Det pågår ett militärt övertagande av samhället i USA. Ett ”mjukt undantagstillstånd”, är det en del som säger. Steg för steg flyttar presidenten fram positionerna. Det han vill komma åt är de delstater som traditionellt röstar på demokraterna. Det är folkrika delstater och städer på öst- och västkusten som oftast styrs av demokratiska guvernörer och borgmästare.
ICE fick federalt stöd av beväpnad personal Det började med att federala styrkor fick i uppgift att säkra upp att migrationsmyndigheten ICE kunde genomföra sina räder i bland annat Kalifornien. En effekt av detta har blivit att många lantbruk nu står utan arbetskraft, eftersom de brukat anlita billiga migranter till skörden. Migranter som nu inte vågar visa sig eftersom de inser att de då riskerar att gripas. Trump tänker ju sällan eller aldrig på konsekvenserna av de beslut han genomdriver, så att alla de jordbrukare som röstade fram honom nu står inför stora problem är inget han tänkte på.
Han skyller på hemlösa, men motivet är ett annat Det som beskrivs i länken nedan är hur Trump nu låter de federala styrkorna ta över kontrollen av huvudstaden Washington. Han skyller på hög kriminalitet (som har sänkts det senaste året) och på att det finns en mängd hemlösa som ”förfular staden”. Det är inte de hemlösa han vill hjälpa, utan sig själv i det arbete som pågår för att steg för steg ta kontroll över landet. Delstater som röstar fram republikanska guvernörer och borgmästare är han inte så intresserad av.
”Ni behöver inte rösta fler gånger…” Det han vill åstadkomma är att på ett lämpligt sätt åsidosätta den politiska kontrollen över delstater och städer, där demokraterna styr. Genom att använda de maktmedel han har till förfogande verkar Trump vilja åsidosätta demokratiskt valda politiker. Det är så här det går till enligt den plan har. Han har ju dessutom lovat sina väljare att bara de röstar 2024 behöver de inte rösta fler gånger. ( Se klippet nedan). Han ska ”fixa allt”….
När man ser hur parlamentsledamöter i Kanada tar spjärn mot det som Trump hittar på i USA och hur argumenten uppenbarligen får ett stort gensvar i den kanadensiska befolkningen kan man börja känna lite hopp. Längst ner i denna text finns en länk till ett kort klipp, där en parlamentsledamot markerar mot det han beskriver som fascism. Jag hoppas att det finns danska kloka politiker som noga följer hur Kanada agerar och utvecklar relationerna mellan Danmark och Kanada, eftersom Grönland också befinner sig i Trump-administrationens intressesfär.
Hellre agera i tidigt skede Om vi inte ska ha demokrati som överordnad princip i världen kommer världens länder i olika faser att dras ner i olika auktoritära träsk, där organisationer och personer med pengar och makt gör gemensam sak. Det kommer ske på bekostnad av mänskliga rättigheter och det som av högern kallas ”woke”, som är ett luddigt begrepp som bland annat inkluderar mänskliga rättigheter, rättvisa, klimaträttvisa osv. Det blir mycket svårare att stoppa den pågående utvecklingen i ett senare skede. Vi behöver hitta effektiva sätt att försvara den demokrati vår förfäder kämpade för. Och samtidigt erkänna att mycket återstår att rätta till. Det som privatiseringarna har lett till är inte mer rättvisa, utan motsatsen.
Starka intressen trycker på Danmark har en svår sits som en liten nation med en historisk bakgrund av att ha administrativ överhöghet över Grönland. Grönländarna har säkerligen blivit felaktigt behandlade genom seklen. Det självstyre som Grönland idag har kan säkert utvecklas. Samtidigt som det är svårt att få ett land som Grönland att fungera utan stöd från andra håll. Det finns antagligen utvinnbara mineralfyndigheter i och runt Grönland och det är säkerligen därför lycksökare och investerare vill kunna sätta igång utan att behöva vänta på klartecken från Köpenhamn och utan att behöva ”tjafsa” om miljötillstånd, skatter och annat som ”stör”.
Demokratierna behöver samverka Det smartaste Danmark kan göra är, tror jag, att intensifiera kontakterna med Ottawa och få Kanada att samarbeta kring de gemensamma frågor och utmaningar som Trump-administrationen orkestrerar. Det är viktigt att visa Washington att länders suveränitet är en viktig princip, som inte en buffel i Vita Huset kan ändra på med någon exekutiv order. Även EU och kanske Norge och Island behöver inkluderas i samtalen med Kanada, så att demokratierna runt Atlantkusten samverkar på bästa sätt. Hade Sverige haft en klokare regering hade vårt land också kunnat delta i samtalen på ett konstruktivt sätt i syfte att bromsa och helst hindra utvecklingen.
Dags för konferens på Island? Varför inte förlägga en nordisk konferens på Island eller Grönland och bjuda in Kanada och Mexiko till detta tillfälle? Det går inte att blunda och hoppas att allt ska ”ordna sig”, för det gör det inte.
