Ekonomi, megaförändringar och generationsargumentet

Posted on 28 mars, 2014 by Christer Owe

Analyser kräver ofta ett litet steg tillbaka. Det är svårt att analysera det man befinner sig mitt uppe i. Det klassiska exemplet är guldfiskens världsbild. När vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi börja urskilja mönster som det inte gick att se när vi befann oss mitt i det.

Perioder
I en grupp som jag följer, där man diskuterar cirkulär ekonomi var det någon som hade hittat beskrivningen av de senaste decennierna som bestående av två ekonomiska perioder: Den gyllene perioden 1950 – 1979 och kreditperioden 1979 – 2008. Kanske föregicks dessa två perioder av en etableringsperiod, där börskraschen 1929 och USA:s tidiga insättningsgaranti 1934 blev två milstolpar i hur aktörerna genom trial-and-error lärde sig att hantera ekonomi i ett utvecklingsperspektiv.

Mellankrigstiden
Sedlar, skuldebrev, reverser, räntepapper, aktier, obligationer… ekonomerna och finansansvariga politiker formade det som växte fram ur den reala ekonomins handfasta värdebedömning. Tysklands inflation, Krügerkraschen, depressionen på 30-talet… handlaget var inte så professionellt, informationsflödet var slumpartat och världen var ännu inte uppkopplad. Atlantkabeln förändrade mycket, liksom radio och TV. Vid andra världskrigets slut kunde ekonomin ta fart.

Optimismen: Elvis, Beatles och ABBA
Så skedde en utveckling av ekonomin med både en real och en finansiell tillväxt. 50- , 60- och 70-talet präglades av en stor tilltro till framtiden, ny teknik och nya lösningar skulle göra livet bättre. Vad vi inte förstod var att datoriseringen som på allvar slog igenom på 80-talet skulle förändra ekonomin från ett verktyg till ett mål i sig.

Mot slutet av 1970-talet kom nästa stora skifte
När datoriseringen på allvar slog igenom och bokföringen plötsligt blev tillgänglig samtidigt på ett antal bildskärmar förändrades tillgängligheten och möjligheten att göra affärer mångfaldigades. Informationstillgängligheten ökade hastigheten i arbetet. Börsgolvet förlorade sin tidigare funktion av informationsnav. Femton eller tjugo år efter datoriseringens inträde kom nästa steg: internet. Vi kunde plötsligt kommunicera i realtid, skicka information och dela information sekundsnabbt oavsett var vi befann oss. Ytterligare femton år senare flyttade datorn in i telefonen. Börsrobotarna tog kommandot över våra pensioner.

Generationsproppen
Visst är det intressant att de banbrytande förändringarna tycks komma med cirka tjugo-trettio års mellanrum, i stort sett en megaförändring per generation. Kanske är det just generationsskiftet som är förklaringen. Trettio år är så lång tid det tar för en generation chefer att bytas ut. Trettio år är också historiskt den period det tar för en ny uppfinning att fullt ut ersätta en gammal lösning. Det har med avskrivningstakt, yrkeskunnande, praxis och utbildning att göra.

Den virtuella ekonomin är idag totalt dominerande över den reala. Hur ekonomin ska kopplas till de reala värdena igen är en öppen fråga. Särskilt som alla system är sammanlänkade i ett intrikat nät av skulder och tillgångar.

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Posted on 14 mars, 2014 by Christer Owe

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Vem ska man lita på i informationsflödet?

Posted on 12 mars, 2014 by Christer Owe

Sedan lång tid har olika fristående organisationer, även kallade NGO:er, haft en ledande roll när det gäller att bedöma nivån på och omfattningen av företagens hållbarhetsarbete. Oberoendet har varit en garant för opartiskheten. Bakgrunden är att det var miljöorganisationer som ringde i larmklockorna när föroreningarna från industrin började bli uppenbart skadliga. Stegvis bytte miljöorganisationerna fot och började istället att hjälpa näringslivet att hitta framkomliga vägar.

