(M), (V) och hållbarheten

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

En levande debatt är vi skyldiga Snowden

Framtiden står hela tiden och väger. Vart vi är på väg är hela tiden under omprövning. Ska vi agera försiktigt eller ska vi ta steg i någon oprövad riktning? Ska vi göra det vi alltid har gjort eller ska vi pröva en annan lösning? Olika principer ställs mot varandra. På senare tid har intressekonflikten mellan individens och kollektivets motsägelsefulla behov av frihet och säkerhet blivit ännu mycket mer tydlig.

Medborgare blir motborgare
En tydlig målkonflikt har synliggjorts i och med Edward Snowdens avslöjanden av den systematiska avlyssning och dokumentation som pågår internationellt. Staten inrättar skyddsmekanismer för att skaffa information som kan hota staten. Med den snabba utvecklingen på IT- och telekom-sidan möjliggörs informationsinsamling i en skala som tidigare var otänkbar. Staters hemliga system för att skydda medborgarna blir plötsligt verktyg som används mot medborgarna. Med blir mot.

Tystnad är inget bra förhållningssätt
I samma stund som Snowdens avslöjanden började spridas i media gick regeringsföreträdare i USA ut och fördömde Snowdens agerande. Man talade om landsförräderi och stränga straff. Så småningom visade det sig att Sverige deltar mycket aktivt i informationssamlandet inte minst genom att våra myndigheter övervakar det som sker på andra sidan Östersjön. Den svenska regeringen har på alla sätt försökt undvika debatt i frågan. Man talar principiellt om rikets säkerhet och att allt som skett är lagligt. Det visade sig så småningom att även USA spionerade på Tysklands politiska maktelit. Man övervakade Angela Merkel och visste precis vad hon sagt och skrivit.

New York Times och Dagens Nyheter
När de första överraskningseffekterna lagt sig börjar media i USA och här hemma att ta ställning för Snowden. New York Times anser nu att han gjort samhället en tjänst och på liknande sätt formulerar sig Dagens Nyheters Peter Wolodarski på ledarsidan häromdagen. (Länk till DN se nedan). I avvägningen mellan en stats skyddsbehov och individens rätt att slippa bli övervakad börjar nu röster höras för att se Snowdens insats i ett nytt ljus. Kanske var hans avslöjanden viktiga för ett öppet, demokratiskt samhälle.

Tredjepartsgranskning
Frågan är naturligtvis inte enkel. Ingen vill att terroristdåd som det i Norge häromåret eller de som näst intill dagligen äger rum i Irak och andra oroshärdar ska spridas. Säkerhet för befolkningen är viktigt, men om det demokratiska samhället upphör att styras enligt demokratiska principer får vi problem. Öppenhet och ett välorganiserat system av överordnad kontroll behövs för att säkerställa att övervakningssystemen inte missbrukas. Möjligen har vi en dellösning på nära håll. Ombudsmannasystemet skulle kunna utvecklas så att staten garanterar opartisk granskning av det som myndigheterna ägnar sig åt.

Frihet och säkerhet
Avvägningen mellan säkerhet och frihet är något vi hela tiden ägnar oss åt. I trafiken har vi skapat trafikregler för att minimera olyckor. Beteendet hos oss alla inordnas i ett gemensamt regelverk, som vi alla förväntas kunna. Så har vi också ett minskande antal dödsolyckor i trafiken. Vi inser att regelverket bidrar till allas vår säkerhet. På liknande sätt behöver vi utveckla en samsyn kring andra avvägningar, där vi som individer och som kollektiv upplever att inskränkningarna är rimliga i relation till den frihet vi uppskattar i samhället. Debatten måste fortsätta och så länge Snowden tvingas fly till Ryssland får vi inte upphöra att diskutera frihetens ramvillkor och säkerhetens pris.

Länktips DN-ledare 12 jan 2014: http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-edward-snowden-har-gjort-sitt-land-en-stor-tjanst/

Länkltips: Tidigare inlägg om Snowden: http://christerowe.se/2013/09/nr249-fran-forebild-till-uppgivenhet/
http://christerowe.se/2013/08/nr243-ideernas-kamp/

Näthat är mobbning

Nej, det duger inte, Piratpartiet. Den 12 december argumenterade partiledaren Anna Troberg för Piratpartiet för att åsikter på internet ska kunna förbli anonyma, eftersom människor annars inte kommer att våga agera visselblåsare. Av det skälet ansåg Troberg att tidningen Expressens publicering av namn på näthatare var felaktig.

