Partierna måste våga visa vad de står för

Posted on by
Reply

I opinionsundersökningarna, som ju kommer relativt ofta, sker en gradvis förskjutning av sympatierna. Mindre partier blir ännu mindre och Sverigedemokraterna ökar sitt väljarstöd. Journalister och förståsigpåare förundras, förfasas och förstår inte logiken. Några ur (SD):s partitopp exponeras i TV med relativt nyligen tagna bilder, där de ger uttryck för diskriminering, använder ord som inte lämpar sig för tryck, greppar tillhyggen (”järnrör”) och erkänner sin skenhelighet (”det funkar alltid”). Och i väljaropinionen ökar stödet. Rimligen borde det vara tvärtom, tänker de flesta.

Media tror att alla tänker som media
Väljarkåren är inte homogen. Alla tillhör inte marginalväljargruppen. Tvärtom, det finns en stor kategori röstberättigade som är och som känner sig marginaliserade i samhället. Som inte känner igen sig i RUT-avdrag, EU:s bankunion, vinster-i-välfärden och andra debatter. Helt enkelt för att inget av detta berör dem. Media ställer frågor som om alla tänker som media. Som om regeringsfrågan är den enda frågan. Partierna borde vägra delta i den typen av debatter.

Snart blir det bättre
Tidigare fanns en framåtrörelse i rörelsen. Till och med när socialdemokraterna innehade regeringsmakten lyckades man samla tusentals anhängare under fanorna den 1 maj för att mana ”Upp till kamp..:” .  Det fanns en förväntan att det skulle bli bättre. Man var på väg, man genomförde reformer, byggde ut välfärden och snart, snart skulle allt bli bättre.

Minskad attraktion
Vänstern samlade alltid ett antal personer som ville mer, som var otåliga och som kämpade mot orättvisor, mot dåliga arbetsförhållanden och för en bättre fungerande arbetsmarknad. När Gudrun Schyman dribblade bort sig själv från (V) tappade man den tydliga personifieringen av kampen för rättvisa löner. Senare partiledare har inte haft samma tydlighet. Man har dessutom ansträngt sig att kunna ingå i en regering, vilket faktiskt bromsar attraktionen hos en lättrörlig väljarkår.

Småpartiernas undergång
Tydligast är detta när det gäller de tre mindre borgerliga partierna. Kärnväljarna sviker inte, men de väljare som söker ett alternativ till main-stream-politiken blir besvikna. Efter sex år i regeringen har de mindre partierna i praktiken blivit som sektioner inom den moderata apparaten. Sammanhållningen har krävt ovh kvävt mycket. De väljare som sett de olika partierna som tydliga alternativ till main-stream-politiken har tappat orienteringen.

Nya skiljelinjer
Någon skrev att den nya skiljelinjen går mellan det öppna samhället och det slutna. Där (SD) står för en återgång till hur det en gång var. Man skulle också kunna hävda att den nya skiljelinjen går mellan att göra upp med main-stream-politiken eller fortsätta. Business as usual eller as unusual. Här handlar det nu om att synliggöra vilken förändring partierna står för. Samtidigt som förändring är svårt.

Behovet av trygghet
Alla partier borde formulera sin förändringspolitik. Inget kommer att bli som det varit. Här finns naturligt det pedagogiska dilemmat. Så fort någon andas förändring tappar det partiet förtroende. När statsministern resonerade om pension vid 75 års ålder blev han dels misstolkad, dels påhoppad. Behovet av trygghet ska inte underskattas. Här ligger också den stora fällan för de etablerade partierna. Det går inte att låtsas att allt är bra. Det går heller inte att låtsas att vi inte måste förändra samhället, eftersom omvärlden och faktorer som påverkar oss i hög utsträckning förändras. Och dessutom: ännu har inte de verkliga effekterna av energikriser, finanskriser och klimat/miljö-kriser börjat märkas tillräckligt tydligt.

För vem? Hur minskar vi skadeverkningarna av förändringen?
Den nya skiljelinjen kommer att gå mellan förändring framåt eller bakåt. ”Adapt”, ”defend”, ”attack” – för att plocka upp termer från andra sammanhang. Anpassning (för vem?), försvara (vad och vems välfärd) eller förändra (hur snabbt och för vem?).

