Nog är det anmärkningsvärt att Tidö-regeringen aktivt avstår från att verka för en värld fri från atomvapen, eller kärnvapen som många säger. Mellan den 27 november och 1 december hade FN en konferens kring den konvention som på FN-språk förkortas TPNW. Till den typen konferens har Sverige i decennier sänt en ungdomsdelegat. Men inte nu. Och man bryr sig inte om att ens närvara. Arbetet för nedrustning och för att få länder att säga nej till atomvapen är inget Tidö-regeringen bryr sig om.
Historiskt har Sverige varit drivande Sverige var aktivt i FN på 1960-talet. Vi tog plats och fick också gehör för många utspel. Inte minst Alva Myrdal och Inga Thorsson engagerade sig i ett arbete för ett icke-spridningsavtal, där FN:s medlemsländer skulle förbinda sig att inte skaffa kärnvapen. I Genève pågick under 16 år nedrustningsförhandlingar, där Sverige var aktivt. Att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare under flera år spelade också roll. Idag bryr sig Sverige inte om att försöka bidra till avspänning i världen.
Varför tror Tidö-gänget inte på freden? Att inte bejaka en FN-konvention som Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons, (TPNW) , att inte ens skicka en observatör, så som NATO-länderna Norge och Tyskland gjort, är en sorglig för att inte säga förkastlig och orimlig handling. Tidö-regeringen klarar tydligen inte att samtidigt hålla kortsiktiga och långsiktiga perspektiv levande. Kortsiktigt må det vara motiverat att markera mot Putins Ryssland. Långsiktigt måste vi ändå rimligen tro på freden som grund för samhällsutvecklingen.
Det dolda syftet är väl att NATO-processen gått i stå Istället signeras idag den 5 december ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige, som ger USA rätt att använda svensk mark för militärt bruk. Det är inte NATO som kräver detta, utan det är ett bilateralt avtal mellan två länder. Möjligen döljer sig här en motivering som ingen vill använda öppet: att Turkiet och Ungern under lång tid kommer att förhala godkännandet av Sverige som NATO-medlem. Och att denna bilaterala överenskommelse syftar till att underlätta för USA att snabbt placera stridskrafter på svensk mark oavsett hur lång tid NATO-förhandlingarna tar. Men kan också ana att avtalet banar väg för utplacering av amerikanska vapen på svensk mark. Det står i den svenska NATO-ansökan ingenting om att atomvapen eller kärnvapen skulle undantas. Undantag som t.ex. Norge har.
Vapensilos, någon? Det blir väl rusning nu från kommuner där SD är med och styr, rusning efter att få chans att få vapensilos uppförda på kommunal mark. Ungefär som de tidigare talat om att kommuner ska hålla sig framme för att få atomkraft inom kommungränsen. Oavsett vapen eller energiproduktion ─ dessa installationer blir utmärkta måltavlor i en framtida utpressningssituation, där någon despot vill tvinga Sverige till eftergifter. Det räcker ju med en drönare…
Sommaren 2019 påbörjades det samarbete som så småningom skulle utmynna i Tidö-avtalet, där M, KD och L kom överens med SD om villkor och förutsättningar för den regering vi har sedan valet 2022. SD blev största parti i Tidö-konstellationen och kunde ställa långtgående krav för att släppa fram Kristerssons regering. I praktiken är det därmed Åkesson som bestämmer i vilken riktning Sverige ska gå. Alla fyra partierna vet vad som gäller. Vill regeringen sitta kvar måste Åkesson hållas nöjd.
” … tala respektfullt…” Åkesson passar på att förskjuta samhällsdebatten, att skapa glidande definitioner och att steg för steg nedmontera det solidariska, toleranta och öppna samhälle som varit Sverige. Vid sina landsdagar tog Åkesson chansen att ytterligare öka pressen på de svenskar som bekänner sig till islam. Utan att blinka satte han likhetstecken mellan extremister och terrorister och vanliga, fredliga troende. Och Åkessons kompisar håller tyst, eftersom de i Tidö-avtalet har lovat att hålla en låg profil gentemot SD. På sidan tre i Tidö-avtalet står det, ungefär som i ordningsreglerna på högstadiet: ”Samarbetspartierna bidrar till ett gott samarbetsklimat genom att uppträda med värdighet och tala respektfullt om varandras centrala företrädare. Eventuell offentlig diskussion utifrån meningsskiljaktigheter i sakfrågor mellan samarbetspartierna ska emellertid bejakas, som en naturlig del av den öppna, demokratiska samhällsdebatten i ett fritt samhälle.”
En politiker säger ifrån på ett lite oväntat tydligt sätt Att väljarna inte gillar hur regeringen valt att inkludera SD i regerandet syns i opinionssiffrorna. Politiskt aktiva personer i de tre tidigare borgerliga partierna har i varierande grad uttryckt sitt missnöje. Det senaste åkessonska utspelet om att riva moskéer har fått en kommunpolitiker inom KD att säga ifrån i en artikel i DN den 2 december. (Se länk nedan). Tålamodet är slut för honom, han klarar inte hans parti samarbetar med SD. Inte när frågan blir så central som den tydligtvis är för en politiker, där religionsfriheten är helt avgörande på ett personligt plan.
