Category Archives: Globalt

Elfordon och omställningen

Posted on by
Reply

Fossilberoendet när det gäller drivmedel för våra transporter är nästan totalt, framför allt på global nivå. Visst ökar användningen av fordon drivna av etanol, biogas och el, men en siffra illustrerar hur långt det är kvar tills vi har ersatt fossil förbränning. Av nyregistrerade fordon i USA senaste året var det 0,1 procent som var elbilar. Det är en bit kvar.

Flera motiv
Motiven till en omställning är flera. Klimatfrågan, resursfrågan och optimering mellan behov och prestanda när det gäller det fysiska utrymmet. Att omställningen kommer råder det knappast tvekan om. Det intressanta är hur det ska gå till.

Hur ska företagen byta fot?
En stor del av problematiken bottnar i behovet av samtidig finansiering av infrastruktur och en tydligt ökande nyförsäljning av bilar baserad på en annan princip än förbränningsmotorns. Allt detta vet biltillverkarna. De har också ett trovärdighetsproblem i relation till kunderna. När ska fordonstillverkarna börja tala om för sina kunder att de bilar de säljer inte har framtiden för sig? Hur ska de lotsa och locka kunderna att köpa elbilar? Ett sätt är att samverka med myndigheter.

Norge samverkar
I Norge har elbilarna nått en hög andel av nybilsförsäljningen. I november nådde elbilarna nästan 12 % av nybilsförsäljningen. En delförklaring bakom detta är att norska Transnova ( ett statligt finansieringsorgan) aktivt arbetar med att skapa goda förutsättningar för en omställning på transportsidan, där samverkan mellan industri och myndigheter, samordning av standarder och tydliga krav på en fungerande efterfrågan och en fungerande marknad är några viktiga element. I Norge tycks man förstå hur samverkan ska genomföras.

Kalifornien satsar
I Kalifornien har man nu tagit beslut om att delstaten investerar 50 miljoner dollar i en ny infrastruktur för laddstationer för vätgas. Långa resor är svårt att klara på rena batteribilar. Där blir vätgasen och bränslecellstekniken intressant. Det är fortfarande en elmotor som driver bilen, men strömmen kommer ur bränslecellen och energibärare är vätgas. Även Tyskland och Japan satsar på denna infrastruktur.

Tvåhjulingar, delning och tjänsteföretag
Spaningen in i framtiden handlar om att bilen är på tillbakagång. Trängseln, resursproblemet och flera andra parametrar bidrar till detta. Globalt kommer elektriska tvåhjulingar och andra fordon att bli dominerande, tror många. Kombinerar vi detta med car-sharing (bil-pooler etc) kommer antalet fordon att minska medan användandet per enhet ökar. Istället för att äga en bil, bokar vi den och vet att vi kan välja mellan olika storlekar beroende på behov. Sista-minuten-bokningar blir troligen dyra som taxi, men medlemskap och andra förmåner kan kompensera för detta till viss del. En slags tillgångsförsäkring kan bli en lösning. Nya tjänsteföretag kommer att se affärsmöjligheter, i alla fall i stadsmiljö. På landsbygden gör de som de alltid gjort – samarbetar.

Länktips:
Kaliforniens Energikommission meddelar att Kalifornien satsar på infrastruktur på vätgas http://bit.ly/1hGSmRy

Artikel i SvD om elbilssuccén i Norge: här .

Energi och lokal ekonomi

Posted on by
Reply

Storskalighet och småskalighet är intressant att studera. På flera områden tycks vi stå inför ett principiellt val av .verksamhet, inflytande och ägande: inom jordbruk, livsmedelsdistribution, sociala frågor och inte minst på energisidan.

Energifrågan illustrerar synen på vilket perspektiv som är viktigast
Det är en intressant övning att se vilka partier i Sverige som förordar storskaliga respektive småskaliga lösningar. Förnybar energi, som ofta byggs i mindre skala, förordas tydligast av några partier medan andra partier återkommande förespråkar de storskaliga lösningarna, där industrins roll blir tydlig. Ligger lösningen i att starka industrier skapar lönsamhet eller bör tonvikten ligga i ett mer decentraliserat brukande och ägande?

