Nya strukturella grepp för partierna

Det är inte lätt att vara partiledare för ett politiskt parti. Den senaste tidens debatt om Centerpartiets idéprogram sätter fingret på flera detaljer som egentligen alla partier borde fundera på. Man behöver en laguppställning som fungerar för att både hantera den egna organisationen, medlemmarna, de förtroendevalda, relationen till tidigare respektive möjliga väljare och – i regeringsställning – genomförandet av den praktiska politiken inklusive det kommunikationsbehov detta innebär. Hur ser en laguppställning ut, som löser alla dessa uppgifter på ett optimalt sätt?

Utblick
I Tyskland har man en partiledare, men varje parti utser också en ”kanslerkandidat”, dvs en person man tror har kapacitet och förmåga att vara och framstå både som vallokomotiv och en god exekutiv chef om partiet hamnar i maktposition. På så sätt påminner det tyska systemet en aning om det amerikanska. Man utser en kandidat som man hoppas ska kunna vinna valet och därefter kan leda landet.

Långa processer – snabba beslut
I Sverige tror vi att det är en och samma person som har förmågan att leda partiets inre arbete, samtidigt som man agerar talesperson och viktigaste företrädare för partiet utåt. Värdebaserade frågor och de långsamma förändringsprocesserna i det inre partiarbetet bygger ofta på traditionen med kongresser som beslutar om politikens innehåll. Den typen av demokratiskt förankringsarbete kan lätt kollidera med dagspolitikens behov av korta betänketider, kompromisser i förhandlingar, snabba beslut och raka besked. Är det rimligt att alla roller ska axlas av en och samma person?

Måste allt hanteras av partiledaren?
När det kommer till vägval och formuleringen av ideologiskt grundade ställningstaganden vänder sig organisationen till sin partistyrelse vars arbete leds av partiordföranden. Mycket av det löpande inre arbetet i partierna sköts av partisekreterare och andra i en stab. Löpande äranden kan delegeras, men till slut landar besluten, uttolkningen av besluten och kommunikationen av desamma på en och samma person: partiledaren. Här bidrar även media till att personfixeringen ökar.

Personfrågor svåra att hantera
I modern tid är det ett antal partiledare som fått gå efter kort tid: Lennart Daleus, Maria Leissner, Håkan Juholt. Min gissning är att detta beror på att personfrågor är svåra att hantera i föreningssammanhang. Objektivitet och analys underställs lojalitet och behovet av att ingå i ett kollektiv, kretsen av beslutande personer. Det kanske krävs mod att framföra avvikande åsikter. Informella hierarkier krånglar till det. Distrikten och lokalavdelningarna har ordföranden som i givna lägen förväntas agera eller åtminstone ha en åsikt. Det är nog inte lätt att vara partiledare.

Nya strukturer
Kanske är det dags för partierna att fundera på hur man bäst organiserar sig för att möjliggöra både en intern debatt, en intern demokrati, en tydlig beslutsgång och en valvinnande kommunikation. Den struktur som gällde före sms och internet, före Youtube, bloggar och Skype kanske inte är optimal när vi har ett överskott på information och allt svårare att navigera i en värld, där mottagare har blivit avsändare och där yta många gånger värderas högre än sakkunskap och djup.

Färre medlemmar
Det parlamentariska systemet hotas dessutom av att partierna lockar färre och färre medlemmar. Urvalet av representanter blir därmed mindre och ur detta följer logiskt en svårighet att hitta personer som har lämplig bakgrund och personlighet att ta på sig ett uppdrag. I Norrbotten har 100 förtroendevalda slutat sedan valet 2010, läste jag. Ställer vi orimliga krav på våra folkvalda? Hur kan vi organisera den representativa demokratin på ett modernt sätt?

Det finns fler frågor än svar, men de flesta politiska partierna borde ta sig en ordentlig funderare på dessa strukturella frågor. I god tid före 2014 års dubbelval.

Ett nytt sätt att utveckla

Ett nytt år. Ett nytt medvetande.  Världen står inför multipla kriser, de flesta av dem självförvållade. I tropikerna huggs regnskogen ner. Torka och översvämningar skapar lokala katastrofer. Men det är inte bara miljön som är i obalans.

