Det räcker inte med en kurs i etik

Lennart Levi och Bo Rothstein skriver den 1 november i DN om behovet av etikutbildning på universitetsnivå. Det är inte brist på intelligens och vetenskaplig utbildning som är problemet, resonerar professorerna, utan att beslutsfattare och makthavare tycks sakna en fungerande etisk kompass. Panama-skandalen, exemplen från Fifa och Karolinska Institutet liksom avslöjanden vid Skatteverket och Riksrevisionen är de exempel man nämner. Deras slutkläm blir att det nu är viktigt att etiksäkra alla utbildningar på universitets- och högskolenivå.

Kompensation
Naturligtvis är det skadligt för tilltron till ett fungerande samhälle att makthavare och beslutsfattare på orättfärdiga sätt skaffar sig personliga fördelar. Det blir allt tydligare att 1900-talets ensidiga fokusering på ekonomisk utveckling på bekostnad av många andra värden har lett samhället fel. Ropen på starka ledare eller ledare som utmanar det system som så här långt har gynnar fåtalet blir allt tydligare. I USA ifrågasätter Trump till och med legitimiteten i valsystemet och eldar sin anhängare att förhindra ett ”riggat” val. I Storbritannien vann Brexit-linjen som en konsekvens av bristande tilltro till EU-systemet.

Vi medskapar framtiden
Avvägningarna mellan nyttan för individen, för företaget/verksamheten, för samhället i stort, för miljön och för framtiden är en ständigt återkommande uppgift. Dessa avvägningar gör vi alla hela tiden. Den som står inför valet att göra något som gynnar en själv, sin arbetsgivare eller samhället i stort frestas naturligtvis att göra val som ger egen vinning. När vi konsumerar varor godkänner vi hur varan har producerats. När vi slänger något i ”soporna” förväntar vi oss att slippa hantera det vi själva på medskapat. Om vi tjänar pengar på att andra människor exploateras är vårt beteende förkastligt.

Ny värld
Det är inte bara samhällets toppar som behöver en etikutbildning. Det är viktigt att vi alla övar oss i kloka avvägningar mellan de olika nyttorna. 10 poäng på högskolan kanske blir en formaliserad obligatorisk kurs i framtiden om Levi och Rothstein får som de vill. Men det avgörande är att vi alla plockar upp tråden från den borttappade, medmänskliga och solidariska tradition som under generationer paketerades i religionen namn och som vi numera själva i en mer sekulär, komplicerad värld behöver göra till vår egna inre kompass.

Det räcker inte med en kurs för några få. Det behövs ett ansvarstagande från oss alla.

Länktips http://www.dn.se/debatt/gor-etik-obligatoriskt-i-all-hogre-utbildning/

Om det hållbara och det resilienta

Orden har betydelse. Innebörden och var på värdeskalan av synonymer de befinner sig. I gymnasiet för många år sedan gick jag halvklassisk humanistisk linje. Det innebar att jag ägnade en hel del skoltid åt språk och andra humanistiska ämnen. Intresset har funnits kvar. Jag läser en artikel av en av Stockholms verkliga hållbarhetskämpar, där hon propagerar för resilienta städer, snarare än hållbara städer. (Länk se nedan). Vi byter några tankar om dessa begrepps valörer och inser efter ett tag att vi lägger in lite olika betydelse och värde i orden.

Aktivitet eller passivitet?
Resiliens är för mig motståndskraft och anpassningsförmåga i relation till yttre händelser. Hållbarhet är mer något som byggs upp och som formas aktivt. Resiliensen känns mer som reaktiv funktion, där begreppet inte inkluderar så mycket av mänskligt skapande. Susanna tyckte tvärtom. Visst är det intressant?

Påfrestningar
Oavsett vad vi lägger i begreppen är nog de flesta överens om att förändring av samhället i en långsiktigt varaktig riktning kommer att kräva aktiva insatser. Vi behöver bygga upp resiliens och skapa förutsättningar för ett robust samhälle som kommer att utsättas för olika slags påfrestningar. Inte enbart värmeböljor, skyfall, översvämningar, skogsbränder och därmed sammanhängande bortfall av jordbruksproduktion, störningar i trafik och infrastruktur, utan också svårigheter att upprätthålla ett rättvist och fungerande samhälle, där människor kan känna trygghet och kunna lita på sin omgivning.

