Det är svårt att skriva om vår tids konflikter. De tar sig yttre uttryck, men handlar om vårt inre. Två övertydliga och obehagliga exempel får illustrera var vi står.
Ett ohyggligt filmklipp cirkulerar på webben, som det tar emot att ens beskriva. En kvinna stoppas, oklart var, av ett antal vapenförsedda män, några av dem maskerade. Någon filmar händelseförloppet. Kvinnan tvingas ner på knä. En icke maskerad person talar högt och bokstavligen över kvinnans huvud. Kvinnan gör ett par försök att argumentera. Intill står en yngre man beväpnad med pistol. När den äldre mannen talat färdigt skjuter den yngre mannen kvinnan i huvudet. Hon faller död ner på gatan. Hon bär en röd jacka utanpå sina traditionella kläder. Kanske som en markering, men det kan lika gärna vara för att hon fryser. Jag vet inte.
Bilderna förföljer mig. Jag vill inte att barnen som växer upp i världen ska behöva se detta. Hur ett människoliv kan värderas till noll när makt, övervåld och förvriden lag vänder människor ut och in, från att älska sin nästa till att hata henne. Och hur människor utan hämningar kan använda sin övertygelse på ett så omänskligt sätt att det blir nära nog omöjligt att beskriva i ord. Vad är det som händer i världen? Och varför måste dessa ondskefulla händelser spridas via internet?
För det som händer är att det ena föder det andra. Motkrafterna reagerar. ”De där människorna” kan man ju inte ha att göra med. Polariseringen och våldsspiralen fortsätter. Rop på ”rättvisa” eller ”hämnd” hörs. På flera plan är händelserna och bilderna oerhört skadliga. Vi måste hitta sätt att motverka brutaliseringen av den mänskliga samexistensen.
Det andra exemplet är svenskt. En av våra duktiga journalister, Alexandra Pascalidou, meddelar att hon inte orkar arbeta längre. Hon möter ett ständigt ifrågasättande, ett hat och direkta hot mot sin person. Bara för att hon är duktig på att göra sitt jobb.
I jämställdhetens Sverige får fortfarande duktiga kvinnor, framför allt med ett icke-svenskt efternamn, finna sig i att bli hatade, hotade och påhoppade. Inte för att de gör fel, utan för att de gör rätt. Inte primärt för vad de säger, utan för vem de är. Jag tänker på Fadime, som blev symbolen för ”hederskulturen”, ett fenomen som med rätta starkt ska ifrågasättas. Mitt intryck är att det är en snarlik mekanism som nu träder in, när människor använder all sin energi till att frysa ute och skada en känd kvinna. Någon slags märklig heder är ifrågasatt. Som om det vore fel att någon med ett icke-svenskt efternamn kunde vara väl så skicklig, eller skickligare, i sitt yrke än någon som heter Andersson.
Varför är dessa kvinnor ett hot? En kvinna som valde att klä sig i en röd jacka. En annan kvinna som valt att arbeta som journalist. Vem eller vilka är det som känner sig hotade? Och hur vänder vi utvecklingen?
I Sverige måste vi ställa upp för journalistiken, för ifrågasättandet och för det fria ordet. Dunkla krafter strävar efter att förändra det offentliga samtalet. ”Tids nog…” ska kvällspressen tyglas, som en ledande företrädare för det parti som sedan 2010 återfinns i riksdagen uttryckt saken.
I de krigshärjade arabländerna måste FN göra en större insats. Terrorn måste bekämpas innan den blir permanentad som system. När stater förlorar kontrollen över sitt territorium som nu sker i Somalia, Jemen, Irak, Syrien, Libyen och Boko-Haram-styrda områden tar vi stora steg bort från de demokratiska ideal människor länge burit på och drömt om.
Vi diskuterar Saudiarabien just nu och Sveriges samarbete kring militär utrustning med denna diktatur. Vad händer om IS tar över Saudiarabien? Är det bättre för befolkningen? För världsutvecklingen? Vi måste inse att valet kanske inte står mellan god demokrati och ond diktatur. Valet kanske står mellan ond diktatur och ännu ondare terror.
Avgörande blir att varje människa tar ställning. När vi blundar, ser bort eller duckar, hjälper vi näthatare, antidemokrater och terrorister att försvaga vårt samhälle.