När det så kallade sunda förnuftet tar plats och till och med jämställs med forskning och vetenskap, i vissa fall värderas högre än dessa, riskerar vi att hela fundamentet för ett demokratiskt samtal och demokratiskt samhälle krackelerar. David Pakman, en fristående mediaprofil i USA med miljoner följare, formulerar riskerna med den pågående utvecklingen på ett suveränt sätt. Pakman la ut en text den 27 april som verkligen sätter fingret på vad som ligger i potten när vi omedvetet tillåter oss bli vilseförda av de krafter som inget hellre vill än att försvaga demokratin och det samspel som respekten för demokratin bygger på. Se länktips nedan.
Självdestruktivitet Konspirationsteorier är en pusselbit i sammanhanget. Att det finns dolda krafter som försöker vilseleda den allmänna opinionen och ifrågasätta fakta är ett ofta återkommande fenomen, något som blivit allt mer tydligt när MAGA-rörelsen tagit över det republikanska partiet. Det Pakman pekar på är att detta angreppssätt till slut äter upp sig själv. Det blir självdestruktivt och skapar till slut ett slags anarkistiskt tillstånd, där ingenting längre är säkert. (Min benämning).
Risken med att ställa sanning mot lögn Jag ska inte återge hela hans text, enklare är att ni själva läser hans originaltext och följer resonemanget. Det jag vill peka på är att vi ser samma tendenser i Sverige, där klimatförnekelsen kanske är den tydligaste exemplifieringen av vad faktaresistens leder till. Och hur denna förnekelse blir ett fundament för andra ifrågasättanden. Vi ser ju också hur Public Service anpassar sina intervjuer och debatter, där till slut sanning ställs mot lögn och public service hamnar i en ”mittenposition”, istället för att tydligt markera mot lögner och vilseledande påståenden. Plötsligt hamnar den allmänna ”mitten-positionen” som att halvvägs backa upp lögner. Detta sluttande plan behöver synliggöras även i en svensk kontext.
Länktips: Länk till det inlägg som David Pakman skrivit och som är värt att läsa i sin helhet här
Gabriel Zucman har fått en del uppmärksamhet för sin enkla idé att beskatta de allra rikaste, de superrika miljardärerna, så att de får betala ungefär en tredjedel av de intäkter de får från sina förmögenheter i skatt. Idag undviker de allra rikaste skatt genom olika smarta upplägg, samtidigt som deras förmögenheter växer på ett orimligt sätt. Zucman hävdar att det är vanligt att de allra rikaste ökar sin förmögenhet med sex procent per år och att det därför är rimligt att de betalar två procent i skatt.
500 miljarder har tappats bort Jag läste den lilla skrift som heter ”Miljardärsskatt så kan den införas” på cirka 70 sidor och som har ett kommenterande kapitel av Elinor Odeberg från Arena Idé. Zucmans originaltext utgår från situationen i Frankrike och det är därför bra att de avslutande sidorna finns med. Redan i inledningen sätter Odeberg skattesänkningarna i perspektiv. Hade skattetrycket i Sverige varit detsamma idag som för 25 år sedan hade det allmänna haft 500 miljarder kronor mer att fördela per år. Det motsvarar hela sjukvårdsbudgeten för ett år eller ungefär tre gånger så mycket som försvarsbudgeten. Det är således stora belopp som numera är borttagna från den offentliga ekonomin.
Bidra efter förmåga, utnyttja systemen efter behov De 46 rikaste svenskarna äger en förmögenhet lika stor som 8 miljoner svenskar innehar. Denna extrema förmögenhetsskillnad skapar problem eftersom det demokratiska samhället bygger på idén att alla bidrar efter förmåga och också har möjlighet att utnyttja skyddsnäten efter behov. Blir vi sjuka ska vi inte behöva titta efter på bankkontot om vi har råd att bli friska. När samhället blundar för orättvisor och t.o.m. uppmuntrar en orättvis utveckling skadar vi själva fundamentet för de principer som bär upp en demokrati.
Hur ser argumentationen ut? Varför ska inte de allra rikaste betala åtminstone 33 procent av sin förmögenhetsökning per år i skatt? De har ju råd med det. Och de använder ju samma vägar som vi andra, de förlitar sig på brandkår och polis på samma sätt som vi andra. Varför ska inte de allra rikaste vara med och ta en del av kostnaden för de tjänster de också är med och använder? Hur ser argumentationen ut? Varför anser de allra rikaste att de ska skyffla över alla kostnader på oss andra? Vilket samhälle får vi om den principen sprider sig till fler? Till slut vill väl ingen betala för något?
Utbildad arbetskraft På en nivå är det ju utbildningssystemet som ser till att det finns anställningsbar arbetskraft som de stora företagen kan anställa. Om nu Stefan Persson tror att han behöver duktig butikspersonal till sina HM-butiker som har kunskaper som gör dem anställningsbara är det väl utmärkt att det finns en bra skola, med bra lärare, som utbildar den personal han behöver? Eller om nu allt ska ske via e-handel behöver han väl anställa duktiga IT-tekniker och ekonomer som förstår hur systemen ska skyddas? Och deras utbildning får han idag via oss andra.
