Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Att mäta det omätbara

– Mätbarhet! säger nationalekonomen på debattplats i Göteborgs-Posten den 16/2. Kan vi inte mäta projektets resultat är det meningslöst!  – Slöseri! hävdar ledaren i samma tidning den 17/2. Medborgarnas pengar måste göra nytta! (Länkar se nedan).

Det kan låta både riktigt och enkelt: den som inte vet vad man tänker uppnå bör heller inte få pengar. Men det både nationalekonomen och ledarskribenten missar är skillnaden mellan att göra det man brukar göra och det man inte brukar göra.

Dilemmat
En stor del av de offentliga kostnaderna handlar om att med likabehandling upprepa åtgärder som har visat sig bra, effektiva och lönsamma. Elever får kunskaper, sjuka får vård, gator snöröjs. Det fungerar i stort sett. Men så kommer kraven på förändring och utveckling. Att göra det som inte har gjorts förut. Mätbarhet! Visa vad ni ska uppnå för resultat! säger Bill. Slösa inte med stadens pengar! säger Bull.

Svårfångade parametrar
Innovativa processer kännetecknas av att vara just innovativa. Man vet inte exakt vad de leder till. Det går inte att i förväg precisera det nya. Då är det inte nytt. Detsamma gäller samverkan, som av de flesta ses som en framgångsfaktor, men som är svårdefinierbar. VINNOVA, statens myndighet för innovationer letar efter verktyg för att på ett rättvist sätt fördela forskningsresurser. Ett förslag man har i en rapport (länk se nedan) handlar om att använda begreppet samverkan även för att fördela ekonomiska resurser. Samverkan definieras av VINNOVA som ”en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta, både för lärosäten och samverkanspartners”.

Forskningen värjer sig
Universiteten opponerar sig och vill inte styras av otydliga samverkansmodeller. Rektorn vid Göteborgs Universitet, Pam Fredman, är tydlig i forskningstidningen Curie : ”Det går inte att sätta en siffra på kunskapsutveckling. Den sker hela tiden. Det går inte att utvärdera vad kunskapsutveckling sedan lång tid tillbaka har för effekt i samhället idag. Samverkan är en del av det vi gör och alltid har gjort i utbildning och forskning.” (länk se nedan).

Vi har inte gjort det vi ska göra
Dragkampen pågår således på flera plan. Mätbarhetsivrarna vill kunna sätta mätetal samt pengar på utvecklingsarbete, innovation och samverkan för att fördela resurser på ett rimligt sätt. De som själva står inne i kunskapsutvecklingen och genomför projekt och processer värjer sig. Det går inte att i förväg precisera vad som ska uppnås i det ännu ej beprövade. Vi har ju ännu inte gjort det som vi ska göra. Där står vi.

Att i förväg precisera det nya – en omöjlighet
Antingen ska framtidens lösningar uppstå trots mätbarhetsivrarnas kvävningsförsök eller så ska samhället bejaka lovande utvecklingsprojekt så att de gör nytta tack vare det stöd som finns. I ett välformulerat genmäle beskriver BRG:s VD den 19/2 hur man trots allt syr ihop det innovativa med de mål nationalekonomen efterlyser. Samtidigt illustrerar hela debatten hur orimligt det är att i förväg precisera vilka nya möjligheter till marknads- och kunskapsutveckling, jobb och innovationer som en insats ska leda till.

Hur mycket av Mozarts musik hade funnits att lyssna till om hans finansiärer i förväg hade velat förvissa sig om exakt vad han tänkte skriva?

Länkar:
Tidningen Curies artikel: http://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/02/14/hur-satter-man-en-siffra-pa-samverkan/
VINNOVA-rapporten: http://vinnova.se/en/Publications-and-events/Publications/Products/Evaluating-the-Role-of-HEIs-Interaction-with-Surrounding-Society/

Debattartikel om det mätbara projektet: http://www.gp.se/nyheter/debatt/om%C3%B6jligt-f%C3%B6lja-upp-brg-s-stadsprojekt-1.4159413

Ledarkrönika om slöseri: http://www.gp.se/ledare/gr%C3%B6nt-n%C3%A4rodlat-interkulturellt-sl%C3%B6seri-1.4161418

Genmäle av BRG: http://www.gp.se/nyheter/debatt/korrekt-ans%C3%B6kan-om-medel-till-stadslandet-g%C3%B6teborg-1.4162084

Att designa bort avfall

Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna när Isabel Ordóñez Pizarro från Chalmers försvarade sin doktorsavhandling ”Designing out Waste”. Den som har varit på denna typ av evenemang vet hur det brukar gå till. Någon sammanfattar avhandlingen, en väl påläst opponent går steg för steg igenom avhandlingens centrala teser och ställer kritiska frågor, den blivande doktorn svarar på frågorna, så att opponenten blir nöjd. Tre examinatorer följer sedan upp utfrågningen med sina hjärtefrågor, går i en slutet rum och tar beslut om att godkänna avhandlingen. Även Isabel blev godkänd, vilket känns bra. För en gångs skull en forskare som vågar närma sig en fråga på ett bredare och nytt sätt, tänker jag.

