Author Archives: Christer Owe

About Christer Owe

Jag vill verka för ett hållbart samhälle. Framtidsparametrar är bl.a: Dalaktighet, Ansvar, Samverkan, Rättvisa, Välståndsökning, Förändringsvilja, Sammanhang, Kunskap, Empati, Resurshushållning... Jag har många års erfarenhet av arbete för miljö och hållbar utveckling. Tillsammans med andra vill jag initiera och driva projekt och processer för en hållbar framtid.

Alle man på däck!

Posted on by
Reply

Elbilar har varit aktuella rätt länge. Teslas framgångar satte fart på konkurrenterna. Tidigare hade de etablerade fabrikaten av logiska skäl velat optimera vinsterna ur varje designad modell och inte haft bråttom att byta fot från fossildrivna till eldrivna bilar. Men nu har i princip alla biltillverkare något att erbjuda. Men att byta fossilbil till elbil räcker inte för att klara klimatutmaningarna, resursanvändningen osv. Vi kommer att se nya ägarförhållanden, bildelning och andra upplägg som kommer att få biltillverkarna att grubblar över vad som menas med tillväxt. När de säljer färre enheter ─ hur ska de då tjäna pengar?

Mer kundnära erbjudanden
Troligtvis kommer vi att få se mer kundnära paketeringar. Anpassade utbud, där kunderna betalar för olika tillgång i tid och rum för olika modeller. Fjällresans rymliga bagagebil behövs inte när en annan resa handlar om att hämta upp svärmor och hennes hund på järnvägsstationen en regnig försommardag. Beteendet och utbudet kommer att vara mer flexibelt när ägandet ersätts av tillgänglighet och servicenivå.

Många detaljer återstår
Tekniskt finns det fortfarande utmaningar kring laddningssystem, appar, lagring av el, försäljning av lagrad el till nätet osv. Och en detalj som ofta tappas bort är att även framtidens bilar rullar på däck. Däck som slits och lämnar ifrån sig partiklar, som också är ett miljö- och hälsoproblem. Hur tänker branschen kring däcken?

Om målkonflikter och om marknaden
Det eminenta nyhetsbrevet OmEV tog upp däckfrågan i det senaste utskicket. Däckmarknaden beräknas till hissnande 1 biljon kronor i närtid. En miljon miljoner kronor. Självklart vill däcktillverkarna fortsätta att sälja däck. Här finns flera målkonflikter. Däck behöver ju slitas för att tillverkarna ska sälja, samtidigt innebär elbilarnas större tyngd (batterier väger mycket) att däcken slits fortare än på jämförbara fossilbilar. Så man försöker anpassa sina konstruktioner så att slitaget inte ska bli större.

Hoppfullt teknikskifte
En av tillverkarna, Goodyear, håller även på att ta fram däck med en slityta som består av biologiskt nedbrytbara ämnen. Det låter intressant. Särskilt som vi knappast vill kompromissa kring väggrepp och säkerhet när det gäller däcken. Vi vill ha hög friktion, för att bromsarna ska ta och för att hålla bilarna på en säker kurs i trafiken.

Transparens och beslut, tack!
Däckfrågan behöver komma upp på dagordningen och vi behöver långsiktiga regler inom EU, där vi kräver att däcktillverkare redovisar hur de arbetar för att säkerställa hög kvalitet på sina däck, samtidigt som de redovisar hur snabbt de kan få ut däck på marknaden, som har slitytor som är biologiskt nedbrytbara. Så att våra politiker har bra beslutsunderlag för att hjälpa branschen att snabbt komma ut ur fossilberoendet.

Alle man på däck, skulle man kunna kräva, om man vill.

Tre tankar när jag hört om Ålands hållbarhetsprocess

Posted on by
Reply

Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).

Öarna har ett försprång
Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.

(1) Det är svårt att avstå att ta beslut
Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.

(2) Hur ska industrin investera?
En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.

Fånga systemfelen tidigt
En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.

(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst
Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.

Bakgrund till IfM
Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.

Länktips: Ingenjörer för Miljön https://ingenjorerformiljon.se/

Blekinge Tekniska Högskola och forskning kring hållbar utveckling https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Ålands nätverk för hållbarhetsarbetet, Bärkraft https://www.barkraft.ax/

Staten måste ta ansvar för en hållbar ekonomi

Posted on by
Reply

I våras kom ”Betalutredningen”, den utredning som leddes av Anna Kinberg Batra och som handlade om statens ansvar, regler och tillsyn när det gäller våra pengar. Både de fysiska och de digitala pengarna, som vi dagligen använder. Utredningen är på över 1000 sidor. Den tog lite tid att läsa. Och måste ha tagit ännu längre tid att skriva. Vid månadsskiftet går remisstiden ut för att lämna synpunkter på utredningen. Här några kommentarer. I en kommande text kanske jag kommenterar utredningens text om en digital statlig e-krona. Jag skrev för en månad sedan om samma utredning, se länktips nedan.

Vad är pengar?
I vårt moderna samhälle har pengar blivit både en självklarhet och en nästan osynlig komponent i våra liv. Vi använder allt mer sällan de tryckta sedlarna och präglade mynten. Istället använder vi plastkort eller skickar pengar via våra mobiltelefoner till rätt mottagare. Knappt något barn har väl en spargris hemma. Bankerna vill ju inte hantera kontanter och i utredningen finns förslaget att ingen myndighet ska behöva ta emot mer än maximalt 50 fysiska mynt- eller sedelenheter. Vad händer på individnivå och i samhället när pengarna blir anonyma?

Minoriteter är inte intressanta
Det finns all anledning att uppmärksamma att ungefär en miljon svenskar är icke-digitala, dvs har inte tillgång till eller förmår använda dator eller mobiltelefon. Här finns en stor grupp äldre som på så sätt står utanför de betalströmmar vi andra ser som självklara. Och ska man ha BankID, måste man vara en betrodd kund i en bank. Snart går det inte att boka en biljett någonstans utan att bekräfta sin identitet elektroniskt. Livet blir svårare för den som inte hänger med.

