Category Archives: Energi / Klimat

Texter som handlar om energi- eller klimatfrågor.

Vårt behov av stabilitet

Posted on by
Reply

I Lund, på den av istiden packade skånska leran, byggs nu MaxIV, en anläggning kring en elektronkanon, som ska hjälpa forskare att analysera prover på en tidigare ouppnådd nivå. Denna nya anläggning sägs kunna bli 1000 ggr bättre än de nuvarande. En utmaning för konstruktörerna har varit att minimera vibrationerna för att instrumenten ska ge bästa resultat. Både yttre och egengenererade vibrationer ska fångas upp. (Se länk nedan).

Självskadebeteende
Tänk om denna stabilitet kunde uppnås för samhället i stort, tänker jag. Vi skakar om klimatet på vår planet, vi bekämpar den ekosfär vi själva är en del av. Vi kan inte tygla våra finansiella fundament. Orättvisorna vidgas, världen polariseras och förenklingar i världsbilden bidrar till de konflikter vi tar, eller är en, del av.

Tänk..
Tänk om den fysikaliska stabilitet som nu manifesteras i Lund kan kompletteras med en mental, själslig, andlig stabilitet i världen. 1000 gånger bättre än dagens.
Så mycket vi hade vunnit.

Länktips: Tyréns löser problemet med stabilitet för MaxIV:  http://www.tyrens.se/sv/Artiklar/Nyheter/2015/Tyrens-stabiliserar-Max-lV-laboratoriet/

Zlatan, klimatet och havet

Posted on by
Reply

Måste vi skapa ett tävlingsmoment kring klimatfrågan för att media ska ta upp den varje dag? Har en match spelats i högsta herrserien i fotboll eller ishockey nämns resultatet på något sätt i nyhetssändningarna. För många är det naturligtvis väldigt viktig information. Supportrarna kräver att bli uppdaterade. Samtidigt skulle det förvåna om inte just de supportrar nyhetssändningarna primärt vänder sig till redan vet resultaten. Men dagens snabba nyhetsspridning, med hela nätet i den smarta telefonen, är det sannolikt så att de mest berörda redan vet hur matchen slutade. Så vem vill nyhetsprogrammen egentligen uppdatera? Och är sportresultaten i så fall så tydligt mycket viktigare än annan information?

Ingen självklar plats
Det ligger en värdering i urvalet av vad vi får ta del av i TV:s nyhetsrapportering. Krig, katastrofer, olyckor, våld, brottslighet, politiska dilemman och motsättningar hamnar ofta högt. Någon staka gång, och lite ursäktat av att det snart ska bli en väderprognos, klämmer man in en kort nyhet om polarisens utbredning eller något annat som går att illustrera på ett enkelt sätt i ett bildmedium. Men det är långt ifrån med självklarhet, och inte med samma inlevelse som när sportreferaten sammanfattas.

Varför lyfts inte frågan?
Eftersom nyhetsrapporteringen inte värderar klimatfrågan på den nivå den hör hemma, bidrar både SVT och TV4 till den passivisering, som förhindrar en samhällsutveckling, där klimatfrågan får ta plats och utgöra utgångspunkt för förslag på åtgärder. Frågan är om detta är en medveten policy från redaktionernas sida. Gör man bedömningen att klimatfrågan är en så svår och allvarlig fråga, att den bör man undvika att nämna? Eller väntar man medvetet för att i rätt läge kunna dra igång en rejäl svekdebatt med politiker och makthavare i skottgluggen: ”Varför gjorde ni inget när ni hade chansen?” Dagens ljumma inställning hos media kan i sig väcka en annan svekdebatt: ”Varför rapporterade ni inte, när ni hade så mycket fakta?”

Kina
På et sätt är klimatfrågan och kopplingen till fossilfri energianvändning tydligare i Kina. Luftföroreningarna har nått hälsovådliga nivåer i de stora städerna. Det extrema användandet av fossil energi, kol, olja och naturgas, blir plötsligt konkretiserat i luftens kvalitet. Inte osynligt som här. Inte ens i ett land utan fri press går det nu att undvika att nämna utsläppen som ett problem. Måste luften först bli hälsovådlig innan svenska medier omvärderar klimatfrågan?

Haven!
Faktamässigt finns det mycket att rapportera. T.ex. att haven absorberar cirka 90% av den extra energimängd som tillförs vår planet genom klimatgasernas påverkan. Och trots detta närmar sig temperaturhöjningen i luften 0,8 grader Celsius. Trots att det inte är luften som ackumulerar temperaturhöjningen! Att isarna vid polerna nu smälter, att tundran tinar och att livsbetingelserna snabbt förändras för växter, djur och människor är logiska konsekvenser av den förändring som pågår. När öriken i Stilla Havet drabbas av cykloner är klimatforskare snabbt framme och dementerar att det som händer har ett samband med klimatförändringen. Som om det vore farligt att spekulera i det uppenbara. Blir havet varmare ökar både frekvensen och amplituden på de oväder som skapas.