Bra med olika system – eller ?
Miljömärkningar som Bra Miljöval och Fair Trade-märkningen ger företag möjlighet att visa hur de tar ansvar. WWF, Världsnaturfonden, lanserade för några år sedan sin ”Climate Solver”-lista på företag som erbjuder tekniska lösningar, som bidrar till att minska hotet från klimatförändringarna. Sedan 1995 har Göteborg Stad m.fl. ett miljödiplom, som hjälper företagen att både arbeta med miljöfrågorna och att synliggöra detsamma. En uppsjö av märkningar för byggbranschen har etablerats, där de stora svenska byggbolagen för säkerhets skull valt olika system, möjligen för att slippa bli jämförda med varandra. (Länktips se nedan). Tidningar som Miljöaktuellt rankar de bästa kommunerna och de ”miljömäktigaste” i landet. Informationsöverskottet börjar bli uppenbart.

En undersökning i Nordamerika
I Nordamerika har en artikel fått uppmärksamhet, som redovisar en undersökning där 700 utvalda personer fick ange på en femgradig skala vilket förtroende de har för olika aktörer. (Länk till artikeln se nedan). Det intressanta är att NGO:erna tycks tappa i förtroende till andra aktörer. Ur förtroendeaspekt ligger, enligt artikeln, Dow Jones Sustainability Index god tvåa efter Carbon Disclosure Project. Totalt sett visar undersökningen att om förtroendet för NGO:er jämfört med ”Rating and ranking organisations” år 2010 var mycket högre ligger dessa kategorier 2013 jämsides. Förtroendet för investerare är nästan dubbelt så stor som för journalister.

Vem kan man lita på?
Undersökningen kantas av mängder med frågetecken och gäller primärt de nordamerikanska förhållandena. Men grundfrågan är intressant när informations(över)flödet drabbar oss och beslut ska fattas. Vem ska man lita på? Vilka indikatorer, rankingar eller andra kriterier är det egentligen som ska vägleda investeringsbeslut eller beslut om företagsköp, aktieköp, konsumtion etc?

Green-washing borde bannlysas
Bland det mest allvarliga är naturligtvis vissa företags förmåga att skönmåla verkligheten, green-washing, brukar det kallas. Man framställer sig som bättre än man är. Det kan vara när ett varumärke skadats av dålig publicitet eller när den allmänna opinionen kräver ett ansvarstagande från företagen. Då kan det vara en lockande lösning att kasta fram några goda exempel på hur bra man arbetar med hållbarheten. På sikt skadar green-washing företaget, eftersom sanningen tenderar att komma fram. Det den också bidrar till är att skapa en allmän osäkerhet om vilken information man egentligen kan lita på.

Utbildning
Botemedlet är framför allt kunskap genom utbildning. I det perspektivet är det roligt att konstatera att t.ex. Handelshögskolan i Göteborg nu arbetar för att systematiskt få in hållbarhetsperspektivet i all utbildning. De blivande ekonomerna, juristerna och företagsledarna ska ha en förståelse för de frågor som de har att hantera när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Länktips: Artikel om vem man kan lita på: här .

SGBC listar fyra certifieringssystem för grönt byggande. http://www.sgbc.se/certifieringssystem Till detta kommer bl.a. Svanenmärkta hus .

Det optimala samhället

Posted on 11 mars, 2014 by Christer Owe

SVT har sänt en serie intervjuer med partiledarna de senaste veckorna. ”Nyfiken på…” har de hetat, där en psykolog, Paul Perris, intervjuat partiledarna om deras bakgrund, värderingar och händelser i livet, som påverkat dem och gjort att de tagit uppdraget som partiledare. Ett omdebatterat grepp, som ändå haft ett stort värde i att två statsvetare mot slutet av varje program kommenterat och synliggjort detaljer, som vi andra kanske inte tänker på.

Det optimala samhället
Det som slog mig i efterhand var att det hade varit värdefullt för att förstå varje partis ideologi och vision, om partiföreträdarna hade fått beskriva en situation, där deras parti fått möjlighet att optimalt påverka samhällsutvecklingen – hur hade deras framtidssamhälle sett ut? Det kunde ha varit intressant att se hur värderingarna skulle ha kunnat få genomslag i en konsekvent genomförd politik. Nu missade man den chansen.