Inget personnummer? Otur…
Även om man har mobiltelefon är täckningen långt ifrån perfekt. Att driva småföretag eller sköta sina affärer via mobilen kräver uppkoppling. En stor del av Sverige är utanför den sfären. Detta drabbar även säsongsarbetare, som kommer hit för att plocka bär. De har svårt att betala sin telefonräkning. Varje år tvingas en grupp gäststudenter ge upp planerna på att studera vid de svenska universiteten, för att våra system är krångliga att använda när vissa formella underlag saknas. Att få ett tillfälligt samordningsnummer som ersättning för personnummer kan ta tid. Och utan bekräftad identitet är det svårt att få en lägenhet. Utan bostad blir studierna omöjliga. Allt hänger ihop.

Suboptimeringen styr
Alla dessa praktiska delfrågor med geografi, hänsyn till kognitiv förmåga, det orimliga att kräva att alla har en dator eller mobiltelefon osv är ett uttryck för hur utvecklingen drivs av ett slags majoritetstänkande, medan minoriteter sällan är lönsamma eller intressanta. ”Skyll dig själv om du är fattig, sjuk eller bor på fel plats” tycks Marknaden säga. Staten måste rimligen balansera de orättvisor som marknadsaktörernas prioriteringar leder till. Nerlagda bankkontor, försämrad service osv hänger naturligtvis samman med ekonomiska överväganden. Suboptimeringen styr.

Var är kapitlet om en hållbar ekonomi?
Det värsta med Kinberg Batras 1000-sidiga utredning är inte att hon inte tillräckligt kraftfullt markerar statens ansvar när det gäller att korrigera för orättvisorna. Det värsta är att det inte står ett ord om det principiella ansvaret för en hållbar ekonomisk utveckling. Hållbar utveckling, har vi lärt oss i decennier, handlar om ekologi, om ekonomi och om sociala frågor. Detta har bl.a. FN-systemet ända sedan Rio-konferensen 1992 understrukit i alla sammanhang. Ingen kan ha missat det. Och ändå står ingenting i statens betalutredning om hur staten ska ta ansvar för en hållbar ekonomi.

Staten behöver på EU-nivå verka för en ny moms
Jag har tidigare skrivit en del om vad som behöver utvecklas för att ekonomin ska utvecklas i en hållbar riktning. Resurs- och energianvändningen behöver bromsas in, kraftigt, och det innebär rimligen att livslängden på produkter behöver öka, kvaliteten likaså, och att både konsumenter och producenter till stor del skiftar fokus från ägande till nyttjande. Statens ansvar blir att understödja den utvecklingen. Till exempel genom att erbjuda en beskattning som kan komplettera dagens linjära moms. Den moms som idag redovisas bygger på en linjär princip och uppmuntrar inte till återproduktion. Det är snarare så, att när momsen är summerad och betald ökar momsintäkten för staten om den senaste produkten snabbt blir sopor, så att vi konsumerar en ny vara. Så kan vi inte ha det. Och inget av detta berör utredningen med ett ord, trots att behovet av en hållbar ekonomi har varit på tapeten i decennier.

Länktips: Anna Kinberg Batras utredning SOU 2023:16, ”Staten och betalningarna” https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/  

Min tidigare text om samma utredning: http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Anm. Gröna Seniorer, Miljöpartiets seniorförbund, har lämnat in ett remissvar där ovanstående brister poängteras.

Hasslers klimatrapport – några tankar

Posted on by
Reply

Så kom då Hasslers klimatrapport, ett år efter att Tidögänget tagit plats i regeringskansliet. Miljö- och klimatfrågorna hade snabbt värderats ner av det nya ministergänget, sorterats in under energi och näringsliv och fått en minister som förstått vad hennes roll var. Fast kanske ändå inte. Ett uttalande om att Sverige behöver tio nya kärnkraftsreaktorer suddades kvickt bort från offentligheten. Så fick hon inte säga. Tydligen. Kanske för att någon partistrateg insett alla siffror tenderar att förfölja politiker i decennier. ”Var har ni de där 10 reaktorerna som talade om…?” skulle det kunna heta i evinnerliga tider. Oavsett om det blev noll, en, två eller många fler nya kärnkraftsreaktorer på plats. Bättre taktik, tydligen, att steg för steg låta det sjunka in att det blir skattebetalarna som kommer att stå för notan.

Marknaden är logisk men orättvis
Professor John Hassler beskriver rapporten som en sammanfattning av den forskning han själv bedrivit inom ämnet klimatekonomi. Hans beskriver sig själv som nationalekonom. Att en högerregering hellre lutar sig mot ekonomisk expertis än klimatexperter för att tackla klimatfrågan är signifikativt. Allt kan ju lösas med ekonomiska styrmedel, är en självklar doktrin på den sida av politiken som hellre ser marknadslösningar än att staten griper in och korrigerar orättvisor och fel. Bekymret är att marknaden aldrig tar samhällsansvar. Något politiker på den kanten alltid blundar för. ”Otur om du råkar drabbas”, kanske de säger för att visa lite empati. Men när ekonomerna styr dras samhället snabbt isär och splittras i vinnare och förlorare. Och hur en del förlorare agerar och reagerar kan vi lätt föreställa oss. När marknadstillbedjare ber om lösningar på klimatkrisen så vänder de sig till nationalekonomer som John Hassler.

