Flera av er som följer bloggen känner till att jag i tio år har ägnat en hel del tid åt det som oftast kallas cirkulär ekonomi. Det kommer hela tiden ny forskning och det rör på sig i olika branscher. I dagarna har jag läst en rapport från Jenny Karlsson i Karlstad, som lett projektet Again: Återbruk i handeln. (Se länktips nedan). Detaljhandeln, inklusive e-handeln, har en självklar nyckelroll i skiftet från linjär konsumtion till mer cirkularitet i hur vi nyttjar produkter.
Pre-loved är ett av många begrepp för second-hand I Karlstad finns numera en galleria som testades 2023 och som har återuppstått i föreningsdriven form i år. Den kallas Rundgång och unikt är placeringen i centrala Karlstad, där många konsumenter rör sig. Det som sticker ut med Jenny Karlssons rapport är hur hon integrerar betydelsen av kundens upplevelse i sin tolkning av framgångsfaktorer och hur man bäst kan forma den cirkulära ekonomin. Rapporten börjar med en imponerande redovisning av 200 lästa forskarrapporter och kokar inledningsvis ner till en lista på begrepp som används, där ”pre-loved” sticker ut. Pre-loved betyder att produkten tidigare har varit älskad av någon annan. Det ger ett annat signalvärde än second-hand.
En upplevelsebaserad process Spännande blir det att läsa att event som ordnades i den testbutik som fanns i Karlstad ökade försäljningen med 60 procent jämfört med dagar utan event. Man såg också till att det dök upp nya företag och nya produkter varje vecka, vilket lockade kunder att återkomma. På sidan 33 hittar jag följande citat som känns centralt för hela rapporten: ” (Återbruk är ) … en upplevelsebaserad process, där kundens värderingar, känslor och sociala engagemang samspelar över tid”.
Lustfylld och attraktiv exponering I den del som handlar om rekommendationer hittar jag bland annat att konsumenter ska lockas att bli cirkulenter. Och de behöver både bli överraskade och känna igen sig. Några greenfluencers betonar också hur viktigt det kan vara att inkludera sociala medier i kommunikationen för att nå rätt publik. Sortimentet ska bygga på tydliga kriterier om vad som är vad och exponeringen ska vara lustfylld och attraktiv. Förpackningen, designen av lokalen och miljön ska bidra till att motverka fördomar kring ”begagnat”.
Tabell ur rapporten
Inse att det tar tid att hantera returer Rapporten innehåller en del konkreta råd till handeln, både kring den egna verksamheten, men också angående vilken roll relationen till kunden spelar. Och hur viktigt det kan vara att dela kunskap med andra företag, att erbjuda s.k. shop-in-shop, att involvera och uppskatta kunden på nya sätt, bekräfta kundens värderingar och smak. På sidan 40 lyfts behovet av nya tjänster, där det kan handla om bedömning av returer, hantering, lagning, reparation, modifiering, tvättning osv. Det är allt sådant som tar tid och därmed gör affärsmodellen dyrare. Det betonas också att många behöver ny kunskap.
Gemenskap och det unika Det som sticker ut i rapporten är värdet av event, att på nya sätt involvera kunden i en unik upplevelse och att ha story-telling som en del av konceptet. ”Den här produkter har NN använt i filmen XX” eller liknande. Vikten av att skapa communities och gemenskap betonas också. Jag kommer att tänka på vad som skapar sammanhållning på en fotbollsläktare, där det spelas boll i 90 minuter, men inramningen och deltagandet i samma hejaramsor är väl så viktiga som själva matchen. Kanske är det sammanhang vi söker numera i denna skärm-låsta tid.
Det finns en del som återstår att hantera Ska jag peka något som jag saknade i rapporten så är det kanske hur svårt det troligen blir för många företag i detaljhandeln att byta affärsmodell. Man har fel produkter (det behövs lång livslängd och reparerbarhet), fel lokaler (var ska returer lämnas in och var ska kontroll och reparation ske?), fel personal (det krävs mer kunskap när avvikelser ska konstateras) och troligen fel budget och vinstprognos (det blir inte lika lönsamt när cirkulära modeller sjösätts). Något annat som saknas är också mer utförliga resonemang kring ”product-as-a-service”, dvs hur vi byter från att äga till att nyttja en produkt och betalar för nyttjandet per tidsenhet eller per nyttjandetillfälle. Här måste mer konkreta råd komma fram. Hur gör handeln för att bli attraktiv i en ny verklighet? Och när kommer en ny momsmodell som tar hänsyn till att konsumenten/cirkulenten är en aktör i kedjan?
Upplevelser och event var intressant Men med det sagt gav rapporten en hel del aha-upplevelser som är värda att ta fasta på. Inte minst detta med upplevelser och event, igenkännandet och överraskandet. Och kanske detta att namnge kunder för andra kunder. ”Vill du inte ha samma pryl som NN?” För att stärka sammanhållningen och känslan av att dela något.
Daniel Rydéns bok ”Lögner, osanningens historia” kom ut 2024 och känns tyvärr viktig att läsa. Intrycket är att lögnen har blivit allt vanligare, kanske för att vissa politiska ledare satt det i system att använda vilseledande påståenden och rena lögner för att skapa misstro och öka distansen mellan sig själva och väljarna, samt mellan olika grupperingar. Misstron växer när förtroendet sviktar. En misstro som vissa vill exploatera politiskt.
Lögner, av Daniel Rydén, cirka 300 sidor
Det finns olika slags lögner Rydéns bok tar ett rejält grepp om ljugandet som fenomen, går tillbaka i historien och berättar på ett intresseväckande sätt om ljugandet. Lögnen kan till och med i bland vara nödvändig, för att uppnå något annat, för att skona någon eller för att bevara en hemlighet som ingen skulle vinna på att den spreds. Rydén visar med sin bok att det finns en mängd olika slags lögner och plockar fram exempel från både dåtid och nutid. Lögner kan vara medvetna och omedvetna, det finns en rad olika motiv för att ljuga och att undertrycka sanningen, att skona någon från en alltför kostsam sanning. Lögnen måste dessutom vara avsiktlig för att kallas lögn. Missuppfattning är något annat.
Det kan finnas motiv att ljuga som är rimliga När någon ligger på sitt yttersta kan det finnas all anledning att låta den personen få känna sig lugn och trygg och inte behöva oroas av att något oönskat har inträffat. Vi kan använda lögnen för att kortsiktigt skona någon från en alltför besvärande sanning. Bekymret är egentligen inte lögnen, drar Rydén som slutsats, utan den majoritet som låter lögnen spridas. Det internet har inneburit, menar han, är inte bara att konspirationsteorier lätt kan spridas, utan också att sanning allt lättare kan nås av många.