Personligt välstånd eller globalt
Andra följdfrågor missade psykologen, eftersom han mest var intresserad av människan bakom politiken. Jag minns exempelvis hur Göran Hägglund ansåg att man kunde visa upp de människor på cirkus, som inte drivs av en strävan att berika sig materiellt. Där hade ju en intressant följdfråga kunnat vara hur han tycker att avvägningen ska ske mellan att optimera det personliga välståndet och det globala, särskilt med hänsyn till de utmaningar vi står inför i form av minskande resurser, ökande utsläpp etc.

Avvägningarna
Överhuvudtaget saknade jag avvägningsfrågor, de som alla politiker ägnar sig åt och som blir de tydliga tecken på hur värderingarna tar sig uttryck i verkligheten. Vilka avvägningar mellan individens frihet och de gemensamma lösningarna är optimala, t.ex.? Men intervjuaren var som sagt mest intresserad av människan, inte av politiken, vilket kanske var synd.

Känslorna
En annan sak som hade kunnat belysa värderingarna var om intervjuaren hade frågat vad som gör partiledaren mest arg. Vad upprör hen mest? Då hade TV-mediet fungerat bra, när känslorna blir synliggjorda. Det hade också blivit en illustration till vilka orättvisor eller missförhållanden som partierna ser som mest angelägna att åtgärda.

Men man kan inte få allt.

Näringslivet kan ta ansvar

Posted on 9 februari, 2014 by Christer Owe

Den 7 februari skrev Eva-Lotta Hulthén i GP apropå OS-invigningen att alla människor, idrottare eller ej, har ett ansvar för i vilka sammanhang de väljer att delta och de väljer att agera eller inte agera. Hennes artikel pekar framåt mot en intressant förändring i idrottens ställning relativt det politiska fältet. Näringslivet, som backar upp den olympiska rörelsen, vill surfa på en goodwill-våg och ett starkt varumärke som OS utgör när de går in som sponsorer för världens största globala evenemang.

Hänsynslösheten bakom PR-fasaden
Mänskliga rättigheter åsidosätts å det grövsta när OS arrangeras i länder som Kina (2008) och Ryssland (2014). Tusentals arbetare uppges ha lurats på sina innestående löner, rapporteras det t.ex. från Sochi. Bekymret för sponsorerna blir att företagens tydliga policies kring CSR-perspektivet kolliderar med den verklighet som tydligt framträder i kölvattnet på arrangörsländernas agerande för att åstadkomma de stora PR-motiverade evenemangen. Både i Peking och i Sochi har folk tvingats lämna hus och hem, arbetare utnyttjats och korruptionen tydligtvis varit omfattande.

Kraven börjar formuleras
Intressant nog använder organisationen Swedwatch (länk nedan) denna motsättning mellan bilden av idrotten som en global fredsfrämjande rörelse och förverkligandets krassa verklighet. Swedwatch, skriver Hulthén, har ställt tydliga frågor till de svenska företag som sponsrar SOK, Sveriges olympiska kommitté. Företagen ställer krav på SOK och IOK att vara tydligare gentemot arrangörsländer. Det är smart, skriver Hultén, och nu formuleras kraven:
Komplettera OS-stadgan med en MR-policy, ställ krav på leverantörer, sätt upp uppföljningsbara mål för ökad respekt för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Insikten i näringslivet
När näringslivet agerar tydligt politiskt blir det svårare för politiker att gömma sig bakom svepande formuleringar och låtsas-åtaganden. Ekonomin – gilla det eller ej – är motorn bakom världens utveckling och när räntor, lånemöjligheter och affärsuppgörelser går i fel riktning blir varje lands regering nervös. Money talks. Och när de företag går i bräschen, som är beroende av en allmänt positiv attityd från sina kunder och sin hemmamarknad, tvingas företagen välja sida. Ingen vill förknippas med oegentligheter, det skadar snabbt varumärket och förtroendet. För att locka framtida arbetskraft och för att behålla sina kunder är fler och fler företag införstådda med att deras framtid är starkt förknippad med hur de agerar ur ett ansvarstagande perspektiv.

OS har ett enormt genomslag
Här ligger kanske en del av möjligheten för att vända utvecklingen. Opinionsbildning kopplad till moral och etik som når ut till stora grupper i samhället kan bli den viktiga komponent som lägger grunden för företagens agerande. I ren självbevarelsedrift tvingas de välja väg. Antingen bidrar företaget till sina ägares krav på vinst, eller så väljer man att dessutom bidra till ett bättre samhälle. Symbolhändelser och evenemang som OS, med sina enorma mediala genomslag, ställer hela frågan på sin spets.

