SOU2025-7 igen ─ en liknelse

Ibland blir det tydligt om man använder liknelser. För att illustrera hur tillståndsgivningen för ny kärnkraft är tänkt att fungera, se föregående blogginlägg med länk nedan, kan följande liknelse vara passande.

Det behövs ett körkort, inser någon
Spola tillbaka klockan etthundra år eller mer. I trafiken rullar nu plötsligt bensindrivna fordon istället för häst-och-vagn-ekipage. Någon inser att denna nya teknik behöver något slags godkännande. ”Annars riskerar vi att få ett rent vilda västern på våra gator” som någon hävdar. Man beslutar därför om ett slags körkort för de nya fordonens framfart.

”Bilprovningen” = Strålskyddsmyndigheten
Denna tillståndsgivning utreds av en motsvarighet till SOU2025:7 och utredningen föreslår en uppdelning i två delar. För den tekniska delen ska fordonen granskas av en teknisk myndighet som kallas ”Bilprovningen” för att få ett modernt namn. I SOU2025:7 heter denna myndighet Strålskyddsmyndigheten. Det tekniska i den nya, farliga tekniken ska granskas av experter på tekniken.

En kort checklista, därefter fritt fram
Den administrativa delen av det körkort för de nya fordonen som planeras reduceras till en ekonomisk granskning så att inga betalningsanmärkningar föreligger. Självklart kollas även straffregister och andra personuppgifter. Om inget framkommer som hindrar ett körkort beviljas detta baserat på de två granskningarna.

En massa saker som inte behövs, anser SOU 2025:7
SOU2025:7 tänker sig på ett liknande sätt att det inte behövs någon annan granskning av en sökande. Inte om den sökande har ekonomiska resurser att hantera en olycka, att garantera långsiktig drift under flera decennier, att ha kunskap från drift av liknande anläggningar under lång tid osv. För att få ett ”körkort” för världens i särklass mest farliga teknik, som dessutom är tänkt att ha en nyckelposition i samhällets elförsörjning, något som är systemkritiskt ur många aspekter, behövs ingen sammanvägning av storlek på företag, specialistkompetens, samlad kompetens, koncernbolag i övrigt, samarbetspartners, referenser, erfarenheter och dokumenterad förmåga att hantera oförutsedda incidenter, att sätta in extra personella resurser och att ekonomiskt och administrativt säkerställa långsiktig drift även under komplexa förhållanden, där företagets storlek utgör en viss garanti, särskilt om det har ett statligt delägande.

Det behövs ingen storlek på företagskoncern
Nej. Det räcker, tycker utredningen, att man visat intresse för att lansera ny teknik eller en ny typ av etableringsprocess. Det nya är också att ”körkortet” kan säljas till någon annan. Det räcker att bilbesiktningen kollar att lamporna lyser och bromsarna tar. Sedan är det tuta och kör.

Och bråttom har de
En del av förslagen i SOU2025:7 är dessutom tänkta att sjösättas mycket snabbt under det första halvåret 2025. Tidögänget har ju bråttom att visa upp att något är på gång. Därför är det bråttom, tydligen. Och samtidigt har det tänkta sydkoreanska företaget med erfarenhet att bygga kärnkraft dragit sig ur processen. Det hela känns som historien om ”Mäster skräddare”. ”Kom tillbaka på lördag…..” Om det inte var så allvarligt skulle man le åt hela historien.

Länktips: Föregående text om SOU2025:7 och tillståndsgivningen för ny kärnkraft: https://christerowe.se/2025/01/nr1157-nu-krattas-manegen-for-vinstjagare/

Nu krattas manegen för vinstjägare

Tidögänget tycks ha personal som ägnar sig åt kärnkraft varje vaken timma på dygnet. Ansvariga ministrar blundar på ett oseriöst sätt för alternativa lösningar och lägger allt fokus på att till varje pris (och priset lär bli högt) driva igenom etablering av ett energislag med många risker och tydliga nackdelar. Även regeringens egna expertorgan har gett regeringen bakläxa på de förslag som kommit fram. Nu i dagarna kom ett delbetänkande som heter SOU 2025:7 och som på närmare 600 sidor beskriver hur tillståndsprocessen kan förändras och förenklas för att bana väg för nya kärnkraftsdrömmar. (Länktips till delbetänkandet och forskarkritik nedan).

Överföring av tillstånd ska uppmuntras? Verkligen?
Det som är slående vid en snabb läsning av delar av betänkandet är hur noga utredaren är att kratta manegen för nya aktörer på kärnkraftssidan. Känslan infinner sig att delar av texten är ett beställningsverk, där de nya intressenterna inom projektering och planering av kärnkraft mer eller mindre dikterat hur de vill att tillståndsprocessen ska gå till. I texten beskrivs relativt tydligt hur nya aktörer nu kan komma att söka tillstånd för att i ett senare skede överkåta driften av en färdig anläggning till ett annat bolag. På sidan 142 beskrivs dessa nya ägar- och driftsförhållanden, men utredaren problematiserar inte alls kring detta. På sidan 57 återfinns ett textförslag som föreskriver hur överförandet av tillstånd kan gå till. Som om det var den naturligaste sak i världen.

Förebilder finns på hur man mjölkar svenska skattebetalare
I praktiken kan ju det nya förfarandet kring tillstånd leda till att ett utlandsägt bolag tar över driften. Bulvaner kan bana väg för oseriösa lycksökare som förstått att intäkterna kommer att garanteras i generationer framåt av de svenska skattebetalarna. Här har ju samvetslösa kapitalister lärt sig av den unika svenska modell inom koncernskolesystemet som t.ex. har gjort ägarna bakom Engelska Skolan stormrika.