Konflikten mellan Israel och deras grannar är ett återkommande tema i nyhetsflödet. Jag minns vilket intryck det gjorde på mig när det s.k. sexdagarskriget pågick 1967. Världen höll andan. Egypten missbedömde nog sin egen kapacitet. Syrien och Jordanien förlorade områden. Golanhöjderna och Västbanken blev kända namn även för oss i Sverige. Sedan dess har det pågått strider, även om det inte har kallats krig. Libanon drogs också in i konflikten och olika militära grupperingar såg chansen att ta plats. Och inte blev det lättare för att Bushs angrepp på Saddam Hussein banade väg för IS i Irak och Syrien. Men det var en annan Busch jag tänkte kommentera här.
Halva Tidögänget bekänner färg Den regering vi har i Sverige har blockerat SIDAs beslut om hjälp via FN-systemet. Kristersson har uttryckt stor förståelse för Israels rätt att försvara sig. Det största partiet i regeringsunderlaget, SD, försöker använda sitt stöd för Israels kamp mot araber till att tvätta bort sitt partis historiska arv från nazismen och samtidigt vinna legitimitet i större kretsar. Och nu gick Ebba Busch ut och korrigerade sin egen regeringschef genom att hävda att det Israel gör är rätt och riktigt. Det oerhörda lidande Gazas befolkning utsätts för handlar om både militärt övervåld och ett sätt att tvångsförflytta och svälta ut miljoner palestinier i deras eget land. Och detta ger Busch tummen upp. Med motivet att det finns personer som hålls som gisslan av Hamas. Gisslansituationer brukar kunna lösas med förhandlingar. Men istället ser de högerradikala krafterna i Israel chansen att annektera Gaza. Och får stöd av två av fyra partier i Tidögänget.
Var är Kristerssons fot? Den som uppmuntrar, bejakar eller ställer sig bakom det systematiska förtrycket och i förlängningen utplånandet av ett folk måste ställas till svars för detta. Allt annat är orimligt. Det som förvånar är att statsministern inte sätter ner foten och säger ifrån. Oavsett vilken formell etikett som sätts på Israels regerings agerande, folkmord är det begrepp som används oftast, måste det finnas en rimlig gräns för hur internationell rätt ska upprätthållas. Konsekvensen blir ju annars att den som vill annektera ett annat land får göra det. Trump får ta Kanada om han vill, eller Grönland. Putin kan behålla Krim och halva Ukraina. Kina kan vid sidan av Tibet även ta Taiwan. Osv.
Tyvärr kanske AI blir en fälla Om inte internationell rätt ska gälla kan vi lägga ner FN. Det blir den starkes rätt som gäller, eller den som ljuger bäst. Lögnen är ett svårt vapen att värja sig emot. Särskilt som internet svämmar över av felaktigheter, vilket ju t.o.m kommer att göra att AI inte kommer att bli användbart, eftersom AI inte på ett enkelt sätt kan skilja på sanning och lögn. Allt AI föreslår kommer därför att bygga på en mix av sanna och falska påståenden. Och det blir lätt att inse vart det till slut kommer att leda.
Sanning och lögn Aldrig har vi haft så mycket vetenskap i världen som nu, brukar det heta. Det som glöms bort är att vi aldrig har haft så mycket distribuerad osanning.
Det som händer i USA påverkar resten av världen, både positivt och negativt. Och just nu vacklar demokratin betänkligt i USA under en president som anser att han fått ett mandat att styra och ställa lite efter eget behag. Han avskedar och till och med åtalar personer som deltog i att skapa ordning och juridiska konsekvenser efter stormningen den 6 januari 2021, då Trump ville stoppa utnämnandet av Joe Biden som president. Han avskedar personer som har till uppgift att upptäcka och lagföra korruption inom statsapparaten. Hans ”DOGE”-avdelning under Elon Musk sparade enligt uppgift inga pengar utan kostade staten en mängd osv osv.
Intervju med Kamala Harris Många undrar varför inte demokraterna är tydligare i sin kritik och tydligare erbjuder alternativ till den auktoritära utveckling Trump eftersträvar. Just på den punkten kom ett intressant inspel från Kamala Harris nyligen, då hon i ”The Late Show”, som leds av Stephen Colbert, förklarade att hela systemet är så dysfunktionellt att hon just nu håller sig avvaktande till vad hon ska göra, trots att hon hade kunnat söka posten som guvernör i Kalifornien. Många tror att Harris siktar på presidentvalet 2028, men där finns många hinder, inte minst detta att hon faktiskt förlorade valet 2024 mot Trump. Det är svårt att komma igen när man väl fått en förlorarstämpel på sig.