Den känslomässiga kopplingen Väljarna är inte lika starkt knutna till ett politiskt parti som de partiaktiva är. Det tar emot för en som ägnat kanske flera år åt ett parti att lämna det. Det som tar emot mest är troligen känslan av att ha blivit förd bakom ljuset, att man trodde att partiet stod för något annat än vad det visat sig göra. Att behöva inse att det man arbetat för var fel, kräver ett avståndstagande som inte är lätt. Det finns många exempel på partibyten. Från V till S, från S till V, från M till KD osv. Men nu handlar det i SD-fallet om att acceptera en annan syn på människan, på demokratin och på samhället i stort. Hur mycket kompis går det att vara med en person som i avgörande frågor motarbetar det man själv står för?
Varför så lite motstånd? Det är bra att Åkesson är tydlig. Att han visar att han menar allvar med det han vill genomföra. Så att det blir tydligt vad han och hans parti står för. Den fria pressen ska strypas, folkbildningen likaså. Intolerans och hat får stort utrymme i SD:s propaganda-svans. Det sorgliga är att han möter så lite motstånd och kritiska frågor. Och att delar av näringslivet gillar ett starkt SD. Vill man verkligen ha okunnig personal som inte tar ansvar? Obegripligt. Och som sagt obegripligt att SD inte får fler frågor om vad deras politik leder till.
Lite hoppfullt är det att ett oppositionsråd i Stenungsund utmanar sitt partis vägval på det sätt som sker. Samtidigt är det rätt typiskt. Inte förrän det berör honom på ett personligt identitetsplan reagerar han.
Thomas Piketty uttalar sig i brittiska The Guardian. Rubriceringen handlar om synbolåtgärder som att förbjuda privata jetflygplan, men läser man vidare i artikeln är huvudbudskapet något annat och viktigare. (Se länktips längst ner).
Klassanalysen har saknats Piketty betonar bland annat att miljörörelsen alltför mycket har fokuserat på skillnaderna i koldioxidutsläpp mellan rika och fattiga länder och talat för mycket om deras olika ansvar för de ökande utsläppen. Det har enligt Piketty ofta saknats någon form av klassanalys som tar itu med fattiga människors oro i rika länder. ”Ett av miljörörelsens stora misslyckanden hittills har varit att man tenderar att ignorera klassdimensionen och social ojämlikhet. Jag tycker det är väldigt slående.”
Bördan blir orimligt stor på fattiga hushåll Det är trots allt stora skillnader i konsumtion och klimatbelastning beroende på vilken livsstil och vilka förutsättningar varje människa har. Den börda som fattiga invånare tvingas bära, även i ”rika” länder, är oproportionerligt stor. Eller med Pikettys ord i The Guardian: Det är dåligt utformad energipolitik runt om i världen som lägger en större börda på fattiga människor, eftersom utgifterna för energi, mat och bostäder äter upp mycket större andel av dessa hushålls budgetar än för de välbärgade. Detta framkallar en motreaktion, enligt Piketty, och passar på att påminna om de ”gula västarna” som samlade stora protester i Frankrike strax före pandemin.
Progressiv koldioxidskatt Även om det har sjunkit in hos en relativt stor del av av befolkningen att klimatfrågan kommer att kräva vissa uppoffringar, även för rika människor, räcker inte den insikten till, menar Piketty. Uppoffringarna måste fördelas på ett sätt som uppfattas som rättvist. Annars kommer nya protester snabbt att eskalera. Och det handlar också om att fånga uppmärksamheten från de populister, som annars kommer locka de ekonomiskt svagare grupperna i de utvecklade länderna med sina enkla budskap. Det är viktigt att få de ekonomiskt utsatta i de rika länderna att förstå att de åtgärder som planeras tas till vara deras intresse på ett bra sätt. Och Pikettys förslag är en progressiv koldioxidskatt, där det blir väldigt dyrt att orsaka stora utsläpp.
Skattefinansiering är en orättvis börda Generellt tror jag att Piketty är inne på rätt spår. Sedan handlar det också om olika skillnader i hur debatten går i olika länder. Här i Sverige kan det finnas anledning att ifrågasätta statliga subventioner som syftar till behålla en orimligt stor energianvändning. När Tidögänget talar om statliga garantier och subventioner till dyr och finansiellt osäker energiproduktion blir det en pålaga på skattekollektivet som smetar ut den höga energianvändningen på alla skattebetalare, trots att det är ett mindre del av alla hushåll som använder oproportionerligt mycket el. Varför ska en hyresgäst i en utsatt förort vara med och betala för att vissa hushåll ska kunna värma sin pool billigt, för att ta ett exempel?
Delegationen för Cirkulär Ekonomi höll sin årskonferens den 21 november, där en hel dag ägnades åt en rad presentationer av hur det ser ut på helhets- och detaljnivå när det gäller Cirkulär Ekonomi. Kommer vi att kunna ersätta de linjära flödena med mer cirkulära?
Flera kända presentatörer Professor Tomas Kåberger, som annars mest ägnar sig åt att synliggöra hur de förnybara energislagen utvecklas, är ordförande för delegationen och ledde halva dagen. Den oförtröttlige Anders Wijkman medverkade också med en genomarbetad presentation av hur illa det är ställt med resursanvändningen i relation till vad klimat och ekosystem kan balansera. Därutöver medverkade flera företrädare för forskning, industri och myndigheter, flera av dem med inspirerande bidrag. Här några av de saker jag fångade upp, inklusive kommentarer. Formatet för denna bloggtext är aningen längre än vanligt.
