Jag tåg tåget till Oslo och hem igen. En dubbel fyratimmars resa genom det svensk-norska gränslandet. Så nära skogen och så sakta att det nästan gick att räkna myrorna, eller i alla fall myrstackarna.
Urbaniseringen och globaliseringen förändrar snabbt Sverige.
Vi måste bli bättre på att ta till vara det föregående generationer skänkt oss innan det blir för sent.
Några intryck här:
http://christerowe.se/lankar-och-hugskott-m-m/dals-ed-4-juni-2015/ .
Reklamen ska inge förtroende. En logga, en mogen mansröst. För att både signalera stabilitet, förtroende och ursprung. Alla fattar. Hur tyskarna lyckas hålla isär alla bestämda artiklar fascinerar oss icke-tyskar. Samtidigt känns det fullt naturligt för oss svenskar att säga en apelsin och ett äpple. Och – på den tiden det var aktuellt – en fax för apparaten och ett fax för pappersmeddelandet. Återkommer till begreppen.
Trovärdighet
Nu kommer elbilarna. Det kan gå fortare än vi trott. Vem vill ha en gammal avgasbil när det går att köra bekvämt och tillräckligt långt på el? Tesla har betytt enormt mycket för tilltron och attraktionen. Om norska Think skapade tveksamhet kring kvalitet och prestanda har Elon Musk och hans team satt agendan på ett nytt sätt. För 10-15 år sedan var det Toyota Prius som var i täten på utvecklingen. Helt klart har Tesla tagit över den positionen.
Sladdlös laddning
Snabbladdare sätts upp längs huvudstråk, långsammare laddning kan ske över natten. Några hamburgerrestauranger har varit tidigt ute och sett till att det finns laddplatser. Och induktiv, sladdlös laddning testas nu för fullt. Ställ bilen över laddare och vips, så laddas bilen utan att någon behöver koppla in en sladd någonstans. Även bussar kan laddas vid olika hållplatser på detta sätt. I stadstrafik kan energianvändningen kalkyleras och övervakas på ett bra sätt. Samtidigt måste elen produceras fossilfritt, annars har vi bara flyttat problemet.
Snart verklighet med självstyrande bilar
Vad som dessutom låter som science fiction, men som inte ligger långt bort är helt självstyrande bilar. Sensorer, uppkoppling och specialutvecklad mjukvara ska ta över manövreringen av bilarna, koppla ihop bilar virtuellt när de kör i samma riktning på motorvägen osv. Tekniken är snart mogen. De första bilarna testas nu i Kalifornien och ytterligare några stater. Google är en av pionjärerna. Optimisterna hävdar att olyckorna kommer att minska drastiskt. Datorernas förmåga att snabbt hantera mycket inkommande data och deras totala uppmärksamhet på uppgiften att framföra bilen korrekt kan vara det som avgör utvecklingen. Vi människor tappar uppmärksamhet ibland. Vi är ju bara människor.
Hur snabbt sker förändringen?
Forskarna tror att det dröjer till 2050 innan de självkörande bilarna tar över från de bilar som körs av människor. Jag tror att det kan gå fortare. Avgörande kommer att bli olycksfrekvensen. I takt med att det visar sig att automatiska fordon är inblandade i betydligt färre olyckor än de bilar som styrs av människor kommer både hälsoskäl, ekonomiska skäl och säkerhetsskäl tala för att en snabb omställning. Tusentals skadade i trafiken, lägre olycksfrekvens och en bättre ekonomi för de flesta talar för att de automatiska fordonen snabbt kommer att ta över.
Vad händer vid en olycka?
Intressant blir naturligtvis hur försäkringsbolag och domstolar kommer att bedöma olyckor mellan mänskligt och automatiskt styrda fordon. Kan datorn göra fel? Och ännu mer spännande – om två automatiska fordon kolliderar – vems fel är det då? Programmerarens?
Vad ska de heta?
Vilket ord vi väljer för de nya fordonen blir också intressant. Ska de kallas automobiler? På tyska förkortades detta ord så småningom till Auto. På svenska till bil. Medan mobil ju fått en helt annan innebörd på svenska. Precis som gamla TV-apparater numera kallas tjock-TV tror jag att förbränningsbilar kommer att kallas avgasbilar. Det vore bra.
