En levande debatt är vi skyldiga Snowden

Posted on by
Reply

Framtiden står hela tiden och väger. Vart vi är på väg är hela tiden under omprövning. Ska vi agera försiktigt eller ska vi ta steg i någon oprövad riktning? Ska vi göra det vi alltid har gjort eller ska vi pröva en annan lösning? Olika principer ställs mot varandra. På senare tid har intressekonflikten mellan individens och kollektivets motsägelsefulla behov av frihet och säkerhet blivit ännu mycket mer tydlig.

Medborgare blir motborgare
En tydlig målkonflikt har synliggjorts i och med Edward Snowdens avslöjanden av den systematiska avlyssning och dokumentation som pågår internationellt. Staten inrättar skyddsmekanismer för att skaffa information som kan hota staten. Med den snabba utvecklingen på IT- och telekom-sidan möjliggörs informationsinsamling i en skala som tidigare var otänkbar. Staters hemliga system för att skydda medborgarna blir plötsligt verktyg som används mot medborgarna. Med blir mot.

Tystnad är inget bra förhållningssätt
I samma stund som Snowdens avslöjanden började spridas i media gick regeringsföreträdare i USA ut och fördömde Snowdens agerande. Man talade om landsförräderi och stränga straff. Så småningom visade det sig att Sverige deltar mycket aktivt i informationssamlandet inte minst genom att våra myndigheter övervakar det som sker på andra sidan Östersjön. Den svenska regeringen har på alla sätt försökt undvika debatt i frågan. Man talar principiellt om rikets säkerhet och att allt som skett är lagligt. Det visade sig så småningom att även USA spionerade på Tysklands politiska maktelit. Man övervakade Angela Merkel och visste precis vad hon sagt och skrivit.

New York Times och Dagens Nyheter
När de första överraskningseffekterna lagt sig börjar media i USA och här hemma att ta ställning för Snowden. New York Times anser nu att han gjort samhället en tjänst och på liknande sätt formulerar sig Dagens Nyheters Peter Wolodarski på ledarsidan häromdagen. (Länk till DN se nedan). I avvägningen mellan en stats skyddsbehov och individens rätt att slippa bli övervakad börjar nu röster höras för att se Snowdens insats i ett nytt ljus. Kanske var hans avslöjanden viktiga för ett öppet, demokratiskt samhälle.

Tredjepartsgranskning
Frågan är naturligtvis inte enkel. Ingen vill att terroristdåd som det i Norge häromåret eller de som näst intill dagligen äger rum i Irak och andra oroshärdar ska spridas. Säkerhet för befolkningen är viktigt, men om det demokratiska samhället upphör att styras enligt demokratiska principer får vi problem. Öppenhet och ett välorganiserat system av överordnad kontroll behövs för att säkerställa att övervakningssystemen inte missbrukas. Möjligen har vi en dellösning på nära håll. Ombudsmannasystemet skulle kunna utvecklas så att staten garanterar opartisk granskning av det som myndigheterna ägnar sig åt.

Frihet och säkerhet
Avvägningen mellan säkerhet och frihet är något vi hela tiden ägnar oss åt. I trafiken har vi skapat trafikregler för att minimera olyckor. Beteendet hos oss alla inordnas i ett gemensamt regelverk, som vi alla förväntas kunna. Så har vi också ett minskande antal dödsolyckor i trafiken. Vi inser att regelverket bidrar till allas vår säkerhet. På liknande sätt behöver vi utveckla en samsyn kring andra avvägningar, där vi som individer och som kollektiv upplever att inskränkningarna är rimliga i relation till den frihet vi uppskattar i samhället. Debatten måste fortsätta och så länge Snowden tvingas fly till Ryssland får vi inte upphöra att diskutera frihetens ramvillkor och säkerhetens pris.

Länktips DN-ledare 12 jan 2014: http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-edward-snowden-har-gjort-sitt-land-en-stor-tjanst/

Länkltips: Tidigare inlägg om Snowden: http://christerowe.se/2013/09/nr249-fran-forebild-till-uppgivenhet/
http://christerowe.se/2013/08/nr243-ideernas-kamp/

Valår, åtta frågor och förebild

Posted on by
Reply

2014 är ett supervalår med val till EU-parlamentet, till Riksdagen, regioner och landsting samt till kommuner. Vägvalet för de närmaste årens politik kommer att ske i år. Dramaturgin i valrörelserna brukar leda till att mycket av diskussionerna i media handlar om personfrågor: vem ska bilda regering med vem, vilka politiker har du förtroende för osv. De långsiktiga frågorna får ofta stå tillbaka för plånboksfrågor och mediernas favoritbild av vinnare och förlorare. Svart eller vitt. In eller ut. Som om samhällsutvecklingen bara handlar om vad eller hur vi handlar just nu i ögonblicket.