Checkbox: ekonomi
Det står på sidan 71 att ett yttrande ska inhämtas från Riksgäldkontoret gällande en sökandes ekonomiska resurser och förmåga att motsvara de krav som ställs. Men jag hittar ingen precisering av vad Riksgäldskontoret ska bedöma. Förfarandet ger ett intryck av att punkten finns med för syns skull, inte för att säkra upp att den sökande har långsiktiga förutsättningar att ta ansvar för decennier av drift av den mest komplexa energiproduktion världen skådat, där ”soporna” dessutom behöver hanteras i tusentals år. Vill vi verkligen att kärnkraftsbranschen ska locka till sig lycksökare och bolag med en kortsiktig vinsthorisont som fokus?

Modeller beskrivs som om de finns
På sidan 136 beskriver betänkandet ett antal olika varianter av kärnkraftsanläggningar. Texten skulle kunna vara hämtad från vilken hemsida som helst från branschen. Utan att nämna att flera av de typer som beskrivs ännu inte tagits i drift någonstans i världen eller ens testats i prototypformat, beskrivs modellerna som om de fanns att tillgå på en marknad. Vill vi verkligen att Sverige ska vara testmarknad för obeprövad teknik? Är det pionjärernas misstag Sverige ska betala för? Att allt skulle bli perfekt från början är knappast rimligt. Inte minst med tanke på de decennier av förseningar de senaste traditionella kärnkraftsprojekten i Europa drabbats av. Förseningar som någon måste betala. Om ingen betalar går det företag som står med förlusterna i konkurs och det händer också, som bekant. Westinghouse gick t.ex. i konkurs 2017, men rekonstruerades. Och de har redan idag stora intressen i Sverige genom att de äger f.d. Asea Atom i Västerås.

Önskvärt med storskalig prototypdrift ? Verkligen ?
På sidan 479 skriver utredaren en del om konsekvenserna av sina förslag. Det lyfts fram att tidiga principbeslut och frivilligt samråd med myndigheter ska underlätta för nya och mindre aktörer att komma in på marknaden. Det står också att de förhandsbesked som sökanden kan få från Strålsäkerhetsmyndigheten kan hämma den tekniska utvecklingen (!). Som om det vore direkt önskvärt att helt otestad teknik installeras för storskalig drift! I förbigående nämns även det kommunala godkännandet som ett hinder, som behöver hanteras. För säkerhets skull betonar texten att ett positivt förhandsbesked underlättar finansieringen. Här står verkligen de ekonomiska villkoren i centrum, men inte för staten eller för medborgarna.

Upplagt för snabba cash
En del preciseringar i texten handlar om hur många årsarbeten som sparas in i tillståndsprövningen och hur mycket tid som sparas på att Miljöbalken ges mindre betydelse än förut. De kostnader som nämns i olika avsnitt är naturligtvis bra som precisering, men handlar samtidigt bara om promille av den totala systemkostnaden vid uppförande och drift. De som kan glädjas åt SOU 2025:7 är de projekterande bolag som nu ser möjligheten till snabba cash och vältajmad försäljning när någon ny aktör ska kliva fram. Inte för att ta ansvar utan för att tjäna pengar.

Mörkret sänker sig.

Länktips: SOU 2025:7 : https://www.regeringen.se/contentassets/fd2ab0770049418bb47634c950e11064/ny-karnkraft-i-sverige–effektivare-tillstandsprovning-och-andamalsenliga-avgifter-sou-20257.pdf

Filip Johnsson (klimatpolitiska rådet-medlem) sågar regeringens ensidiga tilltro till kärnkraft i en debattartikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/JbRXRR/forskare-buschs-religiosa-tro-pa-karnkraft-ar-obegriplig

De avgörande motargumenten: https://christerowe.se/2023/11/nr999-karnkraft-de-avgorande-motargumenten/

Tidögänget har otur, eller…?

Verkligheten måste kännas besvärlig för Tidöregeringen. Två av de senaste dagarnas händelser belyser detta mycket tydligt. Det ena exemplet handlar om hur feltänkt det är att underordna miljöfrågorna näringslivets behov. Det andra exemplet handlar om hur det fortsatt idoga arbetet att dela in det svenska folket i ”vi-och-dom” undergräver den totalförsvarsambition civilförsvarsministern ger uttryck för. De har inte otur, ministrarna i fråga. De har väl helt enkelt inte gjort rätt analys när de en gång i tiden gav sig in i politiken.

Marknaden vet bäst, eller?
När Tidöregeringen tillträdde lade de ner det självständiga miljödepartementet och satte näringslivs- och energiministern Busch som chef för det departement som också skulle hantera miljö och klimat med Pourmokhtari som minister för dessa frågor. Eftersom de hade haft svaret ”ny kärnkraft” på alla miljö- och klimatfrågor som kommit upp under valrörelsen kändes det säkert rimligt ur deras perspektiv. Men när man tydligt väljer att stimulanser till marknadens aktörer ska vara överordnade det regelverk som kontrollerar samma marknadsaktörer har man inte förstått politikens roll i relation till näringslivet.

Miljödepartementet borde vara överordnat
Det enda rimliga vore att göra precis tvärtom. Att ett miljödepartement under en kunnig miljöminister görs till chef över näringslivsdepartementet. Hur viktigt det är att politiken sätter ramarna för marknadens aktörer har vi kunnat se i närtid när EU nu får in 6 miljoner småförsändelser per dag, till stor del baserat på internethandel med Kina. Eftersom tullfrihet råder för dessa småpaket fylls nu de europeiska hemmen med farliga produkter, som tillverkats utan kontroll av ingående ämnen och utan att det finns något sätt att hålla koll på arbetsvillkoren för arbetarna.

Den eviga tillväxten anses viktigare än att kontrollera marknaden
Den överproduktion och överkonsumtion som följer i kölvattnet på det eviga ropet på ”evig tillväxt” från de partier som vill underställa miljöfrågorna näringslivsperspektivet är den baksida av myntet de aldrig vill tala om. Frihandel innebär tullfrihet och laglig import av sopor till fattiga länder. Cynismen grinar oss alla i ansiktet samtidigt som vi intalas att mer av samma elände är det som behövs.

