Tag Archives: Omställning

Bortom tillväxten

Posted on by
Reply

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Kompensera för feltänket?

Posted on by
Reply

Nu kommer rapporter om att mindre än 1 procent av resenärerna hos SAS frivilligt väljer att kompensera sina flygresor. I radions Studio Ett den 28 januari förklarade en representant för SAS att klimatkompensation framför allt är ett val för de resenärer som bokar via SAS hemsida. En delförklaring som nämns är att företagen samlar ihop sina resor och klimatkompenserar alla resor i en klump inför årsbokslutet.

Varför kompenserar vi inte?
Hur kommer det sig att så få resenärer väljer att kompensera sina resor? Är det fel väg att gå? Är det ett annat system som behövs? Är det för komplicerat att kompensera? Känns det meningslöst? Hur kommer det sig att svenskar som reser mycket och också anser sig klimatmedvetna, som källsorterar och köper energismart belysning inte kompenserar för CO2-utsläppen när de köper sin flygresa?

Flera mekanismer
Klimatet är en fråga som engagerar på flera sätt. Utsläppsrätter har nu införts även för flyget, något som kommer att kunna medverka till att påskynda minskningen av flygets miljö- och klimatpåverkan. Utöver det egna arbetet kan flygbolagen erbjuda klimatkompensation. Resenärerna kan enkelt addera en kostnad för trädplantering eller energiprojekt. Kompensation ska användas när alla andra rimliga åtgärder är vidtagna. Kompensation kan vara bra, men den löser inte grundproblemen.

Positiv livssyn
Mycket av de senaste årens miljödebatt har framställts som en fråga vi bör ha dåligt samvete för. Det är moraliskt korrekt att korrigera för sitt eget och andras felaktiga beteende. Men är verkligen kopplingen till moral och etik en långsiktigt framkomlig väg om syftet är att få till varaktiga beteendeförändringar? Livet måste vara bejakande, inte en försakelse. Särskilt inför och under en semesterresa vill vi koppla av, känna att vardagens bekymmer är långt borta och att vi kan få känna oss lite bortskämda, serverade god mat, festliga upplevelser och sol, sol, sol…

Lösningen ligger hos oss själva
Kanske är det så enkelt. Semesterresan är vårt andningshål, en ventil i vardagens gråa ansvarstagande, och den är svår att kombinera med ett återhållsamt, korrekt beteende. Slutsatsen blir att – som alltid – lösningen ligger hos oss själva. Det är genom att inse att det vi gör för planeten, för barn och barnbarn gör vi inte primärt för att tillfredsställa vårt eget gnagande samvete utan för att det är en självklar gärning. Vi lånar planeten de cirka 80 år vi vandrar här. Vi har ingen rätt att lämna planeten i sämre skick än när vi kom. Det ligger ingen uppoffring i detta. Det är ett självklart förhållningssätt. Faktum är att vi bör sträva efter att göra planeten en ännu bättre plats att leva på, så att andra människor i nutid och kommande generationer har fördel av vår tid på jorden.

Helheten
Ur detta kommer slutsatsen att klimatkompensation är som plåster. Den löser inte grundproblemet, kompensationen bromsar de allvarliga klimatproblemen en aning. Men det är genom en konsekvent eliminering av de system, som skadar förutsättningarna för liv på jorden som vi kan vända utvecklingen. Och då kan vi inte blunda för fattigdomen, ojämlikheten, akuta försörjningsproblem, sociala orättvisor och allt annat som måste betecknas ohållbart. Och när den förändringen på allvar önskas av tillräckligt många människor kommer den att ske.

Metod? Konkretisera. Tänk nytt.
Invändningen är solklar. Det går inte att ställa om hela samhället på en gång. Det är stegvis vi kan fasa ut de ohållbara strukturerna och ersätta dem med hållbara, rättvisa system. Det är genom konkreta, små steg vi kommer närmare målet. Ett sådant steg skulle kunna vara att de 800 miljonerna rikaste människorna anstränger sig att hjälpa de 800 miljonerna fattigaste. *) Globala lösningar på mikronivå. Tänk nytt.