Länktips: Introduktion av elbussar i Göteborg – Electricity http://www.goteborgelectricity.se/
Demonstration av induktiv laddning i Stockholm, Aftonbladet refererar: här .
Food trucks som serverar street food är en av de senare trenderna i gatulivet i våra större städer. (Det ska tydligen heta något på engelska för att fungera. Gatumat från mobila matvagnar låter väl för simpelt förstås). Det är olika profiler: mexikanskt, etiopiskt, koreanskt, vegetariskt, ekologiskt, nyttigt, gott och smakrikt. Medvetna hipsters söker och får sin önskade mat serverad på den plats man råkar vara på. Överraskningen och maten i nuet som viktiga parametrar för totalupplevelsen. På väg någonstans, tillsammans med någon, som ett uttryck för både närvaro och tillfällighet.
Nära
Det råkar bli vad som för tillfället serveras. Inte alltid snabbt, snarare med omsorg och med hög kvalitet. Maten som markör. Nära människor men långt bort från standardiseringens hamburgerkedjor. Långt bort från alla onödiga tillsatser, med en närhet till kök och kock, med en koppling till upplevelse, gemenskap, kvalitet och njutning. Street food är något annat än Owe Thörnqvists gubbe med låda på magen. Det är långt från korvmojar, en hel special eller en odefinierbar rød pølse.
Drömmar
En av entreprenörerna berättar om livet som food trucker. Om hur det kan kosta en miljon att bokstavligen få rulla ut sin dröm. Om formaliteter, om hinder, avgifter och begränsningar, om långa arbetsdagar och om glädjen att få jobba i och med sin dröm. Hon som berättar tonar ner sin egen roll. Det är hennes man, musikern, eritreanen, injera-bagaren och vegetarianen som drömmer mest. Hon är med. Men med en egen vilja. Vi lyssnar på hennes berättelse på ett av stadens alla ”Mellanrum” på Stadsmuseet i Göteborg. En ung forskare från Lund kompletterar med bilder och sammanhang. Jo, det finns forskning på denna subkultur. Fascinerande.
Identitet
Båda presentatörerna tycks leva inne i kulturen, och framstår som bärare av den större idén. Identiteten sitter i valet av smaker, av upplevelser i samband med maten, av att njuta av god, vällagad mat när man känner för det. Extremt långt från Bamba, torsdagarnas ärtsoppa, sliriga bruna bönor med fläsk eller sjuttiotalets pulvermos. Vi får ett par initierade inblickar i hur livsstil, sökande efter kvalitet och önskan om god mat kan fylla några unga människors liv.
Ordens valörer
60 procent av ”food truckers” i London går i konkurs eller lägger av, får vi veta. Det är tufft, det är svårt och säkert långa arbetsdagar. Platser för vagnarna fördelas enligt lite olika principer i Stockholm, Göteborg och Malmö. Specifika platser här, zoner där. Det finns både en sammanhållning och en konkurrens inom gruppen av verksamheter. Man tjänar på att stå flera på samma plats. ”Food court”, mattorg på svenska, är bra för försäljningen. Lika drar lika. Kungstorget borde ha ett mattorg, får vi höra. Men man envisas med att säga food court, kanske för att det låter nyare. Mattorg skulle ju kunna uppfattas som Domus i Filipstad. Orden har en historia, som låneorden delvis slipper bära på.
Bekräftelse
Varför är den nya gatumaten, mobila matvagnar och mattorg intressanta? De är uttryck för förnyelse och unga människors sökande efter kombinationer. Man vill träffas, uppleva något tillsammans, bli överraskad och samtidigt ska det vara kvalitet. Lite eko-reko, lite juste, lite i samklang med det liv man vill leva i övrigt. Kravlöst, impulsivt och ändå väldigt lokalt och nära. Man kan se den ansvarige i ögonen och få en bekräftelse av att det här är tillagat med hjärtat och med omsorg i alla led. Och därför betalar man mer än för en serietillverkad burgare med industriellt förutbestämd smak och okänt ursprung. Matvagnen ger en möjlighet för både producent och konsument att bekräfta varandras värderingar på en individuell nivå.
Vi har fått nog
Vi kommer att få se mer av detta. Hur kvalitet och relationer blir allt viktigare i våra val. Vi vill inte bli lurade, vi vill inte manipuleras in en konsumtion som döljer sanningen. Vi vill inte att barn har tillverkat våra kläder. Vi vill inte att bomullen odlats på naturfientligt sätt. Vi vill ta ställning. Därför är detta ett intressant exempel på hur sökandet efter kvalitet tar sig uttryck.