Osäkerhet – varför då?
Redan i sin ingress betonar Hassler att ”osäkerheten om hur känsligt klimatet är för utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser är mycket stor”. Det är i praktiken detsamma som att säga att ”klimatvetenskapen är ingen exakt vetenskap så allt som påstås kan tas med en nypa salt”… Varför detta överhuvudtaget nämns är ett stort frågetecken .Är det för att Tidö-partnern SD hela tiden vill kunna hävda att ”ingen vet helt säkert, så därför vill vi vänta och se” och på så sätt enkelt kunna vifta bort alla klimatåtaganden? Misstanken dröjer sig kvar att SD har krävt att det ska finnas en inbyggd och tydlig osäkerhet i rapporten, så att deras väljare kan lugnas med besked att ”forskarna vet inte själva hur det hänger ihop, så vi avvaktar…”

Pengar löser allt och har du pengar klarar du dig bra…
Vid genomläsning av Hasslers 46 punkter i förslaget blir det tydligt hur en ekonom ser på klimatfrågan. De första sex punkterna berör klimatmålen. Och handel med utsläpp är för en ekonom en central fråga. Inte att minska utsläppen i procent eller i faktiska ton. Utan att köpa och sälja rätten att få bete sig fel. Ekonomin som överordnad princip, inte de faktiska utsläppen svenska verksamheter orsakar. eller som det står i Hasslers punkt 6: ”Ett hårt formulerat sektorsmål formulerat i termer av bokförda nationella utsläpp behövs inte längre”. Med andra ord får folk släppa ut vad de vill, bara någon betalar. Den som kan betala får fortsätta bete sig fel. Den majoritet av jordens länder som i huvudsak drabbas av västvärldens överkonsumtion förstår precis vad Hassler menar. ”Vi i den rika världen tänker köpa oss tid att fortsätta som vanligt ─ ni andra får minsann gå före.”

”Se till att komma överens och gör jobbet”
Och så där fortsätter det. Punkt 7 till 12 i Hasslers förslag handlar om ekonomi och hur utsläpp ska kopplas till ekonomiska incitament. Punkterna 13 till 17 handlar också om budgetposter och hur staten kan finansiera strukturella steg mot fossilfrihet. Därefter följer fem punkter som kan sammanfattas med ”se till att komma överens”. Punkt 23 till 34 känns som om de sammanfattats på en fikarast. Inte minst att det står att laddinfrastrukturen för sportlovsresenärer ska ha ett extra fokus. Är sportlovsresor för skidåkande stockholmare vintern 2024 avgörande för de generationer som följer efter oss och som får leva i tusentals år med de klimatförändringar vi orsakar?

Kärnkraft och skattebetalarnas nitlott
Kärnkraft fick naturligtvis en egen rubrik och där smögs in att skattepengar kan behövas för att säkerställa lönsamheten i projekten: ”Överväg att skapa trovärdighet för en sådan genom att delfinansiera eventuella nya investeringar.” Det kommer ju bli det enda sättet att få industrin att våga investera i den dyra och osäkra kärnkraft, som Tidöpartierna så hårt bundit upp sig till att låta bygga. Inte för att den tekniskt kommer att behövas när Sverige exporterar 15-20 procent av elproduktionen. Utan av prestigeskäl. Man har låst sig så hårt, så att backa nu går inte, tycks de anse. Hellre fortsätta att bygga något som inte kommer att behövas och som kommer att generera problem under oerhört lång tid än att inse att spelplanen på energisidan har förändrats de senaste decennierna. Under rubriken Vattenfall garderar man dessutom in möjligheten under punkt 36 för Vattenfall att få göra ekonomisk förlust på den kärnkraft man planerar att bolaget ska investera i. Punkten ser ut som en beställningspunkt för att ha en forskningsrapport att hänvisa till när Vattenfalls förluster drabbar skattebetalarna som en konsekvens av en kommande kärnkraftssatsning. Genomskinligt och ganska trist att Tidö-gänget, som annars lovprisar marknaden, just på detta område tycker att skattebetalarna ska stå för notan.

Den sista punkten punkterar rapporten
Resten av punktlistan kan egentligen sammanfattas med orden ”gör jobbet”. Förutom den allra sista punkten, nummer 46. Där står det ordagrant: ”Motverka idén om att ett lämpligt sätt att stödja utvecklingsländernas omställning är att tillerkänna dem en större andel av den återstående globala utsläppsbudgeten än vad som motsvarar deras andel av världens befolkning”. I klartext betyder det att Hassler menar att vi i Sverige inte ska erkänna att vår överkonsumtion och vår välfärd har drabbat andra länder på ett orättfärdigt sätt. ”Skyll er själva att ni är fattiga i U-länderna”, kunde han lika gärna ha skrivit. Cynismen och egoismen skrattar världens länder rakt upp i ansiktet. Här ska ingen tro att vi i Sverige tänker på någon annan än oss själva. Man skäms som svensk att en forskare formulerar så.

Jag tappar lust att skriva mer idag.

Länktips för den som orkar läsa Hasslers rapport: här

Bygg- och bogemenskaper har viktiga roller

Posted on by
Reply

Civilsamhället fungerar till stor del under radarn. Mycket av allt som görs består av ideell tid. Föräldrar ställer upp, organiserar och arbetar för sina barns förening. Vänner eller grannar samlas kring en gemensam uppgift. Idrottsrörelsen, scouterna, nykterhetsrörelsen, de religiösa grupperingarna, det vimlar av engagemang. Även politiken bärs upp av idéer hos gräsrötterna. Det kokas kaffe, det bakas bullar, det skjutsas, det fixas, snickras och byggs. Civilsamhället är ett kitt i Sverige, där människor möts av fri vilja och för att de ser en nytta bortom egennyttan.

Byggemenskaper och bogemenskaper
Det finns två grenar på det civila samhällsträdet som växer nära varandra och har ömsesidig nytta. Några människor har en stark idé av ett boende som de förverkligar i en byggemenskap. Andra nöjer sig med att söka sig till en bogemenskap för att förverkliga en livsstil och ett boende som ger dem värdefulla mervärden. Hur dessa grenar utvecklas blev tydligt på en tvådagars konferens i Bergsjöns (nya) Kulturhus i Göteborg den 12 – 13 oktober. Där samlades forskare, entreprenörer, arkitekter, engagerade, projektägare och andra intresserade under rubriken Idéburet och socialt byggande.