Hur ska domstolarna kunna lita på bildbevis? Jag rekommenderar alla att läsa boken, för den ger en bred och exempelfylld översikt av lögnen som fenomen. I det här sammanhanget vill jag framför allt lyfta några reflexioner och egna tankar som boken ledde fram till. Ett exempel är att han inte berör är vad AI-manipulerade bilder och filmer kommer att innebära. Och därmed hur svårt det blir i en nära framtid att skilja på faktisk och fabricerad dokumentation. Hur ska domstolarna i framtiden förhålla sig till bildbevis? Hur ska vi kunna tro på det som visas? I det politiska fältet ser vi ju också hur lätt det har blivit att tala om alternativa sanningar. När vetenskapligt underbyggda rapporter, som t.ex. regeringens klimatpolitiska råds rapporter, avfärdas av ansvarig minister som åsikter. Innebär det att all vetenskap kan likställas med åsikter, och vart leder i så fall det synsättet?
Begreppen är det som håller samman vår världsbild Rydéns bok är en påminnelse om hur komplex mikro- och makrovärlden är. På ett personligt plan är vi ibland ”tvingade” att ta till nödlögner för att inte skada våra nära och kära. Vi kan behöva dölja ett misstag eller slippa erkänna vad vi egentligen har gjort. På makronivå är det väldigt viktigt att vi håller fast vid någon slags sanningskod, en moral, som gemensam nämnare. Och att vi hjälps åt att blottlägga halvsanningar och inlindade felaktigheter. Om vi inte ser upp hamnar vi lätt i den värld av påhittade konflikter som de auktoritära krafterna i världen vill att vi ska fastna i. Det är inte migrationspolitik att splittra fungerande familjer och att utvisa personer som gjort allt rätt och som bidrar till ett gott samhälle. Det är segregationspolitik med syftet att vidga klyftorna och tilliten mellan människor. Begreppen spelar roll.
Det blir svårt att navigera i en strid ström av information Det som fastnar mest ur boken är hur vanligt det är att vi ljuger och hur dåligt förberedda vi är inför den våg av desinformation som kommer att översvämma oss i takt med att det blir allt lättare att skapa trovärdiga bilder och att få ChatGPT och andra system att dra fel slutsatser. Det kommer att bli en kamp mellan den goda gruppering som vill hålla fast vid en sann världsbild och en makt- och pengahungrig gruppering som strävar efter dominans även när detta innebär att vi översköljs av felaktigheter och lögner. Passivitet och likgiltighet blir lät följden när olika budskap står i direkt motsats till våra egna upplevelser. Det kommer att bli svårt i framtiden att navigera mellan sanningar, halvsanningar och lögner och att förstå vad som är vad. Till slut är det enda vi kan lita på våra egna upplevelser, som i bästa fall kan bekräftas av människor vi litar på. Men det blir inte lätt att navigera i denna ström av påståenden.
Jag reste bort ett par veckor och fick tid att fundera med lite perspektiv på det som sker. Vad är det som sker egentligen i det som rapporteras av medierna, men där bakomliggande faktorer inte synliggörs? Vilka långsiktiga mål har makthavare och olika intressenter? Vilka lösningar är det man siktar på? Hur hänger det dagliga beslutandet ihop med de långsiktiga strategierna? Om vi går i kompassens riktning, var hamnar vi då?
Varför talar Kristersson kärnvapen med Macron? Varför pratar Ulf Kristersson med Macron om kärnvapen? Vad är det han hoppas på? Vilka fördelar ser han i detta? Ser han Frankrike och Macron som den militärmakt som kan ena Europa när Trumps och Putins intressesfärer växer och dessa herrar i praktiken tycks vilja dela upp Europa mellan sig? Och om nu USA tänker att ett försvagat Europa gynnar dem, är det primärt för att de vill ha kontroll över tillgångar, information och konsumtionsflöden? För att tjäna pengar? Eller vad är målet?
Vad är det de rikaste och de just nu mäktiga vill? Om Steve Bannon, Peter Thiel, Russel Vought (mannen bakom Projekt 2025, som nu har ansvar för att säkerställa att alla myndigheter förverkligar Trump-administrationens nedmontering av demokratin), Stephen Miller och de övriga ärkekonservativa i Trumps administration får bestämma, hur ser då den optimala världsordningen ut? Är de nöjda med det de åstadkommit av nedskärningar av USAID, stängningen av utbildningsdepartementet och förändringen av uppdraget för ICE? Är det ett semimilitärt styre de ser framför sig, med beväpnade styrkor på gatorna och undantagslagar? Eller är det maximal ekonomisk frihet och möjlighet att roffa åt sig miljarder dollar som lockar? Vad är det för samhälle de rikaste amerikanerna (som ju till stor del stöttar Trump) och nationalisterna vill se? Att pressfrihet och mötesfrihet begränsas? Att befolkningen ska hållas så okunnig som det bara går? För att slippa motstånd och ifrågasättanden?
USA:s inflytande är stort Att USA:s utveckling spelar roll beror på hur stor del av Sveriges och Europas ekonomi som är kopplad till USA och att vi ju nu dessutom gjort oss ännu mer beroende av USA via NATO-inträdet. Det inflytande USA har på resten av den fria världen får inte underskattas. Inte minst genom att en stor del av handeln sker i US Dollar. Krackelerar det amerikanska systemet får det stora effekter på många andra länder. Är det någon som använder VISA eller Mastercard? Hur ser backup:en ut?
Vad händer när alla är nationalister? Är målet för de superrika och nationalisterna att kunna kontrollera befolkningen på ett sätt som begränsar livsvillkor och frihet på ett sätt som påminner om hur kineser lever? Ska demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter osv kastas på soptippen? Vad tycker de i så fall ska komma istället? Har de formulerat det? Vad betyder ”America first”? Är det bara att alla andra länder ska acceptera de villkor Trump sätter upp? Har de tänkt tanken vad som händer om fler länder går samma väg som USA? Om de nationalistiska strömningarna blir dominerande i fler länder kommer ju det oundvikligen leda till nya konflikter. Om många länder ”trumpifieras”, som åtminstone JD Vance hoppas, uppstår ju motsvarande rörelser överallt: Germany First, Italy First, France First, Sweden First… osv. Vilket ju inte kan leda någon annanstans än till konflikt istället för samarbete. Hur tänker sig Miller, Bannon och Thiel hantera den situationen? Att USA alltid vinner i kraft av resurser?
Konflikterna blir motiv för totalitär kontroll Blir det i själva verket konstruerade och påtvingade konflikter som kommer att utgöra fundamentet för den totalitära globala samhälle vi strävar emot? Är det konflikterna som i sin tur gör det möjligt för makteliten att kontrollera sina befolkningar? Typ Nord-Korea, som ju är krig med Syd-Korea och därför har full koll på alla sina medborgare… Och är det förvillande och motsägelsefulla budskap som ska ersätta verklig kunskap? Vill den härskande klassen ha en fördummad och okunnig befolkning? Hjälper det dem att hålla befolkningen i schack?