Av alla unga i Sverige mellan 20 och 25 år är det 17 procent som varken studerar eller arbetar. En majoritet av dessa är inte heller registrerade på Arbetsförmedlingen. Siffran är ett genomsnitt för landet. I utsatta områden kan det handla om 40 procent som befinner sig i ett slags samhälleligt vakuum. Några reser säkert, några jobbar svart, en del är troligen sjuka. Men det är långt från att vara ett normalt eller acceptabelt antal.
Landet delas upp
Jag plockar upp statistiken ur ett referat från tankesmedjan Global Utmanings seminarium den 18 maj. (Länk se nedan). När forskarna tittar närmare på kommunala skillnader i val av gymnasiestudier dyker andra varningssignaler upp. Andelen studerande som väljer yrkesförberedande linjer i gymnasiet varierar kraftigt från kommun till kommun. Se bild här intill. I Danderyd är det 6 procent av de studerande som väljer yrkesförberedande linjer. I Sorsele är siffran 78 procent. Dessa siffror illustrerar hur olika framtidsperspektiven och jobbmöjligheterna ser ut i landet.
Omtänk
Regeringen har tillsatt ”Delegationen för unga till arbete”, som ska ta tag i dessa frågor och framför allt hjälpa kommunerna att hitta verktyg och använda dem. Hoppfullt nog talar delegationens ordförande om vikten av att involvera de unga själva i processen. Top-down-perspektivet måste kompletteras med bottom-up. Här finns kanske den svenska samhällsmodellens stora utmaning – att överge övertron på den generella sociala ingenjörskonsten och ersätta den med ett mer verklighetsnära och individrelaterat arbetssätt. Det kan vara effektivt och rättvist att införa generella regler, men om människor inte uppfattar att åtgärderna gäller dem händer ändå ingenting.
Konkret nytta
I flera år har olika seminarier och föredrag lyft behovet av mötesplatser, av samarbete och av hängrännor till alla stuprör. Men dessa goda föresatser blir inte verklighet förrän de går in i det konkreta och handlar om verkliga problem och behov.
Det är när Angeredsgymnasiets elever möter företagen inom ramen för Angeredsutmaningen som nyttan uppstår för alla inblandade. Det är när stängslet sätts upp för Kamelcentret som människor kan börja tro på en utveckling.
Det är när idéer omsätts i praktik som världen förändras.
Möten
Staten är inte operativ på vardagsnivå och därför kan inte staten, regeringen eller de statliga organen lastas för att ”inget händer”. Det varje regering måste fundera på är hur man bäst skapar förutsättningar för lokal och regional utveckling. Det är nära människorna, i planerade och spontana möten som något kan hända.
Länktips: Referat från Global Utmanings seminarium här .
www.angeredsutmaningen.se
www.angeredskamelcenter.se
Livsmedelsverket rapporterar högre kadmiumhalt i svenskproducerad pasta än i pasta från utlandet. Lantmännenägda Kungsörnen pekas ut i sammanhanget. (Länk se nedan). Ännu ett i raden av miljöhot som vi behöver förhålla oss till? Tungmetallen kadmium i maten anses vara riskfylld eftersom den ackumuleras i njurarna, kan ge njurskador och en ökad risk för cancer. Kadmium i svenskt mjöl kan hamna där på flera olika sätt, t.ex. luftföroreningar, konstgödsel och genom att avloppsslam sprids på åkrarna. Det senare är mycket kontroversiellt.
Systemet hade varit bra om inputen varit fri från skadliga ämnen
Reningsverken och flera olika branschorganisationer har sedan några år ett certifieringssystem som heter Revaq, som går ut på att kvalitetsbestämma avloppsslam, så att det minst skadliga slammet kan återföras till kretsloppet. Ambitionen är lovvärd. Det finns en problematik kring en långsiktig brist på fosfor som gör att vi måste hitta sätt att återföra fosfor till jordbruket. Bekymret är att stora mängder nyttigt fosfor återfinns i det kontaminerade slammet från reningsverken. Om restfraktionen från reningsverken, slammet, hade varit fritt från främmande och skadliga ämnen hade allt varit frid och fröjd. Nu tvingas reningsverken att hantera ett nödvändigt fosfor samtidigt med ett oönskat och skadligt slaminnehåll.