Många ser fördelen i att slippa bo ensam
Kooperativ har funnits länge i olika form, men om folk för några generationer sedan sökte gemensamma lösningar p.g.a trångboddhet och fattigdom har initiativen på senare år oftare präglats av sökandet efter ett socialt sammanhang. Det finns, anser många både på landsbygden och i städerna, värdefulla komponenter i ett boende, där man gör vissa saker tillsammans, tar ansvar tillsammans, ibland äter tillsammans osv. Inte minst handlar detta om ensamhushåll, där fördelarna med ett lagom samarbete i vardagen snabbt kan bli synliga. Den delade måltiden blir värd så mycket mer.

Vi kan lära av utlandet
Särskilt när det handlar om byggandet krävs ett uthålligt engagemang. Projekttiderna kan dra iväg och handla om mer än ett decennium från ett första intressentmöte till att inflyttning kan ske. Den sortens hängivet engagemang är kanske inte alltid möjligt att uppbringa. Men, som sades på konferensen, totalt har det formats över 1000 byggprojekt av den idéburna sektorn. Och då ska vi komma ihåg att i Danmark har denna rörelse nått betydligt längre. Faelleskapsboenden och ekobyar är mycket vanliga i Danmark. Likadant i Tyskland, där initiativkraften är påtaglig. Det är i Sverige vi tycks ha vant oss vid att någon annan ska ordna bostäder och livssituation. Möjligen ─ det vore något för forskningen att titta vidare på ─ hänger detta i vårt land ihop med en allmän övertro på att samhället är bäst på att organisera vår tillvaro.

Olika initiativ behöver få ta plats
Steg för steg flyttar bygg- och bogemenskaperna i Sverige fram sina positioner. Nya projekt tar form både på landsbygden och i städerna. Man lär av varandra, man hittar sin unika profil, som deltagarna kan samlas i kring. Det kan vara en gammal lantbruksskola i Hammenhög i Skåne, som ett gäng entusiaster räddade från rivning och gjorde om till ett gemensamt hus. Det kan vara att en förening gör ett avtal med allmännyttan och blockhyr ett helt hus för att själva få möjlighet att forma sin närmiljö, välja sina grannar och ta ansvar för boendet. Det kan vara tiny houses i kombination med lite större hus som tillsammans placeras på en tomt och därmed möjliggör för unga familjer att flytta in i en landsbygdskommun och stärka skatteunderlaget, bidra till en fortsatt förskoleverksamhet och en långsiktig utveckling av en kommun med åldrande befolkning.

Nytta bortom egennyttan
Konferensen i Bergsjön innehöll en väl avvägd balans mellan positiva föregångsexempel och problemställningar som behöver uppmärksammas. Som en röd tråd återkom begrepp som samarbete, partnerskap, demokrati och samhällsförändring. Ofta betonades värdet av gemensamma ytor för spontana möten både utomhus och inomhus. Och hur de traditionella strukturerna inte fungerar för att fånga upp människors idéer. Det handlar på ett plan om att ta tillvara kompetens och resurser hos människor och skapa nytta bortom egennyttan.

Forskningen är viktig, oavsett vad Lena Andersson hävdar
Extra intressant är att bygg- och bogemenskaperna har format ett eget forskarnätverk, där forskare möts utifrån delvis olika forskningsgebit. Att kunna belägga trender, fakta och visioner med hjälp av forskningen brukar vara mycket värdefullt. Det är inte bara någon besökare, som Lena Andersson gjorde i somras vid Medelhavet, som kan fråga första bästa hotellreceptionist om vädret brukar vara eländigt ─ när forskare är involverade finns alltid gott om referenser och en förankring i etablerad kunskap.

Förnyelse kräver att vi tänker just nytt
Initiativtagarna planerar för nästa konferens för bygg- och bogemenskaper om två år. Det ska bli intressant att se hur långt branschen har kommit då. Viktigast är att kommunerna förstår potentialen, stödjer initiativen, hjälper till med vettiga tomtvillkor (tomträtt är en bra mellanlösning under byggfasen) och bidrar med stöd i form av projektlotsar och kunskap. Vi får ingen utveckling om vi alltid bara gör som vi alltid har gjort. Om allt ständigt ska göras enligt gällande och tvingande regler får vi ingen förnyelse.

Att vi fortfarande bygger för kärnfamiljens mamma, pappa, barn är lite märkligt med tanke på att det är cirka 20 procent av hushållen i Sverige som ser ut så. Denna bild visades på konferensen (ursäkta bildkvaliteten).

Hur ska vi ha det med pengarna?

Posted on by
4

Under en studieresa nyligen med besök på Kristinebergs forskningsstation fick jag tips om en förening och hemsida, som jag tidigare inte uppmärksammat: Positiva pengar. (Länktips nedan). Sedan något decennium finns det en grupp aktiva, ideellt verksamma människor som ifrågasätter dagens system med privata banker, banker som i praktiken styr hur mycket pengar som ska finnas i omlopp. Den tiden är förbi då Riksbankens sedelpressar avgjorde pengamängden. Idag är det bankerna som ”skapar” pengar ur de utlåningsmöjligheter de ser. Och självfallet också ur den bedömning de gör kring säkerhet, betalningsförmåga, avkastning osv.

Hur ser partierna på relationen mellan stat, banker och pengar?
På Positiva Pengars hemsida hittar jag en del intressant material, bland annat nedanstående bild som illustrerar hur några av partierna ställde sig till fyra frågeställningar före senaste valet.

Några partiers svar på Positiva Pengars frågor

En månad kvar på remisstiden
Ifrågasättandet av dagens system finns i flera länder. I Sverige har Anna Kinberg Batra haft ett utredningsuppdrag som hon slutfört, där hon undersökt hur lagstiftningen behöver förändras i takt med att betalningar sker allt mer digitalt. Remisstiden för att svara på utredningen går ut den 31 oktober 2023. (Länktips till SOU 2023:16 Staten och betalningarna, se nedan).