Samhället är nödvändigt Som Elinor Odeberg så träffande skriver i sin del av boken: ”De superrika har byggt sin förmögenhet på andras arbete och investeringar. På vårt arbete, Och utan det som skatterna finansierar hade de aldrig nått framgång….. utan ett starkt samhälle, inga framgångsrika företag.” Samtidigt är två procent inte tillräckligt, men det är i alla fall en början för att rätta till felen.
Bangladesh är ett land med 127 miljoner röstberättigade, som nu får rätt att välja politiska ledare igen, efter flera år med diktatur. Roshan Rydell Kahandaliyanage har varit valobservatör och skriver i Rörelsen om sina intryck. Om hur viktigt det är att säkra upp medias roll och att civilsamhället får ta plats för att möjliggöra den typ av samtal och dialog som är självklara komponenter i en demokrati. Inte minst när nu 72 procent av världens befolkning lever under icke-demokratiska styren.
Hoten mot media och civilsamhälle är tydliga Roshan skriver: ”Bangladesh har också en lång väg kvar att vandra för att öka kvinnors politiska inflytande, skydda fria medier och garantera minoriteters rättigheter. Därtill måste det demokratiska civilsamhället stärkas och dess unika roll för en inkluderande samhällsutveckling erkännas. Auktoritära krafter i världen vet att civilsamhället måste brytas ner för att en avveckling av demokratin ska kunna genomdrivas. Enligt V-Dem är attacker mot civilsamhället den näst vanligaste taktiken som används av auktoritära styren, efter repression mot media.”
Miljontals anhängare elimineras ur valprocessen Bangladesh har naturligtvis en lång väg att gå. Men det var unga människor som 2024 banade väg för de demokratiska val som hålls 2026. Det tidigare styrande partiet var förbjudet att delta i valet. Men vägen till demokrati är komplicerad, eller som Roshan skriver: ”Demokrati är dock en process som behöver leva upp till sitt namn bortom valdagen. Den avsatte ledaren Sheikh Hasinas parti var bannlyst i vårens val, vilket fick miljontals väljare att stanna hemma. Det tidigare styret är skyldiga till flera illdåd, men det är troligtvis inte hållbart att långsiktigt alienera dess anhängare ur den politiska processen”. Det här kan naturligtvis vara svårt, särskilt för de kvinnor som fallit offer för våld och förtryck.
Hur ser rättvisan ut? Vi i Sverige är så vana vid att saker och ting är på ett visst sätt och har nog svårt att förstå hur läkandeprocessen ska gå till. Hur ska anhängarna till Sheikh Hasina involveras i det demokratiska samtalet? Kan förtryckare och de förtryckta mötas? Hur ska det gå till? Vi har ju ett facit i Sydafrika, där apartheid-systemet ersattes med något som i bästa fall kan beskrivas som demokrati. Men hur sker egentligen en läkeprocess i ett samhälle som präglats av motsättningar och orättvisor? Ska allt bara glömmas bort? Hur ser rättvisan ut?
För Tidö-gänget är demokrati inte så viktigt Roshan påpekar också i sin artikel att regeringen tvingar Palmecentret att avveckla mycket av det demokratistöd som de kunnat bidra med. Han skriver: ”Redan i sommar tvingas nu Palmecentret avsluta samarbetet med över 100 civilsamhällesorganisationer i 30 länder, där mänskliga fri- och rättigheter är under attack. Sex av dessa anses vara bland de länder i världen med sämst villkor för arbetare.” Demokratiarbete är inget som Tidö-gänget prioriterar. Tvärtom. Man har ju skurit ner bidragen till Public Service, till studieförbund och folkhögskolor. Det har skett mycket medvetet.
Vad gör en ambassadör? Den allmänna bilden är nog att en ambassadör träffar andra ambassadörer i formella och informella samtal, där middagar, mottagningar och olika event avlöser varandra i en lång rad. Ett slit att ständigt hålla i cocktail-glaset och att underhålla gäster och bekanta i en slags konstgjord och lång rad av tillställningar med artighet och vänliga fraser som viktigaste uttryck. Tillåt mig att nyansera bilden.
Ett event för kvinnliga konstnärer I Uganda, som jag och sambon besökte nyligen, har Danmark, liksom många andra länder, en ambassad och ett residens för ambassadören. Residensen används för olika event, eftersom de oftast har plats för många gäster under tillfälliga tak osv. Danmark ordnade ett kulturevent på sitt residens i början av mars som knöt an till kvinnodagen. Ett tjugotal kvinnliga, ugandiska, konstnärer ställde ut sina tavlor och konstverk och de inbjudna gästerna fick möjlighet att samtala direkt med kvinnorna.
Ers excellens Signe Winding Albjerg
Talet som hölls på vers En höjdpunkt under kvällen var när ambassadören, Signe Winding Albjerg, höll ett inspirerande tal på vers, som självklart knöt an till 8 mars och kvinnodagen. Det var så fint att jag återger talet i sin helhet här. En röst för kvinnor:
” A voice for women
Today,
as we celebrate culture,
we lift our voices high.
We honour what makes us different,
and we question what makes us sigh.
We
highlight the good,
and challenge the pain,
because culture can heal—
but it can also chain.