Det är nästan synd om Bohlin
Ännu mer motsägelsefullt blir det när civilförsvarsminister Bohlin ska få oss alla att upphöra att vara ”extrema individualister” och istället tänka oss ”ett större vi”, som han formulerade det. ”Totalförsvaret är en uppgift för oss alla”, betonade han. Känslan av att tillhöra ett större vi, och att vilja bidra till det gemensammas bästa är inte ett kärnvärde som går att förknippa med den egoism och den sortering i vinnare och förlorare som hela det marknadsbaserade samhället mynnar ut i. Det är nästan så att man tycker synd om Bohlin när han ska försöka få sina sympatisörer att upptäcka att solidaritet, tillit och gemenskap är grundbultar för ett samhälle som håller ihop.

Förakt för engagemang och kunskapssökande
Tidögänget gör vad de kan för att sabotera för civilsamhället, folkbildningen, folkrörelserna och ett levande underifrånperspektiv. I sociala medier målas från högerhåll ständigt bilden upp där kvinnogrupper, minoriteter, fredsrörelsen, miljörörelsen, aktivister och människor med ett starkt engagemang misstänkliggörs och förlöjligas. Att ta ansvar för sin framtid och sin miljö ses som negativt. Att kämpa för framtida generationers villkor misstänkliggörs dagligen i olika sammanhang. När Greta Thunberg var som mest i ropet möttes hon av Åkessons föraktfulla och vetenskapsförnekande åsikter. Det partiets svans fortsätter att håna och förlöjliga de unga människor som vill ta ansvar för framtiden.

Folkrörelser och engagemang byggs underifrån
Det kan vara intressant för Bohlin att fundera på vad som utgör ryggraden i den nuvarande oppositionen. Centerpartiet med sin starka koppling till landsbygdens byalag och folkrörelser. Vänsterpartiet med historiska band till hyresgäströrelsen och en stark sammanhållning bland gruvarbetare och andra grupper som utnyttjats av cyniska profitörer med sin sympatier hos Bohlin och hans parti. Socialdemokraterna med en stor facklig gren, med kopplingar till Folkets Hus, COOP och många andra gemenskaper. Och Miljöpartiet som uppstod som en logisk följd av miljörörelsens och fredsrörelsens framväxt på 70-talet. Alla dessa partier har en självklar koppling till det kollektiva och identitetsskapande ”vi” som Bohlin nu vill frammana och lyfta fram.

Vill Bohlin ta hjälp av antidemokrater?
När SD får genomslag i Tidögängets politik för sin splittrande syn på vem som är svensk kontrasterar det tydligt mot Bohlins önskan att bygga ett ”större vi”. Är det ett ”större dom” han också vill ha? En klyfta som kan utnyttjas av landets fiender till att sprida desinformation och att hjälpa en illasinnad makthavare i ett annat land att påverka demokratiska processer? Tycker Bohlin det är lämpligt att Elon Musk stödjer AfD inför det tyska valet? Är det mer av Putin- och Trumpvänliga auktoritära och antidemokratiska krafter Bohlin vill att Sverige ska samverka med inom EU och NATO? I sitt tal vid Folk och Försvar gjorde Bohlin liknelser med de timmerstockar som han sett flyta förbi sitt köksfönster vid en älv. Kanske har han missförstått innebörden av att definiera sig som stockonservativ.

Splittringen fortsätter
Splittringen i vinnare och förlorare på Tidöregeringens skattepolitik, på avdragsrätten för ROT och RUT och alla andra förmåner för de rika skorrar falskt mot den bild av nedtonad individualism och egoism som Bohlin efterlyser. Och så länge Busch och Pourmokhtari låtsas att Marknaden vet bäst när det gäller samhällsutveckling och extrema vinster till storföretagen och blundar för miljöpåverkan kommer vi fortsätta att förvärra klimatkrisen och flera andra kriser. Ordet rättvisa kan Tidögänget inte stava till.

Länktips: Bohlins tal på Folk och Försvar: https://www.youtube.com/watch?v=j7f6fcVf43c

Från Wolf Hall till Tidö slott

Utbudet av TV-serier är stort och ibland hittar man något som fascinerar och verkligen griper tag. På SVT Play finns just nu två säsonger, totalt tolv entimmas avsnitt, av BBC:s historiska serie om Henrik VIII i England. Serien heter Wolf Hall och kretsar väldigt mycket kring Thomas Cromwell, som var kungens förtrogne. Förutom att regissören och producenten av serien har skapat en mycket sevärd serie av hög kvalitet, dessutom insett hur musiken kan användas på ett innovativt sätt är det påtagligt hur hela historien och hur den berättas har viktiga budskap till oss idag.

Landets väl och ve kopplas till en individ
För drygt tio år sedan kom tre hyllade romaner om Thomas Cromwell av Hilary Mantel. Och den första delen TV-serien spelades in strax efteråt och visades även då i SVT (något som jag missade då). Säsong 2 har nyligen spelats in. Thomas Cromwell spelas övertygande av Mark Rylance. Kungen, Henrik VIII, gestaltas av Damian Lewis och i flera andra roller ser vi skickliga skådespelare. Men det riktigt intressanta med TV-serien är hur lojaliteter, dagspolitik och beslut formas i ett sammanhang där landets väl och ve är direkt sammankopplat med en diktator.

Ingen säger nej
Det TV-serien så övertygande väver samman är hur rådgivaren Cromwell växer in i sin roll som kungens förtrogne samtidigt som han skickligt manövrerar, till synes med mycket små medel, för att i varje situation undvika en konflikt. Storyn är naturligtvis uppdiktad, men den skulle kunna vara sann. Det är så här det skulle ha kunnat gå till, den känslan är tydlig. Och budskapet till vår tid är kristallklart. I ett auktoritärt system, där en härskare i praktiken inte kan möta någon opposition, finns inte utrymme för något ifrågasättande. Ingen säger nej. Ingen vågar opponera. I alla fall inte direkt. Men under ytan bubblar konflikterna.