Innovationer, design och andra nyckelfunktioner I sin översiktliga inledning betonade Tomas Kåberger att det i närtid hänt flera saker som tvingat både industrin och regeringar att ompröva sina tidigare ställningstaganden. Covid, plötsliga stopp i Suezkanalen och nya krig har visat hur sårbar den globala handeln är. Organiserad brottslighet använder cyniskt handeln med avfall för att göra svart ekonomi vit och för exploatering av människor och miljö. Han betonade även vikten av innovationer, av rätt typ av produkt- och systemdesign och hur viktigt det är för industrin att noga följa vad som händer på EU-nivå. Han betonade även att de nya affärsmodellerna kommer att bygga mer på samarbete och systemförhandling än tidigare. Generellt har Delegationen numera ett mer uttalat industriellt fokus.
Företagsexempel─ där bl.a. Scania sticker ut Efter ett lysande exempel med ett företag i kontorsmöbelbranschen, Recomo, och efter att ha tagit del av en presentation som synliggjorde att returplast för livsmedel kräver särskilda kvalitetskrav längs hela kedjan, blev det dags för Paulina Edblad Granholm att berätta om hur Scania arbetar med cirkulär ekonomi. Det generella intrycket är att Scania tar utmaningarna på rätt sätt. Ett exempel hon nämnde var hur Scania nu testar att ta in renoverade växellådor i produktionen. I en bisats nämndes också hur klimateffektivt det kan vara med biogas, eftersom metangasen har flera gånger så stor påverkan på klimatet jämfört med koldioxid. Att omvandla metangas till koldioxid via förbränning blir på så sätt en bra åtgärd i klimatarbetet.
Många kloka tankar Ett av de exempel Scania lyfte fram är att man ser en potential att sälja sand från sitt gjuteri, sand som idag klassas som avfall och där regelverken bromsar denna möjlighet. Begreppet avfall behöver utmanas så att man talar om restresurser med ett värde. Det handlar om tusentals ton sand som skulle kunna komma till nytta. Batterifrågan nämndes också och hur kostsamt det blir med administration och transporter av batterier. Just ifråga om batterier handlar det också om en avvägning mellan tre olika sätt att ta hand om en uttjänt produkt: återanvändning (reuse), återanvändning på ett annat sätt (repurpose) och att cirkulera som komponenter eller material (recycle). I ett projekt håller Scania även på med tjänstifiering av transporter, där det kan handla om att ta betalt per kilometer för ett transportarbete. Utmaningarna handlar här om hur initiala kostnader ska täckas och hur restvärdet ska bedömas. Nyckeln, sades det, handlar om hur funktionsupphandling ska gå till. Paulina Edblad Granholm efterlyste även fler arenor för lärande och samordning.
Några bra inspel från Electrolux Ur det som sades för lunchavbrottet vill jag lyfta det som Electrolux representant Annika Kühner nämnde om att de kunnat fastställa att ungefär sjuttio procent av kylskåpskunderna accepterar att den plast som monteras inuti kylskåpen gärna kan vara matt ljusgrå, som den blir när den är cirkulerad. Det nämndes också att Frankrike ligger långt framme när det gäller lagstiftningen kring rätten att reparera produkter. Annika Kühner berättade även om Electrolux stora framgång med funktionsförsäljning till kommunala bostadsbolag. Hälften av alla maskinbyten försvann när det var tydligare vem som ansvarade för service, underhåll och reparationer.
Bara att buga för nestorn Anders Wijkman Anders Wijkman höll en faktaspäckad presentation efter lunchpausen. På bild efter bild visade han hur kurvorna fortfarande går åt fel håll. Ett centralt budskap är att materialanvändningen ökar mer än tillväxten. Det hänger bland annat samman med effektiviteten. När fler enheter kan produceras till ett lägre styckpris ökar volymerna. Anders Wijkman betonade att vi måste analysera efterfrågan mer än tillförselfrågorna. Decoupling, som många talade om för något decennium sedan, har inte ägt rum. Tillväxten har inte frikopplats från materialanvändningen.
En åtgärdslista från Anders Wijkman
Läs listan ovan ─ den säger mycket men inte allt Ovanstående bild summerar ganska väl vad som behöver göras på fyra områden. Vi vet således vad som måste göras, men beslutshorisonten är otydlig. Vem ska ta vilket beslut på vilket mandat? Hoppet ligger väl i att tillräckligt många bestämmer sig. Att tro att dagens makthavare skulle erkänna sina tillkortakommanden är väl att hoppas för mycket? Och vilken industriledare kan ta beslut för mer än sin egen verksamhet? Hoppet ligger i att tillräckligt många vill samma sak samtidigt.
Orden betyder inte vad vi tror? Åter till konferensen. Det följde ett antal presentationer om kritiska råvaror, om EU:s batteriförordning som träder i kraft i februari 2024, om standardiseringsarbetet inom SIS, CEN och ISO och om handelns betydelse. Den som vill vet mer kan titta på den inspelade versionen av dagen, se länktips nedan. Det är värt att notera att kritiska råvaror inte handlar om, som man skulle kunna tro, sällsynta metaller eller liknande. Istället används begreppet för att klassificera hur stort importberoendet är eller hur många länder som producerar en vara. Begreppet har inget med miljörisker att göra. Terminologin är ett kapitel för sig.