När allt handlar om pengar blir det inte rättvist Bekymret med USA:s valsystem är att det bygger på donationer till de kampanjer som ska genomföras. Donatorerna är mer eller mindre tydliga med vad deras stöd förväntas leda till vid en vinst. Och detta gäller båda partierna. Hela samhället präglas av att det alltid finns en prislapp på allt. Och för att få sin vilja igenom stämmer man ofta sin motpart i domstol. Trump stämde t.ex. CBS (som har Stephen Colberts The Late Show på programmet) och CBS valde att göra upp i godo med Trump till en prislapp av 16 miljoner dollar. Det Trump hävdade var att CBS hade gett Kamala Harris fördelar inför valet 2024. De rika tvingar därmed fram lösningar som gynnar dem själva, på bekostnad av det vanliga dödliga skulle ha kallat rättvisa. När marknaden, pengarna, styr hela samhällsutvecklingen blir alla förlorare.
Epstein-affären lär inte leda någonstans Trump har ju dessutom benådningen som ett verktyg. Inte nog med att hans mobb, som försökte stoppa utnämnandet av Joe Biden till president den 6 januari 2021, benådades av Trump. Nu funderar Trump även på att benåda Ghislane Maxwell, som hjälpte Jeffrey Epstein att organisera ett omfattande trafficking-nätverk med unga tjejer. Maxwell sitter i fängelse och har minst 15 år kvar på sin fängelsedom, men Trump var ju kompis med Epstein och tycker naturligtvis synd om förövaren Maxwell, medan deras tusentals offer inte får upprättelse. Vi får se hur det går. Om det visar sig att det finns ledande demokrater på Epsteins omtalade ”lista” kommer naturligtvis MAGA-rörelsen applådera, men om det visar sig att Trump varit involverad i Epsteins hemliga cirklar, kommer MAGA-rörelsen naturligtvis anklaga media för att vara partiska. Hur det än slutar blir det negativt för ett land som skulle behöva en moralisk kompass och en annan ledning än de undfallande republikaner i kongressen som idag böjer sig för Trumps alla påhitt.
Kan ingen procenträkning? Det är ju dessutom märkligt hur journalisterna fegar ur och inte ställer logiska frågor när Trump vräker ur sig sina grodor. I ett ganska spritt klipp hävdar t.ex. Trump att priserna på ägg gått ner 300-400 procent. Att ingen journalist reagerar är märkligt. Journalisterna borde ju ändå förstå att 100 procent prissänkning innebär att äggen blir gratis för kunden. Och att 400 procent innebär att kunden får betalt för att han köper ägg, till och med mer än dubbelt så mycket som äggen tidigare hade haft som pris.
Det är något fel på hela systemet när ingen vågar ifrågasätta dumheterna.
Jag minns hur intressant jag tyckte det var på gymnasiet när vi läste filosofi och psykologi, hur jag fascinerades av logiken, och de principiella tankegångarna, frågeställningarna och den intellektuella utmaningen. Den känslan kom tillbaka när jag lyssnade på Lars Svendsens sommarprat 30 juli. Han talar mycket om hopp och att hoppet och meningsfullheten hänger samman. Det är verkligen ett program värt att lyssna på, kanske med musik för att smälta det han beskriver.
Hoppet knyter an till det som är möjligt Politik är ett av områdena han berör under några minuter. Och ställer fram ett motsatspar i form av positiv respektive negativ förväntan på framtiden som avgörande. Om rädslan styr vad vi tror och räknar med ska hända krymper utrymmet för det demokratiska och frihetsberoende samhället. (Frihet är f.ö. inte från något utan till något, menar han). Rädslan banar väg för makthavare med enkla lösningar att ställa sig mellan individen och avgrunden medan hopp och tillit tvärtom bygger gemenskap och blir medaktörer i det vi kan lyckas forma. Den positiva förväntan som ligger inbäddad i hoppet, eftersom hoppet är möjligt, ger i sig en skjuts åt de processer som vi hoppas ska bli verklighet. Den som hoppas på något lyckas också i högre utsträckning nå sina mål, säger han.
Konkret och om rädslans begränsning Svendsens program är också djupt personligt och han berör hopplöshet och hoppfullhet utifrån det han upplevde tillsammans med sin cancersjuke far. Och hur både han och fadern hittar en frid i det som ytligt sett skulle kunna beskrivas som hopplöst. Det personliga fungerar som en konkret inramning i programmet, som ju annars kanske hade uppfattats som alltför teoretiskt eller abstrakt. Men det han har att berätta om vikten av tillit och hur den hjälper oss att hålla ihop samhället på en mänsklig nivå är väldigt tänkvärt. Och jag tänker på USA, där människorna misstror varandra så till den grad att man skrivit in i konstitutionen att var och en har rätt att beväpna sig. Rädslan blir på så sätt större och viktigare än hoppet. Och följaktligen står nu också USA inför en situation, där de auktoritära krafterna kanske helt tar över styret av landet. Vilket blir logiskt när rädslorna växer sig större än hoppfullheten.
Man blir lite nyfiken Svendsen har gett ut drygt 15 böcker på 39 språk och talar, trots att han bor i Norge, en utmärkt svenska. Det får ingen förklaring varför han talar svenska utan den typiskt norska brytningen, trots att han vuxit upp i Oslo och är verksam i Bergen. Kanske har han ett språköra utöver det vanliga. Det var i alla fall bra att han slutade hoppas på en karriär inom tennisen och valde filosofin som sitt fält. Han har kloka tankar, som är väl värda att lyssna på.
