Author Archives: Christer Owe

About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Finansiella tjänster en lukrativ bransch

Posted on by
Reply

En person jag känner genom föreningslivet, Magnus, la nyligen ut en egen historia på Facebook, där det han beskriver blir en påminnelse om hur ekonomin fungerar, eller snarare inte fungerar. Han hade anlitat en elfirma för ett uppdrag och fick därefter en faktura med orimliga höga belopp. När han bestred fakturan gick det hela till inkasso. Och där fortsatte problemen. Inkassobolaget gick på elfirmans linje och drev på för att få in pengarna. Där kunde det tagit slut.

Många blir rädda
Många som får inkassokrav på sig är naturligtvis rädda att få betalningsanmärkningar och dessutom vet man ju hur kraven växer när en obetald faktura drivs in. Att hantera ett ärende kostar ju och många gånger växer ursprungskravet till det mångdubbla. I det fall som jag nämnde här inledningsvis ledde samtalen så småningom till att inkassobolaget, i detta fall Svea Inkasso, gick med på att ”pausa” kravet. Vilket i sig kanske låter bra, men som Magnus skrev på Facebook, det finns inget ”paussystem” i systemet av faktura- och betalningskrav. Antingen har företaget ett berättigat krav eller inte. Det finns inget ”pausat” krav.

Dolda problem och olika motiv för att inte gå vidare
Sista ordet är kanske inte sagt i Magnus historia och det är kanske inte det viktigaste ur principiellt perspektiv. Det mest intressanta är hur två olika aktörer beter sig och vilka konsekvenser det kan ha om man tänker på helheten. Hur många ”saltade” fakturor slinker igenom varje dag? Dels för att kunden inte vet vad som är ett rimligt pris, dels för att kunden inte vet hur man klagar eller kanske heller inte vågar klaga. Och hur många fakturor till industrin, till kommuner och regioner slinker igenom för att ”det är ju någon annan som betalar, så varför ska jag krångla…?”. Och hur ser uppföljningen ut när budgetar överskrids? Accepteras pris- och kostnadshöjningar eller ifrågasätts fakturor?

Inkassobranschen – lätt förtjänta pengar?
Och så inkassobranschen, som ju väldigt långt kan automatisera sin handläggning. Faktura in, addera avgift, kräv kunden. Goda marginaler och små risker. Hur sker egentligen kontrollen av inkassoföretagen? Ägs de av den organiserade brottsligheten? Har de ”torpeder” att skicka ut om fakturor blir obetalda? Hur långt från ett maffialiknande system befinner vi oss? Hur ser samhällets skyddsmekanismer egentligen ut? Hur ser ägarstrukturerna ut, hur agerar bankerna och andra intressenter? Här anar man att det finns en gråzon, ungefär som visades i den uppmärksammade dokumentären ”Den svarta svanen” som SVT visade nyligen. Advokater och jurister som inte tvekar att genomföra enstaka eller systematiska tjänster åt personer som inte alltid följer lagen.

Viktigt med kontroller
Nu kanske inte just Svea Inkasso hör till ”skurkarna”, det vet jag inte. Man har drygt 2000 anställda och omsätter 4 miljarder i moderbolaget. Hur ägarstrukturen ser ut framgår inte av hemsidan. Men principiellt är risken uppenbar att lätt förtjänta pengar lockar fel typ av intressen. Vi behöver ha en tät och rimlig kontroll av hur inkassoverksamhet bedrivs i Sverige och helst med samarbeten inom EU för att försvåra för skurkarna. I Sverige är det sedan 1 januari 2024 Finansinspektionen som har hand om tillsynen. Man får hoppas att de har resurser att ställa även obekväma frågor.

Länktips:

Pågående granskningar: https://www.fi.se/sv/publicerat/granskningar/undersokningar/pagaende-undersokningar/

Den svarta svanen, TV-dokumentär: https://www.svtplay.se/den-svarta-svanen

Vem ska göra vad i klimatfrågan?

Posted on by
4

Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?

Alla andra är alltid fler
Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.

Risk för fortsatt överkonsumtion
För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.

EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar
Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.

Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg
Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.

Opinionsbildning
Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.

Vi behöver en proaktiv industri
Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.

Farligt med vinnare och förlorare
Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.

Att göra affärer i korrupta länder är svårt

Posted on by
Reply

Det är sorgligt att behöva skriva om kriget i Ukraina. Att det överhuvudtaget pågår ett traditionellt krig på europeisk mark är tragiskt. Inte minst mot bakgrund av hur Andra Världskriget förlöpte och hur världen trots allt samlade sig, bildade FN och bildade det som senare blev EU i syfte att förhindra nya krig på vår kontinent.

Det började med Krim
Redan när Putin 2014 gick in och ockuperade Krim och ett par regioner till borde omvärlden ha reagerat tydligare. Minns att ryssarna ”anonymiserade” sina trupper för att kunna hävda att ockupationen gjordes av ukrainska trupper lojala med Ryssland. Uppenbarligen var världens länder upptagna av annat än en relativt begränsad gränskonflikt mellan forna sovjetstater. Det gjordes vissa markeringar mot Putin, Ryssland blockerades i en hel del samarbeten och det gjordes vissa försök att blockera Ryssland ekonomiskt, frysa tillgångar osv. Men det var lite yrvaket och det räckte inte.

Svår omställning
Det tog tid för industriföretag, politiker och andra att ompröva sin tidigare optimistiska syn på hur Putins Ryssland skulle kunna integreras i världsekonomin. Tyskarna köpte fossilgas av Ryssland via Northstream, finnarna hade ett långtgående samarbete kring etablering av kärnkraftverk och många länder hade under decennier gjort affärer inne i och med Ryssland. IKEA hörde till dem.

Försäljningen var en sak, fastigheterna en annan
Direkt efter den storskaliga invasionen i februari 2022 tog IKEA beslut om att stänga sina 14 varuhus i Ryssland. Den bit som blev svårare för IKEA att avveckla var fastighetssidan. Ingka Centres heter den verksamhet som investerat stora belopp i stora köpcentra. I januari 2023 beskrevs situationen i en artikel i PS (se länk nedan). På IKEAs hemsida går det också att läsa om fastighetsbekymren. Det är naturligtvis inte helt enkelt att göra affärer i miljardklassen i en icke-rättsstat som Ryssland. En stat där motparten sannolikt är en storspelare inom den ryska maffian, och där vanliga affärsregler inte gäller. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara att bedriva affärsverksamhet i ett land, där lagen inte gäller eller enbart gäller den som mutat sig till ”rätt” beskydd.

Inse problemen
När vi med vår måttstock och vår svenska tradition klagar på att det finns svenska intressen kvar i Ryssland behöver vi också inse hur verkligheten ser ut. I ett laglöst Ryssland, där korruptionen är en förutsättning för att få något gjort, är det helt andra regler som gäller än hos oss. Och det är mycket stora värden som står på spel. Någonstans i någons bokföring finns fastighetsvärden upptagna som inte utan vidare kan strykas. Miljardförluster på tillgångssidan kan få vilken verksamhet som helst att vackla.

Billy på ryska marknaden
En annan aspekt på att IKEA lämnat Ryssland är att IKEAs tidigare underleverantörer i Ryssland numera hittat andra sätt att få avsättning för sina produkter. Därför finns bokhyllan Billy fortfarande att köpa. Det är begripligt och troligen inget IKEA kan göra något åt. Lärdomen är att det är synnerligen riskabelt att göra affärer i korrupta länder, där rättsstaten är satt på undantag. Tyvärr finns det alltför många sådana länder idag.

Länktips: https://www.dagensps.se/foretag/ikea-tjanar-fortfarande-storkovan-i-ryssland/

IKEA skriver själva: här

Billy-hyllan säljs i Moskva (låst artikel): https://www.svd.se/a/25dw9v/ikea-kopia-i-ryssland-swed-house-i-moskva-saljer-billy-hyllor

Kärnkraftshaveriet på Tidösidan

Posted on by
2

Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.

Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar
Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.

Säkerhet kostar
Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).

Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument?
Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.

Det går inte att räkna hem ny kärnkraft
Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…

Storbritannien och Frankrike sitter fast
Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.

Vatten och batterier räcker långt
I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.

Global lösning?
Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.

Vi kan inte vänta 20 år
Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.

Länktips till tidigare kärnkraftstexter från 2024 och 2023:
https://christerowe.se/2024/04/nr1059-en-serios-karnkraftsrapport/

https://christerowe.se/2024/04/nr1055-lasning-energiforsk-rapport-om-den-hallbara-karnkraften/

https://christerowe.se/2024/01/nr1024-karnkraft-igen-det-finns-inget-manskligt-i-ett-omanskligt-system/

https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

https://christerowe.se/2023/09/nr993-karnkraften-haller-stallningarna-ett-tag-till/

https://christerowe.se/2023/04/nr957-karnkraften-igen-sa-sorgligt-att-vi-nu-lagger-skattepengar-pa-dyr-och-farlig-energi/

Kan man koppla ihop OS och FN?

Posted on by
Reply

Ett par veckors sommar-OS från Paris kan nu summeras. I dessa tider får man vara tacksam att tävlingarna tycks ha kunnat genomföras utan att någon illasinnad person skapat kaos eller orsakat förstörelse. Jag minns ju känslan från München 1972, då terroristernas hänsynslöshet tog plats. (Att Sveriges tronföljd skulle säkras i samband med dessa spel var en annan konsekvens, 🙂 🙂 )

Unika kvaliteter
I vardagen behöver vi avkoppling och distraktion, vi behöver glädjas tillsammans med vänner och likasinnade. När det går bra för svenska atleter kan vi hitta sådana stunder och fira framgång. De svenskar som lyckades i Paris hade alla unika kvaliteter, som gjorde dem överlägsna. Att vinna med 30 centimeter och sätta världsrekord, som ”Mondo” Duplantis gjorde, är unikt. Att slå sina konkurrenter med en halv kroppslängd på 50 meter i bassängen är lika överlägset. För att inte tala om Åhman och Hellvig som utklassade motståndet i beachvolleyboll som om det var en lekstund på stranden, de höll på med.

Det räcker inte med talang
Eftersom vi inte har miljontals utövare av olika sporter i vårt land blir det unika kvaliteter som kommer fram i olika skeden. Björn Borg, Ingemar Stenmark och några till har glatt oss genom åren. Men inte utan att vara motiverade. Talang räcker inte. Att i timmar nöta detaljer är nödvändigt, att gå helt in i sin sport för att försöka bli bäst kräver en enorm satsning. Inte minst de ”nyaste” stjärnskotten, volleybollkillarna, har gjort en helhjärtad satsning för att komma dit de ville. Talang och förmågor var en bra grund, men sedan krävdes tränare, träningsmöjligheter och en envishet utöver det vanliga. Annars vinner man inte på den nivån.

Kan vi koppla ihop OS och FN?
Samtidigt pågår krig och konflikter runt om i världen. Det normala och det onormala finns sida vid sida och kontrasten blir märklig. Hur kan vi acceptera att människor dör samtidigt som världen möts och umgås, har kul och skålar för varandras framgång? Borde kanske FN-chefen vara chef även för OS? Eller tvärtom? Är det enklare för OS-generalen att få folk att enas? Klimatförändringarna rullar vidare och vi slipper bli påminda om problemen när våra hjältar tar medaljer. Kanske skulle matcherna i pingis bli mer intressanta om det inte bara var äran det gällde utan också andelen utsläppsrätter? Att en vinst i OS skulle ge fördelar i ansträngningarna för en bättre värld? Att varje medaljör från alla länder också skulle bli en ombudsman för en fredlig värld? Går det att koppla ihop OS-gemenskapen med en seriös världsgemenskap, där vi alla enas för att nå överordnade mål?

Man kan ju i alla fall önska något sådant.