Fem saker att reda ut Frågan om cirkulär ekonomi och om hur industrin och näringslivet ska hitta sin väg framåt i att bli mer cirkulära sina affärsmodeller kräver att inte bara industrin gör sin hemläxa. Här måste alla aktörer bidra med sina delbeslut på ett klokt sätt. Forskningen måste utgå från hur läget är och behöver hitta övergripande verktyg och lösningar som politiker, myndigheter och näringslivet kan använda, helst på en samordnad EU-nivå. Exempel på områden som snarast behöver uppmärksamhet: * Terminologin ─ vad menar ni med olika begrepp. Vilka begrepp behöver ersättas med andra? Kan vi ha kvar begreppet avfall, måste inte allting ses som mer eller mindre användbara resurser? * Användbara resurser ─ det som förr kallades avfall, behöver en helt ny och gemensam lagstiftning åtminstone på EU-nivå, så att allt material kan komma till återanvändning. * Rollfördelningen ─ vem har ansvar för vilka delar när det handlar om utveckling av en cirkulär ekonomi? Hur ska processerna se ut? I decennier har det talats om ”hållbar utveckling”. Det begreppet har inte gett oss en hållbar utveckling. Andra talar om omställning. När det kanske mest handlar om inställning. Vår inställning till den värld vi lever i och som snabbt håller på att föröda förutsättningarna för ett gott liv. * Ekonomidelen av cirkulär ekonomi. Lyser som vanligt med sin frånvaro. Ingen talare utmanar den rådande ekonomiska ordningen, trots att den inte fångar de värden av den cirkulära ekonomin som är helt avgörande. Ett fortsatt suboptimerande av kortsiktig, linjär vinst låser fast oss i den rådande ekonomin. Istället för vinst måste vi hitta sätt att redovisa värde, värdebevarande, värdeskapande osv. Var är alla ekonomer? ( Ett litet undantag var när tio ekonomer från Linköping den 12 oktober skrev en debattartikel i Göteborgs-Posten och just efterlyste ett nytt sätt att redovisa framgång ─ fler sådana inlägg behövs från ekonomsidan). * Insikten att vi som en konsekvens av en ny redovisning också behöver en ny moms på EU-nivå, en moms som inte låser fast oss i det linjära tänket.
Vad kan långsiktigt ingå i hållbarheten? Sedan måste vi på ett generellt plan också orka ifrågasätta de verksamheter som vi inte med god vilja kan hävda ingår i ett hållbart samhälle. När allt ohållbart är utfasat återstår de hållbara verksamheterna. Metoder för detta finns. Back-casting och genomarbetade systematiska verktyg för att mejsla ut vad som har förutsättningar att kunna bidra till hållbarheten. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Centre for Retailing vid Göteborgs Universitet ordnar regelbundet föreläsningar om handels utveckling. Senast handlade en frukostföreläsning om Q-handel och hur detta fenomen med snabba direktleveranser samspelar med kundernas upplevda bekvämlighet. Presentationen av doktorand Johanna Rau gav på en knapp timme en inblick i en bransch under framväxt. Johanna Rau pekade på att Q-handelsföretagen riskerar att överkompensera kunderna på ett sätt som kan slå tillbaka mot företagen.
Tidsbesparande Q-handel, på engelska Quick Commerce, finns framför allt inom livsmedelssektorn. Det går att beställa färdiglagad mat från restauranger. Pizzabud och liknande är exempel på detta. Även vanliga matvaror kan beställas, med eller utan recept, och då levereras som ett alternativ till att kunden själv tar sig till livsmedelsbutiken. Genom att mycket av beställningen kan göras på nätet kan kunden spara mycket tid på att göra sina inköp via mobiltelefon eller dator.
Snabb leverans, inga köer, enkelhet… Bekvämligheten handlar om att spara tid, slippa köer, få leverans mycket snabbt och att hela processen upplevs som snabb och enkel. Marknaden i Sverige uppges handla cirka 2,5 miljarder kronor i år. Om fyra år bedöms marknaden kunna vara 3,6 miljarder kronor. Fenomenet dök upp ett par år före pandemin och upplevde en boost just under pandemin, då det var många som undvek att röra sig ibland andra människor och många valde att få matvaruleveranser hem till dörren.
En föraning om hur funktionsförsäljning kan se ut? Det finns en koppling till Circulär Ekonomi i Q-handeln, genom att leveransen av de beställda varorna blir en del av inköpet. En tjänst adderas, nämligen leverans vid en viss tidpunkt, som kommer att bli allt vanligare i en tjänstefierad ekonomi. När nyttjandet, och inte ägandet, kommer i fokus blir leveranser fram till dörren allt vanligare som en del av beställningen. Skillnaden ligger naturligtvis i att pizzan måste komma fram varm och att den inte ska hämtas upp igen.
Olika bekvämlighet i butik och on-line Johanna Rau jämförde butiksförsäljning och on-line-försäljning ur kundens perspektiv. Vilka delar av köpet uppfattar kunden som krångliga, eller omvänt, vari ligger det bekväma med förbättrad service sett ur kundens perspektiv. I butikssituationen är det köandet vid kassorna och hela processen vid kassorna som flest konsumenter ser som negativt. I andra hand är det att hitta rätt produkt som butikskunden tycker är ansträngande. I on-line-situationen är kunden mest störd av svårigheten i att navigera på hemsidor och liknande. I andra hand störs on-line-kunden mest av att det är uppstår krångel efter själva köpet. Johanna Rau betonar också att det finns en tillvänjning, en slags relativitet i nöjdheten. Kunder vänjer sig väldigt snabbt vid hur enkelt det går att göra olika saker.