Hur kommer det sig att Trump laborerar med så höga tullsatser? Han talar om 25-, 30-, 50-procentiga tullar och ibland ännu högre tullar på importerade varor från andra länder. Och hans enkla förklaring för den okunniga MAGA-rörelsen är att han anser att andra länder har blåst USA sedan decennier på miljoner dollar. Och att det är dags att ta tillbaka de förlorade pengarna och göra USA stort igen.
Vad menar han med att det räcker med två dockor? Men någonstans vet han ju att tullavgifterna, det som på engelska kallas tariffs, betalas till den amerikanska staten av importören. Och att det är det amerikanska importerande bolaget som på så sätt beskattas för sin import. Även om han själv och hans lakejer hela tiden svamlar om att det inte är amerikanska företag som drabbas. Samtidigt har han tagit exemplet med dockor från Kina och haft som motiv för tullavgifterna att ett barn bara behöver två dockor att leka med, inte trettio. Dvs han inser att dockor kommer att bli dyrare när de kommer från Kina. Så vad tror han ska hända? Att dockor blir rejält mycket dyrare?
Han tror att allt kan flyttas hem En tanke som jag tror att han primärt håller fast vid är att flytta hem produktion. Om amerikanska företag köper amerikanska varor blir det ingen tull. Bekymret för Trump är att han inte tycks inse att den processen tar lång tid, kräver andra och lägre löner för att kunna konkurrera prismässigt med låglöneländer osv. För att inte tala om kompetens. Många importvaror kräver speciell kompetens att tillverka och den arbetskraften står inte och väntar på att bli anställda.
Kolla gärna Pakman Jag följer David Pakmans sammanfattningar på nästan daglig nivå och jag bifogar ett kort klipp från hans show i länktipsen nedan. Pakman går igenom olika möjligheter när det gäller Trumps egentliga agenda för sitt fokus på de höga tullarna. Och om alla dessa Trump-trogna byråkrater som lydigt håller fast vid att det inte är konsumenten som kommer att betala för tullavgifterna. Men frågan kvarstår, varför laborerar Trump med så höga tullar och vad är det han egentligen vill få ut av detta handelskrig?
Det ena alternativet handlar om en total felbedömning Jag landar i två sannolika svar .Det ena handlar om att han faktiskt tror att USA skulle kunna producera det mesta inom landet och på så sätt skapa nya arbetstillfällen och en fungerande inhemsk ekonomi, där allt från metaller och råvaror till specialiserade högteknologiprodukter kommer kunna produceras inom landet. Och att han totalt missbedömer vilken tid och vilka investeringskostnader detta skulle innebära, samt hur lång tid det tar att etablera en arbetsmarknad för tillräckligt kompetent personal för att få det att fungera. Jordbrukslandet USA hade slavar som arbetskraft och de enkla arbetena är idag automatiserade på en ny nivå. Det behövs snart inga montörer och inga personer som transporterar internt på lagren. Det mesta rullar, i alla fall i stora fabriker, med hjälp av robotar och AI-stöd.
Hävstång för att införa undantagstillstånd Den andra möjligheten är lite mer skrämmande. Han ser sitt handelskrig som en hävstång för att skapa social oro på hemmaplan. När allt blir dyrare kommer ”vanligt folk” protestera. Och kommer Donald Trump ”tvingas” att sätta in nationalgardet för att upprätthålla ordningen. Och då ”går det heller inte att genomföra reguljära val”, kommer det heta. 2026 års val blir uppskjutet och kongressen sätts på paus. Om den inte kunnat väljas kan den ju heller inte ges beslutanderätt, kommer han argumentera. Och simsalabim har USA upphört att vara en demokrati.
Självklart är allt alla andras fel Som vanligt kommer Trump dessutom skylla allt på sina motståndare, media, demokraterna och alla som gör sin röst hörd. Så i den historieskrivning han själv tillhandahåller blir han den som ”räddar landet från en större katastrof”. Det är så de auktoritära tänker och agerar.
Kina är nöjda Oavsett hur det nu går kommer utvecklingen i USA att sätta spår i världsekonomin och i hur det internationella samarbetet utvecklas. Under tiden kan framför allt Kina sitta vid sidan och se hur det kinesiska inflytandet bara växer i olika delar av världen.
Det är aningen trist att behöva återkomma till utvecklingen i USA under Trumps andra presidentperiod. Men det går inte att förneka att det som händer i USA spelar roll för resten av världen och för oss i Europa. Skulle demokratin på allvar sättas på undantag får det säkerligen mycket stora konsekvenser för världsfreden. De auktoritära krafterna skulle känna ett större spelrum för att vrida utvecklingen bort från mänskliga rättigheter och rimliga villkor för världens befolkning. Att bevaka utvecklingen i USA känns därför nödvändigt.
