About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Norrmän kör elbil – vad kan vi lära?

Posted on 13 oktober, 2014 by Christer Owe

Norrmännen kör mer elbil än svenskarna. Varför? Och vad tycker de om detta? Är de mer moderna än vi svenskar? Kör de på ett annat sätt när de har elbil? Finns det något att lära av den norska elbilsutvecklingen?

Sorterad och kvalitetssäkrad information
Det är givande att regelbundet få nyhetsbrev om sådant man är intresserad av. Kvalificerade urval ur det stora flödet av nyheter, information och reklam. Ofta med intressanta kommentarer och länkar till mer fakta eller till källmaterial. Jag får ett sådant med den korrekta rubriken ”Omvärldsanalys av energieffektiva vägfordon”. Varje gång något riktigt intressant för den som vill se hur utvecklingen ser ut för bränsleceller, batterier och andra tekniker anpassade för vägtransporter.

Norska elbilsanvändare svarar på frågor
Nu handlade det om Norge och elbilarna. Om hur det är privatpersoner som köper elbil i Norge, inte företag som i andra länder. Av de 1721 tillfrågade, 8 % av alla ägare av batteribilar, var det 28% som valde elbil som andrabil. Hela 67%, två tredjedelar, ersatte en bensin- eller dieselbil när de köpte en batterielbil. Endast 3% valde en batterielbil som första bil. (Vad de resterande 2% svarade framgår inte).

Var laddar man?
Laddningen av elbilar är ständigt en fråga. I den norska enkäten svarade de flesta att de laddar bilen dagligen hemma (65%) eller på jobbet (15%). Vanlig laddning på offentlig parkeringsplats används veckovis av ca 20%, och snabbladdning av ca 6-7%. Just detta senare är intressant eftersom det i debatten ofta handlar om hur infrastrukturen ska se ut längs de stora vägarna och hur snabbladdningskapaciteten ska garanteras. Ändå är det relativt få i Norge som utnyttjar snabbladdning, trots att den finns tillgänglig.

Bilägandet bekräftas genom åsikter – man står bakom sitt val
Det är intressant att jämföra vad olika bilägare anser om för- och nackdelar med batterielbilar. I enkäten tillfrågades även 2241 bilägare ur Norges Automobilförbund, som i dagsläget inte ägde en batterielbil. De olika svaren illustrerar hur man ser på elbilar. Mer än 50% av de som inte äger en batterielbil anser räckvidd och brist på laddinfrastruktur som en nackdel. Av batterielbilsägarna var det bara 20% som såg detta som en nackdel.
80% av batterielbilsägarna anser att de låga operativa kostnaderna som en fördel. Endast 20% av de som inte är batterielbilsägare såg den fördelen. En överväldigande majoritet, 87%, av de som äger en batterielbil vill köpa en ny batterielbil nästa gång de ska köpa bil.

Kör man annorlunda med elbil?
Nära 2/3-delar (60%) av elbilsägarna ändrade inte sitt resande efter inköpet. 20% ökade sitt hushålls resande medan 6% minskade sitt resande. Ökningen kan bl.a. förklaras med att relativt många elbilar används som andra-bil, vilket naturligtvis leder till ett ökat resande. Den genomsnittliga ressträckan med en batterielbil är lika med den för bensin- eller dieselbilar, cirka 1500 mil per år.

En miljöaspekt vi borde tänka på
Farten på de norska vägarna är generellt lägre än på de svenska. Det leder till bättre bränsleekonomi för alla fordon, inte bara elbilar. Den som kört på de norska vägarna förstår varför. Omkörningar är ofta helt otänkbara. Om livet går ut på att imponera på sina medresenärer eller -trafikanter kan motorstarka bilar egentligen bara göra nytta efter stopp vid rödljus eller i branta uppförslut. Rytmen blir säkert annorlunda när de flesta anpassar sin körning till varandra.

Smarta elnät
En annan möjlighet elbilsutvecklingen innebär är att de smarta elsystemen kan bygga på lagring av el när elanvändningen är låg, t.ex. på de nätter det blåser. Takten i omställningen blir intressant. Och vi borde absolut lära av norrmännen för att tänka rätt från början.

(Tack, Magnus Karlström, för ditt nyhetsbrev OMEV).