Tävling
Kanske är det ett tävlingsmoment som måste till för att media ska hitta ett tilltal som inte får tittare och lyssnare att välja en annan kanel? Kanske är det en daglig klimatbarometer som ska visas, för att illustrera vilken kommun eller vilket företag som för tillfället leder i jakten på minskade absoluta eller relativa utsläpp?

Det finns ett engagemang
Den som vill engagera sig hittar flera bra grupper och initiativ på Facebook. Kanske blir det så småningom en nyhet även i gammelmedia att det finns människor som bryr sig om klimatfrågan, även om de flesta politiska partier tycks tro att klimatet är en fråga som väljarna helst inte vill bli påminda om.
Tydligen är det viktigare att en minister i Frankrike kommenterat Zlatans senaste utbrott än att tusentals kustnära städer inom några decennier måste evakueras om isen på västra Antarkis smälter.

(Tack till Nyhetsbrevet Nyckeln i Kungälv för illustrationen).
Länktips: Supermiljöbloggen: http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/01/klimatforandringarna-varmer-havet-snabbare-an-forskarna-trott

Elbilen ett embryo till den nya ekonomin

Posted on by
2

En dellösning för att klara klimatmålen handlar om att ställa om fordonsflottan från fossilbränsle till att köras på el, biogas etc. Alla som följer den utvecklingen inser hur svår omställningen är. Riktade subventioner riskerar att skapa tekniklåsningar snarare än tekniklösningar.  00-talets etanolsatsning i Sverige är ett exempel, där politikerna genom kravet på alternativbränsle vid bensinstationerna i praktiken förordade etanol framför andra bränslen. Utvecklingen på batterisidan går fort. Här lite uppdatering för den intresserade.

Marknadsandelar för batteribilar / laddhybrider
Norge leder elbilsförsäljning sett till marknadsandelar. En bil av åtta som säljs i Norge är en elbil elller laddhybrid. Sverige ligger faktiskt på fjärde plats i den listan, med en marknadsandel på 1,4 % för bil med eldrift.(I fortsättningen läggs rena batteribilar och laddhybrider samman i de siffror som presenteras).

Hur många elbilar finns det i drift?
Totalt rullar just nu 665.000 elbilar i världen. Nästan hälften av dessa såldes under 2014! Under 2013 såldes nära 200.000. Det betyder att nästan alla elbilar är näst intill nya. Av alla bilar finns 39% i USA, 16% i Japan och 12% i Kina. Så även om Norge har störst marknadsandel när det gäller nyförsäljning, är det de stora länderna som dominerar i antal.

Snabbladdning eller inte?
Det finns en övertro i debatten på snabbladdare. Att alla måste ladda sin elbil snabbt. Som om den vanligaste resan var från Skåne till fjällen. Tvärtom är det enligt de experter jag lyssnar på allra viktigast att etablera ett bra nät av laddstationer som kan fungera där bilarna står parkerade under arbetstid, på nätterna och på annan tid när bilen inte används. Man ska minnas att en bil bara rullar under 4-5% av sin livstid. Övrig tid står den still och rostar.

Antal laddare växer enormt
Statistiken visar att antalet tillgängliga snabbladdstationer globalt är 15.000. Det är 8 ggr fler än år 2012! Långsamladdare finns nu 94.000, det är en dubblering från år 2012. Utbyggnaden går således enormt fort. Till detta kommer naturligtvis alla laddpunkter som elbilsägare själva ordnar, t.ex. på privat mark.

Tesla visar vägen
Ingen biltillverkare kan ignorera elbilsmarknaden. Samtidigt finns det en enorm tröghet i omställningen och självklart en prisnivå, som bromsar. Liksom en osäkerhet om andrahandsvärde, livslängd på batterier etc. Tesla har rört om i grytan och när de nu gjort sina patent tillgängliga för alla, har de också visat vägen för ett annat tänk i bilbranschen. Tesla har insett att de vinner på att fler tillverkare använder samma teknik.

Ett nytt tänk
Intressant är att världsledande Toyota gjort på liknande sätt när det gäller bränslecellspatenten och släppt dem fria för att få konkurrenterna att använda bästa tekniken. Det är ovanligt, men ett tecken på att marknadsekonomin byter skepnad. Det är inte hugget i sten att till varje pris bekämpa konkurrenterna med tekniköverlägsenhet. Företagen inser att de vinner fördelar på andra nivåer när de delar lösningar.