Trump lär sig kanske skillnaden mellan propaganda och bevis Det som hänt de senaste dagarna är lite annorlunda än andra skeenden. Det är plötsligt två tredjedelar av amerikanerna som ogillar hur Trump hanterar en viktig fråga. Många ur hans väljarbas känner sig lurade. 83 procent av hans väljare tror att Trump döljer något. Faktum är att mycket av Trumps genomslag hos väljarbasen hänger ihop med hur han förknippades med ett anti-etablissemang-perspektiv, som skulle ”drain the swamp” och synliggöra hur eliten betedde sig fel och olagligt. Nu plötsligt svänger Trump 180 grader och tonar ner betydelsen av det som under många år kom att bli en symbolfråga för MAGA-rörelsen.
Okunniga väljare förstår ändå vissa frågor Det handlar om Jeff Epstein, som anklagades för att ha skapat förutsättningar för maktens män att umgås sexuellt med kvinnor och unga flickor, delvis väldigt unga flickor. Epstein påstods ha begått självmord i sin cell, så hans fall blev aldrig prövat. Men hans lista över kunder och kontakter har under lång tid figurerat som något som skulle offentliggöras. Men nu har Trump svängt och låter precis som den maktelit han tidigare ville avslöja. Detta är en omsvängning som stora delar av Trumps väljarbas inte accepterar. Hans väljare förstår sig inte på tullar, vet knappt var Ukraina ligger och har noll koll på vad en federal budget betyder för den sjukvård som miljoner amerikaner är beroende av. Men våldtäkter på unga flickor förstår man vad det är. Och frågan hänger kvar.
Som man sår får man skörda I en länk nedan summeras historien väldigt bra av MSNBC:s kommentator Lawrence O´Donnell. Och det är uppenbart att Trump kommer att få svårt att krångla sig ur denna historia, även om han försöker med diverse utspel. Men på ett annat plan är historien illustrativ. Nämligen kring hur det till slut blir så att lögner, konspiratoriska påståenden och vilseledande utspel till slut biter avsändaren själv i svansen. Till slut vet han inte själv vad han sagt, vad som är sant och vad som egentligen gäller. Det handlar för Trump enbart om bilden av honom själv som den starke ledaren, inte om att göra det som är rätt för USA eller för hans finansiärer eller väljare. Reflexmässigt beskyller han diverse demokrater att ligga bakom de påhittade historierna kring Epstein, trots att allt rullades upp under Trumps förra mandatperiod. Väven av lögner blir till slut så komplicerad att han inte ens försöker hålla sig till samma lögn som han tidigare spridit.
Kommer sanningen fram? Att han kan göra så här, ljuga allmänheten rätt upp i ansiktet, är för att han har förstått att den breda basen av väljare som han når inte förstår ekonomi, inte förstår politik, inte fattar vem som tar vilka beslut osv. Han spelar på folks okunnighet och vet att överdrifter och schabloniseringar, populism om man så vill, går hem hos breda grupper. Men här handlar det plötsligt om något som den breda basen begriper. Unga flickor våldtogs av de superrika, organiserat av en av Trumps bästa kompisar, Epstein. Detta fattar vanligt folk och de vill se korten på bordet. Att Trump inte vill avslöja fakta beror troligen på att hans namn finns med i pappren. Kanske inte som namngiven förövare, kanske inte så att han skulle kunna åtalas, men tillräckligt mycket för att skada bilden av ”den smartaste presidenten i historien”.
Om han inte ser någon annan väg ut… Varför är detta intressant? Det finns en viss risk att Trump ser sig manad att ta till extraordinära maktmedel för att säkra att han kan sitta kvar. Han har redan visat att federala. halvmilitära, styrkor har skickats till Los Angeles för att markera närvaro och för att skrämma befolkningen. Han har dessutom fått Högsta Domstolen att ge ett ”Carte Blanche” för allt som en president gör under sin mandatperiod. (Vilket i sig är skrämmande). Och att han menar allvar kan man utgå ifrån. När inget annat fungerar kommer han att använda de maktmedel han har. Och skulle USA bli en polisstat med kraftfulla inskränkningar i vad folk får säga och göra är det förödande för utvecklingen i USA. Och ger naturligtvis motsvarande krafter i andra länder råg i ryggen.
Länktips: Lawrence O´Donnell beskriver Epstein-affären på ett tydligt sätt, där det som Trump kallar en ”hoax” egentligen handlar om rättvisa för ett okänt antal unga flickor, som utnyttjades av Epsteins nätverk. https://www.youtube.com/watch?v=pSAwo11A3Z4
Det blir allt tydligare hur viktigt det är att det finns granskande röster i samhället, röster som ifrågasätter mainstream-politiken och den dominerande tankemodellen. Två exempel i närtid får illustrera behovet. Det ena har med bankernas dominerande roll att göra, det andra hur viktigt men samtidigt svårt det kan vara att publicera känsla saker och göra pressetiska avväganden när unga människor är inblandade.