Män som hotar kvinnor
I Indien har våldet mot kvinnor eskalerat till en punkt, där tillräckligt många protesterar tillräckligt starkt, kanske leder det till ändrade attityder. I delar av Kina går det 120 män på 100 kvinnor, hur man där och i andra länder ska hantera männens frustration över att inte få bilda familj är en fråga som sällan diskuteras. Varken celibat eller statliga bordeller lär lösa problemet. Så hur gör man?

Oviljan
I den rika världen lever och frodas egoismen, senast åskådliggjort genom att kongressen i USA tydligt visar sin ovilja att låta de allra rikaste dela med sig för att hela den amerikanska befolkningen ska leva under rimliga villkor. Det politiska systemet har uppenbara svårigheter att hantera alla obalanser. I USA extra komplicerat eftersom de rikaste är med och finansierar ”sina” kongressledamöters kampanjer.

Twitter-idé
Hans Rosling, mannen bakom Gapminder och som häromåret utsågs till en av de hundra globalt mest inflytelserika personerna, twittrar frekvent. På senare tid ofta om Centralafrikanska republiken, ett krigs- och våldshärjat land där utvecklingen står still eller t.o.m. går bakåt. Twitterflödet väckte en tanke hos mig. Tänk om vi hade möjlighet och kraft att samordnat fånga upp och förmedla information om ett land i taget.

Små synkroniserade insatser
Sverige kan inte lösa alla världens problem. Men vi kan göra viktiga punktinsatser. Kommunikationsplattformar finns. TED-Talks, You Tube, Flash-mobbar, Facebook, Twitter… vi har alla verktyg som behövs. Det som behövs är något som påminner om Missing People, fast för grupper av människor. Och inte för att de saknas, utan att för att vi behöver lära oss om olika länder för att se vilka lösningar vi kan föreslå. Ett slags gräsrots-SIDA, som kombinerar affärer, kunskap och hjälp och som bygger på att många kan göra lite grand.

Ett nytt sätt att möta behov
Björn Söderberg, entreprenör och företagare i Nepal, var i Göteborg häromveckan för att ta emot Göteborgs Stads internationella hållbarhetspris. Han har där på kort tid byggt upp livskraftiga företag. Det första byggde på idén att sälja julkort tillverkade av sopor. Tänk om vi lärde oss att bättre synkronisera olika aktiviteter: statens, näringslivets, entreprenörers, frivilligorganisationers, enskildas. Baserat på korrekta fakta och på de verkliga behov som finns skulle vi kunna visa på ett helt nytt sätt att utveckla bilateralt arbete.

Synkroniserad nytta
Ett litet urval länder eller regioner skulle kunna vara i fokus under ett år. Till att börja med en eller två regioner. För varje år adderas en region, eller ett land, till listan. Urvalet av regioner skulle kunna ske genom en sammanvägning av exportmöjligheter, individers och föreningars kontakter, möjligheten för svenska lösningar att göra nytta i regionen etc. Skolklasser skulle kunna utveckla kontakter via Skype och finnas med som historieberättare. Det är viktigt att återberätta det som sker, både när det händer och med lite perspektiv.

Vem ?
Det är genom att engagera oss för andra som vi hjälper oss själva. Det vi kan åstadkomma genom att synkronisera vårt intresse, vår kunskap och våra idéer för en specifik region bör kunna leda till mycket mer än det traditionella biståndsarbetet. I båda riktningar. Kanske är detta en uppgift för någon av de organisationer som har vana att verka ute i världen med volontärer, utbildning e.d.

Att vi måste tänka nytt för att möta de växande problemen är uppenbart.

Media och en miljon fåglar

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr  tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är  subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)

Kombinationskrisen och civilsamhället

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.