Frågetecknen hopar sig. Men bli inte förvånade om de etablerade partierna fortsätter att slåss om sina marginalväljare medan en stor väljargrupp lockas av förenklade budskap om att allt blir bättre bara vi exkluderar och diskriminerar alla vänsterhänta, alla cyklister eller alla som har ett telefonnummer som slutar på 47. Typ.

I en antropocen tidsepok

Posted on by
2

En av de forskare som gjort störst intryck på mig är Will Steffen *). Will är ofta i Sverige och är duktig på att kommunicera och begripliggöra sina teser och slutsatser. För några år sedan lyckades jag få honom till Ekocentrum i Göteborg för en föreläsning och nu såg jag häromdagen ett streamat föredrag från KTH i Stockholm, där Will Steffen förklarade varför han kallar vår nuvarande tidsepok ***) antropocen.

Geologerna har inte bollen längre 
Tidsåldrar brukar definieras med en startpunkt och en slutpunkt utifrån geologiska variabler. Under årmiljonerna har kontinenter förskjutits, asteroider slagit ner, drastiska förändringar för livet på jorden uppstått som fått utgöra referensramarna till de epoker geologerna definierat. Det nya är att det inte är geologerna som nu föreslagit att vi ska ange den nuvarande tidsåldern som antropocen. Det är klimatforskare som Will Steffen.

Stabila inomvärden
Diagrammen Will Steffen använder börjar vi känna igen vid det här laget. Temperatur, koldioxid och metanförekomst i atmosfären var några av de kurvor han visade upp. Tidsskalan var 2000 år och ibland flera 100.000 år. Varje gång visar diagrammen en märklig synkronitet. Höga temperaturer sammanfaller med höga förekomster av koldioxid. **)

Utanför ramen
Det Will Steffen övertygande visar är att de förändringar vi nu ser början på, och där ingenting tyder på att förändringen ska avstanna, är att värdena hamnar utanför de tidigare lägsta- och högstavärdena. Variationer förekommer hela tiden. Solaktivitet, El Niño och la Niña, slumpmässiga avvikelser.. .det finns många skäl till att klimatet på jorden genomsnittligt ser lite olika ut, oavsett tidsskala. Det nya är att  vi nu i rask takt bryter mot de +/- -värden som sedan länge varit rådande på jorden. Det nya är att mänsklig aktivitet har utlöst denna ”outside-the-framwork”-situation.

Skakigt
Det alarmerande är att ingen vet hur vi ska kunna vända utvecklingen. Bromsa den kanske går om vi minskar tillförseln av fossil koldioxid till atmosfären. Men att återgå till ett tidigare normaltillstånd är det ingen som vet hur det ska gå till. En tvågradersvärld, eller hemska tanke, en fyragradersvärld är kanske vad vi framgent måste räkna med, och möjligen även en instabilitet tills olika förändringar och konsekvenser av tinande tundror och smältande polarisar balanserats ut och hittat en ny jämviktsposition.

100 gånger snabbare utrotningstakt ?
Ännu värre är att det inte bara är klimatförändringen människan har satt igång. Vi utrotar djur och växter i takt som bara kan beskrivas som katastrofal. Vi överträffar den tidigare ”normala” utrotningstakten med något mellan faktor 10 och faktor 100. Tidigare kunde ett däggdjur på tusen utrotas under en tusenårsperiod. Nu sker utrotningen i en takt som vi bara anar konsekvenserna av.

Planetära gränsvärden
I det banbrytande arbetet som kallats ”Planetary boundries” eller planetära gränsvärden har Johan Rockström och ett antal andra forskare dels visat vilka frågor vi måste ha koll på för att säkra de biologiska förutsättningarna för liv som vi känner till det, dels räknat fram inom vilka gränsvärden vi måste klara att hålla oss globalt sett. Några gränsvärden är ännu inte satta, tex för kemikaliespridningen. Men när det gäller biologisk mångfald som är avgörande för ekosystemtjänsterna på jorden ligger vi idag skyhögt över gränsvärdet. Såväl på land som i havet. Som jag skrev häromdagen på denna sida har antalet fåglar i Storbritannien minskat med en miljon per år under ett halvsekel. Vi förstör det system som vi är beroende av och vi diskuterar det inte ens.