See,
every culture’s got stories,
some lift up us above,
and some hold us down below
from the power, the people, the love.
Too
loud,
too skinny,
too fast,
too bold—
too much to handle,
or so we’re told.
Culture
tells us we are too much,
But also that we are never
enough.
Still—
culture can be a force of good.
A pulse of possibility,
laced with the rhythm of Ubuntu,
the beat of belonging,
the drum of dignity.
Festivals bursting with colour,
traditions that hold power.
So
how do we keep tradition alive,
and still let equality thrive?
How do we preserve the roots,
but prune the weeds
that choke women’s dreams
and limit their deeds?
How do we balance preservation
with transformation?
How do we walk the line
between heritage and liberation?
We
navigate landscapes
where women’s chances are gated,
where their labour sustains
yet remains underrated.
Still—
they rise.
Because
women—
are culture bearers,
story sharers,
memory keepers.
They pass down language,
faith, and food,
songs that soothe,
art that renews.
They
carry traditions
that sometimes cage them,
customs that praise them—
then erase them.
Patriarchy
whispers:
“Stay small. Stay soft.
Your voice—better kept off.”
Through
music and tales,
gender roles are drawn:
the woman—private,
the man—strong.
She stays home,
he roams far.
He’s the leader,
she’s the star—
in the shadows.
And
so violence hides in silence,
called “private,” not pain,
as women are told to endure,
again and again.
But
today—
we break that pattern.
We say: enough!
Women can be
loud,
strong,
and tough.
We
question the rules,
we challenge the lies.
We say: let women rise!
Let men humanize.
Because
gender norms—
they trap us both.
Teach men to be stone,
teach women to cope.
But
we’re rewriting the script,
line by line,
with art,
with rhythm,
with rhyme.
Because
across the world,
from village to city,
from drumbeat to committee,
gender roles shape destinies
and hold back possibilities
We
challenge
toxic masculinity—
the silence it breeds,
the pain it hides,
the hearts it bleeds.
We
challenge the triple burden—
the woman’s back bent with the weight
of home, work, and fate.
We
challenge the idea that
men can’t cry,
that strength can’t sigh,
that tenderness is treason.
And
we applaud—
yes, we applaud
the men who rise to rewrite the story.
The male allies
who sing equality into being,
who paint justice on the walls,
who preach compassion from the pulpit,
who rap respect into rhythm.
Because
gender equality—
they say it’s 134 years away,
But we’re cutting that time short—
starting today.
One
poem,
one painting,
one heart,
one song—
changing the story,
righting the wrong.
Reimagining
a world
where it’s not us against
them,
not a zero-sum game,
but collective gain.
Where
all can rise,
regardless of gender,
identity,
or name.
This,
my friends,
is the future we are creating—
under this campaign,
under this sky,
under this shared humanity.
Working hand in hand,
for gender equality strong—
this is our culture,
our rhythm,
our song.
Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, hade ett intressant webbinarium den 26 mars som skulle handla om Ukrainas drönartillverkning. Det var självklart ett stort fokus på hur Ukraina gjort för att vara så pass snabba och framgångsrika med sin drönartillverkning, utveckling av innovationssystem, upphandling, finansiering, kvalitetssäkring, uppskalning och utbildning som de varit särskilt den senaste tiden. Jag ska strax återkomma till några viktiga komponenter som jag noterade, men först en spin-off från diskussionen som väcktes av ett företag i textilbranschen som deltog.
Är det kriget som återigen visar vägen? Är det framtidens industri vi ser ta form ur det fasansfulla krigets verklighet? Är det så här alternativet ser ut till det storskaliga, centralstyrda, vinstdrivna industrisamhälle vi vant oss vid? Är det Ukraina som visar vägen ut ur det linjära och storskaliga tänket? Är det ett krig som behövs för att få oss att förstå hur vi ska organisera tillverkning, innovation och optimering av transporter, råvaruflöden och profit? Frågorna blev hängande i luften för mig.
Två forskare inledde Men först några ord om hur Ukraina klarat att utveckla en världsledande drönartillverkning mitt under brinnande krig. Maryna Brychko, ursprungligen från Ukraina, men verksam vid Blekinge Tekniska Högskola, och Pontus Braunerhjelm från Entreprenörskapsforum inledde med en genomgång av de strukturer och arbetssätt Ukraina valt.
Lärdomar från Ukrainas innovationssystem
Decentraliserat på alla beslutsnivåer Det som skiljer Ukrainas system från många andra länders är hur man valt att decentralisera allt för att skapa korta och snabba beslutsvägar. Detta har inneburit att kunskapslooparna har kunnat vara extremt korta. Erfarenheter från krigszonen har snabbt kommit tillbaka till entreprenörer och beslutsfattare, så att verklighetens funktionalitet snabbt kommit att plockas upp i de modifieringar man gjort av systemen. Allt har också byggt på en både bred och tillräckligt avancerad utbildning av många ukrainare, så att förståelsen för både mjukvara och hårdvara har varit hög.
