 miljarder kronor upphandlas av kommun, stat och landsting. Med så stora upphandlingsvolymer kan naturligtvis det offentliga ställa långtgående krav på de företag som ska leverera.

I våras knöts stort hopp till Anders Wijkmans utredning
Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, presenterade en viktig utredning i våras, där han föreslog en rad åtgärder för att använda upphandlingsinstrumentet på ett bra sätt. (Jag har skrivit om detta tidigare – se länk nedan). Tyvärr fann Anders Wijkmans tankar inget gehör hos Stefan Attefall, ansvarig minister. Istället har, som jag skrivit om nyligen, regeringen beslutat att avveckla de fungerande statliga stöden på upphandlingssidan, t ex Miljöstyrningsrådet, som haft en viktig roll för att visa kommuner hur de kan ställa krav på miljöriktiga produkter inom ramen för LOU, Lagen om Offentlig Upphandling.

Bevare oss för ohämmad frihandel
Pendeln svänger nu istället åt andra hållet. Herrar Reinfeldt och Bildt bereder vägen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. I ett frihandsavtal anstränger man sig att eliminera ”handelshinder”. Handelshinder är t ex att kräva att produkter tagits fram på ett miljömässigt optimalt sätt, utan att direkt eller indirekt ödelägga regnskogen etc. Och för att minimera tron på vad offentlig upphandling skulle kunna medföra av positiva effekter på miljön och för en hållbar utveckling dyker en artikel upp i DN (2013-12-10) författad av en docent och en doktor från Umeå, som på fullt allvar hävdar att varje krav på miljöprestanda i samband med upphandling motverkar sitt syfte. (Länk se nedan).

Först skapa problem, sedan (kanske) försöka rätta till dem…
När man läser artikeln inser man hur forskningen i Sverige många gånger missar uppenbara och nödvändiga helhetsperspektiv. I sin artikel tar författarna Lundberg och Marklund upp mätbara miljöeffekter som skulle kunna härledas ur den offentliga upphandlingen. ”Miljöeffekterna kan rentav bli negativa”, skriver man, och föreslår att myndigheter ska avstå att ställa miljökrav i upphandlingen för att på så sätt frigöra resurser som skulle kunna användas för miljöförbättrande åtgärder (!) Dvs i klartext: man föreslår på fullt allvar att myndigheter ska köpa produkter som orsakar miljöproblem, så att det offentliga kanske får resurser över att senare åtgärda de problem som upphandlingen och produktionen orsakat!

Logisk kullerbytta? En dålig dag på jobbet?
I praktiken argumenterar författarna för en hållning, där det aldrig lönar sig att ställa kvalitetskrav. Varje sådant krav slår omedelbart tillbaka, hävdar man och skriver: ” När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.”
Men det resonemanget kan ingen någonsin ställa krav på någon produkt och räkna med att på sikt bidra till en bättre värld. Barnarbete? Djurrättslagar? Mänskliga rättigheter? Kemikaliefri odling? Ekologiska produkter? Nej, enligt författarnas logik kommer den typen av krav aldrig att kunna få genomslag eftersom konventionella produkter alltid blir billigare.

Man glömmer förändringsprocessen
När man i artikeln diskuterar livsmedelsmarknaden blir resonemanget ännu märkligare. Så här motiverar man att de offentliga aktörerna ska avstå att köpa ekologiska livsmedel: ”Forskningen visar också att de privata konsumenternas efterfrågan på ekologiska livsmedel är mer priskänslig än den på konventionella livsmedel. Det uppstår en motverkande effekt bland privata konsumenter. För livsmedelsmarknaden håller alltså inte de argument som används för att motivera grön offentlig upphandling” .
Ingen diskussion förs i artikeln om förändringsmekanismer, vad som får producenter att tro på möjligheterna att ställa om från konventionellt till ekologisk produktion, ingenting om inpendlingseffekter, ingenting om jämförelsetal med Danmark, där andelen ekologiska produkter är avsevärt större (och varför?) osv. Forskarna reducerar hela frågan till en ”lägsta-pris-rationalitet” där samhällsnyttan med ekologisk produktion lämnas därhän. Tvärtom påstår man att ”en myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem.” Att våra eskalerande miljöproblem ingår i samhällsuppdraget har tydligen inte fallit författarna in.