Putin och Trump som exempel
Om det är viktigt för England med stabilitet och en manlig arvinge blir allt annat underordnat. Även om en drottning måste avrättas för att en ny drottning ska kunna träda till. Vi ser på nära håll hur Putin lyckas och misslyckas med sina anspråk på andra länder. Om Putin säger att Kiev ska intas på några veckor i februari 2022 säger ingen rysk militär emot honom. Och nu kommer Trump tillbaka i USA. Trump som naturligtvis lärt sig av sina första fyra år i Vita Huset och som anser sig ha fått ett starkt personligt mandat i presidentvalet i november. Om Trump säger att han vill ha Panamakanalen och Grönland lär det bli så.

Lärdom för Sverige
Det var intressant att följa hela TV-seriens tolv avsnitt, även om man vet att Cromwell till slut kommer att avrättas han också. Men hur det ena leder till andra, och hur de olika detaljerna hänger samman i en intrikat väv av händelser, lojaliteter och maktanspråk beskrivs i TV-serien på ett sätt som kan vara viktigt för vår tid att komma ihåg. Sluter man avtal på Tidö slott med ett parti som är praktiken är antidemokrater kan man inte bli förvånad när demokratin steg för steg monteras ner i de lagförslag som läggs. Det kan handla om angiverilagen, om indragna medborgarskap och att det nu förbereds en lagstiftning som ger regeringen ytterligare möjligheter att utlysa undantagstillstånd utan att Riksdagen har något att säga. All makt utgår från folket, heter det. Men där förskjuts nu stadigt makten från Riksdagen till regeringen.

Länktips: Wolf Hall: https://www.bbc.co.uk/programmes/p02gfy02 Serien går just nu på SVT Play och är mycket sevärd.

Backar EU in i framtiden?

(Nu med tillägg längst ner den 17 januari 2025)
Vägen till ett slutet, cirkulärt och välfungerande system på förpackningssidan är långt ifrån enkel. EU har tagit fram en lösning när det gäller dryckesförpackningar som bygger på returhantering istället för pantsystem. I Sverige har vi ett ganska väl utbyggt pantsystem, där optiska läsare snabbt scannar av flaskor och burkar av plast och aluminium och ger givaren en eller två kronor i ”belöning” för att man orkat ta med sig tomma flaskor och burkar till en affär med denna typ av maskiner. Nu tänker man i Bryssel att det är lämpligare att transportera tomma flaskor i dryckesbackar, ungefär som vi höll på med i Sverige innan pantsystemet slog igenom. (Länktips, se nedan från nyhetsbrevet Recycling).

Märkligt låg ambition om 5 år
I artikeln sägs följande: ”EU:s nya förpackningsförordning kräver att 10 procent av alla dryckesförpackningar i Sverige ska vara återfyllningsbara till 2030, vilket innebär en återgång till returglasflaskor i plastbackar. Detta skulle påverka det nuvarande pantsystemet för PET-flaskor och aluminiumburkar, som i dag återvinns effektivt och har en återvinningsgrad på 90 procent. ” 10 procent låter som en väldigt låg ambition. I vilken takt tänker sig egentligen EU att alla förpackningar ska bli återanvända eller återvunna? Misstanken väcks att EU lyssnat på länder som inte har något som helst system för återanvändning eller återvinning när man kräver 10 procent till år 2030. Det är något som inte stämmer här.

Har man lyssnat på länder utan retursystem?
En gissning är att man i Bryssel försökt göra en bedömning av hur snabbt ett ”svenskt” pantsystem skulle kunna komma på plats och vägt denna nytta mot möjligheten att organisera insamling via returbackar. Troligen har man gjort bedömningen att investeringarna i pantavläsningssystem, kompressionssystem och hantering av materialflödena skulle ta för lång tid att åstadkomma i alla länder på bred front och att man därför valt att förorda ett system som istället bygger på flaskhantering, transporter och rengöring. Att man lyssnat på de EU-länder som står sist i kön, helt enkelt.

Är 90 procent tillräckligt bra?
Artikelförfattaren hoppas på ett undantag för svensk del, så att gjorda investeringar i scanningsapparater, pressar och övrigt inte ska bli bortkastade. Det hävdas att cirka 90 procent av flaskor och burkar samlas in och blir material till nya förpackningar. Och det anses vara tillräckligt bra. Egentligen är det en klar försämring jämfört med det ännu äldre systemet med glasflaskor. När retursystemet byggde på glasflaskor kunde en glasflaska användas 33 gånger innan den inte längre kunde smältas till nytt glas. Dvs behovet av nya flaskor (allt annat lika) var cirka 3 procent. Därmed inte sagt att returglas vore det bästa. Men vi borde inte nöja oss förrän vi har ett system som når en återvinningsnivå på 96-97 procent.

Spännvidd i automatisering och manuella lösningar
Det som troligen blir dyrare med EU:s förslag är all hantering som följer med ett retursystem i backar. Någon måste hantera, stapla och transportera backarna, se att de är fulla med rätt typ av flaskor osv. Det blir näst intill omöjligt att automatisera stora delar av returhanteringen till skillnad från scanningen som ju sker åtminstone till stora delar per automatik. Det finns ju även system som hanterar säckar med tomma burkar och flaskor. Där ingen personal behövs för att sortera ut icke godkända flaskor från de godkända. EU:s förslag illustrerar kanske spännvidden i automatisering och manuell arbete mellan EU-länderna. I vissa länder är det billigare att ha folk som staplar backar, medan vissa länder har kommit långt med automatiseringen.

Behöver vi sockerdricka?
Sedan kan man inte låta bli att tänka på vilka företag som detta handlar om. Det är företag som Coca-Cola som står för stora vinster när det gäller de drycker som distribueras i flaskor och burkar. Många av produkterna har ett tveksamt innehåll sett ur folkhälsoperspektiv. På ett överordnat plan vore det rimligt att låta företagen stå för mer av totalkostnaden, så att olika negativa effekter när det gäller folkhälsa och på material-, energi- och klimatsidan belastar den som orsakar problemen. Det måste bli dyrare att försvåra en hållbar utveckling.