Onaturliga produkter i naturligt kretslopp
Designing out Waste handlar om hur vi ska få begagnat material att bli råvara för ny produktion. Det är avgörande för en cirkulär ekonomi att så kan ske. Naturen har redan löst detta. Vattnet på jorden har redan varit Cleopatras tårar eller druckits av en dinosaurie. Det svåra är hur vi ska cirkulera produkter och material som inte återfinns naturligt i kretsloppet.

Vad är det? Och vad kännetecknar det?
Isabel Ordóñez pekar i huvudsak på tre faktorer som blir avgörande. Vi måste hitta sätt att beskriva material så att det blir möjligt att förstå vad det är. Är ett begagnat däck ett begagnat däck eller är det en råvara för granulat? Eller är däcket något som ska användas för att stabilisera en tillfällig trafikskylt? Därutöver måste vi hitta sätt att systematisera och kvalitetssäkra material – vilka är egenskaperna och vilka risker finns med ett material? Om däcket används i produktion av konstgräs – vilka problem uppstår då i nästa användning och i nästa återvinning?

Designers blir redesigners
Det tredje som jag noterade från Isabel Ordóñez avhandling var att designers generellt måste lära sig att utgå från redan använt material när de designar produkter.

Illustration Isabel Ordóñez

Det duger inte att enbart designa produkter ur jungfruligt material. Nya produkter måste ha en historia, måste ha använts tidigare på något annat sätt etc. Denna uppgift hänger ihop med de två föregående. Vad är det vi letar efter? Och vilka egenskaper och svårigheter är kopplade till materialet eller produkten?

Småskaligheten en väg att testa
Min slutsats blir att vi måste hitta en småskalig nivå på återproduktion för att börja testa modeller för hur material ska bedömas. När hantverkare och specialister kan tillföra sin kunskap om hur material brukar bete sig i olika användningar ökar  chansen att den nya produkten blir rätt. Storskalighet förutsätter definierbara beskrivningar. De cirkulära modellerna kommer därför att behöva utvecklas i småskaliga verkstäder, testas och utvärderas och informationslooparna måste vara tydliga och synliga.

Göteborgs industri går före?
Intressant är att dessa tankar nu börjar konkretiseras i olika sammanhang. Det finns förutsättningar att testa återproduktion på flera ställen i landet. Platser, där kunnandet om material och arbetssätt fortfarande finns hos hantverkare och småindustrier. Det ska naturligtvis inte hindra att även storskalig industri börjar tänka i cirkulära banor. Göteborgs starka industrier skulle kunna gå före på det här området. SKF borde kunna hitta nya affärsmodeller som förlänger livslängden och säkerställer kretsloppsanpassad tillverkning. Även Volvo borde kunna tänka kretslopp kring de batterisystem man använder i elfordon och bussar. I bästa fall inser de detta själva.

Några intryck från Sydafrika

Sydafrika har kallats kontrasternas land. Inte enbart för att befolkningen kan delas in i olika kulturer, språkliga gemenskaper, socioekonomiska nivåer m.m, inte heller enbart beroende på arvet från drygt 40 år med apartheid-tyranniet, utan också eftersom geografi, klimat, geologi, flora och fauna samt förutsättningarna för försörjning skiftar mellan olika delar av landet. I ena stunden kan man i Kapstaden känna sig som  i vilken västerländsk stad som helst för att i nästa stund möta en närmast hopplös misär. Här ska jag försöka sammanfatta några intryck från tre veckor i Sydafrika.

Vägar, trådar och gränser
Redan på väg från flygplatsen blir det tydligt hur bra vägnätet är. Samtidigt kantas många av de stora trafiklederna av kilometerlånga kåkstäder, där skjulen tävlar om att se obeboeliga ut. Här och där står några ”bajamajor” uppställda i utkanten och ett virrvarr av stolpar för el och elkablar brer ut sig som en närmast osannolik väv av livsnödvändiga nervtrådar i förstoring. I de fashionabla stadsdelarna brer privategendomar ut sig, självklart med murverk, kameror och taggtråd som tydlig gränsmarkering. Den som har pengar och utbildning kan skaffa sig ett gott liv. Den som fötts med fel förutsättningar får räkna med en lång uppförsbacke.