Paradigmskifte på ekonomins område

Det är nödvändigt att se i backspegeln för att kunna navigera framåt. Finanskrisen utlöstes 2008 då Lehman Brothers gick i konkurs (med USD 600 milliarder i tillgångar!). Genom att se denna händelse och utvecklingen därefter i ett större sammanhang blir både verkligheten och tillgängliga åtgärder mer begripliga. Global Utmanings chefsekonom Sandro Scocco höll den 29 nov en välbesökt föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg på detta tema.

Upplösning sedan 2007
Vi har sedan slutet av 1700-talet levt i perioder av olika rådande paradigm på ekonomins område. Mellan dessa perioder har relativt sett kortare perioder av ”upplösning” återkommit. Nyorientering och osäkerhet präglar dessa kortare upplösningsperioder. Det tar tid att forma en ny gemensam doktrin, som ”alla” kan ställa sig bakom. Vi är just nu inne i en sådan upplösningsperiod, förklarade Sandro Scocco. Den började redan 2007 när många människor i USA tvingades överlämna sina hus till banken. Hur snabbt vi kan komma ut ur den var han inte lika säker på. Vad som är uppenbart är att ett nytt rådande paradigm måste klara att ge svar och framkomliga lösningsvägar till de multipla, verkliga problem världen står inför: miljö, skuldsättning, resursbrist, arbetslöshet, åldrande befolkning, ojämn inkomstspridning, handelsobalanser etc. Problem som är mer sammanflätade än vi tycks vilja inse.

Räntan hänger ihop med tillväxten
Det är ingen tillfällighet, menade Sandro Scocco, att räntan ligger nära noll idag. Räntan förutsätter en tillväxt som ska betala räntan. När tillväxten landar nära noll finns inte utrymme för en ränta. Samtidigt skenar bostadspriserna när räntan blir låg. Dagens bostadspriser bygger på att räntan fortsätter att vara låg. Utan tillväxt finns heller ingen som kan betala en hög ränta. Systemen blir ömsesidigt beroende av varandra.

Arbetslöshet
Ett problem i Europa är den höga arbetslösheten. 25 % och alarmerande 50 % bland unga människor i Spanien. Vi ligger jämförelsevis bättre till med 8 % generellt i Sverige. Då ska vi minnas att det inte är länge sedan en arbetslöshet i Sverige på 3,8 % beskrevs som massarbetslöshet. Arbetslösheten är förutom ekonomiskt belastande för individer och samhälle också en grund för ökande social oro. I Grekland sitter nu uttalade nynazister i parlamentet med stöd av cirka 14 procent av väljarna. (Man kan undra om militären förbereder ett maktövertagande).

Nobelpristagare mot nobelpristagare
En nästan komisk effekt av rådande ekonomiskt läge är att nobelpristagare hamnar på helt olika sidor i argumentationen. Några hävdar fortfarande att det som hänt inte kunde förutsägas alternativt egentligen inte har hänt. Andra nobelpristagare pekar på nödvändigheten av en genomgripande omprövning av de modeller som styrt ekonomiteorin i modern tid (huvudsakligen Keynes och Friedman).

Sverige är ”bäst i klassen”
Skuldsättningen i olika länder bekymrar analytiker. Den brittiska tidskriften Money Week skrev nyligen att ”detta är den allvarligaste varning vi någonsin skrivit”. Man hade kommit fram till den brittiska skulden just nu uppgår till 1000 % av BNP. Sverige anses ligga bra till. Vår totala skuld beräknas till 400 % av vår BNP. Dvs fyra år av vår totala produktion har vi redan konsumerat. Och hur vi ska vända denna utveckling är det i dagsläget ingen som har en plan för. Tills vidare räddas bankerna från att gå omkull.

Bankernas guldsits
Sandro Scocco nämnde även den speciella sits bankerna har. Man kan räkna hem sin vinster, men så fort det blir tal om förluster förväntas staten (skattebetalarna) stå för notan. Vinster enligt ett kapitalistiskt system, förluster enligt ett socialistiskt. Hur länge detta ska fortsätta utan ändring är, tror jag, mest en fråga om tajming och politisk fingerfärdighet. Det är troligen känsligt att tala om ”socialisering av bankerna”.

