Category Archives: Lösningar

Teknik, verktyg och idéer.

Ett dilemma för EU när det gäller batterier

Posted on by
1

Den som vill hålla sig uppdaterad när det gäller tekniken kring elektriska vägfordon gör klokt i att följa nyhetsbrevet omEV. Detta nyhetsbrev ger en bra bild av vad som händer på elfordonssidan. Då och då producerar de även en podd, som är värd att lyssna på. Senast intervjuade man Volvo Cars expert Annika Ahlberg Tidblad om EU:s nya batteriförordning. (Länktips se nedan).

Det litiumjon-batteri som flest använder kallas NMC
Batteritekniken är helt avgörande för omställningen från fossildrivna till eldrivna fordon. EU har insett att området behöver regleras så att industrin får tydliga regler. Batteriförordningen träder i kraft nu och inkluderar ett antal datum, som fordonsindustrin har att förhålla sig till. Den teknik man utgår ifrån är det som specialisterna kallar NMC, som innebär att katoden utgörs av en (av flera olika) kombination av Nickel, (Ni) Mangan (Mn) och Kobolt (Co), medan anoden ofta består av en litiumgrafitblandning. Det avgörande är att batteriets joner kan röra sig i elektrolyten så att en last, t.ex. en motor, får ström. NMC-konstruktionen ger en bra kombination av livslängd, energitäthet och effekttäthet. Tidigare batterier för mobiltelefoner behövde inte klara lika stora effektuttag.

Teknikutvecklingen bör ha planat ut
Nu anpassar EU sin batteriförordning till NMC-batterier, vilket kan göra att nya tekniksprång och andra kemiska kombinationer inom batteritekniken fördröjs. Detta är naturligtvis ett dilemma för alla lagstiftare. Man vill ha produktutveckling, men inte ”vilda västern” kring hur viktig teknik utformas . EU vill säkra upp att tillverkarna tar ansvar för sina produkter på ett rättvist sätt. För att regelverken ska landa rimligt rätt måste teknikutvecklingen ha planat ut och en slags standard ha satt sig.

Samarbeten som tar tid att bygga upp och blir dyra att avbryta
Men, som Annika Ahlberg Tidblad påpekar, kan EUs förordning också få en hämmande effekt på teknikutvecklingen eftersom många av de tekniska och administrativa rutiner som branschen etablerar gör det svårt att gå utanför regelverket. Ska vissa ämnen mätas och redovisas, blir det ju logiskt att bygga strukturer och avtal med partners för att just ha koll på dessa uppgifter. EU:s förordning skapar ordning och reda och rimlig rättvisa, men den försvårar också för nya teknikval.

Tredjeparts-certifiering på G
Enligt Annika Ahlberg Tidblad ligger rapporteringsansvaret hos fordonstillverkaren, inte hos celltillverkaren. Här uppstår för mig ett frågetecken. Om det är celltillverkaren som ska rapportera att man använt återvunnet material till X procent innebär det sannolikt att fordonstillverkaren måste ha exklusiva och långtgående avtal med cellverkare så att informationen kan verifieras. Inte minst gäller det efter år 2026 då s.k. batteri-pass ska börja gälla och varje tillverkare åläggs att ha tredjeparts-certifierade verifikat på sin batteritillverkning. Det låter komplicerat och inget man ändrar i en handvändning.

Lovande natriumjon-version
Det är stora mängder batterier som ska tillverkas, även för andra applikationer än fordon. Forskare på Chalmers har arbetat med ett alternativ till litiumjon-batterier och tror sig nu ha hittat en mix av natriumjon-material, som ser lovande ut. Natrium finns tillgängligt på ett helt annat sätt än litium och skulle ─ om det får genomslag ─ radikalt kunna förändra batteribranschen, återvinningsbehoven och olika kostnader i samband med batteriframställning. I det läget är det ju lite märkligt om EU:s batteriförordning försvårar för teknikutveckling, som skulle vara gynnsam ur många aspekter, inte minst att få fram batterier för mellanlagring av solel m.m. Det tycks vara just denna applikation som forskarna tror blir allra mest intressant, inte som fordonsbatteri. (Se länktips nedan).

Lås inte fast oss på fel nivå
Exemplet med EU:s batteriförordning, som försöker ringa in de viktigaste frågorna kring och konsekvenserna av litiumjon-battierier av typen NMC, visar att även intentionerna är bra, är det inte säkert att förordningen är optimal ur perspektivet att det är synnerligen bråttom med teknik som hjälper oss ut ur fossilberoendet. Den tanke jag har framfört några gånger är att kanske det är rollfördelningen vi ska ta som utgångspunkt. En tillverkare har idag rollen av ansvarig för sin produkt, men den rollen skulle kunna renodlas ytterligare genom att tillverkaren i varje givet ögonblick ska kunna redogöra för var ─ i detta fallet ─ batterierna befinner sig.

Gör tillverkaren ansvarig fullt ut – förbjud försäljning
Dvs genom att förbjuda försäljning och tillåta för tillverkaren att tjäna pengar på andra sätt kvarstår tillverkarens ansvar för de produkter som sätts på marknaden. Hur tillverkaren ser till att produkten eller produktens eventuellt farliga ingående ämnen inte hamnar i kretsloppet behöver lagstiftaren inte bry sig om. Det blir tydligare och öppnar upp för alternativa produktlösningar och tekniksprång.

Länktips:
omEV och den senaste podden: https://omev.se/podcast/omev-75-om-batteriforordningen/

Forskare från Chalmers tror på Natriumjon-batterier: https://fof.se/artikel/natriumbatteri-minskar-beroendet-av-kritiska-metaller/

Platsutveckling utan omställning?