Både producenter och användare finns
För att återgå till elbilssatsningar är det intressant att notera att det finns flera västsvenska initiativ som ser möjligheter i elbilsutvecklingen. NEVS har svårigheter i uppstarten, men det stora tålamodet hos fordringsägare, inkl staten, tyder på att man bedömer möjligheten till framgång som stor. På brukarsidan finns flera kommuner, Göteborg är en, som medvetet satsar på eldrift. Orust kretsloppsakademi är en annan aktör som mycket aktivt vill främja elbilsanvändningen på Orust.

Tillgång istället för ägande
Det som behövs nu är en tydligare satsning på att introducera ett annat slags ägande. Istället för att varje bil ägs av en person eller familj, är det rimligt att användare abonnerar via en app på tillgången till flera bilar. En modern version av kooperativ eller hyrbilssystem som skulle frigöra mark, parkeringsplatser, gator och infrastruktur förutom att det skulle möjliggöra en annan kvalitetsnivå på produktionen. Om tillverkaren åläggs att hålla bilen i tekniskt optimalt skick blir livslängden en intressant faktor. Embryot till en helt ny och resurssnål ekonomi visar sig.

Det vore intressant om just bilen, det kanske tydligaste symbolen för ägande och status, blev den produkt som går i täten för en omställning till en ekonomi som bygger på tillgänglighet snarare än ägande.

Länktips: Rapport om elbilar: http://cleanenergyministerial.org/Portals/2/pdfs/EVI-GlobalEVOutlook2015-v14-landscape.pdf”>

(Tack, Magnus Carlström, för statistikunderlaget!)

 

Bikes vs Cars – se den!

Posted on by
Reply

Med GP tisdagen den 10 mars följer en 40-sidig bilaga om tjänstebilen. En annonsbilaga med redaktionella inslag. Artiklar om Formel-1-förare, däckval, bilvård och ekonomi. Bil Swedens VD skriver en inledande ”ledare” om alla osäkerheter: oljepriset, lagstiftningen, fossiloberoendemålet, miljöbilspremier och skatter.  Intrycket av den annonsfyllda bilagan är en bransch som till varje pris vill behålla sitt tolkningsföreträde: att bilen underförstått är det självklara valet och att det enda köparen behöver fundera på är avtalsdetaljer om tjänstebil, leasingbil eller personalbil som den optimala lösningen.

Bikes vs cars – en ojämn kamp
Dagen innan var jag inbjuden av Trivector på en visning av Fredrik Gerttens omtalade film ”Bikes vs cars”. Kontrasten är påtaglig. I filmen möter vi verklighetens bilsamhälle och ser hur mycket av vår vakna tid som försvinner i köande. Men vi möter också personer som hittat andra sätt att förflytta sig – på cykel.  Vi får se de ständiga bilköerna i Sao Paulo och Los Angeles och vi får också följa entusiasterna, som trotsar logiken och väljer att cykla istället för att köra bil. Gertten använder långfilmsformatet för sin dokumentär om några av världens megastäder och hur infrastrukturen i praktiken avgör hur människor kan transportera sig. Väldigt långt från GP:s annonsbilaga.

Vi var smarta redan då
Filmen tar lågmält men effektivt ställning för ett omtänk när det gäller våra transporter i städerna. Klimatfrågan står inte i centrum, snarare är det på det personliga planet som filmen vill peka på de stora vinsterna: bättre luft, mindre förlorad tid i köer, bättre hälsa och en stad som inte domineras av de ytor som parkerade bilar upptar. Gertten tycks vända sig till både en förnuftig allmänhet och till de politiker som kan besluta om infrastruktur. Intressanta blir nedslagen i de gamla arkivbilder och de synliga rester som finns kvar av den sedan länge försvunna cykelrampen som i början av förra seklet hjälpte cyklister att ta sig tvärs över dalgångarna i LA. Vi var smarta redan då, tycks Gertten vilja säga.

Vart ska alla bilar ta vägen?
I GP-bilagan nämns inga tjänstecyklar. De säljs ju inte för hundratusentals kronor. I den marknadsdefinierade verkligheten anses bilen redan ha vunnit. I de filmade annonserna för moderna bilar är det sällan trångt, snarare är det en ensam bil i en drömvärld eller i ett vildmarkslandskap som ska få oss att tro att bilen hjälper oss att bli fria. Bilmärke är mest fråga om signalvärde, inte teknik. Det hade varit intressant med en kommentar från BIl Swedens VD efter visningen av Bikes vs Cars. T.ex. kring det faktum att 60% av Sao Paulos yta används för gator och parkering. Vart ska alla bilar ta vägen? De är ju i vägen för invånarna och för varandra.

”Så illa är det inte i Sverige”
Gerttens film vänder sig till en internationell publik. Samtidigt kan vi i Sverige förhålla oss till hans exempel genom hävda att ”så illa är det inte hos oss” eller ”vi har kommit långt i vår planering”. Att vi har ett samhällsklimat som ständigt fångar upp jämställdhet och rättvisa på olika områden gör även att rättvisan mellan transportslagen kan ha kommit längre i vårt land. Något som bl.a. illustreras av hur många cyklister i Sao Paulo som använder hjälm. (Kolla det när ni ser filmen!)