1000 sidor med komplexa sammanhang
En första läsning av sammanfattningen av Kinberg Batras utredning visar att det är ett synnerligen komplext område, med många kopplingar, detta att förändra betalekosystemet. Lagstiftningen, de konkreta tekniska frågorna, ansvarsfrågor, säkerhetsfrågor och mycket annat innebär att konsekvenserna av att ändra i det rådande systemet behöver kartläggas synnerligen noga. Och anpassas till den internationella utvecklingen. Utredningens drygt 1000 sidor är inte lästa på en kvart, om man säger så. Att staten ska ta fram ett eget ”Bank-ID”-system tycks klart. Men hur ska vi ha det med en e-krona? Ska Riksbanken erbjuda en digital krona?

Frågan om banksystemet återstår?
Det går att läsa ut en del ur de första 50 sidornas sammanfattning. Utredaren har fokuserat på betalningarna. Kontant, digitalt och hur olika system kan behöva utvecklas för att motsvara den snabba tekniska utvecklingen och hur företag, myndigheter och privatpersoner använder dagens betalsystem. Det står inledningsvis ingenting om ”Positiva pengars” huvudinriktning, som handlar om hur pengar skapas i det nuvarande systemet, dvs rollfördelningen mellan banker och staten/Riksbanken när det gäller hur ekonomin tillförs medel, hur ekonomin ”växer”.

Hur ser ett hållbart betalekosystem ut?
Jag behöver läsa mer för att kunna ge en rättvisande bild av utredningen. Men initialt är intrycket att utredningen fokuserar på betalningen som ett sätt att överföra pengar från sändare till mottagare. Utredningen tar inte upp de strukturella invändningar som ”Positiva pengar” reser. Jag måste läsa mer och återkomma. Frågorna är synnerligen komplexa och behöver lyftas in i det sammanhang som kan kallas omställning till ett hållbart samhälle. Hur ser ett hållbart betalekosystem ut, som ger rätt funktioner och information ur ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt perspektiv? Bidrar Kinberg Batras utredning till en hållbart utveckling? Där har jag just nu inget svar.

Länktips: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2023/03/sou-202316/

Positiva pengar: https://positivapengar.se/

Tillägg i oktober: En senare text om samma utredning http://christerowe.se/2023/09/nr992-hur-ska-vi-ha-det-med-pengarna/

Kärnkraften håller ställningarna ett tag till…?

Posted on by
5

Den tidigare generaldirektören vid Energimyndigheten, tillika Chalmers-professorn Tomas Kåberger är en viktig röst för förståelsen av energisystemet på flera nivåer. Häromdagen skrev han på LinkedIn om hur kärnkraften utvecklas. Här följer en sammanfattning och översättning av det Kåberger skrev, där jag lagt till några egna kommentarer. I stort sett håller kärnkraften ställningarna, men man har ett växande problem med lönsamheten. Kärnkraft är dyr att producera.

Frankrike
I Frankrike återhämtar sig kärnkraften. Kapacitetsfaktorn är hittills i år strax över 56 %. En förbättring jämfört med förra årets 52 %. Min kommentar: Om alla verk producerade för fullt skulle faktorn vara 100 %.
För ett år sedan var endast knappt 25 GW av de installerade 60 GW i drift. I år levererar enligt de senaste uppgifterna nära 40 GW, vilket indikerar att produktionsnivån kommer att vara ännu bättre i slutet av 2023.
Som ett resultat av detta är Frankrike tillbaka som den främsta elexportören i Europa under 2023, efter att ha tvingats att vara en nettoimportör under 2022. Min kommentar: Även i ett erfaret och till stor del kärnkraftberoende land som Frankrike kan man inte vara säkra på att klara sin elförsörjning, i synnerhet som verken är beroende av kylning från vattendrag, som med klimatförändringarna inte håller tillräckligt låg temperatur och därmed tvingar verken att stänga.

Japan
En annan anmärkningsvärd prestation från kärnkraftsindustrin är att Kansai Electric i Japan rapporterar att de har startat om Takahama-2. Denna reaktor har varit off-line i mer än 12 år. En sådan omstart skulle vara beundransvärd för vilken komplicerad processindustri som helst.
Därmed har 12 av tidigare mer än 50 reaktorer i Japan återstartats efter att tre reaktorhärdar smälte i Fukushima dai-ichi kärnkraftverk. Kansai Electric planerar att återuppta sin kommersiella verksamhet den 16 oktober. Hur framgångsrik denna inkoppling blir kommer att studeras med stor uppmärksamhet från många intresserade den närmaste tiden.

In- och urkoppling av reaktorer
Under 2022 och 2023 balanserar nya nätanslutna reaktorer och permanent stängda reaktorer varandra i IAEA:s databas. Detta gäller både antalet reaktorer, 10 st nya och 10 st avstängda, och kapacitetsmässigt med inkopplade 9 GW och urkopplade 9 GW. Förbättrade prestanda resulterade i en liten nettoökning av produktionen på 5 TWh under första halvåret i år, enligt tillgänglig IEA-data som täcker de flesta länder med kärnreaktorer. Men det är osannolikt att den totala kärnkraftsproduktionen i år kommer att överträffa den högsta globala kärnkraftsgenereringen, något som inträffade år 2006.

Under åren 2021, 2022 och 2023 stängdes 20 st reaktorer i världen, medan 16 st nya reaktorer anslöts till nätet samtidigt som byggnation av 21 st nya reaktorer påbörjades. Historiskt sett har ungefär vart tionde byggprojekt övergetts innan reaktorerna färdigställts. senast de två reaktorkonstruktionerna vid Summer i USA. Det finns alltså få tecken på en global tillväxt av kärnkraftverk som skulle kunna bidra till att minska beroendet av olja och gas inom en snar framtid.

Kostnader
Den främsta orsaken till att inte bygga och även för att överge projekt är ekonomisk. Kostnaderna är helt enkelt för höga jämfört med värdet på den producerade elen.

Ledtider
En annan anledning är de långa ledtiderna. IAEA-data visar byggtiden för de reaktorer som har startat. Två av de 16 nya reaktorerna som har anslutits under de senaste åren finns inom EU. Båda dessa har byggtider långt över tio år. Men även om man bortser från dessa två är den genomsnittliga byggtiden för reaktorer i världen i genomsnitt mer än 7 år.