Härma naturen
Några länder har gått före i slamfrågan. Man inser att det är ohållbart att sprida tungmetaller och farliga ämnen på de marker som ska producera livsmedel. Holland och Schweiz har infört restriktioner på det här området. Ett problem med dagens linjära systemtänkande blir kostnaden och ansvaret för lagring eller förbränning av slammet. Sedan slutet på 1900-talet och fram tills nu har vi betraktat naturen som en gigantisk soptipp. Det håller inte. Insikten om att vi måste härma naturens kretslopp även i all mänsklig verksamhet börjar sprida sig. Vi måste fasa ut cancerogena ämnen ur kretsloppet. Mikro- och nanostora plastbitar i haven är en näst intill osynlig fara. Vi kontaminerar vår egen livsmiljö och saboterar ekosystemen. Pollinerande insekter står inför massutrotning. Bekymren är många.
Viktig princip
Det blir alltmer uppenbart att vi måste hantera alla icke naturligt förekommande produkter och ämnen med en mycket större uppmärksamhet och ansvar. Ingenting försvinner. Att som nu tillföra stora mängder kemikalier, tungmetaller och hormoner utan att tänka på effekterna för de små och de större kretsloppen är oansvarigt. Vi kommer bokstavligen att få äta upp det.
Länktips: Naturskyddsföreningen om slamfrågan här.
Nätverket Ren Åker Ren Mat debattartikel i GP: här.
SVT-inslag om Livsmedelsverkets rapport: här.
Ska vi ge upp idén om det jämställda och och jämlika samhället? Är tanken på alla människors lika värde kontraproduktiv? Så lät det i en dokumentär om ”De superrika” som SVT sände 24 maj 2015. (Se länk nedan). En forskare, Yuval Harari, hävdade att risken finns att våra västerländska grundfundament, där alla människors lika rättigheter är centrala, leder till att vi blir besvikna och frustrerade när vi inser att världen är mer ojämlik än någonsin. En affärsman som uttalar sig i filmen, Nick Hanauer, menar att de ojämlika samhällena antingen föder en revolution eller blir en polisstat. De superrika borde i ren självbevarelsedrift arbeta för ett mer jämlikt samhälle.
Protester
Ekonomisk hållbarhet har haft ett litet fokus när miljö och senare sociala faktorer har tagit allt större plats i diskussionen. Men allt hänger ihop. Vi får inget hållbart samhälle om vi inte genererar och fördelar välståndsutvecklingen på ett rimligt, långsiktigt och transparent sätt. Dokumentären i SVT lyfte fram Ockupy Wall Street rörelsen som ett exempel på hur missnöjet och frustrationen kan övergå i aktioner. Även upplopp och plundring har förekommit, ofta utlösta av att ”myndigheterna” begått något fel. Samhället uppfattas som icke inkluderande när orättvisorna ökar.
Affärsmöjlighet eller cynism?
I programmet medverkade en entreprenör som sett en affärsmöjlighet som han kallar ”People per hour”. Människor som ”avropas” som resurser vid behov. För att göra kortare insatser, medverka i jippon eller personalintensiva punktinsatser. Med noll anställningstrygghet och utan framförhållning kallas personal in för att hjälpa till på byggen, vid vakanser osv. SMS-tekniken skapar både möjligheter och stress för den enskilde.
Det finns naturligtvis hela skalan av individer som nappar på ”People per hour”. Det finns utrymme för entreprenörer som vill utveckla en egen kompetens och kanske bygga ett eget företag på denna, men det finns också människor som inte kan eller vill något annat än att ha ett jobb. För vissa grupper, som står som det brukar heta, långt från arbetsmarknaden, kan en cynisk arbetsgivare utnyttja människor på ett orättfärdigt sätt.
Nya modeller
Samtidigt måste vi inse att arbetsmarknaden förändras. Industrisamhället och de stora personalkrävande arbetsplatserna avvecklas. Något annat ska komma i stället, och vi vet ännu inte riktigt vad. Det vi kan vara säkra på är att kompetens på olika plan kommer att behövas. Ska svenska företag lyckas måste de ha tillgång till rätt kompetenser. Det livslånga lärandet kommer att behövas. Troligen måste vi utveckla helt nya modeller för hur arbete, utbildning, fortbildning och erfarenhetsöverföring ska integreras. De gamla uppdelningen i tillsvidareanställning, egenföretagande, arbetslöshet eller studier måste utvecklas och kunna kugga i varandra på ett mycket mer flexibelt sätt.