*) Läs om Will Steffen, från Australian National University,
här/.

**) Lite mer om det webbsända föredraget går att läsa   här.
Klimatskeptiker brukar invända att orsakssambanden är oklara. Att ”vi vet för lite”. Till det kan man säga att drygt 99% av vetenskapliga artiklar i ämnet hävdar att mänsklig aktivitet ligger bakom klimatförändringarna. Och: har vi egentligen råd att chansa – oavsett skuldbördan?

***) Den gängse benämningen på nuvarande geologiska tidsepok är holocen och beräknas ha börjat så nyligen som för 11500 år sedan. Den holocena epoken ingår i kvartärperioden som började för 1,8 millioner år sedan.

Media och en miljon fåglar

Posted on by
Reply

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr  tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är  subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)

Efter Nobelfesten

Posted on by
1

Nobelprisen utdelade, festen avslutad, nio manliga pristagare åker hem från Stockholm. Alla har de bidragit med ”den största nyttan till mänskligheten”, om man ska tro Alfred Nobels motiv och önskan. När silverbesticken diskats, diademen stoppats undan, strålkastarljuset och TV-kamerorna slocknat – går det att värdera dessa gärningar på rätt sätt?

Fördröjningen
Det finns en del klassiska misstag i Nobelpris-historien. Samtiden har svårt att värdera nyttan med uppfinningar. Därför brukar det dröja ett par decennier innan en upptäckt tilldelas ett pris. Nyttan ska ha gjort sig synlig. Men likafullt blir det galet ibland. Det tar lite tid att se att en uppfinning eller upptäckt kanske var till mer skada än nytta.

För 60 år sedan
Så sent som 1949 fick Egas Moniz Nobelpriset i medicin för sitt arbete kring lobotomin. Med nästintill stenåldersliknande metoder gjordes fysiska ingrepp i hjärnan för att ”bota” psykiska sjukdomar. Så sent som 1983 höll några danskar på med detta (enl Wikipedia). Jag är i och för sig inte helt övertygad om att psykopharmaka, som ersatt ”borra-i-huvet”-metoden är det ultimata botemedlet, men det ger i alla fall inte samma horribla utfall i dödlighet som lobotomin.

Diklordifenyltrikloretan
Ungefär samtidigt, 1948, belönades Paul Müller med ett Nobelpris för att ha utvecklat DDT, som var ett effektivt medel mot insekter och som då ansågs harmlöst. Tills vi upptäckte de effekter medlet hade på människan och miljön i övrigt. Möjligen var det själva ingenjörskonsten bakom medlet som fascinerade och inte effekten av medlet. DDT förbjöds i Sverige på 70-talet.

Kvävefällan
I TV-sändningen från årets Nobelfest presenterades fem särskilt viktiga Nobelpris som genom åren fått stort betydelse. Konstgödslet lyftes här fram som en positiv produkt, dvs metoden att binda kväve så att det kan tas upp av växterna och öka skördarna. Uppenbarligen har budskapet från Stockholm Environmental Institute inte nått ut till alla. Kväveöverskottet som hamnar i våra vattendrag och hav är ett allvarligt systemfel för vår planets välbefinnande. Kanske är produkten bra, men användningen har lett till konsekvenser som håller på att bli förödande för balansen i biosfären.

Pris i retur
Det finns naturligtvis fler Nobelpris som aldrig borde ha delats ut. Utan att i detalj jämföra vad som belönats och varför med det faktiska utfallet är det lätt att konstatera att ekonomiprisets vinnare genom åren rimligen borde returnera sina priser i takt med att deras teser och modeller visat sig driva fram finanskriser, skuldkriser och stora orättvisor i resursfördelning på planeten.

”Den största nytta till mänskligheten”, sa Alfred. Synd att Astrid Lindgren sitter i himlen. Hon hade behövt skriva en ny saga om de ekonomer som lurat oss att tro att vi är rikare än vi är.

Vem granskar media?