”Kan han, så kan jag”

Posted on by
Reply

När Elon Musk klev fram på den internationella scenen och lanserade sin exklusiva och nytänkande bilkonstruktion Tesla var det lätt att se honom som en av ”the good guys”, någon som bidrog till att världen blir bättre. Alla de stora bilföretagen hade elbilskonstruktioner i byrålådan, men de tvekade och det hände egentligen ingenting. Trots att alla visste att vi måste upphöra med förbränningsmotorer som använder fossila drivmedel. När Tesla visade att det går att ta täten och få kräsna kunder att välja en elbil hände något. Det blev plötsligt intressant för hela branschen att visa att man hade fossilfria alternativ.

Musk har visat var han hör hemma
Elon Musk nöjde sig inte med biltillverkning i stor skala. Han satsade på rymdfart och kan tog över Twitter döpte om plattformen till X och såg till att Donald Trump fick tillgång till den plattformen igen. Han har dessutom ställt sig bakom Trumps nya kandidatur till presidentposten och visat var hans värderingar hör hemma. Och när den svenska fackföreningsrörelsen tröttnade på Tesla och i oktober 2023 satte hårt mot hårt i en konflikt kring rätten att få ett kollektivavtal på plats totalvägrade Elon Musk att acceptera villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det är tydligt att Elon Musk konsekvent prioriterar ekonomin före anställdas villkor.

”Kan han så kan jag”
När Elon Musk helhjärtat ställer sig bakom Trumps försök att återigen bli vald till USA:s president infinner sig tanken att Elon Musk ser Trump som sin förebild. ”Kan han, så kan jag”, resonerar nog Musk. En högprofilerad företagsledare kan bli president i USA, så varför skulle inte jag kunna bli det, tänker han säkert? Särskilt som Trump är till åren och det snart är läge för en yngre kraft att ta över stafettpinnen från Trump.

Världen går baklänges
Världens utveckling hänger tydligen mer och mer samman med jakten på personlig förmögenhet, medialt genomslag och hur tydligt ett ego kan ta plats på scenen. Det handlar inte om klokskap, omdömesförmåga och en inkluderande syn på människa och samhälle. Det är hela tiden som om världen går baklänges och blir mindre och mindre genomtänkt. Det är en kamp mot klockan och mot vårt kollektiva misslyckande när det gäller klimat, ekosystem, giftspridning, artutrotning m.m. Och tiden är inte längre på vår sida. Vi har låtit oss bli beroende av bilden av världen snarare än kunskapen om världen. Och i detta race räknas bara vinnare, som syns och hörs och säger ogenomtänkta saker. Som Trump och Musk. Eller Putin, som vill gå till historien som den som återupprättade stormakten Ryssland.

Suck.

Kommentar till invändningen att Musk är född i Sydafrika och därmed aldrig kan bli president i USA. När eller om Trump kommer tillbaka kommer han, som han själv har sagt, göra det onödigt för väljarna att gå att rösta vart fjärde år. Som en konsekvens av att demokratin sätts åt sidan är det självklart fullt möjligt för Trump att själv utse sin efterföljare i traditionell icke-demokratisk anda. Trump hyllar ju för övrigt Kim Jong-Un i Nordkorea, som ju inte behöver ta hänsyn till någon annan åsikt än sin egen.

Länktips: Ang att Trump sagt att ingen behöver rösta om fyra år: https://omni.se/trump-ni-kommer-inte-att-behova-rosta-langre/a/kw03vv

Demokratiseringen av nyhetsflödet har gett negativa effekter

Posted on by
Reply

Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.

Timing är allt
Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.

De bollar säkert med alternativen
Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.

Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats
Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.

Vi måste göra vad vi kan
Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.

Principen om lagom

Posted on by
Reply

Då och då läser jag i en bok om sufficiency in business, tillräcklighet i affärer. Det känns som att det är ett viktigt bidrag till korrigeringen av hur ekonomin egentligen behöver underordnas resurstillgången, naturens förmåga till återhämtning och reproduktion samt en rimlig och nyanserad syn på välståndsutveckling. På ett sätt borde konceptet beskrivas som principen om lagom.