Livslängd
Den cirkulära ekonomi vi behöver forma kommer t.ex. att innebära att det vi förut betraktat som värdelösa restprodukter – sopor – till stor del, måste omvärderas när de ska utgöra grunden för fortsatt produktion och fortsatt nyttjande. Livslängden på produkter, servicevänlighet och tillgänglighet kommer att bli konkurrensavgörande. Det kommer också att ta plats helt nya företag som ser en möjlig verksamhetsnisch just i uppgraderingen eller fortlevandet av de gamla, tidigare uttjänta, produkterna. Det kommer att bli viktigt att producera varor som kopplas till nya tjänster.

Exemplet autonoma fordon
Tydligast just nu är kanske utvecklingen på fordonssidan. Med fokus på transporten som tjänst kommer vi att byta ägandet mot nyttjandet. Autonoma fordon som rullar fram när vi behöver dem förändrar hela konceptet. Vi behöver bara lita på att transporten sker just som vi vill ha den. Men hela kringapparaten med parkering, bilvård, besiktning, reparation och ekonomiska risktaganden kommer att förändras. För att inte tala om körbeteende. Autonoma fordon håller naturligtvis hastighetsbegränsningarna och vi kommer dessutom att komma fram snabbare eftersom bilarna optimerar sin hastighet till alla andra fordon på vägen. På fler områden kommer detta skifte att få stor betydelse. Är detta då en del av hållbarheten eller en del av resiliensen?

Kanal och volym
För mig är resiliensen mer av en säkerhetsnivå gentemot det oväntade eller det oönskade. Det hållbara handlar mer om principer och vägval, medan det resilienta återspeglar hur väl rustade vi är inom de systemval vi gör. Kanske är det så vi kan använda begreppen. Hållbarhet för vägvalen som sådana och resiliens för i vilken utsträckning lösningen har betydelse för samhället och individen. Hållbarhet är radiokanalen och resiliensen är volymen, hur högt vi spelar musiken, hur mycket vi vill att den ska spela roll.
Kan det vara så?

Länktips: Susanna Elfors artikel:
http://tema.aktuellhallbarhet.se/fran-hallbara-till-motstandskraftiga-stader/

Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

 

Att lära av varandra på rätt nivå

Att inte uppfinna hjulet är ett talesätt som ofta används när vi riskerar att i onödan upprepa vad andra redan gjort. Slentrianmässigt tror vi att vi alltid måste ta varje steg i vår egen takt även om andra redan trampat upp en stig, visat på lösningar eller ligger långt före.

Lika slentrianmässigt finns möjligen en övertro på förebildens kraft – att bara för att en verksamhet gjort något bra kan alla andra göra detsamma. Naturligtvis skiljer sig förutsättningar, förkunskaper, resurser och andra parametrar åt. Copy/paste fungerar inte i alla lägen. Att helt strunta i vad andra gjort är också ineffektivt. Öppenhet och klok avvägning verkar vara en rimlig strategi.

Norskt studiebesök
Jag blir varse denna dubbla dynamik när jag ansvarar för ett tvådagars studiebesök i Göteborg häromveckan. En norsk kommun, Baerum, vill att jag ordnar ett 48-timmars besök i Göteborg, för att inspirera ett 20-tal politiker. Baerum är Norges femte största kommun och man räknar med att växa snabbt. Projektet ”Klimaklok kommune” ska sjösättas och nu vill man orientera sig om vad Göteborg gör och har gjort på klimatområdet. Jag sätter ihop ett ambitiöst program och gruppen återvänder efter två dagar med många intryck.