Rätt att veta vem som förföljer
I SVT:s Debatt var det GP:s journalist Gert Gelotte som argumenterade för riktigheten i Expressens namngivning av näthatare, som nyligen påbörjats. Hans tydligaste argument är att de som utsätts för näthatet har rätt att veta vem det är som förföljer dem. På den motsatta sidan satt en företrädare för Sverigedemokraterna, som inte oväntat stödde Piratpartiets linje. Missnöjespartier får ju sin livsluft av att sympatisörer får uttrycka just sitt missnöje.

Mobbning
Det Piratpartiet missar är den avgörande skillnaden mellan näthat och att anonymt avslöja något missförhållande på sin arbetsplats. Näthatet är en form av anonym mobbning, som använder yttrandefriheten som svepskäl för att angripa personer, fenomen, grupper eller religioner på ett nedsättande sätt. Mobbningens utförare gömmer sig bakom anonymiteten och hävdar sin rätt att uttrycka sin åsikt. Men mobbning är inte att uttrycka en åsikt. Det är mobbning, även när den är maskerad bakom en anonym avsändaridentitet.

Värna den svagare
Näthatet riktas ibland mot enskilda individer som i Instagram-målet och tyvärr ofta mot politiker. Ibland tar det sig uttryck i svepande generaliseringar om grupper i samhället. Oavsett målgrupp måste näthatet ses som likvärdigt med mobbning. Då blir det också tydligare att det inte går att gömma sig bakom yttrandefriheten för att legitimera anonymiteten. Vi måste värna den svagares rätt i detta sammanhang.

Skilj på mobbare och offer – skilj på rätt och fel
Bara innehavet av ett skjutvapen ger inte en person rätt att använda vapnet hur som helst. Bara innehavet av en yttrandefrihet, som vi har här i landet, ger oss inte rätt att bruka eller missbruka denna frihet hur som helst. När Piratpartiet och deras påhejare likställer mobbare med mobbningsoffren missar de den avgörande poängen med att kunna skilja på rätt och fel.

För en gångs skull var Debatt-programmet sevärt.

Länk: http://www.svtplay.se/debatt

Staten, media och individens rätt

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av  framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom  dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

Fria media – via passivitet till informationsanarki?

Etermedia förändrades i Sverige för drygt 20 år sedan. Det fanns en känsla av frihet, oberoende och entreprenörskap under de första åren, inte minst när TV3 och senare TV4 etablerade sig på allvar. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avreglerade TV- och radiomonopolet. Nu skulle nya grepp, nya program och ett mer kundanpassat utbud täcka olika behov. Mångfalden var ett starkt argument. Olika tycker olika. Alla skulle hitta sina favoritprogram.

Media och reklamberoendet
Det var då. TV4 fick möjlighet att sända genom marknätet och samtidigt vara reklamfinansierad. Radiokanalerna fyllde sändningsfrekvenserna på FM-bandet. Detta var långt innan internet skulle bli den viktigaste distributionsvägen, långt före Spotify och långt före beslutet om att stänga ner FM-bandet.  De kommersiella radiokanalerna köpte upp varandra och utbudet likriktades. Ett fokus på storstäderna kunde också märkas. Så småningom förändrades även lyssningsbeteendet. Idag finns en handfull nätverk och kanaler kvar som sänder kommersiell radio, de flesta sänder lättare musik och morgonprogram. Situationen är liknande på TV-sidan med ett fåtal aktörer som sänder relativt likartade program.

Licensmedia står för mångfalden
Så vart tog mångfalden vägen? Vad blev det av den mångfaldens välsignelse som man 1993 trodde skulle förändra vår tillgång till information, kunskap och underhållning? Var finns de smala kulturprogrammen med dragspel från Hälsinglands skogar eller live sessions från New Orleans? Svaret är att det är licensmedia som värnar mångfalden i utbudet. Kolla in Kunskapskanalen en vanlig vardag. Och ta del av sidospåren i världsflödet. Lyssna på P2 och överraskas av okända pärlor. När media släpptes fria var det monopolmedia som växte och tog ansvar.