Storskaligheten blir akterseglad I den paneldebatt som följde nämndes hur det svenska systemet bara har en beställare, FMV, som dessutom har ett stort antal regler och bestämmelser, som gör det svårt för ett innovativt företag att lyckas i Sverige. Ett slags Moment 22 nämndes, där det i praktiken blir omöjligt för ett litet företag i Sverige att lyckas förrän man är stort, och stort kan man ju bara bli om man lyckas få en order som gör att verksamheten kan växa.
Snabbt, småskaligt och kompetensbaserat Loop-systemet, där kunskapen tas till vara direkt från verkligheten, var något som gång på gång nämndes. Och hur man sjösatt program i Ukraina med syfte att underlätta diversifiering och decentralisering, samtidigt som man möjliggjort uppskalning av framgångsrika koncept. Snabbheten och kvaliteten på det som utvecklas blir på så sätt enastående, samtidigt som det naturligtvis blir svårt att hålla fast vid enhetlighet och utbytbarhet. I frontlinjen blir det därför viktigt att snabbt kunna ta till sig ny teknik och nya sätt att arbeta. Här förstod jag att den generella utbildningsnivån i Ukraina är starkt bidragande till framgångarna. Förstår man hur saker hänger ihop blir det lättare att ta till sig instruktioner.
Om vi tänker bort kriget… Det intressanta ur hållbarhetshorisont är vilka drivkrafter som tar över när det inte längre är vinstintresset, ägandet och storskaligheten som styr. I den decentraliserade affärsmiljön är närheten till ”marknaden”, nyttjaren, avgörande, och att vara relevant med kvalitet, funktionalitet och tillförlitlighet. Om vi för ett ögonblick tänker bort kriget och tänker vad av detta har med framtidens hållbara ekonomi att göra?
Är detta framtidens industri? Det en viktig tanke att släppa ägandet och vinstjakten som det primära, utan i stället att se till helheten, nyttjandet och funktionen. Hur tar vi fram produkter som löser de uppgifter vi har att lösa? Och hur ser drivkrafterna ut när kriget upphört? Vad gör att nya produkter tas fram, skalas upp tar plats i vår vardag? På vems initiativ när det inte längre handlar om ett lands överlevnad? Är det småskaliga nätverk av sammanlänkade producenter som hjälps åt att lösa konkreta uppgifter? Och hur ska ekonomin kring produktionen se ut? Finns det vinst? Systemen för redovisning och skatt, hur ska de designas? Och hur ska överskottet i så fall fördelas eller ens beräknas när användaren är involverad i utveckling, kvalitetssäkring och dokumentation?
Mycket ställs på huvudet Modellen kullkastar mycket av det vi brukar ta för självklart, men här öppnas kanske en dörr till framtiden som vi behöver analysera noga. Jag får återkomma när jag funderat ett varv till.
Alla som följer världspolitiken kan se hur Trump håller på att spåra ur totalt. Inte nog med att han angrep Venezuela och tog Maduro till fången för att säkra oljetillgångarna, han lät sig övertalas av hökarna i Tel Aviv att starta ett krig mot Iran, ett krig som han samtidigt säger att han har vunnit, att förhandlingar pågår och att han ska intensifiera. Det är inte lätt att veta vilken sanning (lögn) som gäller i realtid, när allt hävdas samtidigt.
Tillrättalagd information En detalj som New York Times grävt fram är att Trumps val av medarbetare baserat på lojalitet hellre än kompetens också lett till att ingen korrigerar Trump och ingen säger hur det är. Han får hela tiden redigerade rapporter, läget i Iran beskrivs utifrån det som medarbetarna tror att han vill höra och han får hela tiden dagliga bilder på hur olika mål angrips, oavsett om de är relevanta för helheten eller inte. Den interna filtreringen av information blir på så sätt en underminering av beslutsförmågan. Trump tror att han vet det han behöver veta, men hans medarbetare ger honom bara det de tror att han vill veta.
Trumps medarbetare säger ingenting Ett annat exempel är att han återkommande avslöjar sin fundamentala okunnighet. Gång efter annan hävdar han t ex att han sänkt priset på något med 400, 500 eller 600 procent. Och förstår inte själv innebörden av det han säger. När något sänks 100 procent blir det ju gratis och så fort man överskrider den gränsen blir det ju säljaren som skänker pengar till köparen. Men det fattar inte Trump. Och ingen av hans lojala medarbetare tycker att de ska påpeka felaktigheter för honom. Det gäller ju att hålla honom på gott humör.
No Kings och samtidigt går ytterhögern framåt Lördagen den 28 mars ska det återigen hållas ”No Kings”-demonstrationer på 3000 platser i USA. Vi får hoppas att de gör något intryck på opinionen och får folk att förstå att de har valt en inkompetent och närmast farlig antidemokrat till president. CBS har nyligen fått en chef som valt att hålla en Trump-vänlig linje, vilket fått tittarsiffrorna att dyka. Det är lite uppmuntrande. Men i Europa växer stödet för ytterkantspartierna. Dansk Folkeparti gick framåt i det danska valet. Låt oss hoppas att Orban äntligen får stryk av ungrarna. Hans kontakter med Putin är direkt skadliga för EU och för Ukraina.