Total kontroll Är det en variant av Orwells 1984 vi går emot, då den fredsälskande Trump startar krig som inte går att vinna, men kriget är egentligen bara ett svepskäl för att med hänvisning till den ”sociala oro” som kommer att synas på gatorna införa undantagstillstånd och beväpnade styrkor på gatorna? Och när Elon Musk och Amazon-Bezos kontrollerar pengaflöden, information och konsumtion kommer ingen längre kunna köpa något anonymt. Allt lagras i Musks och Bezos system. Och Zuckenberg vet vilken reklam han ska skicka via Meta, för att få oss att lydigt köpa just det som eliten vill sälja. Frihet reduceras till att välja TV-kanal, med snarlika budskap. Är det dit vi är på väg?
Kommer framtiden fråga något? På ett sätt känns hela denna verklighet overklig. Hur kan vi själva välja att försätta oss i en situation där våra egna samhällen raseras på det här sättet? Varför gjorde ingen något, kommer framtiden fråga? Om det finns någon framtid som klarar av att tänka och formulera något som ”systemet” inte bestämt åt oss.
Lite mindre steg i samma riktning i Sverige Och tro inte att detta bara gäller USA. Här hemma monteras välfärden steg för steg ner av det Tidögäng som gjort det till sin uppgift att under fyra år testa hur långt SD-politiken kan drivas. Kan vi sätta 13-åringar i fängelse? Kan 18-åringar med ordnade förhållanden skickas ut ur landet? Kan vi slakta studieförbund och folkhögskolor? Kan vi kapa naturvårdens resurser? Kan vi göra SIDA till ett regeringsstyrt organ som beviljar pengar till korrupta regimer? Kan vi låta bli att höja barnbidraget? Kan vi motarbeta all klimatpolitik och låtsas att dyr framtida kärnkraft löser allt? Kan vi bluffa om det mesta och hålla folk okunniga om vad som pågår? Svaret på alla dessa frågor är: tydligen.
Att hjälpa Ukraina kan göras på olika sätt. I nyhetsflödet handlar det oftast om olika vapensystem, satellitkopplingar och militära resurser. Men det som också behöver nämnas är hur andra än toppmilitärer och regeringar agerar. Spårvagnar och sopbilar kan också göra skillnad.
Länge har det rullat spårvagnar här I Göteborg rullar spårvagnar sedan 1879. Till en början var de dragna av hästar, men 1902 kom de elektriska vagnarna i drift. Steg för steg har vagnparken och biljettsystemet moderniserats. Och nu är det dags att fasa ut de äldsta vagnarna som fortfarande är i drift. De heter M29 och byggdes mellan år 1969 och 1972 i Örnsköldsvik av Hägglunds.
Modell 29
Förr byggde man teknik för att den skulle hålla länge…. Nu har man ersatt dessa gamla trotjänare med nyare vagnar med lågt golv och mer plats så de äldsta vagnarna ska inte längre rulla på Göteborgs gator. Istället kommer 40 st av dessa fungerande spårvagnar skickas till Ukraina, där de förhoppningsvis kan göra nytta i kollektivtrafiken i staden Mykolajiv. Ukraina har ju som bekant tvingats satsa enorma resurser på vapensystem och för att kompensera för bortfallet av produktion i industrin, när personalen tagits ut i tjänstgöring i kriget. För Göteborgs Spårvägar är lösningen dessutom en vinst. Att skrota de 40 vagnarna hade blivit dyrare än att frakta dem till Ukraina. Win-win. (Länktips nedan).
Sopbilar är inte heller så dumt Och inte nog med det. Även sopbilar kan skänkas när de inte längre behövs eller kanske inte längre uppfyller strikta system-, funktions- eller säkerhetskrav i Sverige. Två sopbilar kommer i vår att skickas från Hässleholm till Ukraina. Den ena går till Rohatyn, den andra till Lviv. Men det är inte de första sopbilarna som gått från Sverige till Ukraina. Kristianstad skickade förra året en biogasdriven sopbil för att hjälpa Ukraina, staden Luzova, på ett konkret sätt. (Länktips nedan). När dessa nyheter hamnar på Facebook är naturligtvis ilskan stor bland många. ”Varför ska mina skattepengar gå till ett annat land?” och ”Snart säljs väl bilarna till ett tredje land…” och liknande. Sorgliga kommentarer och ett uttryck för den bristande solidaritet många människor tydligen känner med andra drabbade. Egoismen sitter tydligen djupt hos vissa och man förstår inte hur ömsesidig hjälp faktiskt stärker banden mellan människor. Vi hade önskat samma hjälp från andra länder om rollerna vore omvända. De kommuner som ser en möjlighet att hjälpa till gör helt rätt, tycker jag.
Olika villkor Det är svårt att tänka sig hur livet efter fyra års krig ter sig i Ukraina. Hur är det att gå i skolan? Hur är det att sova och aldrig veta om man måste skynda sig till ett skyddsrum? Hur är det att inte veta om nära och kära kommer tillbaka från fronten? Hur är det när strömmen går, vattnet tar slut eller internet fallerar hela tiden? Vad gör det med ett samhälle? Här hemma diskuteras Mello-vinnare och -förlorare som om det var en kamp på riktigt. Det är så konstigt. Humanism och anständighet är tydligen på undantag.
Det satsas stort på AI i dessa tider. Kraftfull och snabb hantering av data ska ersätta mycket av det arbete som utförts av människor. Nya lösningar ska kunna komplettera de befintliga. Förutom tidsvinster finns det säkert de branscher som räknar med att kunna ersätta anställda med datorkraft. Det är egentligen inget nytt. Det har skett stora förändringar i olika branscher förr. Yrken försvann. Vad gjorde en sättare? Eller alla de sekreterare som förr skrev ner och arkiverade alla papper? De har försvunnit.
Vad är ”rätt” i AI-världen? Det som kanske inte alltid uppmärksammas i AI-diskussionen är vad som skiljer det maskinella handhavandet från det mänskliga. Vi människor tänker och agerar hela tiden i ett spann mellan upprepning och nytänkande, där vi ständigt funderar på om det vi har framför oss kan lösas på ett annat sätt än förra gången. Så ”tänker” inte AI. Det programmen är utmärkta på är att väga samman stora mängder data för att hitta det svar som har störst sannolikhet att vara ”rätt”. Kvantitet och upprepning är på så sätt något som AI normalt använder för att kvalitetssäkra en lösning eller ett svar. Att ifrågasätta och tänka nytt är svårt för datorer, även om det naturligtvis förekommer, lite beroende på hur uppgiften formulerats.
Mer av samma eller nya lösningar? Men det som ligger i AI-utvecklingens natur är att vi får mindre av innovation och alternativa lösningar när våra datorer bygger sitt agerande på sannolikheten att det mest förekommande svaret på en fråga är det korrekta. Upprepning och antalet likartade svar hjälper programmen att identifiera ”rätt” svar. Så om vi tror att AI kommer hjälpa oss att navigera i okända farvatten för att mejsla ut vägen till en hållbar värld kanske vi tänker fel. Risken är att AI betonar ”business-as-usual” när vi behöver ”business-as-unusual” för att komma närmare en värld i balans med resurser, energianvändning och rättvisa.