Självklarhet och hoppfullhet
Samtidigt möter man en stolthet och en självklarhet. Som en morgon när vi frågar en ung kvinna om vägen. Hon kommer just gående från en kåkstad intill, hon är välklädd, på gränsen till uppklädd, troligen på väg till sitt arbete. En liten handväska, moderna kläder och en hållning som kändes självklar utan att vara påträngande. Visst kunde hon hjälpa oss och vi tackade henne och sekunden senare hade hon plockats upp av en av dessa tusentals bilar och mindre bussar som löser miljoner människors dagliga transportbehov. Mötet var kort, men ingav ett hopp. Den svarta befolkningen kommer att klara detta, bara de skaffar sig utbildning och ett bra arbete. Ser man möjligheter hellre än problem är mycket vunnet. Den unga kvinnan kanske arbetar i butik eller på kontor. Oavsett vilket har jag en känsla av att hon kommer att lyckas. Just för att hon vägrar se sig som ett offer.

Arbetstid och arbetskostnad
Vi behövde få ett klädesplagg sytt – det var någon söm som spruckit och nål och tråd är ju inget man släpar på i resväskan. Genom en kemtvätt i närheten löstes problemet. En stunds arbete resulterade i att vi summa summarum fick betala 23 Rand (cirka 16 kronor). Vi funderade på vad motsvarande skräddarinsats hade kostat i Sverige. Om vi överhuvudtaget hittat någon som skulle vilja sy i kläderna hade vederbörande knappast ens tittat på plagget för mindre än ett par hundralappar. Skillnaden säger mycket om både Sverige och Sydafrika. Arbetskraft finns det gott om i Sydafrika. Vi såg hela tiden daglönare sitta längs vägkanten i väntan på något erbjudande.

Sverige – kan vi vända utvecklingen?
Pris- och lönespiralen i Sverige har gått så långt att det är svårt att försörja sig på traditionella hantverksyrken. Egenföretagare behöver ha en genomsnittlig timintäkt på flera hundra kronor för att kunna försörja sig – det är svårt när köp-och-släng-kulturen är så stark beroende på det låga priset på vissa varor, inte minst kläder. I debatten talas det ständigt om arbetstillfällen och arbetslöshet. Samtidigt har vi målat in oss i ett hörn där vanligt hantverksarbete inte längre lönar sig. Vi måste hitta vägar framåt som frigör arbetet och släpper kopplingen mellan produktionskostnader och automationens grepp om det mänskliga arbetet. Inte för att människan ska göra maskinens arbete utan för att vi måste reducera råvaruuttaget och säkerställa att vi har en ekonomi och flöden i balans. Vi måste möjliggöra arbetstillfällen som bygger på att vi i högre grad förvaltar och förnyar de produkter som redan existerar. Produktionen behöver bli mer cirkulär och inkludera sociala värden på ett tydligt sätt.

Taxi
Det finns mycket arbetskraft i Sydafrika. Vi märkte det på hur lätt det var att få tag i en Uber-taxi. Det tog aldrig mer än 10 minuter att tag i en taxi, systemet fungerar utmärkt och utan kontanter. Många av förarna är unga män från Zimbabwe och andra länder, där utvecklingen inte är så gynnsam. Men vi åkte också med en vit man i 60-årsåldern, som valt taxijobbet för att det gav frihet och en bra försörjning vid sidan om.

God och billig mat
Maten måste kommenteras. Det var mycket fisk, tonfisk, bläckfisk och skaldjur, mycket lokala och goda viner från de lokala vingårdarna och även i sammanhang där man inte räknar med så vällagad mat blev vi positivt överraskade. Ett och annat menyval kanske vi ångrade, men på det hela taget känns det som att sydafrikanerna uppskattar god mat. Priserna var också mycket rimliga. Kanske i snitt 30 procent lägre än i Sverige.

10 små fingrar
Där vi rörde oss var det inte mycket polisiär närvaro och heller inga militärer. Naturligtvis kan det se annorlunda ut på andra håll. Säkerhets- och passkontrollerna i Johannesburg, där vi mellanlandade på hemvägen, var både omfattande och ineffektiva. Nu har de i alla fall mina 10 fingeravtryck i en databas, plus en skannad ansiktsbild. Undrar vem de säljer den till…..