Sju kloka
Det finns opinionsbildare som försöker lyfta de svåra frågorna. Ett exempel är de sju kloka personer som nyligen i Dagens Industri ställde åtta frågor till partiledarna under rubriken: ”En hållbar framtid – den viktigaste frågan i valet 2014”. (Länk till artikel genom Global Utmaning, se nedan). De sju representerar ett brett fält i samhället: näringsliv, fackförening, trossamfund, forskningen, fristående organisationer och media. Bredare än så är svårt att fånga allmänintresset i frågeställningarna.

Åtta frågor
De åtta frågorna handlar om svåra utmaningar som vi måste hantera på bästa möjliga sätt för att förhindra delvis irreversibla processer, dvs där det inte finns någon återställare om vi misslyckas. Det handlar om klimatfrågan både konkret i vårt land, men också ur ett rättviseperspektiv relativt de utsatta befolkningarna på jorden. Det handlar om den obalans som råder mellan den reala ekonomin och den finansiella, där den sistnämnda bedöms vara tolv gånger större än den reala. Det handlar om bristen på investeringar och särskilt hur krisekonomierna i medelhavsregionen ska stimuleras att investera hållbart. Och flera andra frågor.

Fler perspektiv och freden
Det man skulle önska är att media vågade ta upp denna typ av frågor och problematisera kring våra viktiga gemensamma vägval. Det kan inte vara rimligt att EU-valet ska handla om vilka politiker som framträder tydligast i media. Rimligen är det vad vi vill att EU ska prioritera och på vilket sätt som ska vara avgörande för vårt val av representanter. Inte minst mot bakgrund av att det framträder allt tydligare nationalistiska partier, som lockar röster på förenklade budskap om att allt ”ska bli som förr” är det viktigt att betona EU som det fredsprojekt det är. Samtidigt får inte svårigheterna sopas under mattan. Det finns olikheter och orättvisor i levnadsvillkor för olika folkgrupper och när samhället inte längre angår alla uppstår konkreta klyftor och förtroendegap som måste hanteras.

Förebild: Litauen
Det lilla baltiska landet Litauen har tagit fram en hållbarhetsvision för 2030. Den är inspirerande att ta del av och på ett sätt mycket mer ambitiös än vad svenska regeringar genom åren har lyckats åstadkomma. Vi tror gärna att vi är bäst. Men när det gäller tydliga mål för samhällsutvecklingen behöver vi lyssna på andra och spänna bågen bättre än vi gjort.

Länktips artikel: http://www.globalutmaning.se/en-hallbar-framtid-viktigaste-fragan-i-valet-2014″

Länktips Litauen: http://www.lrv.lt/bylos/veikla/lithuania2030.pdf

Var håller ekonomerna hus?

Posted on by
Reply

Vi vårdar inte det vi har, värdesätter det inte, vi skapar inte långsiktig nytta utifrån de förutsättningar som tidigare ansträngningar har gett oss. Som en konsekvens av köp-och-släng-doktrinen som präglar mycket av vardagens konsumtion har en liknande mentalitet satt sig inom flera områden. Effektivisering har det kallats. Men det är inte effektivt att slösa med resurser. Låt mig belysa med tre exempel.

Järnvägen
Kanske går problemen långt tillbaka i tiden, när SJ och Banverket bildades för att anpassa tågmarknaden till konkurrenssamhället. Trafiken skulle konkurrensutsättas, då måste skötsel av banorna, signalsystem och styrning separeras från tågtrafiken. Det tidigare gemensamma intresset att se till att helheten – tågtrafik på fungerande spår – försvann. SJ blev en ”kund” på spåren. Ansvaret för att spårbunden trafik fungerade hade plötsligt delats upp. Det blev möjligt för båda parter att skylla på varandra. Nästa, på ytan riktiga beslut, var att slå ihop trafikslagen i det som blev Trafikverket. Nu skulle projekten koordineras. Men kunskapen om spårnätet tunnades ut ytterligare och nya prioriteringar behövde göras när behovet för upprustning av vägnätet ställdes mot spårnätets behov. Resultatet ser vi nu. Åratals av otillräckliga investeringar i järnvägsnätet har lett till en situation, där tågurspårningar och andra olyckor kommer att öka. Konsekvenserna blir en minskad tillit till systemen, stora samhälleliga förluster när restider ökar och kommunikationer inte fungerar – särskilt nära de belastade spåravsnitten nära storstäderna. Det är som om staten medvetet undviker att ta till vara de tidigare investeringar man gjort. Tidigare generationers skatter investerades i infrastruktur, där nu värdet på gjorda investeringar stegvis minskas i takt med att underhållet försummas. Likt ett ödetorp på landet överges ett av landets viktigaste kommunikationssystem. Ekonomi handlar om hushållning. Var håller i så fall ekonomerna hus?