Kvalitet – kontinuitet och professionalism
Det är på tre plan som de kommersiella kanalerna går åt fel håll. Kvalitet, rättvisa och sanning. Sanningsexemplet är kanske värst, så det exemplet tar jag sist. Låt oss börja med kvalitet. Alla sportintresserade vet vilken skillnad det gör om direktsändningar och referat av sportevenemang görs av professionella, pålästa kommentatorer eller görs av personer som inte har så stor vana. SVT:s TV-sport-redaktion håller genomgående hög klass, troligen högst i landet, liksom Sport-radion. Kommentatorer och bisittare förklarar och vidgar skeendet på ett förträffligt sätt. De ser detaljer som ett otränat öga inte uppfattar. De kommersiella kanalerna klarar inte kvalitets-TV på samma nivå. Det illustreras också av att TV3, Kanal5, TV6 osv inte har nyhetsredaktioner, något som ju kräver professionella journalister och redaktörer. De kommersiella kanalerna kompromissar med kvaliteten och gör det för att man inte vill eller kan konkurrera med kvalitet som argument.

Rättvisan – att få se Ingemar Stenmark åka slalom en minut
När Viasat köper TV-rättigheterna för OS i Sotji i Ryssland tror man att man gör ett klipp. Man snor ett folkkärt evenemang framför näsan på markkanalerna och hoppas kunna sälja reklamtid och andra rättigheter så att OS-investeringen lönar sig. Det kanske de klarar. Ekonomiskt. Men de offrar rättvisan på köpet. Inte alla fastigheter har tillgång till satellit- eller kabelnät för TV3 etc. Folk utan parabol, utan bredband etc ställs utanför gemenskapen. Det är inte rättvist. (”Och vem har sagt att livet är rättvist???” – Jo, större evenemang som kan tänkas intressera en miljonpublik eller mer borde rimligen erbjudas alla på ett rimligt sätt. Det är en del av vår krympande gemensamma kultur att glädjas åt de olika landslagen i olika sporter och ta del av de folkkära lagens bedrifter. Alla är nu inte med i de gemensamma upplevelserna, så som annars kunde vara fallet. När Ingemar Stenmark åkte slalom stannade Sverige. Det kommer inte hända igen.)

Sanningen – TV3 släpper fram bluffprodukter på betald programtid
TV-mediet har fortfarande ett stort genomslag.Det som sänds på TV förväntas vara korrekt. ”Någon” förväntas ha kollat så att det som sägs och presenteras är sant. Få tror att information och reklam är bluff. Men TV3 bryr sig inte om sanningshalten i de erbjudanden som presenteras på köpt programtid. Häromdagen sändes ett cirka 5 minuters inslag om en produkt som hette ”Pest Reject”, marknadsförd av ett bolag som heter Best Direct. Produkten sägs eliminera möss, myror, spindlar och annan ohyra genom att sända ut elektromagnetiska vågor i ett rum upp till 200m2. Katter och hundar påstås inte påverkas, medan kaniner och marsvin inte ska utsättas för strålningen, hävdar företaget. Efter några enkla klick på Internet hittar jag uttalanden från en professor som säger att utrustningen omöjligt kan fungera, och skulle den fungera så vore den farligast för människor. CE-märkningen säkerställer att apparatens strålning inte är hälsovådlig. Den kan därför inte fungera, hävdar vetenskapen. Detta bondfångeri upplåter TV3 programtid för.

Passiviteten det värsta hotet
”Vem bryr sig?” ”Det gör väl inget. Låt dom köpa dåliga prylar om dom vill”, skulle invändningen kunna låta. Till det finns en väsentlig motargumentation. När våra informationskanaler översvämmas av felaktigheter och lögner får viktig information allt svårare att nå igenom. Människor tvekar inför ALL information och vet inte vad de ska tro, eftersom man ”inta kan lita på någon”. På sikt är detta förödande för tilltron till all information, från företag, från forskare och från samhället i övrigt. ”Dom säger ju olika hela tiden”. Passiviteten blir förändringens motkraft. Ett helt förödande tillstånd för den som hoppas att vi fortfarande kan vända utvecklingen i världen i rätt riktning.