Komplexitet
Hur mycket är egentligen direkt överförbart? Vad av allt det Göteborg har gjort kan en norsk kommun ta med sig och genomföra? Vad är unikt? Vilka är egentligen framgångsfaktorerna bakom det som hänt i Göteborg? Ju mer jag funderar på detta, desto tydligare framstår det som åstadkommits i Göteborg som en summa av flera olika faktorer, där slutresultatet har blivit bra just för att kombinationen av förutsättningar har varit den rätta.

Transformationen
Efter varvsnedläggningen stod Göteborg inför ett behov av att snabbt finna ett eller flera sätt att kompensera bortfallet av arbetstillfällen. Kunskap, samverkan och evenemang blev några nyckelbegrepp i transformationen. De faktiskt byggbara ytorna på norra Älvstranden utgjorde också en värdefull resurs. Men inget hade hänt om inte ledande politiker haft modet att välja väg och om inte näringsliv och akademi bekräftat det tydliga behovet av strukturell samverkan samtidigt som arenor och mässor fylldes med tillfälliga besökare. VM i friidrott 1995 blev t.ex. hävstången för framgången med Miljödiplomering av små företag. Och detta hade inte hänt om det inte fanns både tjänstemän i kommunen och ansvarstagande företag som ville komma framåt.

Milstolpar under resans gång
Nu växer nya stadsdelar upp, staden förtätas och får en ny profil. Efter Lindholmen och Kvillebäcken kommer Frihamnen, där de styrande även bestämt att hyresrätter ska ha rimliga månadskostnader för att bidra till en social utjämning. Västlänken, den utskällda, kommer att möjliggöra att Göteborg blir en tydligare metropol i det regionala perspektivet. En ny bro över Göta Älv blir flackare och lättare för gående och cyklister att använda. En linbana ska knyta ihop Järntorget med Wiesengrensplatsen. Hisingen ska tydligare bli en del av det centrala Göteborg. Många av besluten tycks dessutom ha en stabil politisk majoritet bakom sig, vilket skapar långsiktighet för alla delbeslut.

Strategier, mötesplatser och samverkan
Det fysiska som görs i Göteborg har knappast någon större betydelse för en kommun i Norge. Förutsättningarna är olika. Men metoderna, förhållnings- och arbetssätten kan kopieras. Göteborgs Klimatstrategi som antogs 2014 är fortfarande världsunik. Metoden att hålla samman strategiska dokument så att helheten finns med i delarna är avgörande. Mötesplatserna i staden är viktiga för det demokratiska samtalet. Inte enbart Älvrummet för stadsutvecklingsfrågor, utan också de Science Parks som utgör olika nav för universitetens, näringslivets och stadens integrerade samverkan. Och alla andra måste få chansen att mötas, oberoende av yrke, position eller intresse. Arenor som Ekocentrum och lokala kulturhus med sina levande möten är helt avgörande för en sund samhällsutveckling.

Viktigare än vi tror
Mycket av detta lyckas vi få norrmännen att möta och uppleva, i den utsträckning tiden medger. Det blir tydligt hur samverkan, möten och kunskap intimt hänger samman med de demokratiska grundvärderingar som nu är under stark press från flera håll. Demokratin hotas både av ett cyniskt globalt näringsliv och av oberäkneliga populister som Trump, Putin och deras gelikar runt om i världen.

Allt hänger samman.

Tack alla som deltog och medverkade!
Mer info om studiebesöket? Hör av er – så kan jag berätta mer.

Motståndet får inte förändra demokratin

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så.  Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Om risk och chans samt sanning och lögn

Jag plockar fram Neil Postmans ”Underhållning till döds” från 1986 och läser förordet, där Postman jämför George Orwells framtidsvision 1984 med Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Postman: ”Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.” Postman beskriver i sin bok mycket av det som tyvärr sedan blivit vardagsmat. Nyheter och information paketeras idag på ett underhållande sätt. Det handlar idag om att roa, inte oroa, tittare och konsumenter.