Skolan
Den kommunaliserade skolan som nu vi har haft i +20 år har inneburit en liknande nedmontering. Kommunerna har inget belöningssystem för att de tillhandahåller en bra skola, som ger många elever en god start i livet. Kommunerna ska tillhandahålla skola. Med en åldrande befolkning ökar samtidigt trycket på andra kommunala omsorgsdelar. För att klara sina ekonomiska mål används skolan som en av brickorna i kommunernas budgetspel. Lönekostnader hålls tillbaka dels genom att löneutvecklingen generellt bromsas, dels genom att antalet tjänster i skolan minskar. Stödlärare, specialpedagoger, vaktmästare, bibliotekarier… det finns stora besparingar att göra. Och de har gjorts på många håll. Resultaten ser vi nu i Pisa-undersökningen och på andra sätt. Skolan lockar inte de bästa studenterna till lärarutbildning, till vissa utbildningar lockas ingen alls. Elever lämnar skolan med ofullständiga kunskaper. Läsförståelsen är kanske det mest allvarliga. Om man inte kan förstå innebörden av en text – hur ska man då någonsin klara sig i vår komplexa värld, där aggressiv marknadsföring och fördummande reklam lockar in konsumenter i avtal de knappt förstår, än mindre kan krångla sig ur? Skolans nedmontering är förödande för hela samhället eftersom det har med Sveriges konkurrenskraft att göra. Om vi saknar välutbildade och anställningsbara personer till olika företag och befattningar kommer vi stegvis att tappa i konkurrens på den internationella marknaden. Vem ska försörja arbetslösa som skolan inte lyckades kvalificera till arbetslivet? Effektiviseringen av skolverksamheten i den kommunala regin leder till samhälleliga och mänskliga förluster över lång tid. Är det verkligen smart att suboptimera samhällets, och individers, utveckling på detta sätt? Vi lurar oss själva om vi tror att vi tjänar på att inte investera i våra barn.

Den billiga energin
Både nationellt och globalt har vi ett tredje bekymmer, där vi inte diskuterar konsekvenserna av 1900-talets utveckling. När förbränningsmotorn ”vann” över elmotorn i 1900-talets början, och olja/bensin blev den dominerande råvaran för gods- och persontransporter inleddes en epok i vår civilisation, som framtidens historiker kommer att beskriva som lättsinnets epok. Högkvalitativ, energirik olja förbrändes i en snabbt ökande takt, snabbare än nya fyndigheter dök upp. På ett hundra år lyckades världens länder halvera den resurs som det tagit årmiljoner att tillverka. I en hysterisk takt förbrändes all den olja som pumpades upp. Inte nog med att detta skapade ödesdigra klimateffekter, som kan komma att påverka allt liv på jorden under överskådlig tid. Det lade också grunden för en industrialisering och ett välstånd för delar av jordens befolkning, som innebär att det blir svårt att upprätthålla samma effektivitet med andra energikällor. Energiinnehållet i olja är mycket högt. Först på senare tid har biltillverkarna förstått att detta är bättre att kommersialisera i form av snåla motorer. (Men det krävdes EU-lagstiftning för att det skulle ske). Under hela 1900-talet handlade det istället om ”noll-till-hundra”-jämförelser och häftiga prestanda. Oljan har lagt grunden till en petrokemi, som ger oss nyttiga produkter. Plast används i massvis med produkter tex inom sjukvården, i laboratorier etc. Men vi har betett oss som om oljetillgången vore oändlig. Helt oansvarigt har vi eldat upp denna unika energiråvara utan att tänka långsiktigt och utan att reflektera över konsekvenserna för vårt eget klimat. När vi tvingas gå in i ett lågenergisamhälle, som prioriterar energieffektivisering och som värdesätter energi på ett mer nyanserat sätt kommer delar av det samhälle vi skapat att bli olönsamt. Direktuppvärmning med el kanske kortsiktigt var smart för att få avsättning för överskottselen från 70-talets kärnkraftverk. Men att slösa med resurser kan aldrig vara en långsiktigt hållbar strategi. Det lättsinniga slösa-samhället kommer av eftervärlden att med rätta kritiseras hårt. ”Hur kunde dom medvetet förstöra för sig själva och framtiden?” ”De visste ju…?”