Posted on by
3

Reväst ordnar seminarier med jämna mellanrum i Västra Götaland. Den 14 december hade man bjudit in intresserade till ett seminarium om platsutveckling. Organisatoriskt finns Reväst under Handelshögskolan och de säger på sin egen hemsida att syftet är

  • att skapa dialog mellan intressenter med olika perspektiv om förutsättningar och utmaningar för Västsveriges utveckling
  • att främja samarbeten mellan olika aktörer
  • att öka kunskapen om och spridningen av forskning med relevans för hållbar utveckling i Västsverige
  • dialog mellan forskare och praktiker för ömsesidig nytta
  • en gemensam kunskapsbild om nuläge och framtida utmaningar i Västsverige

Men det blir lite märkligt att ta del av platsutvecklingsexempel och forskarnas syn på detta ämne när punkt 3 och 5 ovan tappas bort i seminariet.

Ramvillkoren, planetära gränser, Agenda 2030…. ?
Ett antal företeelser berördes nästan inte alls under tre timmars genomgång, och inte som en förutsättning för resonemanget. Jag saknade exempelvis något ord i förbigående om FN:s Agenda 2030, eller om klimatförändringarna, eller ett ord om Rockströms planetära gränser, om artutrotning, där en miljon arter (av åtta) på jorden riskerar att försvinna, hållbar utveckling, resursbristen, om att vi förbrukar jordens resurser som om vi hade fyra jordklot till vårt förfogande, eller något om hur vi ska gå till väga för att säkerställa att platsutveckling inte sker in en återvändsgränd. Och att alla projekt behöver bidra till en hållbar framtid. Något sådant hördes inte. (Tips: Det finns en metod som kallas FSSD, som intresserade kan googla).

Finns det utveckling som inte behöver vara hållbar?
Jag har ägnat mycket tid de senaste 25 åren åt miljö och hållbar utveckling. Och att vi fortfarande diskuterar utveckling i termer av business-as-usual är ett underbetyg till oss alla. Det kommer inte att fungera att låtsas att all utveckling kan bygga vidare på tidigare modeller, där det enda som räknas är BNP-tillväxt. Vi måste hitta smartare och rättvisare sätt att organisera samhället. Platsutveckling är en viktig del av detta, eftersom mänsklig aktivitet nästan alltid inkluderar en fysisk plats. (Undantaget är väl internet, men den virtuella världen har inte svaret på alla frågor).

Vad är bra platsutveckling?
Ska jag vara ärlig nämndes åtminstone begreppet ansvar under seminariet, dvs hur viktigt det kan bli att tydliggöra ansvarsfördelningen inom ramen för ett platsutvecklingssamarbete. Hur ska ansvar utkrävas när alla (eller inte alla) har varit med om att arbeta fram lösningar på hur en plats ska utvecklas? Vad ska känneteckna kvalitet? Är det fastighetsvärdet som är viktigast, som kanske projekt dominerade av fastighetsägare tenderar att bli? Eller är det mer ”mjuka värden” som trivsel och upplevda fördelar med en fysisk plats som ska utvärderas? Vem har tolkningsföreträdet, som en av forskarna formulerade frågan? Detta gäller både problemformuleringen och utvärderingen av resultaten, naturligtvis. När är vad bra?

Omställning kräver platssamverkan, men omvänt ?
Göteborgs ansvariga för platssamverkan deltog och nämnde att omställning kräver platssamverkan. Men inte som en ramparameter som alla samverkansprojekt behöver förhålla sig till, snarare som om man vill diskutera omställningsfrågor är platssamverkan en lämplig metod. Som om det skulle finnas platsutveckling som kan ske utan att samtidigt relatera till en klok och rättvis omställning. Det är som om det fortfarande finns alternativa vägar framåt, med och utan omställning. Som om vi inte behöver fasa ut vissa verksamheter och snabbt säkerställa att evighetskemikalier som PFAS, fossilberoende lösningar och destruktiva processer inom alla branscher växlas ut. Vi behöver inte minst reducera våra transportvolymer på ett mycket smartare sätt.

Stallbacka skulle kunna gå före
En representant för Trollhättan Stad deltog och berättade om Stallbacka, som är ett av Sveriges största industriområden och där man nu arbetar intensivt med att platsutveckla. Hon återkom ett flertal gånger till att det finns en flygplats i närheten, som man gärna vill utveckla. Men det fanns inte med ens som en sidokommentar att flyget i så fall behöver bygga på förnybart bränsle eller el. Hon nämnde heller inte hur stort (om något) intresset är för att utveckla Stallbacka enligt modellen Industriell symbios, så som Sotenäs lyckats med. Förutsättningarna torde ju vara stora. Hela idén med avfall från industrin måste ju snabbt ändras till att se överskott och restprodukter som resurser.

Utmaningar som missar de viktigaste utmaningarna
Stallbacka-presentationen landade i en ppt-bild med sex utmaningar, som projektledningen ser. Bilden illustrerar ganska väl vad jag menar saknas.

Ur presentation den 14 december på Reväst

Alla företag kommer att behöva välja väg framåt. Vill man ingå i hållbar utveckling eller inte? Och nu har det gått 30 år sedan FN antog Agenda 21, sin första hållbarhetsagenda för det 21:a århundradet. Sedan dess har klimathotet blivit extremt tydligt och tidsramen för en ordnad omställning krymper för varje dag. Orättvisorna i världen ger oss klimatflyktingar, gula-västarna-protester och skenande ekonomiska klyftor mellan rika och fattiga.

Ingen vill vara proaktiv
I Göteborgs-Posten den 15 december argumenterar ledarsidan dessutom för att vi i Göteborg inte ska ha några klimatmål. Det är rimligare att de boende i kåkstäderna i Mexiko City tar sitt klimatansvar än att vi gör något konstruktivt här i Göteborg, menar GP. Vi ska bara göra det som EU beslutar, inte mer eller mindre. Att någon annan beslutar vad som är bäst för en klimatsmart anpassning av en stadsdel i Göteborg ska, enligt GP, överlåtas till någon annan att besluta. Och tyvärr verkar det som att de pågående platsutvecklingsprojekten inte heller ser något proaktivt sätt att göra omställningen smidig, klok och rättvis. Klockan tickar.