Uppföljaren
Om Fredrik Gertten gör en uppföljare skulle jag vilja att han lyfter hur cyklar och bilar faktiskt närmar sig varandra. Hur cyklar blir mer och mer eldrivna, precis som olika stadsbilar och fordon går över till eldrift. I framtiden är gränsen mellan cykel och flerhjuling kanske mer otydlig och det blir istället energibäraren och systemen som förenar. På sikt kanske parkeringsgaragen öppnas upp för alla fordon, så att även de exklusivare elcyklarna får torr och säker parkering. Samtidigt som de laddas och tas om hand av personal. Hyrmarknaden är också en viktig dellösning för att minska antalet fordon.

Tack Fredrik Gertten för en bra film, som även bidrar till att ställa viktiga frågor om hur vi ska organisera samhällsekonomin. Att fortsätta överproducera fyrhjulingar som inte får plats inom hållbarhetens gränser känns inte som lösningen på framtidens utmaningar.

 

Tre tipping points och vart de kanske leder

Posted on by
Reply

För några år sedan hade något av humorprogrammen på TV, kanske Parlamentet, kunnat ha en komiker som skojade om det vettiga med att införa minusränta. Så att pengar blir billigare att låna ju mer du behöver göra av med. Vi hade säkert skrattat om någon av våra folkkära artister brett ut sig om detta på bästa sändningstid. Nu är det 2015 och Riksbankens chef Stefan Yngves drar inte på munnen när han seriöst försvarar sitt beslut att införa minusränta. Verkligheten överträffar dikten. Nu får bankerna betalt om de lånar av Riksbanken. Sveriges samlade kapitalreserv reas ut.

Business as usual i 20 år om BP får som de tänkt sig
BP, ett av världens största oljebolag, lanserade i dagarna en prognos för tiden fram till 2035. Utan att blinka eller tveka hävdar bolaget att verksamheten fortsätter, att det sker vissa justeringar av efterfrågan och utbud och att andelen fossila bränslen om 20 år kommer att minskat med fem procentenheter, från dagens 86% till 81%. Det känns säkert tryggt för den som primärt vill ha avkastning på sina BP-aktier. Men borde inte andelen fossilbränslen ha halverats till 2035? Varför håller man fast vid en utvinning av råvaror som vi vet kommer att få katastrofala följdverkningar i och med klimatpåverkan, luftkvalitet och stor miljöpåverkan på havsmiljön m.m?

Grekland slåss för sin framtid och sin stolthet
Grekland har valt en regering som vill lyfta det tunga oket från folkets axlar. Aningen överoptimistiskt låter man folket tro att  det går att snabbt åstadkomma resultat. Bara fru Merkel och resten av EU-länderna backar lite grand och efterskänker räntor och skulder. Kanske är det logiskt, när förtroendet för de gamla partierna är i botten, att grekerna röstar fram en politiker, Alexis Tsipras, som vill återupprätta en stukad självkänsla hos en stor del av befolkningen. Men vad händer om vänsterregeringen misslyckas – och – om de lyckas?

Hur nära är vi?
Exemplen med minusräntan, det fortsatta oljeberoendet och Euro-projektet är alla tre indikatorer på hur strukturer låser in beslutsfattare i förutbestämda ramar. Det känns logiskt att de tre exemplen får illustrera hur strukturer och historik styr handlingsförmågan. Samtidigt behövs inte mycket fantasi för att inse att den valda vägen mycket väl kan leda till en vändpunkt, en irreversibel process, där helt andra drivkrafter och mekanismer tar över. Hur nära är vi en tipping point?

Vad händer med banker, pengar och riskatagande?
Målet är en inflation på 2 procent, säger Yngves. Och om inflationen inte tar fart, kommer då minusräntan att bli ännu lägre? Vad händer med banksystemet och med all utlåning om varje låntagare så småningom får betalt för att låna? Vart leder det? Rimligen leder det till ett högre risktagande, eftersom kommande förluster omedelbart blir lägre än vid utlåningstillfället.

Om klimatet tippar över ända
Om vi fortsätter i 20 år till att utvinna olja, kol och naturgas i ungefär samma omfattning som idag – hur bidrar det till att vi passerar den punkt i utvecklingen, då klimatförändringen inte går att förhindra? Dvs när utsläppen låser in så mycket av värme i atmosfären och i haven att t.ex. frusen metan i permafrosten läcker ut i stor skala, metan som är 20 ggr mer potent än koldioxid? Ska vi vänta på denna tipping point utan att bry oss?