Motsatsernas S
Under decennier stod S för en politik, som landade i skattefinansierade, resursstarka och politiskt beslutade verksamheter. Det rättvisa samhället organiserades uppifrån. Samtidigt fanns kooperationen med sin gräsrotsförankring och demokratiska uppbyggnad. Idag har mycket av denna förankring minskat i betydelse, kanske tydligast illustrerat av hur COOP slåss på samma planhalva som ICA och Hemköp. Värdegrunden och det gemensamt ägda spelar allt mindre roll.

De tunga fackföreningarna
Den fackliga traditionen inom S är starkt kopplad till stora företag och till starka avdelningar inom gruvnäringen, metall och andra manligt dominerade fack. Länge har fackföreningarna också ställt sig bakom de storskaliga lösningarna. Kärnkraft låter stabilt och bra. Mycket betong. Förutsägbarhet. Trygga jobb. Lågt rörligt pris per kWh. Gruvbrytning. Högteknologi. Stora arbetsplatser ger stort inflytande för facket. Dessutom har basindustrin låtsats att det finns något som heter ”svensk” el, något som sedan flera år inte är sant eftersom den nordiska elen handlas i Oslo på Nordpool.

Storskalighetens pris
Så händer tre större olyckor på drygt 30 år. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och vi är bara minuter från en katastrof i Ringhals, när någon glömmer en dammsugare på fel ställe. Kostnad 1,8 miljarder. (Undrar om det blev bonus till cheferna det året?) Säkerhetsfrågorna blir konkreta och – har Greenpeace visat – svåra att gardera sig mot.

Att ha eller inte ha – motsättningarna skärps
Terrorhoten i världen gör kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen uppenbara. Ingen vill ha anrikat uran på drift. Övervakning och militärmakt blir staters sätt att skydda status quo. Men bara vissa stater. Majoriteten av jordens länder, särskilt de fattiga, instabila staterna i Afrika tillåts inte skaffa kärnteknologin. Dessutom är uran en ändlig råvara som även för över kostnader på framtiden i form av avfallshantering under tusentals år. Kostnaderna skenar. Kärnkraften förutsätter att befolkningen, nu och framgent, tar alla risker. Storskaligheten underbygger globala motsättningar, nya strukturer och skapar ett kontrollsamhälle. Kan det vara rätt riktning?

Tyskland – en industrination som går före
Småskalig produktion blir initialt en marginell företeelse. Ända tills Merkel i Tyskland sätter ner foten och beslutar om utfasning av kärnkraften och om en inmatningstariff för privat ägd solel. En miljon hustak förses med solceller. Branschen går i spinn. Priset per producerad kwh solel faller lika snabbt som priset på datorer och kan snart konkurrera på allvar med de billigaste energislagen. Även vindkraften får stort utrymme. Industrinationen Tyskland visar vägen. Man har tung industri i Tyskland, man är elberoende. Och vågar ändå ta steget. Fler länder följer efter.

Danmark och den lokala ekonomin
I Danmark har man tidigt förstått vart vinden blåser. Bokstavligen. Gemensamägda vindkraftverk driver fram en dansk vindkraftsindustri, både när det gäller systemproduktion och när det gäller elproduktion. För något år sedan stod vindkraften i Danmark under ett dygn för 85 % av landets elproduktion. (Något som enligt svenska experter är tekniskt omöjligt). På 80-talet får Folkecentret på Jylland en avgörande betydelse och de senaste 10-15 åren har Energiakademin på Samsö spelar en viktig roll för utvecklingen. En stor del av ägandet av vindkraftproduktionen är lokal i Danmark. Detta bygger framtidstro och en gemensam lokal ekonomi.

Vattenkraften och den orättvisa fördelningen
Vattenkraften byggdes ut i Norrland under decennierna efter kriget. Dammbyggen och infrastruktur skapade jobb. Sett över tid har södra Sverige profiterat på de norrländska resurserna. Norrlandskommunerna har böjt sig för ”Stockholm” och avstått från att kräva en rimlig del av avkastningen i lokal produktionsskatt. Precis som oljebolagen ute i världen profiterar på fattiga länders tillgångar har centralmakten bestämt att energiresursen tillhör staten.