Resiliens
Jag kommer att tänka på Postmans prognos för informationssamhället när jag tar del av en lokaltidnings reportage om Bagarmossen Resilience Center, som kommit igång under våren 2016. Resilience, eller resiliens på svenska, är ett svårt ord. Det handlar om motståndskraft och anpassningsförmåga, men också uthållighet och beständighet. Kanske behöver vi ett nyord på svenska för att fånga dubbelheten. Anpassningskraft?
Hur vi än gör är begreppet centralt för en civilisation som vill överleva de utmaningar  vi står inför. Extrema väderfenomen, översvämningar, jordskred, torka och ödeläggelse har börjat dyka upp allt mer frekvent på olika håll. Grundvatten sinar, floder svämmar över, samhället hotas av våldsamma krafter. En elasticitet mot dessa krafter kommer att bli nödvändig. Inte bara i det fysiska utan också i hur våra skyddsnät och sociala strukturer organiseras. Vem ska stå för notan? Hur hjälper vi människor som blivit hemlösa, som måste fly? Vem gör vad när allt ställs på ändan?

Roa istället för att oroa
Artikeln i lokaltidningen om Bagarmossen Resilince Center hade kunnat skrivas som ett intresseväckande exempel på hur människor tar vår tids utmaningar på allvar och försöker forma lokala lösningar, där naturliga kretslopp, energisnålt resursbevarande och en medvetenhet om sakernas tillstånd utgör grundbultarna. Istället valde tidningen att twista hela texten så att den genomsnittlige läsaren inte skulle behöva oroas. Texten blev mer roande än oroande. (Länkar – se nedan).

Risk eller chans?
Vi ser detta ständigt i våra tv-kanaler. Det heter alltid ”risk för regn” respektive ”solchanser” oavsett om markerna skriker efter nederbörd eller skogsbränderna rasar. Som om naturen inte har med oss att göra. Som om allt människor behöver är solsken. Som om livet går ut på att vistas i en väderbubbla, där de naturliga kretsloppen är sekundära. Som om biologisk mångfald inte alls har med oss att göra. Som om vi lever våra liv i en medial bubbla och att mjölken, den köper man ju på ICA. Människans roll i helheten är ointressant eller kanske oroande och det vill ingen kommunicera. Hellre många solar på kartan. Livet är normalt. Inget är nytt under solen. Som skiner som den ska.

Den relativa sanningen
Det är inte utan att det verkar som om Huxley och Postman får rätt. På sociala medier kryllar det av påståenden som lika gärna kan vara falska som sanna. Om några decennier har i värsta fall begreppet sanning blivit relativiserat och kopplat till ”…det beror på” – faktorn, som öppnar upp för flera parallella sanningar. Myter, halvsanningar och rena lögner sprids redan idag på ett oroande sätt och lever sida vid sida med de korrekta beskrivningarna. Krim har ju alltid varit ryskt, så det kan ju inte vara ockuperat…? I östra Ukraina bor många rysktalande, så det som hänt är ju fullt normalt…? Att glaciärerna smälter är bara en tillfällighet…? Att Sveriges tidigare högsta bergstopp snart inte längre är högst har inget med klimatförändringen att göra…? Att allas vårt beteende bidrar till att haven snart innehåller mer plast än fisk är inget vi behöver oroa oss för…?

Det enkla och det komplicerade
Polariseringen i de enkla och de mer komplicerade svaren på vår tids frågor illustreras kanske tydligast av de två presidentkandidaterna i USA, Trump och Sanders. Trump spelar ut sina aggressiva kort och hittar alltid någon att skylla på. Sanders fångar upp systemkritiken från motsatt håll och ifrågasätter storfinansens grepp över politiken. På så sätt har Hillary Clinton oväntat kommit att representera det gamla patriarkala samhället, trots att hon är den första kvinnan som har en rejäl chans att bli president i världens rikaste land. Det trodde hon nog inte när kampanjen startade.