Tillägg 17 januari: Varför höjs pantbeloppet i Sverige?
Det är intressant att Returpack-Pantamera nu flaggar för en höjning av pantbeloppen. Från september 2025 kommer de nya pantbeloppen gälla för vissa förpackningar i det svenska pantsystemet. En gissning är att detta görs för att skapa ett ännu större folkligt stöd för det system vi har i Sverige, så att motståndet mot EU:s planer blir massivt. Men om detta står ingenting på Pantameras hemsida. Se länktips nedan.

Länktips: https://www.recyclingnet.se/article/view/1137418/eus_nya_forpackningsbeslut_hot_mot_pantsystemet?ref=newsletter&utm_medium=email&utm_source=newsletter&utm_campaign=daily

Från Pantameras hemsida om höjning av pantbeloppet: https://pantamera.nu/sv/om-oss/panthojning/

Den nya världsordningen

Utvecklingen i USA är oroande, minst sagt. Donald Trump ska återkomma som president trots att han sånär ordnade en statskupp i januari 2021, när stormningen av Kapitoleum ägde rum. (Eller kommer han tillbaka tack vare det han gjorde för att kullkasta det politiska systemet?) Hur som helst får världen nu ställa in sig på att det återigen blir en president i Vita Huset som inte bryr sig hur det går med det globala klimatet, ekosystemen och andra hot. Tvärtom tycks han vara inställd på att bana väg för en ny världsordning, där den ekonomiska makten får ännu större, reellt, genomslag än tidigare.

SvD ledare 5 januari 2025

Nu ritas kartan om
Svenska Dagbladet hade en intressant ledare den 5 januari av Olof Ehrenkrona, som varnade för utvecklingen under Trump. När Trump och de ekonomiska makthavarna med Elon Musk i spetsen nu även skaffar sig ett avgörande inflytande på den globala politiska arenan är det något helt nytt som framträder. Om de starka finansiella aktörerna förr höll sig i bakgrunden och hade ett outtalat samförstånd med politiken, ungefär som Wallenberg alltid har agerat, träder nu de nya giganterna fram och tar plats på den globala arenan. Utan att vara folkvalda och utan att formellt ha någon ämbetsmannaroll träder Musk & Co nu fram och kräver t.ex. nyval i Storbritannien och ger sitt fulla stöd åt AfD i Tyskland. Att de har ekonomiska resurser att påverka samhällsutvecklingen råder det ingen tvekan om. Det nya är att kartan ritas om. Istället för att politiken sätter upp spelreglerna för de ekonomiska verksamheterna är det nu ekonomin som har politiken i sitt grepp. Ingen har kontroll över de nya makthavarna.

De vill se ett försvagat Europa
När jag läser Ehrenkronas text slås jag av hur ensidigt han ser på samhällets möjligheter och utmaningar. Trumps framfart beskrivs i bästa fall som en möjlighet för entreprenörskap och innovation och i sämsta fall som att Europas länder går från att vara allierade till USA till att vara vasaller, klämda mellan de stora militärmakterna. Risken att Trump snabbt gör upp med Putin och delar in världen i intressesfärer är uppenbar och i den nya världsordningen har Europa en betydligt svagare position. Denna försvagning av Europa kan vara motivet för Musk att vilja stärka det nationalistiska AfD och Farage i Storbritannien.

Elitegoism banar väg för breddegoism
Det jag saknar i Ehrenkronas text är någon passus som indikerar att han förstått att ”business-as-usual” inte längre är möjlig. Om vi ska klara klimatfrågan och alla resursutmaningar inklusive de planetära gränser som Rockström talar om kommer vi att behöva organisera samhällena på ett mycket smartare sätt. Men inget i Ehrenkronas text antyder den insikten. Snarare tycks han inse att klockan klämtar för den traditionella högern, den höger som under lång tid kombinerat ekonomisk vinning med ett tydligt motstånd mot allt som kunnat sorteras in under ett vänsterparaply. Det samhälle i obalans som den gamla högern så länge kämpat för tycks nu bana väg för en ännu radikalare höger byggd på populism och förenklade budskap. Om den gamla högern var en slags elitegoism i politisk förpackning kan den nya högern kanske beskrivas som en egoism i breddformat.

Vägen tar slut för de som vill ha mer obalans
Man kan fundera på hur den traditionella högern nu kommer att lägga upp sin taktik. I Sverige kommer sannolikt Tidögänget fortsätta sitt samarbete. Att ändra inriktning skulle ju innebära att erkänna att man hade fel i sin gjorda analys. Åkesson kan sitta still i båten och vänta på vad kommer. När Putin och Trump delar upp världen mellan sig blir det självklart för Åkesson att vinnlägga sig om goda relationer med båda parter och att återigen argumentera för att medlemskapet i EU inte gynnar Sverige. Det liberala partiet i Sverige kommer troligen hålla fast vid sin ekonomiska grundsyn och blunda för farorna med hur den nya världsordningen utökar makten för vissa globala ekonomiska aktörer. Om liberaler nu i ett hundra år argumenterat för att frihandel och ekonomisk vinst är avgörande för att säkra framväxten av ett gott samhälle lär de inte kunna släppa den tanken. Samtidigt som facit bevisar motsatsen i form av den extrema ekonomiska obalansen i världen. Vinstjakt in absurdum löser ingenting.

Förhandlingsstrategin behöver nog omprövas
Socialdemokraterna behöver också ta sig en funderare. Så länge arbetarnas villkor kunde förbättras via centrala förhandlingar kunde man rida på den rådande ekonomiska utvecklingen och göra anspråk på delar av den vinst företagen genererade. Men i takt med att vinster snarare skapas ur fiktiva värden än ur arbetade timmar är det svårt att hålla jämna steg med de mest förmögna när det gäller ekonomisk rättvisa. Andreas Cervenkas rapporter och böcker borde få vilken socialdemokrat som helst att inse att det nu behövs en annan motkraft för att generera rimlig rättvisa åt flertalet.