Alltför mycket bekvämlighet innebär risker I sin presentation varnar Johanna Rau för det hon kallar ”Overconvenience”, dvs att företagen erbjuder kunderna alltför mycket bekvämlighet. Just om företagen t.ex. försöker optimera leveranstider på ett sätt som egentligen inte är långsiktigt rimligt finns en risk att kunderna blir besvikna när den extremt korta leveranstiden inte kan hållas varje gång. Hon listar sex områden där det finns en risk att det uppstår negativa effekter, bortsett från att företagens trovärdighet kan bli ifrågasatt om man har väldigt olika respons- eller leveranstider från gång till annan.
Negativa effekter De sex områden som hon nämner är Hälsorisker Miljöpåverkan Överkonsumtion Teknikberoende Social isolering Arbetsmiljöproblem Översatt till konkreta exempel handlar detta om att det finns en risk att kunderna väljer ohälsosamma snabbmatsprodukter, att beteendet leder till oönskade miljöeffekter, till en orimlig överkonsumtion och mer avfall, att beteendet låser fast oss i en sårbar teknologi, att kunderna heller sitter hemma än rör sig bland andra människor respektive att personalen stressas och pressas att prestera på ett sätt som inte är rimligt på kort tid till låga löner.
”Dark stores” kanske banar väg för en motreaktion? På samhällsnivå ser Johanna Rau dessutom ett antal negativa effekter. Q-handelsbranschen har i några fall satsat på s.k. ”dark stores”, dvs butiker som inte är tillgängliga för allmänheten, men där de har personal som snabbt plockar ihop matvaror för leverans. Den negativa sidan av detta är att de lokala butikernas trivselskapande sammanhang då kan gå förlorat. Förutom att det kan upplevas som störande med trafik till och från dessa ”dark stores”, näst intill dygnet runt. Hon pekar självklart också på miljöeffekterna av att uppmuntra till överkonsumtion. I sina slutsatser kommer Johanna Rau fram till att Q-handeln kanske kommer att bana väg för en mot-trend i form av att folk vill handla ”på hörnet” som man brukade göra, eller att man mer uppskattar bondens marknad och liknande fenomen, där upplevelsen är mer av en helhet.
Som vanligt utvecklas samhället, trender, beteenden och handelsmönster som en reaktion och en motreaktion mot vad vi upplever som dåligt respektive bra. Bekymret är vem som ska ta ett övergripande samhällsansvar? Q-handelsbolagen? Verkligen?
Nog är typiskt. FN rapporterar inför COP28 att man för första gången uppmätt en genomsnittlig temperatur på 2,06 grader högre än den normala temperatur man brukar jämföra med, som är ett genomsnittsvärde för åren 1850 – 1900, dvs före den period som innebar storskalig förbränning av fossila bränslen. Parisavtalet från 2015 tycks därmed kortsiktigt ha överskridits, även om statistik alltid måste utgå från mer än en mätning. G20-länderna har under det senaste året ökat sina utsläpp med 1,2 procent. Resan mot en händelsekedja kantad av tipping points tycks ligga fast. Mänskligheten, primärt också de största och rikaste länderna, väljer att inte bry sig. I Sverige står en miljö- och klimatminister och ljuger att ”utsläppen minskar”. Allra mest lurar hon väl sig själv.
Prioriteringar Men när detta om 2,06 graders temperaturökning når Göteborgs-Postens redaktion rycker man på axlarna. Det är mer intressant att toppa förstasidan med en nyhet om att det kan vara riskabelt att skicka nakenbilder. Jag skojar inte. På fullt allvar är det den nyheten som toppar förstasidan i Göteborgs-Posten. Så här:
Vem tar ansvar för decennier av desinformation? Någon borde bläddra tillbaka 25 år i högerpressens utgivning och summera hur många gånger de på allvar lyft klimatfrågans betydelse utan att samtidigt förlöjliga aktivister och politiker som velat uppmärksamma allmänheten på vad som håller på att ske. Hur många gånger kunde man inte läsa Lomborgs raljerande inlägg, Radetzkis bakvända och felaktiga analys av klimatrapporterna och andra inlägg i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten och många andra högertidningar? Hur tänker redaktionerna och tidningsägarna nu? Vann de på att förminska och förlöjliga klimathotet? Vann de prenumeranter som de kunde hålla lugna? Hur länge då? Hur länge gäller den taktiken? Fortfarande?
Säkerheterna faller ihop Det går naturligtvis att blunda för alla hot. Man kan låtsas att de inte finns. Man kan intala sig själv att man inte drabbas. Men just klimatet är ju faktiskt något som ingen på jorden kommer kunna köpa sig fri från. Det hjälper inte att ha tjänat pengar på oljeutvinning eller annan skadlig verksamhet. När havsytan stiger, när skördarna förstörs av regn eller torka eller både och, när våra ekosystem brakar samman hjälper pengarna möjligen kortsiktigt. Men reserverna tar slut. Då blir det inte bara fattiga länder i Syd som drabbas. Och kanske ännu värre för de rikaste: när systemen kollapsar försvinner alla pengar som bygger på förväntade framtida fastighetsvärden. När ingen kan bo där fastigheterna värderats högst faller säkerheterna för lånen bort. Och det blir ett chicken-race om vem som ska ta vilka förluster. Korthuset faller samman.