Inget tvång – ännu
Till författarnas försvar ska sägas att de lyfter några problemområden, som behöver uppmärksammas. Jag drar en helt annan slutsats av det de skriver, men visst är detta ett problem – att det är frivilligt att leverera justa eller ojusta produkter: ”En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt.”
Den dag vi kan exkludera miljöförstörande verksamhet i upphandlingen har vi kommit en bra bit på väg.

Länktips: Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/gron-offentlig-upphandling-har-ingen-effekt-pa-miljon/

Om Anders Wijkmans utredning: http://christerowe.se/2013/03/nr197-inte-billigast-till-varje-pris/

Anders Wijkmans debattsvar: ”Kategoriska påståenden alltid fel” http://wijkman.se/articles/

Miljöstyrningsrådets debattsvar: ”Hållbar upphandling är ett viktigt verktyg…” http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Press/Pressmeddelanden/Hallbar-upphandling-ar-ett-viktigt-verktyg-i-arbetet-for-en-god-miljo-och-en-battre-halsa-/

Den nya berättelsen börjar med oss själva

Posted on by
2

En vän föreslog en länk häromdagen till en intressant artikel i the Guardian. Det känns som att vi börjar närma oss en kritisk massa av människor som inser att ”Så här kan vi inte ha det”. Ropen på alternativa berättelser om ett alternativt samhälle duggar tätt.

Vem har den nya berättelsen?
Jo Confino på The Guardian skriver den 23 november 2013 (länk se nedan) om avsaknaden av heltäckande och trovärdiga alternativ som kan leda oss och utvecklingen framåt. Tillspetsat och retoriskt frågar han sig och oss: Who among you is really able to convincingly describe a world which is both economically prosperous and has conquered the numerous challenges of runaway consumption, population growth, climate change, extreme poverty, resource scarcity, ecosystem collapse and the loss of biodiversity?

Bortom en mekanistisk syn på världen
I sin artikel återger Jo Confino ett par tänkare som utvecklar paradigmskiftets aspekter. Han återger John Fullerton, som i sin tur citerar Dana Meadows: ”Dana Meadows suggested that the most important leverage point for enabling system change is to change the paradigm, or belief structure, within which a system operates. We must evolve beyond the outdated mechanistic worldview and impossible exponential growth paradigm which defines contemporary economics and finance, to a regenerative paradigm grounded in the holistic ecological or living systems worldview of contemporary science.”

Ropet på en heltäckande framtidsbild missar en utgångspunkt
En artikel i The Guardian kan aldrig bli heltäckande och heller aldrig ge full rättvisa åt vad andra personer tänker, men min åsikt är att Jo Confinos artikel missar en viktig utgångspunkt – trots en helt riktig perspektivförskjutning och insikt om att vi måste tackla dagens återvändsgränd på nya sätt.

Så här är det
Den oreglerade finansmarknaden och den därmed sammankopplade dogmen om evig tillväxt har gett oss ett samhälle med extremt ökande förmögenhetsklyftor, ett överutnyttjande av jordens resurser, ett hänsynslöst åsidosättande av naturens fundament samt en dominerande syn på människan och världen som leder oss fel i varje beslut. Inte förrän varje människa själv tar ställning finns förutsättningar för det nya paradigm som Jo Confino efterlyser.

Vinstmaximeringens avigsidor
Sju, snart nio, miljarder människor har framtiden i sina händer. Dagliga beslut i livet kommer att avgöra hur skickliga vi blir på att skapa den värld som tillåter oss att leva i balans med förutsättningarna och bygga en välfärd som inte raserar mer än den bygger upp. Den välfärd som tar sin utgångspunkt i vinstmaximering har visat sig medföra svårartade problem på varje område: socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Till och med det kulturella sammanhållande kitt, som under årtusenden vuxit fram och just sammanhållit våra samhällen riskerar att krackelera i svallvågorna efter den materiella jakt på välstånd som livet tycks ha reducerats till.