Klimatfrågan
På det hela taget är känslan att Sydafrika kanske klarar omställningen. De har ju flera stora grundproblem, dels den extra belastning som apartheid-systemet innebar, dels det underskott i utbildningsnivå som det systemet medförde och den ojämlikhet i livsförutsättningar som dröjer kvar, säkert under decennier.
Rimligen måste landet också göra sig mindre beroende av mineralutvinning och hitta sätt att hantera de klimatförändringar som redan nu görs sig tydligt påminda. Floder och vattendrag torkar ut och känsliga ekosystem riskerar att slås ut i förtid. Stora landområden tycks ligga nära gränsen för att inte längre kunna bära någon produktion ens av enklare grödor.

Man får hoppas
Samtidigt är det ett väldigt vackert land med otroliga scenerier, storslagenhet och en variation som fortfarande lockar. Man hoppas att några i detta vackra land förstår vad som måste göras för att inte allt en vacker dag ska vara borta.

 

 

Fira jul! Samverka!

Vi har hört det upprepas de senaste åren. Ansvariga uttrycker hur viktigt det är att möta problemen med trygghetsskapande åtgärder, hur samverkan och dialog ska skapa förutsättningar för ett samhälle som inkluderar och bygger broar. Man har talat om mötesplatser och om åtgärder för att skapa sammanhållning och sammanhang. Det satsas resurser. På en övergripande nivå låter allt vettigt och ansvarsfullt. Men det finns något krampaktigt, något besvärjande i de ord, eller kanske mantra, som uttalas. Som om det räcker att säga trivsel för att trivseln ska infinna sig.

Nu ska vi fira!
Många av oss ska inom kort fira jul. Julfirandet är en milstolpe i vår kultur, som egentligen bara kan matchas av midsommarfirandet, men julen inkluderar fler ritualer och möjligheter till sammanhängande ledighet, så julen är nog trots allt viktigare för de flesta av oss. Jag kommer att tänka på ”fira jul” när problemtyngda orter och stadsdelar kommer på tal. Det räcker inte att ”skapa trygghet” eller att ”samverka”. Precis som julfirandet inte består av ett bokstavligt firande av julen kan inte samhällets utmaningar vändas genom att några ”samverkar” eller ”skapar trygghet”.

Exemplet jul
När vi talar om att fira jul menar vi egentligen en hel rad av olika händelser och sammankomster, som tillsammans och förenklat kallas för julfirande. Vi hälsar på hos varandra, äter och dricker något, umgås, leker, klär granen, bakar pepparkakor, väntar på tomten, ser på Kalle, sjunger en julsång, går till kyrkan, leker i snön, tänder en ljuslykta, hälsar på hos en granne, skottar snö, kopplar av, läser en bok, njuter av att vara lediga i släktens eller vänners sällskap, ser en film, går ut på stan, tar en tur till en vacker plats, åker skidor, hör av oss till någon som väntar på ett samtal…. Sammantaget blir detta ett firande av julen. Något eller allt vi gör blir delar av helheten, det vi summerar som en god jul.

Individens val
Förutsättningarna för julfirandet skiftar. Några av oss har ingen att fira julen med eller hos. Några har inte ens tak över huvudet. Några har flytt kriget. Turligt nog finns frivilliga som ser en uppgift i att ordna en enkel jul även för många som tappat fotfästet. För de flesta i Sverige finns emellertid en chans att fira jul precis så som man vill. Poängen är att firandet är summan av vars och ens prioriteringar. Det blev gröten hos farmor i år, eller en hyrd stuga på fjället. Firandet växer fram ur vars och ens val, förutsättningar och glädjeämnen. Har man barn blir firandet gärna optimerat för barnens upplevelsevärld. Ingen kommer uppifrån och beslutar hur firandet ska se ut.

Hitta integrationens pepparkakor
Den båge som behöver spännas från det abstrakta ”trivselskapandet” eller ”samverkan” till det konkreta som verkligen leder till ökad trivsel eller samverkan måste spännas och synliggöras. De högtidliga fraserna om samhällets långsiktiga utveckling med ökat innanförskap, minskad segregation och större delaktighet behöver kopplas till konkreta insatser. Precis som julfirandet består av tomtegröt, pepparkaksdoftande kök och glada barn måste myndigheter och ansvariga bli bättre på att identifiera och stödja de processer som tar tag i de verkliga åtgärderna och de verkliga människor det handlar om.

Konkretisera
Precis som budgetposten ”försäljning” till slut blir strumpor och lussebulle måste budgettexternas ”integration” bli till konkreta värdeskapande möten mellan människor, där form, innehåll och kringfaktorer stämmer överens med budgetmålen. Det duger inte att gömma sig bakom abstraktionernas dimridåer. Nu är det jul. Fira!