Lokal ekonomi
Tänk om det var lokala bysamfälligheter som ägde vattenkraften? Tänk om den lokala ekonomin i Norrland kunde få behålla ett ”tionde” av det man tillhandahåller till oss andra? Hur annorlunda skulle inte landet utvecklas om resurserna fördelades på ett mer rimligt sätt? De lokala utvecklingsgrupper som nu spirar runt om i landet, kommer säkert att vilja ha del av de resurser som idag går dem förbi. Inte för att konfrontation är nödvändig, utan för att det är rimligt att varje region och varje lokalsamhälle får utvecklas baserat på vad naturen, människorna och omständigheterna möjliggör. Innan skolan, affären och apoteket stänger för gott.

 

Landgrabbing i Etiopien

Posted on by
1

Afrika är intressant. Det är förmodligen den världsdel där befolkningen kommer att öka mest  de kommande decennierna. Det är också i Afrika det finns mineraler, brukbar mark och billig arbetskraft, som gör att investerare undersöker möjligheter att tjäna pengar. Den 2 april hamnade jag på en föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg med PhD Kassa Alemu från Etiopien som kunde ge en mer detaljerad bild av ”landgrabbing” i sitt hemland. Vem investerar? Varför? Vad händer med lokalbefolkningen? Frågorna var många.

Ansvarstagande jordbruksinvesteringar
Internationellt arbetas det med riktlinjer för ”food security” inom det som benämnes RAI, Responsible Agricultural Investerments. Sverige är med i detta arbete och ny rapport har precis publicerats av den svenska FAO-kommittén *). Där ifrågasätts bl.a. Andra AP-fondens icke-transparenta hållning: Varför vill man inte offentliggöra sina investeringar i Brasilien? Det är ju ändå de svenska pensionspengarna som används för investering utomlands.

Indier och saudier
Dr Alemu berättar om Etiopien, om att 1/5-del av alla investeringar i jordbruksmark sker i östra Afrika. I Etiopien lever 83% av 90-miljoners-befolkningen på landsbygden. Att analfabetismen är hög nämner han inte. Etiopien består av höglänt terräng och lågland. I de låglänta delarna som utgör 60% av landets yta bor 15% av befolkningen. Det är också de låglänta delarna regeringen nu öppnar upp för utländska investerare. Det är främst bolag från Indien och Saudiarabien som än så länge skrivit avtal med regeringen i Addis Abeba, men även företag från andra delar samt till cirka 25% inhemska aktörer som skaffar sig brukbar mark.

Den dolda tragedin
Ett ha kostar cirka 38 kronor per år i leasingavgift. 4 miljoner ha har ännu så länge leasats ut på detta sätt. Om det är det verkliga priset får vi inte veta. Någon i publiken ställer frågan om korruption. Svaret blir mångtydigt. På ett försiktigt sätt framför Dr Alemu sin kritik av hur systemet har fungerat. Hur de lokala myndigheterna, civilsamhället, befolkningsgrupper som ägnat sig åt jakt och de lokala jordbrukarna med sin självförsörjning inte haft minsta inflytande på processen. Det är centralregeringen i Addis som sluter avtal med de utländska företagen. Allt tal om win-win och lokal utveckling genom investeringar verkar vara luftslott så här långt. Ett bekymmer, påpekar Dr Alemu, är att exporten går före. Ett annat problem är att mindre än 8% av den yta som har släppts till utländska bolag har blivit ibruktagen. Rätten till den jord som övergått till utländska ägare blockerar därmed lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. Bakom siffrorna anar jag stora tragedier, men Dr Alemu resonerar som den forskare han är och belägger med statistik sådant som i verkligheten mycket väl kan vara mänskliga tragedier.

Enorma brister
Torrt konstaterar Dr Alemu att Etiopiens jordbruksdepartement inte gör sitt jobb. Mot bakgrund av vad vi vet om Etiopien efter Schibbye/Persson är detta kanske rent av ett modigt uttalande, jag vet inte. Kritiken skjuts emellertid mest in på att det som utlovats från både regeringen och investerarna inte har inträffat. Den lokala nivån har inte involverats, företagen saknar kunskap om de lokala förutsättningarna för att bedriva jordbruk, lagar om arbetsvillkor och miljö efterföljs inte, ingen uppföljning sker, antalet arbetstillfällen som skapats genom de utländska företagens närvaro är mindre än 1% av vad som utlovats, osv.