Att inte göra fel har blivit viktigare än att använda sin kunskap Kopplar man detta till det problem Håkan Boström lyfter i sin GP-ledare den 27 februari blir det om möjligt ännu svårare att skapa utrymme för den omställning och det nytänkande som faktiskt krävs för att klara en hållbar framtid. Boström beskriver en trend han iakttagit att det i det offentliga systemet har blivit viktigare att undvika att göra fel än att använda sitt eget omdöme och sin erfarenhet i syfte att optimera ett beslut eller ett vägval. Han exemplifierar med hur psykiskt sjuka patienter slentrianmässigt transporteras med hjälp av poliser helt enkelt därför att då har sjukhuset tagit det säkra före det osäkra och inte gjort fel, även om polistransport sannolikt inte varit nödvändigt i varje enskilt fall. Den som undviker att göra fel tar heller inga risker och litar heller inte på sitt eget omdöme. Boström konstaterar också följdriktigt att ”tjänstemän som inte vågar ta ansvar för sina beslut är sällan problemlösningsorienterade”.
Följ budgeten och håll tidplanen Bakom den trend Boström beskriver finns också två tydliga drivkrafter, dels att hålla budget och dels att hålla tidplanen. Att göra en bedömning och ta ett unikt beslut kan innebära att det tid att landa i ett beslut, och kan i värsta fall komma att kosta mer. Därför blir det enklast och tryggast att göra på det sätt som inte kan beskrivas som felaktigt. Men om allt beslutsfattande eller underlag för beslut ska underställas AI och/eller principiella rambeslut i budgetar osv blir konsekvensen att 8 månader gamla bebisar får utvisningsbeslut. Vilket vi ju nu ser. Ett omänskligt och närmast cyniskt samhälle, där rimliga avvägningar försvinner in i mörkret mellan ekonomisk optimering, styrande paragrafer och extrema politiska ambitioner. Just den slutsatsen drar inte Boström, men det gör jag.
Synonymerna till ordet ”stram” i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) är spänd, styv, knapphändig och sträng i stil, avmätt. Det innebär fyra delvis åtskilda innebörder så som de återges. Ingenstans står det att stram skulle betyda orättvis eller inhuman. Men det är den innebörden Tidöregeringen nu gett ordet, påhejade av socialdemokrater som inte vill framstå som annorlunda än partierna på högerkanten.
Jag mår illa Det är så att man blir illamående när företrädare för de största partierna närmast som en grammofonskiva som hakat upp sig hela tiden upprepar ”stram migrationspolitik”. När SD talar om detta kopplar de begreppet till sitt sedan länge kommunicerade begrepp ”folkutbyte”, som de hävdar pågår. Svenskheten är hotad, menar de. Nu behövs kulturkanon, återkallande av permanenta uppehållstillstånd och ”ordning och reda”. Och lyfter gärna fram de exempel på kriminella med utländsk bakgrund som exempel på hur det inte går att lita på ”dem”. Det gäller för nationalisterna att skilja på ”vi och dom”. Konflikten är deras livsrum.
Återger en del av Christine Tidåsens argument På Facebook läser jag vad Christine Tidåsen skriver om utvisningarna av studenter och ungdomar. Hon är doktor i ekonomi och undervisar på ekonomihögskolan på Linnéuniversitet i Växjö och har en forskares blick för vad den ”strama migrationspolitiken” innebär på samhällsnivå. Ur hennes inlägg plockar jag några särskilt viktiga aspekter, som kanske inte alltid kommer fram, och som Anders Holmberg missade att fråga Jimmie Åkesson om under 30 minuters utfrågning den 19 februari.
Varför väljer folk Sverige? Att först investera i utbildning av unga människor för att därefter inte dra nytta av det dessa unga människor tillför samhället ”strider mot grundläggande nationalekonomisk rationalitet”, menar hon. Hon påpekar att konkurrensen om kompetenta människor hårdnar globalt, särskilt nu som befolkningarna blir allt äldre och färre ska försörja fler. Mycket intressant är när hon slår fast att ”Forskning visar att högkvalificerad arbetskraft väljer länder utifrån institutionell stabilitet, rättssäkerhet och framtidsutsikter för sina barn (OECD, 2019; World Bank, 2023). Ett land där barn riskerar att utvisas efter lång etablering skickar en signal om oförutsägbarhet. Och signaler spelar roll.”
Fler av Christine Tidåsens bästa argument Migrationspolitiken påverkar inte bara de direkt berörda utan hela inflödet av studenter, forskare och kvalificerad arbetskraft, skriver hon och det gör att Sverige går miste om framtida entreprenörer, forskare och skattebetalare. ”Det är så brain drain uppstår”. påpekar hon. Det är genom gradvisa värderingsförskjutningar och när det psykologiska samhällskontraktet eroderar. När framtiden blir osäker för familj och barn. Hon skriver: ”Forskning om konkurrenskraftiga kunskapsekonomier visar att attraktionskraft bygger på en kombination av ekonomiska möjligheter och social stabilitet (Florida, 2005; Anholt, 2010). När värderingssignaler förskjuts påverkas hela ekonomin: investeringar, innovation och kompetensförsörjning.” Det är mycket mer som står på spel än vad debatten lyckas fånga. Och den ”paus” socialdemokraterna argumenterar för ändrar inte grunden för den ”strama migrationspolitiken”. Pausen skulle möjligen ge de akuta utvisningsfallen lite andrum, men ger inte personer som funderar på att flytta hit någon signal om att synen på personer från andra länder ändras. För det är sin egen framtid alla planerar för. Trygg, säker och full av möjligheter. Och det är det som skaver rejält nu.
Åkesson VILL få så många som möjligt att lämna Sverige I Anders Holmbergs 30-minuter-utfrågning sa Jimmie Åkesson att man inte kan bygga lagstiftning på några av media uppmärksamma individuella fall. (Och påpekade samtidigt att hela bilden aldrig kommer fram i media, vilket i sig kan vara sant, men därmed inte sagt att det som inte lyfts av media skulle stå i motsats till vad media lyfter fram). Men det hör faktiskt till lagstiftarens ansvar att säkerställa att effekterna av de lagar man stiftar inte skapar nya problem, nya och oönskade orättvisor osv. Skillnader är ju att Åkesson vill att de utrikesfödda ska dra slutsatsen att det bästa är att lämna Sverige (enligt deras hypotes om pågående folkutbyte och i linje med de andra lagar man stiftar där folk ska ges bidrag för att lämna Sverige).
Cornelis, Georg Riedel och? En av Sveriges mest uppskattade trubadurer var Cornelis Vreeswijk. Han fångade på ett unikt sätt både den glädje och det vemod som präglar delar av det som är typiskt svenskt. Cornelis var aldrig svensk medborgare och tillhör på så sätt den grupp som Tidögänget vill skapa ”ordning och reda” kring. Georg Riedel tillhörde samma generation som Cornelis och har också på ett unikt sätt bidragit till det som alla svenskar kan känna igen sig i. Georg Riedel flydde med sin föräldrar från dåvarande Tjeckoslovakien och hamnade i Sverige. Vid en prisceremoni 2021 fick Georg Riedel ta emot Stockholm Stads hederspris med en motivering som bl.a. löd ” Georg Riedels klanger och melodier är ett med svenska folkets DNA. ” Hade SD:s syn på ”svenskhet” och ”vi och dom” fått råda hade svensk kultur gått miste om två synnerligen uppskattade kulturpersonligheters stora bidrag. Och frågan infinner sig naturligtvis vilka Cornelisar och Georg Riedlar vi nu går miste om, när de kalla högervindarna drar genom landet.