ReTuna återbruksgalleria ett lovande exempel

De linjära flödena behöver ersättas av cirkulära eller spiralformade flöden för att passa in i en hållbar framtid. I naturen finns inga sopor. Under 1900-talet har samhällsutvecklingen i de flesta länder gått i en riktning som om vi kan strunta i att vi lever och verkar på en planet, där ingenting försvinner. Ekosystemen tar skada, arter försvinner, föroreningar och klimatförändringar hotar existensen av det vi byggt upp. En dellösning på några av de problem vi orsakat brukar kallas cirkulär ekonomi. Råvaror, material och resurser ska återbrukas istället för att förbrukas. Vi behöver närma oss en värld utan sopor. Hur ska det gå till? Återbruk har testats i lite olika format, i Göteborg har vi Alelyckans kretsloppspark. Det finns många second-hand-butiker, ofta med koppling till ett socialt åtagande. I Eskilstuna har man sedan drygt ett år en galleria, ReTuna, med återbruksprofil.

Fräscha lokaler och produkterReTuna
Det kommunalägda energi- och miljöbolaget byggde om en befintlig lokal och gjorde plats för ett antal företag och verksamheter med återbruk som affärsidé. Man har format en galleria, där godsmottagningen sköts av ReTuna och affärsidkarna får del av inlämnade varor utifrån sin egen affärsplan. Säljer man leksaker är det också leksaker man har första tjing på. Likadant för sportprylar, husgeråd, möbler, hemelektronik osv. Resultatet blir en fräsch galleria med butiker och ett brett utbud med den skillnaden att nästan allt som säljs redan har ägts och använts av någon i ett tidigare skede. Påfallande många produkter ser nästan oanvända ut. Känslan av second-hand tonas ner. Några av affärsidkarna har också mycket riktigt ”up-cycling” som idé, dvs höjer värdet på produkterna genom att byta klädsel på en stol, ta hand om skavanker, bättre på utseendet etc.

Det tycks fungera
Det vill till att affärsidkarna kan hålla sams. Ibland uppstår naturligtvis gränsdragningar, men uppenbarligen inte värre än att de går att lösa. Man har 600-700 besökande kunder per dag och har hittat en modell som tycks fungera. Ekonomin är viktig. Varje butik ska gå runt på egna meriter och dra in de pengar som behövs för att kunna ge affärsinnehavaren lön. När jag var där tycktes flera av affärsidkarna själva vara förvånade över hur bra det fungerade och hur väl konceptet har tagits emot.

Nyttjande istället för ägande
Samtidigt ska vi inte tro att det bara finns en lösning på hur vi kommer ur de linjära systemen (köp-slit-och-släng eller ännu värre köp-släng…). Det kommer att finnas många olika koncept i framtiden, som tar tillvara produkter och deras värde, samtidigt som vissa produkter får ett förhöjt värde. Se bara på antikmarknaden, hur vissa produkter och möbler blir värda mer när de har några år på nacken. Viktigast blir troligen att byta ut ägandet mot nyttjande. Istället för att vi ständigt tror att vi måste äga alla produkter blir det viktigare att ha tillgång till vissa produkter. En stege, en borrmaskin, en stor matberedare, en extrasäng för oväntade gäster…. allt måste inte ägas. Vi kan lösa många av våra tillfälliga behov på ett smartare sätt. En ombyggd last- eller tandemcykel för farmor att åka med på en tur med. Eller en kraftig industridammsugare för storstädningen. En flakmoppe (på el naturligtvis) för att flytta några kartonger någon kilometer. Tillgänglighet och kvalitet på produkter och tjänster blir viktigare än att vi äger och förvarar allting.

Spiralekonomi?
Cirkulär ekonomi borde kanske kallas spiralekonomi, eftersom det cirkulära flödet inte kan upprepas hur många gånger som helst. Vi måste också bygga in utveckling och förbättring i de nya flödena. Upprepning leder inte framåt. Här ligger kanske nästa utmaning. Hur tar vi hand om våra prylar så att de också kan användas i helt nya sammanhang med bättre funktioner i framtiden? Hur ska de designas för att möjliggöra utveckling? Vilken modularitet blir optimal? Vem ska stå för utvecklingskostnaden? Det finns några frågor att borra i.
Tur är väl det. Tänk om all utveckling redan var klar.

Anm. Jag skrev om ReTuna i samband med invigningen för ett drygt år sedan.
här . Allt har man inte uppnått ännu, men mycket av det som kommunicerades vid starten är igång.

Länktips: ReTuna: www.retuna.se

 

Demokratins gränser

Näthatet tycks öka. På Facebook, Instagram, Twitter och bloggar dyker hatet upp i olika former. Flickor och kvinnor tycks drabbas mer än killar och män. Journalister och offentliga personer mer än andra. När hatet vänder sig mot barn blir det närmast obegripligt. Vem hatar barn?