Posted on by
Reply

Olof Palme sköts på öppen gata för mer än 25 år sedan. Ett dåd som skakade Sverige och förändrade vår bild av det svenska samhället. När nu sekretessen hävts och många av de som då var aktiva är borta dyker filmer och böcker upp som på olika sätt ger ett perspektiv på händelseutvecklingen. Journalisten Ann-Marie Åsheden har gett ut en bok som heter ”Förbannelsen. Hans Holmérs öde” (Norstedts) och som återger hennes samtal med Hans Holmér åren direkt efter mordet på statsministern. Häromdagen presenterade hon sin bok och lät oss i publiken lyssna till originalinspelningar från Holmér-samtalen.

Medias roll
Tidspress, konkurrens om mediautrymmet, produktivitetskrav och bristande research kan vara några skäl till varför nyhetsrapporteringen ganska ofta landar i förenklingar och budskap utan djup. När man tar del av Ann-Marie Åshedens material framträder en oönskad bild av media, särskilt kvällspressen. Vinklad rapportering, generaliserande påståenden, stegvis frammanad värdeladdad bild av inblandade personer… det är som om delar av media vill spela en egen roll i det drama de ursprungligen satts att beskriva.

Alla frågetecken runt Holmér
Hans Holmér såg det som sin uppgift att lösa Palmemordet. Hans engagemang i frågan går inte att ta miste på. Samtidigt tycks han ha haft en övertro på sin egen förmåga. Det Ann-Marie Åsheden beskriver är en länspolismästare som i sin iver att göra rätt ganska snabbt hamnar fel. Inkompetens? Underskattning av fallets svårigheter? Överskattning av sin egen förmåga? Oförmåga att på rätt sätt samarbeta med åklagarmyndigheten? (En åklagarmyndighet som – av oklart skäl – valde att vara väldigt passiva under det första halvåret efter mordet.) Brister i personkemin mellan chefer? Bristande omdöme? Svårighet att balansera fakta, spaningsuppslag och vad som skulle rapporteras till media? – En mängd frågor väcks kring Holmér och hans insats. Till slut fick han som bekant lämna utredningen utan att ha nått framgång.

Förtroendet för rättsväsendet
Det Ann-Marie Åsheden tydligt belägger är att ett antal omständigheter och tydliga skillnader i tolkning av hur arbetet skulle bedrivas hade stor betydelse för händelseförloppet. Holmér och åklagarna kom inte överens. Lika tydligt visar hon att delar av kvällspressen agerade på ett sätt som undergrävde Holmérs ställning – och egentligen förtroendet för rättsväsendet (en slutsats som inte framkom vid Åshedens presentation, men som är mycket rimlig).

Så vem granskar media?
Holmérs agerande var utmanande och kanske till vissa delar ett ”spel för galleriet”. När han satt i TV och visade upp Magnum-revolvrar och resonerade om sina slutsatser kring PKK-spåret. Men detta holmérska, obyråkratiska, beteende legitimerar inte övertramp från kvällspressen i den utsträckning som skedde. Så vem granskar media?

Tredje statsmakten
För mig handlar Åshedens bok förvisso om ett avgörande skede i Palmeutredningen och om en viss upprättelse för Hans Holmér. Men minst lika mycket handlar hennes bok om hur vi egentligen vill att media beter sig för att skydda och utveckla rättsstaten, demokratin och yttrandefriheten. Vem tjänar på halvsanningar och mediadrev? Hur skapas en rimlig balans mellan medias granskningsuppdrag och den rimliga profileringen för att locka läsare eller tittare? Var går gränsen mellan subjektivt tyckande och objektiv sanning? Hur undviker vi att förenklade budskap bildar grogrund för populism och misstro mot samhället/styrelseskicket/demokratin?

Ann-Marie Åshedens bok pekar tydligt på behovet av en diskussion kring medias ansvar som den tredje statsmakten.

Tips:

Läs rescension i SvD här.

Kombinationskrisen och civilsamhället

Posted on by
Reply

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.