Synkroniserad opinionsbildning
Emma Gren Tregaros regnbågsfärgade naglar under friidrotts-VM i Moskva var en diskret men tydlig signal om att många aktiva bryr sig om mänskliga rättigheter, även om den ryska stravhoppsstjärnan Jelena Isinbajeva avfärdade Emmas markering med att ”vi har inte de problemen hos oss”. Kanske kan duktiga aktiva, före detta aktiva och olika idrottsförbund vara pådrivande i opinionsbildningen samtidigt som sponsorföretag och andra organisationer ser sin roll i helheten. Då kan SOK och IOK, aningen otippat, plötsligt tvingas lyssna på andra argument än de man fram till nu brytt sig om. Det är så mycket pengar på spel för IOK så om opinionsarbetet går i rätt riktning kommer de tvingas att förändra sina policies och leva upp till dem. Eftersom hela jippot bygger på att det finns en publik som vill ta del av tävlingarna och som ser OS som det finaste en idrottare kan få uppleva och delta i.

Är marknaden god?
Om eller när marknadens logik tvingar en odemokratisk organisation som IOK att tänka om, så finns det ändå hopp för världen, hur märkligt det än kan tyckas.

Länktips: GP-artikel av Eva-Lotta Hulthén här

www.swedwatch.org

Fel arbetskraft – fel frågor

Posted on 2 februari, 2014 by Christer Owe

– ”Vi befinner oss i en värld där vi 2020 kommer ha mellan 25 och 30 miljoner för få välutbildade människor i västvärlden samtidigt som vi kommer ha ett överskott på 75 miljoner människor som har för låg kompetens”, sa Geoff Glover, HR-chef vid Volvo Personvagnar, när han för mer än ett år sedan pekade på de stora gap vi i västvärlden närmar oss både när det gäller utbildning och försörjning. (Se länk längst ner).

20% med stängd dörr
Sedan dess har en alarmerande PISA-undersökning satt fingret på kunskapsluckorna och färdighetsbristerna hos dagens unga. Om det är 20 procent av de som lämnar nionde klass med brister i grundläggande läsförståelse är dörren stängd för dem för fortsatt utbildning. Hur ser försörjningen och arbetsmarknaden ut för dessa 20 procent?

Vems uppgift?
Det är flera samband som behöver synliggöras: mellan samhällsutveckling, personlig utveckling, privatekonomi och välfärd, men också att det är varje individ och varje organisation som har ansvar för sig själv och för helheten. Vem är det som ska synliggöra dessa samband? Och betald av vem?

Ännu värre idag?
Ur ett konspiratoriskt perspektiv skulle ingen kunna komma på ett smartare sätt att förlama samhällsutvecklingen än att se till att skolundervisningen upphör att fungera. Med en icke fungerande skola, med demotiverade elever, med underbetalda och överbelastade lärare och en alltmer komplex verklighet att lotsa eleverna igenom har vi alla destruktiva komponenter på plats. PISA-undersökningen byggde dessutom på mätningar gjorda 2009. De senaste fem åren har mängder av produkter och tjänster dessutom tillkommit och blivit ännu mer dominerande i unga människors liv. Smarta telefoner och en mängd sociala fora har blivit vardag och rutin med en mängd olika distraherande aktiviteter i form av ständigt närvarande internetbaserade tjänster och underhållning. Risken är att en ny mätning idag skulle ge ett ännu mer alarmerande resultat.

Valet: Politik och näringsliv
Vi har alla ett val. Ingenting är förutbestämt. Vi kan välja att ge våra barn en bättre start i livet, vi kan arbeta för ett samhälle, där det finns utrymme för varje individ och där respekten för olikheter ständigt finns närvarande. Inte minst ett valår som 2014 kan vi välja att ge de partier och personer vårt förtroende, som vi upplever har de bästa lösningarna för framtidens utmaningar. Men vi måste samtidigt inse att politiken bara bestämmer över en del av samhällsutvecklingen. Näringslivet ger oss anställningar, löner och produktivitet som genererar de vinster vi har att fördela. De producerar även de produkter som vi som konsumenter godkänner. I vår roll som konsumenter styr vi därmed vad företagen producerar och på vilka villkor. Vi har alla ett val.