Det är uppenbart att de gamla lösningarna inte längre är relevanta när världsordningen förändras.

Något om igenkännande och klarspråk

När man rör sig ute i julhandeln, på spårvagnen eller i någon av alla dessa köer som vi svenskar gärna bildar kan man slås av hur till synes olika liv människor kan leva. Alla bär på en tanke, alla har en idé om vart de är på väg. Med rätt stor sannolikhet handlar de flesta tankarna om sådant som ska hända den närmaste timmen eller det närmaste dygnet och troligen inte lika ofta på hur livet ska bli ut om fem eller tio år. Detta påverkar troligen att vi har så svårt att ta tag i de långsiktiga frågorna.

Bekräftelsen är viktig
Människor som möts och samtalar söker varandras blickar och får på så sätt bekräftelse. Kanske handlar det om att bekräfta en känsla, en glädje eller en ilska. Mer sällan handlar bekräftelsen om svaret på en specifik fråga. Igenkännandet tycks vara en viktig komponent i våra sociala liv, som också kan ha betydelse för hur vi väljer att agera i samband med valrörelser.

Förenklade budskap går hem
Eliten, vare sig det är den ekonomiska, akademiska eller politiska eliten, har ofta svårt att hitta det där igenkännandet, som gör att folk känner sig bekräftade. Det är lättare för Trump, Farage och LePen att få sympatisörer eftersom de medvetet kan förenkla budskapen och distansera sig från den position traditionella politiker väljer att inta. Både det kortsiktiga perspektivet och dimensionen av igenkännande är sådant dessa personer utnyttjar för att samla stöd.

”Den personen vill jag ta en fika med”
Det finns artister och influencers som når stora grupper. Ibland för att de har något extra, ibland är det mer otydligt för mig vad publiken uppskattar. Men jag tror att det är en kombination av beundran och igenkännande (”det där skulle kunna vara jag eller min kompis….”) som spelar roll för personens genomslag i opinionen. Någon att ta en fika med.

Igenkännande och förtroende
Så vilken typ av relation vill vi ha till våra representanter som ska besluta åt oss på olika nivåer? De politiker som ger ”politikersvar” eller ett slags icke-svar på journalisters frågor går nog inte alls hem. Viktigare är nog igenkännandet, att det som politikern formulerar är något som hade kunnat sägas av mig själv eller mina vänner. Samtidigt som våra förtroendevalda i varje situation måste signalera att de är värda det förtroende de önskar få. Det vill säga att de kan ta ansvar och hantera komplicerade frågor på ett klokt sätt. Man vill kunna lita på den man ger ett förtroende.

Mer klarspråk och ibland förklara hur svåra avvägningar det kan vara
Att Trump och andra får stort förtroende från vissa väljare hänger samman med hur klyftorna ökar och hur den traditionella politiken inte har lyckats hantera de problem som dominerar i opinionen. Istället för att ge icke-svar på viktiga frågor tror jag det skulle vara mycket bättre om våra politiker talade klarspråk. Att ekonomisk utveckling inte handlar om att några få eller vissa grupper ska vinna och att andra grupper eller flertalet ska förlora. Att tillväxten så som den har definierats och drivits fram under de senaste decennierna inte kan fortsätta vara ledstjärnan för budgetar på olika nivåer. Att det är hög tid att vända utvecklingen och erkänna vad som blivit fel. Korrigera tidigare misstag och hålla sig till fakta, vetenskap och sanning. Och också ibland problematisera och förklara att en viss fråga kräver en delikat avvägning för att vara och uppfattas att vara rättvis över tid.

Man kan hoppas.

En orimlig utveckling måste bli rimlig

Det Olivier De Schutter, som arbetar med fattigdomsfrågan inom FN-systemet, pekar i på den artikel jag nämnde i föregående blogginlägg föranleder ytterligare en kommentar. (Se länktips nedan till nämnda inlägg). Den tanke som alla måste ställa sig är hur världen och våra samhällen långsiktigt ska utvecklas. Vart tar våra samhällen vägen om det är nuvarande principer som får råda och vad skulle behöva ändras för att utvecklingen ska bli mer rättvis och långsiktigt hållbar?

Koncentrationen av förmögenhet är ohälsosam
Olivier De Schutter pekar på det orimliga i att tro på en evig tillväxt. Den kommer inte att kunna lösa de problem vi ser idag och knappast heller lösa de problem vi ännu inte ser skymten av. Så som världen är organiserad idag har koncentrationen av makt, inflytande och rikedom bara ökat. Och detta egentligen oavsett om den exekutiva makten innehas av demokratisk valda eller självutnämnda makthavare. Det finns en strävan efter mer vinst, mer inflytande och mer rikedom som inte balanseras i tillräckligt hög grad av andra krafter. Tio procent av världens befolkning orsakar hälften av alla utsläpp. Den rikaste procenten av världens befolkning kontrollerar dessutom nära 60 procent av alla finansiella tillgångar enligt en Oxfam-rapport.

Orättvisan växer
Det största problemet är att skillnaden i förmögenhet ökar. De rikaste blir allt rikare. Det ekonomiska systemet och hur det används bygger inte på en strävan efter en rimlig balans mellan olika intressen. Istället förstärks hela tiden de processer som troligen till slut bara leder till lösningar baserade på våld och ensidiga anspråk. När orättvisan blir uppenbar och omöjlig att hantera på ett civiliserat sätt lär tålamodet ta slut hos väldigt många. Det politiska systemets förmåga att kanalisera önskemål och drömmar kommer att bli avgörande. Dagens orimliga utveckling behöver bytas ut mot en rimlig.