Lösning eller för sent ?
Lösningen är inte enkel, men skulle kunna inkludera medborgarinflytande, transparens i verksamheterna eller tydliga kriterier för bedrivande av verksamhet i samhällsinformationssektorn. Ungefär som skolors tillstånd prövas, borde kvalitet och inriktning på mediaföretag granskas i förväg och i efterhand. Inte censur, men ett kulturpolitiskt ansvar borde kunna utkrävas av dem som vill sända radio och TV.
Eller så är allt försent. Tekniskt flyttas distributionen troligen av det mesta till Internet. Det kommer att bli uppenbart när FM-sändarna tystnar. Kanske är det vi ser ske nu bara början på ett totalt kaos och en total anarki i informationsflödet. När alla producerar och alla konsumerar.

Det är bara att hoppas att någon vill värna kvalitetsaspekterna och möjliggöra ett medialandskap som inte helt underställs de primitiva kommersiella drivkrafterna.

Nuet på bekostnad av då och sedan

De sociala medierna är nu-inriktade, kanske tydligast på Twitter och Instagram. Fokus är på vad vi gör nu, tänker nu, vem vi träffar nu och var vi är nu. LinkedIn handlar om vem vi har kontakt med och vad som diskuteras just nu i de grupper vi deltar. Youtube fångar upp aktuella rörliga bilder från publika medier och från privata kameraklipp. På Facebook syns vännernas statusuppdateringar som en bekräftelse på ett flöde av ett fragmentiserat, kanske bagatelliserat nu. Två perspektiv tycks ointressanta i dessa nya sammanhang: det historiska, vårt då, och insikten om att det finns ett sedan.

Virtuell soptipp
Hela internet är fyllt av gamla dokument, artiklar och länkar, som man kan fråga sig hur relevanta de är idag. Det handlar inte bara om hur våra konton på Facebook ska hanteras efter att vi slutgiltigt loggat ut från verkligheten, en fråga som f.ö. borde hanteras mer professionellt än den gör. På internet finns sökbara protokoll från mer än 10 år sedan tillbaka, webbsidor och bloggar där uppdateringen upphört, gamla projekt och diverse skräp, som rimligen inte längre är relevant. Som en virtuell soptipp med gamla tidsdokument utan rangordning. Fast digitalt ligger de naturligtvis och upptar plats på någon server.

Sju generationer + och –
Är det typiskt för vår tid, detta att vi lever så uppslukade av nuet att både dåtiden och framtiden blir ointressanta att förhålla sig till? Ursprungsbefolkningar som irokeserna i Nordamerika har som princip att grunda större beslut på respekt för tidigare och kommande släktled. Dagens ledare Oren Lyons (ett länktips nedan) talar om sju generationer bakåt och sju generationer framåt i tiden som en tidshorisont. När hörde vi någon i vår kulturkrets formulera sig så? Är det någon som på rak arm kan säga vad personerna sju generationer bakåt överhuvudtaget hette, gjorde  eller var de bodde?

Kolla
Kanske är det en av de viktiga pusselbitarna i vår tid att vi bryter fixeringen vid nuet. Vi kan ju börja med att bläddra i våra egna inlägg på sociala medier några år bakåt i tiden, titta i en dagbok eller almanacka och minnas vad vi tänkte och gjorde. Hur mycket av det vi då såg som eftersträvansvärt lyckades vi också genomföra? Eller var vi redan då uppslukade av nuet?

Länktips: http://pascalmsc.wordpress.com/tag/oren-lyons/

Vatten – finns det något mer väsentligt?

Det är mycket vatten nu. Vattenfilmfestivalen i Göteborg ”Voices from the Waters” i samarbete med systerfestivalen i Indien har precis avslutats. Stockholm är denna vecka värd för den 22:a World Water Week, där tre tusen delegater träffas för att utbyta erfarenheter och hitta samsyn kring vattenfrågorna. Vattentemat berör och engagerar. Bra. Länkar: se nedan. Världsvattenveckan ska jag återkomma till.