En gammal slogan från en valrörelse passar in i sammanhanget: Mot bättre vetande!

Om jul, traditioner och konsumtion

Posted on by
Reply

Om jul, ord, begrepp, traditioner, förnyelse, marknadskrafter, överkonsumtion, konsekvenser och ett par möjliga sätt att vända utvecklingen i rätt riktning har jag skrivit på
http://bit.ly/1dhLLgM .

Inklusive en länk till Fredrik Lindströms tänkvärda radioprogram i ”Vinter i P1”.

Passar på att önska ett gott slut på 2013 och ett gott nytt 2014.

Innanför och utanför

Posted on by
Reply

Att skolan inte fungerar som det var tänkt kanske är ett större problem än vad många vill erkänna. När samhället inte längre motsvarar våra förväntningar kommer andra lösningar att bli intressanta. Folkhemmet som en gemensam garant för välfärd, utbildning, sjukvård, grundtrygghet och som möjliggörare av vars och ens inneboende drivkrafter har kanske redan ersatts av något annat. Kontraktet, det underförstådda, gäller kanske inte ens längre.

Skolan är grunden
Grunden till att ingå i samhället läggs i skolan. Genom utbildning, men också genom en förståelse för vad vuxenvärlden erbjuder av möjligheter: kunskap, arbete, utveckling, livskvalitet, utmaningar, lycka, välgång, sjung-om-studenten…. Vad händer när löftet om en lockande vuxentillvaro inte hålls? Vad händer med tilltron och tilliten, sammanhållningen?

Kunskapen om vad ett samhälle är
Sviker vi våra barn och ungdomar när vi inte ger dem bästa tänkbara start i livet? Sviker vi dem när vi låter klyftorna i samhället växa och vi inte använder rätt metoder för att vända utvecklingen? När industrisamhället har ersatts av ett kunskapssamhälle är det väl självklart att alla ska möjlighet att ingå i kunskapssamhället? Om det nu är kunskap vi ska skapa vårt välstånd ur? Kunskapen om vad ett samhälle är tycks paradoxalt nog ha försvunnit i samma ögonblick som vi började beskriva det nuvarande samhället som just ett kunskapssamhälle.

Lockande för alla
Det viktigaste vi kan göra nu inför 2014 års riksdagsval är att begära att partierna synliggör sina vägar framåt, där samhället åter blir intressant och lockande för alla. Det är inte ett splittrat 2/3-dels samhälle som möjliggör en hållbar utveckling. Det vore förödande för hela idén om vårt samhälle att 1/3-del skulle hållas utanför, inte behövas, marginaliseras. I den situationen växer konflikterna, då ökar konfrontationen, där finns bara förlorare.

Innanför och utanför
För 2000 år sedan stod en ung familj utan natthärbärge nära Betlehem. Ingen ville släppa in dem i värmen. De fick nöja sig med ett stall i den stjärnklara himlen. Problematiken finns kvar. De där innanför släpper inte in dem som står utanför.

Näthat är mobbning

Posted on by
Reply

Nej, det duger inte, Piratpartiet. Den 12 december argumenterade partiledaren Anna Troberg för Piratpartiet för att åsikter på internet ska kunna förbli anonyma, eftersom människor annars inte kommer att våga agera visselblåsare. Av det skälet ansåg Troberg att tidningen Expressens publicering av namn på näthatare var felaktig.

Rätt att veta vem som förföljer
I SVT:s Debatt var det GP:s journalist Gert Gelotte som argumenterade för riktigheten i Expressens namngivning av näthatare, som nyligen påbörjats. Hans tydligaste argument är att de som utsätts för näthatet har rätt att veta vem det är som förföljer dem. På den motsatta sidan satt en företrädare för Sverigedemokraterna, som inte oväntat stödde Piratpartiets linje. Missnöjespartier får ju sin livsluft av att sympatisörer får uttrycka just sitt missnöje.