Relativ och absolut fattigdom ─ så många är drabbade i Sverige
När fattigdomen i Sverige ska beskrivas är det vanligt att utgå från den relativa fattigdomen uttryckt i procent av en medianinkomst. SCB kan ibland redovisa denna fattigdom som att 1,5 miljoner svenskar är fattiga. Andra forskare räknar med att cirka en halv miljon svenskar lever i absolut fattigdom. Bekymret är också att bostadsbidrag och liknande konstruktioner inte fullt ut täcker kostnaderna. En betydande del av de fattiga är pensionärer och tyvärr finns det även barnfamiljer som lever under svåra förhållanden. Även i USA finns det en stor andel fattiga. En siffra som har nämnts är 45 miljoner amerikaner. En inte obetydlig del av de fattiga tvingas troligen in i den svarta och illegala ekonomin för att klara sin försörjning.

Basinkomst är en väg att gå
Olivier De Schutter från FN talar om en universell basinkomst som en väg framåt. Och då kopplad till ett generellt system, där inget behov undersöks. De rikaste skulle i detta system få del av basinkomsten, men också få betala inkomstskatt. De rika måste också skjuta till en större andel av sin inkomst i någon form av progressiv beskattning. I annat fall skulle systemet permanenta inkomstklyftorna, tycks han mena. Självklart finns det fallgropar i ett basinkomstsystem och det kan säkerligen inte införas i ett enda steg. En intressant väg att gå vore att koppla basinkomsten till barns rätt att slippa en orättvis fattigdom. Han skrev i rapport 2021 att varje satsad dollar skulle ge sjufalt tillbaka i form av minskade kostnader för ohälsa, brottslighet och olika insatser.

Långsiktiga mål måste diskuteras
Framför allt behöver diskussionen föras om de långsiktiga målen för ekonomin, samhällsutvecklingen och välståndet. Hur ska världen, EU och Sverige bli en bättre plats för fler? Hur undviker vi att den enda lösningen som individer, grupper och länder tror återstår är att gripa till vapen?

Länktips: Artikel om förmögenhetskoncentrationen i Sverige: https://www.dagensarena.se/innehall/sverige-har-nast-storst-formogenhetskoncentration-eu/

Mer om fattigdomen: https://tidningenglobal.se/2024/19-januari-2024/de-rika-blir-rikare-och-fler-blir-fattiga/

Min föregående bloggtext om Olivier De Schutter: https://christerowe.se/2024/12/nr1148-om-de-stora-pengarna-och-de-sma/

Om de stora pengarna och de små

Sedan snart tio år följer jag David Pakmans nyhetsbrev/podd från USA. Han är en politisk kommentator som tydligt tar ställning mot det republikanska partiet, GOP, och i synnerhet hur GOP kapitulerat inför Trump och hans MAGA-rörelse. I det polariserade USA är det viktigt med röster som står emot Fox News och Musks X (f.d. Twitter) och andra röster som inte har något problem med att Trump försökte iscensätta en statskupp i samband med stormningen av Capitoleum i januari 2021.

Kushner gjorde en deal
Då och då går det att fånga upp något intressant i Pakmans olika filmklipp. Senast häromdagen var det ett kort inslag om Ivanka Trump och hennes man Jared Kushner. Under Trumps förra presidentperiod var paret synnerligen aktiva i utrikespolitiken och sydde ihop olika överenskommelser med inte minst de saudiska makthavarna. Det var också Trump som symboliskt flyttade USA:s ambassad till Jerusalem. Det Pakman nämner denna gång är att Ivanka Trump och Jared Kushner har förblivit osynliga sedan 2021 och inte heller lär vara involverade på samma sätt nu som förra gången Trump var president. Motivet till detta är enligt Pakman pengar.

Det går att leva gott på några miljarder
Lite enkel sökning på Jared Kushner ger bilden av en framgångsrik affärsman, som ibland kritiserats för att ha finansiellt stött de organisationer som i sin tur stödjer ockupationen på Västbanken, men framför allt var han uppenbarligen den som sydde ihop en vapenaffär med Saudiarabien värd 110 miljarder dollar. Det Pakman adderar till bilden av Kushner är att saudierna stöttade honom med rejäla belopp till den stiftelse som bär Kushners namn. Och att avkastningen från detta gör att Ivanka Trump och hennes man lever gott på detta. Ingen av dem har behov av att återigen involvera sig i det politiska eller snarare det ekonomiska fält, som styrs av politiska beslut. (Se även länktips till klipp nedan).

Rampljuset exponerar för mycket
Jag drar mig också till minnes att i turbulensen vid Bidens valvinst 2020 tog Ivanka ställning mot sin far och ville inte ställa upp på lögnerna om ett stulet val. Det kan ju mycket väl vara så att Ivanka Trump och Jared Kushner var fullt nöjda med vad de hade kunnat åstadkomma på det privata planet under åren 2017 – 2020 och såg ett läge att dra sig ur rampljuset, ungefär som David Pakman beskriver. Exponering innebär ju alltid en risk att någon journalist gräver fram något som blir en story och skapar medialt surr. Hellre arbeta i det fördolda.

Makten och pengarna berusar de redan mäktiga
Hur viktiga pengarna är och inte minst möjligheten att privat sko sig på den makt som följer med presidentskapet har Elon Musk självklart fattat. Genom sin ekonomiska plattform som världens rikaste man ser han nu möjligheter att komma in i sammanhang, där de riktigt stora pengarna finns, där stora avtal sluts och där kopplingen mellan politik och ekonomi går att exploatera ytterligare. Han behöver ju heller inte stå till svars inför några väljare. Liksom f.ö. Trump, som ju lovat att det senaste valet blir det sista…

Samtidigt: Lite hoppfullt att fattigdomen uppmärksammas
Ekonomin i världen och i Sverige dras isär. Samtidigt som världens rikaste och mest maktsugna berikar sig på ett närmast orimligt sätt finns det FN-anställda som Olivier De Schutter som har fokus på det andra änden av skalan, där extrem fattigdom råder. I decembernumret av tidningen Syre ägnar redaktören Katarina Andersson sex helsidor åt De Schutters arbete. I en av hans rapporter står det t.ex. att ungefär 40 procent av världens CO2-utsläpp orsakas av de rikaste tio procenten av världens befolkning och i en kommentar anges att andelen utsläpp snarare är 50 procent. Samme De Schutter för också mycket nyanserade diskussioner om tillväxtbegreppet. Det är en typ av diskussion som det är svårt att föra i Sverige, där business as usual tycks vara det rådande paradigmet.