Vad gör Andra AP-fonden?
På ett principiellt plan finns det invändningar, som behöver diskuteras kanske framför allt i Sverige. Vilken linje driver Sverige i detta? Vad ska Andra AP-fonden göra, hur kan Sverige bidra till en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning? Är det ett storskaligt monokulturellt jordbruk som bäst gynnar Afrika och världen? Dr Alemu tror på de stora investeringarnas möjligheter. Själv tvivlar på starkt på detta. En storskalig mekanisering av ett känsligt landområde kan knappast vara rätt väg att gå. I monokulturens kölvatten kommer beroendet av fossilbaserad gödning, överanvändning av bekämpningsmedel, utnyttjande av arbetskraft och en förmögenhetsöverföring från de fattiga till de redan rika.

Sveriges roll
Sverige borde gå i bräschen för ett modernt jordbruk i Afrika, som framför allt bygger upp de lokala resurserna och tryggar lokal försörjning både av livsmedel och på den ekonomiska sidan, samtidigt som störst möjliga hänsyn tas till  vattentillgång, minimal klimatpåverkan och bevarande av den goda jorden. Det går att odla ekologiskt med god avkastning, det har bl.a. det prisbelönta projektet i norra Etiopien, i Tigray **), visat. Mer sånt!

*) ”Responsible agricultural investments in development countries”, Svenska FAO-kommittén (2014) ISBN: 1652-9316

**) http://www.gothenburgaward.com/pristagare/pristagare-2011/

Ekonomi, megaförändringar och generationsargumentet

Posted on by
Reply

Analyser kräver ofta ett litet steg tillbaka. Det är svårt att analysera det man befinner sig mitt uppe i. Det klassiska exemplet är guldfiskens världsbild. När vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi börja urskilja mönster som det inte gick att se när vi befann oss mitt i det.

Perioder
I en grupp som jag följer, där man diskuterar cirkulär ekonomi var det någon som hade hittat beskrivningen av de senaste decennierna som bestående av två ekonomiska perioder: Den gyllene perioden 1950 – 1979 och kreditperioden 1979 – 2008. Kanske föregicks dessa två perioder av en etableringsperiod, där börskraschen 1929 och USA:s tidiga insättningsgaranti 1934 blev två milstolpar i hur aktörerna genom trial-and-error lärde sig att hantera ekonomi i ett utvecklingsperspektiv.

Mellankrigstiden
Sedlar, skuldebrev, reverser, räntepapper, aktier, obligationer… ekonomerna och finansansvariga politiker formade det som växte fram ur den reala ekonomins handfasta värdebedömning. Tysklands inflation, Krügerkraschen, depressionen på 30-talet… handlaget var inte så professionellt, informationsflödet var slumpartat och världen var ännu inte uppkopplad. Atlantkabeln förändrade mycket, liksom radio och TV. Vid andra världskrigets slut kunde ekonomin ta fart.

Optimismen: Elvis, Beatles och ABBA
Så skedde en utveckling av ekonomin med både en real och en finansiell tillväxt. 50- , 60- och 70-talet präglades av en stor tilltro till framtiden, ny teknik och nya lösningar skulle göra livet bättre. Vad vi inte förstod var att datoriseringen som på allvar slog igenom på 80-talet skulle förändra ekonomin från ett verktyg till ett mål i sig.

Mot slutet av 1970-talet kom nästa stora skifte
När datoriseringen på allvar slog igenom och bokföringen plötsligt blev tillgänglig samtidigt på ett antal bildskärmar förändrades tillgängligheten och möjligheten att göra affärer mångfaldigades. Informationstillgängligheten ökade hastigheten i arbetet. Börsgolvet förlorade sin tidigare funktion av informationsnav. Femton eller tjugo år efter datoriseringens inträde kom nästa steg: internet. Vi kunde plötsligt kommunicera i realtid, skicka information och dela information sekundsnabbt oavsett var vi befann oss. Ytterligare femton år senare flyttade datorn in i telefonen. Börsrobotarna tog kommandot över våra pensioner.

Generationsproppen
Visst är det intressant att de banbrytande förändringarna tycks komma med cirka tjugo-trettio års mellanrum, i stort sett en megaförändring per generation. Kanske är det just generationsskiftet som är förklaringen. Trettio år är så lång tid det tar för en generation chefer att bytas ut. Trettio år är också historiskt den period det tar för en ny uppfinning att fullt ut ersätta en gammal lösning. Det har med avskrivningstakt, yrkeskunnande, praxis och utbildning att göra.