Helt fel att använda myndighetsåldern som instrument Det är självklart så att barn som bor hemma hos sina föräldrar ska kunna räknas som en del av familjen. Att myndighetsåldern 18 år mest har en betydelse för individens ansvar är rimligt, men man kan inte koppla myndighetsåldern till ett nytt krav på att klara sin försörjning själv. Att avkräva alla 18-åringar att flytta hemifrån, ordna sin försörjning och inte längre räknas som en del av den familj man vuxit upp med är synnerligen inhumant och orimligt. Särskilt om man fortfarande går i gymnasiet.
Många delproblem Det finns en mängd andra märkligheter i hur lagstiftningen tillämpas, där allt motiveras med ”stram migrationspolitik”. Extremt långa väntetider, inlåsningseffekter som gör att pågående ärenden innebär att det inte går att lämna landet tillfälligt osv. Hur länge vandrar man in, egentligen?
Lite statistik (från nätet) 37 procent av specialistläkarna i Sverige är födda utomlands. Hur tänker sig Tidögänget klara vårdköerna om kanske hälften av dessa lämnar landet? 36 procent av alla bussförare är födda utomlands. Hur tänker sig Tidgänget klara kollektivtrafiken om t ex 5000 av dessa 9000 bussförare lämnar Sverige? 35 procent av landets undersköterskor är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Det finns inte statistik för alla yrkesgrupper, men det går att göra egna bedömningar. Inom många serviceyrken och vissa branscher är det mycket vanligt att personalen har en utrikes bakgrund. Sverige behöver alla arbetande, skötsamma och bidragande människor. Det folk som behöver bytas ut är det folk i beslutande församlingar som just nu företräds av Åkesson.
Göteborgs-Posten är sedan många år den enda dagstidning som utgår från Göteborg. År 2015 anställde GP Alice Teodorescu Måwe till sin ledarredaktion, vilket ledde till andra ledarskribenter på tidningen slutade. När hon tillträdde argumenterade hon kraftfullt för att Moderaterna måste söka samarbete högerut, med SD. Då var det kontroversiellt. Inte minst i en kontext där traditionella liberala värderingar fortfarande stod högt i kurs. Hon vann, kan man sammanfatta utvecklingen. P M Nilsson, då på Dagens Industri, var en annan förespråkare för ett tätt M-SD-samarbete. Och de fick ju som de ville.
Det är svårt att hålla med GP Sedan dess har jag ganska sällan hållit med GP i de ledartexter de skrivit. Nu senast fick t.ex. Håkan Boström för sig att det bästa för Göteborg är att sluta att sätta upp mål för det lokala klimatarbetet. Någon annan bör besluta, menar Boström. Dvs man lägger sig bekvämt nära SD:s klimatförnekelseposition utan att de facto säga att man förnekar klimatproblematiken. Man tycker bara att någon annan ska besluta, vilket ju även GP vet innebär att åtgärderna blir otillräckliga och försenade och dessutom riskerar att inte ta hänsyn till just de förutsättningar som gäller i Göteborg, där koldioxidutsläppen kommer från industrier, transporter och alla verksamheter och boende i en mix som är specifik för Göteborg.
Ålderismen i fokus Desto roligare att faktiskt för en gångs skull kunna säga att GP har rätt. Den 14 februari ägnas ledarsidan, formulerad av Susanna Borgersson, åt ålderismen. Med utgångspunkt i ett par nyutkomna böcker om åldrandet beskriver hon både hur individen och samhället relaterar till åldrandet. I ena stunden är vi produktiva och bidrar till BNP, efter pensionering blir vi en kostnad. Denna skarpa gräns uppmärksammar hon och den behöver verkligen lyftas i olika sammanhang. Bara för att vi avtackas från en arbetsplats ska vi ju inte reduceras till ett olönsamt objekt. Många lever längre idag än för en generation sedan och har mycket att bidra med. Något som många arbetsgivare borde vara skickligare på att ta vara på. Särskilt i de bristyrken som finns.
Hur använder vi vår tid? Hon skriver om Elisabeth Arborelius bok ”Hur livet blev”, som bygger på djupintervjuer med ett femtiotal seniorer, alla 75+. Och nämner på ett intressant sätt hur ensamhet kan finnas i en människas liv trots att det finns människor runt omkring. Den ytlighet som präglar mycket av dagens samhälle blir lätt en fälla. Kanske någon ringer ibland, men de verkliga och innerliga samtalen och mötena kanske aldrig äger rum. Det som gör att man känner närhet till någon annan människa, sympati och förståelse. En reflexion jag får, utan att ha läst Arborelius bok, är att vi behöver skapa mötesplatser för de spontana mötena. Och inte ha så förtvivlat bråttom. Låt det få ta lite tid att lyssna på varandra och förstå. Tid är det faktiskt det enda vi har, och dessutom delar vi samma tid. Hur vi använder den är det mest intressanta.
Hur ska vi göra med alla män? Det Susanna Birgersson inte nämner, men som jag tror kan vara sant är att ensamheten bland män är mycket större än bland kvinnor. För jag tror att män generellt sett är mer otränade i att uttrycka och läsa av känslor och subtila signaler. Man har kanske inte orden, språket, för att formulera rätt stöd eller tankar till någon som behöver stöttning. Så man undviker svåra situationer. Det anses väl ”mjukt” eller ”svagt” att visa sina känslor, i vissa sammanhang. Vilket sannolikt leder till att många män är ensamma i onödan. Civilsamhället skulle kanske kunna fånga upp en del av dessa män, ge dem en uppgift och ett sammanhang. Alla behöver känna sig delaktiga i något större än sig själv. Samarbete och ett större ”vi” vinner alltid över jaget. Egoismen slutar i konflikt, samarbete och förtroende bygger framtiden.
Häromdagen lyssnade jag på författaren Mats Erasmie, som bland annat har skrivit tre böcker om den utvandring som skedde från Sverige till Sydamerika runt förra sekelskiftet. Det har ju skrivits mycket om hur en miljon svenskar reste till USA. Det räcker att nämna Wilhelm Moberg och hans böcker och hur de ledde till musikalen Kristina från Duvemåla för att inte tala om hur SVT i många år gjort program om svenskättlingar från USA som får komma hit och tävla i att få träffa sin borttappade släkt i Sverige. Men vi har inte hört så mycket om alla de svenskar som färdades över havet till Brasilien och Argentina och hur det gick för dem.
Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea Mats Erasmie har grävt i olika källor, forskat och besökt Sydamerika ett antal gånger, hittat sin egen släkt där och levandegjort i bokform hur emigrationen till Brasilien och Argentina gick till och hur det gick för emigranterna och deras barn. Det var billiga resor och rena bondfångarknep som ingick. Att regnskogen inte gick att bruka direkt var inget som nämndes före avresa. Men fattigdomen och svårigheterna hemma i Sverige gjorde att många tog chansen. Att många barn dukade under när de drabbades av sjukdomar var inget som det skrevs hem om. Eller hur tufft livet kunde vara med farliga djur och väglöst land. Googla Dödskaravanen, Silverfloden och Villa Svea så hittar ni de tre böckerna.
50 procent svensk, 50 procent italienare och 100 procent argentinare Men det som, förutom de märkliga livsödena han beskriver (”based on a true story…”) i böckerna, fastnade i mitt minne var ett citat från en av svenskättlingarna i Argentina Mats berättade om. Först hade vi fått veta att kaffe med sju sorters kakor, midsommarstången och otaliga dalahästar var påtagliga och närmast dagligen synliga kännetecken på hur den svenska kulturen fortfarande levde vidare i det område, där ett antal svenskar slog sig ner för flera generationer sedan. Butiker bar fortfarande svenskklingande namn och gårdarna hade utvecklats till stadsdelar som fortfarande bar namn efter de svenskar som först slog sig ner på platsen. Men citatet som fastnade löd ungefär så här: ”Ja, jag som har en svensk far och en italiensk mor känner mig som 50 procent svensk och 50 procent italienare. Samtidigt är jag 100 procent argentinare.”
Inkluderande, inte exkluderande Det kändes så skönt att höra detta. Vårt ursprung är inte det som ska sortera bort ut utan det ska berika. Vi känner oss stolta över vårt arv och vårt ursprung, som vi bär med oss, men vi är samtidigt fullt ut förankrade i vårt nya hemland. Dvs att se ursprunget och kulturen som en tillgång, inkluderande och förstärkande, inte som en belastning som exkluderar. I dessa ICE-tider, där olika krafter gör vad de kan både i USA och här hemma för att sortera oss i vilka som hör hemma här och vilka som är oönskade kändes befriande att höra just detta. Att våra kulturella skillnader tillför något och ger samhället mervärden, som vi kan vara stolta över och som samhälle ta vara på.
Ålderism är ett problem som i allt högre grad blir uppmärksammat i olika sammanhang. Att bli bedömd och bemött på ett visst sätt baserat på fördomar om ålder borde inte förekomma. Samtidigt är det ett återkommande mönster i stora delar av samhället att sortera personer utifrån fysisk ålder. Inte minst gäller det när det finns många sökande till ett arbete, både i det privata näringslivet och inom offentlig verksamhet. Att bli uppsagd i femtioårsåldern kan visa sig bli detsamma som att bli ”dömd” till ett långt utanförskap i väntan på pension. I en annan text tog jag upp Omställningsfondens arbete, där de aktivt hjälper både kommuner och individer att hitta arbetsuppgifter. (Se länktips nedan, Och några dagar senare skrev GP på ledarplats om ålderismen, se länktips nedan).
Ta till vara erfarenhet bättre En av talarna på Omställningsfondens event i februari var John Mellkvist, som är generalsekreterare på Pluskommissionen. Några av hans insikter och slutsatser ska jag försöka återge här. Bland annat påpekade han hur arbetsgivare ibland missförstår att någon har bytt arbete flera gånger och tolkar det som att den sökande har svårt att finna sig till rätta. Men ur individens perspektiv kan det tvärtom vara en indikator på att den sökande nu blivit klar över vad han eller hon vill göra i arbetslivet, att det blivit tydligt vilken uppgift vederbörande känner sig hemma i. Livsfaser och ålder går heller inte hand i hand. ”Vi behöver äldre nybörjare” som John Mellkvist formulerade det. Verksamheter kan också må mycket bra av att någon kommer in med friska ögon och kanske med erfarenheter från andra arbetsplatser, där man hanterat olika frågor på ett framgångsrikt sätt.
Befolkningspyramiden och Farbror Melker John Mellkvist påminde publiken om att 80+ – personer är den just nu snabbast växande gruppen i samhället. Detta samtidigt som befolkningen riskerar att krympa eftersom antalet födda barn per kvinna nu är klart lägre 2,1 (som håller befolkningen på en stabil nivå). Idag lever vi också ett betydligt mer aktivt liv än tidigare generationer. Och så visade han en bild på en 43-årig farbror Melker (Torsten Lilliecrona) från Vi på Saltkråkan och en 55-årig farbror Melker (Henrik Norlén) från den senaste nyinspelningen. Ålder är bara en siffra.
Bild från John Mellkvists presentation
Märkliga effekter Det finns en ekonomisk prislapp på detta att inte alla får arbeta. Dels i uteblivna intäkter för samhället, men också i form av att det betalas ut arbetslöshetsersättning. Den siffra John Mellkvist nämnde var 69 miljarder kronor per år. Och pekade också på den paradox som ligger i begreppet erfarenhet. Många som rekryterar vill ha erfaren personal. Men när erfarna personer erbjuder sina tjänster tas de inte till vara.
Kompetensutmaning? Personligen tror jag att det kan hänga samman med att mellanchefer inte vill riskera att bli utmanade av en nyanställd med mer kompetens, erfarenhet och pondus än vad han eller hon känner sig ha. Det blir en slags kompetenspyramid som styr vem som får komma ifråga. Kanske också för att vederbörande känner på sig att den egna kompetensen inte är tillräcklig. Och inte vill riskera att bli exponerad som okunnig på något område.
Vem kommer vara borta mest tid eller stanna flest år? Det ingår också i paradoxen att när barnen är utflugna, vabbandet är slut och hela livssituationen skulle möjliggöra en gedigen satsning på arbetstiden (i 55+ – åldern) värderas en småbarnsförälder högre, trots att den yngre personen rimligen kommer att behöva stressa mer för att få livspusslet att gå ihop. Till paradoxen hör också att den yngre personen sannolikt kommer att vilja klättra vidare i karriärer, inte minst för att höja sin egen lön, vilket ju gör att sannolikheten för att en nyanställd 35-åring stannar i 15 år på samma arbetsplats är lägre än sannolikheten att en 55-åring gör det.
Det kanske är i den andra karriären man hittar ”hem” John Mellkvist påpekade också att ålderismen är mer påtaglig i individualistiska samhällen (som det svenska). Och nämnde hur språket också indikerar subtila signaler, exempelvis när man lite förklenande talar om ”våra äldre”, som om de behöver tas om hand och inte har egna önskemål. Detta samtidigt som klokhet, vishet och erfarenhet från goda och mindre goda processer borde tas till vara. Han nämner att besluten generellt sett blir bättre med äldre chefer. Och att många hittar sin egentliga roll i en andra karriär, där man kan använda erfarenheter från tidigare uppgifter (och misstag) på ett klokt sätt. Det gäller att vara nyfiken och se möjligheter, menar han.