Mobbning
Det Piratpartiet missar är den avgörande skillnaden mellan näthat och att anonymt avslöja något missförhållande på sin arbetsplats. Näthatet är en form av anonym mobbning, som använder yttrandefriheten som svepskäl för att angripa personer, fenomen, grupper eller religioner på ett nedsättande sätt. Mobbningens utförare gömmer sig bakom anonymiteten och hävdar sin rätt att uttrycka sin åsikt. Men mobbning är inte att uttrycka en åsikt. Det är mobbning, även när den är maskerad bakom en anonym avsändaridentitet.

Värna den svagare
Näthatet riktas ibland mot enskilda individer som i Instagram-målet och tyvärr ofta mot politiker. Ibland tar det sig uttryck i svepande generaliseringar om grupper i samhället. Oavsett målgrupp måste näthatet ses som likvärdigt med mobbning. Då blir det också tydligare att det inte går att gömma sig bakom yttrandefriheten för att legitimera anonymiteten. Vi måste värna den svagares rätt i detta sammanhang.

Skilj på mobbare och offer – skilj på rätt och fel
Bara innehavet av ett skjutvapen ger inte en person rätt att använda vapnet hur som helst. Bara innehavet av en yttrandefrihet, som vi har här i landet, ger oss inte rätt att bruka eller missbruka denna frihet hur som helst. När Piratpartiet och deras påhejare likställer mobbare med mobbningsoffren missar de den avgörande poängen med att kunna skilja på rätt och fel.

För en gångs skull var Debatt-programmet sevärt.

Länk: http://www.svtplay.se/debatt

Upphandling är ett utmärkt verktyg!

Posted on by
Reply

För att nå en utveckling vi kan kalla hållbar måste de produkter och tjänster som produceras kunna kallas just hållbara. Inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt och miljömässigt och på alla sätt måste tjänster och produkter kunna ingå i ett balanserat system.

Överskottsvärden
Olika modeller och instrument används för att särskilja produkter på detta sätt. Miljömärkningar är väl de som konsumenter känner till mest. På teorisidan talar man om cradle-to-cradle eller hänvisar till fyra systemvillkor osv, men det handlar om produkter som inte tär på resurserna, inte smutsar ner, som kan ingå i ett kretslopp, som inte leder till onödigt stor energianvändning, som inte vidgar orättvisorna i samhället utan som istället tillför överskottsvärden till samhället. Värden som kan bygga en hållbarhetsbuffert, där så krävs.

Viktigt att ställa rätt krav
För att få fram dessa ”goda” produkter och tjänster krävs att de efterfrågas. Någon måste vilja ha bananer som inte skadar plantager och plantagearbetare. Någon måste vilja köpa justa kläder, där produktion, förädling och varje led i klädesplaggets livscykel undviker att skada jord och människor – tvärtom måste det finnas över-nyttigheter med varje tillverkning, som kan kompensera för ofrånkomlig resursbelastning t ex när det gäller transporter.

Det offentliga kan visa vägen
Efterfrågan på justa produkter är således avgörande. Att någon vill köpa och betala för rätt kvalitet. När inköp formaliseras i lite större skala kallas det upphandling. Varor och tjänster till ett sammanlagt värde per år av  600 miljarder kronor upphandlas av kommun, stat och landsting. Med så stora upphandlingsvolymer kan naturligtvis det offentliga ställa långtgående krav på de företag som ska leverera.

I våras knöts stort hopp till Anders Wijkmans utredning
Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, presenterade en viktig utredning i våras, där han föreslog en rad åtgärder för att använda upphandlingsinstrumentet på ett bra sätt. (Jag har skrivit om detta tidigare – se länk nedan). Tyvärr fann Anders Wijkmans tankar inget gehör hos Stefan Attefall, ansvarig minister. Istället har, som jag skrivit om nyligen, regeringen beslutat att avveckla de fungerande statliga stöden på upphandlingssidan, t ex Miljöstyrningsrådet, som haft en viktig roll för att visa kommuner hur de kan ställa krav på miljöriktiga produkter inom ramen för LOU, Lagen om Offentlig Upphandling.

Bevare oss för ohämmad frihandel
Pendeln svänger nu istället åt andra hållet. Herrar Reinfeldt och Bildt bereder vägen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. I ett frihandsavtal anstränger man sig att eliminera ”handelshinder”. Handelshinder är t ex att kräva att produkter tagits fram på ett miljömässigt optimalt sätt, utan att direkt eller indirekt ödelägga regnskogen etc. Och för att minimera tron på vad offentlig upphandling skulle kunna medföra av positiva effekter på miljön och för en hållbar utveckling dyker en artikel upp i DN (2013-12-10) författad av en docent och en doktor från Umeå, som på fullt allvar hävdar att varje krav på miljöprestanda i samband med upphandling motverkar sitt syfte. (Länk se nedan).