Nya banker?
Kanske blir lösningen att etablera ett helt nytt, fristående banksystem baserat på fler värden än de gängse: värdet av individers och samhällens motståndskraft, social entreprenörsanda och andra immateriella värden. Dvs en sammanvägning av ekonomi, sociala parametrar, kulturella värden, medmänsklighet och framtidstro.

Länktips: Tankesmedjan Global Utmaning www.globalutmaning.se

Chalmers och hållbarheten

Chalmers är en teknisk högskola med gott renommé. Det är meriterande att ha gått på Chalmers. För oss som ägnar många tankar åt hållbar utveckling är det glädjande att kunna konstatera att Chalmers tar det perspektivet på stort allvar. Några av de initiativ Chalmers har tagit kan vara på sin plats att lyfta fram.

GMV
Centrumbildningar i den akademiska världen är något helt annat än vad samhället i övrigt först tänker på. För mer än ett decennium sedan bildades GMV, som är Chalmers och Göteborgs universitets gemensamma organisation för att  främja forskning, utbildning och samverkan inom miljö och hållbar  utveckling. Man driver fakultets- och institutionsöverskridande projekt och har 500 forskare och ytterligare 500 personer från andra områden i sitt nätverk.

Areas of Advance
På en teknisk högskola finns många forskningsområden: Arkitektur, byggande, material, energi, resurser, avfall, kemi, biologi, bioteknik, IT … det är svårt att i varje situation avgöra var kompetensgränser börjar och slutar. Chalmers har därför inrättat åtta styrkeområden: Samhällsbyggnad, Energi, Informations- och kommunikationsteknologi, Livsvetenskaper och teknik, Materialvetenskap, Nanovetenskap och nanoteknologi, Produktion samt Transport. Tanken är att styrkeområdena ska överbrygga olika slags kunskaper och ta tillvara synergier på en uppenbar nivå inom Chalmers, men också att varje styrkeområde ska bli tydligt i dialog med omvärlden, näringslivet etc.

Fem kluster
Business Region Göteborg och Västra Götalandsregionen har formulerat fem särskilda områden, kluster, där man anser att näringslivet och forskningen är särskilt gott rustade att erbjuda framtidens lösningar. Inte helt oväntat sammanfaller flera av politikernas prioriterade områden med de styrkeområden Chalmers lyfter fram. De fem är: Stadsutveckling, Marin miljö och maritim sektor, Transporter, Grön kemi och biobaserade produkter samt Life Science. På dessa områden finns både ett väl utvecklat näringsliv och en stark forskning som tillsammans kan erbjuda intressanta lösningar.

People, Planet, Prosperity
Hållbarheten finns med i Chalmers verksamhet. Igår höll professor Holger Wallbaum från Zürich ett föredrag på temat hållbart byggande. Det var samtidigt hans installationstal när han nu tillträder en nyinrättad professur i hållbart byggande inom styrkeområdet den byggda miljön. Föredraget innehöll många tänkvärda passager. Ett exempel var hans förslag att skifta begrepp från ”People, Planet, Profit” (Socialt perspektiv, Ekologi, Ekonomi) till ”People, Planet, Prosperity” med motiveringen att profiten lett oss fel och att det är välstånd som utgör grunden för ett hållbart samhälle. Det som kändes väldigt nytt var att professor Wallbaum har sin bakgrund i flera olika discipliner, ekonomi, sociala frågor och ett systemtänkande som kommer att kunna vara mycket viktigt på en högskola som Chalmers. Som vice direktören för styrkeområde Energi, Anders Ådahl, sa vid gårdagens paneldebatt: ”Tekniken finns. Nu är det andra saker som måste lösas.”

Öppning
Det känns mycket positivt att en teknisk högskola breddar sig och för in annan kompetens från utlandet. Det vidgar perspektiven och blir kanske den dörröppnare mot andra forskningsområden som så väl behövs. Det ska bli intressant att följa fortsättningen.

Länktips: www.chalmers.se
www.chalmers.se/gmv
BRG:s fem kluster – länk här.