Vi kan välja att engagera oss
Vi har också ett val att engagera oss – eller inte. Civilsamhället, fristående organisationer, föreningslivet… det finns mängder av verksamheter att engagera sig i vid sidan politik och företagande. Även här har vi ett val. Vi kan se till att de föreningar och initiativ som bidrar till ett bättre samhälle och ett bättre liv för människor också får stöd. Och inte bara för oss själva. Ibland kan det räcka med att måla naglarna i olika färg, för att markera en ståndpunkt mot övergrepp från makthavare.

Gäller demokrati bara ibland?
Demokratin är satt under tryck. Egypten valde Brödraskapet och president Mursi och han tvingades bort. Den folkvalde, ryskvänlige, president Janukowski i Ukraina och den folkvalda premiärministern i Thailand, Yingluck Shinawatra, pressas hårt av demonstrationer. Gäller demokrati bara i vissa situationer? Det är en komplicerad balansgång för FN-systemet och för de västliga demokratierna att förhålla sig till folkliga uppror. Misstaget flera av ledarna i länder med uppror tycks göra är att de tror att demokrati innebär majoritetens diktatur. Att 51% av rösterna legitimerar åtgärder som de övriga 49%:en får finna sig i. ”Är man stark, måste man vara snäll”, sa Pippi.

Putin putsar på ytan
Det som stör bilden i flera länder är självfallet den korruption och den orättvisa rättsskipning som vissa regeringar ägnar sig åt. Men här gäller det att inte slå undan benen för verklig demokratisk utveckling. När tillfälliga opinioner sätter sig över de demokratiska valen får länder problem. Liksom i Egypten ligger det nära till hands att militären formellt tar över makten. Ett problem är när politiker styr de rättsliga processerna. President Putin putsade lite på ytan inför OS i Sotji och släppte Pussy Riot och de trettio Greenpeace-aktivisterna. Men OS går inte i Eritrea, så David Issac lär sitta kvar i sitt fängelse.

Behovet av sanningssägare
Edward Snowdens avslöjanden om NSA:s storskaliga avlyssning och dessförinnan de oegentligheter som både Wikileaks och Chelsea Manning avslöjat är viktiga signaler för att hålla våra västliga demokratier på rätt kurs. Västliga medier börjar nu tala om amnesti för Snowden. Och de som läst förundersökningen kring Julian Assange inser att han betett sig svinaktigt, men knappast brottsligt. Inlåsningen på Equadors ambassad passar säkert utmärkt för vissa makthavare som gärna ser att visselblåsare som Wikileaks tystas. Våra egna grävande journalister har också hamnat fel, men mer genom att de faller på eget grepp. Mer och mer tyder t.ex. på att program som Uppdrag Granskning motverkar sitt syfte.

Bra TV viktigare än ett bra samhälle?
Redaktionen visste mycket väl vad Kakoo var för något. Ändå reste man ner och låtsades leta efter ett café när man ”avslöjade” Bertil Rignäs felaktiga klädkvitto från Cannes-resan. Dramaturgin i programmet blev viktigare än sakfrågorna, proportionerna orimliga. Alla kan göra fel, men det passade inte in i programmets huvudbudskap om oegentligheter. Det är trist med dessa Jante-kopplade anspelningar på en överhet som skor sig på vanligt folks skattepengar. Det blir kanske bra TV, men det blir definitivt inte ett bättre samhälle eller en bättre samhällsdebatt av att blåsa upp bagateller till systemnivå. Granskning är bra, men tydligen behöver även granskningen granskas.

Icke-beslut och fel beslut – viktiga att granska
Det Uppdrag Granskning borde fokusera på är de systemval ”någon” har gjort, och som har försatt oss och kommande generationer i en tvångssituation. Hur ska vi klara konkurrensen med andra länder, när vår egen arbetskraft har fel, eller otillräcklig, utbildning? Och hur ska vi klara de ekonomiska och sociala påfrestningar dessa problem leder till? Och hur ska vi som rik nation hitta rätt metod för att fasa ut alla farliga ämnen i miljön? Det vimlar av stora frågor att belysa, där ickebeslut och fel beslut har försatt oss alla i en farlig situation.