Shoppa loss – imorgon kan det vara för sent…

Posted on by
Reply

Idag på första advent kolliderar världsbilderna mer än vanligt. I TV4:s morgonprogram *) ges stor plats åt en ung modekunnig kvinna, Emilia de Poret, som ska hjälpa det stressade partyfolket att snabbt svida om från kontorsklädsel till decembers glöggpartyn. I Svenska Dagbladet läser jag Andreas Cervenkas krönika **) om hur vi egentligen borde ha lämnat tron på den eviga tillväxten långt bakom oss. Ovanligt tydliga kontraster. Skynda på att shoppa loss. Imorgon kan det vara för sent.

Shopping – en drog?
Den obekymrade konsumtionen, den korta glädjen i att få skaffa något nytt och fräscht, att skaffa sig en ny look eller visa att man deltar i den stora kapplöpningen om att få mest beundran… allt detta jagande… hur mycket av det är konstruerade och hur mycket är verkliga behov? Har shoppingen blivit en beroendeframkallande drog? Beroende både för den som shoppar och de företag vars ekonomi bygger på stora volymer? Och är det i slutänden hela samhället som gjort sig beroende av denna drog?

Excellent…
Klarsynta ekonomianalytiker som Andreas Cervenka finns uppenbarligen inte på ledande poster i näringslivet. I så fall hade vi ju sedan länge diskuterat framkomliga vägar ut ur den fälla vi själva skapat (ja ”vi” förresten – jag vet inte hur många som känner sig vara aktivt medskapare av dagens till synes olösliga sammanblandning av reala och fiktiva värden). Det Andreas Cervenka så tydligt framhåller är att vi bara har ett jordklot:
” Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot.”

Problemlistan
Ju längre vi fortsätter på den ”excel”-väg vi stakat ut, desto svårare blir det att hitta en rimlig väg ut ur det dubbla beroendet av fossil energi och fossilt agerande marknader. Vi står inför resursbrist tydligast synlig som peak oil, en global finanskris, svåra konsekvenser av überkonsumtion, ett jordbruk ur balans med naturen, ökande klyftor mellan de rika och de fattiga, en miljard människor utan rent vatten, två-och-en-halv utan toalett, ökande social oro, ett politiskt system som på global nivå inte lyckas lösa problemen och ett antal andra orimliga orättvisor

De två stora planetära hoten
Samtidigt tickar de två stora hoten mot vår existens: en starkt hotad biologisk mångfald med utfiskning av haven som det största osynliga hotet, samt en av forskarvärlden bekräftad accelererande klimatförändring orsakad av mänsklig aktivitet. Ingen manusförfattare i Hollywood hade kunnat hitta på ett sådant infernaliskt scenario. Och dessutom står ingen filmhjälte från filmer om Bond, Rambo eller Die Hard i kulissen med en universallösning.

Varningstext
Två saker borde kanske hända. Reklam för droger är inte tillåtet. På liknande sätt borde öppen eller indirekt reklam för¨konsumtion om inte förbjudas så alltid åtföljas av en varningstext i stil med: ”Den livsstil och konsumtion som här presenteras är inte förenlig med den vetenskapliga definitionen av ett gott framtida liv. Vi varnar för olika möjliga negativa konsekvenser.”

Det andra
Det andra är att varje ekonomichef i varje bank, varje börsföretag och ekonomisk talesperson i de politiska partierna tydligt bör tvingas ta ställning till det Andreas Cervenka beskriver. Stämmer hans analys eller inte?
Steg för steg kanske vi då närmar oss den kritiska mängd av specialister som krävs för att ett nytt paradigm ska formas.

Innan detta sker får vi väl lyssna till bjällerklang som vanligt och ignorera att de egentligen är varningsklockor som klämtar.

*) Länk till klipp med Emilia de Poret i TV4  här.
**) Länk till SvD och Andreas Cervenkas krönika här.

 

Paradigmskifte på ekonomins område

Posted on by
1

Det är nödvändigt att se i backspegeln för att kunna navigera framåt. Finanskrisen utlöstes 2008 då Lehman Brothers gick i konkurs (med USD 600 milliarder i tillgångar!). Genom att se denna händelse och utvecklingen därefter i ett större sammanhang blir både verkligheten och tillgängliga åtgärder mer begripliga. Global Utmanings chefsekonom Sandro Scocco höll den 29 nov en välbesökt föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg på detta tema.