Kompassen
För att de små stegen ska bli meningsfulla måste vi ha en kompassriktning. Just nu känns det som de flesta kompasser snurrar runt, runt. Kortsiktiga hänsyn ställs mot långsiktiga mål. Jobb mot skog, gruva mot renar, guld mot gröna skogar. Så kan vi inte ha det.

*) Man bedömer att cirka 800 miljoner människor inte har tillgång till rent dricksvatten idag.

Länktips: Klimatkompensation: http://uandwe.se/tjanster/klimatanalys/.

Bussar och bränsleceller

Posted on by
Reply

I drygt 10 år har jag följt utvecklingen när det gäller vätgas och bränsleceller. Energifrågan är en ödesfråga för hela världen och flera olika energikällor och lagringsmetoder kommer att behövas. Att utvinna elström ur lagrad vätgas är en intressant metod. Bränslecellen som teknisk lösning är långt ifrån ny. Men det är kanske nu den på allvar kommer till användning.

Bränslecellen
Rent tekniskt är det relativt enkelt. Syre- och väteatomer gillar varandra. För man samman dem bildas t.ex. vatten, H2O. En elektrisk spänning kan alstras genom att hålla isär vätet och syret. Bränslecellen använder denna spänning för att med hjälp av ett membran tvinga väteatomerna att gå en omväg till sitt syre och sin vattenmolekyl. Därmed uppstår en liten elektrisk ström.

BMW och München
Väteatomen är lite svårkontrollerad. Väte hanteras enklast i gasform. Problemet är att väte är lättflyktigt, dvs tätningar och packningar måste vara väldigt täta. Små atomer smiter gärna ut. Detta lärde sig BMW när de testade en annan teknik med början på 90-talet. BMW byggde om 15 bilar till vätgasdrift och använde vätgasen som bränsle i en förbränningsmotor. Bilarna användes på Münchens flygplats och tankade varje gång på samma tankställe. En erfarenhet var den höga tekniska precisionen som krävdes inte minst vid tankning. BMW gick också vidare och testade biogasdrift på ett antal exemplar. Själv körde jag en BMW 316 under flera år, som var ombyggd för att gå på biogas alternativt bensin. Den gick utmärkt.

Vätgas Sverige
I Sverge formerades under förra decenniet en ideell förening som heter Vätgas Sverige. Jag hade nöjet att sitta med i styrelsen under de första sex-sju åren av den föreningens verksamhet. Idag är Vätgas Sverige en mycket aktiv samordnare och medaktör i såväl svenska och nordiska vätgasprojekt som i flera stora EU-finansierade projekt som syftar till att introducera vätgasen som energibärare i olika sammanhang. Länk till Vätgas Sverige se nedan.

Highway
Teknikskiften hamnar ofta i hönan-och-ägget-problematiken. Utan fordon som behöver ett bränsle är det omöjligt att investera i tankställen. Utan tankställen är det ingen som köper fordon. Lösningen heter naturligtvis samverkan och att flera intressenter går ihop för att möjliggöra en samtidig utbyggnad. För att få politiskt och medialt genomslag kallas profilprojekten ofta något som i stil med ”Hydrogen Highway” och ”Scandinavian Highway”. Dessa namn ska illustrera känslan av stor satsning, möjligheten att använda fordonen på långa sträckor och skapa gränsöverskridande plattformar för beslutsfattare på alla nivåer.

Så hur går det?
Det händer faktiskt saker. Eftersom tankställen är dyra och komplicerade blir en satsning på bussar intressant. Bussar i linjetrafik återgår ofta till en utgångspunkt och kan tankas och skötas av utbildad personal. Nu läser jag att McKinsey har sammanställt en rapport om förutsättningarna för åtta olika typer av drivmedel och drivlinor för bussar. I resultatet redovisas miljö, prestanda och kostnad (TCO) från källa till hjul (Well to wheel). McKinsey har gjort rapporten på uppdrag av FCH JU (Fuel Cell and Hydrogen Joint Undertaking).