Vart går EU om… ?
Eller Euron, detta valutasamarbete som på pappret såg ut som en bra idé, men som inte inkluderade mekanismer för att hantera dynamiken och skillnaderna i de lokala marknaderna. Hur ska EU klara en Euro-kris, som ju lätt kan uppstå när förtroendet för en valuta inte längre upprätthålls? Och vem vet vad den grekiska situationen kan leda till? Militärkupp? En ny samarbetspakt mellan Grekland och Ryssland och andra länder som letar bundsförvanter? Vart tar EU-samarbetet vägen om Storbritannien lämnar, om Ungern och andra forna öststater inte klarar att leva upp till majoritetens förväntningar? Vad händer vid en sådan tipping point?

Håll avstånd!
Och samtidigt som fundamenten för vårt välstånd, vår energi, vår ekonomi hotas av sin egen konstruktion utmanas demokratin av andra krafter, som genom terror, hot, hat och masskommunikation vill få våra samhällen att sluta sig, att bli mindre människovärdiga och att tappa tilltron till det som tagit generationer att bygga upp. De yttre tipping points jag har nämnt har sin motsvarighet även i de inre frågeställningarna. Hur ska vi förhålla oss till andra människor, deras behov och värderingar? Tiggarna syns dagligen, attentaten sker i våra samhällen. Vi behöver hålla ett mentalt tydligt avstånd till de värderingsmässiga tipping points som i grunden skulle förändra våra samhällen.

 

Hotar klimatfrågan våra demokratiska samhällen?

Posted on by
5

Det skrivs mycket om klimat och miljö. Ur olika perspektiv vill debattörer påverka utvecklingen, påverka synsätt, visa på åtgärder och hur snabbt eller kraftfullt de kan sättas in. Ganska ofta landar förslagen i teknik, lika ofta i lagstiftningsförslag, ibland i önskemål om förändrat beteende, utbildning eller en kombination av allt detta. Idag fick jag tips om en länk till en London-baserad affärsinriktad tidning, Business Green, och en blogg, som jag läste med intresse. Bloggen (länk se nedan) tycker att miljörörelsen är dålig på att kommunicera sina mål och sin potential. Och spinner vidare på dessa tankar.

Måste klimatfrågan fastna i politikens logik?
Artikeln är lång och plockar upp flera av de tankespår som många av oss sysselsatt oss med under decennier. Samtidigt känner jag att hela artikeln om vår tids ödesfrågor fastnar i ett politiskt färgat synsätt. Som om allt vore politik, låt vara att det handlar om individens ansvar relativt näringslivets eller de folkvaldas ansvar. Så skönt det vore om klimatfrågan för en gångs skull kunde hanteras som en apolitisk fråga. Men texten väcker en oroande följdfråga hos mig om demokratin.

Det räcker inte med god vilja
James Murray, som skrivit artikeln, uppehåller sig en hel del kring frågan om vad som kan fungera för att på allvar förändra klimathotet. Är det enskilda människors insikter och ställningstaganden som blir avgörande, eller behövs strukturella förändringar på en övergripande nivå? Han kommer till slutsatsen att det inte räcker med vars och ens ansvarstagande. Vi kommer att behöva förändra samhället på avgörande punkter genom strukturella ingrepp. Det kan vara så att han har rätt.

Måste vi offra demokratin?
Vad som i så fall händer med människans fria val och de mänskliga rättigheter våra samhällen bygger på kommer han inte in på. Blir demokrati såsom vi vant oss att betrakta den omöjlig i ett samhälle där samhällets och naturens överlevnad ställs mot den enskildes rätt att välja livsstil? Tvingar vår kollektiva underlåtenhet att åtgärda riskerna med vårt nuvarande samhälle oss till kraftiga inskränkningar? Har vi passerat den punkt då vi kunde ha klarat oss ifrån en skenande klimatförändring och är vi därmed på väg in i ett kraftigt förändrat samhälle?

Tipping points
Forskarna talar om två tipping points just nu: Arktis som smälter och kan frigöra stora mängder metan och ismassorna på Västantarktis, som kan kasa ut i havet. Många kustnära områden kommer att drabbas, stora världen gå förlorade och miljontals människor drabbas. Även konsekvenserna av en snabb klimatförändring kommer att kräva extraordinära insatser, som kommer att åsidosätta vår uppfattning om hur rättsstater ska agera.

Att vänta gör allt så mycket svårare
Det är mycket som står på spel. Ju längre vi väntar med en omställning, desto kraftfullare måste vi förändra våra samhällen och desto mindre hänsyn till olika synpunkter kommer det bli möjligt att ta. Varje dag vi väntar och låter våra folkvalda vänta att agera innebär att åtgärderna, både preventiva och de som måste sättas in som en konsekvens av förändringar i vår livsmiljö, kommer att bli allt mer drastiska, dyra och uppfattas som orättvist fördelade.

Just hur våra samhällen kommer att fungera framgent, socialt och som rättssamhällen, är det kanske få som funderar på mot bakgrund av de utmaningar vi står inför. Vill vi verkligen rasera mycket av det våra förfäder möjliggjort? Varför?

