Det kan inte vara sant att Sverige både har Europas bästa och Europas sämsta elsystem. Samtidigt. Kan ingen reda ut detta? Om vi har EU:s lägsta priser på el och exporterar mest el i hela EU kan det ju inte vara så att vårt elsystem är så katastrofalt dåligt som vissa säger?
Busch är ingen expert Busch slänger sig med fakta kring olika energislag som om hon vore expert, vilket hon inte är. Nu senast i Ekots lördagsintervju den 31 augusti. Flera av de siffror hon använder sig av stämmer inte. Tomas Kåberger har i en artikel bemött flera av Buschs felaktigheter. (Se länktips nedan). Bland annat bortser Busch från det faktum att Sverige har haft EU:s lägsta elpris de senaste åren. Och hon hävdade att havsbaserad vindkraft har, ” om man räknar snällt” , en kapacitetsfaktor på 20 procent. IEA anger att den verkliga siffran är 40 – 50 procent. Hon är inte snäll, Busch. Hon bluffar och har lärt sig av Trump och andra att journalisterna inte kan bemöta påståendena i intervjusituationen och därför hänger påstående kvar som om de vore sanna.
Kapacitetsfaktor på 50 procent På Energiföretagens hemsida hittar jag följande information: ” Större vindkraftverk innebär att de fångar mer vind genom att ha större rotor (längre vingar). Det gör att den så kallade kapacitetsfaktorn till havs blir ca 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land. Kapacitetsfaktor är ett mått som innebär att man beskriver elproduktionen i ett vindkraftverk genom att ange hur stor andel av tiden det motsvarar om vindkraftverket skulle producera för full effekt. I verkligheten producerar ett modernt vindkraftverk el mer än 90 procent av tiden men med varierande effekt. ” Kanske skulle Busch ägna sig åt att kolla fakta innan hon kastar ur sig felaktigheter. En minister som tar så lätt på sanningen borde kallas upp till konstitutionsutskottet. En partiledare som i ett valtal överdriver eller hanterar siffror godtyckligt är en sak. Att vara ansvarig minister kräver faktiskt att man utgår från korrekta siffror.
Sätt ihop experter och låt dem reda ut fakta SVT eller varför inte TV4, som ju verkar vara modigare att utmana den SD-kontrollerade Tidö-regeringen, borde samla expert från både regeringssidan och från oppositioner och be dem belägga vad som är sant. Det kan inte vara sant det Busch hävdar, såvida hon inte utgår från små vindkraftverk som byggdes på 90-talet. Och vad menas med bra elsystem? Finns det kriterier för detta som man kan enas om? Eller prissituationen och exportvolymen. Finns det siffror regeringen och oppositionen kan enas om är sanna? Varför fixar inte något av TV-bolagen en sådan hearing? Utan politiker, med enbart experter och med stöd av fakta….
Sifferexercis Detta med att trixa med siffror verkar ju för övrigt vara Tidögängets särskilda specialitet. Migrationsministern stod glädjestrålande på en presskonferens och presenterade att Sverige nu för första gången på länge har större utvandring än invandring. Det dröjde inte länge förrän det visat sig att SCB:s siffror tolkats lite väl ”snällt” av ministern. I siffrorna doldes också personer som man på senare tid rensat ut ur rullorna.
Skärpning Eller detta trixande med reduktionsplikten och EU:s regelverk för utsläppsnivåer. Tidögänget väljer ett osäkert scenario och kallar det helt sonika för ett huvudscenario. Simsalabim så har man en ”trovärdig” politik. Man töjer på sanningen tills den snart inte går att känna igen. Vill vi ha en sådan regering? Återigen, i stridens hetta i en valkampanj, kanske överdrifterna är legio. Men statens göranden och låtanden kan inte bygga på falsarier. Det är något annat att vara ansvarigt statsråd än att vinna väljare med lite tillrättalagda siffror. Eller borde vara.
Tänk om Tidögänget läser Fastighetstidningen. Det vore intressant. Särskilt den artikel som redaktionen skrev den 26 augusti 2024 och som handlade om fördelarna med batterilagring. (Länktips, se nedan).
Att lokalt kapa effekttopparna är smart Det handlar bland annat om ”peak-shaving”, att kapa topparna när belastningen och effektuttaget är som störst. Det sparar naturligtvis resurser att slippa dimensionera och bygga ut hela elnätet för enstaka belastningstoppar. Och istället hämta elen från de lokala lager som kan finnas på fastighetsnivå och betala fastighetsägarna för den tjänst de erbjuder nätägare och oss alla när de är med och skapar ett stabilt nät med tillräcklig kapacitet genom att ha stationära batterier installerade. Batterier som inte behöver ha elbilarnas prestanda när det gäller snabba effektuttag, dvs kan vara utrangerade äldre bilbatterier, ett intressant sätt att skapa längre livslängd på batterier.
En tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning Den flexibilitet och den riskspridning som batterilösningen erbjuder gör också elsystemet rimligen mindre sårbart för sabotage, något som inte kan uteslutas när världen ser ut som den gör på politisk nivå och på gangsternivå. Det artikeln trycker på är ekonomin. Hur fastighetsägare relativt snabbt kan tjäna in investeringen när de ändå satsar på elbilsladdning och solceller just för att Svenska Kraftnät har det ersättningssystem man har. Här finns naturligtvis en viktig del av det som Tidögänget inte vill höra talas om: en tekniskt och ekonomiskt attraktiv lösning som gör kärnkraftsdogmerna ännu mer irrelevanta.