Strutsen och kuverten

Häromdagen stod en forskare på estraden och hävdade att han hade bekanta som avskydde de orangefärgade pensionskuverten. De åker direkt i papperskorgen, sa han, ”för jag orkar inte engagera mig”. Så är det kanske för en ganska stor del av befolkningen. Vi orkar inte. Det är för mycket. Vi ska välja hela tiden. Smått och stort. Är det därför inget händer? För att vi inte orkar?

Staten och kuverten
Pensionskuverten och deras innehåll kostar säkert en hel del att sätta samman, kuvertera, klistra igen, posta och distribuera. Alla ska ju ha varsitt, helst med sina egna uppgifter dessutom. Det var säkert en god tanke att göra befolkningen mer medveten om pensionssystemet och skapa en möjlighet för var och en att påverka utfallet. Kritiker brukar hävda att det är ett sätt för staten att skjuta ifrån sig ansvaret. Det kanske är så.

Stackars struts
Åter till den större frågan. Om vi inte orkar engagera oss när det gäller vår egen framtida ekonomi, pensionen, hur kan vi då förvänta oss något som helst engagemang kring planetens framtid? Att vi inte förändrar beteendet trots idoga varningssignaler t.ex. i form av extrema väderhändelser tyder på att vi alla bär på en förnekelse-gen, eller en strutsmentalitet. (Jag vet att strutsen inte beter sig som strutsen, men det är ju nu en allegori för ett visst beteende…).

Att orka
Vi öppnar knappt kuvertet, lägger det åt sidan. ”Sedan”, tänker vi och återgår till vardagens mittfåra. På samma sätt passerar vi det där ekologiska, fair-trade-märkta kaffet i butiken. Om vi ens ser det i myllret av distraherande säljsignaler. Vi skärmar av oss och försöker låta bli att ge efter för köpimpulserna. Vad har självbetjäningen gjort med oss? Hade vi betett oss annorlunda om vi fortfarande handlade över disk? Är det vardagsstimuli i den yttre miljön som tvingar oss att skärma av oss? Är passiviteten en försvarsmekanism för att orka vistas i det offentliga rummet?

Hur blev det så?
Det är så mycket att välja mellan, sägs det. Elbolag, telefoni, abonnemang, bank, försäkringar och ettriga säljare jagar oss. Är det summan av alla ställningstaganden som gör att vi inte förmår ta tag i de verkligt avgörande livsstilsvalen? Inte förrän vi måste. Och då har mycket gått förlorat. Kuvertet hamnar i soporna. Framtiden är ointressant. Hur blev det så?

Fibernät för och emot

Snabb uppkoppling till Internet har blivit en självklar del för oss som bor i stan. Hur gör vi bäst för de boende i glesbygden? Ska vi dra ut en uppkoppling till varje gård och stuga? Är det rimligt? Eller är det en rättvisefråga att alla har tillgång till webben? Kommer satsningen 10 år för sent ?

En dryg miljard satsas på fiber
Regeringen har nu beslutat att stödja útbyggnaden av fibernätet i Sverige med ytterligare 600 miljoner kronor, så att stödet nu totalt är uppe i dryga miljarden. Är det samhällsekonomiskt bra? Trots denna storsatsning är det ändå bara 90 % av medborgarna som kommer att ha bredband år 2020 enligt vad regeringen själva skriver. Och de sista 10 procenten? Ska de flytta eller skylla sig själva?

Tyst 
På landsbygden kan bo människor glest. Alla som rest i landet kan intyga detta. Det kan vara kilometeravstånd mellan grannar. Till allra största delen har de tillgång till ”vanlig” telefon, en infrastruktur som inte exkluderade mer än ett fåtal. En till stor del åldrande befolkning, som enligt hemtjänst och sjukvård helst ska bo hemma så länge det går, kommer nu att utgöra en stor del av de 10 procenten som inte får bredband. Och just där, där kommunkationen utgör själva livlinan till hemtjänst och samhällets hjälp, där krackelerar nu dessutom det gamla telenätet steg för steg. Många av de befintliga telefonstationerna bygger på gammal teknik och kan inte repareras.  Inom 10 år kommer mycket av det gamla telenätet att vara tyst. Abonnenter hänvisas till mobilnätet, ett nät som mycket ofta saknar täckning.