Piketty
Thomas Piketty var också med i dokumentären om de superrika. Han betonade att ojämlikhet inte gynnar välfärden. Han såg det också som ett problem att vi inte vet var gränsen går för hur ojämlikt samhället kan bli. För egen del ser jag tilltron till samhället som den bärande komponenten. Om vi uppfattar samhället som något positivt, där vars och ens förmåga matchas mot vars ens behov på ett rättvist sätt skapar vi ett inkluderande samhälle, som tål påfrestningar. Om stat och kommun retirerar för långt finns en stor risk att människor tappar tilltron till hela systemet. Tendenser i den riktningen ser vi, tyvärr.
Möjligheter
Min slutsats blir att vi medvetet måste bryta upp de sektorsavgränsningar som idag finns av tradition och av formella skäl och överordnat säkerställa att samhället som helhet klarar alla de utmaningar och de förändringar vi står inför. Vi kan inte möta de nya utmaningarna med de gamla svaren. Rättvisan ligger inte enbart i ett juridiskt ”efteråt”- eller straff-perspektiv. Rättvisa handlar också om att ge – olikartade men jämförbara – möjligheter till varje medmänniska. Från skolan och framåt.
Länktips: http://www.svtplay.se/video/2937890/de-superrika/dokument-utifran-de-superrika-avsnitt-2
Det finns problem som ingen har motiv att lyfta. Vägen fram till lösning blir naturligtvis extra lång när ingen sätter fokus på dessa frågor. Denna gång blir det fokus på mänskliga relationer, som är avgörande för individens förutsättningar att utvecklas och att delta i samhället på olika nivåer. Ett perspektiv på detta illustreras i dagens GP. Nätverket för samlevnad och sexualitet skriver på debattsidan om de stora brister de har upptäckt i gymnasieskolans kurslitteratur om just sex och samlevnad. (Länk se nedan). Rapporten fångar ett viktigt perspektiv, men problemet är ännu mycket större.
Ingen allsidighet och inget korrekt sammanhang
För att förstå ett fenomen eller ett begrepp måste man finna liknelser, synonymer och angränsande beskrivningar. Helt enkelt koppla fenomenet till andra kända fakta. Vi gör så ständigt utan att reflektera över det. Säger någon badstrand kopplar vi det begreppet till en egen referensbild av en badstrand. Säger någon terrorism, mobbning eller hat finner vi lika snabbt vår egen teoretiska identifikation eller bilddefinition av vad som avses. Några av oss tänker helst i ord, andra i bild. Det artikeln i GP tycks landa i är att skolboksförfattarna till fyra olika böcker i princip gjort identiska misstag och missat att både beskriva sex och samlevnad på ett allsidigt sätt och dessutom har missat att sätta in temat i ett större perspektiv.
Böckerna kunde ha fångat ett antal frågor
Vad är en relation, hur vet man att det är en relation, vad kan en relation leda till, hur ska en sökande tonåring förstå hur känslor och samspel utvecklas i en relation? Hur beter vi oss i en nära relation? Vad är skillnaden på vänskap och kärlek? Hur hänger kärlek och sex ihop? Vad kännetecknar relationer som inte bygger på ömsesidig respekt? Hur uppstår sådana relationer? Våld i hemmet, hur kan det hanteras? Vad är barnets och den unga människans roll i en föräldrakonflikt? Frågorna är många.
Andra kulturer och vem bestämmer?
Jag har inte läst de fyra böcker som sågas av NfS-rapporten, men det finns inget i rapporten som antyder att skolboksförfattarna har fångat upp de särskilda svårigheter och utmaningar som unga människor med rötter i en annan kultur ställs inför. Lojaliteter till föräldrar och familj kontra lojaliteter till jämnåriga och kompisar är bara ett exempel på svårighet som unga människor kan ställas inför. Vad menas med värderingar? Hur tar sig värderingar uttryck? Ändras de? Hur då? Hur påverkade är vi i Sverige av film, media och den pågående normförskjutningen? Hur ska ”man vara” mot varandra i olika situationer, tex när man känner sig sviken? Vem bestämmer hur man ”ska vara”? Vad är empati? Hur tar vi hand om kamrater som tillfälligt inte mår bra? Vad innebär det att vara medmänsklig?