Samarbete mellan fastighetsägare och affärsidkare Den som idag sitter som fastighetsägare för en kommersiell fastighet, där man är mån om inneklimatet (energikrävande luftkonditionering osv) och tänker framåt kring snabba elbilsladdare för konsumenter har troligen här en väldigt intressant lösning att titta närmare på. Inte minst genom att det går att ladda batterierna när elpriserna är låga, något som påpekas i artikeln. Den affärsinnehavare som vill locka kunder kan naturligtvis ge sina kunder en kod och erbjuda särskilda villkor på laddningen av bilen. På så sätt kan fastighetsägare och affärsidkare samarbeta och skapa nytta på flera nivåer. Och vi slipper investera i överdimensionerade elkablar för enstaka energitoppar.
Samhällsvinsten borde gå att räkna på. Men det är väl Tidögänget ointresserade av, så ideologiskt låsta till en gammaldags, dyr och farlig energiproduktion som man är. Kanske kan några fastighetsbolag lobba mot Ebba och gänget?
Klimatfrågan engagerar många, men det som är väldigt oklart är vem som egentligen ska göra vad. Hur ska rollerna fördelas så att mänskligheten, vi i Sverige och de vi känner och står nära lyckas vända utvecklingen i tid? Man kan välja att engagera sig politiskt, man kan välja att ställa krav på sig själv och sina närmaste, sina vänner och bekanta. Man kan påverka på jobbet och man kan bli aktiv eller passiv medlem i en förening, där klimatfrågan är aktuell. Det går att skriva insändare, att prata med sina grannar, att sopsortera, ta cykeln istället för bilen och känna sig som en del av lösningen. Men vem håller egentligen ihop alla ansträngningar? Hur ser den stora planen ut? FN-chefen försöker säkert använda sin plattform och sin auktoritet. Men hur ser ut egentligen? Vem är det som ska göra vad?
Alla andra är alltid fler Sverige står (förenklat) för en tusendel av världens befolkning och en procent av CO2-utsläppen. Den globala lösningen ligger således hos någon annan. Om vi lyckas eller inte gör ingen skillnad, kan man resonera. Och det gör klimatfördröjare och förnekare hela tiden. De pekar på ”nån annan”. Och alla andra kan ju göra detsamma. Ingen individ eller samhälle kan pekas ut som ensamt ansvarig för det som pågår. Var och en kan alltid peka på de resterande miljarderna människor och hävda att det just de gör inte spelar någon roll för helheten.
Risk för fortsatt överkonsumtion För att komma ur denna låsning behöver var och en känna att de deltar på rättvisa villkor i en förändringsresa. Om några köper sig fördelar på andras bekostnad tappar utvecklingsprocessen i trovärdighet. Många av högersidans argument syftar till behålla mycket av den livsstil som folk har vant sig vid. CCS-tekniken, där det handlar om att samla in och lagra koldioxid erbjuder en sådan koppling. ”Om nu CO2 är så farligt, så kan vi väl samla in den och lagra den och köra på som vanligt….” tycks resonemanget vara. Snarlikt är det med de märkliga satsningarna på storskaliga kärnkraftverk. Signalen handlar om att erbjuda överanvändning av energi och fortsätta att överanvända energi och att producera fel slags produkter genom att låtsas att kontrollerade nukleära processer skulle vara en framtidsteknik för jordens alla länder. Fast det säger man inte. Det ska bara vara en lösning för oss i Sverige, inte för de cirka 170 länder som inte har tillgång till, ekonomi för, kompetens och intresse för världens farligaste energislag. Så just den tekniken handlar bara om svenskarnas livsstil, inte om en global lösning.
EU-valet visar att det finns intresse för gemensamma lösningar Så vem ska egentligen göra vad för att världen ska hitta en snabb väg till en rättvis klimatomställning? Politiker i demokratierna väljs av medborgare och det gör det svårt att bli vald på det som kan uppfattas som försämringar av livskvaliteten. Ett intressant undantag utgörs av valet till EU, där nog många passar på att ge sin röst åt personer som på något sätt kan skapa en rimlig balans och rättvisa inom EU 27 – området. Om samma regler gäller i alla 27 länderna och samma importregler gäller för import från länder utanför EU uppstår en slags rättvisa inom EU som en konsekvens av EU:s lagstiftning. Bekymret är att allt detta tar tid och att tiden för att klara av Parisavtalets åtaganden krymper. Men miljö- och klimatfrågan tycks få fler röster i EU-valet än nationellt.
Rika länder måste visa vägen och ge FN verktyg Det vi i rika västländer kan göra är att gå före och investera i teknologier och i smarta lösningar som resten av världen kan kopiera och följa. Om vi visar att det går och att det är rimligt billigt och leder till större lokal och global rättvisa och avspänning ökar chansen att fler länder följer i våra fotspår. Då kan vi också med rätta ställa krav på andra länder att följa efter. Och vi ger FN något att samla länder kring.
Opinionsbildning Det behövs opinionsbildning på olika nivåer. Folk som säger hur det egentligen ser ut och som får genomslag för dessa budskap. Det behövs också en levande och sansad debatt om vilka åtgärder som är rimliga på kort och lång sikt. Medierna och specifikt sociala medier fungerar dåligt för att utgöra en plattform för neutrala, faktabaserade diskussioner om för- och nackdelar med olika slags åtgärder. Vi behöver kanske fler medborgarråd och vägledande processer, där ”vanligt folk” får sätta sig in i frågorna och komma med förslag. Vi behöver säkerligen mer av sanning och mindre av fake news i rapporteringen, särskilt nu då AI tar allt mer plats.
Vi behöver en proaktiv industri Industrin måste inse att deras roll är att vara proaktiva. Svälja det beska pillret med förluster i bokföringen, när fossila lösningar behöver avvecklas i förtid, personal med ”fel” kompetens inte kan vara kvar osv. Vi behöver modiga företagsledare som tar täten och visar att det går. Att de vill vara med på en omställning och inte enbart bromsa för att krama ur de sista vinstkronorna ur en förlegad teknik. Tjänstesektorn behöver utvecklas. Och produkters kvalitet bli högre för ökad livslängd osv.