Lucia
Nyligen hade Åhlens en bild på en mörkhyad pojke, ett barn, som var klädd som Lucia. Det var säkert i avsikt att visa på mångfald och hur igenkännandet, som mycket av reklamen handlar om, utvecklas i takt med att konsumentgruppen förändras. Uppenbarligen hade Åhlens missbedömt stämningsläget i Sverige. Nättrollen och de personer som får tillfredsställelse av att hata och hota andra människor tycks ständigt vara på jakt efter nya offer. Vad är det som driver dem? Varför ägnar de så mycket tid åt att hata och hota andra människor? Var klämmer skon?

Respekt är en grund
Det finns naturligtvis olika åsikter på sociala medier – dialog och samtal är bra. Men förutsättningen för ett givande samtal är respekten för människan bakom åsikten. Vi kan tycka olika, men vi möts ändå i respekten för det sant mänskliga. Och där någonstans spricker dialogen sönder i destruktivitet. När vi inte längre respekterar varandra som människor krackelerar det som utgör kittet i det vi kallar samhälle.

Intoleransen kan aldrig vara en del av det toleranta samhället
Det är också här gränsen går mellan innanförskap och utanförskap i demokratin. De ideologier som inte klarar att skilja på sak och person och som legitimerar hat och hot mot personer för att de står för en viss åsikt eller livshållning lämnar samtidigt den gemensamma plattform vi kallar demokrati. Respekten för varje människa kan inte filtreras genom åsiktsfönstret. Intolerans kan aldrig vara en del av den grundläggande tolerans vi byggt vårt samhälle på. Yttrandefriheten inkluderar rätten att uttrycka intolerans, men det är straffbelagt att uttrycka hets mot folkgrupp. Någonstans måste det civiliserade samhället dra en gräns för vad som är otillåtet att göra och uttrycka.

Spelregler måste finnas
Bokmässan hamnade i bryderier när ett bokförlag, med starka kopplingar till den nazistiska rörelsen, ville ställa ut på mässan. Har antidemokrater rätt att ställa ut för att i ett publikt sammanhang presentera sin ståndpunkt? Är det rimligt? Skulle IS eller Al Qaida fått ställa ut? Eller Pol Pot-regimen eller andra regimer som ägnar sig åt systematisk förföljelse och mord på grupper av människor? Det gäller att inte förväxla yttrandefrihet med rätten att delta i det offentliga samtalet. Den som i sina gärningar och formuleringar visar intolerans mot andra individer och grupper har rimligen lämnat den gemenskap som den toleranta demokratiska plattformen utgör. Ungefär som om ett fotbollslag skulle ställa upp med 15 istället för 11 spelare, då har man inte förstått spelreglerna.

Tillit och vuxnas kärlek
Det finns en koppling mellan mobbning och näthat som skolan och föräldrar måste stävja. Det är en mödosam process att bli vuxen. Men barnet måste få känna tillit och få uppleva vuxenvärldens värderingar i form av människokärlek och omtanke. Alternativet är ett sluttande plan mot anarki och förödande klyftor i samhället.

Titta på den nya finska läroplanen

Den östra delen av kungariket Sverige, som för hundra år sedan blev självständigt från Ryssland, har fortfarande landskapsbeteckningar som påminner om svunna tider. På ömse sidor om Bottenviken ligger Väster- och Österbotten. Vasa, som är Stockholms kanske viktigaste turistattraktion i form av ett bevarat 1600-talsskepp, fick ge namn åt en stad i den östra landsdelen. I Sverige finns Hälsingland och Helsingborg, medan Helsingfors ligger i Finland. När Stockholm växte fram som den naturliga huvudstaden utgjorde staden ett naturligt geografiskt centrum i riket. Ungefär 300.000 personer i Finland har svenska som modersmål. Drygt 8000 svenskar stred på Finlands sida i Vinterkriget. Banden mellan länderna borde vara starka och likheterna tydliga. Men vi tycks inte ta tillvara möjligheterna att lära av varandra.

Skolan
På några områden skiljer sig utvecklingen åt i Sverige och Finland. Den finska skolan förefaller lyckas bättre än den svenska. Lönerna och statusen för lärarna är högre i Finland, PISA-resultaten bättre och bilden man får via media är att skolan i Finland generellt sett fungerar bättre än den svenska. Nyligen dök det upp en nyhet att man ska testa ämnesintegrering i Finland, dvs släppa på den ämnesspecifika undervisningen. För den som haft förmånen att  uppleva Waldorfpedagogiken är detta inget nytt, men för en statlig skola är det kanske annorlunda.