Mobbning, näthat och vad gör vi?
Jag tänker på den film som rönte stor uppmärksamhet och berättigat beröm, Återträffen, av Anna Odell. (Se tex en länk nedan). Samlevnad är inte bara parrelationer, det är också hur vi låter våra värderingar komma till uttryck i grupp. Mobbningens mekanismer är tydliga och måste synliggöras. Vilka samband finns mellan mobbning och våld i parrelationer? Kvinnor är extra utsatta. Det räcker att vistas på sociala medier ett tag för att se hur människor uttalar sig väldigt negativt, hotfullt, hatiskt och nedvärderande om andra människor.
Börja i rätt ände
Häromveckan var det Alexandra Pascalidou som sa ifrån, men det finns ett enormt mörkertal när det gäller personangrepp och illasinnade omdömen, framförallt via internet. Allt hänger ihop. Hur är vi mot varandra i en parrelation om vi samtidigt sitter vid datorn och hatar och hotar andra, kända och okända, människor? Finns ilskan eller hatet kvar? Varför all denna ilska? Hur kan ilskan kanaliseras i något konstruktivt? Vilket ansvar har den som ser på? När unga människor reser ner till Mellanöstern för att stödja terrorismen har de då samtidigt lämnat den kulturella tillhörigheten i vår demokrati? Medmänsklighetens gränser finns och testas hela tiden.
Det faktum att den vanligaste dödsorsaken bland 15-24-åringar i Sverige är självmord samtidigt som vart fjärde barn mobbas i skolan – är inte det de kanske viktigaste utgångspunkterna för undervisningen om samlevnad? Sammanhanget är väldigt relevant. Vi måste sluta se på fenomen som isolerade företeelser.
Länktips http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2721719-laromedel-om-sex-sviker-eleverna-och-laroplanen
http://christerowe.se/2015/01/nr385-det-hade-behovts-en-spegel-i-paris/
Livsstilsfrågor är ett återkommande perspektiv när det gäller hållbar utveckling. Vad kännetecknar en hållbar livsstil? Vem ska bedöma hållbarhetsnivån? Ska varje inköp, varje resa deklareras mot någon slags mall? Vem ska granska eller ha en åsikt om någons livsstil? Är det alltid fel att flyga till Thailand, till Luleå eller Bryssel?
Litar staten på vårt omdöme?
Livsstilsfrågorna är svårhanterliga, eftersom vi alla har olika förutsättningar, ekonomi, yrken, prioriteringar och värderingar. Livsstilsdiskussionen landar väldigt lätt i pekpinnar, kontroll och ett uppifrån-perspektiv. Du är myndig när du är 18, men Systemet kräver att du är 20 för att få handla. Rökningens skadeverkningar ska du bli uppmärksam på genom tydliga texter på varje cigarettpaket. På vissa områden axlar staten en förmyndarroll. Som om vi inte riktigt förmår ta de beslut som är bra för oss själva. Vi har skolplikt men skulle barnen gå till skolan om den var frivillig?
Vårt ologiska beteende
Vår livsstil i trafiken har sina skavanker. Vi beter oss relativt lydigt. Rött ljus betyder stopp. Men det som tycks svårast att acceptera är hastighetsbegränsningar. Inte ens utanför skolor lyckas alla hålla låg fart. I det offentliga rummet beter vi oss väldigt irrationellt. Det är OK att kasta skräp på gatan, tycks en del mena. Liksom att sätta upp smutsiga skor på sätet framför eller att låta bli att använda papperskorgar för skräp och askkoppar för fimpar. Det tycks vara OK. På internet släpper ytterligare hämningar. Under förmodad anonymitet blir det plötsligt möjligt att hata, hota och förfölja. Det finns ett samband mellan värderingar och livsstil som det inte går att blunda för.
Svårigheter
Häromdagen var jag på en workshop på Mistra Urban Futures om ”Hållbar Livsstil”. Definitioner, rådighet, dvs vad man kan besluta om, och kommunikation var tre punkter på dagordningen. Det finns ett problem med att definiera vad som är en hållbar livsstil. Eftersom förutsättningarna är olika – boende, arbete och ekonomi t.ex. – blir det komplicerat att sätta upp enhetliga kriterier för vad som är hållbart. Om någon tvingas arbeta på långt pendelavstånd, där det inte finns kollektivtrafik, är det då alltid ohållbart för den personen att pendla med bil? Det är komplicerat att införa normer och regler som griper in i det personliga fältet. Hållbarheten riskerar att upplevas som en begränsning av den personliga friheten.