Farligt med vinnare och förlorare Ju längre vi dröjer att åtgärda klimatfrågan, desto mer sannolikt kommer auktoritära lösningar bli svaret. Den frihet som marknaden och marknadens förkämpar erbjuder sorterar människor i vinnare och förlorare. Förebilderna måste bygga på att vi alla vinner på sikt när alla klarar klimatfrågans utmaningar. En uppdelning i vinnare och förlorare innebär en farlig samhällsutveckling med grogrund för auktoritära krafter.
Det senaste året har jag skrivit flera gånger om kärnkraften. ( Uppdatering med en bild den 12 dec 2024, se längs ner i filen). Det finns ingen anledning att upprepa alla argument. (Länkar till de senaste inläggen längst ner i denna fil). Det som nu hänt är att Tidöregeringen har landat i att det enda sättet att förverkliga löftet om ny kärnkraft är att skattevägen säkra finansieringen och att dessutom binda elpriset i decennier till en garantinivå, ungefär som man gjort i Storbritannien. Det är många miljarder som Tidöregeringen på detta sätt låser upp i ett specifikt energislag. Och ingen vet hur utfallet blir, vem som egentligen ska betala.
Sämsta tänkbara mix av marknadsintresse och statligt ansvar Energiexport sker på en öppen marknad och det blir ju märkligt om de nya verken ska exportera till underpris för att därefter få kompensation från oss skattebetalare för den låga prisnivå som exporten inneburit. På ett sätt påminner hela upplägget om hur skolkoncerner numera plundrar staten på bidrag per elev, pengar som hamnar utomlands hos skolkoncernägare utan intresse för att eleverna får bästa möjliga skolgång. Vinst viktigare än allt annat… Det går inte att sätta vinstjakten före samhällsnyttan. Vare sig det gäller skolan eller energisektorn.
Säkerhet kostar Hur man än vrider och vänder på förslaget kommer det att bli dyrt, det blir försenat (som alla projekt blir utanför Kina) och det blir inte teknikneutralt, så som det hette före valet 2022. Att det blir dyrt att bygga nya kärnkraftverk hänger bl a ihop med erfarenheterna från Fukushima och från Forsmark, där anläggningarna visade sig vara beroende av en säker extern strömförsörjning. I fallet Fukushima gick olyckan inte att förhindra. I Forsmark var det ren tur att den externa strömförsörjningen, dieselaggregaten, startade. Två av fyra gjorde det inte när kontrollrummet var helt svart. Det hade kunnat gå helt åt pipan. (Jag har skrivit om Forsmark-incidenten tidigare).
Vem ska tjäna pengar? Producent eller konsument? Det som få eller ingen journalist frågar vid presskonferenserna är hur kalkylen är tänkt att fördelas. Är det ägarna som ska tjäna mycket på driften av kärnkraften så att investeringarna lönar sig? Eller är det industrin som ska få billig el till varje pris? Och ska konsumenterna bli de som egentligen står för notan? Hur går detta ihop med en fri marknad? Både producenterna, industrin och konsumenterna kan inte tjäna på att elen blir dyr från kärnkraftverken. Varför borrar ingen journalist i den omöjliga ekvationen att det kommer bli omöjligt att sälja det dyraste energislaget? Är det ett förstatligande av energisektorn Tidöregeringen räknar med? Så att alla skattebetalare ska stå för förlusterna? I 20 år har Sverige haft en nettoexport av el över tid. På senare på har det handlat om ungefär 10 procent av den årliga produktionen. Detta har byggt på att vi haft ett konkurrensmässigt pris och ett överskott att sälja. Tidvis har också våra befintliga kärnkraftverk tagits ur drift, helt enkelt för att inte driva dem med förlust. Det brukar kallas planerade driftstopp, men påtagligt ofta har återstarten varit oplanerad. Med Tidöregeringens förslag blir antingen elen osåld eller så säljs den med förlust, en förlust som skattekollektivet, vi alla, kommer att få täcka i decennier. Det är precis så dumt som det låter.
Det går inte att räkna hem ny kärnkraft Faktum är naturligtvis att Tidöregeringen har kommit till vägs ände. Ingen industri, ingen bank, ingen investerare ser en uppsida i de kalkyler som finns. Det kommer inte gå att räkna hem nya kärnkraftverk. Inte ens de små ”modulära” enheterna kommer att kunna ge en vettig kalkyl för både producent och konsument. Särskilt som både USA och Frankrike lagt ner sina mest lovande försök i serieproduktion av ”små” kärnkraftverk (stora som fotbollsplaner). Och Blykalla, med sin blykylning, vet ingen om kyltekniken kommer att fungera i den skala som erfordras och med den säkerhet som kommer att krävas. Blykalla-verken är dessutom engångs-enheter utan en tanke på kretsloppsanpassning. Och Putin har också visat i realtid i Ukraina hur kärnkraftverk lätt blir strategiska mål i en kris- och krigssituation. Ett vindkraftverk kan han slå ut med en drönare, men det ger en begränsad skada. Okända drönare har setts vid Forsmark…
Storbritannien och Frankrike sitter fast Att Storbritannien håller liv i sin kärnkraftsindustri hänger samman med att de är en kärnvapenmakt. Även kärnvapen kräver specialister som kan ställa krav på och kontrollera kvaliteten på det bränsle som ska användas. Om för få företag och individer ägnar sig åt upparbetning och hantering av radioaktivt bränsle riskerar även vapenindustrin att hamna i svårigheter. För att säkerställa nivån på kärnvapenhanteringen, utbyte av delar, kontroller osv, krävs kunnig personal. Synergierna mellan den ”fredliga” och den militära användningen av klyvbart material är tydliga. Och har även haft inverkan på hur Frankrike agerat.