Det finns ingen allmän förståelse för allvaret Eftersom tidningarna fortfarande inte lyfter upp klimatfrågan, utan fortfarande tror att deras uppgift är att ge läsarna ovidkommande information finns heller inte den allmänna förståelsen för drastiska åtgärder. Grunden har inte lagts för en kursomläggning i ekonomin. Och ingen tycks vill gå före och påtala hur saker ligger till. Istället väljer vi politiker som obehindrat ljuger om hur läget är.
Med berått mod låter de flesta aktörer bli att göra det som måste göras. Trots att de egentligen har alla anledningar i världen att säkra en fortsatt verksamhet.
Lars Palmgren skriver då och då i tidningen ETC om utvecklingen i Argentina. Jag läser hans artikel ”Milei vänder sig direkt till Argentinas hämndbegär” och får en bättre förståelse för vad som egentligen händer i Argentina. Javier Milei valdes den 19 november till Argentinas nye president. Han tillträder den 10 december.
Enkla budskap går hem Hans budskap har präglats av förenklingar och påhopp som får trump att låta som en skolgosse. Med några enkla budskap har han fått med sig en majoritet av befolkningen, den del som röstade, på att ändra hur Argentina fungerar. Nu ska allt som kan privatiseras privatiseras. Sjukhus, skolor och allt som inte ryms inom polis och militär ska näringslivet ta hand om. Istället för en egen valuta, peson, som förlorat kraftigt i värde ska han införa en dollarekonomi, lägga ner riksbanken osv. Precis som trump har han också anklagat den styrande makteliten för att ligga bakom alla problem. Milei har kallat dem ”kast”, med en hänvisning till det indiska systemet.
Ska det vara så svårt att fixa rättvisa? Framgångarna för Bolsonaro, trump och de flesta högerpopulister kan knytas till att tidigare makthavare inte förmått att skapa rimliga levnadsvillkor för en tillräckligt stor del av befolkningen. De orättvisor som följer av av att marknadens intressen har satts i främsta rummet har inte balanserats av aktiva åtgärder från statlig sida. Troligen har också korruption och annan suboptimering spelat roll. Rättvis fördelning är inget uppstår per automatik, framför allt inte om ingen bryr sig om att arbeta för en rättvis fördelning av skattetryck, välstånd, rättigheter och möjligheter.
Känslorna styr Vad som händer nu är osäkert. Att fri abort kommer att ifrågasättas är redan klart. Mileis framgångar har framför allt lockat unga män i Argentina, medan unga kvinnor till stor del röstat på den andra kandidaten, nuvarande finansminister Massa, som hör till peronisterna. Det vilar ett slags romantiskt skimmer över Peron och hans tidigare styre, som så småningom kom att kallas peronism och som tycks vila på en nationalistisk stolthet, samtidigt som både vänster- och högerkrafter lockades till rörelsen. Drömmen om den starke ledaren, som har förmåga att ena landet och lösa alla problem tycks vara en återkommande vision. Berlusconi i Italien, och tidigare de Gaulle i Frankrike får ses som två exempel på sådana ledare som på olika sätt lyckades personifiera en längtan hos en befolkning. Det är dessutom fullt möjligt att USA kommer att få sin trumpism den dag Donald Trump försvinner. Det finns en lockelse i det som bländar, det som framstår i skarp kontrast till de budskap som ”seriösa” politiker använder. Det är känslorna som styr. Uppenbarligen lyckades inte Massa infria folkets förväntningar. Det är väl som vissa populister i Sverige brukar säga: ”Verkligheten kom emellan”.
Hur illa ska det bli innan vi slipper Milei och de andra? Mot detta måste vi ställa fram andra bilder av ett möjligt samhälle, ett samhälle där det finns framtidshopp och möjligheter för alla. Där vi kan lösa saker tillsammans och med respekt för våra olikheter. Vi behöver en balans i de nyttor som samhället måste klara att främja. Företagsnyttan och samhällsnyttan behöver vägas mot den individuella nyttan och framtidsnyttan på ett moget sätt. Dagens egoism och företagsegoism har gett oss i Sverige 542 miljardärer och många miljoner förlorare. I Argentina har hela befolkningen förlorat, eftersom den sittande regeringen misslyckades och utmanaren, Milei, bara kommer att förvärra situationen. Hur illa ska det bli innan vi slipper dessa populister?
Det blir allt tydligare att den nuvarande regeringen tänker hålla fast vid den nuvarande ordningen. Ebba Busch talade exempelvis i sitt Almedalstal i somras om att hemskheter av typen ”köttfria måndagar på äldreboendet” till varje pris måste undvikas. Business as usual är budskapet. Omställning är inget ord de använder. En av Tidögängets ”lösningar” är att köpa utsläppsrätter. Man vill att skattebetalarna ska betala den överkonsumtion som är ett av grundproblemen med vår nuvarande livsstil. Vi ska alla betala så att några av oss kan fortsätta att sabotera planeten.