Byggtid i antal år, baserat på IAEA, namn, leverantör och plats

Drift är inte kommersiell drift
IAEA anger också datum när reaktorer anses vara i ”kommersiell drift”. Av de 16 nya reaktorer som är i drift har fem fortfarande inte rapporterat att de är i kommersiell drift. Nätanslutningarna skedde för dessa 2021 (2 st), 2022 (1 st) och 2023 (2 st). Min kommentar: De är således ännu inte inkopplade så att de ger sina ägare inkomster. Här kan för övrigt en dagsfärsk bild från Nordpool passa in, där R3 i Ringhals plötsligt minskat sin produktion, troligen för att ägarna vill minska ekonomiska förluster och få bättre bättre betalt för elen från andra anläggningar.

Marknadsvillkor
Fortsatt drift av kärnreaktorer kommer att konkurrera ekonomiskt i länder där fossildrivna generatorer sätter priset på den producerade elen och där gynnsamma villkor, avfallshantering och olycksrisk innebär kostnader.
Även under sådana förhållanden är fortsatt förbättrade tekniska prestanda avgörande för ekonomisk överlevnad. Detta är en utmaning för kärnkraftsindustrin eftersom kostnaderna för el från sol och vind fortsätter att sjunka.

Mina kommentarer:
Sverige är en av Europas största nettoexportörer av el. Och detta även när ett par av de nuvarande kärnkraftverken är tagna ur drift. Det är inte elbrist som tidvis skapar höga elpriser. Och det är inte mer ny kärnkraft som kommer att kunna konkurrera med ett lågt pris till konsument.

Att kärnvapenländer som Storbritannien, Frankrike, Kina och Ryssland satsar på kärnkraft handlar mycket om att säkerställa kompetens längs hela kedjan och att ta vara på synergier mellan de båda användningssätten.

Länktips: Tomas Kåbergers text på LinkedIn: https://www.linkedin.com/posts/tomask1_ugcPost-7110176517594206208-g8uo?utm_source=share&utm_medium=member_ios

Vilket ansvar har staten?

Posted on by
1

Här en fortsättning på resonemanget om statschefen, monarkin och demokratin. (Länktips till föregående bloggtext, se nedan). Har staten och statschefen något ansvar på någon nivå? För vad och för vem i så fall? Och hur ska ansvarstagandet ta sig uttryck?

Med oss eller emot oss
Statsbildningar har historiskt handlat om militärt skydd. Befolkningen fick skydd mot yttre angrepp genom att utse någon att leda dem, någon som dessutom kunde kräva in skatt och begära att stridsdugliga ynglingar inställde sig till att tjänstgöra i de stridande trupper som staten behövde för försvaret av landet. När en stat och dess ledare såg möjliga sätt att berika sig har de också historiskt ägnat sig åt erövringskrig och liknande. Men utgångspunkten var att staten och statsledningen gjorde en överenskommelse med folket: ”Betala oss så skyddar vi dig mot fienden” och i vissa fall ”anslut dig till oss så slipper du bli kallad fiende”.

Staten tar hand om dig om du ställer upp
I praktiken har detta varit staters outtalade överenskommelse med sina folk. ”Vi tar hand om dig om du följer de regler vi ställer upp.” I Sverige och i praktiken alla länder har den politiska makten lierat sig med den religiösa makten. För att få folk att bete sig som man ville säkerställdes lydnad genom att hänvisa till högre makter och deras representanter. Husförhör och stupstocken på kyrkbacken var två konkreta exempel på hur man fick befolkningen att lyda. För säkerhets skull var kungen utsedd med Guds nåde. Legitimiteten blev absolut.

Dagens komplexa samhälle behöver ett mer uttalat skydd
Men vilket ansvar har staten idag att skydda sina medborgare? Krig förekommer tyvärr fortfarande och när Putin anföll Ukraina valde både Finland och Sverige att söka medlemskap i NATO. Men hoten mot befolkningen stannar inte vid det traditionella invasionskriget. Vi ser staten och den politiska ledningen som en garant för den komplext sammanvävda välfärdsstatens omsorg, utbildning, infrastruktur och ekonomi. Att behålla eller stärka värdet på kronan är ett sätt att skydda medborgarna från en möjlig misär. Skatter, pensioner och stöd i olika former utgör delar av det system som vi väljer företrädare att hantera och utveckla.

Hur ser ansvarsfrågan ut?
Men det blir riktigt intressant när staten misslyckas att skydda sina medborgare, när staten medvetet eller av oaktsamhet skadar sin befolkning. Vilket ansvar har staten för sina medborgares hälsa och välmående? Att ett radioaktivt moln eller en Corona-epidemi drar in över landet kanske är svårt att få staten att ta ansvar för. Men vilket ansvar har staten för myndigheters felaktiga beteende? Om staten och/eller en kommun skadar den egna befolkningen – hur ser ansvarsfrågan ut då?

PFAS-exemplet
Frågan är i högsta grad aktuell. Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd för det fall som har uppmärksammats i media, där en lokal förening från Kallinge i Ronneby kommun hävdar att befolkningen lidit skada p.g.a. att försvarets brandskyddsvätskor tillåtits förgifta den kommunala dricksvattentäkten. PFAS kallas den kemikalie som inte bryts ner i naturen och som har visat sig kunna medföra väsentligt högre risk för olika former av cancer, försenad talförmåga hos barn osv. (Några länktips i denna komplicerade fråga, se nedan).

Statschefen borde markera att staten har brustit
Staten borde rimligen ta ansvar för sina misstag, när dessa får dramatiska och drastiska konsekvenser för medborgarna. Till att börja med borde det inte vara civilsamhället och privatpersoner som tvingas driva sin sak rättsligt, med den stora ekonomiska och tidsmässiga kostnad det innebär. Det borde ligga i statens eget intresse att reda ut hur ansvaret för det skedda fördelas och om de drabbade ska ha ersättning för sitt lidande. När statens och kommunernas olika organ skyller på varandra eller på luckor i lagen bör den överordnade strukturen träda fram och driva frågan framåt. Det duger inte att olika offentliga organ skyller på varandra. Statschefen borde markera att staten på ett överordnat plan har ansvar för att klarlägga dels vad som skett, hur det kan förhindras i framtiden och hur drabbade ska kompenseras. Kungen skulle kunna, i sin roll av statschef, markera att staten faktiskt av principiella skäl behöver driva frågan vidare.