Länktips: Enkäten i sin helhet: http://bit.ly/1CdFCvy

Framtidsoperatören och systemperspektivet

Posted on 8 oktober, 2014 by Christer Owe

Svenska Mässan i Göteborg ligger centralt i staden och det är något man aktivt använder när mässor och konferenser ska säljas in. Under de stora evenemangen höjs hotellrumspriserna rejält. Bokmässan är ett 30-årigt fenomen och under året genomförs flera fackmässor med uppenbart gott resultat. Nyligen var jag på Scanautomatic Processteknik. Inte för att jag kan branschen, utan just för att jag inte kan branschen.

Att scanna en bransch
På en dryg timme hinner man se mycket. Kända varumärken, vad företagen anstränger sig att sprida av budskap och profilering, vad besökarna tycks intresserade av och mycket mer. Ofta försöker jag titta på de montrar som inte är placerade i de optimala lägena. Där man kan hitta morgondagens teknik, kanske uppstartsföretag, eller verksamheter som inte ens är företag. Så var det även denna gång.

En ny app
Framtidsoperatören kallar de sig, några forskare från Luleå och Chalmers som på en direkt fråga primärt inte ser sig som företagare, utan just som forskare. Jag förstår vad de utvecklat och visar upp i sin monter, och inser hur snabbt utvecklingen rör sig. Forskarnas app fungerar som en generell docknings-, rapporterings- och kommunikationsenhet. Istället för att leta rätt på manualer, pärmar eller instruktioner, finns allt tillgängligt genom app:en. Tänkt för industrin, gruvor, processindustri m.m. men jag frågar om de tänkt på andra branscher – hemtjänsten, sjukvården etc, där tillgänglig information kan öka säkerheten och förkorta den tid det tar att kontrollera uppgifter. Forskarna tänker sig nog ändå att det är i industrin som denna lösning passar bäst.

Systemnivån
Frågan är hur synergier mellan olika samhällsområden bäst tas till vara. Om industrin ser nyttan med en produkt – vem ska säkerställa att möjliga och samhällsnyttiga synergieffekter tas till vara? Och vem ska bevaka systemperspektivet så att nya produkter och lösningar bidrar till att helhetslösningarna inte blir utvecklingsmässiga återvändsgränder?

Länktips: http://framop.blogspot.se/p/om-projektet-about.html

Politiska lärdomar från Danmark: Ett större vi

Posted on 5 oktober, 2014 by Christer Owe

Politik handlar om att söka stöd för sina idéer genom att i första läget beskriva problem och att presentera lösningar på ett sätt som sammanfaller med medborgarnas önskade eller outtalade förhoppning om utveckling på olika nivåer. I andra läget handlar politiken om att – när tillfälle ges – förverkliga det man beskrivit. I tredje läget handlar det om att omformulera problem och lösningar i takt med att samhället, omvärlden och tidsandan förändras.

Medelklassen försvinner
Vi ser hur utvecklingen och maktmedlen glider politikerna ur händerna. Inkomst- och förmögenhetsutvecklingen skapar allt större klyftor på alla nivåer. I USA har the american dream varit den motor som hållit medelklassen motiverad att ”snart…, snart lyckas även jag…”. I realiteten krymper medelklassen och stora delar av befolkningen ser inte hur de ska klara vardagen på endast ett – lågbetalt – jobb. Drömmen blir en mardröm.

Förväntningar på danska socialdemokrater
På ett annat plan och i ett mer närliggande land kraschar drömmen om det rättvisa samhället. Efter dryga decenniet i opposition fick plötsligt de danska socialdemokraterna möjlighet att bilda regering 2011. Uppdämda förväntningar hos kärnväljarna var både tydliga och stora. Nu skulle den borgerliga politiken korrigeras, Dansk Folkepartis inflytande på olika områden skulle begränsas. Jämställdhetsreformer som två obligatoriska pappamånader skulle efter decenniers kamp äntligen förverkligas.