Överraskning?
Aningen överraskande kom man fram till att vätgas och bränsleceller var den teknik som mest liknade konventionella bussar vad gäller prestanda, flexibilitet och kostnad för infrastruktur. Fördelen gentemot konventionell teknik är förstås minskade utsläpp och lägre ljudnivå. I en bränslecell sker ingen förbränning, så klimatrelaterade utsläpp handlar om tillverkningsskedet och andra sidoeffekter av driften. Partiklar från friktionen mellan däck och vägyta kvarstår naturligtvis för att ta ett exempel.

Komplement till batterier
Men det är lovande att vätgas- och bränslecellstekniken utvecklas som ett komplement till elbatterierna. Räckvidden med vätgas är en av fördelarna, medan batteritekniken kan ha fördelar när det gäller effektreglering. I båda fallen handlar det ju som bekant om att framdriften sker med elmotorer, som har ungefär dubbel verkningsgrad jämfört med den traditionella förbränningsmotorn. När vi ska spara energi är verkningsgraden ( t.ex. hur långt vi kommer per kwh) väldigt viktig.

Länktips (uppdaterat 21 dec):
Scandinavian Hydrogen Highway Partnership http://www.scandinavianhydrogen.org/
Vätgas Sverige www.vatgas.se
McKinsey: Läs Fuel Cell Todays artikel eller ladda ner rapporten som PDF.

Shoppa loss – imorgon kan det vara för sent…

Posted on by
Reply

Idag på första advent kolliderar världsbilderna mer än vanligt. I TV4:s morgonprogram *) ges stor plats åt en ung modekunnig kvinna, Emilia de Poret, som ska hjälpa det stressade partyfolket att snabbt svida om från kontorsklädsel till decembers glöggpartyn. I Svenska Dagbladet läser jag Andreas Cervenkas krönika **) om hur vi egentligen borde ha lämnat tron på den eviga tillväxten långt bakom oss. Ovanligt tydliga kontraster. Skynda på att shoppa loss. Imorgon kan det vara för sent.

Shopping – en drog?
Den obekymrade konsumtionen, den korta glädjen i att få skaffa något nytt och fräscht, att skaffa sig en ny look eller visa att man deltar i den stora kapplöpningen om att få mest beundran… allt detta jagande… hur mycket av det är konstruerade och hur mycket är verkliga behov? Har shoppingen blivit en beroendeframkallande drog? Beroende både för den som shoppar och de företag vars ekonomi bygger på stora volymer? Och är det i slutänden hela samhället som gjort sig beroende av denna drog?

Excellent…
Klarsynta ekonomianalytiker som Andreas Cervenka finns uppenbarligen inte på ledande poster i näringslivet. I så fall hade vi ju sedan länge diskuterat framkomliga vägar ut ur den fälla vi själva skapat (ja ”vi” förresten – jag vet inte hur många som känner sig vara aktivt medskapare av dagens till synes olösliga sammanblandning av reala och fiktiva värden). Det Andreas Cervenka så tydligt framhåller är att vi bara har ett jordklot:
” Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot.”

Problemlistan
Ju längre vi fortsätter på den ”excel”-väg vi stakat ut, desto svårare blir det att hitta en rimlig väg ut ur det dubbla beroendet av fossil energi och fossilt agerande marknader. Vi står inför resursbrist tydligast synlig som peak oil, en global finanskris, svåra konsekvenser av überkonsumtion, ett jordbruk ur balans med naturen, ökande klyftor mellan de rika och de fattiga, en miljard människor utan rent vatten, två-och-en-halv utan toalett, ökande social oro, ett politiskt system som på global nivå inte lyckas lösa problemen och ett antal andra orimliga orättvisor

De två stora planetära hoten
Samtidigt tickar de två stora hoten mot vår existens: en starkt hotad biologisk mångfald med utfiskning av haven som det största osynliga hotet, samt en av forskarvärlden bekräftad accelererande klimatförändring orsakad av mänsklig aktivitet. Ingen manusförfattare i Hollywood hade kunnat hitta på ett sådant infernaliskt scenario. Och dessutom står ingen filmhjälte från filmer om Bond, Rambo eller Die Hard i kulissen med en universallösning.