Den virtuella ekonomin är idag totalt dominerande över den reala. Hur ekonomin ska kopplas till de reala värdena igen är en öppen fråga. Särskilt som alla system är sammanlänkade i ett intrikat nät av skulder och tillgångar.

 

EU-valet viktigare än på länge

Posted on by
2

TTIP är förkortningen för det frihandelsavtal som just nu diskuteras mellan EU och USA. Frihandelsförespråkarna ser en möjlig ökning av den svenska exporten. Skeptikerna ser stora risker att de stegvis utvecklade lagar vi har i Sverige, speciellt kring livsmedel, kan komma att avskaffas. Ett exempel är klortvättade kycklingar, något som inte tillåts i Sverige, men är godkänt i USA.

Jordbrukets dödsdom?
Industrimaten, som bl.a. tar sig uttryck i att USA använder mer än dubbelt så mycket socker i livsmedelsproduktionen än vi i Sverige, bygger på storskalighet, effektivitet, stora volymer och låga priser. När Anders Borg för en tid sedan förutspådde att svenskt jordbruk i praktiken är nerlagt om några decennier, har det naturligtvis just med detta att göra. Om vi tycker att danska och tyska produkter är svåra att konkurrera med, där svenska grisar mår bättre under sin korta uppväxt, kommer ett frihandelsavtal med USA säkerligen göra det otroligt svårt att konkurrera med svenska priser.

Mer GMO, mer klorkyckling?
Det kan tyckas lockande att öka den svenska exporten. Sverige är mycket exportberoende och vi vill naturligtvis att våra företag utvecklas positivt. Men det omvända gäller också. Även de amerikanska företagen vill öka sin försäljning. Produkter från djur uppfödda på GMO-baserad majs kommer att bli standard. Mycket av det vi lyckats införa i svensk lagstiftning skulle i ett slag försvinna. Vill vi att kycklingarna ska ha tvättats i klor innan de hamnar i vår Ceasarsallad?

Företagen flyttar fram positionerna på demokratins bekostnad
Ännu värre är den nya balans som TTIP innebär på den rättsliga arenan. ISDS är namnet på det avsnitt i avtalet som, om det godkänns, möjliggör för företag att stämma länder inför domstol om de anser att ett lands demokratiskt införda lagar eliminerar investerares förväntade framtida vinster. Införs ISDS ändras styrkeförhållandet mellan kapital och politiker till demokratins nackdel. Förespråkarna, som t.ex. den moderate EU-parlamentarikern Kristofer Fjellner, ser ISDS som ett rättssäkert verktyg, som hjälper företagen att få rätt mot stater. Kritiker som miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter anser att ISDS omyndigförklarar de nationella domstolarna. Båda kan knappast ha rätt samtidigt. Men att spelreglerna ändras är klart, annars skulle inte ISDS finnas med som diskussionspunkt.

Ett viktigt EU-val
För EU-medborgarna blir därför årets EU-val inte bara viktigt för att markera mot de främlingsfientliga krafter som tycks ha medvind i flera länder. EU-valet handlar om relationen mellan det demokratiska systemets och näringslivets inflytande. Debatten om denna viktiga förändring måste föras. Före valet.

ISDS står för Investor State Dispute Settlement
Mer om http://ec.europa.eu/trade/policy/in-focus/ttip/
(Tack till tidningen Fokus som ägnade veckans nummer åt denna fråga)

Hur motståndskraftigt är samhället?

Posted on by
Reply

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat  energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ’business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis  KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs   här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd  här.

Vem ska man lita på i informationsflödet?

Posted on by
Reply

Sedan lång tid har olika fristående organisationer, även kallade NGO:er, haft en ledande roll när det gäller att bedöma nivån på och omfattningen av företagens hållbarhetsarbete. Oberoendet har varit en garant för opartiskheten. Bakgrunden är att det var miljöorganisationer som ringde i larmklockorna när föroreningarna från industrin började bli uppenbart skadliga. Stegvis bytte miljöorganisationerna fot och började istället att hjälpa näringslivet att hitta framkomliga vägar.