Det gäller att hålla idédebatten levande
Idag har stödet för de danska socialdemokraterna krympt ihop rejält. Kärnväljarna känner en stor besvikelse. Dels för att den ekonomiska politiken enligt den borgerliga modellen fortsatte även under (S), dels för att symbolfrågor som pappamånaderna inte genomförs. Vilsenheten blir stor när varken realpolitik genomförs eller symboliska vägval inträffar. Det gäller att leverera det som väljarna förväntar sig. Bland annat genom att föra debatt på flera plan samtidigt: realpolitik, idéer och visioner. Mycket tyder nu på att Dansk Folkeparti kan bli Danmarks största parti vid nästa folketingsval. Inte för att de nödvändigtvis har den bästa politiken i folkets ögon, utan som en reaktion på att de ”gamla” partierna inte förmår motsvara förväntningarna. (Länktips: se nedan).

Lyhördhet, relevans och rättvisa
De svenska socialdemokraterna har i decennier vunnit stöd genom att stå upp för ett rättvist samhälle. I takt med att flera gamla orättvisor har eliminerats och nya orättvisor har dykt upp där de gamla lösningarna inte längre är relevanta finns det en uppenbar risk att de svenska socialdemokraterna hamnar i en liknande utförsbacke som de danska. Om man inte lyckas beskriva samtiden på ett korrekt sätt – lyssna på rörelsen hette det förr – och framför allt om man inte presenterar och genomför förändringar som uppfattas som relevanta och rättvisa för en stor del av befolkningen kommer man att tvingas se på när missnöjespartier får stöd för mer eller mindre populistiska, kortsiktiga eller segregerande lösningar.

Vi måste skapa utrymme för det samhälle vi vill ha
Ju mer komplex världen är, desto viktigare blir det att fördjupa kunskapen om hur samhället bäst förändras. Journalister har ett stort ansvar i att ställa rätt frågor. Men vi har alla ett ansvar att bidra till att möjliggöra för våra politiker att lägga fram de förslag som kan göra att utvecklingen går i önskad riktning. Det finns inga quick-fix-lösningar som löser de problem samhället står inför. Det är inte genom att förbjuda fattigdom som vi slipper se tiggarna på trottoaren.

Det gemensamma vi:et och samtalets betydelse
Det goda samhället formar vi genom våra handlingar och genom att vi visar i våra dagliga ställningstaganden vad som är viktigt, samt genom att samtala om det, som vi hjälper våra folkvalda att bygga det samhälle vi vill ha. Som vanligt ligger lösningen på en helt annan nivå än där problemen uppstått. Tydliggör det gemensamma vi:et och möjliggör samtal för en ökad förståelse. Lösningen bär vi själva på genom att vi var och en möjliggör den utveckling och förändring vi hoppas på.

Länktips: Programmet Konflikt i P1 om den danska politiska utvecklingen: här.

Spelas det ishockey i Nya Zeeland?

Posted on 2 oktober, 2014 by Christer Owe

Hans Abrahamsson är en freds- och utvecklingsforskare i Göteborg, som har en sällsynt förmåga att fokusera sina engagerade och engagerande budskap på ett både intresseväckande och faktafyllt sätt. Utan att stapla siffror och utan ett barriärskapande fikonspråk fångar han oftast publiken med både översiktliga diagram och illustrativa anekdoter. Häromdagen var ett sådant tillfälle.

Transnationalitet
Jag lyssnade till Hans Abrahamsson på Blå Stället i Angered. Rubriken handlade om att riva innanförskapets murar. Helt enkelt därför att det är innanförskapet och det alltför snäva ”vi”-et som bidrar till att forma det vi ofta kallar utanförskap. Bland det mest intressanta jag fångade upp under föredraget var ordet transnationalitet, som Hans satte i relation till både den pågående globaliseringen och den snabba urbaniseringen. Fenomenet kopplas till både en mental och en fysisk verklighet. Människor ser idag sig själva i relation till världen på ett helt annat sätt än förr. De som har möjlighet söker sig, under några år, till ett land för att arbeta eller för att vänta på inresetillstånd till ett annat land. Man är på väg.