Länktips: Göteborgs-Postens ledare om att Göteborg inte ska ha klimatmål: https://www.gp.se/ledare/goteborg-ska-inte-ha-egna-kommunala-klimatmal.2292097c-d11d-4151-bc91-cac288ad7ac6

Information om Reväst: https://www.gu.se/handelshogskolan/om-oss/samverkan/revast-en-motesplats-for-regional-utveckling

Tre tankar när jag hört om Ålands hållbarhetsprocess

Posted on by
Reply

Ingenjörer för Miljön (IfM) har funnits i 30 år som förening och har genom åren genomfört hundratals seminarier, föreläsningar och studieresor. Igår var det dags i Göteborg för ett fysiskt och webbsänt seminarium om hur bl.a. Åland har använt Det Naturliga Stegets (DNS) ramverk för strategiskt hållbarhetsarbete, ofta benämnt FSSD. Lisa Wälitalo, som doktorerat på just detta tema vid Blekinge Tekniska Högskola, berättade om delar av de erfarenheter Åland haft när de gripit sig an hållbarhetsarbetet. (Längst ner en kort bakgrund till IfM).

Öarna har ett försprång
Det är komplext att få en verksamhet eller ett helt samhälle att bli hållbart. På ett sätt är ålänningar och andra öbor gynnade, eftersom de rimligen har en likartad upplevelse av hur de fysiska begränsningarna, ön, begränsar allt som ska ske. Transporter, energianvändning, sopor, resurser, ekonomi… allt blir tydligt avgränsat och uppenbart på en ö. De politiska skillnaderna på att ha rent dricksvatten i kranen blir näst intill obefintliga.

(1) Det är svårt att avstå att ta beslut
Dynamiken i synen på verkligheten och på lämpliga lösningar blir, tror jag, en delförklaring till att FSSD inte riktigt slagit igenom i förvaltningar och styrelserum. Vi brukar se skillnaderna som en demokratisk tillgång. Men rådigheten över beslut är det ingen som frivilligt lämnar ifrån sig, tycks det som. Har man fått mandat att leda och ta beslut bär det emot att ta ett steg tillbaka och låta ”alla” i någon slags konsensusprocess komma fram till en hållbar framtidslösning.

(2) Hur ska industrin investera?
En annan delförklaring till att användbara verktyg inte får genomslag är vår uppdelning i fyra-års-cykler. Det finns många beslut om investeringar och lönsamhet som kräver längre besluts- och genomförandehorisont. Men vi ser hur Tidögänget river upp mängder av beslut som togs under föregående fyraårsperiod. Vilket gör att industrin inte vet vad man ska förhålla sig till. Ska det finnas fabriker för plastpåsar? Ska det finnas många elbilar? Vill staten ha energi från havsbaserad vindkraft? Ryckigheten i det politiska illustrerar svårigheten att ta långsiktigt verkningsfulla beslut i uttalat eller outtalat samförstånd med näringslivet och andra aktörer. Ingen vet säkert vad som gäller.

Fånga systemfelen tidigt
En tredje tanke som dyker upp när jag lyssnar på Lisa Wälitalos tydliga dragning är hur viktigt det vore med en motkraft. Det räcker inte att lyfta fram fördelar och det positiva med olika förslag, att motivera dem på ett tydligt sätt osv. Det behövs en motkraft, ett ifrågasättande, som systematiskt ställer rätt frågor. För att synliggöra det som ingen aktör har som uppgift att berätta om. För att peka på systemfelen innan de blir så katastrofala att media kan vinkla dem som något löpsedelsaktigt. Det behövs en röst för det osynliga, för det som ännu inte har hänt, men som borde ha hänt.

(3) Det behövs en regelbundet ifrågasättande röst
Vi borde organisera en tydligare aktör, som enbart har som uppgift att ställa frågor, att ifrågasätta och att formulera problemställningar. För det går inte att lösa problem på gemensam nivå förrän alla berörda identifierat problemet och att det behöver åtgärdas. På öarna går det inte att gömma undan plastskräpet längs stränderna. Alla förstår problemet. Men att den fisk som fångas innehåller plastpartiklar är inte lika uppenbart, ens för öborna. Och inser man inte problemet blir det inte heller aktuellt att göra något åt det. Därför tror jag att det behövs tydligare röster som ställer frågor, som är de osynliga problemens advokat och som regelbundet tar upp frågor som ingen annan aktör har mandat eller intresse av att lyfta.

Bakgrund till IfM
Ingenjörer för Miljön bildades, liksom Artister för Miljön, Läkare för Miljön och andra yrkesnätverk, ur en konkret tanke att olika yrkesgrupper behöver prata ihop sig om hållbarhet och hur den ska förverkligas och där FSSD:s principer kommer till uttryck. Karl-Henrik Robèrt var initiativtagare och primus motor i Det Naturliga Steget. Under flera decennier var det många företag och organisationer som tog till sig hans idéer och arbetade på att förverkliga dem.

Länktips: Ingenjörer för Miljön https://ingenjorerformiljon.se/

Blekinge Tekniska Högskola och forskning kring hållbar utveckling https://www.bth.se/forskning/forskningsomraden/strategisk-hallbar-utveckling/

Ålands nätverk för hållbarhetsarbetet, Bärkraft https://www.barkraft.ax/

Bygg- och bogemenskaper har viktiga roller

Posted on by
Reply

Civilsamhället fungerar till stor del under radarn. Mycket av allt som görs består av ideell tid. Föräldrar ställer upp, organiserar och arbetar för sina barns förening. Vänner eller grannar samlas kring en gemensam uppgift. Idrottsrörelsen, scouterna, nykterhetsrörelsen, de religiösa grupperingarna, det vimlar av engagemang. Även politiken bärs upp av idéer hos gräsrötterna. Det kokas kaffe, det bakas bullar, det skjutsas, det fixas, snickras och byggs. Civilsamhället är ett kitt i Sverige, där människor möts av fri vilja och för att de ser en nytta bortom egennyttan.

Byggemenskaper och bogemenskaper
Det finns två grenar på det civila samhällsträdet som växer nära varandra och har ömsesidig nytta. Några människor har en stark idé av ett boende som de förverkligar i en byggemenskap. Andra nöjer sig med att söka sig till en bogemenskap för att förverkliga en livsstil och ett boende som ger dem värdefulla mervärden. Hur dessa grenar utvecklas blev tydligt på en tvådagars konferens i Bergsjöns (nya) Kulturhus i Göteborg den 12 – 13 oktober. Där samlades forskare, entreprenörer, arkitekter, engagerade, projektägare och andra intresserade under rubriken Idéburet och socialt byggande.