Vatten och batterier räcker långt I den öppna debatten på sociala medier heter det ofta att ”eftersom solen inte skiner hela tiden och det inte blåser hela tiden måste vi ha kärnkraft”. Det stämmer inte. Vi har vattenkraft som kan sparas i magasinen när sol och vind står för försörjningen. Och vid överskottsproduktion kan t.o.m. vatten pumpas upp i reservoarer. Vi har alla förutsättningar att få ett väl balanserat och billigt elsystem för framtiden, särskilt som tusentals batterier, stationära och mobila, kommer att kunna ge lokal stöttning. Hela vårt elsystem blir också då mindre sårbart och vi drabbas av mindre överföringsförluster när ström alstras och används lokalt. Även prismekanismen kan användas mer offensivt för att styra tvättmaskiner till nattdrift osv.
Global lösning? Det är också sol och vind som kommer att kunna hjälpa till globalt i klimatarbetet. Storskalig, farlig och dyr kärnkraft kommer aldrig kunna bli ett seriöst energislag i stora delar av det vi slentrianmässigt kallar ”syd”. Särskilt mot bakgrund av att vi inte vill att kärnteknologin sprids så att fler länder får tillgång till kärnvapen. Det är illa nog att antalet demokratier krymper i världen. Vi behöver inte krigsherrar runt om i världen med tillgång till världens farligaste teknologi. Det räcker att Putin svettas just nu. Det är tillräckligt oroligt. Eller att den iranska regimen får för sig att testa det man säkert försöker få fram. Världen behöver inte destruktiv teknik, vi behöver småskalig, billig, människovänlig och hanterbar energiproduktion för att åstadkomma allt det som behöver göras.
Vi kan inte vänta 20 år Tidsfaktorn är kanske den helt avgörande. Vi kan inte vänta 20 år till på att få ett energisystem på plats. Det är illa nog att Tidöregeringen slaktat miljö- och klimatarbetet med de åtgärder man har vidtagit.
I Göteborgs-Posten den 12 december 2024 beskriver Gunnar Bergdahl mycket av sambandet mellan kärnvapen och kärnkraft.
Ur Göteborgs-Posten 12 dec 2024 – hittar ingen digital länk…
När Elon Musk klev fram på den internationella scenen och lanserade sin exklusiva och nytänkande bilkonstruktion Tesla var det lätt att se honom som en av ”the good guys”, någon som bidrog till att världen blir bättre. Alla de stora bilföretagen hade elbilskonstruktioner i byrålådan, men de tvekade och det hände egentligen ingenting. Trots att alla visste att vi måste upphöra med förbränningsmotorer som använder fossila drivmedel. När Tesla visade att det går att ta täten och få kräsna kunder att välja en elbil hände något. Det blev plötsligt intressant för hela branschen att visa att man hade fossilfria alternativ.
Musk har visat var han hör hemma Elon Musk nöjde sig inte med biltillverkning i stor skala. Han satsade på rymdfart och kan tog över Twitter döpte om plattformen till X och såg till att Donald Trump fick tillgång till den plattformen igen. Han har dessutom ställt sig bakom Trumps nya kandidatur till presidentposten och visat var hans värderingar hör hemma. Och när den svenska fackföreningsrörelsen tröttnade på Tesla och i oktober 2023 satte hårt mot hårt i en konflikt kring rätten att få ett kollektivavtal på plats totalvägrade Elon Musk att acceptera villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Det är tydligt att Elon Musk konsekvent prioriterar ekonomin före anställdas villkor.
”Kan han så kan jag” När Elon Musk helhjärtat ställer sig bakom Trumps försök att återigen bli vald till USA:s president infinner sig tanken att Elon Musk ser Trump som sin förebild. ”Kan han, så kan jag”, resonerar nog Musk. En högprofilerad företagsledare kan bli president i USA, så varför skulle inte jag kunna bli det, tänker han säkert? Särskilt som Trump är till åren och det snart är läge för en yngre kraft att ta över stafettpinnen från Trump.
Världen går baklänges Världens utveckling hänger tydligen mer och mer samman med jakten på personlig förmögenhet, medialt genomslag och hur tydligt ett ego kan ta plats på scenen. Det handlar inte om klokskap, omdömesförmåga och en inkluderande syn på människa och samhälle. Det är hela tiden som om världen går baklänges och blir mindre och mindre genomtänkt. Det är en kamp mot klockan och mot vårt kollektiva misslyckande när det gäller klimat, ekosystem, giftspridning, artutrotning m.m. Och tiden är inte längre på vår sida. Vi har låtit oss bli beroende av bilden av världen snarare än kunskapen om världen. Och i detta race räknas bara vinnare, som syns och hörs och säger ogenomtänkta saker. Som Trump och Musk. Eller Putin, som vill gå till historien som den som återupprättade stormakten Ryssland.
Suck.
Kommentar till invändningen att Musk är född i Sydafrika och därmed aldrig kan bli president i USA. När eller om Trump kommer tillbaka kommer han, som han själv har sagt, göra det onödigt för väljarna att gå att rösta vart fjärde år. Som en konsekvens av att demokratin sätts åt sidan är det självklart fullt möjligt för Trump att själv utse sin efterföljare i traditionell icke-demokratisk anda. Trump hyllar ju för övrigt Kim Jong-Un i Nordkorea, som ju inte behöver ta hänsyn till någon annan åsikt än sin egen.
Det är upplopp i Storbritannien. Det hela tycks hänga samman med att upprorsmakarna använde ett tragiskt mord på några flickor som tändande gnista för att få gehör och respons på protesterna. Troligen var allt förplanerat och det enda man väntade på var rätt opinionsläge, där en allmän upprördhet i samhället skulle kunna användas som mer eller mindre logiskt svepskäl till att dra igång protester i flera städer.
