I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.