Själv hade jag drygt tjugo år i näringslivet i olika roller innan jag hamnade i en fristående stiftelse med miljö och hållbarhet i fokus (Ekocentrum i Göteborg). Så jag kan bekräfta detta med ”karriär två”, som ofta gör att man hittar en uppgift som bättre motsvarar kompetens, intresse och läggning. Och där erfarenheterna från ”karriär ett ” också kan tas till vara.
Ordet omställning dyker upp allt oftare. Behovet av en omställning har jag varit medveten om i åtminstone trettio år, så för mig känns det långsamt som om den nödvändiga omställningen faktiskt också kan inträffa. Visst är oljelobbyns och fossilkramarnas framgångar förfärliga, liksom hur sanning och lögn flätas samman i ett ocertifierat och okontrollerat nyhetsflöde. För att inte tala om hur respekten för kunskap ersätts av en allmän utmattning i det konstanta flödet av känslostyrd information. Men ändå. Två exempel från den här veckan flätas samman till en intressant möjlighet. Ursäkta om texten denna gång blir aningen längre än brukligt.
Ingen tillfällighet att så mycket nu handlar om omställning? Omställningsfonden, omställningslabben och en rapport som listar sju olika behov av omställning visar sig för mig nästan samtidigt. Det tyder på att frågan om omställning har börjat betyda mer i olika sammanhang. De sju olika omställningsbehoven som presenterades under en konferens om återbruk påstods där ha att göra med eller innebära: – styrning och organisering, – policy och regelverk, – platsspecifika och geografiska parametrar, – omställning för företag och/eller affärsmässig omställning, – omställning av kultur och normer, – hur vi kan behöva förändra synen på etik och rättvisa – samt omställning relaterad till konsumtion och användare.
En intensiv timme om kunskapsfronten Behovet och konsekvenserna av återbruk i bygg- och fastighetssektorn har blivit allt tydligare och konferensen sammanfattade kunskapshorisonten på ett möte på Chalmers för en fullsatt sal. På samma konferens presenterades Omställningslabben som de organisatoriska plattformar som etableras för att möjliggöra samverkan, projekt och processer. Omställningsfonden är något helt annat, men skulle kunna knyta an till de omställningslabb som utvecklas.
Lite info om Omställningsfonden Omställningsfonden presenterade sin verksamhet vid ett webbinarium i veckan. Omställningsfonden finansieras av SKR:s och Sobonas medlemmar. (SKR = arbetsgivarorganisation för Sveriges Kommuner och Regioner), Sobona = arbetsgivarorganisation för kommunala bolag.) De har resurser att hjälpa kommuner och regioner att genomföra projekt för grupper av anställda, som riskerar att friställas av olika skäl. De arbetar med kompetensutveckling och systematiskt stöd för att matcha behov och resurser på ett mänskligt plan. Omställningsfonden har även ett individfokus och kan stödja personer som behöver komplettera sin meritlista, kanske utveckla och certifiera sin kunskap osv. På ett plan gör omställningsfonden det som Arbetsförmedlingen borde göra.
Win-win på att ta tillvara resurser På Omställningsfondens webbinarium berättade de om sin verksamhet, lyfte fram framgångsrika projekt och dessutom hade bjudit in John Mellkvist, generalsekreterare vid Pluskommissionen att tala om ålderism. (Just hans föredrag kommer jag att återkomma till separat. Det var mycket intressant). Omställningsfonden når i dagsläget 1.3 miljoner anställda inom välfärdsyrken. Många av de anställda har behov av karriärlyft, kompetensutveckling och stöd på olika sätt. Behoven ute i kommuner och regioner förändras och en del av de anställda saknar kanske formella meriter, kompetenser och anställningsbarhet för utlysta tjänster. Både för kommunerna och för de anställda blir det tidsödande, oroande, dyrt och komplicerat att introducera helt ny personal. Det är smidigare för alla inblandade att kompetensutveckla befintlig personal. Samtidigt står ju inte utvecklingen still. Nya behov uppstår, inte minst som en följd av naturlig avgång och pensionering.
Flera perspektiv vägs samman Det som är tilltalande med Omställningsfondens arbetssätt är att man ser till både organisationens och den anställdes behov. Den som har arbetat en längre tid på en arbetsplats har naturligtvis samlat på sig erfarenheter och en viss rutin, som det kan vara ett slöseri att kasta bort. Många har dessutom kompetenser vid sidan av de formella krav som preciserats. Det kan ta tid att hitta det jobb eller de arbetsuppgifter som bäst matchar utbildning, erfarenhet, läggning och intresse. Vissa begrepp tolkas och innebär olika saker beroende på hur rutiner lagts upp. ”Ansvarstagande” och ”självgående” är sådana ord, som kan betyda olika saker. Den som har en ordningsam läggning kanske är perfekt till att ansvara för ett mellanlager av material, som ständigt behöver fyllas på. Den som är social till sin natur kanske ska ha mycket kontakter med brukare. Den som har ett främmande språk som modersmål kanske kan göra nytta på fler sätt. Osv.
Mjölby sparade pengar på att ta till vara kompetens Vid ceremonin den 4 februari var det just ett tolkomskolningsprojekt som uppmärksammades av Omställningsfonden. Tre modersmålslärare och studiehandledare fick hjälp av Mjölby kommun och Omställningsfonden att bli kontakttolkar. Detta gjorde att kommunen nu slipper handla upp externa tolkar, utan kan använda den egna personalen på ett flexibelt sätt. Vid samma ceremoni uppmärksammades också ett måltidsbiträde som hade blivit varslad om uppsägning, men som fick hjälp och uppmuntran att gå en kockutbildning och byta karriär relativt sent i yrkeslivet.
Matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor Att se behov och lösningar från olika perspektiv tror jag är en nyckel till framgång när det gäller omställning generellt sett. Arbetsgivaren kan ta till vara kompetens genom att få visst stöd att genomföra de kompletterande utbildningar och processer som behövs. Arbetare säljer inte sin tid till arbetsgivare. Arbetsgivare ska inte se sin personal som förbrukningsvaror. (”You are fired…”). Samhället vinner på en helhetssyn. Mänskligt och organisatoriskt handlar det om att matcha förväntningar, behov, resurser och förmågor. Och ta till vara sådant som har ett dolt värde vid sidan av bokslut och vinstrapporter.
CMB ordnar intressanta event Allt detta om Omställningsfondens arbete hade jag med mig när jag fick en uppdatering av CMB på Chalmers i form av tre presentationer under rubriken ”Marknad och logistik för återbruk ─ var är kunskapsfronten?”. Shift Sweden är det paraply som under 10 år ska finansiera olika projekt, där bl a Vinnova, Formas och Energimyndigheten står för en stor del av finansieringen. Ambitionen är att under 10 år ställa om Sverige i fossilfri riktning och med stor medvetenhet om resurshushållning och att skapa attraktiva livsmiljöer för alla. (se länktips nedan, där man f.ö. även specifikt nämner civilsamhället). När man nu siktar på återbruk i byggsektorn är det tre skiften man vill arbeta med: (1) Från linjära byggprocesser till cirkulära affärsmodeller, (2) Från ohållbara transporter till konkurrenskraftiga alternativ och (3) Från att se och genomföra förändring i silos till att integrera den byggda miljön och mobiliteten i samma system. Man börjar med skifte 1.