Flera format i Göteborg
Det görs mycket film som berör vattentillgång, fiske, utvecklings- och rättvisefrågor. Arrangörerna i Göteborg (Nätverkstan) hade dessutom ordnat ett antal speedföredrag och samtal som gav en fördjupad förståelse för delar av den problematik som omgärdar vattnet som vår viktigaste livgivande resurs. Själv fick jag fem minuter och 10 bilder för att berätta om Svensk Vattenallians.

Viktoriasjön – dubbelt så stor som Östersjön och saknar sjökort
Dokumentärfilmen har sina fördelar och sina begränsningar. När vi matats i decennier av hollywoodsk dramaturgi kräver dokumentären något annat av oss betraktare. Storyn är inte tillrättalagd. Livet är mycket mer som i verkligheten (även om dokumentärfilmaren också gör sina urval, väljer klippteknik etc). I Suzanne Nilssons och Bengt Löfgrens ”Deep trouble in lake Victoria” möter de svenska experterna på sjökortsmätning den afrikanska lokalbefolkningens vardagsbekymmer. I alltför små farkoster försöker ugandier och andra att försörja sig på fiske, medan svenskarna har en vision av farleder över Viktoriasjön, som skulle underlätta handel och utbyte mellan länderna. Svenskarnas teknikfixering kontrasterar mot ugandiernas överlevnadsbehov på en daglig nivå. Ett mätningsarbete som normalt skulle vara klart på en vecka tar fem veckor eller mer. Bränslet är slut… Att få möta Bengt Löfgren IRL vid filmens visning var extra värdefullt.

EU:s nya lagstiftning – som gäller nationellt
Eller samtalet om utfiskningen, EU, forskningen och politikers respektive allmänhetens ansvar. Om hur vissa arter glädjande nog tycks återhämta sig i Nordsjön och torsken i Norra ishavet tycks trivas som – just det – fisken i vattnet…. Och om hur EU:s nya regelverk innebär att de nationella politikerna måste följa forskarnas bedömning av fiskekvoter för att möjliggöra ett hållbart fiske (senast år 2019 – bra jobbat Isabella Lövin). Men också hur osynliga resurserna under havsytan är. Gränslösa. Allas och ingens. Och att bara 0,6 % av alla fiskevatten är skyddade, 99,4 % är tillgängliga för exploatering.

Tematiska helger – varför inte ?
Det finns många frågor som behöver belysas. Kanske skulle det vara bra om vi vande oss vid att en gång per månad, en helg, ägna oss åt något principiell fråga som gäller något mer än det dagliga strävandet. Nu var det vatten den här helgen som gick. Nog borde vi kunna hitta 10-12 frågor som kan belysas genom filmens, forskningens och det lyssnande samtalets metodik. Kanske konsten och medskapandet har en roll. Skolorna….

Skärpning
Vi måste våga tänka i nya former och nya sätt att lära oss att förstå varandra och naturen. Den natur vi tror att vi kan tygla, men som snarare kommer att betrakta människan som något oönskat, som det gäller att bli av med. Om vi inte skärper oss.

Länkar:
www.voicesfromthewaters.se
www.worldwaterweek.org
www.vattenallians.se

Miljöhot över och under radarn

Sveriges Radio rapporterar om en miljökatastrof som man tror kan drabba miljontals människor i Ukraina, Moldavien och länder vid Svarta Havet. (Länk till inslaget – se nedan). Det är helt uppenbart att metoden att dumpa sopor fortfarande finns kvar i många länder. Restprodukter lägger man på hög eller häller ut i havet, i en gammal gruva, i ett dagbrott etc. Så har människan gjort i alla tider. Skillnaden är att dagens sopor är livsfarliga.

Billigt sätt
Under Sovjet-tiden såg man säkert landet som en näst intill oändlig förvaringsyta. Storleken gjorde det bekvämt att snabbt och billigt göra sig av med oönskade restprodukter, sopor och överskott precis som de oönskade människorna hamnade i Gulag. Oönskade produkter sänktes i havet eller lagrades på land. Man provsprängde atomvapen över land och lät en felkalkylerad bevattningspolitik tömma ett helt innanhav (Aralsjön).