OFF
Och då är det bra med fiber, kan det tyckas. Men 90% är inte 100%. Kanske hundra tusen personer eller fler kommer att drabbas flerfalt: en tyst telefon, en obefintlig mobiltäckning och ingen fiber. Som lök på laxen kan de även ha så dålig mottagning att digital-TV:n väljer läge OFF. Är detta rätt prioritering? Borde inte kommunikationsmöjligheten vara allra viktigast för de personer som bor isolerat och där kontakten med yttervärlden kan betyda skillnaden på liv eller död? Är tekniken bara för de starka, friska och lättrörliga som bor i tätorter?

Mobilitet
Mot bakgrund av ovanstående skulle man kunna argumentera för en bättre mobiltäckning, så att den som rör sig i skogen också kan ha kontakt med grannar, leverantörer och andra, och slippa sitta vid datorn när hen ska bekräfta överenskommelser osv. Man skulle kunna tycka att det mesta i framtiden kommer att ske via portabla små enheter, där mobiliteten är en avgörande tidsvinstfaktor. Och att fasta kablar därmed kommer alldeles för sent.

Å andra sidan
Man skulle även kunna vända på det argumentet och hävda att mobiltätheten, stationer och apparater utgör ett stort hot mot folkhälsan, att långtidseffekterna av att ständigt vara utsatt för mobilsystemets strålning förvisso ännu så länge bara drabbar några få hundra personer som tvingas till exil i sitt eget land, men där dessa effekter kanske på sikt gör mångfalt fler till mobil-invalider. Forskning kring mobilstrålningen misstänkliggörs och ifrågasätts ständigt. Gränsvärdesdiskussionerna tystas ständigt ner, trots att ett EU-land som Österrike har valt en mycket försiktigare politik med mycket lägre gränsvärden.

Göta Kanal
Sammanfattningsvis. Kabel till glesbygden löser bara en del av behovet. Mobiltäckning i glesbygden blir sannolikt dyrt, skulle göra nytta, men har också negativa hälsoeffekter som vi inte vet tillräckligt om. Så hur gör vi? Gräver ner kabeln och hoppas på teknikutveckling som gör kabeln överflödig? På ett sätt känns det som att satsa på CD-tillverkning när alla lyssnar på Spotify. Eller som att bygga klart Göta Kanal trots att tågen börjat gå i Europa. Ska det vara så svårt att satsa på rätt utvecklingssteg?
Tydligen.

Länk till regeringens pressmeddelande här.

Nationell plan för nanotekniken

Nanotekniken är fascinerande. Partiklar så små att de inte syns ens i mikroskop, kan ändå göra nytta. I tunna skikt kan de appliceras på ytor för att förändra egenskaper, leda ström, få material att byta färg, tränga in under huden för att åstadkomma medicinsk förändring… vi är i början av en teknisk revolution, som kommer att kunna skapa många nyttigheter.

Missbedömningar
För den som följt den tekniska och industriella utvecklingen under 1900-talet och framåt är det uppenbart att vi ofta missbedömt konsekvenserna av de val som gjorts. Genom att tänka linjärt och ensidigt ur ett investeringsperspektiv har många tekniska tillämpningar inneburit miljöförstöring och hälsorisker. Ett klassiskt exempel är freonerna som möjliggjorde de tidiga kylskåpen och som ett halvsekel senare konstaterades bidrog till ozonskiktets uttunning – något som kunde hota livet på jorden. Ett annat klassiskt exempel är DDT, som kunde sättas in för att bekämpa myggor, men som visade sig farligt även för människor.

Källsortering?
När nu nano-tekniken och dess olika tillämpningar står för dörren är risken uppenbar att industriella applikationer med stor marknad lockar investerare. Det talas t.ex. om självtvättande fönster – en perfekt lösning för Manhattans skyskrapor, kan tyckas, men vad ska hända sedan? Hur källsorterar man partiklar som inte syns ens under mikroskop? Vad händer med de organismer som kommer i beröring med partiklar som tränger in under huden? Hur ska regelverket kring dessa produkter konstrueras?