Timing är allt Vi får räkna med att liknande händelser kommer att inträffa i Sverige. Någon uppmärksammad händelse kan användas av upprorsmakarna för att dra igång välplanerade upplopp och bråk. Man har ju försökt och i viss mån lyckats när koranbränningar använts som tändvätska. Allt underblåses dessutom av Ryssland, fake news och desinformation på sociala medier.
De bollar säkert med alternativen Delar av ytterhögern vill naturligtvis agera snarast möjligt, medan det är rimligt att tänka sig att strategerna i SD vill avvakta med uppror i stor skala eftersom man inser att regeringsmakten är inom räckhåll efter nästa val. Och att det gäller att uppvisa en städad fasad så att ”vanliga” borgerliga väljare och opinionsbildare inom Timbro och liknande inte skräms bort av våldsamheter och okontrollerade pöbelfasoner. Det är fullt tänkbart att båda alternativen förbereds av strategerna på högerkanten: politiskt maktövertagande enligt gällande spelregler och politiskt tryck via odemokratiska våldsmetoder, sabotage, upplopp etc.
Fakta, vetenskap och sanningar har devalverats Det som har hänt de senaste två decennierna är att ”alla” kan producera nyheter och ”sanningar”. Genom att sociala medier får sådant effektivt genomslag är det relativt enkelt att driva opinion och att hävda i princip vad som helst. Demokratiseringen av nyhetsflödet har på så sätt bidragit till att skapa ett virrvarr av korrekta och inkorrekta påståenden, rykten, osanningar och drev. Det som inledningsvis kändes som en demokratisk tillgång har blivit en belastning. Genom allt kan hävdas av alla är plötsligt fakta, vetenskap och sanning nedvärderad och lögner, påhittade stories och kampanjer vinner mark. Folk tycks tro att sanningen ligger någonstans mitt emellan det som faktiskt är sant och det osanna som sprids med frenesi av illasinnade krafter. Fakta, vetenskaplighet och sanning har på så sätt devalverats de senaste decennierna, en process påhejad av skrupellösa politiker som Trump och en hel rad av europeiska högerpolitiker.
Vi måste göra vad vi kan Botemedel? Det borde hjälpa om fler engagerar sig i samhällsutvecklingen. Om fler försöker hitta sin lilla pusselbit i utvecklingen, där man kan bidra. Och att inte sprida vad som helst på sociala medier. Samt naturligtvis välja politiker som har en ärlig och demokratisk agenda.
PM Nilsson är en person under ett par månader arbetade som statssekreterare hos Ulf Kristersson innan hans ålafångster fick honom att kliva åt sidan. Numera är han VD på Timbro och skriver ibland krönikor åt Dagens Industri, där han tidigare var chefredaktör. Nilsson skrev nyligen en text i just DI, där budskapet var att snart tar Donald Trump över i USA för en andra omgång och det blir inte så farligt, bara vi satsar själva på att bygga upp det svenska försvaret av Östersjön till sjöss och i luften. Och kanske behöver vi inordna oss i spänningsfältet mellan USA och Kina. Ungefär det skrev Nilsson. (Länktips se nedan).
Vi uppmanas att blunda för Trumps auktoritära sidor Hela hans text handlar egentligen om att tona ner betydelsen och innebörden av att det sannolikt blir Donald Trump som återkommer som president nästa år i USA. ”Dra absolut inte in det amerikanska polariserande giftet hit”, skriver han och syftar på att de svenska politikerna inte ska värdera det som händer i USA utan mer ta fasta på de konstruktiva delarna av de transatlantiska kontakterna med EU. Vi ska förbereda oss på att USA överger Ukraina, hävdar Nilsson, och säger ingenting om vad det skulle få för konsekvenser för styrkebalansen i Europa, inflytandet för Ryssland och Rysslands vänner med Orban, Le Pen och SD i spetsen. Nilsson höll ju länge på och bäddade för att ge Åkesson exakt den styrkeposition SD har i Sverige. Och att de auktoritära krafterna i och med en Trump-seger tar ytterligare plats bekymrar naturligtvis inte Nilsson. Hans vision handlar ju bara om att det kan drivas företag och att folk vill utbilda sig. Så att businessen kan fortsätta som vanligt. Vi ska blunda för Trumps auktoritära sidor, är budskapet.
Paris-avtalet, lagstiftningen och mänskliga rättigheter Att Trump gjorde allt vad han kunde för att dra ut USA ur Parisavtalet och andra internationella avtal som har med klimatfrågan att göra nämner självfallet inte Nilsson. Att Trump bidrog till att USA:s Högsta domstol nu skruvat tillbaka abortlagstiftningen och förpassat stora delar av de mänskliga rättigheter som steg för steg tagit plats i USA till historien nämner han naturligtvis inte. Istället lyfter han fram hur Trumps vicepresidentkandidat minsann växte upp i miserabla förhållanden, så han har säkert goda avsikter….
Militär upprustning På ett strategiskt och taktiskt plan gör naturligtvis Nilsson helt rätt om han nu vill fortsätta att gynna den utveckling han bäddade för i och med sin energiska inställning till att M måste samarbeta med SD för att få regeringsmakten. Han kan säga sådant som är svårt för någon ansvarig M-politiker att torgföra. Han kan ta ut svängarna och förbereda ”marknaden” och alla sina företagskompisar på världen kommer kunna se ut om ett halvår. Han säger i princip att det är dags att avsluta så många som möjligt av de gällande kommersiella avtalen med kinesiska företag. Han säger också att en betydligt större del av skattekakan behöver gå till upprustning. Inte av järnvägen, inte av välfärden, inte av skolan eller av sjukvården utan av de militära styrkorna. Eftersom EU kommer att lämnas åt sitt öde av en Trump, som vi egentligen inte behöver bry oss så mycket om, tycker han.