Hur definierar vi ”nästan som ny”? De plattformar man använder kallas för omställningslabb, som kan ha en tematisk eller geografisk inriktning. Nya omställningslabb planeras för fullt. Målsättningen är att minska avfallsströmmarna i byggsektorn, att minska klimatpåverkan och resursanvändning samt att skapa förutsättningar för ett mer motståndskraftigt samhälle. Det behövs ett antal uppfyllda kriterier för att återbruk ska kunna bli norm. Det finns också ett behov av en viss diversifiering i hur material kan ”loopas” från demontering till nymontering. Ibland kan samma tegel plockas ner och monteras tillbaka på plats. I presentationen visades fem olika ”återbruksloopar” där den femte handlade om att tillverkaren tar tillbaka sin produkt, ser över den och sätter den på marknaden igen. Var och en inser att här krävs nya aktörer, nya rutiner, utbildningar och en mängd nya regelverk och praxis. När är en produkt ”ny” eller ”så gott som ny”? Osv, Vilka garantivillkor ska gälla och hur hänger miljödeklarationer samman med återmontage? Att slippa nytillverka minskar ju klimatavtrycket, osv.
En möjlig koppling till Omställningsfonden? Vi fick lära oss att det kommer att behövas en mängd nya tjänster och kunskaper för att detta ska fungera. Och här insåg jag plötsligt att det kan finnas en koppling till det som Omställningsfonden arbetar med. Om någon har kunskap om hur ett ventilationssystem ska fungera och ställas in, men kanske inte längre har en kropp som orkar bära och lyfta tung utrustning, så kanske det finns utrymme för en viss omskolning eller omställning av yrkesroller för att ta till vara en individs kompetens. Ett sådant synsätt kräver att vi släpper det ensidiga lönsamhetskrav som branschdominerande företag och de anonyma aktieägarna hela tiden utgår från. Vi behöver balansera ”vinst-as-usual”- tänket med ett samhällsnyttoperspektiv, som ju också saknar tydliga förespråkare. I jakten på kortsiktiga vinster och uppfyllande av prognoser finns hela tiden de röster som brukar kallas ”marknaden”. Men vem ger röst åt sunt förnuft, helhetstänk och den långsiktiga nyttan av att inte slösa bort viktiga värden?
Hur ser motkrafterna ut? Vad som heller inte hann presenteras på en intensiv timmes presentation var hur hur motkrafterna ser ut. Vem är det som motsätter sig omställning enligt det som forskarna från RISE m.m. presenterade? I Sverige har vi en oligopol-liknande situation med en handfull dominerande stora byggföretag. Det är lätt att inse att de ogärna ser en omställning, där deras vinstmarginaler och position försvagas. Så vem ska utmana dem? Vad ska få dem att vilja ”komplicera” en rivning eller ett nybygge med platsspecifika dellösningar, återmontage av tidigare teknik osv? När det är enklare och kanske kortsiktigt billigare att bara göra som man brukar göra.
Rollfördelning och redovisning Det som saknades under genomgången av kunskapsfronten, och som kanske inte rymdes av tidsskäl, var hur de nya affärsmodellerna ska ta form, av vem och hur de i sin tur ska kopplas till årsredovisningar, vinst och skattesystem. Det är viktigt att den nya ekonomin, som behöver ta form också fungerar hela vägen så att inte ”marknadens” krav på lönsamhet bromsar den resurshantering som samhället behöver. Att detta hänger ihop med ”Enough”-ekonomin, som jag brukar kalla ”lagom”-ekonomin och som Jennifer Hinton forskar på är sannolikt. Och att vi kommer att behöva ett eller ett par parallella redovisningssystem för företag är klart. Det måste möjligt att redovisa hur företagets verksamheten kan bedömas och beskattas med utgångspunkt från långsiktiga krav och värdering av bevarande vid sidan av kortsiktig ”vinst”, som inte tar hänsyn till helheten.
Ställ krav på fastigheter att ha minst två funktioner När det gäller policy- och regelverksomställningar nämndes möjligheten att via lagar ställa krav på en större andel återbrukade material i projekt, samt att möjliggöra en större flexibilitet i bygglov (exempelvis att hålla öppet för val av fönster- eller dörrpartier beroende på vad som finns tillgängligt). Det man kunde nämnt är kravet på att nybyggda fastigheter ska kunna användas på minst två olika sätt eller idén att skapa ”virtuella kommuner” för att skapa ett lagrum för kommuner att bedriva verksamhet utanför kommungränsen, tillsammans med andra kommuner.
Vi behöver en återbruksanpassad moms! När det gäller styrningsperspektivet på omställningen handlar det mycket om att etablera digitala stödsystem och digitala tjänster. Det som blir hängande i luften är naturligtvis vem som ska åta sig att etablera dessa system, med vilka kapacitetskrav och hur tillgänglighet och uppdatering ska ske osv. Rollfördelningen behöver klargöras, liksom hur ägandefrågorna (och värderingsfrågorna) hänger ihop med de material som demonterats. Är det avfall? Är det ”nästan nya ventilationskanaler” eller vad handlar det om? I vems bokföring syns de och till vilket värde? Och hur ser en återbruksanpassad momslagstiftning ut? Dagens moms är ju som bekant helt anpassad till ett linjärt varuflöde. Här krävs ett EU-anpassat nytänkande.
Ekonomi, igen! Hur demontering blir norm är också svårt att beskriva. Jag tror att här är kopplingen till hur redan brukat material ska värderas i bokföringen är en del av hur normförskjutningen kan äga rum. Så: ekonomi, igen! När det gäller företagens vardag handlar det också om hur demonterat material ska kategoriseras på ett enhetligt sätt, liksom kvalitetssäkras. Här finns säkert ett visst motstånd från leverantörshåll. De vill ju hellre sälja nya produkter än behöva acceptera att en grossist tar hand om en äldre produkt och säljer den på marknaden. Rollfördelningen för denna omställning är synnerligen oklar. Vem vill och vem vill inte se återbruk i stor skala? Hur ser motkrafterna ut och vilka delbeslut kan stödja omställningen? Så: ekonomi, igen! På konferensen listades en mängd behov och luckor som finns, bland annat dessa:
Några av de behov som nämndes på CMB-konferensen 5 feb
Lokala behov och brukarperspektiv De behov som listades ur ett lokalt perspektiv var naturligtvis fungerande logistiksystem, och återbrukshubbar för mellanlagring. Ur brukarperspektiv nämndes att det behöver bli en tydligare norm att återbrukade köksinredningar (o.dyl.) anses en naturlig del av en renovering. Ur etiskt perspektiv nämndes behovet av att ha enhetliga system för att värdera kvalitet, kulturvärden och estetiska parametrar m.m.