Många ser fördelen i att slippa bo ensam
Kooperativ har funnits länge i olika form, men om folk för några generationer sedan sökte gemensamma lösningar p.g.a trångboddhet och fattigdom har initiativen på senare år oftare präglats av sökandet efter ett socialt sammanhang. Det finns, anser många både på landsbygden och i städerna, värdefulla komponenter i ett boende, där man gör vissa saker tillsammans, tar ansvar tillsammans, ibland äter tillsammans osv. Inte minst handlar detta om ensamhushåll, där fördelarna med ett lagom samarbete i vardagen snabbt kan bli synliga. Den delade måltiden blir värd så mycket mer.

Vi kan lära av utlandet
Särskilt när det handlar om byggandet krävs ett uthålligt engagemang. Projekttiderna kan dra iväg och handla om mer än ett decennium från ett första intressentmöte till att inflyttning kan ske. Den sortens hängivet engagemang är kanske inte alltid möjligt att uppbringa. Men, som sades på konferensen, totalt har det formats över 1000 byggprojekt av den idéburna sektorn. Och då ska vi komma ihåg att i Danmark har denna rörelse nått betydligt längre. Faelleskapsboenden och ekobyar är mycket vanliga i Danmark. Likadant i Tyskland, där initiativkraften är påtaglig. Det är i Sverige vi tycks ha vant oss vid att någon annan ska ordna bostäder och livssituation. Möjligen ─ det vore något för forskningen att titta vidare på ─ hänger detta i vårt land ihop med en allmän övertro på att samhället är bäst på att organisera vår tillvaro.

Olika initiativ behöver få ta plats
Steg för steg flyttar bygg- och bogemenskaperna i Sverige fram sina positioner. Nya projekt tar form både på landsbygden och i städerna. Man lär av varandra, man hittar sin unika profil, som deltagarna kan samlas i kring. Det kan vara en gammal lantbruksskola i Hammenhög i Skåne, som ett gäng entusiaster räddade från rivning och gjorde om till ett gemensamt hus. Det kan vara att en förening gör ett avtal med allmännyttan och blockhyr ett helt hus för att själva få möjlighet att forma sin närmiljö, välja sina grannar och ta ansvar för boendet. Det kan vara tiny houses i kombination med lite större hus som tillsammans placeras på en tomt och därmed möjliggör för unga familjer att flytta in i en landsbygdskommun och stärka skatteunderlaget, bidra till en fortsatt förskoleverksamhet och en långsiktig utveckling av en kommun med åldrande befolkning.

Nytta bortom egennyttan
Konferensen i Bergsjön innehöll en väl avvägd balans mellan positiva föregångsexempel och problemställningar som behöver uppmärksammas. Som en röd tråd återkom begrepp som samarbete, partnerskap, demokrati och samhällsförändring. Ofta betonades värdet av gemensamma ytor för spontana möten både utomhus och inomhus. Och hur de traditionella strukturerna inte fungerar för att fånga upp människors idéer. Det handlar på ett plan om att ta tillvara kompetens och resurser hos människor och skapa nytta bortom egennyttan.

Forskningen är viktig, oavsett vad Lena Andersson hävdar
Extra intressant är att bygg- och bogemenskaperna har format ett eget forskarnätverk, där forskare möts utifrån delvis olika forskningsgebit. Att kunna belägga trender, fakta och visioner med hjälp av forskningen brukar vara mycket värdefullt. Det är inte bara någon besökare, som Lena Andersson gjorde i somras vid Medelhavet, som kan fråga första bästa hotellreceptionist om vädret brukar vara eländigt ─ när forskare är involverade finns alltid gott om referenser och en förankring i etablerad kunskap.

Förnyelse kräver att vi tänker just nytt
Initiativtagarna planerar för nästa konferens för bygg- och bogemenskaper om två år. Det ska bli intressant att se hur långt branschen har kommit då. Viktigast är att kommunerna förstår potentialen, stödjer initiativen, hjälper till med vettiga tomtvillkor (tomträtt är en bra mellanlösning under byggfasen) och bidrar med stöd i form av projektlotsar och kunskap. Vi får ingen utveckling om vi alltid bara gör som vi alltid har gjort. Om allt ständigt ska göras enligt gällande och tvingande regler får vi ingen förnyelse.

Att vi fortfarande bygger för kärnfamiljens mamma, pappa, barn är lite märkligt med tanke på att det är cirka 20 procent av hushållen i Sverige som ser ut så. Denna bild visades på konferensen (ursäkta bildkvaliteten).

Cirkularitet i byggbranschen

Posted on by
Reply

CCBuild, Centrum för cirkulärt byggande, återfinns under IVL Svenska Miljöinstitutet och har som fokus att arbeta för mer cirkulära lösningar i byggsektorn. Carina Loh Lindholm presenterade verksamheten i ett webbinarium som Tillverka i Trä anordnade den 7 september. Det rör på sig i byggsektorn, men alldeles för långsamt, kan man tycka.

Byggbranschens roll i stort
Byggsektorn står för hälften av materialanvändningen, 40 procent av avfallet och 21 procent av klimatrelaterade utsläpp. Men bara 3,4 procent av byggmaterialet cirkuleras. Dvs branschen har bara börjat vakna. Även om CCBuild kan glädjas åt att ha 150 medlemsföretag knutna till verksamheten är det långt ifrån tillräckligt. 96,6 procent av byggbranschens material cirkuleras inte. Hur den delen ska öka och vem som ska ta vilket ansvar är fortfarande oklart.