Länktips, artikel från 2012: http://www.idg.se/2.1085/1.457514

(M), (V) och hållbarheten

Posted on 27 januari, 2014 by Christer Owe

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

En levande debatt är vi skyldiga Snowden

Posted on 14 januari, 2014 by Christer Owe

Framtiden står hela tiden och väger. Vart vi är på väg är hela tiden under omprövning. Ska vi agera försiktigt eller ska vi ta steg i någon oprövad riktning? Ska vi göra det vi alltid har gjort eller ska vi pröva en annan lösning? Olika principer ställs mot varandra. På senare tid har intressekonflikten mellan individens och kollektivets motsägelsefulla behov av frihet och säkerhet blivit ännu mycket mer tydlig.

Medborgare blir motborgare
En tydlig målkonflikt har synliggjorts i och med Edward Snowdens avslöjanden av den systematiska avlyssning och dokumentation som pågår internationellt. Staten inrättar skyddsmekanismer för att skaffa information som kan hota staten. Med den snabba utvecklingen på IT- och telekom-sidan möjliggörs informationsinsamling i en skala som tidigare var otänkbar. Staters hemliga system för att skydda medborgarna blir plötsligt verktyg som används mot medborgarna. Med blir mot.

Tystnad är inget bra förhållningssätt
I samma stund som Snowdens avslöjanden började spridas i media gick regeringsföreträdare i USA ut och fördömde Snowdens agerande. Man talade om landsförräderi och stränga straff. Så småningom visade det sig att Sverige deltar mycket aktivt i informationssamlandet inte minst genom att våra myndigheter övervakar det som sker på andra sidan Östersjön. Den svenska regeringen har på alla sätt försökt undvika debatt i frågan. Man talar principiellt om rikets säkerhet och att allt som skett är lagligt. Det visade sig så småningom att även USA spionerade på Tysklands politiska maktelit. Man övervakade Angela Merkel och visste precis vad hon sagt och skrivit.

New York Times och Dagens Nyheter
När de första överraskningseffekterna lagt sig börjar media i USA och här hemma att ta ställning för Snowden. New York Times anser nu att han gjort samhället en tjänst och på liknande sätt formulerar sig Dagens Nyheters Peter Wolodarski på ledarsidan häromdagen. (Länk till DN se nedan). I avvägningen mellan en stats skyddsbehov och individens rätt att slippa bli övervakad börjar nu röster höras för att se Snowdens insats i ett nytt ljus. Kanske var hans avslöjanden viktiga för ett öppet, demokratiskt samhälle.

Tredjepartsgranskning
Frågan är naturligtvis inte enkel. Ingen vill att terroristdåd som det i Norge häromåret eller de som näst intill dagligen äger rum i Irak och andra oroshärdar ska spridas. Säkerhet för befolkningen är viktigt, men om det demokratiska samhället upphör att styras enligt demokratiska principer får vi problem. Öppenhet och ett välorganiserat system av överordnad kontroll behövs för att säkerställa att övervakningssystemen inte missbrukas. Möjligen har vi en dellösning på nära håll. Ombudsmannasystemet skulle kunna utvecklas så att staten garanterar opartisk granskning av det som myndigheterna ägnar sig åt.

Frihet och säkerhet
Avvägningen mellan säkerhet och frihet är något vi hela tiden ägnar oss åt. I trafiken har vi skapat trafikregler för att minimera olyckor. Beteendet hos oss alla inordnas i ett gemensamt regelverk, som vi alla förväntas kunna. Så har vi också ett minskande antal dödsolyckor i trafiken. Vi inser att regelverket bidrar till allas vår säkerhet. På liknande sätt behöver vi utveckla en samsyn kring andra avvägningar, där vi som individer och som kollektiv upplever att inskränkningarna är rimliga i relation till den frihet vi uppskattar i samhället. Debatten måste fortsätta och så länge Snowden tvingas fly till Ryssland får vi inte upphöra att diskutera frihetens ramvillkor och säkerhetens pris.