Märkliga formuleringar En mening är mycket märklig i Nilssons text. ”Vi har en regering som delar Trumps bedömning av vad ’last night in Sweden’ egentligen betyder.” Meningen hänger i luften. Litet längre ner står det också ”Planera nu ett besök i Norden”. Jag antar att han menar att det är läge att bjuda in Trump till Norden eftersom ”vi har en kung och en drottning, ett kristet kors i flaggan.” Och eftersom vi ligger strategiskt nära Ryssland. På vilket sätt ett besök av Trump skulle hjälpa oss eller NATO eller någon är oklart.
Är regeringen fortfarande överraskade? Och vad Trump menade med ”last night in Sweden” är oklart, mer än att det var märkligt att nyhetsflödet tog upp våldsspiralen i gängkriminaliteten så att händelseutvecklingen t.o.m. hamnade på amerikanska mediers toppnoteringar under några dagar för några år sedan. Överraskningseffekten är väl borta vid det här laget. Och våldet fortsätter, men är ju mot bakgrund av attentatet mot Trump själv på en blygsam nivå i vårt land, låt vara att vi varit förskonade från detta tidigare. Men det är oklart vad Nilsson menar med att regeringen håller med Trump om ”last night in Sweden”. Är regeringen också överraskade? Fortfarande? Vad är det de håller med om? Att Trump har rätt i sin samhällsanalys? Att mer polarisering och mer makt åt de rika är rätt väg att gå?
Är det smart att använda PM Nilsson som opinionsbildare? Det som går att lära av PM NIlssons text är att det är smart att låta opinionsbildare skriva och säga saker som ansvariga politiker har svårt att säga. Man kan ana att PM Nilsson stämde av sin text med statsministerns kansli innan den gick i tryck. Och att Kristersson gärna vill ha detta sagt eftersom det kanske är svårt för honom själv att omfamna Trump och trumpismen. Så han skickar fram sin opinionsbildare. Kanske smart. Eller inte.
”Järnvägars!” kunde min far säga när något gick åt pipsvängen. Det var ett kraftuttryck som egentligen var ett uttryck som i ögonblicket väjde undan för det dåförtiden illa sedda bruket av svordomen ”jävlar”. Det ansågs inte acceptabelt att svära och då blev omskrivningar vanliga.
Underhåll är inte underhållande nog Jag kommer att tänka på detta kraftuttryck när jag läser om den svenska järnvägen i en artikel i DN. (Länktips se nedan). Och hur förbenat illa olika inblandade och ansvariga har skött förvaltningen och utvecklingen av en central resurs i vårt samhälle. Det är som om det aldrig skulle behövas ett rejält underhåll, som det för evig tid skulle räcka att städa undan lite skräp och putsa på ytan. Decennier av fel prioriteringar har lett till ett situation för den svenska järnvägen som är helt oacceptabel. Skulden för detta fördelas på ett antal olika beslutsfattare, men det allra viktigaste är att makthavarna gör de omprioriteringar som är nödvändiga. Även om underhåll inte är underhållande för dagens publik.
Fyra olika nyttor Det som är avgörande enligt mitt sätt att se frågan är att vi gör en generell ompositionering på många områden i samhället. Det finns all anledning att hitta en helt ny balans mellan olika nyttor i samhället. Individens nytta, företagens (och ägarnas) nytta, samhällets nytta för att finansiera driften och framtidens nytta för att bygga ett hållbart samhälle, alla dessa nyttor behöver tillfredsställas. Men det behöver ske i en ny kontext och i en förståelse för hur vi bäst förvaltar våra gemensamma resurser på det sätt som Gro Harlem Brundtland formulerade redan på 80-talet, när de första internationella konferenserna om en hållbar utveckling genomfördes och ledde till tydliga ställningstaganden.
Marknaden är bra på vissa saker, men inte på helheten Det DN-artikeln så tydligt visar är att marknadstänket, med vinstjakt i olika enheter, leder till suboptimeringar som inte är till fördel för helheten. När järnvägen i Sverige skulle konkurrensutsättas var det utifrån tanken att det var ineffektivt med monopol och att konkurrens på operatörssidan skulle gynna både dessa företag och konsumenterna. Det man missade grovt var att järnvägen inte är som vilken affärsverksamhet som helst. Det är på ett fåtal linjer som beläggning och turtäthet kan ge rimliga ekonomiska överskott, medan det stora fördelen är att järnvägen faktiskt finns och kan användas i stora delar landet, både för gods- och persontrafik.
Just-in-time och annat har varit viktigast Den allmänna utvecklingen av konsumtionsmönstren och tidspress, just-in-time-lager och liknande byggde på korta ledtider och planerbarhet, något som i sin tur gjorde godstransporter på järnväg ointressanta för många företag. Istället blev lastbilstransporter och i vissa fall containertransporter via stora fartyg den viktigaste lösningen. Järnvägens otillgänglighet och krav på omlastningar gjorde att den tappade kunder på godssidan.
Politiken har lyssnat på lobbyister och tidsandan Att både borgerliga och socialdemokratiska regeringar har låtit detta fortgå handlar rimligen om att man lyssnat på företagens lobbyister och inte sett någon opinionsmässig fördel av att satsa på järnvägen. Järnvägen har sett som föråldrad och som en kollektivistisk lösning, som rimmat illa med den individuella tidsströmning som rått under lång tid. Bilen har stått för frihet och bussar har på flexibelt sätt kunnat fylla vissa transportbehov när bilen inte har fungerat. Det har inte funnits någon politisk ”uppsida” med att gynna järnvägen. Underhåll och osynliga installationer ska ju ”bara göras” och är inget som får rubriker i sociala medier annat ’än när de inte fungerar. Det är som med nykterhet. Det blir bara rubriker när alkoholen skapar problem, inte när alkoholismen förhindras. De osynliga åtgärderna förblir osynliga och blir sällan till opinionsmässiga fördelar.