Ny utredare
Jag har intresserat mig för möjligheterna och riskerna med denna nya teknik i några år och försökt i olika sammanhang att fästa aktörers uppmärksamhet på att vi inte kan  införa en ny teknik utan att ha ett överenskommet regelverk. Och nu kan jag till min glädje konstatera att regeringen utsett Ethel Forsberg till utredare av just nanoteknikens möjligheter och samtidiga risker för miljö och hälsa. Ethel Forsberg var tidigare GD på Kemikalieinspektionen och torde väl därför ha en god insyn i de näraliggande regelverk och kunskapsfält som kan ha betydelse för nanotekniken.

Industrin proaktiv
Vi ska inte låsa in oss i ett förbudshörn, men vi ska heller inte skapa oreda och irreversibla processer i vår biosfär – det är vi skyldiga kommande generationer om inte annat. Allra bäst vore om industrin nu tog en proaktiv hållning och själva medverkade till ett regelverk och en övergripande systemsyn, som alla kan ansluta sig till.

Länk till regeringens pressmeddelande här.

Forskning med elitprofil?

Kunskap är helt avgörande för en hållbar utveckling. Den mest avancerade formen av kunskapssökande återfinns i forskningen på våra universitet. Nu har ansvarig minister, Jan Björklund, presenterat sitt förslag på ny forskningspolitik.

En extra halv miljard under 10 år
En halv miljard låter naturligtvis mer än 50 miljoner per år. Men därutöver får rektorerna dela på fem gånger så mycket för att kunna locka hit utländska toppforskare. Anslagen ska gå till enskilda forskare, inte till team. Universiteten ska stimuleras att sålla bort den forskning som är mindre bra. Syftet tycks vara att få mer av svensk spetsforskning.

Konsekvenser
I kommentarerna i media möts förslaget både av bu och bä. ”Vi har redan idag hundra sökande när vi antar fyra doktorander” säger bitr professor Torbjörn Lundh enligt Göteborgs-Posten. ”Systemet kan sprida en ängslan som gör att forskarna inte litar på sin inre röst utan står med fingret i luften hela tiden”, säger han.
Uppenbart blir det viktigare än någonsin att paketera sin forskning, att få den publicerad och att den uppmärksammas. Förmågan att locka extern finansiering kommer bli ännu viktigare. Forskningen på en slags Idol-marknad, där den som får medialt genomslag har större chans att få fortsätta forska.

Kommersiell koppling
Forskning vars resultat kanske kommer till nytta först om flera decennier blir därmed svårare att få finansierad. Quick-fix-forskning och forskning med en stark kommersiell koppling kan man ana blir mest attraktiv. Nya läkemedel och energismarta legeringar, resurssnåla ytbehandlingar etc kommer säkert att prioriteras. Hur det går för forskning som redan idag har svårt att hitta finansiering är frågan.

Att utmana intressen
Ett exempel är forskning som utmanar starka ekonomiska intressen – hur går det för den? Ett exempel är bostadsventilation med självdrag. En icke-lösning som eliminerar behovet av fläktar, ventiler, styrsystem och ventilationsschakt. En hel bransch skulle få svårt om självdragslösningarna visade sig vara konkurrenskraftiga. Självdrag bygger ju på smarta, genomtänkta system utan så mycket ny hårdvara. Då behövs inga motorer, då behövs inga sofistikerade styr- och reglersystem som ska idriftsättas. Forskning på icke-produkter lär även fortsättningsvis få svårt.

Korsbefruktning och tvärvetenskap
Ett annat område är beteendeforskning kopplad till teknikval. Tvärvetenskaplig forskning har redan idag svårt att göra sig hörd. Humaniora, samhällsvetenskap och kultur har ju inget med teknik att göra! Eller ? Har de det ? Hur Björklunds förslag står i perspektivet av det skriande behovet av överbryggande kunskap är tveksamt. Min gissning är att elit-tänkandet leder till ännu hårdare specialisering. Och ännu mindre av den värdefulla korsbefruktning vi så väl behöver.

Länk till TT-nyheten
här.