Vem vill bli rik på andra människors elände?

Vapenindustrin har en särställning. Inte nog med att den hela tiden hoppas att de leveranser som gjorts snart ska vara obrukbara så att de kan ersättas med nya vapen, robotar eller drönare. De har också en särställning i relation till betalningar. Det är stater och regeringar som är största kunder och deras kreditvärdighet och betalningsvilja är inget som industrin behöver oroa sig för. Och när levererad utrustning används kommer nya beställningar för att fylla de tomrum som skapats. Det finns en misstanke att ett och annat krig startats och eskalerat just för att det gynnar vapenindustrin. Nu när Trump gjort av med mängder av system i sitt märkliga krig mot Iran behöver han ju snabbt ersätta de förlorade systemen med nya. Och leverantörerna ser orderböckerna fyllas.

Vem vill bli rik på andra människors elände?
Just de ekonomiska drivkrafterna bakom krig och konflikter tror jag alltför sällan kommer i fokus. Och i det sammanhanget spelar självklart aktieägare och börskursen en extra stor roll. Med rätt information går det att förutsäga kursuppgångar och går det därmed att tjäna stora pengar på hur marknaden värderar ett visst företag. Visst är det osmakligt att det går att berika sig på andra människors död och lidande?

Vilken roll spelade det att marknaden blev större?
NATO-medlemskapet stressades fram i en tid då Ryssland (Putin) tyckte sig redo att förändra Europa och synbarligen ta makten över grannländer genom militär invasion. Det samarbete som Sverige och Finland haft med NATO sedan lång tid upplevdes av vissa som otillräckligt. Genom ett medlemskap skulle dessa länder nu ingå i en mycket stark försvarsallians var tanken. På köpet skulle svensk vapenindustri (Saab, Bofors…) kunna kvalificera sig för att få leverera till fler länder och tjäna mer pengar på krig, död och elände.

DCA-avtalet ger USA tillgång till Sverige
Det blev aldrig någon verklig debatt om NATO-medlemskapet. Vi hade just kommit ur pandemin och nu uppenbarade sig nästa stora hot. Det fanns säkert de som varnade för Putins avsikter, men ungefär som Sverige inte kunde hålla sig utanför pandemin kunde inte Sverige möta det nya hotet från Ryssland på något annat sätt än inom ramen för NATO, tycks många ha resonerat. I Vita Huset satt Biden och han uppförde sig ju ungefär som vi brukar förvänta oss att amerikanska presidenter ska göra. För säkerhets skull tecknades även ett separat DCA-avtal mellan Sverige och USA, ett avtal som ger USA långtgående befogenheter att använda svenska militärbaser och svensk mark utan att behöva ta hänsyn till svensk lag.

”Kärnvapnens viktigaste funktion är att de aldrig ska användas”
Den pågående diskussionen om kärnkraft ska också ses mot bakgrund av den roll somliga ser för atomvapen, gärna utplacerade på svensk mark. Detta trots det uppenbara bekymmer kärnkraftverken i Ukraina innebär för försvaret av Ukraina. Det är märkligt att anhängarna inte inser vilken strategisk nackdel det innebär att ha kärnkraft och kärnvapen som (o)lämpliga mål för en angripare. Som Alexander Stubb, Finlands president brukar säga: ”Kärnvapnets viktigaste funktion är att aldrig användas”. Men som avskräckande teknologi har de sannolikt spelat ut sin roll. Det är nämligen svårt att tjäna pengar på kärnvapen eftersom de är dyra, kräver mycket rigorös hantering och trots allt bara finns i relativt små mängder.

Vi behöver en debatt om Ottowa-avtalet och personminor
Det som också är synnerligen störande, vid sidan av vurmen för kärnvapen, är hur partier på högersidan i Sverige nu kan tänka sig att lämna Ottawa-avtalet. Det är det avtal som funnits på plats i drygt 30 år och som förbjuder personminor. Bofors slutade att tillverka personminor redan flera år innan Sverige ratificerade Ottawaavtalet. Nedanstående bild från Svenska Freds illustrerar problemet med personminor. Som nu tre partier i Sveriges riksdag vill lämna. Hur det kommer sig att det är en liberal eller en kristen ståndpunkt att lemlästa privatpersoner och barn är obegripligt.