RISE vill att kommuner och beställare ställer krav
CCBuild och Carina Loh Lindholm gör säkert allt de kan. Och träbranschen har flera bra argument att arbeta med, eftersom trä ingår i det naturliga kretsloppet. Under presentationen kopplades Ylva Sandin från RISE in, som fyllde på med uppmaningen till kommuner och företag att ställa krav. Det är avgörande att beställare ställer krav i samband med upphandling. Men frågan kom också upp om hur man ställer rätt krav. Det indikatorsystem RISE arbetar med har visat sig komplext. Risken är uppenbar att allt tar för lång tid, tid vi inte har för att radikalt ställa om hur vi bygger och vem som ska ta vilket ansvar för omställningen. Rollfördelningen är otydlig.

Hur ska demonteringen optimeras?
Deromes representant i webbinariet berättade hur man som företag har börjat den mentala resan att gå från optimalt montage till att också inkludera den optimala demonteringen. Hur produkter ska plockas ner och plockas isär på ett klokt sätt, är en fråga som nu allt oftare ställs.

Hur ser ekonomin ut?
Webbinariet sätter tydligt fingret på två frågor, anser jag. Dels hur merkostnader för lagerhållning, kvalitetssäkring och transporter av återbrukningsbart material ska täckas. Vem ska räkna hem mertiden och merkostnaderna och på vilken motkalkyl? På företagsnivå finns här stora utmaningar, som antagligen bara kan lösas när flera aktörer går samman och samverkar för att lösa helheten. Branschöverskridande avtal och samarbeten kommer att behövas tror jag, där det finns en viss fara i att man bygger in sig i system som blir kontraproduktiva i relation till vad kunder och beställare ser som optimalt. Det kommer att bli viktigt att behålla konkurrens och transparens även när samarbete blir nödvändigt. Oberoende granskning av hur material klassas kommer nog att behövas. Någon slags tredje-parts-insyn kanske blir nödvändig för att säkra upp att fusk och (o)medvetna fel inte blir legio.

Avvägningen behöver ändras
Den andra viktiga delfrågan är principiell för hela samhället. Hur ska vi ha det med avvägningen mellan samhällsnytta, företagsnytta och framtidssäkring? Vilka lagar och regler, eller praxis, behöver utvecklas för att kortsiktigheten i byggbranschen (och andra branscher) ska balanseras mot den nödvändiga långsiktighet som en hållbar utveckling innebär?

Både på företagsnivå och på samhällsnivå måste nya diskussioner föras. Vem ska initiera dessa? Vem vill ha en verklig hållbar utveckling?

Länktips: Centrum för cirkulärt byggande: https://ccbuild.se/

Hallå Folkbildningen! Dags att synas!

Posted on by
1

Var är folkbildningen? Världens lufttemperatur har inte varit högre än i juli på 120 000 år, läser vi på nyhetsplats. 5700 bränder rasar i Kanada, i Europa brinner det på Rhodos, i Hawaii förstörs Maui, det är 40 grader varmt i södra Frankrike i slutet av augusti och Sverige drabbas av skyfall, översvämningar och vattenskador som påverkar jordbruk, transporter och och och…

Läget är uppenbart utom för fossilkramarna
Signalerna och exemplen på att vi är inne i en klimatförändringstid är uppenbara. Möjligen för alla utom för Lena Andersson och redaktionen på Svenska Dagbladet som ger henne utrymme att torgföra sina tvivel. Det brukar ju vara varmt, säger hennes trovärdiga hotellreceptionist-källa. Så forskarna och verkligheten har säkert fel någonstans. Det är ingen fara, säger tvivlarna… Och om något ska göras så är det den mest långsamma tekniken som det ska satsas pengar på, den teknik som tar i särklass längst tid att få på banan – kärnkraften. Så att fossilkranarna kan hållas öppna så länge som möjligt. Fossillobbyn har fortfarande inte släppt greppet om opinionsbildningen.

Läget är optimalt för en bred folkbildningssatsning
Eller så är det just nu som läget är uppenbart att vi kan försöka förstå hur vi ska agera på kort och lång sikt. Var och en och de av oss som beslutar för olika verksamheter. Vad kan vi göra för att gardera oss, vad kan vi göra för att inte förvärra situationen, vad finns det för lösningar att välja? Här skulle det passa väldigt bra med folkbildning, studiecirklar och föredrag. Och folkbildningens organisationer finns ju, de har personal, lokaler och till viss del finansiering för att ägna sig åt breda folkbildningssatsningar. Så var är de? Var är annonserna om hur vanligt folk (och ovanligt) kan anmäla sig till en passande aktivitet? Varför är det så tyst?

Annat är tydligen viktigare
Enstaka personer inom folkbildnings-Sverige har fattat. När de får ett förslag från en engagerad klimatvärnare som jag känner säger några spontant att ”det är ju just detta som är folkbildningens kärna och vad vi ska ägna oss åt”. Ändå händer inget. Passivitet och andra prioriteringar går före. Det är synnerligen sorgligt. Särskilt när det finns upplägg som det näst intill bara är att sjösätta.

Varför vänta?
Till viss del är folkbildningen ursäktad. Högerregeringen har ju aviserat nedskärningar till folkbildningen och att statens roll ska ses över. Det blåser kalla vindar från höger. Men just därför, kan man tycka, är det ju extra viktigt att visa att folkbildningen behövs! Upp till bevis! Gör det ni är bäst på! Folkbilda!

Sällbo – för social hållbarhet

Posted on by
2

Allmännyttan i Helsingborg, Helsingborgshem, tar emot en strid ström av studiebesök i dessa dagar. Det som väcker stort intresse är det projekt som kallas Sällbo och som på flera sätt innebär ett innovativt sätt att ordna ett trivsamt och uppskattat boende för olika grupper. Inom ramen för en arbetsgrupp inom Gröna Seniorer Väst deltog jag i ett studiebesök häromdagen. Några av intrycken följer här.

Idégivare, eldsjäl och genomförare
Dragana Curovic mötte oss vid entrén och gav oss en detaljerad och inlevelsefull skildring av hur projektet kunde sättas igång, utvecklas och genomföras. Ska den här typen av banbrytande projekt lyckas krävs det en eller flera eldsjälar, en lyhörd och modig styrelse och att det finns en förståelse för hur innovativa processer egentligen går till. Om allt ständigt ska genomföras enligt rutiner sker ingen utveckling, samtidigt är det nödvändigt att standardisera offentligt styrd verksamhet. Insikten av det offentliga behöver utvecklingsprojekt som bryter mönstret och testar det nya blir uppenbar när man ser hur Sällbo lyckats.