Upplösning sedan 2007
Vi har sedan slutet av 1700-talet levt i perioder av olika rådande paradigm på ekonomins område. Mellan dessa perioder har relativt sett kortare perioder av ”upplösning” återkommit. Nyorientering och osäkerhet präglar dessa kortare upplösningsperioder. Det tar tid att forma en ny gemensam doktrin, som ”alla” kan ställa sig bakom. Vi är just nu inne i en sådan upplösningsperiod, förklarade Sandro Scocco. Den började redan 2007 när många människor i USA tvingades överlämna sina hus till banken. Hur snabbt vi kan komma ut ur den var han inte lika säker på. Vad som är uppenbart är att ett nytt rådande paradigm måste klara att ge svar och framkomliga lösningsvägar till de multipla, verkliga problem världen står inför: miljö, skuldsättning, resursbrist, arbetslöshet, åldrande befolkning, ojämn inkomstspridning, handelsobalanser etc. Problem som är mer sammanflätade än vi tycks vilja inse.

Räntan hänger ihop med tillväxten
Det är ingen tillfällighet, menade Sandro Scocco, att räntan ligger nära noll idag. Räntan förutsätter en tillväxt som ska betala räntan. När tillväxten landar nära noll finns inte utrymme för en ränta. Samtidigt skenar bostadspriserna när räntan blir låg. Dagens bostadspriser bygger på att räntan fortsätter att vara låg. Utan tillväxt finns heller ingen som kan betala en hög ränta. Systemen blir ömsesidigt beroende av varandra.

Arbetslöshet
Ett problem i Europa är den höga arbetslösheten. 25 % och alarmerande 50 % bland unga människor i Spanien. Vi ligger jämförelsevis bättre till med 8 % generellt i Sverige. Då ska vi minnas att det inte är länge sedan en arbetslöshet i Sverige på 3,8 % beskrevs som massarbetslöshet. Arbetslösheten är förutom ekonomiskt belastande för individer och samhälle också en grund för ökande social oro. I Grekland sitter nu uttalade nynazister i parlamentet med stöd av cirka 14 procent av väljarna. (Man kan undra om militären förbereder ett maktövertagande).

Nobelpristagare mot nobelpristagare
En nästan komisk effekt av rådande ekonomiskt läge är att nobelpristagare hamnar på helt olika sidor i argumentationen. Några hävdar fortfarande att det som hänt inte kunde förutsägas alternativt egentligen inte har hänt. Andra nobelpristagare pekar på nödvändigheten av en genomgripande omprövning av de modeller som styrt ekonomiteorin i modern tid (huvudsakligen Keynes och Friedman).

Sverige är ”bäst i klassen”
Skuldsättningen i olika länder bekymrar analytiker. Den brittiska tidskriften Money Week skrev nyligen att ”detta är den allvarligaste varning vi någonsin skrivit”. Man hade kommit fram till den brittiska skulden just nu uppgår till 1000 % av BNP. Sverige anses ligga bra till. Vår totala skuld beräknas till 400 % av vår BNP. Dvs fyra år av vår totala produktion har vi redan konsumerat. Och hur vi ska vända denna utveckling är det i dagsläget ingen som har en plan för. Tills vidare räddas bankerna från att gå omkull.

Bankernas guldsits
Sandro Scocco nämnde även den speciella sits bankerna har. Man kan räkna hem sin vinster, men så fort det blir tal om förluster förväntas staten (skattebetalarna) stå för notan. Vinster enligt ett kapitalistiskt system, förluster enligt ett socialistiskt. Hur länge detta ska fortsätta utan ändring är, tror jag, mest en fråga om tajming och politisk fingerfärdighet. Det är troligen känsligt att tala om ”socialisering av bankerna”.

Nya banker?
Kanske blir lösningen att etablera ett helt nytt, fristående banksystem baserat på fler värden än de gängse: värdet av individers och samhällens motståndskraft, social entreprenörsanda och andra immateriella värden. Dvs en sammanvägning av ekonomi, sociala parametrar, kulturella värden, medmänsklighet och framtidstro.