Quick fix
Samhället styrdes uppifrån och rapporteringen måste stämma med femårsplanen. Där det fanns möjlighet att ta genvägar gjordes det. Paradoxalt nog innebar femårsplanerna en  kortsiktighet i delbeslut som knappast var systemfädernas tanke. Maktfullkomlighet och irrationella, motsägelsefulla beslut blev legio. Det blev sannolikt en praxis att hitta tidseffektiva lösningar på svåra problem. Tungmetaller och kemikalier kunde dumpas i gamla dagbrott. Problemet löst.

Teckomatorp
Storskaligheten och det lättsinniga hanterandet av komplexa frågor gjorde antagligen att effekterna nu syns tydligast och i mest förödande skala just i de gamla sovjetstaterna. Men det finns all anledning att tänka tillbaka på Teckomatorp och vårt eget lands skandaler på liknande områden. Privata företag gjorde sig på ett enkelt sätt av med restprodukter. I Teckomatorp skedde det helt enkelt genom att gräva ner tunnor på fabriksområdet. Inte förrän allmänheten, delvis tack vare ett uppvaknande medialt intresse, slog larm agerade myndigheterna.

Vår livsmiljö fylls med främmande ämnen
Idag är det sannolikt inte illegal dumpning av sopor som är det stora problemet. Snarare är det de kommersiella produkterna, vars långsiktiga inverkan på ekosystemet inte är kartlagda, som utgör det stora hotet. Hundratusentals ämnen är i omlopp i EU. Reach-systemet fångar upp och synliggör de stora flödena och tvingar producenter och leverantörer att redovisa vad man sätter på marknaden. Men effekterna, särskilt på lång sikt, är bara kartlagda till en liten del. Särskilt den s.k. cocktail-effekten, dvs när ämnen blandas och får delvis nya egenskaper, är outforskad.

Större hot
Just nu är det Ukraina – där Tjernobyl står som ett evigt monument över mänsklighetens övertro på teknik och på sig själv – som hamnat i blickfånget. En kortsiktigt använd ”soptipp” riskerar att förgifta dricksvattnet för miljontals människor. Men vi får inte glömma det kontinuerliga kommersiella tillflöde av potentiellt skadliga ämnen som äger rum och som dessutom ingår i det vi kallar BNP och tillväxt.

Tystnaden
Det ingår i medias logik att fokusera på plötsliga hot. De långsamma hoten passar inte in i nyhetsflödet och kan inte illustreras på samma sätt. Låt oss inte tappa perspektivet på vad som egentligen sker och som är väsentligt. Kanske måste vi uppvärdera god journalistik innan papperstidningarna går i graven och grävande journalister inte längre har någon plats i nyhetsbruset.

Länktips:
Ljudfil från Sveriges Radio (2 min) om Ukraina-katastrofen här.

Nordiska ministerrådets hållbarhetsstrategi – för vem?

”Ett gott liv i ett hållbart Norden” publicerades den 12 juni 2013 av Nordiska Ministerrådet. En skrift på 36 layoutade sidor med förväntade rubriker som ”Ett nordiskt perspektiv på hållbar utveckling”, ”Utbildning, forskning och innovation” och ”Ett förändrat klimat”. Jag följer med intresse vad som händer på nordisk nivå eftersom jag  tror att de nordiska länderna har mycket att vinna på och bidra med genom att samverka mer. Därför var jag extra nyfiken på hur ministerrådet skulle formulera vår tids stora utmaningar och lösningar ur ett gemensamt nordiskt perspektiv. Utgångspunkter, ambitionsnivå, fokusering, nytänkande… det var med förväntan jag började läsa. (Länk se nedan).

Beteendeförändringar
Redan i inledningen börjar jag ana oråd. Brundtland 1987. Hm. Räcker det? Man har lagt till några ord om kulturens betydelse för hållbarheten, bra så. Men ansatsen kring hållbarheten kretsar kring den snart 30 år gamla Brundtland-texten. Illustrativt är hur man i det första kapitlet paketerar in behovet av beteendeförändringar:
” Möjligheten till ett rikt friluftsliv och tillgång till grönområden är viktiga ingredienser för mänskligt välbefinnande. Det ökar dessutom förståelsen för de insatser och beteendeförändringar som krävs för att utvecklingen ska bli mer hållbar.”
Jag får leta för att hitta mer text om livsstils- och beteendeförändringar – det som forskarna hävdar är ungefär halva lösningen på energi- och klimatfrågan.