En ny innebörd av ”uppskattning” Excelkalkylerna i finansdepartementet behöver kompletteras med en analys ur ett långsiktigt perspektiv. Vi behöver en långtidsminister som tar hand om avvägningen mellan de intressen som dagspolitiken inte hinner eller inte klarar att väga samman på ett klokt sätt. Och media behöver bli bättre på att förklara hur allt hänger samman. Att vi alla förlorar om vi inte tar hand om våra gemensamma resurser, vårdar dem, utvecklar och uppskattar det som ska uppskattas. Uppskattning borde förresten också tolkas som att tillföra nya skatteresurser till något som behöver detta. Dags att uppskatta järnvägen som den värdefulla resurs den är.
Häromdagen utsattes Donald Trump för ett attentat i direktsändning från ett kampanjtal han höll inför publik. Den tidigare talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kommenterade så här i en Fox News-intervju: ” Demokraterna har smutskastat Trump mer än någon annan någonsin. De försöker sätta honom i fängelse. Nu när de inser att han kommer att vinna försöker de ta livet av honom.” Gingrich lämnade representanthuset för 25 år sedan, men har fortfarande ett visst inflytande i partiet och på opinionen. Uttalandet illustrerar hur lätt det har blivit att formulera osanna politiska budskap och hur tydligt det har blivit att motståndare gradvis blir fiender i ett starkt polariserat USA.
Motståndare blir fiender, rättvisan blir svårare att uppnå USA-forskaren Oscar Winberg formulerar sig tydligt i en intervju (länk nedan) där han menar att det finns en stor risk att situationen eskalerar. Han menar också att risken för hämndaktioner ökar och när politiker som Gingrich spär på ryktena om vad motståndarna är ansvariga för blir situationen ännu mer polariserad. Det tycks på något sätt som att USA bär på sin egen undergång som demokrati. Dels detta att tävlande i det politiska racet mer och mer beskriver varandra som ideologiska och verkliga fiender, men också den olyckliga sammanblandningen av politisk makt och rättsskipningen. Rättvisan har på så sätt allt svårare att uppfattas som just rättvis, utan färgas starkt av politiska värderingar. Abortfrågan, synen på dödsstraff och liknande illustrerar detta.
Möjliggjorde Biden attentatet? Sympatierna för Trump lär ju öka nu när han utsatts för ett attentat. Det kommer sannolikt också spekulationer i att Biden-administrationen i någon form möjliggjorde attentatet, på ett liknande sätt som Trump-administrationen såg till att vakthållningen och polisen vid stormningen av Kapitoleum höll sig avvaktande när Trumps anhängare stormade byggnaden. På sig själv känner man ju andra.
Momentum för en antidemokratisk utveckling Svårigheten för Biden är ju nu att kampanja på ett korrekt sätt (om han trots allt kvarstår som demokraternas kandidat, vilket ju är osäkert). Det är en svår balansgång att respektera sin motståndare, samtidigt som denne motståndare på alla tänkbara sätt visar sitt förakt för sin opponent och för hela systemet. En tänkbar utveckling är att attentatet ger Trump ett extra momentum, där fler vill stödja honom och han känner ett stöd för att på allvar kringgå flera av de hörnstenar som brukar känneteckna en demokrati. Opinionen kommer att tolerera mer av totalitära åtgärder än om attentatet inte hade ägt rum. Bäva månde omvärlden.
Ukraina och Ryssland med Turkiet som en dark horse Ukraina har all anledning att vara oroliga om Trump skulle vinna. Samtidigt påverkar en Putin-vänlig Trump maktbalansen i hela Europa och det ställs på sin spets vad egentligen NATO har för uppgift om den inte handlar om att hålla den ryska aggressionen stången. Varken Macron, som ju bara med stor ansträngning klarade ett anständigt valresultat, eller Starmer, som kunde flytta in på 10 Downing Streeet enbart för att högern och ytterhögern splittrade väljarna i Storbritannien, kommer att kliva fram som en tydlig europeisk ledare inom NATO. Tvärtom, lär Erdogan ta mer plats och skapa en ny (o)balans i Europa, där Turkiet spelar både med och mot Putin, kanske påhejad av Orban och diverse nationalister i EU. Och i Sverige lär Åkesson inte få en enda fråga från media om hur han ser på utvecklingen och på att Ryssland och Putin sannolikt går segrande ur striden om Ukraina.
Mellanöstern och FN En Trump-vinst i november bäddar tyvärr också för fortsatt konflikt mellan Israel och dess grannar, vilket i sin tur sannolikt ger Iran motiv till att ingripa på ett tydligare sätt. Världen går mot mer konflikter, mer krig och fler förlorade människoliv. Och istället för att hantera de globala frågorna på ett gemensamt och långsiktigt hållbart sätt, kommer världens länder att blockera varandra i FN och värsta fall bidra till att FN egentligen inte kan fungera.
Varning för J D Vance Det finns ett antal frågetecken kring utvecklingen om Trump återkommer som president. Den vicepresident han utsett, J D Vance, tycks ju också vara en person med trumpliknande värderingar och kan ju mycket väl komma till makten de kommande åren. Vad som händer då är ju också mycket osäkert.
Pengarna, militären och vad händer om Trump förlorar? Hur reagerar de starka finansiella aktörerna om USA glider in i ett politiskt mörker? Och hur reagerar militären? USA:s president är förvisso högste befälhavare enligt konstitutionen, men kommer verkligen USA:s militärer att acceptera vad som helst? Och sist men inte minst, vad händer om Trump trots allt förlorar i november? Blir det då ett väpnat uppror från hans anhängares sida? Splittras landet i blåa och röda delstater? Ingen vet, men farligt är det.