Språkligt
Språkvetare brukar hävda, jag vet inte om det stämmer, att vi i det svenska ordet lagom har en innebörd och nyans som inte finns i andra språk. Att det är svårt att översätta ordet lagom till andra språk just för att det har den innebörd ordet har. Kanske är det den dubbla dimensionen av att både objektivt och subjektivt fånga det tillräckliga som är ”lagom”-begreppets avvikande innebörd. Att oavsett utgångspunkt och oavsett vems perspektiv som gäller så fungerar ordet. Enough, att det är nog, saknar kanske den allmänna innebörden. Det som räcker för den ena kanske inte är tillräckligt för den andre. Genug säger tyskarna och fastnar väl i samma subjektiva perspektiv som britterna. Fransmännens modéré minns jag inte nyansen av. Ma francais est trés pauvre. Jag har i princip glömt all skolfranska.

Vad är det att vara framgångsrik?
När det gäller affärer, business, är lagom naturligtvis svårt att sätta upp som målsättning. Lagom stor verksamhet, lagom lönsam, växande i lagom takt… det är inte så handelshögskolorna lär ut hur företag ska drivas. Allt handlar om maximering och gärna snabbt hög omsättning och (viktigast) stor vinst. Om sedan miljön tar skada, konkurrenter och konsumenter drabbas eller andra sidoeffekter uppstår är det oftast ”acceptabla” sidoeffekter av en framgångsrik ekonomisk verksamhet. Och det är nog där vi måste börja. Att få utbildningarna att inkludera ett annat perspektiv på vad som är framgångsrikt. Maximal vinst på kortast möjliga tid är inte Målet med stort M. Det är att ansvarsfullt och med måttlighet erbjuda kunder, samarbetspartner, anställda och konkurrenter en verksamhet som bygger upp framtida värden, inte till varje pris omsätter värden till vinst.

Jag kommer säkert att återkomma till detta tema när jag läst lite mer i boken.

Nu ska vi blunda för Trumps auktoritära sidor anser högern

Posted on by
1

PM Nilsson är en person under ett par månader arbetade som statssekreterare hos Ulf Kristersson innan hans ålafångster fick honom att kliva åt sidan. Numera är han VD på Timbro och skriver ibland krönikor åt Dagens Industri, där han tidigare var chefredaktör. Nilsson skrev nyligen en text i just DI, där budskapet var att snart tar Donald Trump över i USA för en andra omgång och det blir inte så farligt, bara vi satsar själva på att bygga upp det svenska försvaret av Östersjön till sjöss och i luften. Och kanske behöver vi inordna oss i spänningsfältet mellan USA och Kina. Ungefär det skrev Nilsson. (Länktips se nedan).

Vi uppmanas att blunda för Trumps auktoritära sidor
Hela hans text handlar egentligen om att tona ner betydelsen och innebörden av att det sannolikt blir Donald Trump som återkommer som president nästa år i USA. ”Dra absolut inte in det amerikanska polariserande giftet hit”, skriver han och syftar på att de svenska politikerna inte ska värdera det som händer i USA utan mer ta fasta på de konstruktiva delarna av de transatlantiska kontakterna med EU. Vi ska förbereda oss på att USA överger Ukraina, hävdar Nilsson, och säger ingenting om vad det skulle få för konsekvenser för styrkebalansen i Europa, inflytandet för Ryssland och Rysslands vänner med Orban, Le Pen och SD i spetsen. Nilsson höll ju länge på och bäddade för att ge Åkesson exakt den styrkeposition SD har i Sverige. Och att de auktoritära krafterna i och med en Trump-seger tar ytterligare plats bekymrar naturligtvis inte Nilsson. Hans vision handlar ju bara om att det kan drivas företag och att folk vill utbilda sig. Så att businessen kan fortsätta som vanligt. Vi ska blunda för Trumps auktoritära sidor, är budskapet.