Nya grepp
Förändringen är större, visar det sig, än bara ämnesintegrering. Den nya finska läroplanen LP 2016 tar ett modernt grepp på utbildningens syfte, form och innehåll. I korthet handlar det om att läroplanen mer fokuserar på hur undervisningen bör bedrivas snarare än att fokusera på vad eleverna ska kunna. Andra nyckelbegrepp är process, kunskapsdelning, samarbete, lärande organisation, ansvarstagande, mångsidig kompetens för en föränderlig värld. Läs en bra sammanställning på länken nedan.

Föränderlighet
”Flumskola” skulle säkert traditionalister beteckna läroplanen. De som saknar mätbarheter och enkla ja/nej-svar på komplicerade frågor. Personligen tror jag att den finska läroplanen, rätt använd, ger skolbarnen bra förutsättningar att hantera en föränderlig värld, där de yrken barnen av idag så småningom ska arbeta i inte ens finns. Då gäller det att vara mångsidig och flexibel, nyfiken och samarbetsinriktad. Sverige borde ta en ordentlig titt på den finska modellen.

Förtroende för polisen
Och när vi ändå kikar på Finland. I en undersökning om hur finländarna ser på sin polismyndighet svarade hela 96 procent att de litar mycket eller ganska mycket på polisen. Nästan 90 procent litar på att polisen klarar av att upprätthålla den allmänna ordningen och garantera säkerheten. Tillit är ett fundament för hållbarheten.

Det känns synd att vi förlorade Finland till ryssen för 200 år sedan.

Länktips:  http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/04/24/finlands-nya-laroplan-siktar-mot-framtiden/

https://www.hbl.fi/artikel/finlandarna-har-starkt-fortroende-for-polisen/

Nej – allt kan inte vara vardag…

Den 17 november var det prisceremoni för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris på biografen Draken. Priset gick till borgmästaren i Seoul, Park Won Soon, för hans engagerade arbete att göra Seoul till en Sharing City. Delande-ekonomin tar sig lite olika uttryck. Park Won Soon har framför allt ansträngt sig att tillgängliggöra resurser och information och i detta även tagit till vara de sociala dimensionerna. Enligt juryn var valet av Seoul och Park Won Soon enkelt när temat väl var bestämt.

Delande-ekonomin i sin linda
För att jämna ut klyftor i samhället är delande-ekonomin intressant. Mycket av det som skattefinansieras handlar om gemensamma nyttigheter. Gator, gångbanor, cykelvägar och teknisk infrastruktur är sådant vi får tillgång till genom skattefinansiering. Ibland får vi betala för marginal-kostnaden, t.ex. när vi åker med kollektivtrafiken, där den avgifts-befriade cykelfärjan till och från Lindholmen utgör ett lysande undantag. När städer bygger ut Wifi-systemen skapas också förutsättningar för tillgång till information och andra tjänster på ett utjämnande sätt. Det är nog bara början av utvecklingen vi ser just nu.

Vardagskänsla
Att jag dröjt några dagar att kommentera årets pristagare, den sjuttonde i ordningen, hänger ihop med oklar känsla. Inramningen var festlig, musiken och moderatorn mycket bra, förtäringen godkänd och arrangemanget som helhet var bra. Men ändå –  det hänger kvar en oklar känsla av vardag. Festligheter ska vara festliga, bryta mot vardagens löpande bestyr och, kanske speciellt när temat är hållbarhet, skapa en gemensam atmosfär av möjliggörande och framåtblickande. Det måste ha med strukturen att göra, tänker jag.

Olika rollfördelning
Staden är avsändare för priset i samarbete med ett tiotal större företag från olika branscher. På scenen stod politiker i dubbla roller. Man var arrangör, prisutdelare och avsändare på en och samma gång. Tänk er nobelfesten arrangerad av Nobelstiftelsen, med stiftelsens ordförande som prisutdelare och festens mittpunkt. Det skulle bli för mycket. En festlig inramning kräver olika roller. Producent, regissör och skådespelare är ofta olika personer i ett scensammanhang. På liknande sätt skulle Göteborgs Internationella Hållbarhetspris vinna på att rollerna fördelades på ett annat sätt.

Ny rollfördelning
Kommunstyrelsens ordförande skulle fortfarande kunna vara prisutdelare, men arrangemanget och inramningen skulle må bra av att frikopplas från det politiska fältet. Politiker skulle kunna slippa att ta ansvar för allt från inramning, inbjudan och innehåll till prisutdelning. En göteborgsk ”Nobelstiftelse” skulle kunna ansvara för arrangemanget, involvera sponsorföretagen enligt ett roterande schema och bryta mönstret. Politiker skulle kunna känna sig inbjudna att delta, inte känna sig ansvariga för festen.