Först skapa problem, sedan (kanske) försöka rätta till dem…
När man läser artikeln inser man hur forskningen i Sverige många gånger missar uppenbara och nödvändiga helhetsperspektiv. I sin artikel tar författarna Lundberg och Marklund upp mätbara miljöeffekter som skulle kunna härledas ur den offentliga upphandlingen. ”Miljöeffekterna kan rentav bli negativa”, skriver man, och föreslår att myndigheter ska avstå att ställa miljökrav i upphandlingen för att på så sätt frigöra resurser som skulle kunna användas för miljöförbättrande åtgärder (!) Dvs i klartext: man föreslår på fullt allvar att myndigheter ska köpa produkter som orsakar miljöproblem, så att det offentliga kanske får resurser över att senare åtgärda de problem som upphandlingen och produktionen orsakat!

Logisk kullerbytta? En dålig dag på jobbet?
I praktiken argumenterar författarna för en hållning, där det aldrig lönar sig att ställa kvalitetskrav. Varje sådant krav slår omedelbart tillbaka, hävdar man och skriver: ” När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.”
Men det resonemanget kan ingen någonsin ställa krav på någon produkt och räkna med att på sikt bidra till en bättre värld. Barnarbete? Djurrättslagar? Mänskliga rättigheter? Kemikaliefri odling? Ekologiska produkter? Nej, enligt författarnas logik kommer den typen av krav aldrig att kunna få genomslag eftersom konventionella produkter alltid blir billigare.

Man glömmer förändringsprocessen
När man i artikeln diskuterar livsmedelsmarknaden blir resonemanget ännu märkligare. Så här motiverar man att de offentliga aktörerna ska avstå att köpa ekologiska livsmedel: ”Forskningen visar också att de privata konsumenternas efterfrågan på ekologiska livsmedel är mer priskänslig än den på konventionella livsmedel. Det uppstår en motverkande effekt bland privata konsumenter. För livsmedelsmarknaden håller alltså inte de argument som används för att motivera grön offentlig upphandling” .
Ingen diskussion förs i artikeln om förändringsmekanismer, vad som får producenter att tro på möjligheterna att ställa om från konventionellt till ekologisk produktion, ingenting om inpendlingseffekter, ingenting om jämförelsetal med Danmark, där andelen ekologiska produkter är avsevärt större (och varför?) osv. Forskarna reducerar hela frågan till en ”lägsta-pris-rationalitet” där samhällsnyttan med ekologisk produktion lämnas därhän. Tvärtom påstår man att ”en myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem.” Att våra eskalerande miljöproblem ingår i samhällsuppdraget har tydligen inte fallit författarna in.

Inget tvång – ännu
Till författarnas försvar ska sägas att de lyfter några problemområden, som behöver uppmärksammas. Jag drar en helt annan slutsats av det de skriver, men visst är detta ett problem – att det är frivilligt att leverera justa eller ojusta produkter: ”En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt.”
Den dag vi kan exkludera miljöförstörande verksamhet i upphandlingen har vi kommit en bra bit på väg.

Länktips: Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/gron-offentlig-upphandling-har-ingen-effekt-pa-miljon/

Om Anders Wijkmans utredning: http://christerowe.se/2013/03/nr197-inte-billigast-till-varje-pris/

Anders Wijkmans debattsvar: ”Kategoriska påståenden alltid fel” http://wijkman.se/articles/

Miljöstyrningsrådets debattsvar: ”Hållbar upphandling är ett viktigt verktyg…” http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Press/Pressmeddelanden/Hallbar-upphandling-ar-ett-viktigt-verktyg-i-arbetet-for-en-god-miljo-och-en-battre-halsa-/

Den nya berättelsen börjar med oss själva

Posted on by
2

En vän föreslog en länk häromdagen till en intressant artikel i the Guardian. Det känns som att vi börjar närma oss en kritisk massa av människor som inser att ”Så här kan vi inte ha det”. Ropen på alternativa berättelser om ett alternativt samhälle duggar tätt.