Paris-avtalet, lagstiftningen och mänskliga rättigheter
Att Trump gjorde allt vad han kunde för att dra ut USA ur Parisavtalet och andra internationella avtal som har med klimatfrågan att göra nämner självfallet inte Nilsson. Att Trump bidrog till att USA:s Högsta domstol nu skruvat tillbaka abortlagstiftningen och förpassat stora delar av de mänskliga rättigheter som steg för steg tagit plats i USA till historien nämner han naturligtvis inte. Istället lyfter han fram hur Trumps vicepresidentkandidat minsann växte upp i miserabla förhållanden, så han har säkert goda avsikter….

Militär upprustning
På ett strategiskt och taktiskt plan gör naturligtvis Nilsson helt rätt om han nu vill fortsätta att gynna den utveckling han bäddade för i och med sin energiska inställning till att M måste samarbeta med SD för att få regeringsmakten. Han kan säga sådant som är svårt för någon ansvarig M-politiker att torgföra. Han kan ta ut svängarna och förbereda ”marknaden” och alla sina företagskompisar på världen kommer kunna se ut om ett halvår. Han säger i princip att det är dags att avsluta så många som möjligt av de gällande kommersiella avtalen med kinesiska företag. Han säger också att en betydligt större del av skattekakan behöver gå till upprustning. Inte av järnvägen, inte av välfärden, inte av skolan eller av sjukvården utan av de militära styrkorna. Eftersom EU kommer att lämnas åt sitt öde av en Trump, som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om, tycker han.

Märkliga formuleringar
En mening är mycket märklig i Nilssons text. ”Vi har en regering som delar Trumps bedömning av vad ’last night in Sweden’ egentligen betyder.” Meningen hänger i luften. Litet längre ner står det också ”Planera nu ett besök i Norden”. Jag antar att han menar att det är läge att bjuda in Trump till Norden eftersom ”vi har en kung och en drottning, ett kristet kors i flaggan.” Och eftersom vi ligger strategiskt nära Ryssland. På vilket sätt ett besök av Trump skulle hjälpa oss eller NATO eller någon är oklart.

Är regeringen fortfarande överraskade?
Och vad Trump menade med ”last night in Sweden” är oklart, mer än att det var märkligt att nyhetsflödet tog upp våldsspiralen i gängkriminaliteten så att händelseutvecklingen t.o.m. hamnade på amerikanska mediers toppnoteringar under några dagar för några år sedan. Överraskningseffekten är väl borta vid det här laget. Och våldet fortsätter, men är ju mot bakgrund av attentatet mot Trump själv på en blygsam nivå i vårt land, låt vara att vi varit förskonade från detta tidigare. Men det är oklart vad Nilsson menar med att regeringen håller med Trump om ”last night in Sweden”. Är regeringen också överraskade? Fortfarande? Vad är det de håller med om? Att Trump har rätt i sin samhällsanalys? Att mer polarisering och mer makt åt de rika är rätt väg att gå?

Är det smart att använda PM Nilsson som opinionsbildare?
Det som går att lära av PM NIlssons text är att det är smart att låta opinionsbildare skriva och säga saker som ansvariga politiker har svårt att säga. Man kan ana att PM Nilsson stämde av sin text med statsministerns kansli innan den gick i tryck. Och att Kristersson gärna vill ha detta sagt eftersom det kanske är svårt för honom själv att omfamna Trump och trumpismen. Så han skickar fram sin opinionsbildare. Kanske smart. Eller inte.

Länktips: https://www.di.se/ledare/planera-nu-for-trump-ii/

Järnvägen och det eftersatta underhållet

Posted on by
3

”Järnvägars!” kunde min far säga när något gick åt pipsvängen. Det var ett kraftuttryck som egentligen var ett uttryck som i ögonblicket väjde undan för det dåförtiden illa sedda bruket av svordomen ”jävlar”. Det ansågs inte acceptabelt att svära och då blev omskrivningar vanliga.

Underhåll är inte underhållande nog
Jag kommer att tänka på detta kraftuttryck när jag läser om den svenska järnvägen i en artikel i DN. (Länktips se nedan). Och hur förbenat illa olika inblandade och ansvariga har skött förvaltningen och utvecklingen av en central resurs i vårt samhälle. Det är som om det aldrig skulle behövas ett rejält underhåll, som det för evig tid skulle räcka att städa undan lite skräp och putsa på ytan. Decennier av fel prioriteringar har lett till ett situation för den svenska järnvägen som är helt oacceptabel. Skulden för detta fördelas på ett antal olika beslutsfattare, men det allra viktigaste är att makthavarna gör de omprioriteringar som är nödvändiga. Även om underhåll inte är underhållande för dagens publik.