Varningstext
Två saker borde kanske hända. Reklam för droger är inte tillåtet. På liknande sätt borde öppen eller indirekt reklam för¨konsumtion om inte förbjudas så alltid åtföljas av en varningstext i stil med: ”Den livsstil och konsumtion som här presenteras är inte förenlig med den vetenskapliga definitionen av ett gott framtida liv. Vi varnar för olika möjliga negativa konsekvenser.”

Det andra
Det andra är att varje ekonomichef i varje bank, varje börsföretag och ekonomisk talesperson i de politiska partierna tydligt bör tvingas ta ställning till det Andreas Cervenka beskriver. Stämmer hans analys eller inte?
Steg för steg kanske vi då närmar oss den kritiska mängd av specialister som krävs för att ett nytt paradigm ska formas.

Innan detta sker får vi väl lyssna till bjällerklang som vanligt och ignorera att de egentligen är varningsklockor som klämtar.

*) Länk till klipp med Emilia de Poret i TV4  här.
**) Länk till SvD och Andreas Cervenkas krönika här.

 

Ekonomisk dynamik

Posted on by
Reply

Varselvågen sköljer över landet. Det exportberoende Sverige känner snabbt av när efterfrågan faller. Globaliseringen gör alla beroende av alla. Konkret innebär varslen att det blir en mer orolig vinter för många. Handelsbalansen kräver exportintäkter som kan väga upp importutgifter för olja, livsmedel (50% importeras!) och många insatsvaror i industrin. Hur ska företagen fånga upp variationerna i efterfrågan?

Tillväxtekonomin dolde problemet
Praxis har varit att det ekonomiska gummibandet har varit sysselsättning. Man avskedar personal i sämre tider och anställer i bättre tider. Om konjunkturen förändras enligt vad vi vant oss vid, blir perioderna av hög- och lågkonjunktur rimligt långa både i utsträckning och i intervall. På individnivå kan karriärmöjligheter och intern befordran hinna förhindra att samma personer åker ut och in i företagen. I en tillväxtekonomi fångas ungdomar upp och får, som det heter, fäste på arbetsmarknaden.

SAS-exemplet
I dagarna har SAS förhandlat med sin personal för att sänka kostnaderna. Resultatet blev ökad arbetstid och utebliven löneökning för kabinpersonal och sänkta reallöner för piloter. I samband med finanskrisen 2008 valde Scania att behålla personal, men göra en överenskommelse om sänkt arbetstid och lön. Båda exemplen illustrerar vad som kan hända när företagsledningens perspektiv går före det traditionella löntagarperspektivet.

Aktieutdelningar eller löner?
På en principiell nivå måste man ställa sig frågan var i det ekonomiska systemet förändringar i lönsamhet ska fångas upp. Aktiebolag, särskilt de bärsnoterade, behöver kunna säkra utdelning till aktieägare. Det har med förtroende och långsiktighet hos placerare att göra. Om budgeten inte uppfylls uppstår därmed en valsituation: minska lönekostnaden eller sänk aktieutdelningen. Lönerna är generellt den största utgiftsposten i ett företag. En dellösning som ofta används är att minska kostnader för konsulter och inhyrd personal, men den hjälper bara partiellt och fungerar inte i alla branscher. Bekymret är således att upp- och nedgångar i företagens resultat ofta resulterar i förändringar på personalsidan.

Rättvis dynamik
På vilket sätt ska vi fånga upp ojämnheterna i ekonomin? Måste valet stå mellan att sänka löner eller att avskeda personal? Kan det finnas en lösning som bevarar de positioner facken under tillväxtåren lyckats förhandla fram, samtidigt som löntagarna respekterar företagets behov av att hantera förändrad vinst? Vem ska ta fram en sådan lösning? Hur skapar vi en dynamik i ekonomin som fångar upp variationerna utan att skapa orättvisor?

Nya ägande- och driftsformer
Att bara fortsätta som nu, och se problemet som maktkamp mellan företagsledning och anställda känns otidsenligt. Kan en lösning vara att erbjuda del i vinsten? Delägande? Mer formellt inflytande eller ägande? Blandformer av ”normalt” ägande och kooperativt ägande? Finns det helt nya företagsformer som kan hantera risker och säkerheter, svårigheter och möjligheter på nya sätt? Jag tror det.