Vi borde kanske…
Om sin egen verksamhet säger man, nästan lite överraskat, att det skulle faktiskt kunna göras något. Så här formuleras ambitionen för den egna organisationen:
” Även Nordiska ministerrådets och Nordiska ministerrådets sekretariats egen verksamhet och faciliteter ska vara hållbara. En möjlighet är att miljöcertifiera hela verksamheten. Detta skulle även kunna gälla Nordiska rådet och Nordiska kulturfonden.”
Hoppla. Yrvaket konstateras att vi borde kanske göra något. Vad sänder detta för signaler?

Kontrastlöst
Det som vid en läsning bekymrar allra mest är att hela talet om hållbarhet ur olika perspektiv aldrig kontrasteras mot något ohållbart. Ingenstans framställs något som fel eller nödvändigt att ersätta med något hållbart. Kontrasterna uteblir. Därmed blir hela skriften en utslätat, tillrättalagd, politiskt korrekt text, som inte är avsedd att förändra något. Det finns ingen dramatik, inget motsatsförhållande, inget erkännande att decennier av politik och verksamhet lett fel. Tvärtom är texten en illustrativt exempel på hur man kan beskriva ett önskvärt tillstånd utan att relatera det till det som ska elimineras. Jag hittar inget exempel på detta.

Mantrat
Hållbarheten lovordas upprepat som ett mantra. Så här heter det om strategin:
” Den övergripande målsättningen med strategin är att de nordiska länderna successivt ska utvecklas till mer hållbara välfärdssamhällen och att skapa positiva förändringar inom en överskådlig framtid. Fram till år 2025 ska betydande resultat inom de prioriterade områdena ha uppnåtts.”
Det låter ju fint, men när de goda idéerna aldrig får möta de mindre goda, när allt är ljust och vackert blir beskrivningen platt. Alla ska leva lyckliga i framtiden. Jaha. Det låter ju bra. Men var börjar omställningen, hur preciseras det ohållbara, vad av det nuvarande ohållbara systemets totalintegrerade ekonomi måste förändras för att en hållbar utveckling ska bli möjlig?

Sveket
Det kanske måste bli så här. När fem länder och några områden (Färöarna, Grönland och Åland) ska enas om en skrift. Den måste kanske bli urvattnad och livlös? Kompromissandets förbannelse? Eller tycker man att formuleringarna blev bra? Är man nöjd på Nordiska Ministerrådet? Tog Norden sitt globala ansvar för att leda världens länder i en hållbar riktning? Stakade man ut vägen med tydliga mål och åtgärder? Preciserade man nödvändiga förändringsmekanismer? Jag tycker inte det. Man sviker framtidens barn, man sviker utvecklingsländerna, man sviker i ett läge när man kunnat ta ett betydligt större ansvar.

Fyra frågor illustrerar andan i strategin
Vem är läsaren av strategin? För vem formuleras den? När bör-satserna staplas på varandra och självklarheter formuleras som nyheter blir hela skriften mer ett tidsdokument över politikens tillkortakommanden än något annat. Eller är jag orättvis? Så här står det om arbetslösheten, integrationen och den demografiska fördelningen:
” En av de viktigaste utmaningarna blir att verka för att en större del av den arbetsföra befolkningen deltar i arbetslivet. Det innebär bland annat att den invandrade befolkningen behöver integreras bättre i samhälls- och arbetslivet. Övergångstiden från skola till arbete behöver kortas ner och möjligheterna att förlänga arbetslivet behöver förbättras.”
Fler ska jobba, invandrare ska integreras, slöa ungdomar ska sättas i arbete och pensionärerna ska räkna med att jobba längre. Genom att undvika att sätta in dessa fyra frågor i ett sammanhang, väga deras betydelse mot varandra eller att värdera dem blir uppräkningen bara en ordkuliss.