Vart femte år byts 30 procent ut
Jag har själv mött detta i Sudan, där både män och kvinnor från Filippinerna arbetar tillfälligt, ibland efter att ha arbetat någon tid i Saudiarabien, eller på väg att få ett arbete någon annanstans. På ett bygge, som ”nanny” eller hemhjälp. Lönen i det främmande landet räcker till för att dela på och skicka hem till familjen i hemlandet. Hans Abrahamsson berättade en anekdot från Malmö, där han träffat en kvinna som upprört hade samtalat i telefon med sin syster i Kanada om varför de borde ses i Malmö innan de sammanstrålade i Nya Zeeland. Och alla kom de från Filippinerna. Malmö var bara en – ännu så länge – åttaårig hållplats på familjens resa. Tydligen väntade någon på ett inresetillstånd. Hans berättade att cirka 30 procent av Malmös befolkning byts ut vart femte år och att hälften av befolkningen är under 32 år.

Staden som campingplats
Världen ser inte ut som i skolboken. Individens globalisering och kommunikation har förändrat hur vi ser på livets resa. Vad det innebär för stadens identitet, planering och utmaningar kan man bara ana. Om många bara ser sig som tillfälliga besökare med tillfälliga jobb och en tillfällig adress, hur blir det då med förankring, ansvarstagande och de långsiktiga perspektiven? Om städer blir som campingplatser, där människor råkar bo ett tag, vad händer då med stadens kännetecken och med den kvalitet och identitet som varje plats bär på?

Vad händer med staden?
Transnationaliteten väcker nya intressanta frågor. Vad innebär transnationaliteten för städers utveckling, för social sammanhållning och för förutsättningarna för ett livaktigt kultur- och näringsliv? Hur viktigt blir språket för de barn som vet att man ”snart” ska flytta? Hur ser man på vänskap, på idrott och fritidssysselsättningar om man ”snart” bor i en annan del av världen? Spelas det ishockey i Nya Zeeland?

Förmågor utvecklas i två riktningar

Posted on 30 september, 2014 by Christer Owe

Det är skillnaden, potentialen, som är avgörande. Vi vill ha 230 V till de flesta apparater. Vi vill att andra ska kunna något som vi själva inte kan. Konsumtionen bygger på skillnaden mellan att ha och inte ha. (Shakespeare hade väl förresten skrivit monologen just så idag: ”To have or not to have…”). Trycket på att äga är väldigt stort. Att äga förmågan att göra något utvecklas i två riktningar just nu beroende på sammanhang i staden respektive på landet.

Betydelsen av olikheter
Jag började skolan ett år för tidigt. Det skulle vara bra, ansåg mina föräldrar. Själv var jag för liten för att förstå innebörden eller ännu mindre inse konsekvenserna. Att vara ett år yngre gav inga fördelar. Vare sig det gällde fysisk eller mental utveckling hade jag snarare ett visst underläge jämfört med mina klasskamrater. Oavsett om det var kast med liten boll eller en analys av filosofiska teorier innebar min ålder ett visst underläge. Erfarenheterna har hjälpt mig att inse betydelsen av olikheter och vikten av att se framsteg i ett relativt perspektiv.

Skillnaden som affärsmöjlighet
Vi föds och växer upp med olika förutsättningar. Vi har olika lätt att ta till oss kunskaper och att utveckla förmågor. Olikheterna möjliggör också en dynamik. Det den ene tycker är enkelt blir för den andre något svårt. Skillnaden kan ibland bli en affärsmöjlighet. Den som kan snickra en möbel eller måla en tavla kan sälja sin produkt eller sin tid till någon som värderar den andres arbete.

Från allt till inget
Dagens samhälle kännetecknas av specialisering. Många kompetensområden är snävt avgränsade. Specialister kan efterfrågas på en global arbetsmarknad, förutsatt att de har språket, koderna och den sociala situation som gör detta möjligt. I andra änden ser vi personer sittande på våra trottoarer, utan språket, utan socialt sammanhang och utan en tillgänglig kompetens. Och däremellan springer de flesta av oss omkring och letar efter vår roll i livet.

Köp och släng
Stadens invånare har vant sig att kunna köpa specialisttjänster. Marknaden finns, utförare finns. Och många produkter är så pass billiga att de inte ens repareras. Förr lagades trasiga radio- och TV-apparater. Det byttes delar. Ännu så länge byts delarna ut i våra bilar, men det är svårt att ens själv byta en glödlampa idag på en vanlig bil. Möjligen är detta också bra.