Fair Finance Guide läggs kanske ner I Aktuell Hållbarhet (länk se nedan) läser jag om Jakob König, som sett som sin uppgift att hålla ett öga på bankernas beslut när det gäller hur de låter investeringar gå till projekt som inkluderar fossil energianvändning. Hans verksamhet har haft inverkan, läser man. När det uppmärksammas hur bankernas utlåning aktivt bidrar till att försvåra omställningen till en fossilfri ekonomi blir det allt svårare för bankerna att låtsas som att de inte motverkar den utveckling de hävdar att de arbetar för. Det går helt enkelt inte att både vara för och emot samma sak, särskilt när det blir uppenbarat i det offentliga samtalet.
Det är viktigt att mångfalden röster inte tystnar Nu riskerar Jakob Königs verksamhet att upphöra baserat på bristande finansiering. Det handlar inte om några stora pengar. 1,5 miljoner kronor nämns i artikeln. Han säger i artikeln: ”Vi är någon sorts katalysator eller blåslampa som gör det enkelt för folk att uttrycka sin åsikt och ställa krav på en mer hållbar hantering av deras pengar. ” Det han säger är att det är inte granskningen i sig som är viktig, utan att den bidrar till att det kan skapas en opinion kring det fenomen som granskas. Samspelet mellan granskaren och granskarens publik och den resonans granskningen på så sätt kan ge upphov till är det som avgör genomslaget. När bidraget till verksamheten nu rycks bort tappar Sverige en viktig röst i hållbarhetsarbetet. Ur ett samhällsperspektiv borde det vara viktigt att säkerställa att motkrafter och granskning kan fungera. Statens budget bör säkerställa att oberoende granskning kan fungera på en rimlig nivå.
Det minskade presstödet minskar öppenheten Det andra exemplet handlar om hur Tidöregeringen dragit ner på presstödet. Det är på ett sätt värre, eftersom detta bidrar till att mångfalden pressröster minskar och det öppna samtalet, som är så viktigt i en demokrati, i värsta fall tystnar. Hur komplicerat det är har fallet med migrationsminister Johan Forsell visat, ministern vars son varit aktiv i högerextrema kretsar och aktivt lockat in andra unga människor i en antidemokratisk rörelse. Medierna tvekade inför publicering av hänsyn till den unga personens ålder och att det inte handlade om en offentlig person. Samtidigt är det ju viktigt att säkerställa att den svenska regeringen inte exponeras för krafter som har som mål att störta det demokratiska styrelseskicket. Vad visste SÄPO, vad visste regeringen, hur kunde detta hända och vad drar man för slutsatser… det finns många relevanta frågor.
Hur ser Moderaterna på det öppna samhället? Det avgörande är dock att granskningen (av Expo) kunde äga rum och att fakta uppenbarades. Moderata företrädare har de senaste veckorna gjort vad de kunnat för att misstänkliggöra Expo och för att få olika medier att avstå publicering. På ett antal plan innebär detta problem. Är Moderaterna motståndare till ett öppet, granskande, demokratiskt samhälle? Eller så ser man sig som den kraft som ska bana vägen för ett ännu mer auktoritärt samhälle inspirerade av hur Trump nu steg för steg förändrar USA eller hur Orban har skapat ett slutet Ungern.
Kan föräldrar straffas för vad deras barn gör? I kölvattnet på Forsell-historien finns ett antal relevanta frågor. Bl.a. om nu Forsell ser en anledning att ompröva eller nyansera sin tidigare ståndpunkt att föräldrar ska kunna straffas för vad deras ungdomar gör. Även om Forsells barn inte begått något brottslig gärning i lagens mening måste även Forsell inse att vem som helst kan begå fel och att det blir orimligt att straffa föräldrar för vad barnen gör. Inser han inte detta kan han ju knappast fortsätta att driva samma ansvarighetslinje som tidigare.
Hur ser SÄPOs rutiner ut? Det finns troligen mer att kommentera kring Forsell-skandalen, inte minst vilka rutiner SÄPO har för att säkerställa att regeringen inte hamnar i en situation som kan utnyttjas på ett sätt som kan skada landets styre.
Länktips: En artikel i Aktuell Hållbarhet om hur bankerna behöver någon som ser till att de agerar etiskt: Här
En av de göteborgsforskare som tidigt gjorde intryck på mig när jag på allvar började sätta mig in i miljöfrågorna för snart 30 år sedan var Thomas Sterner. Genom åren har han bidragit med värdefull forskning och skapat klarhet kring vad som behöver göras för att Hållbarheten ska vara nåbar. Nu läste jag en krönika i Aktuell Hållbarhet, skriven av Thomas Sterner, och kände ett behov av att haka på. Även om mycket ser hopplöst ut och det stora landet i väster återigen valt en ledare som vi hade hoppats att slippa få se igen på den internationella scenen, måste vi försöka se positiva exempel och stärka de krafter som kan bära oss in i framtiden.
En intressant person att följa Claudia Sheinbaum är en person som vi alla behöver ha bättre kännedom om. Hon blev miljöforskare, fortsatte med miljöarbete inom Mexiko Citys administration, valdes till borgmästare och så småningom till Mexikos president. Vem är hon? Vad drivs hon av? Vad hoppas hon kunna åstadkomma? Krönikan av Thomas Sterner gav mig anledning att ta reda på mer än att hon varit medförfattare till en IPCC-rapport 2007.