En annan story att berätta
Så visst har Jo Confino rätt när han efterlyser en god historia att berätta, a good story. Vi behöver en annan historia att berätta som inte utgår från att evig materiell tillväxt löser alla problem. Men det är inte en vision som behövs, ytterligare en framtidsbild av hur allt borde vara. Det som behövs är att vi återberättar det som redan har hänt. Det är när det har hänt i företaget, i föreningen, i samhället, i regionen, som det blir intressant att lära av.

Därför är utgångspunkten fel. Det börjar inte med en story att berätta. Det börjar med att vi gör världen mer hållbar genom att vi i det dagliga gör det rätta.

Länktips: http://www.theguardian.com/sustainable-business/sustainability-movement-fail-future

Mandela, solidaritet och varför moderaterna tiger

Posted on by
Reply

Nelson Mandela har gått ur tiden. Som symbol för försoning och för alla människors lika rätt kommer han att leva vidare. Nelson Mandelas kamp mot apartheidsystemet fördes på många plan. Hans 27 år i fängelse, huvudsakligen på Robben Island, blev ett stort fysiskt och symboliskt offer för kampen mot den vita övermakten. Sverige tog politiskt och på gräsrotsnivå ställning mot apartheid och agerade för att isoleringen av Sydafrika skulle bli framgångsrik.

Apartheid och att Mandela satt i fängelse var icke-frågor för moderaterna
Flera av de svenska storföretagen, Sandvik, ASEA, Volvo, Scania m.fl hade ekonomiska intressen i Sydafrika under 1970-talet och framåt. På olika sätt agerade de svenska företagen i strid mot folkflertalets önskan om att Sydafrika skulle isoleras ekonomiskt. Konsekvent röstade moderaterna emot varje förslag att bojkotta den sydafrikanska regimen. De ekonomiska intressena och den politiska stabiliteten i Sydafrika var viktigare för moderaterna än möjligheten att avskaffa rasåtskillnadspolitiken.

Business går före rättvisa
Under 20 år stödde Sverige ANC både officiellt och på gräsrotsnivå via organisationer som ISAK (Isolera Sydafrika-kommitén). Samtidigt såg Thatcher och Reagan ANC som terrorister och de svenska moderaterna ställde sig bakom den synen. Business var viktigare än rättvisa. Vi ser paralleller till dagens ställningstaganden. Sveriges moderatledda regering har formella avtal med Storbritannien och USA på informationsområdet och man ser FRA som ett organ som skyddar och bevarar strukturerna.

Det är många konstigheter nu
Vårt behov av en fungerande säkerhetstjänst får legitimera filmbranschens korståg mot fildelare och att övervakning/avlyssning systematiskt används för att avlyssna t o m  toppolitiker. Vad Carl Bildt tycker om att Angela Merkel  har blivit avlyssnad har vi aldrig fått veta. Den twittrande utrikesministern använder gärna IT-utvecklingens fördelar, men vad han tycker om dess nackdelar får vi aldrig höra.

Snowden, Mannings, Telia Sonera och Assange
Sveriges moderatledda regering uttrycker ingen som helst tacksamhet för det offer Edward Snowden gjort, när han offrat sin personliga frihet i utbyte mot offentliggörande av alla de avlyssnings- och  övervakningsprojekt som pågår, där övervakningen inte står under demokratisk kontroll. Bradley Mannings följde sitt samvete och släppte information om övergrepp i Irak. Han riskerar nu många år i fängelse. Sveriges regering tiger. Att av moraliska skäl berätta om systematiska övergrepp är inget Sveriges regering ser som positivt. Att Telia Sonera hjälper korrupta regimer i Asien att övervaka sina egna befolkningar är inget Sveriges regering bekymrar sig över. Det är Sveriges krav på Wikileaks-grundaren Julian Assange som gör att han tvingats ta sin tillflykt till en ambassad för att inte riskera att bli anhållen och möjligen utlämnad till USA.

Solidaritet
Solidaritet var t o m namnet på en stark förändringskraft i Polen och ett begrepp som levde i var mans tankevärd för 30-40 år sedan. Idag är solidaritet ett sällan använt begrepp. Hur kommer det sig? Där Olof Palme, FNL-rörelsen och ISAK, möjligen blåögt och alltför okritiskt, solidariserade sig med förtryckta människors kamp agerar nu fyrtio år senare Reinfeldt och Bildt i totalt motsatt riktning.