Att köpa funktionalitet och att betala med tid
För om det är funktionen vi köper, och inte produkten, så överlåter vi ägandet till någon som har ansvaret för att produkten fungerar. Vi betalar bara för tjänsten som löser vårt behov. Det är inte bilägandet som är vårt primära behov, det är mobiliteten. Stadens invånare kommer troligen att bli mer tjänsteköpare i framtiden. Vi köper tjänster och funktionalitet av varandra. Ett bröllop. Ett planterat träd i trädgården. En ny klädsel på en gammal stol. En fungerande dator. Har vi inte råd gör vi tjänstepoolsystem, där vår tid blir en resurs för helheten. Gränsen mellan arbetsgivare och arbetstagare luckras upp. Vi kommer att behöva ha nya system för att på ett rättvist sätt dra gränsen mellan beskattat och obeskattat arbete.

Långt mellan husen ger mindre specialisering
I avfolkningsbygderna och där det är långt mellan husen blir lösningen troligen en annan. Vi kommer att få se mer av företag som kombinerar flera olika funktioner: odling, förädling, besöksnäring, guidning, studiecirklar för konstnärssjälar, retreat, finn-dig-själv och mycket mer. Och naturligtvis mer av tillfälliga samarbeten, så som vi såg i Västmanland, där lokalbefolkningen spontant formerade ett hemvärn och gav sig ut i skogen med sina maskiner. Man formerade ett mer nära samarbete för att man tillsammans kunde lösa fler uppgifter än var för sig. Mer av multikunnande och kunskapsöverföring, mindre specialisering.

Mellanform?
Spännande blir att se vilken riktning små orter tar. Där man inte är lika utsatta som i glesbygden, men heller inte har ett befolkningsunderlag för den specialisering vi ser i stora städer. Kommer en tredje modell att växa fram som en mellanform? Hur ser den ut?

Stad och land – Stockholm och Hästmannen

Posted on 28 september, 2014 by Christer Owe

Det var under Almedalen 2010. Det var valrörelse, partiledarna ansträngde sig att ”nå ut” som det brukar heta. Världsekonomin skakade fortfarande i efterdyningarna från finansbubblan som sprack i USA. ”Sveriges beredskap är god” ekade som ett historiskt nästan ironiskt budskap från förr. Sittande regering fick förnyat förtroende. Men i Almedalen ett par månader före valet visste vi inte hur valet skulle gå. Maud Olofsson talade. Mona Sahlin talade. Båda vände sig till kvinnliga röstande, men med olika perspektiv.

Vi modell C
Jag minns att Maud Olofsson talade om entreprenörer, om kvinnliga företagare och om företagarens roll överhuvudtaget. Det blir naturligtvis så, om man är näringsminister och dagligen hanterar företagandets villkor. Även nominering och val av partiledare hänger samman med en slags företagsamhet och ett entreprenörskap hos den som ska leda ett parti. Maud Olofsson valde att lyfta fram sina hjältar. De småföretagare som bygger landet och som är basen för sysselsättning i landet och därmed den skatt vi kan använda för de gemensamma satsningarna.

Vi modell S
Jag minns att Mona Sahlin i sitt almedalstal också talade om kvinnorna i arbetslivet, men ur ett arbetstagarperspektiv. De förebilder och kvinnor Mona Sahlin nämnde är också med och bygger Sverige, men fyller en annan roll i samhället. Mona Sahlin valde inte att lyfta fram de företagare som skapar arbetstillfällen, utan snarare de personer, ofta kvinnor, som återfinns i privata och offentliga verksamheter. De som gör jobbet. Där och då blev kontrasten mellan Maud Olofssons och Mona Sahlins perspektiv väldigt tydlig.

Identifikation – vilka är ”vi”?
Båda har naturligtvis rätt. Utan initiativtagare och enrtreprenörer skapas inga företag, och utan många arbetande händer blir inget gjort. Jag minns att jag funderade över varför Maud Olofsson väljer att profilera sig och sitt parti mot den lilla minoritet som känner sig som entreprenörer och varför Mona Sahlin väljer att skapa ett tillfälligt ”vi” kring enbart arbetstagare. Identifikation är viktigt för ett partis valrörelser. Båda partiföreträdarna hade kunnat inkludera varandras målgrupper i sina beskrivningar, men det gjorde man inte. Och ingen av dem berörde urbaniseringens baksida.