Bra med olika system – eller ?
Miljömärkningar som Bra Miljöval och Fair Trade-märkningen ger företag möjlighet att visa hur de tar ansvar. WWF, Världsnaturfonden, lanserade för några år sedan sin ”Climate Solver”-lista på företag som erbjuder tekniska lösningar, som bidrar till att minska hotet från klimatförändringarna. Sedan 1995 har Göteborg Stad m.fl. ett miljödiplom, som hjälper företagen att både arbeta med miljöfrågorna och att synliggöra detsamma. En uppsjö av märkningar för byggbranschen har etablerats, där de stora svenska byggbolagen för säkerhets skull valt olika system, möjligen för att slippa bli jämförda med varandra. (Länktips se nedan). Tidningar som Miljöaktuellt rankar de bästa kommunerna och de ”miljömäktigaste” i landet. Informationsöverskottet börjar bli uppenbart.

En undersökning i Nordamerika
I Nordamerika har en artikel fått uppmärksamhet, som redovisar en undersökning där 700 utvalda personer fick ange på en femgradig skala vilket förtroende de har för olika aktörer. (Länk till artikeln se nedan). Det intressanta är att NGO:erna tycks tappa i förtroende till andra aktörer. Ur förtroendeaspekt ligger, enligt artikeln, Dow Jones Sustainability Index god tvåa efter Carbon Disclosure Project. Totalt sett visar undersökningen att om förtroendet för NGO:er jämfört med ”Rating and ranking organisations” år 2010 var mycket högre ligger dessa kategorier 2013 jämsides. Förtroendet för investerare är nästan dubbelt så stor som för journalister.

Vem kan man lita på?
Undersökningen kantas av mängder med frågetecken och gäller primärt de nordamerikanska förhållandena. Men grundfrågan är intressant när informations(över)flödet drabbar oss och beslut ska fattas. Vem ska man lita på? Vilka indikatorer, rankingar eller andra kriterier är det egentligen som ska vägleda investeringsbeslut eller beslut om företagsköp, aktieköp, konsumtion etc?

Green-washing borde bannlysas
Bland det mest allvarliga är naturligtvis vissa företags förmåga att skönmåla verkligheten, green-washing, brukar det kallas. Man framställer sig som bättre än man är. Det kan vara när ett varumärke skadats av dålig publicitet eller när den allmänna opinionen kräver ett ansvarstagande från företagen. Då kan det vara en lockande lösning att kasta fram några goda exempel på hur bra man arbetar med hållbarheten. På sikt skadar green-washing företaget, eftersom sanningen tenderar att komma fram. Det den också bidrar till är att skapa en allmän osäkerhet om vilken information man egentligen kan lita på.

Utbildning
Botemedlet är framför allt  kunskap genom utbildning. I det perspektivet är det roligt att konstatera att t.ex. Handelshögskolan i Göteborg nu arbetar för att systematiskt få in hållbarhetsperspektivet i all utbildning. De blivande ekonomerna, juristerna och företagsledarna ska ha en förståelse för de frågor som de har att hantera när de kommer ut på arbetsmarknaden.

Länktips: Artikel om vem man kan lita på: här .

SGBC listar fyra certifieringssystem för grönt byggande. http://www.sgbc.se/certifieringssystem Till detta kommer bl.a. Svanenmärkta hus .

Är bekymret de starka presidenterna?

Posted on by
2

I dessa dagar håller världen andan när Ryssland låter sina egna styrkor baserade på flottbaserna på Krim markera närvaro och ta kontrollen över området. Ukrainas befolkning, som tröttnat på sina folkvalda ledares oförmåga att bygga ett välmående och rättvist land, kan möjligen konstatera att flera månaders demonstrationer inte hjälpt.

Maktens cirklar finns kvar
President Janukovytj tvingades fly,  men eventuellt har landet hamnat ur askan i elden. President Putin tänker inte låta Rysslands intressen vid Svarta-Havs-baserna och i Ukraina gå förlorade. Den tillfälliga regeringen i Kiev har stöd av alla partier, även Janukovytj parti. Tyvärr ingår ett ultranationalistiskt parti, Svoboda, i samlingsregeringen, något som verkligen oroar. Förmodligen stärks på kort sikt Putins ställning på hemmaplan. Han återställer en del av den självkänsla som gick förlorad när Sovjetstaten föll samman. Mycket tyder nu på att Ukraina tvingas acceptera Rysslands villkor för lån och tillgång till energi. De intressesfärer som formades efter andra världskriget har inte spelat ut sin roll. De gamla spelreglerna gäller. Rollerna har inte bytts ut. Stalins skugga faller fortfarande över Europa.