Claudia Sheinbaum
Nära 60 procent av rösterna i juni 2024 I den enkla sammanfattning Wikipedia erbjuder framgår att hon representerar det relativt nybildade partiet Morena, som beskrivs som ett vänsterparti. I presidentvalet i juni 2024 vann Claudia Sheinbaum i 31 av 32 delstater och kunde tillträda som första kvinnliga president i oktober 2024. Om inget oväntat inträffar sitter hon kvar till 2030 så som konstitutionen föreskriver. Redan efter en dryg månad fick hon gratulera Donald Trump till segern i presidentvalet i USA och snart efter Trumps tillträde fick hon hantera Trumps tullar och allmänt aggressiva politik gentemot Mexiko.
Akademisk karriär Det som skiljer henne från andra politiker är sannolikt hur hon valde en akademisk karriär inom miljö- och energiområdet för att steg för steg axla ett större och större ansvar. Med över hundra vetenskapliga artiklar och två böcker på meritlistan hade hon en vetenskaplig plattform som dels fick henne att arbeta med de påtagliga och allvarliga frågor Mexiko ställdes inför, samtidigt som hon uppenbarligen fick gehör för de förslag hon kom med. Det kan ha bidragit till hennes framgångar att hon föddes av föräldrar från forna öststater, som flydde förföljelser i sina respektive hemländer, men som samtidigt aldrig gav upp strävan efter ett bättre liv, baserat på kunskap.
Lite hoppfullt att Sheinbaum får chansen När man läser i Utrikesmagasinet, som ges ut av Utrikespolitiska institutet, och vad latinamerikakännare som Lars Palmgren skriver om Claudia Sheinbaum, blir det tydligt att hon kommer att försöka gå en egen väg. Hon har ett stort kontaktnät, talar och skriver utmärkt engelska, har visat att hon som borgmästare ville satsa på förnybar energi osv. Allt detta står i kontrast mot företrädaren på presidentposten, Andrés Manuel López Obrador, (ofta kallad AMLO), som såg en framtid i oljeutvinning och hur han ofta satte etiketten förrädare på oppositionen, medan Sheinbaum hellre söker dialog. Det är uppenbart när man studerar Mexikos situation att landet har flera samtidiga och svåra problem att lösa. Inte minst att karteller styr uppemot en tredjedel av de lokala kommunerna, att 40 procent av befolkningen är fattiga och att våldsspiralen behöver brytas på ett sätt som både ger trygghet och rättvisa åt befolkningen.
Man hoppades på förändring… När Claudia Sheinbaum vann sin jordskredsseger i förra årets presidentval fanns det kommentatorer som noterade att ”detta visar hur lite vi vet om Mexiko”. Och på ett sätt speglar ju både Sheinbaums och Trumps presidentvalssegrar hur stora delar av befolkningen hoppas på ”något annat”, på en utveckling som inte steg för steg urholkar samhällets grundvalar. Den som, oavsett land, ser hur utvecklingen går i en riktning som skapar större klyftor och mer uppförsbacke för den egna gruppen, lockas naturligtvis av budskap som kan vända utvecklingen och där avsändaren har en trovärdighet. I USA-fallet låg Trumps trovärdighet i att han beskrivits som en affärsman som kan skaka om systemet. I Mexiko handlade nog trovärdigheten i att Claudia Sheinbaum faktiskt fått en del gjort som borgmästare i Mexiko City och på så sätt framstod som äkta, när hon beskrev vad hon ville göra. För sämre kunde det ju inte bli….
Vi får hålla tummarna för Claudia Sheinbaum Trump har fått en tidigare chef för Bank of England, Carney, som motpart i Kanada och en doktor på miljöområdet som motpart i Mexiko. Ingen av dem lär låta sig luras av Trumps buffliga förhandlingstaktik. Och blockerar Trump, som det verkar, en naturlig utveckling av samordning av produktionsresurser i Nordamerika lär det bromsa USA:s ekonomi mer än de andra länderna. Men det är ett tema för en annan text. Tills vidare får vi hålla tummarna för att Claudia Sheinbaum lyckas styra utvecklingen i en demokratisk riktning för Mexiko, så att landet inte längre räknas som världens fjärde mest ojämlika land.
Kommentar: När Texas nyligen drabbades av gigantiska översvämningar tvekade inte Claudia Sheinbaum att skicka hjälpresurser från Mexiko. Så som man gör när nöden är stor. Inte för att Vita Huset skulle ta intryck, men det illustrerar ändå hur diametralt olika ledarskapet kan te sig.
Det gick att följa Almedalsveckan på lite håll och ta del av några intressanta seminarier och det som SVT Forum sände. Samtidigt vet jag hur värdefullt det är att möta olika personer i verkligheten, kunna ställa frågor och också spontant råka träffa människor som har något intressant att berätta. Men jag fick nöja mig med att ta del av några enstaka event via webben.