Yta istället för ideologi
Taktiken hos partierna bäddar för en ökad distans mellan beslutsfattare och väljare. Både S och C hade kunnat adressera urbaniseringen som ett problem, men det gjorde man inte. I en valrörelse, har man lärt sig, gäller det att inte förknippas med problem. Därför driver inte ens MP klimatfrågan i valet, eftersom den uppfattas som ett problem. Inget parti vill förknippas med något negativt. Till slut hittade C i år en formulering som i alla fall på ytan vände urbaniseringsfrågan till något positivt, när man lanserade begreppet ”Närodlad politik”. Det lät bra utan att egentligen beskriva vare sig problem eller lösningar. Politiken reduceras till käcka och intetsägande slogans. Ungefär som alla dessa kommun-slogans. Yta istället för ideologi.

Stockholm bryr sig inte
Centerpartiet har traditionellt haft en stark ställning på landsbygden, i många av de kommuner som idag ser befolkningen minska, företag – inte minst jordbruk – lägga ner och ungdomar flytta. De med utbildning, högskoleambitioner och entreprenöriell läggning söker sig till de urbana miljöerna. För dessa har världen krympt. Man väljer att studera utomlands och ser möjligheter långt bortom sockengränsen. Denna segregation pågår för fullt och hanteras inte av något av de politiska partierna. Endast SD lyckas fånga upp konsekvenserna av denna icke-debatt genom att fånga upp en del av de besviknas röster. De som ser hur samhället backar, fastighetsvärden minskar och bussen slutar gå. Och som kan konstatera att ”Stockholm” inte bryr sig.

Flykten från landsbygden
När gammelmedia tvingas skära ner och exempelvis TV4 släcker ner sin lokalbevakning förvärras situationen. Kvar på den mediala scenen finns bara ett fåtal maktcentra och deras PR-byråer. Dramatiska CNN-bilder från flyende i Irak blir viktigare att sända än att siste man släckte ljuset i byns skola. Visst är världens alla konflikter viktiga att känna till, men bor man i Sverige idag känner man inte igen sig i hur avvägningen mellan viktigt och mindre viktigt ser ut. Relativt sett blir flykten från landsbygden, även om den inte sker i kulregn och utan mat för dagen, väl så allvarlig som flykten undan kriget. Här hemma handlar det om människor vi känner och vars erfarenheter och minnen vi delar. Här på hemmaplan blir flykten aldrig en nyhet för den händer odramatiskt, icke-medialt och ändå i rasande takt. Och – det ska naturligtvis tillfogas – i Sverige handlar det om en omflyttning till något bättre. Ute världen flyr man i första hand från något.

”Hästmannen” som resurs
Vårt land är rikt på tillgångar, på människor med idéer och initiativförmåga. Men den gamla förvaltarstyrda indelningen i stat, län och kommuner räcker inte längre till för att hantera de frågor som blir allt viktigare. Tänk om ”Hästmannen”, (länk nedan) som levde nära sina hästar och försörjde sig på ett gammalt sätt, hade blivit en del av ett nytt kunskapsutbyte kring en kulturgärning- hur levde man förr – hur ser ett självförsörjande småskaligt samhälle ut – eller blivit en del av en genomtänkt och hänsynstagande turism? Nu tvingades han sluta med sina hästar, möjligen för att han rent tekniskt inte följde lagens tolkning – det vet jag inte. Men tänk om ”Hästmannens” sätt att leva istället hade blivit en resurs för bygden, för andra som ville lära sig om ett helt annat sätt att leva sitt liv? Tänk om inte förmyndarstatens perspektiv alltid hade gått före?

Dags att på allvar utveckla sambanden mellan stad och land
När städerna sätts i fokus i alla sammanhang och landsbygden förlorar dragkraft måste vi lyfta blicken och se sambanden mellan stad och land på ett nytt sätt. Hur staden faktiskt är beroende av landet för sin försörjning, för energi, livsmedel, kretslopp, rekreation, transporter, arbetskraft och samspel på olika nivåer. Och hur landsbygden kan återfå sin betydelse, när resurser, kunnande och förutsättningar tas till vara i det gemensammas intresse. Hela Sverige måste ingå i våra framtidsbilder.