Kalenderstyrning
Den oklara känslan jag känner handlar om att ceremonin är ett schemalagt program i den långa raden av möten som politiker har. Känslan av vardag släpper inte. Många på scenen och i publiken kommer direkt från arbetet och har inte valt någon festklädsel. Feststämningen uteblir. Det som skulle kunna bli en årlig höjdpunkt utnyttjas inte till att sprida goda exempel som även skulle kunna speglas i Göteborg och ge staden och företagen en högre status. Nu känns det som att de trånga politiska möteskalendrarna har fått styra tidpunkt, omfattning och arrangemanget som helhet.

Vi behöver tydliga hållplatser under resan mot hållbarheten. Den årliga prisceremonin skulle kunna bli ett viktigt avtryck för att på ett mycket tydligare sätt ingjuta mod i alla dem som i olika sammanhang arbetar för en bättre värld. Den möjligheten missar Göteborg som det ser ut nu. Allt kan inte vara vardag.

Länktips:  http://gothenburgaward.com/sv/

Tänk helhet i logistikfrågan

Ingenjörer för Miljön ordnar tillsammans med Läkare för Miljön sedan många år gratisföreläsningar i Göteborg på olika miljö- och hållbarhetsrelaterade teman. Den 2 november 2016 var rubriken ”Hamnen växer – i Falköping!” och handlade om framgången med Skaraborg Logistic Center (SLC), som utvecklats de senaste 15-20 åren tack vare ett gediget och långsiktigt arbete hos Falköpings kommun, nyckelaktörer i industrin, god samverkan med Banverket/Trafikverket och en god portion prestigelöshet.

Avgörande för klimatfrågan
Transportsektorn är avgörande för att lösa problemet med klimatförändringarna orsakade av fossila utsläpp. Mer transporter behöver gå på räls, där elektrifiering är möjlig och där elproduktionen kan vara fri från fossila utsläpp. Och infrastrukturfrågor är långsiktiga. De lösningar vi ska ha om 10 år måste redan vara planerade.

Kloka personer planerar
Ansvarig på kommunen har varit Leif Bigsten, som också var en av föredragshållarna tillsammans med professor Rickard Bergqvist från Handelshögskolan i Göteborg. På ett förutseende och metodiskt sätt har Falköping lyckats etablera en viktig delkomponent i det regionala logistiska systemet, en terminal för gods som fungerar som ett viktigt nav i Skaraborg. Inte nog med att man kan hantera hela godstågslängder på 650 meter och containers, trailers och virkeslaster, man tänker även helhet och säkerställer att lastbilstrafiken ska få rimliga förutsättningar till angöring och anslutning till de större trafiklederna utan köbildning och andra hinder.

Helhetstänk viktigt
Det blir för detaljerat att här gå in på alla detaljer i uppbyggnaden av SLC, mer information finns på en länk nedan. Den fråga som blev lite hängande i rummet var hur den framtida regionala logistiken egentligen ska se ut. Göteborgs Hamn skulle behöva fler lokala noder i regionen för att effektivt styra transportvolymerna mot mer tåg och mindre lastbil. Det är inte rimligt att lasta fartygscontainrar direkt på lastbil inne i centrala Göteborg, eftersom antalet lastbilar då blir otroligt stort. De stora containerfartyg man talar om ska angöra Scandiahamnen kan ta upp till 18000 containrar. Hur lång blir långtradarkön när alla dessa ska ut på E6:an eller E20?

Regionala noder
Det behövs ett helhetsgrepp kring den regional framtida logistiken, både för persontrafik – det räcker att snegla på den skånska Pågatågen för att bli avundsjuk – och för gods. Rimligen bör Göteborgs hamn serva större delen av södra Sverige och Norge både för export och import. Och då skulle en fungerande järnväg till Oslo-området vara intressant, liksom till Fyrbodalsområdet och till Sjuhärad, kanske vidare till Jönköping. Någon borde säkerställa att vi inte suboptimerar lösningarna och bygger fast oss i terminaler på Hisingen, som snart kan korka igen hela Göteborg om alltför mycket gods flyttas till lastbil från de fraktfartyg som ska angöra Göteborg.

Frågan är om Göteborgs Stad, som intressent och ägare i Göteborgs Hamn, prioriterar rätt när man placerar en ny terminal vid Arendal på Hisingen. Borde inte Skaraborg Logistic Center inspirerat beslutsfattarna till ett mer regionalt tänk?

Länktips:
Nyhet om ny terminal
http://www.skaraborglogisticcenter.se/