Svenska företag agerar olika En annan detalj jag sett i relation till Trump-administrationen är hur svenska företag agerar olika på kravet att skippa viktiga demokratiska värden i hur företagen presenterar sig och agerar. Ericsson har valt att stryka ord som mångfald och inkludering i sin kommunikation, och även anpassat sig till Trumps syn när det gäller genusfrågor. (Se länktips nedan). Essity å andra sidan, som ju är stora på hygienområdet, gör tvärtom. De behåller sina mål kring mångfald och jämlikhet. Det säger kanske en del om hur de olika företagen ser på sin egen marknadsposition och hur långsiktigt man tänker. Trump kommer inte sitta för evigt, tänker nog Essity. Medan telekom-branschen säkerligen är tajtare och mer kopplad till stora projekt, där enstaka beslut kan bli helt avgörande.
Maktkoncentrationen leder till korruption Det som också blivit tydligt de senaste veckorna är hur Trumps olika utspel påverkar börser och oljepriset. Det finns uppenbara risker att insiders utnyttjar sitt försprång och gör stora förtjänster på att i förväg veta vilka utspel som kommer från Trump. Det lär inte leda till något i den korrupta miljö som makten befinner sig i i USA, men ju mer ekonomisk makt som kopplas till den politiska makten desto större risk är det att korruptionen brer ut sig. och när media inte ifrågasätter blir det näst intill omöjligt att få systemet att korrigera sig självt.
Sambandet mellan olja och icke-demokrati En ganska smart analys av sambandet mellan olja och icke-demokrati finns i den Facebook-länk som jag inkluderar här.
Alexander Stubb är en intressant politisk ledare i Europa och på den internationella arenan. Han är president i Finland och i mitt tycke en av de tydligare rösterna i dagens europeiska politik. I länklistan nedan har jag samlat några av de uttalanden (filmer) som Stubb har gjort och som blir bra exempel på hur han formulerar sig för en bred publik. Att han är språkbegåvad är klart. Jag har sett klipp där han talar på franska, engelska, finska och svenska. Möjligen behärskar han fler språk, det vet jag inte.
Agenda intervjuade Stubb Som fredsvän gillar jag hans formuleringar till kärnvapen. I Agenda-intervjun häromveckan (cirka 46 minuter in i programmet) sa han två saker som jag gärna återger. Dels sa han att ”det viktigaste med kärnvapen är att de inte används” och ”ju mindre vi talar om kärnvapen desto mer säkerhet ger det oss”. I Agenda sa han också att Putin inte vinner kriget mot Ukraina, men att Putin tyvärr inte heller strävar efter fred. Sanktioner och åtgärder mot den ryska skuggflottan är åtgärder som kan hjälpa Ukraina, som dessutom också har blivit bra på att tillverka drönare. Han betonade också att alla freder alltid är smärtsamma. Finland har ju utkämpat med två krig med ryssen och tvingats ge upp stora landområden, så han och hans landsmän vet ju vad fred kan kosta.
Stubb talade till några gymnasieungdomar Ett av klippen med Stubb är från ett besök på en gymnasieskola, där han betonar för eleverna att ”du måste ha en känsla av att göra något meningsfullt”. Det är en bra vägledning i en ung människas liv.
Stubb talade till britterna på Chatham House I London finns Chatham House, en NGO som arbetar med fred, samarbete och säkerhetsfrågor. Chatham House har en regel, the Chatham House Rule som innebär att det går bra att dela den information man får under samtal, men man får inte återge vem som sa vad, eller vem som talade. Sannolikt handlar denna regel om att bygga förtroende och öppenhet. Under sitt tal på Chatham House gav Stubb britterna en hel del att tänka på. Han talade som europé och gav i all vänlighet britterna några råd. Han sa ungefär så här (kanske inte exakt översatt, men original talet finns ju nedan). ” Vi brukar hävda att ni britter är pragmatiska, så låt oss arbeta med frågorna tillsammans. Låt mig vara pragmatisk och säga att vi behöver fördjupa samarbetet inom åtminstone tre områden:
Säkerhet, inklusive informationsutbyte och försvar
Ekonomi, tullar och den interna marknaden. Släpp tanken att UK står utanför samarbetet och jobba för en flexibel lösning
Teknologi, forskning, utbildning och innovation.
UK och EU har gemensamma intressen och värderingar. Vi behöver er röst i Europa, vi saknar er, er kompetens, ert reformarbete och deltagande på marknader och i arbetet mot klimatförändringarna.”
Stubb talade på ett G-20-möte och betonade det multilaterala Stubb talade också på ett G20-möte nyligen, där han var ganska ödmjuk och stolt över att få delta. Hans budskap var tydligt. Han menade att världsordningen ändras och just står multilaterala mot de multipolära. Det multilaterala strävar efter samarbete och att upprätthålla en viss ordning och att säkra vissa institutioner (där menade han troligen FN och FN:s olika organ). Den multipolära ordningen har andra kännetecken. Med starka poler på världsarenan förstärks risken för konflikter. Vi behöver se mer multilaterala initiativ, inte minst i Ukraina, Gaza och i Sudan, menade han. Vi måste också inse att det inte går att gå tillbaka till den ordning som gällt sedan 1945.
En förmåga att formulera viktiga budskap Det är på ett sätt befriande med en politisk ledare som talar tydligt och klart om hur han ser på världen och vad som behöver göras.