Länktips: Hästmannen – Sista striden – TV-film här.

Det är kanske männen som backar?

Posted on 23 september, 2014 by Christer Owe

Girlvilles kallas de städer, där unga kvinnor dominerar utvecklingen. Och så förklaras begreppet: ”Kvinnorna är fler än männen i städerna. De lever längre. De är bättre utbildade. Och i den yngre generationen tjänar de i flera städer redan mer än sina manliga kollegor.” Citatet kommer från en artikel den 22 september 2014 i DN Debatt (se länk nedan) författad av Kjell A Nordström och Per Schlingmann.

Tar kvinnorna täten?
Med exempel från högskoleutbildningar i Sverige, där kvinnor dominerar arkitektutbildningen och där andelen som examineras från sin civilingenjörsutbildning är tydligt större för kvinnor än för män, vill författarna visa att pendeln är på väg att svänga och att kvinnor inom kort kommer att dominera i städernas utveckling.

Ytliga fakta
Författarna pekar på att allt fler länder har kvinnliga politiska ledare, att unga kvinnor i New York tjänar betydligt mer än de jämnåriga männen, att unga brittiskor tjänar 3 procent mer än britter i samma ålder. Kvinnor sägs utgöra majoriteten av arbetskraften i USA och i Singapore och Hongkong är det tydligt att där avstår kvinnor familjebildning för att istället satsa på sin yrkesbana.

Låglöneyrken och acceptans
Statistik är en farlig vetenskap. Bakom genomsnittssiffror döljer sig ofta andra fakta. När unga kvinnor tjänar mer än unga män skulle det kunna hänga samman med att stora grupper av kvinnor från utsatta områden accepterar enkla och lågbetalda jobb i butik eller i omsorgen, medan männen hellre är arbetslösa än att ta ett arbete, där de underordnar sig och utför tjänster åt någon annan. Attityder till olika yrken och yrkesroller spelar säkert en stor roll, liksom hur omgivningens acceptans ser ut. Vilka jobb är OK att ta?

Kvinnor tar de jobb som erbjuds
Nordström och Schlingmann uppehåller sig till största delen till de framgångsrika kvinnorna, de med karriärmöjligheter och de kvinnor som tar vara på stadens möjligheter. Och de finns säkert, men en väl så viktig förklaring till att statistiken visar att kvinnor tjänar mer än män beror på det ansvar kvinnor generellt sett tar för familjens försörjning, även om försörjningen innebär att arbeta obekväma tider eller med arbetsuppgifter som är långt från individens egentliga drömmar. Mitt intryck är att männen ofta inte är lika flexibla i sin inställning till vilket arbete de kan ta. Just den hierarkiska familjesituation som gör det acceptabelt att mannen är arbetslös medan kvinnan tar det jobb som finns, kan också ligga bakom den stora ökning av enpersonhushåll som Nordström och Schlingmann pekar på.

Svårare för pojkar och unga män
Att kvinnans ställning är svag i många länder berörs i artikeln. Terrorgruppers och regeringars förtryck är ofta kopplat till våldtäkter och andra grymheter. Om mannens känslomässiga förtvining talas det alltför lite. Om det är så att det är männen som brister i ambitioner och ansvarskänsla även i de utvecklade ländernas och städernas utveckling har vi ett gigantiskt problem framför oss. Särskilt mot bakgrund av att den ekonomiska utvecklingen kommer att handla om relationer mer än konkurrens, om samarbete snarare än att till varje pris överträffa sin konkurrent. Samarbetsförmåga och tillit blir viktigare än vassa armbågar. Och inte nog med att pojkar har svårare i skolan, de kommer att ha allt svårare att konkurrera på den nya arbetsmarknaden och i arbetslösheten finns grogrunden för de enkla lösningar och den osolidariska politik som skymtar fram på flera håll.