Länktips:  http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14817
Länk till Bagarmossen Resilience Center www.bagarmossenresilience.se

Någon skulle behöva kliva av tåget i Ed

Igår var en solig dag i Ed, i de dalsländska gränstrakterna till Norge, där jag deltog i ett projektmöte tillsammans med kloka personer från olika kommuner. Ute i glesbygden finns frågor och lösningar på en annan nivå än i storstaden. För företag handlar det om att väldigt noga värdera sin rimliga och möjliga marknad, när kundunderlaget är glest i närområdet. För en kommun blir planering och genomförande en balansgång mellan optimism och realism. Men en tanke kan inte släppa taget.

Problem eller resurs?
Sverige är glest befolkat. Vi har mycket skog, sjöar, någorlunda odlingsbar mark och ett landskap som i alla fall någorlunda möjliggör att vägar och järnvägar kan dras utan att ständigt behöva spränga tunnlar, som i Norge eller i alpländerna. Ny arbetskraft och nya invånare skulle kunna få delar av glesbygden att utvecklas.Flyktingar från länder som nu läggs i ruiner skulle kunna utgöra en tilläggsresurs om vi på ett smart sätt tog till vara deras yrkeskunnande, deras driftighet och deras vilja att skapa en bra framtid för sig själva. Istället ser vi flyktingarna som ett problem, något administrativt, som ska ”hanteras” på ett korrekt sätt.

Skyddsnät för vem, mot vad ?
Karl-Oskar och Kristina flydde från svält och misär i Småland till ett land av möjligheter. Varför lyckas vi inte skapa förutsättningar för flyktingar som tar sig till Sverige att på motsvarande sätt skapa sig själva en framtid? Varför är de sociala skyddsnäten runt flyktingsituationen riggade för att nästan fungera som spindelnät, som håller fast flyktingarna i en beroenderoll? Är det för att de sociala skyddsnäten egentligen är utformade för att skydda oss andra mot det nya?

Tillförsikt
I glesbygden finns det en stark vilja att finnas kvar, att leva ett gott liv och att förverkliga egna drömmar i en inramning som präglar invånarna. I Ed stannar tåget. På kort tid är man i Oslo eller i Göteborg. Världen är nära. I många länder skulle järnvägen vara den viktigaste kommunikationslänken. Det gäller bara att rätt personer kliver av vid stationen och slår sig ned.

Dags att stärka civilsamhället!

”Palett för ett stärkt civilsamhälle” är rubriken på en ny statlig utredning, skriven av Dan Ericsson, som på regeringens uppdrag utrett hur civilsamhällets resurser bättre kan tas tillvara av kommunerna. Det har blivit en skrift på 542 sidor (pdf-länk nedan) som känns relativt lättläst och som försöker kombinera utredningens huvudsyfte med en vällovlig ambition att på ett tydligt sätt beskriva vad civilsamhället egentligen är och kan göra.

Stor skillnad
Civilsamhället utgörs av en brokig skara verksamheter, som har det gemensamt att de drivs av andra motiv än de rent ekonomiska eller de lagstadgade. Det finns 200.000 grupper, föreningar och organisationer i Sverige, många kopplade till idrottsrörelsen, till ideella syften, folkrörelser och lokala initiativ. Utredningen lyckas ganska väl att beskriva alla de olika organisationsformer som finns och ger också exempel på hur myndigheterna kan bli bättre på att ta hänsyn till civilsamhällets särart, förmåga och specifika roll i helheten. Det uppstår lätt gränsdragningsfrågor när en verksamhet är av frivillig art. Ska en korvförsäljare vid en fotbollsmatch omfattas av livsmedelslagstiftningen, för att ta ett exempel?

Ta vara på kraften och berätta vad som gjorts
Paletten av förslag spänner över många områden:  stöd, upphandling, subventioner, partnerskap, överenskommelser, avtal, lokalbehov, förankringsfrågor, demokrati, utbildningsbehov m.m. En av förtjänsterna med utredningen är att den föreslår att staten årligen ska rapportera hur samverkan med civilsamhället bedrivits. När våra myndigheter måste berätta vad de gjort och hur, måste de ju faktiskt ha något att berätta. De kan inte längre ”huka sig i bänkarna” eller bortse ifrån vad 200.000 grupper bidrar med och hur staten samverkar med dessa.