Länktips DN-ledare 12 jan 2014: http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-edward-snowden-har-gjort-sitt-land-en-stor-tjanst/

Länkltips: Tidigare inlägg om Snowden: http://christerowe.se/2013/09/nr249-fran-forebild-till-uppgivenhet/
http://christerowe.se/2013/08/nr243-ideernas-kamp/

Näthat är mobbning

Posted on 13 december, 2013 by Christer Owe

Nej, det duger inte, Piratpartiet. Den 12 december argumenterade partiledaren Anna Troberg för Piratpartiet för att åsikter på internet ska kunna förbli anonyma, eftersom människor annars inte kommer att våga agera visselblåsare. Av det skälet ansåg Troberg att tidningen Expressens publicering av namn på näthatare var felaktig.

Rätt att veta vem som förföljer
I SVT:s Debatt var det GP:s journalist Gert Gelotte som argumenterade för riktigheten i Expressens namngivning av näthatare, som nyligen påbörjats. Hans tydligaste argument är att de som utsätts för näthatet har rätt att veta vem det är som förföljer dem. På den motsatta sidan satt en företrädare för Sverigedemokraterna, som inte oväntat stödde Piratpartiets linje. Missnöjespartier får ju sin livsluft av att sympatisörer får uttrycka just sitt missnöje.

Mobbning
Det Piratpartiet missar är den avgörande skillnaden mellan näthat och att anonymt avslöja något missförhållande på sin arbetsplats. Näthatet är en form av anonym mobbning, som använder yttrandefriheten som svepskäl för att angripa personer, fenomen, grupper eller religioner på ett nedsättande sätt. Mobbningens utförare gömmer sig bakom anonymiteten och hävdar sin rätt att uttrycka sin åsikt. Men mobbning är inte att uttrycka en åsikt. Det är mobbning, även när den är maskerad bakom en anonym avsändaridentitet.

Värna den svagare
Näthatet riktas ibland mot enskilda individer som i Instagram-målet och tyvärr ofta mot politiker. Ibland tar det sig uttryck i svepande generaliseringar om grupper i samhället. Oavsett målgrupp måste näthatet ses som likvärdigt med mobbning. Då blir det också tydligare att det inte går att gömma sig bakom yttrandefriheten för att legitimera anonymiteten. Vi måste värna den svagares rätt i detta sammanhang.

Skilj på mobbare och offer – skilj på rätt och fel
Bara innehavet av ett skjutvapen ger inte en person rätt att använda vapnet hur som helst. Bara innehavet av en yttrandefrihet, som vi har här i landet, ger oss inte rätt att bruka eller missbruka denna frihet hur som helst. När Piratpartiet och deras påhejare likställer mobbare med mobbningsoffren missar de den avgörande poängen med att kunna skilja på rätt och fel.

För en gångs skull var Debatt-programmet sevärt.

Länk: http://www.svtplay.se/debatt

Staten, media och individens rätt

Posted on 6 december, 2013 by Christer Owe

SVT visade den 5 december 2013 två program som illustrerar flera saker. Det ena handlade om Alice Babs. Hur förvaltarskapet, kommunen och lagstiftningen i praktiken kan omyndigförklara och näst intill godtyckligt behandla individen. Så framställdes det. Det märkliga var att inga släktingar fick komma till tals i programmet. Återkommer till det. Det andra programmet heter Plus och de tog upp Arbetsförmedlingens generösa erbjudande om flyttbidrag, som på grund av regelverk, upphandling och stelbenthet ledde till orimliga konsekvenser.

Myndigheten omyndigförklarar
Om vi börjar med förvaltarskapet, så har kommunen möjlighet att utse inte bara en god man utan även en förvaltare, som tar alla beslut rörande den enskilde (huvudmannen). Konsekvensen kan bli att huvudmannen i praktiken omyndigförklaras och inte längre har rådighet över sitt eget liv. Intentionen må vara god, men systemet måste rimligen hanteras med varsamhet och lyhördhet. Det är oetiskt att myndigheten totalt åsidosätter de mänskliga rättigheterna. Vi har ändå inte Gulag i Sverige. Ännu.

Bra TV
Programmet intervjuade inga släktingar, vilket förbryllar. Måste inte de närmast berörda ha en åsikt om huvudmannen (i programmets fall Alice Babs)? Och i så fall varför redovisades inte släktingarnas åsikter? Är det släkten som vill omyndigförklara huvudmannen och i så fall varför? Ett antal frågor uppstod och blev aldrig besvarade. Medias logik handlar ju tyvärr inte om ”sanningen” utan om att göra bra TV. Genom att vinkla vännernas upprördhet och kamp för att få hålla kontakt med sin vän Alice blev programmet lagom omskakande. Programmakarna blev säkert nöjda.