Någon annan ska fixa det här…. Tidögänget har ett passiviserande budskap på en mängd områden: * Någon annan ska fixa klimatfrågan någon annanstans * Allt löser sig med mer, dyr och farlig energi om 20 år * Bara vi blir medlemmar av NATO så slipper vi krig och konflikter * Det är ”de andra” som har orsakat problemen och ska skickas bort På område efter område ska befolkningen övertygas om att det går utmärkt att fortsätta som idag, någon förändring eller omställning behövs inte. Grunden i det hela är deras orimliga och ologiska tilltro på en evig tillväxt. Som om ständigt ökande användning av resurser, energi och naturtillgångar liksom den pågående överkonsumtionen inte skulle spela någon roll för miljön, utsläppen eller vår framtid. Hur länge kommer folk tro på detta budskap?
Vi kan forma vår egen framtid Jag skulle önska att den nuvarande oppositionen bättre beskriver att vi faktiskt har ett val. Istället för att passivt låta framtiden drabba oss kan vi aktivt forma det samhälle vi vill ha. Istället för att bara se oss själva som offer för en händelseutveckling vi inte kan påverka, behöver vi uppmuntras att aktivt vara med och forma vår egen framtid. Det var inte passivitet som fick vikingarna att segla över haven. Det var inte passivitet som gjorde att förfäderna plöjde upp mark, odlade säd, skördade och bakade bröd. Det var inte passivitet som gav oss Göta Kanal. Dåtidens vision om ett smart sätt att transportera varor och människor kors och tvärs kom senare att ersättas av effektivare järnvägar, fordon och flygplan. Men idén fanns för 200 år sedan. Visionen vad man ville åstadkomma, liksom förmågan att göra det.
Ta vara på civilsamhället De aktiva finns redan idag. Tusentals frivilliga plöjer redan idag ner tid och engagemang i sådant man tycker är viktigt. Idrottsrörelsen, organisationer som arbetar för en bättre värld på olika sätt, lokala föreningar, kultur, specialintressen… Vi är aktiva på en mängd olika sätt. För att det ger oss mervärden på mer än ett sätt. Och vi behöver civilsamhället. Politiken klarar bara att organisera en viss del av det vi kallar samhället, precis som företagen och näringslivet bara har en del av lösningen. Det är viktigt att ta till vara all den energi som finns i civilsamhällets olika organisationer.
Räcker det ha koll på BNP eller vill vi något mer? Därför skulle jag vilja se mer av en diskussion om hur vi egentligen vill ha det. Är det bättre för var och en att passivt låta framtiden hända, eller vill vi aktivt vara med och forma det samhälle vi vill ha? Är vi huvudsakligen lojala och nöjda konsumenter eller är vi egentligen något mer? Handlar livet om mer än att ständigt ha koll på BNP, summan av all orättvist fördelad förmögenhet? Är vi i grunden aktiva eller passiva i relation till vår egen framtid?
Boendefrågan är på tapeten. Det byggs alldeles för lite, särskilt nu när räntorna är höga. I genomsnitt är det två procent av bostadsbeståndet som förnyas varje år. Under flera år har bostadsbyggandet, och framför allt flerbostadshusen, koncentrerats till ett fåtal byggföretag. Det har lett till att vi har onödigt höga priser på byggande. Det finns ett flertal vägar framåt, som kan bidra till att skapa en större flexibilitet på bostadsmarknaden.
Blanda åldrarna! I Helsingborg har det allmännyttiga Helsingborgshem satsat på innovativa lösningar. Sällbo är ett exempel, som jag skrev om efter ett besök för ett halvår sedan (Se länktips nedan). Sällbo är ett samboende-projekt som permanentats och som ger merkvaliteter åt de 40 procent boende som är 70 år eller äldre samt åt de resterande 60 procenten som är unga personer. Genom att blanda kategorierna har nya möten uppstått och en social samvaro underlättas. Sällbo har många gemensamma ytor vid sidan av varje boendes egna lägenhet. Och man ordnar aktiviteter, något som är viktigt för många.
Helsingborg visar vägen även när det gäller co-living Ensamheten är gissel för många äldre. Men det har också visat sig att många unga upplever ensamhet och behöver hitta ett sammanhang. Helsingborgshem är även föregångare inom den relativt nya trenden ”co-living”, som är en modern form av kooperativt boende, där de egna rummen är relativt små och där de boende har gemensamma kök och platser att hänga på. Co-living-konceptet gör det möjligt för fler bostadssökande att hitta ett boende, I en lägenhetsyta på 150 kvadratmeter kan det bo 8-10 personer med egna små rum och stora gemensamma ytor. Det är viktigt att de formella förutsättningarna för nya boendeformer reds ut och klarläggs. Lagstiftningen får inte bromsa nödvändig utveckling.
Det löser inte allt… Klimatnyttan blir påtaglig, det blir också möjligt för fler att hitta ett attraktivt boende och även här handlar det om att bryta ensamheten och skapa mervärden. Ett frågetecken måste ändå resas när det gäller de privata och kommersiella aktörer som erbjuder co-living. Varför ska företag tjäna stora pengar på bostadsbristen? Det kanske löser boendet för en kapitalstark kundkrets med fast jobb, men hur ska fattiga studenter, arbetslösa och andra komma in på bostadsmarknaden?
Byggemenskaper för ekonomiskt svaga grupper Just detta försöker forskarna Jenny Stenberg och Jann-Henrik Kaan komma till rätta med i sitt projekt ”Bostadsinnovationer underifrån”. De vill undersöka hur kommuner kan hjälpa ekonomiskt svaga grupper att ta del i etableringen av bygg- och bogemenskaper specifikt inriktade på denna målgrupp.