Om inte annat kommer vår totala omställning av energisystem, konsumtionsmönster och klimatanpassning tvinga fram helt nya sätt att se på sysselsättning, vinst och de traditionella rollerna.

 

 

Tyskland, sol och vätgas

Posted on by
Reply

I den omställning av energisystemet som förestår är det inte bara produktion och användning av energi som måste utvecklas i hållbar riktning. Att lagra energi, framför allt el, kommer att bli en mycket viktig komponent för ett resurseffektivt och ekonomiskt fördelaktigt system. Sveriges Radio P1, Klotet, hade häromdagen ett intressant reportage om Tysklands energiomställning: Die Energiewende.

Garanterat försäljningspris en dellösning i Tyskland
Av reportaget framgår att ägandeförhållandena ser mycket annorlunda ut än vad vi är vana vid i Sverige. Av förnybar energi äger de stora koncernerna, som Vattenfall och E.On bara 7 %. Privatpersoner äger 40 %, resten ägs av jordbrukare och banker. Det betyder att det finns 1 miljon producenter, privata fastighetsägare, villaägare osv som framför allt äger solel-anläggningar, photovoltaics, solceller. Förklaringen finns i de långsiktiga spelregler tyska staten satt upp och kalkylerna kan baseras på garanterade intäkter. Solel-subventionerna betalas av konsumenterna via energiskattepåslag, men systemet anses värdefullt av 80 % av tyskarna.

En annan dellösning: Vätgas från vindkraftöverskott
Vindlkraften är utbyggd i långt högre grad i Tyskland än i Sverige, ungefär 10 ggr mer effekt än i vårt land. Trots mindre yta, kortare kust och mycket större befolkning. Vad man också arbetar med är att ta tillvara överskottsel när det blåser och produktionen överstiger det omedelbara elbehovet. Man testar nu att via elektrolys producera vätgas av överskottselen, vätgas som därefter lagras i stadsgasnät. När behov uppstår är tanken att driva el-generatorer genom förbränning av gasen.

Är detta bra? Vad säger experterna?
I radioprogrammet intervjuas en vetenskapsman i Tyskland som framhåller att elen kommer att bli dyrare, men att lösningen är långsiktigt bra för Tyskland. Professor Tomas Kåberger vid Chalmers i Göteborg betonar att vätgaslagring är ett av flera möjliga sätt att lagra överskottsel. Ett annat är att använda elfordon som decentraliserade batterilager. Det är säkert en riktig bedömning att framtidens energi- och elsystem kommer att innehålla flera olika dellösningar. Smarta på flera sätt.

Ägandet
Extra tänkvärt är ägarperspektivet. När vindkraften byggdes ut i Danmark och när solcellssystemen monterats i Tyskland var det privata och lokala initiaitiv som stod för investering och framtida intäkter. På Samsö, som ju ofta framhålls som en förebild på energiområdet, är de boende i hög grad med och drar nytta av de system som är i drift. Inte minst ekonomiskt. I Sverige har vi en tradition av stora, starka aktörer som tar ansvar och garanterar leveranser. Kanske ligger den största utmaningen i Sverige att bryta synen på producent och konsument – att vi börjar se oss själva som både/och.

Länkar till Klotets reportage:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=5240737

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5240154

 

Slutsats från Rio-mötet

Posted on by
2

Konferensen i Rio de Janeiro har just avslutats. Den har kallats Rio+20 eftersom konferensen 1992 gjorde ett bestående intryck i historien genom att utgöra startpunkten för det som kom att kallas Agenda 21, en agenda för den 21 århundradet. Det var 1992 som kom att bli utgångspunkten för ett mer systematiskt arbete för en hållbar utveckling.

Besvikelse
Rapporteringen från Rio+20 har präglats av besvikelse, uppgivenhet och i vissa fall ilska. Många hade förväntat sig ett tydligare åtagande från världens länder att bidra till en tydlig förändring för att vända utvecklingen i en hållbar riktning. Ekosystemen, klimathotet, resursfrågorna, övergödningen, utfiskningen, över utnyttjandet, vattenfrågorna, kemikaliespridningen… listan är lång över vad politikerna förväntades skapa överenskommelser kring. Nu gick det inte riktigt så bra.