Varför inte en heltäckande bild?
Det ena bekymret är således vinklingen. Att det vi får ta del av inte är heltäckande. Hur sann bild får vi egentligen av public-service-TV? Vilka delsanningar döljer man nästa gång? Det kan vara viktigt att tänka på nästa gång mediadrevet går igång. Vad är det man förtiger?

Individens rätt
Det andra bekymret är relationen mellan individens rättigheter och myndigheternas förvaltarskap. Är det system vi har i Sverige (som vi tydligtvis är ensamma om i Norden) verkligen optimalt för att värna den personliga integriteten och samtidigt skydda den försvarslösa individen från sina egna felaktiga handlingar? Hur kan detta bäst balanseras? Kanske är det på tiden att vi sneglar på den norska modellen med en typ av framtidskontrakt där den enskilde i förväg får ”testamentera” sin vilja om hur hen vill ha omsorg och annat ordnat när de mentala och/eller fysiska resurserna inte längre är tillräckliga. Så skulle jag själv vilja göra. Förklara hur jag vill ha det, vem jag vill umgås med och vad som är viktigt för mig på ålderns höst och när förmågorna sviktar.

Regelverken blir lätt hinder
Arbetsförmedlingens oförmåga att kvalitetssäkra sina flyttbidrag illustrerar också hur våra myndigheter – oklart varför – inte lyckas kombinera regelverk med sunt förnuft. I korthet handlade inslaget i Plus om att Arbetsförmedlingen erbjöd flyttbidrag upp till 20.000 kr och ”skulle det bli dyrare, så blir det det inte mycket dyrare” som man sa till familjen som det gällde. Så småningom dök det upp en faktura på nästan 16.000 kronor, vilket motiverades av att hela flytten kostat nästan 36.000 kronor. Förklaringen låg i upphandlingen och i att staten satt ett tak på 20.000 kronor för flyttbidraget.

Det är enkelt att göra rätt – varför inte göra det då ?
Tack vare att Plus engagerade sig i fallet dök det så småningom upp ett papper till den drabbade familjen, där de slapp betala de 16.000 kronorna. Men hur kunde det komma sig att Arbetsförmedlingen medverkade till problemet från första början? Varför gör inte Arbetsförmedlingen en kontrollsummering av kända belopp (prislistan finns ju från upphandlad fraktfirma) och varför försätter man den enskilda i en tvångssituation? Det är ju otroligt enkelt att på någon minut själv kontrollera flyttkostnaden, alternativt att be upphandlat bolag att precisera det enskilda fallet i en offert som alla tre parter godkänner.

Varumärket
När inte myndigheterna lever upp till rimliga kvalitetskrav tappar medborgarna förtroendet för hela systemet. Viljan minskar att betala via skatten för något som inte fungerar, och därmed minskar legitimiteten. Dessutom spiller denna typ av felaktigheter över på annan myndighetsutövning. Misstroendet sprider sig. Det är förödande för varumärket ”Svensk Myndighetsutövning”. Misstag kan alla göra. Bekymret är när felen är på systemnivå och ingen rättar till dem.

”Här är den. Sätt igång!”
En delförklaring till dessa problem är att den gamla förvaltningsmodellen med i förväg beslutade budgetar, procedurer, ansvarsområden och tillvägagångssätt inte längre fungerar. Samhället och omvärlden förändras i så snabb takt att myndigheterna inte hänger med. Beslutet att alla ambassader ska använda sociala medier (facebook och twitter) illustrerar detta. Beslutet togs i våras. Fortfarande är det en femtedel av ambassaderna som inte använder facebook och twitter. Förmodligen för att man inte vet varför man ska göra det, hur det ska skötas, vilka uppgifter som ska spridas osv. När telefonin slog igenom för drygt 100 år sedan var det på liknande sätt. ”Här är telefonen. Nu kan du ringa”. Varför och till vem var det ingen som berättade den första tiden.

… att verka för ett hållbart samhälle

Samband mellan idéer, affärer och samhälle. Av Christer Owe, Göteborg.

Category Archives: Media och människa