Länktips: http://www.businessgreen.com/bg/james-blog/2381935/the-pursuit-of-green-freedom .

Verktyg för att bygga en hållbar ekonomi

Posted on by
Reply

85 procent av energianvändningen i världen baseras på fossila råvaror. 85 procent av all bilförsäljning äger också rum på de elva största marknaderna: Kina, USA, EU, Japan, Brasilien, Indien, Ryssland, Kanada, Sydkorea, Australien och Mexico, enligt ICCT 2013 (se länk nedan). 85 procent innebär i båda fallen en total dominans och en total integration i det rådande ekonomiska systemet.

Osthyvel eller hur gör vi?
Fungerar ”osthyveln” för att eliminera 85 procentstillståndet och för att lansera förnybara bränslen? Och hur ska de elva marknaderna utvecklas till att fungera i balans med begränsade naturresurser, en rättvis ekonomi och bygga en framtid som skapar en bättre värld? Vilka verktyg behövs för det och på vilka områden?

Det bästa räcker inte på långa vägar
I ICCT-rapporten går det att läsa att hela transportsektorn använder 47 miljoner fat olja idag. Om inget görs, det som kallas business as usual, kommer den siffran att vara 78 miljoner fat olja om 15 år. Rapporten diskuterar också en ”best practice”-lösning, dvs så effektiva åtgärder som möjligt. Då skulle vi om 15 år ha klarat en 30-procentig minskning av oljeanvändningen i transportsektorn.

De lösningar vi diskuterar räcker inte till
Det betyder att om vi gör en omställning på bästa möjliga sätt kommer vi globalt fortfarande att använda över 30 miljoner fat olja per dag. Detta är ett bekymmer. Inte ens om vi anstränger oss och sätter in tillgängliga och optimala lösningar kommer vi att till 2030 klara en halvering av oljeanvändningen för transportsektorn.

Sysselsättning, tillväxt och produktion bortom rimliga gränser
Det andra bekymret är de elva marknaderna. Förvisso genereras mycket av dagens BNP på andra sätt än ren industriproduktion idag – och troligen ännu mer år 2030. Men den reala ekonomin utgör fortfarande basen för miljarder människors sysselsättning, basen för många börsnoterade företag och basen för länders och individers ekonomiska möjliga utveckling. Hur ska den besinning se ut som får nuvarande övertro på en evig BNP-baserad tillväxt att bytas ut mot något hållbart? Var kommer de många människorna att arbeta när produktionen, så som den ser ut idag, uppenbart inte längre fungerar som framtidsmodell?

Samhällsansvarskomponent
Vi kommer att behöva nya verktyg och modeller för att hantera transformeringen av en ekonomi som spårat ur och inte förmår att återställa sig själv, sammanflätad som den är med dominerande maktcentra. Ett exempel på nytt verktyg kan handla om att bryta mönstret när det gäller framgång och eftersträvansvärda resultat. Vad är vinst? Är det enbart företagets resultat, eller ska samhällsvinsten redovisas som en delkomponent i företagets redovisning? Ska företagets skatt reduceras när det tar ett samhällsansvar?

Nya företagsformer – som redan finns?
Behövs helt nya företagsformer som matchar dagens och morgondagens utmaningar? Låt oss hoppas att det finns forskare och universitet som tar dessa frågor på allvar och snarast lanserar bra modeller för framtidens företagande. Är det i själva verket de nya företagen i den sociala ekonomin som har en dellösning för hela det ekonomiska systemet? Där relationer blir viktigare än konkurrens och där flervärdesresultat eftersträvas.

Länktips: www.theicct.org/sites/default/files/publications/ICCT_StateOfCleanTransportPolicy_2014.pdf

Tio år med peak oil – och nu?

Posted on by
Reply

”Du måste titta på det här”. Gunnar drog mig åt sidan och nästan viskade, samtidigt som han var väldigt angelägen. I handen höll han en papperslapp. ”Det här är viktigt”, sa Gunnar. ”Det är ingen som har förstått hur viktigt det här är. Vi måste berätta om det här.”

Så började det
Det var i september 2003. Jag var ansvarig för och mitt uppe i festligheterna kring invigningen av Ekocentrums nya lokaler i Göteborg, träffade hundratals vänliga och uppmuntrande människor. En av dem var Gunnar Lindgren, engagerad miljödebattör och lektor på Musikhögskolan. Just att Gunnar sänkte rösten och nästan i förtrolighet försökte få min uppmärksamhet förstärkte angelägenhetsgraden. Trots att det var fest och anledning att fira ville Gunnar tala om något allvarligt. Jag lyssnade.