Vägval: storkapital eller ren natur
Idag är det solidaritet med naturen, med vår egen jord och med framtida generationer som står på dagordningen. Fler och fler inser att vårt sätt att hantera grundvalen för livet på jorden är på väg att skapa irreversibla förändringar för djur och växter och för samspelet mellan luft, vatten och solljus i det vi kallar biosfären. Användandet av onaturliga ämnen i produktionen håller på att förgifta planeten och förändra förutsättningarna för allt liv. I vägvalet mellan att skapa lönsamhet för storskalig industri och att solidariskt ställa upp för kommande generationers rätt till naturligt producerade livsmedel, rent vatten etc ställer sig den moderatledda regeringen på industrins sida, bl a genom att aktivt arbeta för ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TPP – en katastrof om det genomförs
Det frihandelsavtal som nu diskuteras mellan EU och USA skulle göra det mycket svårare att ställa krav på GMO-fri produktion, ekologisk produktion och tydlig ursprungsmärkning. Det är ju dessutom så att 12 länder runt Stilla Havet just nu förhandlar om ett avtal, TPP, (se länk nedan) som i ett slag skulle göra det möjligt för de stora företagen att stämma stater (och i förlängningen EU). På fullt allvar diskuteras en begränsning av staters möjlighet att via lagstiftning tvinga företag att bete sig hållbart. Det är viktigt att dessa vägval för Sverige, EU och världen diskuteras. Moderaterna tycks helt ointresserade av detta.

Solidariteten växer
Vi behöver en Mandela-solidaritet med jorden, med framtiden och med allt det levande som inte har någon talan. Och vi behöver ett samhälle där våra folkvalda på ett inkännande och konsekvent sätt speglar, uttrycker och utvecklar den empati och de värderingar folkflertalet står bakom.

Länktips: TPP i the Guardian: http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/19/trans-pacific-partnership-corporate-usurp-congress

Aftonbladetartikel om moderater och apartheid: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17975195.ab

Staten, media och individens rätt

Posted on by
Reply

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

Upphandlingsstöd blir en regional fråga

Posted on by
Reply

Jag skrev nyligen om bekymret att staten lägger ner Miljöstyrningsrådet. (Länk se nedan). Det är inte mindre av kompetens på upphandlingssidan som behövs – det är mer. Det är genom att ställa rätt krav: tekniska, kommersiella, miljömässiga, helhetsanpassade, LCC-baserade, med hänsyn till CSR-krav osv, som vi får rätt produkter på marknaden och duktiga leverantörer som bygger det samhälle vi vill ha.

En illustration
Detta citat hittade jag i IRETI:s nyhetsbrev nr 42 som jag nyligen tog del av: (Se även länk nedan).
” Upphandlingsunderlag vid Offentlig upphandling
De lagstadgade upphandlingarna (LOU) är ett ständigt återkommande källa till problem. Företagen upplever att framförallt upphandlingsunderlagen många gånger är så dåliga, så omfattande och felprioriterade att man inte ens bryr sig om att försöka lämna in ett anbud.”

Höjd kompetens ger bättre lösningar
IRETI är en organisation som ger stöd och utvecklar exportmarknader för västsvenska företag som har produkter och kunnande kring biobaserade bränslen. Hemmamarknaden är naturligtvis viktig för de flesta av dessa företag. Och om inte den offentliga sektorn förmår formulera rätt upphandlingsunderlag riskerar naturligtvis viktiga kvalitetsaspekter, livscykelperspektiv, prestanda och ”value-for-money”-faktorer att prioriteras ned. Kvalitet brukar ofta kosta något mer, men å andra sidan också ge långsiktiga fördelar.

Mer kompetens
Vi behöver duktiga inköpare och upphandlare, som förstår hur de  ska gå till väga för att använda sin roll på rätt sätt. Både i den privata sektorn och i den offentliga. Det är inte mindre av stöd, utbildning och framgångsmodeller som behövs, det är motsatsen. Just därför är det så förödande att de statliga organ som specialiserat sig på upphandlingsstöd läggs ner.