Ljust istället för kontrastrikt
Kanske är det så här det blir. Nordens ledande politiker kommer från olika politiska partier. Man ska enas om skrivningar. Då blir det uddlöst och ointressant, utan problematisering och utan en vass analys. En ljus bild istället för en kontrastrik. En framgångsbild istället för en beskrivning av de uppförsbackar som väntar oss och hela mänskligheten.

Länk: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-725

Den förrädiska gilla-kulturen

Business going social
Allt fler experter och trendspanare ser hur de kommersiella krafterna fångar upp sociala nätverk, syns på Facebook, Twitter, Instagram osv. Konsumenterna ”gillar” olika företag, som därmed använder dessa individkontakter för att dels skapa samhörighet – we are family – dels marknadsföra mot individer med liknande värderingar och dels för att långsiktigt involvera de positiva konsumenterna i produktutveckling, vägval och strategier. Ett Youtube-klipp visar denna trend tydligt. (Se länk nedan).

Exkluderande
Som vanligt framställs trenden som exkluderande: om du inte hänger med är du snart ute. Företag måste förstå de sociala mediernas dynamik och drivkrafter. ”Ring oss så kan vi hjälpa dig att bli smart”. Jag kan inte låta bli att känna skepsis inför denna halleluja-stämning, att sociala medier är framtiden och den viktigaste komponenten för trendiga företags utveckling.

Förlorad självständighet
För det första: Vem tjänar och vem förlorar på att företagen knyter sin affärsmodell till sociala medier? Bidrar i själva verket inte detta till en vikande andel självständigt kritiska konsumenter som vågar ställa krav på företagens etiska profil? Vad händer när vi – kanske själva helt ovetandes – blir en del av företagens marknadsföring och strategi? Vill vi som konsumenter sugas in i företagens sfär och värdebas? Varför i så fall? Vilka motiv kan vi ha som konsumenter/medborgare för att ställa oss bakom ett företags utveckling? Vad är det vi godkänner när vi ”gillar” ett företag?

Flytande gränser
För det andra: Hur ska konsumenter kunna skilja på tips, information och reklam? När gränserna flyter och formen för informationen blir otydlig blir det ännu svårare att förstå vad som är vad. Risken är uppenbar att konsumenter passiviseras eller delas in i medvetna respektive omedvetna kategorier. Ska företagen in på allvar i sociala medier kräver det ett motsvarande aktiverande av kritiskt tänkande hos konsumenterna. Och frågan är om det finns förutsättningar för en mer aktiv konsumentroll när ”gilla”-kulturen spridits långt? Omvänt: är det som en reaktion på ”gilla”-kulturen som fröet till en mer aktiv konsumentrörelse kan finnas?

Finns det en main-stream-möjlighet?
Det finns embryon till bra konsumentrörelser på nätet: Dyrare mat nu, Medveten Konsumtion, Köttfri Måndag osv. Men kan dessa bli main stream? Kan konsumenterna vakna och börja ställa rätt typ av krav? Finns den möjligheten? Eller är det prisfokus – billigaste matkassen – som alltid får störst genomslag, oavsett vad matkassens produkter inneburit av belastning på människor, djur och natur?

Nyckelfrågan: Vad är OK?
Kanske är det just här som nyckelfrågan kan synliggöras i gränssnittet mellan det privata och det allmänna. Vad är OK att betala för en OK produkt? Ett lågt pris som våra barn eller någon annan får betala konsekvenserna av nu eller i framtiden – är det verkligen OK?

Mer risk än möjlighet
Det är ännu så länge ett fåtal företag som konsekvent förändrar sin affärsmodell i en hållbar riktning. Som vill utesluta en negativ miljöpåverkan när det gäller de egna produkternas framställning och användande. Som tar socialt ansvar för arbetsvillkor m.m. i sina egna led och i leverantörsledet. Som fasar ut skadliga ämnen, säkerställer kritiska faktorer och kommunicerar sin verksamhet transparent. Så länge majoriteten av företagen inte har förstått vad som krävs för att förändra näringslivet i grunden är tanken på en inkluderad hejarklack i form av ”gilla”-konsumenter mer en risk än en möjlighet.

Länktips: Business is social, Youtube-klipp på:
http://www.youtube.com/watch?v=ujlfePzD77E&sns=fb