En ekonomi för mänskliga rättigheter
Det är fullt möjligt att skifta ekonomiskt fokus från jakten på maximal vinst till en ekonomi för mänskliga rättigheter, hävdar De Schutter. Det är inte bara möjligt, det är dessutom nödvändigt, citeras han i tidningsartikeln. Han talar också för basinkomst, där beskattning av arbete till viss del ersätts med skatter på fast egendom och förmögenhet. Tillväxt är inget gott i sig, säger han.

Kortsiktighet, långsiktighet och rättvisa
Det blir egentligen allt mer uppenbart att vi har ett politiskt/ekonomiskt system som inte räcker till för att korrigera för särintressen och som inte lyckas väga samman kortsiktiga behov med långsiktiga. Dagens system bibehåller heller inte respekten för individens legitima drivkrafter samtidigt som skyddsnäten för att lindra de negativa effekterna av ekonomin behöver vara starka och uppfattas som rättvisa.

Länktips: Kort klipp från David Pakman: https://www.facebook.com/share/r/19y9SDVDF2/?mibextid=wwXIfr

Här hittar ni en länk till Syre: https://tidningensyre.se/newsletter/tidningen-syre-som-pdf-decemberr-2024/

En översyn av pensionerna tycks behövas

Pensionsfrågan är viktig för oss alla. Förr eller senare får de flesta av oss del av den kaka vi alla sparat till senare. Men när jag läser om hur systemet (inte) fungerar blir jag bekymrad. Om pensionssystemet inte ger alla, eller nästan alla, en rimlig inkomst efter arbetslivet kommer förr eller senare en växande känsla av misstro att bre ut sig. Om ”vanligt folk” inte klarar att leva ett rimligt gott liv på sin pension raseras tilltron till en stor del av samhällsbygget. Arbetslivet skapar meningsfullhet, bygger social gemenskap och bidrar till vårt välstånd, och genom att delar av vår lön går till skatter är vi alla delaktiga i kostnad och nytta. Och när vi inte längre orkar arbeta ska vi ha satt undan tillräckligt med pension för att leva rimligt gott resten av livet. Det är så det är tänkt. Men om pensionen inte räcker till det basala, hur gör vi då?

Jag läser lite intervjuer
Jag läser vad Pensionsmyndighetens analyschef Ole Settergren säger i olika intervjuer. (Länk till en av dem nedan). Han menar tydligen att pensionssystemet egentligen är robust, men att det behöver justeras på vissa områden för att bättre leva upp till de intentioner som fanns när det skapades. En gång i tiden, för mer än ett hundra år sedan, hade vi en genomsnittlig livslängd på ungefär 45 år, medan pensionsåldern sattes till 67 år. Idag lever vi betydligt längre och vi är samtidigt också fler som bidrar till att fylla på systemet med våra inbetalningar. På ett hundra år har mycket hänt.

Hälften av oss ska tydligen bli fattiga som pensionärer
Många pensionärer lever idag nära fattigdomsgränsen. Om man tittar närmare på de procentsatser som lagstiftarna enats om är det inte så konstigt. Å ena sidan bedöms en person passera fattigdomsgränsen om vederbörande tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet. Å andra sidan är tanken att pensionen ska ge just 60 procent av den lön yrkesarbetet gav. Att bli pensionär innebär på så sätt att hälften av oss med stor sannolikhet hamnar i fattigdomsfällan. Och så tycks det vara tänkt!

System har svårt att både spegla skillnader och att minska dem
En felaktig tanke med hur pensionssystemet är uppbyggt är att det både ska spegla skillnader i yrkeslivsinkomst ( det ska löna sig att arbeta) och samtidigt stärka de svagaste grupperna så att skillnaderna inte blir så stora. Man kan inte ha ett system som både värnar skillnader och minskar dem.

Analyschefen på Pensionsmyndigheten pekar på det motsägelsefulla
Till detta kommer problemet med att kvinnor ofta fastnar i deltidsarbete och lägre livslön. Detta samtidigt som kvinnor statistiskt sett lever längre än männen. Lägre pension ska räcka längre. Det går inte ihop. Dagens system sägs också innebära att det som var tänkt som undantag istället har blivit regel. Enligt en artikel på nätet säger Pensionsmyndighetens analyschef så här: ”Grunden för pensionssystemet är att var och en under yrkeslivet tjänar in pengar till sin egen framtida pension. Men om det för 70 procent av befolkningen läggs på en skattefinansierad förmån, och de övriga 30 procenten oftast har haft inkomster över taket, så är det få pensionärer som kan sägas ha en allmän pension som är inkomstgrundad, konstaterar Ole Settergren. – Det är väldigt motsägelsefullt, otydligt och ineffektivt, säger han. Bekymret är antagligen att det är impopulärt eller riskfyllt att röra pensionssystemet, eftersom det är tätt mellan valdagarna. Det är svårt att vinna riksdagsval på försämringar eller det som uppfattas som försämringar.

Det behövs en översyn
Men ändå är det en bred parlamentarisk översyn av pensionerna och dess effekter som kommer att behövas, där det också måste kunna diskuteras hur olika skatter får genomslag. Reavinstskatt, fastighetsskatt, förmögenhetsskatt osv måste kunna vridas och vändas på. Och vi behöver ett rimligt rättvist system som inte i onödan tvingar pensionärer att söka bidrag. Bidrag som ju alltid innebär administration, kontroll och risk för medvetna eller omedvetna fel, liksom att gränsdragningar alltid uppstår och några hamnar på ”fel” sida om de gränser som satts upp.

Länktips: https://skattebetalarna.se/wp-content/uploads/2023/03/Skattesnack2301.pdf