Som många vet följer jag regelbundet nyhetsbrevet OmEV, som på ett initierat sätt beskriver utvecklingen på elfordonssidan, inte minst vad forskningen redovisar. Häromdagen skrev man om Afrika och elfordon. Eftersom jag nyligen kom hem från Uganda tänkte jag att det kunde vara intressant att återge vad forskningen hittat och jämföra lite med mina egna intryck.
Boda-boda i trafiken
Bensinstationer erbjuder regnskydd
Boda-boda är vanliga En av de forskningsrapporter som nämns i OmEV:s nyhetsbrev (se länktips nedan) handlar bland annat om studier av situationen i Uganda för elfordon. Rapporten slår fast att finansieringskostnaden för olika fordon är dominerande. Man skriver: ”Att låna, leasa etc. ett eldrivet fordon under dess livslängd beräknas alltså bli minst lika dyrt som själva inköpskostnaden. ” Detta kan jag bekräfta. I Uganda är det vanligaste transportmedlet en liten motorcykel, som självfallet är bensindriven. De kallas boda-boda och är det dominerande transportmedlet i Kampala. Det går minst 10 MC:s på varje bil. Och trafiken i huvudstaden Kampala är därmed något otroligt komplicerad, med tvåhjulingar som kryssar sig fram som myror mellan bilar som står i kö, länge.
Persontaxi som många använder
Det är hjälmtvång, som många efterlever
Finansiering Jag frågade en lokal ugandier hur mycket en motorcykel kostar och fick egentligen inget konkret svar, utan mer ett svar som gick ut på att de som kör som bud- och persontaxi hela tiden betalar en stor andel av sina intäkter till den som finansierat fordonet. Och de siffror som nämndes innebär att den som kör omkring med en bensin-MC betalar det dubbla priset för sitt fordon inklusive den ränta långivaren ska ha. Pengar är dyrt och jobb och försörjning är något som de flesta vill ha. (Jag såg i och för sig endast unga män som körde boda-boda, vad unga flickor gör vet jag inte). Man kan också föreställa sig att den som finansierar en boda-boda-MC även äger fordonet för att säkerställa att pengarna ska komma in. Exploateringen av arbetslösa unga män ligger nära till hands att befara.
Hjälmtvånget gäller inte passagerare…
Eldrift är ovanlig Jag såg en (1) eldriven MC under fjorton dagar. Så de finns, men är ovanliga. De laddas på bensinstationer som finns på väldigt många ställen. Under regnskurarna, som kommer ibland, passade många boda-boda-förare på att skydda sig under bensinstationernas tak.
Presidenten är över 80 år gammal Ugandas regering har planer på att starta ett eget oljeraffinaderi, fick jag höra. Regeringen är medveten om att oljeberoendet måste minska, men man förlorar idag mycket på att den egna olja man utvinner inte kan raffineras inom landet. Därför tänker man försöka starta ett eget raffinaderi, troligen också för att göra sig mindre beroende av andra länder i dessa oroliga tider. Besluten på statlig nivå måste hantera både de kortsiktiga, de långsiktiga och de strategiska perspektiven på en gång. Man har nyligen återvalt presidenten, Museveni, på ytterligare fem år. Trots att han är över 80 år gammal uppges han vara i god form och deltar aktivt i styret av landet. Som ett kuriosum kan nämnas att Museveni bodde tre år på 80-talet i Angered. Särskilt mycket av svensk demokrati, rättvisa för HBTQ-minoriteter osv har han inte tagit till sig, snarare tvärtom.
Hälften av befolkningen är under 15 år Hälften av Ugandas befolkning på drygt 50 miljoner människor är 15 år eller yngre. Det innebär att om tio år måste ytterligare kanske tio miljoner ugandier hitta ett arbete. Det kommer inte fungera är min gissning. När vuxna människor inte hittar ett sätt försörja sig kommer det leda till oroligheter och militären kommer troligen att tvingas ta kontrollen över mycket av samhället, är det jag befarar. Och eftersom det inte finns kollektivtrafik kommer det att bli ännu svårare att lösa transporter av gods och människor. Och att i detta virrvarr av drivkrafter och framtidshopp hitta lösningar för elektrifiering av transportsektorn måste nog tyvärr betecknas som svårt. Man kan hoppas att staten får in så mycket skatteintäkter att Uganda får möjlighet att bygga infrastruktur, vägar, spårvägar och sprida välfärden till en majoritet av befolkningen, så att samhället klarar de stora utmaningar de står inför. Tyvärr tror jag att den sittande presidenten prioriterar att någon av hans söner ska efterträda honom på presidentposten och att det är på det sättet han vill säkra makten. Oppositionsledaren i det senaste presidentvalet sägs ha flytt landet.
Vem har tillgång till el? Så hur ska elektrifieringen av transportsystemet gå till? Och hur stor del av elen i Uganda produceras fossilfritt? Vattenkraft finns, men det är långt ifrån hela befolkningen som har tillgång till el. För tio år sedan hade bara tio procent av landsbygdens befolkning tillgång till el. Och det är därmed sannolikt åtminstone halva befolkningen som fortfarande saknar kontinuerlig elförsörjning. I huvudstaden finns el, men där bor bara ett par miljoner av befolkningen. Och Uganda är ett av Afrikas 54 länder.