Länktips: Tankesmedjan Global Utmaning www.globalutmaning.se

Forskningsexempel: återvinning

Posted on by
Reply

Återvinning kommer att bli viktigare och viktigare. I takt med att vi ökar utvinningen av metaller och fossil energi ur jordskorpan och i vissa fall når gränsen för vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna blir det väsentligt att skapa kretslopp som återför resurser i produktionen. Dessutom måste vi hitta sätt att reducera användningen av direkt skadliga ämnen. Här fem intressanta forskningsexempel från Chalmers, presenterade 27 november 2012 på ett seminarium arrangerat av CSS *).

Urban metabolism
Leonardo Rosado, som forskat i fem år på Chalmers, berättade om sin ambitiösa forskning kring stadens in- och utflöden. Hans arbete har än så länge resulterat i en imponerande databas i matrisform, där 13000 olika produkter katogoriserats och registrerats. Grunden tycks lagd för att i nästa steg kunna förstå vilka flöden staden är beroende av och vilka förändringar som skulle kunna motiveras av olika skäl. En aspekt att titta närmare på är naturligtvis kopplingen av flödena till ekonomin – hur ser värdet på produkterna ut, dvs vilka mervärden respektive förluster uppstår när ”staden” omsätter produkterna?

Hushållens metabolism
Robin Harder forskar på vardagsnivå. Hur ser en familjs inköp och sopor ut? Vad köper de, vad hamnar i soporna? På potatisskalsnivå har Robin studerat två hushåll under tolv veckor. Resultatet är informativt, skrämmande och hoppfullt på en gång. Vi vill nog egentligen inte att någon ska se vad vi slänger. När det blir klarlagt vad individer köper, använder och slänger finns också faktaunderlag för att förändra flödena. Att beteenden skiljer sig åt är tydligt. Det som kan vara ett rationellt beteende på individnivå kan vara kontraproduktivt på systemnivå. Tricket blir att få gehör för beteendeförändringar utan att staten/samhället ägnar sig åt pekpinnar eller lagstiftning som uppfattas som frihetsbegränsande. Smartare beteende måste framstå som mer lockande. Där finns en utmaning att ta tag i.

Sopor som resurs till industrin
Isabel Ordonez forskar på att möjliggöra ett mer verkligt kretslopp, så att avfall blir råvara för tillverkning. ”Waste to product design” var ett projekt hon nämnde och ett annat involverade Poseidon och de boende i Angered. Att Isabel, eller någon annan, har en nyckel till framtidens flöde är självklart. Av flera skäl måste vi betrakta det tekniska varuflödet som om det vore ett biologiskt kretslopp. I naturen finns inga sopor, bara olika tillstånd. Det ska bli intressant att följa Isabels forskning. Om cradle-to-cradle ska bli verklighet behöver vi modeller för hur det ska gå till att göra råvaror av sopor.

Sällsynta jordartsmetaller, REM
Cristian Tunsu forskar på de lantanoider som används i en mängd elektronik. De sällsynta jordartsmetallerna utvinns framför allt i Kina, men även där har man nu insett att brytningen av metallerna orsakar miljöproblem och ser nu mer och mer urban mining och återvinning av elektronikskrot som en väg framåt. Cristian fokuserar på lysrörstekniken, där några av lantanoiderna ingår. De används i det pulver som finns på insidan av lysrör för att åstadkomma optimal ljusspridning. Varje år tillförs 500 000 ton lysrör till kretsloppet. Det är därför mycket viktigt att ta till vara dessa sällsynta metaller, förutom att kvicksilvret i lysrören utgör en miljörisk.

Återvinning av färg
Mikael Karlsson forskar på återvinning av titandioxid från målarfärg. Titandioxiden används framför allt för att ge vit målarfärg goda täckegenskaper. Globalt säljs 5 milliarder liter färg på privatmarknaden.  10-20 % av all färg som säljs används aldrig, dvs upp till en miljard liter… Oanvänd färg förbränns ofta och askan deponeras. Det råder ingen brist på titan, så Mikaels utmaning är också att hitta en ekonomiskt intressant återvinningsmetod.