En annan fossil fråga
Samtidigt, i en annan del av världen, står en annan president inför ett avgörande beslut. President Obama ska godkänna – eller inte – byggandet av en ny pipeline från Alberta, Kanada till USA, som är tänkt att pumpa över 800.000 fat olja per dag till det törstiga USA. Keystone, som projektet heter, blir ett test på USA:s förmåga att tänka nytt eller att envist hålla fast vid fossilberoendet när det gäller energiförsörjningen.

Nationellt intresse ?
Att utvinna tjärsanden i Kanada är en smutsig industri. Inte nog med att stora områden förstörs för överskådlig tid, att utvinna den trögflytande tjärsanden slukar i sig mycket energi, vilket gör de ekonomiska kalkylerna vanskliga. Dessutom innebär utvinningen att 3-4 gånger så mycket koldioxid frigörs till atmosfären jämfört med ”traditionell” utvinning av olja. USA:s regering står inför ett vägval. Antingen håller man fast vid tidigare presidenters tal om att ”den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar”, eller så inser man Kanadas tjärsand skadar landet mer än det gynnar det.

En procent
800.000 fat per dag låter mycket. Det blir över 500 fat per minut eller nästan 10 fat i sekunden. Det motsvarar ungefär 10 gånger så mycket som Sverige konsumerar per dygn. Samtidigt ska vi hålla i minne att den globala oljeförbrukningen ligger på dryga 80 miljoner fat per dygn. Så det Obama och Kerry har att besluta om handlar om storleksordningen en procent av världens oljetörst.

Vilket manöverutrymme har Obama skaffat sig?
Symboliskt blir vägvalet naturligtvis avgörande. Menar utrikesminister John Kerry allvar när han talar om klimathotet som det allvarligaste hotet mot nationen? Står Obama pall för en hemmaopinion som inte tror att klimatförändringarna har med livsstilen att göra? Finns det ett politiskt manöverutrymme att agera i en ny riktning?

Behovet av förutsägbarhet
Maktbasen för presidenterna i de två största kärnvapenländerna ser lite olika ut, men de har det gemensamt att opinionsläget driver dem i en riktning, som långsiktigt bara kan leda till försämringar för ländernas befolkningar. Det är intressant att konstatera hur viktig trygghet  och hur stor rädslan för förändring tycks vara i båda länderna. Trots alla olikheter i övrigt. Kanske har det att göra med det konstitutionella: en stark president, en slags fadersfigur, som förväntas ta hand om folket och likt medeltida feodalherrar säkra gränserna och garantera att framtiden förblir förutsägbar.

Intryck från Etiopien – del 2

Posted on by
2

Nyligen skrev jag här om några intryck från ett kort besök i Etiopien. Se http://christerowe.se/?p=3493 . Frågan är hur ett urfattigt land med stor befolkning, med svåra försörjningsvillkor och begränsade naturresurser ska ta sig ur sin situation och ge medborgarna ett drägligare liv. På ett sätt har länder som Etiopien en möjlighet att visa även bättre rustade länder hur en hållbar transformering av samhället kan se ut. Just för att så mycket saknas. Jag är dock mycket osäker på om landet tänker ta den chansen.

Mosaik av traditioner
Landet är, bortsett från en femårsperiod under italienskt styre på 1900-talet, ett av de få afrikanska länder som inte varit kolonialiserade. Man räknar t.o.m. att mänsklighetens vagga kan ha stått här. Fyndet av ”Lucy”, människoliknande benrester med en 3,2 miljoner år lång historia, visas stolt upp på Nationalmuséet i Addis Abeba. Även en ortodox kristen lära slog tidigt rot i Etiopien, som även inkluderar inslag av judisk tradition. Svartklädda skriftlärde lever i celibat, medan de vitklädda kan gifta sig. Historien, religionen, kulturen och myterna blandas på ett märkligt sätt i detta land, där Drottningen av Saba, kung Salomo, lejonet av Juda, kung Ras Tafari och kejsarkulten fram till Haile Selassie 1974 utgör märkliga komponenter. På muséet visar man stolt upp kejserliga mantlar och troner.