EPA
Ibland får man glädjas åt det lilla. Lisa Jackson från USA:s miljömyndighet EPA har till exempel i ett uttalande betonat att även de små framsteg som gjordes i Rio i år kan ge EPA just den operativa plattform man behöver för att bättre kunna driva de viktiga frågorna.

Slutsats
Lösningen ligger i att ta tag i förändringsfrågorna från ett helt annat håll. Det handlar nu om att tillräckligt många individer, föreningar, företag och organisationer vill förverliga det hållbara, kvalitativa samhälle som våra barn och barnbarn har rätt att förvänta sig. Det är ju faktiskt ändå så det måste bli – att vi alla anstränger oss att inte belasta jorden på fel sätt, att hushålla med och rättvist fördela energi och resurser osv. Dvs var och en kommer ändå att behöva förändra sitt beteende i viss utsträckning. Låt oss därmed lika gärna starta i den änden istället för att förvänta oss att det politiska ledarskapet ska gå före. Det finns inget att vänta eller skylla på.

Från konkurrens till samarbete

Posted on by
1

Frågan är om vi just nu är mitt inne en omsvängning i synen på vad som kännetecknar ett framgångsrikt företag. Näringslivets framgångsbild har varit lika med en slags ”the- winner-takes-it-all”-syn och en strävan efter monopolställning på andra företags bekostnad. Men något håller på att ändras.

Konkurrens och monopol
Man skulle kunna beteckna det slags företagande som varit dominerande de senaste decennierna för ett egoistiskt företagande, en slags ”jag-ekonomi”, där den egna vinsten varit överordnad allt annat. Strävan har varit att konkurrera ut medtävlare och andra företag. Monopolställning har varit målet. Dominans. Att vinna, juste eller ojuste över ”de andra”.

”Vi-företag”
Det som nu framträder tydligare och tydligare är en ”vi”-kultur. Företag samarbetar med andra företag, med kunder och i olika konstellationer för att man inser att tillsammans blir man starkare. Det kan vara grupper av leverantörer eller grupper av hantverkare som går ihop för att kunna ta ett stort uppdrag. Det kan också vara mindre företag som tillsammans går ihop för att erbjuda en mer komplett systemleverans eller entreprenad. Vi-företagandet är en trend som kommer.

Sociala företag
Ytterligare en variant av företag som utvecklas är koopertiva företag, där personer med en gemensam idé går samman för att i gemensamt ägande/styrande säkra företagets utveckling och ekonomi. Inte minst sociala företag, företag med ett uppdrag eller en utgångspiunkt i ett socialt engagemang bildas ofta som kooperativa föreningar.

Framtiden
En gissning är att vi kommer att få se mindre och mindre av konkurrensföretag och mer och mer av samverkansföretag. Mindre ”jag” och mer ”vi”. Helt enkelt för att alla tjänar på det. Ju fler som får möjlighet att utveckla sin kompetens, desto bättre mår samhället.

USA eller inte…

Posted on by
Reply

Kina, Ryssland, USA och Frankrike står i år alla inför situationen att (eventuellt) byta sin högsta ledning. Vad betyder det att det är valår i USA? Hur kan det sluta?

Skuld
I februari 2012 var USA:s budgetunderskott 231 milliarder dollar. Senaste helåret var underskottet totalt 1300 milliarder dollar. Det är ofattbara belopp. Och då är inte skuldsättningen hos privata aktörer inräknade; detta är statsfinanserna. Statsskulden närmar sig 10 % av BNP. Köpfesten på lånade pengar fortsätter.

Business rules
I USA finns en högljudd opinion som motsätter sig skatter. Man gillar inte att ”Washington” ska bestämma över mer än absolut nödvändigt. Samtidigt vill många ha en stark försvarsmakt. Och på det privata planet är rätten att äga skjutvapen självklar.
Att amerikanerna accepterar de stora bolagens inflytande över politiken är märkligt. Att de ser kampanjmiljonerna, annonseringen och de enorma summor som läggs på PR inför varje val som fullt naturligt. Det är märkligt att det inte växer fram en opinion som kräver en kongress som består av personer utan starka lojaliteter gentemot de särintressen (storföretag) som finansierat kongressledamöternas valkampanjer. Möjligen är man fast i föreställningen att det som är bra för företagen är bra för alla.