Svårigheter
En dellösning är naturligtvis att satsa på vidareutbildning på bred front. Samtidigt är det svårt i alla organisationer att få gehör för kostnader som ligger utanför de reglerade och förutbestämda. Det kommer inte att bli lätt att skapa en kontinuitet i en utbildningsverksamhet som ska agera på en konkurrensutsatt marknad. Plötsligt blev uppförsbacken lite brantare.

Regionerna viktigare än vi tror
Det verkar som om det nu blir lokalt och regionalt som vi måste hitta samverkansformer och bygga upp stödfunktioner utifrån de behov som identifieras. Det är regionerna som har ansvaret för att helhetssynen utvecklas och framtidssäkringen av våra företag garanteras. Vi är gynnade i Skåne och i Västra Götaland, som har politiskt styrda regioner, där det finns utrymme för olika initiativ. Resten av Sverige får hoppas på sina respektive kommunalförbund och landsting, att de förmår tackla framtidsfrågorna på ett proaktivt sätt.

Länktips: http://christerowe.se/?p=3016

och http://ireti.se/

Långsiktigheten kräver en första kammare

Posted on by
Reply

”På 80-talet var framtiden fortfarande möjlig. Idag är framtiden omöjlig.” Någonstans snappade jag upp denna tanke de senaste dagarna. Har vi kört vilse i samhällsbygget? Några drog iväg med all rikedom, kvar blev de strävsamma, de uppgivna, de fattiga. Kapitalismen vann. Det vi ser nu är början på det postkapitalistiska samhället.

Gå vidare till Västerlånggatan
Inkomstklyftorna inom länder ökar. De rika skor sig, de utan resurser hamnar allt längre efter. De som byggde hotell på Norrmalmstorg vann. Resten passerade i bästa fall GÅ och inkasserade 4000, eller hamnade i Fängelse med högt belånade fastigheter. Monopolspelet som en illustration till hur vilse vi körde.

Staten borde vara bäst på att tillhandahålla det gemensamma
Inte blir man mer uppmuntrad när man hör Hans Abrahamsson, fredsforskare från Göteborg, berätta om hur samhället nu förändras ute i landet. (Länk se nedan. Föredraget är långt, men intressant).  Man får intrycket att vårt samhällskontrakt inte längre gäller. Kontraktet som handlat om att vi alla bidrar till det gemensamma via skatten och också åtnjuter rättvis fördelning av samhällsnyttiga funktioner, som betalas med skatten. Vi betalar för ett försvar, en polis, en sjukvård, en skola, en kostnadsfri utbildning, en infrastruktur och allt annat som staten/myndigheterna borde vara bäst på att tillhandahålla.

Annorlunda samhälle
Försvaret har stöpts om till oigenkännlighet. Sjukvården är så ”effektiviserad” att sjuksköterskor hellre arbetar i Norge. Skolan lyckas inte, trots många duktiga lärare, att ge alla barn en bra start i livet. Tågunderhållet är eftersatt och snart har vi en vinter här igen, då tågen kommer att få svårt att hålla tidtabellen. Kontoren för post, bank och andra myndigheter har nästan försvunnit. Samhället ser annorlunda ut jämfört med för 30 år sedan.

Nya regler
Vi behöver en ny rollfördelning, nya spelregler, en optimism och ett nytt samhällskontrakt. Idag är fokus på det korta perspektivet. Vinstresultat, nästa val, nästa löpsedel. Istället behöver vi ledare som tar helheten som utgångspunkt, vår tids stora utmaningar och hur vi som samhälle, som medborgare och delaktiga i vår egen framtid ska skapa välfärd utan att samtidigt förstöra förutsättningarna för andra, för kommande generationer och för miljön.

En ny första kammare ?
Man skulle kunna tänka sig en återinförd första kammare med kunniga personer som väljs in på 12 – 15 år och vars mandat handlar om att tänka långsiktigt och säkerställa att fyra-års-politikernas beslut harmoniserar med de långsiktigt hållbara parametrarna.

Länktips: Föreläsning med Hans Abrahamsson om den stora omdaningen (fr november 2013). https://www.youtube.com/watch?v=KTz-xQd0xQw&sns=fb

Det är människor som är kompetenta

Posted on by
1

Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).

Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?

Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?

Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.

Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.

Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446

Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/

Var finns engagemanget?

Posted on by
3

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.