Korruptionen är ett hinder Ska världen klara elektrifiering behövs icke-korrupta ledare i de olika länderna (och att den svenska regeringen inte mutar de styrande som man gjorde i Somalia) och att länderna får hjälp att bygga ut sina elnät och sin fossilfria elproduktion. Så att förutsättningar finns för elektrifiering av transportsystemet. Det land som syns mest i Uganda är Kina, som byggt landets motorväg och som bygger andra hus, hotell och byggnader. Och Kina ställer ju inte krav på mänskliga rättigheter, så det känns säkert enkelt för de styrande att sluta avtal med Kina. USA lär inte bry sig. Och Europa har andra problem just nu. Situationen är lite dyster, kan man säga.
Jag reste bort ett par veckor och fick tid att fundera med lite perspektiv på det som sker. Vad är det som sker egentligen i det som rapporteras av medierna, men där bakomliggande faktorer inte synliggörs? Vilka långsiktiga mål har makthavare och olika intressenter? Vilka lösningar är det man siktar på? Hur hänger det dagliga beslutandet ihop med de långsiktiga strategierna? Om vi går i kompassens riktning, var hamnar vi då?
Varför talar Kristersson kärnvapen med Macron? Varför pratar Ulf Kristersson med Macron om kärnvapen? Vad är det han hoppas på? Vilka fördelar ser han i detta? Ser han Frankrike och Macron som den militärmakt som kan ena Europa när Trumps och Putins intressesfärer växer och dessa herrar i praktiken tycks vilja dela upp Europa mellan sig? Och om nu USA tänker att ett försvagat Europa gynnar dem, är det primärt för att de vill ha kontroll över tillgångar, information och konsumtionsflöden? För att tjäna pengar? Eller vad är målet?
Vad är det de rikaste och de just nu mäktiga vill? Om Steve Bannon, Peter Thiel, Russel Vought (mannen bakom Projekt 2025, som nu har ansvar för att säkerställa att alla myndigheter förverkligar Trump-administrationens nedmontering av demokratin), Stephen Miller och de övriga ärkekonservativa i Trumps administration får bestämma, hur ser då den optimala världsordningen ut? Är de nöjda med det de åstadkommit av nedskärningar av USAID, stängningen av utbildningsdepartementet och förändringen av uppdraget för ICE? Är det ett semimilitärt styre de ser framför sig, med beväpnade styrkor på gatorna och undantagslagar? Eller är det maximal ekonomisk frihet och möjlighet att roffa åt sig miljarder dollar som lockar? Vad är det för samhälle de rikaste amerikanerna (som ju till stor del stöttar Trump) och nationalisterna vill se? Att pressfrihet och mötesfrihet begränsas? Att befolkningen ska hållas så okunnig som det bara går? För att slippa motstånd och ifrågasättanden?
USA:s inflytande är stort Att USA:s utveckling spelar roll beror på hur stor del av Sveriges och Europas ekonomi som är kopplad till USA och att vi ju nu dessutom gjort oss ännu mer beroende av USA via NATO-inträdet. Det inflytande USA har på resten av den fria världen får inte underskattas. Inte minst genom att en stor del av handeln sker i US Dollar. Krackelerar det amerikanska systemet får det stora effekter på många andra länder. Är det någon som använder VISA eller Mastercard? Hur ser backup:en ut?
Vad händer när alla är nationalister? Är målet för de superrika och nationalisterna att kunna kontrollera befolkningen på ett sätt som begränsar livsvillkor och frihet på ett sätt som påminner om hur kineser lever? Ska demokrati, pressfrihet och yttrandefrihet, mänskliga rättigheter osv kastas på soptippen? Vad tycker de i så fall ska komma istället? Har de formulerat det? Vad betyder ”America first”? Är det bara att alla andra länder ska acceptera de villkor Trump sätter upp? Har de tänkt tanken vad som händer om fler länder går samma väg som USA? Om de nationalistiska strömningarna blir dominerande i fler länder kommer ju det oundvikligen leda till nya konflikter. Om många länder ”trumpifieras”, som åtminstone JD Vance hoppas, uppstår ju motsvarande rörelser överallt: Germany First, Italy First, France First, Sweden First… osv. Vilket ju inte kan leda någon annanstans än till konflikt istället för samarbete. Hur tänker sig Miller, Bannon och Thiel hantera den situationen? Att USA alltid vinner i kraft av resurser?
Konflikterna blir motiv för totalitär kontroll Blir det i själva verket konstruerade och påtvingade konflikter som kommer att utgöra fundamentet för den totalitära globala samhälle vi strävar emot? Är det konflikterna som i sin tur gör det möjligt för makteliten att kontrollera sina befolkningar? Typ Nord-Korea, som ju är krig med Syd-Korea och därför har full koll på alla sina medborgare… Och är det förvillande och motsägelsefulla budskap som ska ersätta verklig kunskap? Vill den härskande klassen ha en fördummad och okunnig befolkning? Hjälper det dem att hålla befolkningen i schack?