Lärande viktigt
Ett par detaljer jag med nöje framhåller ur den digra utredningen är genomgången av organisationsformer och förslaget att inrätta en kontinuerlig utbildning för kommuner kring vad civilsamhället är och kan tillföra i den lokala utvecklingen. Just att frivilligsektorn ser så olika ut och har så många olika syften, gör det svårt för våra snävt organiserade myndigheter att hitta rätt när det gäller samverkansformer, upphandling och regelverk. Ska kommunen upplåta mark till föreningen mot att det lokala näringslivet köper in sand och föreningen sköter badplatsen? Det finns många detaljfrågor ute i verkligheten som kan behöva hitta bra och rättvisa former av samverkan.

Det finns mycket mer
Ur ett hållbarhets- och utvecklingsperspektiv hade jag naturligtvis hoppats att utredningen mer hade betonat civilsamhällets roll av förnyande och samlande kraft. Det finns en stark koppling till social ekonomi, kollaborativ ekonomi och till lokal ekonomi som kan ta sin utgångspunkt i ett vitalt civilsamhälle. Det hade varit bra om utredningen hade tagit tillvara möjligheten att peka framåt på dessa möjligheter.

Länktips: SOU 2016:13 som pdf: http://bit.ly/1RU4yUp

Diskvalificerar vi vårt eget omdöme?

Både de enkla lösningarna och de mest avancerade tycks ha en sak gemensamt – att låta oss slippa ta ansvar. Mina två exempel handlar om politiken respektive tekniken i samhällsutvecklingen.

Så skönt att slippa ta ansvar
Visst är det lockande med politiska ledare som har enkla lösningar på all världens problem och orättvisor. Genom att använda härskartekniker och låta kraftfull får en populist som Trump det att framstå som enkelt att krossa fienden och att kasta ut utpekade grupper. Väljarna lockas av enkelheten i budskapet. När Trump får bestämma så slipper var och en ta ansvar. Och skulle det gå snett kan de ju enkelt skylla på den person de just valt. Det är underförstått att Trumps väljare senare kan skylla på ledaren. Vi har sett det förut, när ledare med förenklade budskap skaffar sig det manöverutrymme de behöver. Lite av samma revanschkänsla, lite av samma ”så bra att någon äntligen gör något åt min situation”.

En anledning: Bristen på visioner
Och så det typiska skuldbeläggandet. Det är någon annans fel att situationen är som den är. Det är inte jag som behöver ta ansvar för min situation, jag kan med rätta skylla allt på en utpekad grupp. Fenomenet återkommer i många länder och tycks hänga samman med det nya utanförskap som har med livsstil, utbildning, ekonomi och social situation att göra, men också bristen på visioner. I nedskärningarnas och effektiviseringens tid krymper resurserna och därmed vars och en andel av kakan. Så minskar tilltron till samhället. Den gemensamma bilden av vad samhället egentligen är försvagas. Det blir lätt att framställa sig som ett offer för omständigheter och att de som har makt, pengar och inflytande inte bryr sig om helheten. Att vända utvecklingen på privat eller generell nivå känns hopplöst. Grogrunden för populism är lagd.

Teknikutveckling: Nu behöver vi snart inte hålla i ratten
Även de mest avancerade tekniska lösningarna svarar upp mot vår önskan att slippa ta ansvar. Alla biltillverkare, och ett antal andra företag med globala ambitioner, arbetar just nu intensivt med det som kallas självkörande eller autonoma fordon. Volvo ligger långt fram, men Toyota har flest antal patent, tyskarna ligger i, liksom företag som Bosch, Google och Apple, som vill kapa åt sig marknadsandelar av den nya marknad med hårdvara, program och system som förväntas uppstå när våra fordon kopplas upp mot nätet, blir hel- eller halvautomatiska i sin manövrering och fordonen ger förare och passagerare möjlighet att göra något annat än att hålla i ratten.