Avkontorisering? Att det finns mycket att göra och testa illustreras även av det RISE-projekt som leds av Kristina Mjörner, där hon ska undersöka hur kontor kan göras om till bostäder. Det finns i spåren efter pandemin och trenden att ”jobba hemifrån” många lediga kontorslokaler som skulle kunna användas som bostäder. Vi behöver hitta flera olika sätt att lösa bostadsfrågan.
Arbetsgrupp Sedan ett år tillbaka har jag deltagit i en arbetsgrupp inom Gröna Seniorer Väst, där vi just undersöker hur bostadsfrågan kan lösas, med ett specifikt fokus på äldres perspektiv. Det kommer en rapport från det arbetet på nyåret.
Det tog ett år för Tidögänget att prata ihop sig om klimatfrågan. Nu är SD med på att målet om nollutsläpp av växthusgaser ska gälla 2045. Och så kallar man etappmålen för kontrollstationer. Lite lagom luddigt. En station blir ju inte lika styrande som ett mål. På perrongen lär Tidögänget, och vi alla, stå och kunna se att tåget redan om något år har gått.
Vadå samsyn? Ulf Kristersson beskriver överenskommelsen som att man har en bred samsyn i klimatfrågan. När 7 av 8 partier var överens om klimatpolitiken fanns det tydliga etappmål. När 4 av 8 partier inrättar kontrollstationer på vägen mot 2045 beskriver Kristersson det som en ”bred samsyn”. Det är förödande för tilltron till politiken och politikens formuleringar att ord används på ett missvisande sätt. Det är som när Johan Pehrsson (L) efter valet förklarade att ”först säger man en sak före valet, sedan har man val och sedan säger man en sak efter valet.” Det är i praktiken detsamma som att säga att ”vi säger vad vi vill, bara vi vinner valet.”
Tidögängets taktik När SD är en del av klimatuppgörelsen så blir det om möjligt ännu tydligare att regeringen tänker sig en knappt märkbar förändring när klimatpolitiken ska genomföras. ”Klimat och konkurrenskraft måste gå hand i hand”, som Ebba Busch formulerade det. Uppenbarligen tänker Tidögänget att man fördröjer och försenar allt klimatarbete, hänvisar till att snart är ny kärnkraft på plats, och lugnar folk med att hålla nere bensinpriset så att ingenting egentligen förändras. Klimatarbetet blir bara en skylt som man plockar fram ibland för att man måste. Och så skyller man på EU. Genom att skylla alla förändringar på EU så slipper man en svekdebatt på hemmaplan. Så tycks taktiken se ut.
Oansvariga ska inte behöva ta ansvar Taktiken inkluderar köp av utsläppsrätter. Vi fortsätter släppa ut och köper oss den rätten av andra inom ramen för de handelssystem som finns. Så tänker Tidögänget. Business as usual, Och om vi måste så får vi väl betala för vår livsstil, lite grand. Men det smetar vi ut på alla skattebetalare, så den som kör mycket bil eller beter sig fel ur klimatsynpunkt ska inte drabbas. Så tycka man resonera. Ingen ska behöva ta ansvar för sin oansvariga hållning. Här ska minsann miljövänner ses som flummiga undantag. Vanligt folk ska köpa sin falukorv som vanligt, kunna elda på som vanligt, fylla sin pool som vanligt och dra ner på stan i sin traditionella bensinbil, kanske köra ett extra varv bara för att….
Hur tänker Wallenberg? Att det är långt kvar till en verklig förändring framgick i den stora intervjun med Jakob Wallenberg i GP häromdagen. Han tyckte det var upprörande att vi inte har en fyrfilig väg från Stockholm till Göteborg. Inte ett ord från Svenskt Näringslivs ordförande och svensk ekonomis grå amanuens om att vi står inför en klimatkris och en ekosystemkris. Mer bilar. Inte bättre tåg. Ingenting om laddstolpar. Ingenting om hur vi effektiviserar inom ramen för tillgängliga resurser. Om Wallenbergs syn på framtiden är det svenska näringslivets framtidsvision har vi all anledning att vara oroliga.
Att klyftorna ökar gynnar på olika sätt Tidö-partierna På ett plan är det tydligt att det är egenintresset som styr just nu. Jag. Jag ska ha. Dom andra får skylla sig själva om de har det sämre. Och passar det inte så skickar vi hem er till de länder ni flydde ifrån. Det är i egoismen och egenintresset som den traditionella rikemanshögern och den populistiska motståndshögern möts. SD vill ha konflikt. Hela tiden kunna peka på orättvisor och syndabockar. Därför är det bra för SD att vi har många miljardärer, att vi inte har en förmögenhetsskatt osv. Så att klyftorna ökar, orättvisorna består. Då kan SD:s väljare känna igen sig i beskrivningarna. Det är ingen inom SD som vill lösa några problem. Och M-väljarna, som vill ha ett femti-elfte ROT-avdrag för att kunna fixa sommarhuset i Spanien lite billigare, behöver se till att det är M och inte S som sitter på finansdepartementet och justitiedepartmentet. Så att allt kan fortsätta som vanligt.
Det är, som Ulf Kristersson säger, en bred samsyn som gäller.