Total kontroll Är det en variant av Orwells 1984 vi går emot, då den fredsälskande Trump startar krig som inte går att vinna, men kriget är egentligen bara ett svepskäl för att med hänvisning till den ”sociala oro” som kommer att synas på gatorna införa undantagstillstånd och beväpnade styrkor på gatorna? Och när Elon Musk och Amazon-Bezos kontrollerar pengaflöden, information och konsumtion kommer ingen längre kunna köpa något anonymt. Allt lagras i Musks och Bezos system. Och Zuckenberg vet vilken reklam han ska skicka via Meta, för att få oss att lydigt köpa just det som eliten vill sälja. Frihet reduceras till att välja TV-kanal, med snarlika budskap. Är det dit vi är på väg?
Kommer framtiden fråga något? På ett sätt känns hela denna verklighet overklig. Hur kan vi själva välja att försätta oss i en situation där våra egna samhällen raseras på det här sättet? Varför gjorde ingen något, kommer framtiden fråga? Om det finns någon framtid som klarar av att tänka och formulera något som ”systemet” inte bestämt åt oss.
Lite mindre steg i samma riktning i Sverige Och tro inte att detta bara gäller USA. Här hemma monteras välfärden steg för steg ner av det Tidögäng som gjort det till sin uppgift att under fyra år testa hur långt SD-politiken kan drivas. Kan vi sätta 13-åringar i fängelse? Kan 18-åringar med ordnade förhållanden skickas ut ur landet? Kan vi slakta studieförbund och folkhögskolor? Kan vi kapa naturvårdens resurser? Kan vi göra SIDA till ett regeringsstyrt organ som beviljar pengar till korrupta regimer? Kan vi låta bli att höja barnbidraget? Kan vi motarbeta all klimatpolitik och låtsas att dyr framtida kärnkraft löser allt? Kan vi bluffa om det mesta och hålla folk okunniga om vad som pågår? Svaret på alla dessa frågor är: tydligen.
Att hjälpa Ukraina kan göras på olika sätt. I nyhetsflödet handlar det oftast om olika vapensystem, satellitkopplingar och militära resurser. Men det som också behöver nämnas är hur andra än toppmilitärer och regeringar agerar. Spårvagnar och sopbilar kan också göra skillnad.
Länge har det rullat spårvagnar här I Göteborg rullar spårvagnar sedan 1879. Till en början var de dragna av hästar, men 1902 kom de elektriska vagnarna i drift. Steg för steg har vagnparken och biljettsystemet moderniserats. Och nu är det dags att fasa ut de äldsta vagnarna som fortfarande är i drift. De heter M29 och byggdes mellan år 1969 och 1972 i Örnsköldsvik av Hägglunds.
Modell 29
Förr byggde man teknik för att den skulle hålla länge…. Nu har man ersatt dessa gamla trotjänare med nyare vagnar med lågt golv och mer plats så de äldsta vagnarna ska inte längre rulla på Göteborgs gator. Istället kommer 40 st av dessa fungerande spårvagnar skickas till Ukraina, där de förhoppningsvis kan göra nytta i kollektivtrafiken i staden Mykolajiv. Ukraina har ju som bekant tvingats satsa enorma resurser på vapensystem och för att kompensera för bortfallet av produktion i industrin, när personalen tagits ut i tjänstgöring i kriget. För Göteborgs Spårvägar är lösningen dessutom en vinst. Att skrota de 40 vagnarna hade blivit dyrare än att frakta dem till Ukraina. Win-win. (Länktips nedan).
Sopbilar är inte heller så dumt Och inte nog med det. Även sopbilar kan skänkas när de inte längre behövs eller kanske inte längre uppfyller strikta system-, funktions- eller säkerhetskrav i Sverige. Två sopbilar kommer i vår att skickas från Hässleholm till Ukraina. Den ena går till Rohatyn, den andra till Lviv. Men det är inte de första sopbilarna som gått från Sverige till Ukraina. Kristianstad skickade förra året en biogasdriven sopbil för att hjälpa Ukraina, staden Luzova, på ett konkret sätt. (Länktips nedan). När dessa nyheter hamnar på Facebook är naturligtvis ilskan stor bland många. ”Varför ska mina skattepengar gå till ett annat land?” och ”Snart säljs väl bilarna till ett tredje land…” och liknande. Sorgliga kommentarer och ett uttryck för den bristande solidaritet många människor tydligen känner med andra drabbade. Egoismen sitter tydligen djupt hos vissa och man förstår inte hur ömsesidig hjälp faktiskt stärker banden mellan människor. Vi hade önskat samma hjälp från andra länder om rollerna vore omvända. De kommuner som ser en möjlighet att hjälpa till gör helt rätt, tycker jag.
Olika villkor Det är svårt att tänka sig hur livet efter fyra års krig ter sig i Ukraina. Hur är det att gå i skolan? Hur är det att sova och aldrig veta om man måste skynda sig till ett skyddsrum? Hur är det att inte veta om nära och kära kommer tillbaka från fronten? Hur är det när strömmen går, vattnet tar slut eller internet fallerar hela tiden? Vad gör det med ett samhälle? Här hemma diskuteras Mello-vinnare och -förlorare som om det var en kamp på riktigt. Det är så konstigt. Humanism och anständighet är tydligen på undantag.