Klimatskeptiker och troende
Det är paradoxalt att de kristna i USA inte kopplar ihop skapelsen och Guds natur med något man måste värna och vårda. Många anser sig själva som kristna, men står egentligen långt ifrån de kristna värderingar som borde vägleda deras liv. Bland annat vägrar de tro att klimatet påverkas av människan. I stället hävdar man i förfärande stor utsträckning att det inte finns ett samband mellan livsstil och klimatförändringar, alternativt att det inte finns något klimatpåverkan alls. Så blir de troende blinda för den sanning man inte vill se och det enda som återstår är att be en bön.

Obama – vad hände ?
Obama bars fram 2008 på sitt enda ord: Change. Men det blev inte mycket till förändring när allt kom till kritan. Symbolen för det havererade rättssystemet, Guantanamo, är fortfarande inte stängt. Mycket av det Obama gick till val på har fastnat i det komplicerade styrelseskick som USA har med en kongress som i praktiken förlamar presidenten och hans regering. Sjukförsäkringsreformen urvattnades så långt att det är oklart om den kan användas som ett positivt exempel i Obamas återvalskampanj.

Framtiden
Och vad är alternativet? En republikan som flirtar med teaparty-rörelsen och den kristna högern? Frågan är om USAs federation klarar att hålla samman under nästa ekonomiska tryck. Och vad händer då? Några städer ligger bra till i förändringsarbetet och klarar troligen en omställning. Seattle tex. Eller omställningen av centrala Portland. Precis som Romarriket, Alexander den stores rike och andra betydande imperier kanske även statsbildningen USA når vägs ände när glufsekonomin äter upp sig själv.

Ideologi och omständigheter

Posted on by
Reply

1900-talets utveckling har lett oss fel. Vi trodde att en snabb välfärdsökning, följd av hyperkonsumtion och spekulationsekonomi skulle leda till en evig och jämlik tillväxtspiral där alla skulle bli vinnare. Så fel vi hade.

Karta och kompass
När vi nu diskuterar i vilken riktning, hur snabbt och med vilka metoder samhället ska ställas om är det väsentligt att förstå vilka delar av det nuvarande samhället som kan bestå och vilka delar som måste förändras. Samtidigt som vi analyserar och utvecklar konkreta modeller för ett långsiktigt hållbart samhälle, behöver vi en orienteringskarta och en kompass. Så att vi inte går vilse igen.

Ideologi
Om eller när dagens konkurrens- och tävlingssamhälle ska ersättas med ett samarbetssamhälle för att bättre ta till vara synergier i våra gemensamma ansträngningar kommer vi att behöva en vägledning på principiell nivå. Det kommer att bli nödvändigt att utarbeta olika idemässiga plattformar som dels kan vägas mot varandra, dels utgöra tillfälliga stöd i arbetet att skapa ett annat samhälle.

Några nya förutsättningar
Svårigheten ligger i att både behålla det som är värdefullt och fungerande i dagens samhälle och att samtidigt skapa nya fundament som konkurrerar med det nuvarande. Det är en stor omställning av näringslivet som väntar. Varje företag måste fråga sig hur affärsidén och affärsplanen står sig i relation till helt nya förutsättningar:
– en nerväxlad global tillväxttakt
– en begränsad tillgång till högvärdig fossil energi
– en ökad konkurrens om strategiska råvaror
– allt mer påtagliga effekter av klimatförändringarna
– allt tydligare konsumenttryck med efterfrågan på justa produkter och tjänster
– en möjlig global finanskris i liten eller stor skala
– en ökad konkurrens från framför allt BRIC-länderna.

Organisk och gemensam förändring
Att bygga helt nya institutioner kan bli nödvändigt. Det helt avgörande är att tillräckligt många vill se en förändring, och att denna förändring växer fram organiskt ur ett kollektivt medvetande och en ömsesidig respekt för olika behov.
Ansvaret är allas och vars och ens.