Efterkälken
Det vi ser är nog tyvärr inte de unga kvinnorna som tar för sig och leder samhällsutvecklingen. Det vi ser är en generation unga män som inte hänger med. Svikna av en skola som inte känns relevant uppfattar de sig själva att ha hamnat på efterkälken när det gäller konkurrensförmåga om de nya jobben i framkant på utvecklingen. När statistiken visar att kvinnorna rycker fram på olika områden kan det i själva verket vara en indikator på att det är männen som backar.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/

Nyttigt att minoriteten styr

Posted on 18 september, 2014 by Christer Owe

Valresultatet från 14 september börjar sjunka in hos partier och kommentatorer. Den ekonomi, som av experter och företrädare kallats en av Europas mest välskötta, underkändes av en majoritet av väljarna. Den väg som Alliansen gjort till sin stöddes av mindre än 40 % av väljarna, och bara några veckor före valet såg stödet ännu lägre ut. Men inte heller Socialdemokraterna fångade tydligt upp de väljare som inte längre stödde Alliansen. Missnöjet kanaliserades till Sverigedemokraterna och, kan man säga, deras motpol Feministiskt initiativ. Tydligast var att Moderaterna backade och att SD gick fram.

Hänsyn till minoriteten
Majoritetsstyret kan ibland användas på fel sätt. När Brödraskapet i Egypten fick presidentposten och möjlighet att driva igenom sin politik, gjorde man mycket på kort tid, något som i sekulära kretsar uppfattades som provocerande, vilket till slut ledde tillbaka till en militärkupp och en slags ruta ett. När demokratin används till att driva igenom en ensidig politik blir effekten en slags demokratins diktatur. 51 procent måste vara försiktig med hur man hanterar de 49 procenten. Även etniska minoriteter behöver uppmärksammas i majoritetens beslutsprocess. Samerna, vår egen ursprungsbefolkning, har ofta svårt att hävda sig mot gruvindustrins intrång på betesmarkerna, för att ta ett exempel.

Exemplet Skottland
Nu är det val i Skottland. Halva befolkningen kommer att bli missnöjd. Oavsett vem som vinner folkomröstningen om en påbörjad självständighetsprocess kommer halva den skotska befolkningen att ha röstat för motsatsen. Det kräver lyhördhet och försiktighet från den vinnande sidan, för att inte folkomröstningen ska bli en splittrande process, som förstärker misstroende och motsättningar i samhället, som redan präglas av olikheter med Edinburghs relativa välstånd och Glasgows omfattande arbetslöshet.

Lagompolitikens dilemma
När vi väljer företrädare på den politiska arenan måste dessa företrädare inse att de måste ta hänsyn till minoritetens önskemål. I USA har man förstått detta. Nyvalda presidenter brukar, mer eller mindre helhjärtat, betona att han nu är ”hela folkets president”. För Stefan Löfvén och (S) handlar det nu om att inse att han inte har mer än knappt var tredje väljare i ryggen. Dryga två tredjedelar röstade inte på hans parti. Samtidigt som regeringsinnehavet naturligtvis måste konkretiseras i åtgärder, investeringar och prioriteringar. Lagompolitiken måste både utmana och ena. En inte helt enkel uppgift.

Mer emot än för
När missnöjet med bl.a. integrationspolitiken och landsbygdens problem och flera andra frågor gör att väljarna lägger sin röst på ett parti som SD måste den signalen tas på allvar. Och då handlar det om att inse att partiledning och väljare är olika saker. Mitt intryck är att rösterna på SD till största delen är röster emot det samhälle som formats de senaste åren, inte nödvändigtvis för det samhälle SD-toppen öppet eller i det fördolda önskar sig.

Utrymme för drömmar hellre än betyg
När affären inte bär sig och lägger ner, när skolan stänger, posten inte synts till på decennier och livet förutsätter ett bredband som inte finns är det lätt att misströsta. ”Dom” lyssnar inte på oss. Ett samhälle som inte klarar att inkludera blir ett tråkigare och kallare samhälle. Allra viktigast är att ge barn och ungdomar en tilltro till framtiden och att de kommer att få utrymme för de idéer och drömmar de bär på.

Att regeringen i Sverige tycks bli en minoritetsregering kan på så sätt vara nyttigt för lyhördheten och hänsynstagandet till olika intressen. Paradoxen kan bli att en svagare socialdemokrati kan bli nyttigare för Sverige.

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

Posted on 14 september, 2014 by Christer Owe

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/

Företagen behöver tänka transparent

Posted on 12 september, 2014 by Christer Owe

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”: här.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Author Archives: Christer Owe