Bild från Svenska Freds
Så här ser de svenska partierna på personminor (bild från Svenska Freds)

Vem vill tjäna pengar på att människor dör?
Det rimliga är att företag som tjänar pengar på vapen, krig och på att skada människa och miljö tvingas att betala från sitt överskott till en särskild fond, som skulle kunna finansiera återuppbyggnaden av det som vapnen skadat. Och det borde regleras tydligare vem som får äga aktier i vapenindustrin och därmed även tjäna pengar på att ”verksamheten går bra”, dvs människor dör och lemlästas.

Ekonomisk dynamik

Varselvågen sköljer över landet. Det exportberoende Sverige känner snabbt av när efterfrågan faller. Globaliseringen gör alla beroende av alla. Konkret innebär varslen att det blir en mer orolig vinter för många. Handelsbalansen kräver exportintäkter som kan väga upp importutgifter för olja, livsmedel (50% importeras!) och många insatsvaror i industrin. Hur ska företagen fånga upp variationerna i efterfrågan?

Tillväxtekonomin dolde problemet
Praxis har varit att det ekonomiska gummibandet har varit sysselsättning. Man avskedar personal i sämre tider och anställer i bättre tider. Om konjunkturen förändras enligt vad vi vant oss vid, blir perioderna av hög- och lågkonjunktur rimligt långa både i utsträckning och i intervall. På individnivå kan karriärmöjligheter och intern befordran hinna förhindra att samma personer åker ut och in i företagen. I en tillväxtekonomi fångas ungdomar upp och får, som det heter, fäste på arbetsmarknaden.

SAS-exemplet
I dagarna har SAS förhandlat med sin personal för att sänka kostnaderna. Resultatet blev ökad arbetstid och utebliven löneökning för kabinpersonal och sänkta reallöner för piloter. I samband med finanskrisen 2008 valde Scania att behålla personal, men göra en överenskommelse om sänkt arbetstid och lön. Båda exemplen illustrerar vad som kan hända när företagsledningens perspektiv går före det traditionella löntagarperspektivet.

Aktieutdelningar eller löner?
På en principiell nivå måste man ställa sig frågan var i det ekonomiska systemet förändringar i lönsamhet ska fångas upp. Aktiebolag, särskilt de bärsnoterade, behöver kunna säkra utdelning till aktieägare. Det har med förtroende och långsiktighet hos placerare att göra. Om budgeten inte uppfylls uppstår därmed en valsituation: minska lönekostnaden eller sänk aktieutdelningen. Lönerna är generellt den största utgiftsposten i ett företag. En dellösning som ofta används är att minska kostnader för konsulter och inhyrd personal, men den hjälper bara partiellt och fungerar inte i alla branscher. Bekymret är således att upp- och nedgångar i företagens resultat ofta resulterar i förändringar på personalsidan.

Rättvis dynamik
På vilket sätt ska vi fånga upp ojämnheterna i ekonomin? Måste valet stå mellan att sänka löner eller att avskeda personal? Kan det finnas en lösning som bevarar de positioner facken under tillväxtåren lyckats förhandla fram, samtidigt som löntagarna respekterar företagets behov av att hantera förändrad vinst? Vem ska ta fram en sådan lösning? Hur skapar vi en dynamik i ekonomin som fångar upp variationerna utan att skapa orättvisor?

Nya ägande- och driftsformer
Att bara fortsätta som nu, och se problemet som maktkamp mellan företagsledning och anställda känns otidsenligt. Kan en lösning vara att erbjuda del i vinsten? Delägande? Mer formellt inflytande eller ägande? Blandformer av ”normalt” ägande och kooperativt ägande? Finns det helt nya företagsformer som kan hantera risker och säkerheter, svårigheter och möjligheter på nya sätt? Jag tror det.

Om inte annat kommer vår totala omställning av energisystem, konsumtionsmönster och klimatanpassning tvinga fram helt nya sätt att se på sysselsättning, vinst och de traditionella rollerna.