Så har både Storbritannien och Frankrike haft val till sina parlament. Båda länderna har ett system med enmansvalkretsar, där vinnaren tar hem valkretsen. Ett bekymmer med detta system är att minoriteter har svårt att bli delaktiga i valet. Både på ett teoretiskt och ett konkret plan innebär detta system att många troligen avstår från att rösta eftersom ”deras” kandidat inte har någon rimlig chans att vinna.
Det tekniska och taktiska med enmansvalkretsar Det går att se fördelen med enmansvalkretsar. Den lokala förankringen blir tydlig. Lokalbefolkningen väljer den representant de kan ha träffat och fått ett gott intryck av. Men om man ogillar den representant som majoriteten vill ha är det svårt eller till och med bortkastat att lägga sin röst på någon annan person från ett annat parti. Så ur ett individuellt perspektiv och för att skapa legitimitet kring demokratiska val måste man nog hävda att det svenska systemet med listor och att alla röster räknas ändå är att föredra. Det franska systemet med två valomgångar har en del fördelar, eftersom den första omgången kan ses som en provomgång, då opinionen testas och folk får en indikation på hur alla andra röstar och på så sätt kan ändra sin röst till omgång två. Och det var väl det som till viss del hände i år eftersom Macrons parti gjorde en stark återhämtning i omgång två och Le Pens parti tappade stort.
De hängivna röstade på Farage Ser man till trender och tendenser är det ganska tydligt att både Tories och de skotska nationalisterna straffades i det brittiska valet. Missnöjet med ledarskapet var stort efter 14 år och att Brexit uppenbarligen inte gett de fördelar förespråkarna utlovat. Nigel Farage, som drev fram Brexit, förklarar misslyckandet med att Tories misskötte utträdet. Och folk ser uppenbarligen hans inställning som rimlig. En gissning är att systemet med enmansvalkretsar gjorde att det var den starka kärnan av välmotiverade Farage-anhängare som röstade på hans parti, väl medvetna om att en röst på Reform UK troligen skulle vara bortkastad i de flesta valkretsar. Ändå fick hans parti flera platser. Tänk då om britterna hade haft ett svenskt valsystem, då hade genomslaget sannolikt blivit monumentalt.
Le Pen har tvättat bort mycket av det gamla I Frankrike är det märkligt att Le Pen har lyckats tvätta bort antisemitismen, Rysslands-beroendet, nazismbakgrunden (som är ännu tydligare än Sverigedemokraternas) och annat som tidigare gjorde det omöjligt för vanligt folk att rösta på dem. Nu tycks Le Pen attrahera olika samhällsklasser, kanske också genom att den unge Bardella stått i rampljuset och signalerat ungdomlig förnyelse och sagt det publiken ville höra. Le Pen siktar nog på presidentposten 2027.
Högern splittrades, det var inte vänstern som vann För att återgå till Storbritannien är det tydligt att valsystemet gynnat Labour och att missnöjet med Tories splittrat högerväljare på Tories och Reform UK. Labour vann för att Tories schabblade bort sin position och inte lyckades genomföra en politik som gynnade de väljare som tidigare röstat på dem. Om Starmer som ny premiärminister ska lyckas behöver han troligen hitta politiska lösningar som en majoritet av britterna kan ställa sig bakom. Bekymret är att ekonomin är svag, manöverutrymmet är litet och att arvet efter decennier av övertro på Thatchers marknadslösningar har skapat en situation där det blir komplicerat att vända utvecklingen.
Förankring via medborgarråd? För det går inte att blunda för att det dessutom finns akuta och viktiga åtgärder att vidta för omställningen till ett fossilfritt och förnybart energisystem. Man behöver dessutom bromsa in överutnyttjandet av resurser och snabbt återställa mycket av det som de senaste decenniernas nonchalanta attityd till naturens och planetens gränser ställt till med. Det är en gigantisk pedagogisk utmaning att samtidigt åstadkomma en rättvis fördelning, ett skifte i tekniska lösningar och hitta en rimlig väg framåt som tar sikte på hållbarhet. Det är kanske dags för återkommande lokala medborgarråd för att få vanliga medborgare med på åtgärderna.
En öppning för en fjärde väg? I eftersnacket från det franska valet har det hetat att det blir svårt att bilda regering och att enas om en ekonomisk politik. Tre jämnstora block av vänster, mitten och höger har olika värderingar och olika lösningar. Det blir mycket intressant att se hur fransmännen ska hitta en väg framåt, särskilt som de gärna ser sig själva som en dominerande kraft i EU. Kanske kan valresultatet öppna upp för en fjärde väg, där de tre jämnstora blocken alla får jämka sina ståndpunkter för att skapa utrymme för lösningar som en majoritet av fransmännen kan acceptera.
Synliggör vanligt folk, minska centraliseringen, skapa tillhörighet Den fjärde vägen skulle kunna vara en tydlig hållbarhetsinriktad regering, där bönder, inklusive vinodlare, och andra små lokala verksamheter får en tydlig roll i återhämtningen och återställandet av det som måste fungera. Så att centraliseringen till Paris och stora aktörer får stå tillbaka. En slags konkret, hållbar, variant på det som de gula västarna symboliserade. Att synliggöra de människor som lätt hamnar i skymundan och bygga sammanhållning på riktigt.
Vi får se. Det enda vi vet är att just nu tog inte de antidemokratiska krafterna över ledningen i Storbritannien och Frankrike. Men de väntar på sin tur, gratulerade av Trump och stödda och uppmuntrade av Putin m.fl.