Vem har den nya berättelsen?
Jo Confino på The Guardian skriver den 23 november 2013 (länk se nedan) om avsaknaden av heltäckande och trovärdiga alternativ som kan leda oss och utvecklingen framåt. Tillspetsat och retoriskt frågar han sig och oss: Who among you is really able to convincingly describe a world which is both economically prosperous and has conquered the numerous challenges of runaway consumption, population growth, climate change, extreme poverty, resource scarcity, ecosystem collapse and the loss of biodiversity?

Bortom en mekanistisk syn på världen
I sin artikel återger Jo Confino ett par tänkare som utvecklar paradigmskiftets aspekter. Han återger John Fullerton, som i sin tur citerar Dana Meadows: ”Dana Meadows suggested that the most important leverage point for enabling system change is to change the paradigm, or belief structure, within which a system operates. We must evolve beyond the outdated mechanistic worldview and impossible exponential growth paradigm which defines contemporary economics and finance, to a regenerative paradigm grounded in the holistic ecological or living systems worldview of contemporary science.”

Ropet på en heltäckande framtidsbild missar en utgångspunkt
En artikel i The Guardian kan aldrig bli heltäckande och heller aldrig ge full rättvisa åt vad andra personer tänker, men min åsikt är att Jo Confinos artikel missar en viktig utgångspunkt – trots en helt riktig perspektivförskjutning och insikt om att vi måste tackla dagens återvändsgränd på nya sätt.

Så här är det
Den oreglerade finansmarknaden och den därmed sammankopplade dogmen om evig tillväxt har gett oss ett samhälle med extremt ökande förmögenhetsklyftor, ett överutnyttjande av jordens resurser, ett hänsynslöst åsidosättande av naturens fundament samt en dominerande syn på människan och världen som leder oss fel i varje beslut. Inte förrän varje människa själv tar ställning finns förutsättningar för det nya paradigm som Jo Confino efterlyser.

Vinstmaximeringens avigsidor
Sju, snart nio, miljarder människor har framtiden i sina händer. Dagliga beslut i livet kommer att avgöra hur skickliga vi blir på att skapa den värld som tillåter oss att leva i balans med förutsättningarna och bygga en välfärd som inte raserar mer än den bygger upp. Den välfärd som tar sin utgångspunkt i vinstmaximering har visat sig medföra svårartade problem på varje område: socialt, ekologiskt och ekonomiskt. Till och med det kulturella sammanhållande kitt, som under årtusenden vuxit fram och just sammanhållit våra samhällen riskerar att krackelera i svallvågorna efter den materiella jakt på välstånd som livet tycks ha reducerats till.

En annan story att berätta
Så visst har Jo Confino rätt när han efterlyser en god historia att berätta, a good story. Vi behöver en annan historia att berätta som inte utgår från att evig materiell tillväxt löser alla problem. Men det är inte en vision som behövs, ytterligare en framtidsbild av hur allt borde vara. Det som behövs är att vi återberättar det som redan har hänt. Det är när det har hänt i företaget, i föreningen, i samhället, i regionen, som det blir intressant att lära av.

Därför är utgångspunkten fel. Det börjar inte med en story att berätta. Det börjar med att vi gör världen mer hållbar genom att vi i det dagliga gör det rätta.

Länktips: http://www.theguardian.com/sustainable-business/sustainability-movement-fail-future

Mandela, solidaritet och varför moderaterna tiger

Posted on by
Reply

Nelson Mandela har gått ur tiden. Som symbol för försoning och för alla människors lika rätt kommer han att leva vidare. Nelson Mandelas kamp mot apartheidsystemet fördes på många plan. Hans 27 år i fängelse, huvudsakligen på Robben Island, blev ett stort fysiskt och symboliskt offer för kampen mot den vita övermakten. Sverige tog politiskt och på gräsrotsnivå ställning mot apartheid och agerade för att isoleringen av Sydafrika skulle bli framgångsrik.

Apartheid och att Mandela satt i fängelse var icke-frågor för moderaterna
Flera av de svenska storföretagen, Sandvik, ASEA, Volvo, Scania m.fl hade ekonomiska intressen i Sydafrika under 1970-talet och framåt. På olika sätt agerade de svenska företagen i strid mot folkflertalets önskan om att Sydafrika skulle isoleras ekonomiskt. Konsekvent röstade moderaterna emot varje förslag att bojkotta den sydafrikanska regimen. De ekonomiska intressena och den politiska stabiliteten i Sydafrika var viktigare för moderaterna än möjligheten att avskaffa rasåtskillnadspolitiken.