De svåra sekundsnabba valen
Riktigt intressant blir det ju när de självkörande bilarna tvingas göra svåra avvägningar. Om en kollision är omöjlig att undvika: är det då bättre att köra i diket själv eller att köra in i framförvarande fordon? Är det ur programvarans perspektiv bättre att skada fordonet eller att chansa genom en undanmanöver som kan gå bra, men som också kan riskera livet på passagerarna? Är det bättre att köra på en barnvagn än en cyklist eller tvärtom? Det kan vara skönt att kunna skylla på tekniken i sådana svåra valsituationer. Men är det en utveckling vi önskar?

Så skönt…
Det tycks som om vi på flera plan vill slippa ta ansvar. Den starke ledaren ger oss en känsla av bekvämlighet. Ingen behöver ta ställning. ”Han har ju skaffat sig en stor förmögenhet, så han måste ju veta hur man får folk att göra som han säger. Han bygger en mur mot Mexiko och gör Amerika stort igen….”
Och nog kan det vara lockande att slippa ta ansvar för bilresan. ”Nu slipper jag se upp för alla klantskallar i trafiken. Bilen sköter transporten och själv kan jag kolla epost och läsa det senaste…”

Vad är det att vara människa?
Vi som vuxit upp med TV-debatten om burken som skulle fördumma en hel generation kan nu se fram emot en liknande debatt – den om hur vi tycks dras mot lösningar som diskvalificerar vårt eget omdöme. Visst är teknik bra, men inte om den reducerar människan till en passiv konsument utan egen kunskap, utan moral och utan vilja eller förmåga att förverkliga några drömmar.

Venture Cup: Hållbart Företagande

Hållbart företagande var rubriken på den presentation och workshop som jag fick förtroendet att leda under två timmar den 23 februari 2016. Arrangör var Venture Cup i samverkan med Handelshögskolan, där också 40 personer slöt upp och aktivt deltog i de korta övningar och frågor jag inkluderade i föreläsningen.

Hållbart, resilient, företagande
Min presentation landade i tio rekommendationer för den som vill säkerställa att företaget blir hållbart, eller resilient som man också skulle kunna kalla det. Ordet hållbart är lite otydligt och snart överförbrukat i många sammanhang. Mycket handlar om ett förhållningssätt, vad man måste ha koll på för att säkra en hållbar, eller resilient, inriktning på sitt företag.

Var vi står idag
I slutet av 1400-talet, innan Columbus upptäckt Västindien, diskuterades möjligheten flitigt att hitta sjövägen västerut till Indien. Man visste att jorden var rund. Man ville till Indien men på ett bekvämare sätt än genom att resa runt Afrika. Var det möjligt? Fanns det en möjlig väg till Indien om man seglade västerut? Ungefär där står vi idag. Vi diskuterar den möjliga vägen till ett hållbart samhälle, vi anar att det går att starta en upptäcktsresa, men ingen har gjort den och visat hur ett hållbart företagande ser ut.

En slags checklista
På två timmar gick jag igenom ett antal avgörande faktorer för att bättra på förutsättningarna att företaget kan bli hållbart. Jag pekade på trender och tendenser, föregångare och förhållningssätt som kommer att bli avgörande, inte minst att göra en klok avvägning mellan olika nyttigheter. Det är inte klokt vad sunt förnuft räcker långt.

Vi blir involverade
Det är inte bara de nya företag som kan spira ur Venture Cup-tävlingen som behöver tänka hållbarhet ur ett brett perspektiv. Alla behöver vi lära oss av varandra hur hållbarheten, resiliensen, kan formas. Det är ett samspel och växelspel som behövs. Inte minst eftersom leverantörer, kunder, konsumenter och investerare alla blir involverade i de nya bärande affärsmodellerna. På olika områden blir vi mer och mer av prosumenter (konsumenter och producenter på samma gång) och förväntas förstå hur vi kan medverka till ett smartare utnyttjande av resurser, energi och arbetstid.

Så här får du veta mer
Jag berättar gärna mer om presentationen och hur den kan anpassas till olika verksamheter. Kontakta mig för mer information.

Länktips: Venture Cup Väst, http://www.venturecup.se/710-hallbart-foretagande/