Lyft frågan till en principiell nivå
Juridiken släpar alltid efter. Högsta domstolen ska ju nu pröva om det ingår i nuvarande lagstiftning att exponering för farliga ämnen i sig är att betrakta som en skada, även när samband mellan det farliga ämnet och en sjukdom inte exakt kan beläggas på individnivå. Men frågan behöver lyftas till statens – och därmed statschefens – ansvar för vad som händer medborgarna beroende på hur staten och statens organ agerar.

Ge EU mer muskler
I praktiken borde försiktighetsprincipen tillämpas betydligt skarpare. Innan vi vet hur ett ämne eller en produkt påverkar vår livsmiljö bör vi vara synnerligen restriktiva i att godkänna ämnena eller produkterna. Vi borde ha lärt oss av 1900-talets blyhantering, DDT-besprutning, freonanvändning och liknande. Och vi borde verkligen ge EU muskler att få vässa lagstiftningen så att vi åtminstone här påbörjar en utfasning av de tusentals farliga ämnen som just nu förgiftar miljoner människor, många levande djur, fåglar, fiskar och insekter, ja hela vår miljö.

Länktips om staten och statschefen: http://christerowe.se/2023/09/nr990-ar-monarki-bra-for-sverige/
Länk till reportage i P1 Dokumentär om PFAS: https://sverigesradio.se/avsnitt/forgiftade
PFAS-frågan är fortfarande olöst – artikel av Magnus Hedenmark här: Debattartikel i Aktuell Hållbarhet

Är monarki bra för Sverige?

Posted on by
1

Kungen har just firat 50 år på tronen. Det är inte så många som klarat att ha samma jobb eller uppdrag i ett halvsekel. Det är imponerande. Firandet har naturligtvis också lett till en diskussion om monarkins roll i ett modernt samhälle. Varför har vi monarki i en demokrati? Är det inte väldigt motsägelsefullt, om vi nu tror på människors lika värde, att någon av oss ska ha en upphöjd position baserad på arv? I söndagens Göteborgs-Posten återfinns en i raden av dessa artiklar som ifrågasätter monarkin.

En statschef behövs
Men det är väl troligen som kung Harald av Norge säger i SVT:s ”Kungen och jag”, att när folket inte längre vill ha monarkin så avskaffas den. Så enkelt är det ju, men eftersom en majoritet av svenska folket vill behålla kungahuset, så blir det kvar. En statschef behöver vi ju under alla omständigheter och de representativa uppgifterna dominerar ju för statschefen i de flesta demokratiska länderna. Så hur skulle det se ut om vi tog bort glittret och kulisserna från Nobel-festen och från andra ceremonier? En grå och ”neutral” före detta politiker skulle naturligtvis kunna fungera som president, men vem vet vad Tysklands president heter? Och vem bryr sig?

En stark president?
Några av demokratierna i väst har en stark presidentmakt. USA (som ju fortfarande kämpar med konsekvenserna av försöket till statskupp när Capitoleum stormades) och Frankrike är de kanske tydligaste exemplen på stark presidentmakt. När statschefen också är chef för regeringen och den exekutiva makten blir maktdelningen en extra viktig fråga. Att ge en person alltför mycket beslutanderätt kan leda fel. Vi var väl många som hoppades att Ryssland skulle utvecklas åt rätt håll när Sovjet föll samman. Men den presidentmakt som nu finns i Moskva har ju mer gemensamt med Nordkoreas än med Frankrikes.

Makt ärvs 
De som ropar på republik i Sverige kan naturligtvis sägas ha rätt på pappret. Ingen ska ärva makt. Samtidigt är det precis så makt förflyttas. Wallenbergarna och diverse finansfamiljer utgör väl de tydligaste exemplen på hur makt och inflytande ärvs. Så länge vi har ett samhälle som konsekvent delar upp medborgarna i vinnare och förlorare, och till och med förstärker skillnaderna – det räcker att studera hur begreppen avdrag och bidrag används för att beskriva hur individen gynnas av staten – så är orättvisorna större än den symboliska frågan om vem som ska axla rollen som statschef.

Vem enar folket?
I en tänkt presidentvalssituation, vem skulle skulle vi vilja ha som vald statschef? Ulf Kristersson? Göran Persson? Maud Olofsson? Lars Werner? Skulle vi verkligen vilja ha en före detta rikspolitiker som statschef? Skulle någon av rikspolitikerna kunna samla folket och kännas som en symbol för alla medborgare? För det är väl en av funktionerna för en statschef, detta att vara en enande symbol för landet? Både utåt och inåt? Vem skulle vi tycka passa för detta ämbete? Vem har utbildning, personliga kvaliteter och en personlighet som skulle passa in?

Viktigt att skilja på roller
När presidenter har för mycket makt tenderar vederbörande att använda den. Trump ringde upp Stefan Löfvén och uppmanade Löfvén att släppa en känd artist ur det svenska häktet. För så tycks juridiken och politiken gå hand i hand i USA. Väldigt många politiker i USA har ju också börjat sin bana inom rättsväsendet, genom att bli valda lokalt. Det är nog väldigt bra för en demokrati att vi skiljer så tydligt på lagstiftning och rättsskipning.

Vem skulle vi välja till president?
En blek ceremoniell kopia av kungen skulle vi få om vi hade president. Det hade inte blivit en färgstark GW eller en gullig Astrid Lindgren som blivit vald till president i en svensk republik. Vi hade fått nöja oss med Andreas Norlén, vår nuvarande talman, eller någon liknande. Och banden till Gustaf Wasa, Gustaf III, Karl XII och alla historiska figurer hade plötsligt blivit svagare. Och ingen vet hur länge en president skulle vilja sitta. Knappast i 50 år. Så vi hade kastats in valrörelser lite då och då för att välja statschef, och tvingats ta ställning till någon f.d. politiker som vi skulle tycka var lämplig. Och som knappast skulle ena folket, när vi så länge haft blockpolitik och ideologiska klyftor som så påtagligt markerat skillnader.