Något av det unika med Sällbo
Det unika i Sällbo handlar om att man valde att kombinera behovet av bostäder för aktiva äldre – 70 plus – med behovet av bostäder för unga personer i åldern 18 -25. Hälften av de unga skulle dessutom utgöras av några av de ungdomar som kom som ensamkommande i flyktingvågen 2015. Att blanda generationer och bakgrunder på detta sättet visade sig vara ett lyckokast. Att det hus som togs i anspråk var ett nedlagt äldreboende bidrog också till framgången. Plus att man valde att tänka oortodoxt kring renovering, ombyggnad, möblering och iordningställande. Många möbler togs till vara istället för att köpas nya. Och hela renoveringen gjordes varsamt och ändå smakfullt. Man tillät det hela att få ta tid. Hellre bra än bråttom.

Uteplatser och balkonger hör till varje lägenhet

Testbädd för social hållbarhet
Den sociala hållbarheten står i fokus. Det innebär att den heltidsanställda trygghetsvärden har som arbetsuppgift, inte att ordna aktiviteter eller bjuda in någon trubadur, utan att primärt föra en dialog med de boende, deras frågor och behov. I de 51 lägenheterna bor idag 60 personer, som alla har lite olika behov och önskemål. Gemensamma beslut tas också i plenum, där alla förväntas delta en gång i månaden. Informellt förväntas alla boende att delta i det gemensamma, det som alla har nytta av. Jag gissar att det bidrar till framgången att så mycket tid läggs på dialog med de boende, att de känner sig sedda och lyssnade på. Helsingborgshem ser själva Sällbo som en testbädd för social hållbarhet.

Neutrala mötesplatser och arbetsrum
Varje våningsplan har ett dussintal lägenheter och där bor blandat äldre och yngre. På varje våningsplan finns dessutom ett gemensamt kök och en gemensam, mindre möteslokal. Totalt har huset 580 kvm neutrala gemensamhetsytor, vilket är mycket. Men det gör också att det finns gott om rum och plats för hobbyaktiviteter, Tv-spel, målning, symaskiner, pussel, gemensam matlagning och olika ställen att vara själv eller tillsammans med andra. Möjligheten att göra saker på lediga stunder har verkligen fått utrymme på Sällbo. Då gör det inte så mycket att varje lägenhet är mellan 36 och 49 kvm stor, när det finns så mycket övriga ytor. Hyrorna är mellan 4600 och 5800 (före den senaste höjningen).

Utemiljön är trivsam på Sällbo

Ensamheten är ett problem för många
Att råda bot på ensamheten och att skapa en meningsfull och livaktig vardag för olika grupper – tillsammans – är några av de tankar som tycks ha väglett Sällbo-projektet. Och att inte väja för möjligheten i att blanda både olika ålderskategorier och kulturella bakgrunder. Intervjuerna med de sökande tycks också ha varit väldigt viktiga för att skapa en dynamik i gruppen av boende, där livserfarenheten också blir en tillgång. Att känna sig som en del av ett sammanhang är nog en mycket mänsklig känsla, som kan stärkas av projekt som Sällbo.

Det ska bli intressant att se vilka kommuner som vågar gå i samma riktning.

Far och flyg, ministern!

Posted on by
1

Infrastrukturministern i högerregeringen heter Andreas Carlsson och representerar KD. Han citerades nyligen i Expressen, där han uttalade sig positivt och optimistiskt kring flyget. Han hävdar att vi snart har elflyg i luften och att flygandet kommer kunna öka. (Länktips till artikeln, se nederst).

Flyg är inte bara flyg, ministern!
Uttalandet är felaktigt på ett antal olika sätt. Det finns förvisso små, lätta eldrivna flygplan med plats för ett fåtal passagerare redan idag. Men ska flyget klara längre sträckor och framför allt fler passagerare behöver flygplanstillverkarna hitta en rimlig ekonomi, en tekniskt tillförlitlig och lättviktig lagringsteknik och en – just det – infrastruktur och ett stödjande system som inte blint litar på marknadens förmåga att lösa alla problem.

Livslängd, avskrivning, ekonomisk förlust…
Före pandemin räknade man med att det ständigt befann sig en miljon människor i luften, samtidigt. Dvs i storleksordningen minst 6 – 8000 flygplan var samtidigt luftburna varje timme på dygnet. Alla dessa flygplan och deras minst lika många ”avbytare” på marken ägs av någon och har ett bokfört värde i en verksamhet, förväntas dra in intäkter för att täcka investeringen och ge vinst åt någon aktör. Tänker sig Andreas Carlsson att skattebetalarna ska gå in och ta kostnaden av snabbavveckling av fossildrivna flygplan? Eller hur ska den förtida utfasningen av den befintliga flygplansflottan gå till? Anm. Ett exempel på livslängd för ett flygplan är överljudsplanet Concorde som tillverkades år 1969 i 20 exemplar och gjorde sin sista flygning år 2003.

Kringparametrar och avlägsen samsyn
En infrastrukturminister borde inse att ska elflyget fungera måste det finnas laddstrukturer för batteriflyg, distribution för vätgas om planen ska drivas av bränsleceller, för att alstra elektrisk ström under flygningen osv. Till detta kommer nya internationella regelverk, utbildning av personal på flygplatser och diverse säkerhetsbestämmelser. Det går heller inte att bortse ifrån att det just nu pågår ett krig i Europa, där stridande parter knappast är intresserade av att ingå avtal. En annan osäkerhet är hur Kinas ledare kommer att agera, när de kinesiska teknologiföretagen inte får delta i de internationella stora upphandlingarna. Samsyn och överenskommelser känns avlägsna.