Fyra olika nyttor
Det som är avgörande enligt mitt sätt att se frågan är att vi gör en generell ompositionering på många områden i samhället. Det finns all anledning att hitta en helt ny balans mellan olika nyttor i samhället. Individens nytta, företagens (och ägarnas) nytta, samhällets nytta för att finansiera driften och framtidens nytta för att bygga ett hållbart samhälle, alla dessa nyttor behöver tillfredsställas. Men det behöver ske i en ny kontext och i en förståelse för hur vi bäst förvaltar våra gemensamma resurser på det sätt som Gro Harlem Brundtland formulerade redan på 80-talet, när de första internationella konferenserna om en hållbar utveckling genomfördes och ledde till tydliga ställningstaganden.

Marknaden är bra på vissa saker, men inte på helheten
Det DN-artikeln så tydligt visar är att marknadstänket, med vinstjakt i olika enheter, leder till suboptimeringar som inte är till fördel för helheten. När järnvägen i Sverige skulle konkurrensutsättas var det utifrån tanken att det var ineffektivt med monopol och att konkurrens på operatörssidan skulle gynna både dessa företag och konsumenterna. Det man missade grovt var att järnvägen inte är som vilken affärsverksamhet som helst. Det är på ett fåtal linjer som beläggning och turtäthet kan ge rimliga ekonomiska överskott, medan det stora fördelen är att järnvägen faktiskt finns och kan användas i stora delar landet, både för gods- och persontrafik.

Just-in-time och annat har varit viktigast
Den allmänna utvecklingen av konsumtionsmönstren och tidspress, just-in-time-lager och liknande byggde på korta ledtider och planerbarhet, något som i sin tur gjorde godstransporter på järnväg ointressanta för många företag. Istället blev lastbilstransporter och i vissa fall containertransporter via stora fartyg den viktigaste lösningen. Järnvägens otillgänglighet och krav på omlastningar gjorde att den tappade kunder på godssidan.

Politiken har lyssnat på lobbyister och tidsandan
Att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har låtit detta fortgå handlar rimligen om att man lyssnat på företagens lobbyister och inte sett någon opinionsmässig fördel av att satsa på järnvägen. Järnvägen har sett som föråldrad och som en kollektivistisk lösning, som rimmat illa med den individuella tidsströmning som rått under lång tid. Bilen har stått för frihet och bussar har på flexibelt sätt kunnat fylla vissa transportbehov när bilen inte har fungerat. Det har inte funnits någon politisk ”uppsida” med att gynna järnvägen. Underhåll och osynliga installationer ska ju ”bara göras” och är inget som får rubriker i sociala medier annat ’än när de inte fungerar. Det är som med nykterhet. Det blir bara rubriker när alkoholen skapar problem, inte när alkoholismen förhindras. De osynliga åtgärderna förblir osynliga och blir sällan till opinionsmässiga fördelar.

En ny innebörd av ”uppskattning”
Excelkalkylerna i finansdepartementet behöver kompletteras med en analys ur ett långsiktigt perspektiv. Vi behöver en långtidsminister som tar hand om avvägningen mellan de intressen som dagspolitiken inte hinner eller inte klarar att väga samman på ett klokt sätt. Och media behöver bli bättre på att förklara hur allt hänger samman. Att vi alla förlorar om vi inte tar hand om våra gemensamma resurser, vårdar dem, utvecklar och uppskattar det som ska uppskattas. Uppskattning borde förresten också tolkas som att tillföra nya skatteresurser till något som behöver detta. Dags att uppskatta järnvägen som den värdefulla resurs den är.

Länktips: https://www.dn.se/ekonomi/jarnvagen-vittrar-sonder-mitt-framfor-vara-ogon/