Det är viktigt att skillnader finns och syns
I naturen finns alltid avvikelser. 11 procent är vänsterhänta, ungefär lika många är homosexuella. Evolutionen har valt att gardera sig för olika utfall. Även det mänskligt konstruerade, som demokratin, kan må bra av att inkludera på pappret ojämlika och orättvisa strukturer, kanske också för att just påminna oss om värdet av att värna demokratin. Någon behöver stå över de dagliga politiska frågeställningarna och fungera i kristider, som när tsunamin eller Estonia-katastrofen inträffade. Och stå för en kontinuitet, som de folkvalda politikerna sällan klarar att stå för.

Vad har statschefen för ansvar?
Viktigt är att den operativa makten, beslut om Sveriges ekonomi och olika prioriteringar, kvarstår under riksdag och regering. Och att vi som medborgarna får hjälp av tredje statsmakten att granska hur makten sköter sig. En annan fråga är också ansvaret. Vad har statschefen ansvar för och hur ska det ansvaret följas upp? Jag ska återkomma till den frågan inom kort.

Länktips: Exemplet PFAS-katastrofen och statens ansvar: http://christerowe.se/2023/09/nr991-vilket-ansvar-har-staten/

Att hantera ondskan – läst: 10 år efter Utǿya

Posted on by
2

Jag fick tipset att läsa Ali Esbatis bok ”10 år efter Utǿya” och skaffade den. Det är nu drygt 12 år sedan attentatet i Oslo och det avskyvärda som hände på sommarlägret, där unga engagerade socialdemokrater ville forma en bättre framtid. Om 10 år är attentatsmannen fri, eftersom han dömdes till 21 år i fängelse. 10 år går fort. Hur ska den civiliserade delen av samhället hantera det martyrskap som säkerligen kommer att omgärda återkomsten av den norske massmördaren? Jag låter frågan hänga lite och börjar i rätt ände.

Ord blir till handling
Ali Esbatis bok är nödvändig för att förstå de olika dimensionerna av den högerextrema terror som finns mitt ibland oss. Hur ord blir till handling och hur en helt annan världsbild än den rimliga återfinns hos en icke obetydlig del av av våra samhällen. Han skriver hudnära och mänskligt om händelserna på ön. Om hur kroppen och sinnena reagerar under krigsliknande omständigheter. Om hur människor hjälper varandra. Om detaljer som blir ett närmast filmiskt manus.

Helheten blir tydlig
Esbati skriver också kunnigt och med många referenser om hur de högerextrema miljöerna formas, utvecklas och tar plats. Om hur attentatsmannen inte agerade i ett tomrum, utan snarare blev en tragisk och logisk kedja av händelser som började med Lasermannens härjningar, så småningom fortsatte med de förödande skotten i Trollhättan och – kan jag lägga till – hänger ihop med det vidriga mordet på 90-talet på den unge John Hron i Kode, där de fyra våldsmännen hörde hemma bland skinnskallar och nynazister. Esbati får det hela att hänga ihop och belägger med forskningsrön, rapporter och massvis med källor till litteratur.

En personlig bok
Esbatis bok är både personlig och politisk och utgör ett tidsdokument för tiden för Utöya-attentatet och reflexioner tio år senare. Med en god inblick i både norska och svenska förhållanden och politik gör han stor nytta för att öka förståelsen för hur mekanismerna ser ut, de som driver fram rasism, utanförskap och konflikter. En styrka är att han kan utgå från sina egna upplevelser. Att inte passa in, att vara ”någon annan”. Han släpper in oss i det privata rummet, där han ser sin dotters framtid hotas av utvecklingen.

Jobba hårdare – de fattiga ska bli fattigare, de rika ska bli rikare
Självfallet formulerar han också några egna politiska tankar. Något som fastnar hos mig är Esbatis beskrivning av hur den rådande ekonomiska dogmen ser ut, den som ska få alla att anstränga sig lite till, jobba hårdare: De fattiga ska bli fattigare och de rika ska bli rikare. Dvs lägre och åtstramade bidragssystem för de utsatta som lever på marginalen, större och generösare skatteavdrag för höginkomsttagare. Kakan ska fördelas så att grädden hamnar hos gräddan och det som blir kvar, smulorna, får de övriga slåss om. Skyll dig själv om du blir sjuk och arbetslös, typ.

Esbati kunde inte veta att det skulle bli värre
Det Esbati skildrar på ett tydligt sätt är hur storpolitik, medias roll och en diffus tidsanda vävs samman i en berättelse som det är svårt att värja sig emot. Men som vi måste anstränga oss att bemöta. Det Esbati inte kunde veta när boken skrevs, var att det skulle bli värre. Att de högerextrema skulle sätta agendan för svensk politik efter valet 2022. Att visitationszoner, angiverilagar och godtycklighet skulle skapa splittring och rädsla i en tid då vi behöver enighet och solidaritet. Vi måste se till att samhället inte kantrar in i halv-demokrati så som skett i några av Europas länder.

Vågar vi se terroristen fri?
Så frågan är om vi klarar av att se attentatsmannen fri på gatorna om några år? Har han sonat sitt brott mot mänskligheten? Vill han ens erkänna att det var ett brott eller ser han sig fortfarande som en krigare i det absurda och oerhörda kulturkrig han förde? På ett plan handlar det om att hatet måste vändas i sin motsats. Det är inte genom upptrappad konflikt och hätska angrepp som vi kan vinna mot ondskan, eftersom det är i konflikten de högerextremas världsbild bekräftas och deras maktmedel blir logiska. En våldsspiral gynnar bara extremismen och de får vatten på sin kvarn.

Det är som att trösta ett barn, som är argt och skriker. Det är ingen idé att skälla på barnet.