Vad han kunde ha sagt
Men om vi för ett ögonblick bortser från tekniska och ekonomiska invändningar mot påståendet att vi ”snart har elflyg” och ”kommer kunna flyga mer än förut”, så kan vi på ett annat plan (!) notera hur Andreas Carlsson missar chansen att använda teknikskiftet till att samtidigt sätta fingret på hur viktigt det blir att ändra beteendet. Han kunde ha sagt att vi måste ”räkna med att behöver göra helt andra resval i en nära framtid” eller något liknande. För att passa på att få folk att förstå att det ideliga och slösaktiga användandet av fossila kolväten just nu driver på för en flera hundra år lång klimatförändring, som vi inte vet vad den innebär av uppoffringar för oss, våra barn och barnbarn. Han kunde ingjutit lite hopp i elflygets möjligheter, möjligen, men borde tydligt ha markerat att det tar tid att byta ut tusentals flygplan och att människan måste anpassa sig till vad planeten tål av utsläpp. Men det gjorde han inte.

Bedrövligt med politiker som försvårar för kommande beslut
Det är bedrövligt med politiker som försvårar sitt eget arbete. Politiker som inte tar ansvar, utan som bara säger det de tror att deras väljare vill höra. Och som inte tar sin roll på allvar. Är man infrastrukturminister har man faktiskt ansvar för den typ av infrastruktur som finansieras av skattemedel och som är tänkt att hjälpa industrin, kommuner och andra att göra sina delar. Varje gång en politiker mörkar hur verkligheten ser ut försvårar han eller hon för kommande politiker att ta rätt beslut.

Det finns bara en passande slutkläm på denna text: Far och flyg, Carlsson!

Länktips:
https://www.expressen.se/nyheter/ministern-vi-kommer-att-flyga-mer-an-i-dag/

Kärnkraft – Blykalla väcker frågor

Posted on by
2

(Uppdaterat på ett par ställen i texten 13 mars, se nedan)
SVT Rapport sände den 3 mars ett kort inslag om Blykalla och deras planer på en forskningsreaktor i Studsvik. (Länktips se nedan). Blykallas forskningschef Janne Wallenius har forskat sedan 1996 på en typ av kylning för kärnkraftsprocessen med hjälp av flytande bly och med användning av en patenterad legering som ska förhindra korrosion. Relativt nyligen fick företaget stöd av svenska staten i storleksordningen 100 MSEK för att kunna fortsätta sin forskning och utveckling. Är detta en bra lösning?

Ryssland…
Kärnkraft innebär alltid risker. Uran ska brytas, det ska upparbetas, transporteras, idriftsättas och processen ska styras på ett kontrollerbart och säkert sätt och slutligen ska avfallet hanteras på ett säkert sätt. I en annan intervju jag just nu inte minns var den sändes har Wallenius sagt att de avvaktar lite eftersom det uran man arbetar med kommer från Ryssland. Redan där väcks frågor. Kommer Sverige att kunna göra affärer med Ryssland de närmaste decennierna? Går det att lita på de ryska löftena?

Ansenliga mängder bly per reaktor
Blyet som ska kyla processen ska vara flytande. Bly smälter vid 327 grader Celsius. Varje reaktor behöver enligt Blykalla 800 ton bly. Bly bryts bland annat utanför Arjeplog. Årligen tas där fram 6000 ton bly ur 1,6 miljoner ton berg. Det är stora mängder gruvbrytning (och energi) som åtgår bara för att ta fram det bly som Blykallas lösning kräver. Bly är som bekant en tungmetall och farlig för miljön, att öka mängden bly i samhället är knappast en framtidslösning, alldeles bortsett från uranet. Det framgår heller inte av Blykallas information om blyet blir radioaktivt eller inte efter att processen avslutas. Uppdatering:  Det är i Oskarshamn som man tänker testa blykylningen under driftsliknande förhållanden. Uniper hjälper till och möjliggör detta. Värmen ska tydligtvis alstras med lokalt producerad el och så ska blyinkapslingens kylförmåga testas. Denna testa ska tydligen komma igång under 2024. Lite märkligt är det att en så avgörande del av konceptet inte har testats IRL sedan Wallenius påbörjade sin forskning 1996. (Länktips till info bl.a. om Uniper, se längst ner)

Bridreaktorer förbjöds 1976
Blykalla säger på sin hemsida att deras reaktortyp är en bridreaktor. Bridreaktorer finns i drift i en handfull anläggningar i världen. I Sverige förbjöds bridreaktorer redan år 1976 med hänvisning till icke-spridningsavtalet, eftersom en bridreaktor (därav namnet) genererar mer bränsle än den använder. Den blir således mycket attraktiv för kärnvapenmakter, som behöver tillgång till användbart material i den militära produktionen av vapen. Kopplingen till kärnvapen är oroande när det gäller Blykallas lösning och inte blir man lugnare av att det är med Putins Ryssland Blykalla slutit avtal.

Kretslopp?
En Blykallareaktor sägs kunna vara i drift i 60 år. Vad ska hända sedan? Hur ska kretsloppet se ut för deras anläggningar? SMR, små modulära reaktorer, som tas fram av flera olika företag för att via serietillverkning reducera de höga produktionskostnaderna, kan låta attraktivt i beställningsläget. Men vi måste lära oss att tänka helhet. Hur ska varje anläggning demonteras, marken återställas och kretsloppet bli naturligt? (Uppdatering: I länken längst ner finns ett SVT-program, där ett antal bolag berättar om sina SMR-lösningar. Ingen talar om kretslopp eller hur deras system ska omhändertas efter driftstiden.)

Spridningsrisker och hot
Det finns ingenting i Blykallas presentation som talar för att deras teknik kan kallas hållbar. Tvärtom ökar risken för att tekniken sprids till länder som vi absolut inte vill ska få tillgång till kärnvapen, alldeles bortsett från riskerna med brytning av uran och bly, lagring av uttjänt bränsle och alla säkerhetsaspekter vid driften, där Putin-kriget tydliggjort hur en aggressiv stat kan rikta hot mot denna av anläggningar. Även utan krigsförklaring.