*) CSS = Chalmers Students for Sustainability http://css.chs.chalmers.se/

Demokrati i parti och minut

Posted on by
Reply

Vi hinner inte. Tiden räcker inte till. På mikronivå känner föräldrar hur det som egentligen borde vara viktigast, tiden med barnen, ersätts av ”allt annat” som måste hinnas med. På global nivå hinner vi inte rädda världen från ekologisk och klimatrelaterad kollaps. Vi ägnar tiden åt annat, som i det korta perspektivet upplevs som mer prioriterat. Ska det vara så här?

Snabbheten
De senaste 20 åren har kommunikation, nyhetsflöde och kontakter mellan människor blivit både snabbare och enklare. Världen är full av information och minst en miljard människor är alla medagerande i denna excess i kommunikation. (Vi ska inte glömma att majoriteten av världens befolkning står utanför flödet). Även spekulationsekonomin är idag sekundsnabb. En aktie ägs tydligen idag i genomsnitt 22 sekunder. En ny innebörd av att handla aktier i parti och minut?

En försvagad förankring
Flera av de politiska partierna har en uppenbar svårighet att vara relevanta i dagens samhälle. Medlemskap i ett politiskt parti lockar inte alls så många som förr. Detta är ett bekymmer på flera plan. Ett bekymmer är att mycket av den lokala demokratin bygger på representativitet, människor ställer upp för att ta ansvar för sin kommun enligt det uppdrag man fått i fria val. Förr deltog fler i möten och formade tillsammans med andra det som sedan blev politiken. Sannolikheten för att den frammejslade politiken var förankrad hos gemene man var stor. Ett annat bekymmer är att urvalet av lämpliga personer som kan ta förtroendeuppdrag på olika nivåer minskar. Det blir svårare att hitta duktigt folk som representanter i nämnder och styrelser.

Yta istället för innehåll
Risken är också uppenbar att utrymmet ökar för personer som ser ett politiskt engagemang som en språngbräda för personlig del. Istället för ansvarstagande, kloka representanter för flertalets idéer finns en risk att ytan blir viktigare än innehållet. Inte minst genom medias inflytande, som tydligt ökar. Att fungera i TV, att kunna ge snabba, mediala svar på komplexa frågor, att ha en viss utstrålning blir viktigare än att stå för en viss politik.

Exemplet Romney
Mitt Romneys tuvhoppande i en fångfäng jakt på en heterogen amerikansk väljarkår illustrerar bekymret. I ett slutet sällskap trodde sig Romney kunna locka extremkonservativa med sitt tal om 47 procent bidragstagare som ointressanta. Sin största politiska framgång, sjukvårdsreformen i sin hemstat, ”kunde han inte använda i sin kampanj” eftersom den låg i linje med Obamas politik. Snacka om att lura sig själv.

Utanförskapet
Nu är det stora grupper i samhället, både i USA och i Sverige, som inte har kontakt med hur politiken formas och formuleras och då hamnar politiker och partier mer i knät på media. Bilden av vägvalen formas inte av politiken. Glappet mellan verkligheten och verklighetsbilderna ökar, vilket i sin tur kan leda till frustration och protester, en utmärkt grogrund för opportunism och populism. När vi dessutom nu står inför tredubbla omvärldshot *) ökar behovet av sammanhållning och gemensamma bilder. Det är kanske det mest oroande.

Värderingar mindre värda
Utvecklingen är ett bekymmer för demokratin när politiken inte längre uppfattas som relevant och nära det som folk upplever som viktigt. De gamla strukturerna bär inte längre upp idéutbytet. Populismen och de snabba utspelen tar större plats. Analys och värderingar blir mindre värda.
Vi måste lära oss att använda den sekundsnabba kommunikationen på rätt sätt. Kanske som Missing People är så duktiga på att göra. men nu handlar det om att söka vägarna ut ur det läge vårt obalanserade system skapat.
*) De tre hoten:
Ekonomin som idag till 97% bygger på skulder.
Klimat och miljö, som på flera områden är nära ”the tipping point”.
Beroendet av ändliga resurser och fossil energi, som möjliggjort 1900-talets överkonsumtion.