Tomas
Halvannat år senare stod vi på estraden i ett dussintal kommuner och genomförde en workshop med politiker och tjänstemän. Forskaren som senare skulle bli generaldirektör på Energimyndigheten, Tomas Kåberger, var i sitt esse. Med en briljant omvärldsanalys fick han varje kommungrupp att förstå hur nära vi är de verkliga problemen. Priser på 140 dollar per fat och mer för oljan tycktes orimligt, när den ”alltid” kostat runt 20 dollar. Men framtiden kröp in under skinnet på deltagarna. Peak oil blev ett begrepp. Världen skulle förändras och nu måste kommunerna hantera förändringen.

Ögonöppnare
I scenariospelet och de arbetsuppgifter kommunens politiker och tjänstemän fick att hantera ingick att förstå hur samhället påverkas av dyrare bränslen, nedlagda bensinstationer, drastiskt förändrade lönsamhetskalkyler för transporter och diverse sidoeffekter. Att det inte finns något ransoneringssystem att använda, inga bergrum med reservlager och att allt handlar om just-in-time var också några aha-upplevelser. Framför allt var det medvetenheten om peak oil som trängde fram. Att vi förbränt hälften av all den olja, som lagrats under årmiljonerna, och att kvar finns nu hälften, motsvarande halva Vänern i volym.

Budskapet gick hem
Omtumlade och förvånade samlade sig kommunfolket ofta till en spontan summering efter workshoppen. Någon politiker reste sig upp och höll ett improviserat linjetal. Deltagarnas miner gick inte ta miste på. Budskapet hade gått hem. Mycket riktigt steg oljepriset senare till nivåer det aldrig varit i närheten av. Världen anpassade sig. Bush invaderade Irak. Oljan var högsta prioritet för amerikanska intressen (och är fortfarande).

Peak oil
Gunnar fick rätt. Produktionen i Nordsjön avtog enligt peak-oil-prognoserna. Världens samlade oljeutvinning nådde cirka 85 miljoner fat per dag. Sedan tio år görs nya, men bara mindre, fyndigheter. Oljan som resurs minskar. Alternativa energisystem blir allt viktigare. Dels förnybara – bioenergi, sol, vind, vågkraft…. och dels skiffergas, kol som kan processas till flytande kolväten – energikrävande men tekniskt möjligt. Och bakom allt detta tornar klimatmolnen upp sig. Vi borde snabbt fasa ut fossilanvändningen.

Länder har hamnat i olika position
Marknaden är global. Det är svårt att överblicka utbud, efterfrågan och värderingen av resterande tillgångar. Diktaturerna har ingen trovärdig rapportering. OPEC spelar ett eget spel. För vissa länder är oljemarknaden en avgörande inkomstkälla (Venezuela, Ryssland). Andra länder har målat in sig i subventioner till den egna befolkningen (Indonesien). Några har försökt samla intäkterna i fonder (Norge). Andra vill inte förhandla om sin livsstil (USA). Sverige får 40% av råoljan från Ryssland. Än så länge.

Break-even
På oilprice.com hittar jag en tabell som illustrerar komplexiteten i oljebranschen. Tabellen visar i all enkelhet en bedömning av vid vilken prisnivå utvinning av olja gör break-even. Skillnaderna är enorma. Några länder går i dagsläget back. Investeringar kräver kalkyler som håller. Dyr utvinning i Arktis kräver ett högt försäljningspris för att bli lönsam. I toppen hittar vi länder som Iran, Nigeria och Ryssland, som alla behöver tjäna $100,- eller mer per utvunnet fat olja för att inte gå back. Längst ner på listan återfinns Kuwait och Qatar på $54,- respektive $60,- per fat. Avgörande är naturligtvis Saudiarabiens break-even-nivå. Enligt tabellen ligger den på $106,- per fat.

Ingen öppenhet
Hur länge klarar de oljeproducerande länderna att göra förluster på sin viktigaste intäktskälla? Hur länge är de intresserade av att sälja till underpris? Eftersom cirka 85% av världens energiförsörjning baseras på fossila råvaror är detta intressanta frågor. Tyvärr finns ingen öppenhet. Ingen har intresse av att offentligt redovisa hur kalkylerna ser ut. Och en stor del av råvarorna kontrolleras av icke-demokratiska regeringar och bolag som bara redovisar de siffror de måste för att hålla ägare och lagstiftare nöjda.

Trygga investeringar
Är det bra eller dåligt att de stora världsekonomierna är beroende av oljeutvinning i icke-demokratiska länder? Handel är bra, det minskar risken för krig, vilket hela EU går ut på. Handel med fossil energi är mindre bra, eftersom den bidrar till att fördröja investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Svajiga marknader skapar oro i investeringsleden och kan leda till social oro. Möjligen kan osäkerheten i vinster från oljeutvinning bidra till att den branschen minskar. Att förnybara energislag får ett uppsving just för att de är geografiskt och ägandemässigt överblickbara.