Åkesson tror att det räcker med en ursäkt… Jimmie Åkesson anser att han har bett om ursäkt för sitt partis bakgrund. Så nu räknar han med att manegen är krattad för regeringsmedverkan efter nästa val. Ulf Kristersson säger ingenting, han räknar väl med att saker och ting ska falla på plats av sig självt. Man undrar vad SÄPO säger i det slutna rummet, vilken säkerhetsrisk de anser att SD utgör med tanke på hur partiet har agerat. Bara en sådan sak som att trycka ett hundra exemplar av sin s.k. vitbok. Det är ju för att ingen ska ha kunnat läsa den och att partiledningen ”generöst” ska kunna hänvisa till vitbokens existens, väl medvetna om att ingen, eller bara några få, har läst den. Taktiskt smart naturligtvis. För skulle debatten handla om SD:s bruna historia skulle det bli mycket svårare för Åkesson att använda sina sedvanliga svar ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.
Märkligt att vår tids stora frågor inte tas upp i talen Partiledarna talade ganska lite om klimat- och miljöproblemen som den här sommaren tycks göra sig rejält påminda igen. Amanda Lind tog självfallet upp frågan, men i övrigt var det magert. Man gör troligen bedömningen att frågan inte gynnar det egna partiet. Men väljarna lär genomskåda den taktiken. Väljarna vill ha politiker som sätter Sveriges bästa i främsta rummet, inte sitt eget partis genomslag. Den sortens suboptimering tror jag att väljarna har tröttnat på och genomskådar.
Vilket genomslag får liberaler när antiliberaler bestämmer? Simona Mohamsson gjorde debut på ett svårslaget sätt vid årets Almedalstal. Hon talade ett par timmar efter att hon utsetts till partiledare för L. Det är ingen lätt uppgift hon har framför sig. Hon ska få väljarna att tycka att det smartaste ett liberalt parti kan göra är att liera sig med ett antiliberalt nationalistiskt parti för att få igenom liberal politik, särskilt som det antiliberala partiet är 4-5 gånger större än det egna partiet och därigenom kommer att få betydligt större genomslag, totalt sett, för sin antiliberala hållning än vad liberalerna kan få för sin hållning i olika frågor. Det går ju att fundera på vilket starkt genomslag SD fick i Tidöavtalet och hur mycket liberal politik SD tänker släppa igenom i eventuellt kommande förhandlingar.
L ser fortfarande koncernskolan som en vinstmaskin Det finns naturligtvis några libertarianer kvar som röstar på L, men ju närmre valet kommer, desto större är risken att en röst blir bortkastad. Och att Mohamsson nu tar tag i skolfrågan är väl ett halmstrå som de hoppas på, men grundproblemet kvarstår och är att skolkoncerner dränerar skattesystemet på pengar som blir till vinster för anonyma ägare, ägare som struntar i vad eleverna lär sig och ser skolan som en vinstmaskin. Ett system, som ett antal liberala politiker sedan länge försvarat under valfrihetsflagg. Ohederligt och cyniskt kan man sammanfatta den hållningen. Eftersom vanliga kommunala skolor hela tiden måste ha kapacitet att ta hand om alla elever, oavsett assistentbehov etc. Det enda rimliga är att elevernas framtid alltid är viktigare än en möjlig ekonomisk vinst för ägare. Att det ska vara så svårt att korrigera för den principen.
Win-win Alla samhällen behöver en dynamik för att utvecklas. Men dynamiken ska inte bygga på ekonomiska resurser i första hand, utan på att det finns utrymme för varje medborgare att förverkliga sina mål och ta vara på sina förutsättningar. Framgång kan inte enbart mätas i ekonomiska termer, det handlar också om att på olika sätt skapa förutsättningar för andra kvaliteter, nya lösningar, samarbeten och framsteg som inte bygger på konkurrens utan på win-win.
Man vill tydligen ha vinnare och förlorare Om jag hade varit i Almedalen hade jag velat spana in hur civilsamhället positionerar sig i en Tidöbaserad verklighet. Detta civilsamhälle som Tidöregeringen skurit kraftigt i bidragen till samtidigt som man yrvaket inser att civilsamhället har en avgörande roll i totalförsvaret. Det hade varit intressant att på plats studera hur man får ihop en ekvation där man å ena sidan stryper stödet till civilförsvaret och civilsamhället och å andra sidan betonar vikten av att samma organisationer fungerar redan i fredstid för att kunna göra nytta i ofredstid. Lokalsamhällets organisationer är avgörande för att få samhället att fungera när det offentliga sviktar. Nätverk och kontakter behöver finnas, kompetenser och resurser tas tillvara. Top- down behöver kompletteras med bottom-up. Och alla behövs. Tidögängets politik signalerar inte långsiktighet och insikt på det här området. Istället för att stimulera samverkan och lokal kompetens utökar man RUT- och ROT-systemen som ännu tydligare drar isär samhället i vinnare och förlorare. För att det är det man vill, uppenbarligen.