Hur ska kravlistan se ut och vem ska ha vilken utbildning?
Fascinationen för teknikens frontlinje får inte förblinda oss att tro att vi kan lösa dagens och morgondagens energibehov med teknik som leder oss fel. Och dessutom är det ingen som har sett en prislapp på en Blykalla-reaktor ännu, än mindre sett en lista på vilka säkerhetskrav som ska ställas och vilka utbildningar som behöver genomföras av driftspersonal m.m. för att skapa förutsättningar för en säker energiförsörjning. Forskning och prototyp är en sak. Serietillverkning (inklusive måndagsexemplar !), typgodkännande, idriftsättning och avtalsskrivning är något helt annat.

Olkiluoto 3 beställdes för 21 år sedan och är fortfarande inte i drift
Blykalla tror att de har en kommersiell reaktor i drift år 2030. Sju år var precis så det hette år 2002 när Olkilouto 3 beställdes i Finland. Verket skulle vara i drift 2009. Det är fortfarande inte inkopplat för kontinuerlig drift, 21 år efter beställning. Optimismen och övertron på teknikens överlägsenhet kolliderar uppenbarligen lätt med verkligheten.

Under tiden kommer havsbaserad vindkraft, kanske vågkraft och solenergi att fortsätta att bli billigare och säkrare. Att skänka fattiga länder förnybara energislag känns betydligt bättre än att ge dem nycklarna till kärnvapen.

Länktips: Cirka 18 min 40 sekunder in i programmet finns SVT-inslaget om Blykalla. https://www.svtplay.se/video/8oGWGdy/rapport/igar-19-30?position=1127&id=8oGWGdy

Blykallas egen info: https://leadcold.com/

SVT-program från 7 december 2022, där IVA bjudit in kärnkraftsbolag att berätta om sina framsteg: https://www.svtplay.se/video/jp9EY4r/forum/ons-7-dec-2022-09-00?position=11043&id=jp9EY4r

Nu kommer vågkraften!

Posted on by
1

Waves4Power heter ett Göteborgs-företag som under det närmaste året kommer att sätta pilotanläggningar med vågkraft i drift, där deras patenterade teknik används i operativ skala. Man för samtal med kunder i Indonesien, Sydafrika och flera andra länder, där deras innovativa lösning passar bäst. Vågkraft har testats förut, bland annat utanför Lysekil, men Waves4Power bygger på ett antal principer, som gör att deras lösning kan ha förutsättningar att lyckas. VD:n Jonas Kamf berättade om detta vid ett föredrag arrangerat av Ingenjörer för Miljön på Chalmers den 1 februari. (Länk till inspelningen av föredraget, se nedan).

Kort om tekniken
Företagets lösning handlar om att fånga energiinnehållet i vågrörelser ute till havs. En cylinder, smart förankrad i flottörer och inte förankrad i havsbotten, har en kolv som rör sig upp och ner och producerar ett tryck som fångas upp av hydraulik. Trycket blir därmed jämnt över tid och driver generatorer som producerar el, som i sin tur förs över till land. En stor fördel är att systemets alla vitala delar är åtkomliga från ytan och inga dykare behöver arbeta under svåra förhållanden när något ska åtgärdas. Modulära lösningar gör service och underhåll så enkla som det går.

Svart linje = vågkraftens tillgänglighet (bild fr Waves4Power)

Flytande bojar, gärna nära vindkraftsparker
Till år 2030 räknar man med att ha idriftsatt 10 000 bojar med en total produktion av 5 TWh el. Bojarna flyter vid vattenytan och klarar enligt beräkningarna stormar och hårt väder eftersom förankringen inte låser fast anläggningen vid havsbotten. Alla som har vana vid förtöjning av båtar vid hårt väder förstår vikten av detta. Bojarna läggs ut i kluster i genomtänkta inbördes placeringar för att fungera optimalt ur alla aspekter. Varje anläggning får dessutom signalgivare och positioneras så att sjöfarten och fritidsseglare på ett enkelt sätt kan undvika kollisioner. Extra intressant vore att placera systemen nära vindkraftsparker, så att försörjningskablar kan användas både för el från vind- och vågkraft. Vågorna finns kvar när det slutat att blåsa.

Wave-el 3 så som den testats i Norge (Bild fr Waves4Power)

Alternativ: Snabb omställning av kolkraftverk
En intressant delfunktion av det system man tagit fram handlar om att avsalta havsvatten och därefter producera vätgas. Vätgasen kan komma att ersätta kol i kraftverk och på så sätt göra det möjligt att behålla mycket av befintlig infrastruktur på land (elförsörjningen från kolkraftverk) samtidigt som förbränningen blir förnybar med vatten som restprodukt och möjligen salt som en biprodukt. Min gissning är att detta kan intressera många beslutsfattare ute i världen. Att det förnybara systemet gör att gamla installationer kan behållas. Det är dyrt att dra nya kablar och sätta upp nya transformatorstationer till ny produktionsteknik. Men om vätgasen direkt ersätter kolet kan många av systemkostnaderna sparas in.

Kostnaden är konkurrenskraftig
Priset är alltid intressant när det gäller el. Waves4Power har insett detta och har satt som mål att plana ut vid en produktionskostnad av 3 cent (cirka 30 öre) per kWh. Där är man inte ännu, men i denna kostnad ska underhåll ingå, liksom nedmontering av anläggningen efter 25 års drift. Till skillnad från SMR-kärnkraft och annat som många hoppas på, finns här förutsättningar att avlägsna alla spår av en tidigare anläggning. Det blir inga betongsarkofager eller något farligt avfall att ta hand om i generationer.

Danmark var snabba på att utveckla vindkraft, nu Sveriges tur?
Nu kommer Waves4Power att steg för steg anställa projektpersonal för att klara de beställningar som ligger i tidsplanen. Och det är lite extra roligt att det är i Göteborg man har sitt huvudkontor. Sverige missade ju vindkraften när Danmark tog täten. Nu kanske vi kan fånga upp vågkraften på ett industriellt klokt sätt och göra global nytta för klimatet och för industrin. Det är den typen av föregångsexempel vi behöver för att flytta fokus från de nostalgiska kärnkraftskramarnas blockeringar.

Länktips: Ingenjörer för Miljön 1 februari 2023, föredrag med Jonas Kamf från Waves4Power här