Kanske är det en orolig oljemarknad som får fart på investeringar i lokalt producerad vindkraft, vågkraft och solenergi, och där lokalsamhället blir involverat på ett naturligt sätt. Man kan ju hoppas det.

Länktips: Oilprice.com – tabell – scrolla neråt:
http://oilprice.com/Energy/Oil-Prices/Oil-Wars-Why-OPEC-Will-Win.html

Kjell Aleklett i SvD i oktober 2014: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-fortfarande-framtidens-verklighet_4037001.svd

Norrmän kör elbil – vad kan vi lära?

Posted on by
Reply

Norrmännen kör mer elbil än svenskarna. Varför? Och vad tycker de om detta? Är de mer moderna än vi svenskar? Kör de på ett annat sätt när de har elbil? Finns det något att lära av den norska elbilsutvecklingen?

Sorterad och kvalitetssäkrad information
Det är givande att regelbundet få nyhetsbrev om sådant man är intresserad av. Kvalificerade urval ur det stora flödet av nyheter, information och reklam. Ofta med intressanta kommentarer och länkar till mer fakta eller till källmaterial. Jag får ett sådant med den korrekta rubriken ”Omvärldsanalys av energieffektiva vägfordon”. Varje gång något riktigt intressant för den som vill se hur utvecklingen ser ut för bränsleceller, batterier och andra tekniker anpassade för vägtransporter.

Norska elbilsanvändare svarar på frågor
Nu handlade det om Norge och elbilarna. Om hur det är privatpersoner som köper elbil i Norge, inte företag som i andra länder. Av de 1721 tillfrågade, 8 % av alla ägare av batteribilar, var det 28% som valde elbil som andrabil. Hela 67%, två tredjedelar, ersatte en bensin- eller dieselbil när de köpte en batterielbil. Endast 3% valde en batterielbil som första bil. (Vad de resterande 2% svarade framgår inte).

Var laddar man?
Laddningen av elbilar är ständigt en fråga. I den norska enkäten svarade de flesta att de laddar bilen dagligen hemma (65%) eller på jobbet (15%). Vanlig laddning på offentlig parkeringsplats används veckovis av ca 20%, och snabbladdning av ca 6-7%. Just detta senare är intressant eftersom det i debatten ofta handlar om hur infrastrukturen ska se ut längs de stora vägarna och hur snabbladdningskapaciteten ska garanteras. Ändå är det relativt få i Norge som utnyttjar snabbladdning, trots att den finns tillgänglig.

Bilägandet bekräftas genom åsikter – man står bakom sitt val
Det är intressant att jämföra vad olika bilägare anser om för- och nackdelar med batterielbilar. I enkäten tillfrågades även 2241 bilägare ur Norges Automobilförbund, som i dagsläget inte ägde en batterielbil. De olika svaren illustrerar hur man ser på elbilar. Mer än 50% av de som inte äger en batterielbil anser räckvidd och brist på laddinfrastruktur som en nackdel. Av batterielbilsägarna var det bara 20% som såg detta som en nackdel.
80% av batterielbilsägarna anser att de låga operativa kostnaderna som en fördel. Endast 20% av de som inte är batterielbilsägare såg den fördelen. En överväldigande majoritet, 87%, av de som äger en batterielbil vill köpa en ny batterielbil nästa gång de ska köpa bil.

Kör man annorlunda med elbil?
Nära 2/3-delar (60%) av elbilsägarna ändrade inte sitt resande efter inköpet. 20% ökade sitt hushålls resande medan 6% minskade sitt resande. Ökningen kan bl.a. förklaras med att relativt många elbilar används som andra-bil, vilket naturligtvis leder till ett ökat resande. Den genomsnittliga ressträckan med en batterielbil är lika med den för bensin- eller dieselbilar, cirka 1500 mil per år.

En miljöaspekt vi borde tänka på
Farten på de norska vägarna är generellt lägre än på de svenska. Det leder till bättre bränsleekonomi för alla fordon, inte bara elbilar. Den som kört på de norska vägarna förstår varför. Omkörningar är ofta helt otänkbara. Om livet går ut på att imponera på sina medresenärer eller -trafikanter kan motorstarka bilar egentligen bara göra nytta efter stopp vid rödljus eller i branta uppförslut. Rytmen blir säkert annorlunda när de flesta anpassar sin körning till varandra.

Smarta elnät
En annan möjlighet elbilsutvecklingen innebär är att de smarta elsystemen kan bygga på lagring av el när elanvändningen är låg, t.ex. på de nätter det blåser. Takten i omställningen blir intressant. Och vi borde absolut lära av norrmännen för att tänka rätt från början.

(Tack, Magnus Karlström, för ditt nyhetsbrev OMEV).

Länktips: Enkäten i sin helhet: http://bit.ly/1CdFCvy

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

Posted on by
Reply

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/