Kommunerna har bollen
Kommuner har möjlighet att underlätta för nya sätt att samverka. Det nya behöver kunna uppstå. Exempelvis genom att producenter och konsumenter möts för att gemensamt ta ansvar för en butik, en uthyrning, en tjänst eller en produktion. I den cirkulära ekonomin måste det bli enkelt att utveckla nya företag och affärsmodeller. På köpet kan smarta och resursbesparande lösningar se dagens ljus. Inte minst genom att förlänga livslängden på produkter och generera ett ”second life” eller ”third life” för olika produkter.
Livsstilsfrågornas koppling till ekonomisk rättvisa och tillgängligt hållbarhetsutrymme 
kommer att leda till många svåra avvägningar mellan ”morötter” och ”piskor” för att förändringarna ska uppfattas som rimliga.
Vi får se hur det går.
Hemester istället för semester?
Britterna har valt att ge Tories fortsatt förtroende. I förhandsspekulationerna fanns en tro på en återkomst för Labour, troligen i samverkan med SNP, Scottish National Party. SNP vann nu nästan alla de skotska parlamentsplatserna, till stor del på Labours bekostnad. Valresultatet sätter fingret på parlamentarismen och det demokratiska underskott som den brittiska varianten leder till.
Tanken om tvåpartisystem torde vara borta nu
Återkommande har det i den svenska debatten hörts företrädare för borgerliga partier som tycker att vi lika gärna kunde ha ett tvåpartisystem. Man har sneglat på den engelska modellen och sett styrkan i att kunna forma majoriteter som en fördel. Det är svårt att se hur ens britterna nu ska kunna bibehålla sitt märkliga valsystem, där vinnaren i varje valkrets tar allt och övriga röster i princip blir bortkastade.
Tokiga räknesätt
Det stora problemet är att parlamentet nu inte representerar folkviljan. SNP samlade mindre än 2 procent av rösterna i valet, men får ändå 56 mandat. UKIP stöddes av drygt 12 procent av de röstande men fick ett mandat. Även för engelsmän, som är vana att räkna i shilling, pence, tum och som hittat på ”15-30-40-game”, torde det vara svårsmält att regeringsunderlaget och Underhuset inte representerar folkviljan på ett representativt sätt.
Cameron kommer att behöva adressera frågan
Det som hänt, är naturligtvis att röster har splittrats på olika partier, och beroende på varje kandidats konkurrenssituation har utslaget blivit väldigt olika. Liberalerna, som tidigare setts som den tredje kraften i brittisk politik har suttit i regering med Cameron och förlorade nu stort, framför allt i mandat. Förändring är svårt, men även David Cameron kommer att tvingas medge att det blir ett demokratiskt problem när landets parlament inte återspeglar folkviljan.
EU
Hur EU-omröstningen ska formuleras och senare landa i ett hanterbart resultat är svårt att se just nu. Kanske kan Cameron på pappret visa att han har fått igenom några förändringar som kan lugna tillräckligt många kritiska röster. Det vore inte bra om EU försvagades ytterligare av britternas utträde. Inte för att EU är optimalt, men det är ändå bättre att samarbeta än att varje land försöker införa regler var och en för sig. Att flera av EU-kommissionens förslag drar utvecklingen i fel riktning är en annan sak.
Och nu
Av legitimitetsskäl kommer vi att få se en revidering av det brittiska systemet. Och, kan man hoppas, en större transparens och tydligare dialog kring EU:s olika vägval. EU-projektet lider av otydlighet och att ett antal förslag knappast kan ses som positiva ur ett hållbarhetsperspektiv – som nu senast förslaget att enbart godkända butiker skulle få sälja ekologiska livsmedel. EU måste också på allvar fundera över var gränsen går för medlemsstaternas hantering av medborgerliga rättigheter. Det handlar om yttrandefrihet i Ungern och diskriminering i Rumänien, för att peka på två exempel.
Demokrati är svårt, men ändå bättre än alternativen.
Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.
Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.
Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.
Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.
Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.
Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.
Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.
Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.
Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se