Från att överleva till att leva till att leva gott
Hur ska landet lyfta sig? Uppemot hälften av befolkningen är analfabeter, skriftspråket är komplicerat, ojämlikheterna i människors förutsättningar att klara sin försörjning enorma. Man får känslan av hönan-och-ägget när det gäller möjligheter att få människor att själva generera de resurser som behövs för att försörja sig.

Företagens ansvar
När nu klädjättar som H&M börjar etablera sig i Etiopien är det naturligtvis mot bakgrund av den billiga arbetskraften. Men vad är rimligt? Hellre ett arbete än inget arbete, men borde inte de multinationella storföretagen kunna axla ett större utvecklingsansvar när de engagerar sig i ett fattigt utvecklingsland? Borde man inte kräva att den billiga personalen sätts i utbildning en del av tiden? Borde inte de rika företagen bidra till att bygga upp bostäder, brunnar, avloppssystem, skolor, transporter och annan nyttig infrastruktur, när man tjänar så stora pengar på varje arbetad timme? Ligger det inte i mänsklighetens intresse att alla bidrar till en utjämning av de skillnader som idag resulterar i ökande klyftor mellan fattiga och rika?

Barnen
Vi såg många pojkar mitt på dagen, en del skötte djuren, en del bar på något, en del gjorde ingenting. De gick inte i skolan, många av dem. En speciell pojke fastnade på min näthinna. Han höll en ursmutsig trasa i högra handen och en halvtom flaska i den andra. Han uppehöll sig oftast vid ett rödljus, där han började gnida sin trasa på vår vindruta, samtidigt som han då och då sniffade ur den lilla plastflaskan, som innehöll någon obestämbar gråbrun sörja. Hans blick var långt borta, hans ansikte smutsigt, hans framtid obefintlig. Han och alla hans jämnåriga hade behövt gå i skola, hade behövt föräldrar och vuxna som brydde sig. Det ska inte behöva vara så, att barn går under bara för att ingen bryr sig.

Kollektivtrafik
Rakt genom staden Addis Abeba dras nu en snabbtågsbana, som ska möjliggöra spårbunden kollektivtrafik. Någon investerar, någon bygger och någon tror på landet. Om det är rätt prioritering är svårt att säga, men ska de dryga tre miljoner som bor i Addis ha en rimlig chans att ta sig från sin bostad till ett möjligt arbete, så måste transporterna fungera. Bensinen kostar sju kronor litern och den täta avgassmog och dåliga luft som börjar märkas signalerar att någon slags låt-gå-politik inte kommer att lyckas. Samtidigt kan man ana de stora korruptionsproblem som kan finnas bakom stora investeringsprojekt. Många lockas att sko sig, när Big Money kommer till stan.

Att dela med oss
Sverige har länge haft Etiopien som biståndsland. Ambassaden är relativt stor och ligger centralt i huvudstaden på en tomt som kejsaren skänkte till den svenske kungen en gång i tiden. Ett knappt femtiotal personer arbetar där. Inte bara svenskar, utan även lokalanställda. Den tanke som slår mig är att det borde vara möjligt för det rika Sverige att bygga upp en permanent resurs, som skulle kunna användas för att synliggöra de svenska företag, som har viktig och nödvändig teknik att erbjuda för utvecklingen av landet. Inte för att vi ska bortse ifrån alla de brister som finns när det gäller öppenhet och demokrati under nuvarande regim, utan för att ge människorna en mer sammansatt bild av hur stadsplanering, infrastruktur, basfärdigheter, civilsamhälle, demokratins dolda förutsättningar etc kan se ut. Ett brett anslag, som inte primärt utgår från de stora företagens vinstdrivna kalkyler, utan som utgår från en känsla av att ett rättvist och bättre samhälle är möjligt.

Om vi nu alla på något sätt härstammar från Lucy och hennes kompisar, vore det inte rätt OK att dela med oss på ett rimligt sätt av hur ett framtidsinriktat samhälle kan formas?

Intryck från Etiopien – del 1

Posted on by
1
Landskap Lalibela

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att  landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.