Business går före rättvisa
Under 20 år stödde Sverige ANC både officiellt och på gräsrotsnivå via organisationer som ISAK (Isolera Sydafrika-kommitén). Samtidigt såg Thatcher och Reagan ANC som terrorister och de svenska moderaterna ställde sig bakom den synen. Business var viktigare än rättvisa. Vi ser paralleller till dagens ställningstaganden. Sveriges moderatledda regering har formella avtal med Storbritannien och USA på informationsområdet och man ser FRA som ett organ som skyddar och bevarar strukturerna.

Det är många konstigheter nu
Vårt behov av en fungerande säkerhetstjänst får legitimera filmbranschens korståg mot fildelare och att övervakning/avlyssning systematiskt används för att avlyssna t o m  toppolitiker. Vad Carl Bildt tycker om att Angela Merkel  har blivit avlyssnad har vi aldrig fått veta. Den twittrande utrikesministern använder gärna IT-utvecklingens fördelar, men vad han tycker om dess nackdelar får vi aldrig höra.

Snowden, Mannings, Telia Sonera och Assange
Sveriges moderatledda regering uttrycker ingen som helst tacksamhet för det offer Edward Snowden gjort, när han offrat sin personliga frihet i utbyte mot offentliggörande av alla de avlyssnings- och  övervakningsprojekt som pågår, där övervakningen inte står under demokratisk kontroll. Bradley Mannings följde sitt samvete och släppte information om övergrepp i Irak. Han riskerar nu många år i fängelse. Sveriges regering tiger. Att av moraliska skäl berätta om systematiska övergrepp är inget Sveriges regering ser som positivt. Att Telia Sonera hjälper korrupta regimer i Asien att övervaka sina egna befolkningar är inget Sveriges regering bekymrar sig över. Det är Sveriges krav på Wikileaks-grundaren Julian Assange som gör att han tvingats ta sin tillflykt till en ambassad för att inte riskera att bli anhållen och möjligen utlämnad till USA.

Solidaritet
Solidaritet var t o m namnet på en stark förändringskraft i Polen och ett begrepp som levde i var mans tankevärd för 30-40 år sedan. Idag är solidaritet ett sällan använt begrepp. Hur kommer det sig? Där Olof Palme, FNL-rörelsen och ISAK, möjligen blåögt och alltför okritiskt, solidariserade sig med förtryckta människors kamp agerar nu fyrtio år senare Reinfeldt och Bildt i totalt motsatt riktning.

Vägval: storkapital eller ren natur
Idag är det solidaritet med naturen, med vår egen jord och med framtida generationer som står på dagordningen. Fler och fler inser att vårt sätt att hantera grundvalen för livet på jorden är på väg att skapa irreversibla förändringar för djur och växter och för samspelet mellan luft, vatten och solljus i det vi kallar biosfären. Användandet av onaturliga ämnen i produktionen håller på att förgifta planeten och förändra förutsättningarna för allt liv. I vägvalet mellan att skapa lönsamhet för storskalig industri och att solidariskt ställa upp för kommande generationers rätt till naturligt producerade livsmedel, rent vatten etc ställer sig den moderatledda regeringen på industrins sida, bl a genom att aktivt arbeta för ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TPP – en katastrof om det genomförs
Det frihandelsavtal som nu diskuteras mellan EU och USA skulle göra det mycket svårare att ställa krav på GMO-fri produktion, ekologisk produktion och tydlig ursprungsmärkning. Det är ju dessutom så att 12 länder runt Stilla Havet just nu förhandlar om ett avtal, TPP, (se länk nedan) som i ett slag skulle göra det möjligt för de stora företagen att stämma stater (och i förlängningen EU). På fullt allvar diskuteras en begränsning av staters möjlighet att via lagstiftning tvinga företag att bete sig hållbart. Det är viktigt att dessa vägval för Sverige, EU och världen diskuteras. Moderaterna tycks helt ointresserade av detta.

Solidariteten växer
Vi behöver en Mandela-solidaritet med jorden, med framtiden och med allt det levande som inte har någon talan. Och vi behöver ett samhälle där våra folkvalda på ett inkännande och konsekvent sätt speglar, uttrycker och utvecklar den empati och de värderingar folkflertalet står bakom.

Länktips: TPP i the Guardian: http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/19/trans-pacific-partnership-corporate-usurp-congress

Aftonbladetartikel om moderater och apartheid: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17975195.ab

Staten, media och individens rätt

Posted on by
Reply

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.