Vinsten på det som aldrig hände

I dagens GP redovisas ett projekt i Kungälv, som borde få efterföljare. (Länk se nedan). Toleransprojektet, som initierades 1995 efter att John Hron mördats vid en av kommunens badplatser, har pågått i två decennier och gett tydliga och mätbara resultat. Det riktigt intressanta är att man har lyckats sätta ett belopp på vad samhället tjänat på att saker inte hänt, men som hade hänt om projektet inte arbetat förebyggande så som man gjort. Detta är sensationellt.

Icke-kostnadernas nyckel
I en kommunal driftsbudget syns många av utgifterna som kostnader, inte som investeringar. Att investera i ungdomsgårdar, speciallärare, anti-mobbningsåtgärder, hög lärartäthet syns i budgeten som en kostnad. Det finns i budgetögonblicket inget konto för långsiktiga samhällsvinster. Att en kriminell kan kosta miljontals kronor i skadegörelse, sjukskrivna våldsoffer, bortfall i skatteintäkter, ökade krav på larm och bevakning är känt. Det nya med Toleransprojektet slutsatser är att det öppnar upp för ett resonemang om hur varje investerad krona tjänas in mångdubbelt i kostnader samhället aldrig fick.

22 gånger pengarna
I fallet med Toleransprojektet hävdar rapporten att Kungälv, lågt räknat, tjänat in 22 kronor på varje investerad krona. Det behövs ingen masterexamen från Handels för att förstå att 22 gånger pengarna är en bra utdelning. Hoppet står nu till att forskningen följer upp detta och bekräftar rapportens giltighet och att modeller kan utvecklas för att i andra kommunala budgetar skapa utrymme för liknande investeringar. Utan att ha läst rapporten i sin helhet kan jag ana att en del av vinsten uppstår i en flerårscykel. Detta i sin tur kan tvinga fram flerårsbudgetar, där varje kommunal budget blir mer än en redovisning av det förväntade ettåriga kassaflödet.

Investera i de unga genom skolan
Genom att investera i högre lärartäthet skulle vi få en bättre generell utbildningsnivå och högre anställningsbarhet på de elever som lämnar utbildningssystemet. Vi skulle öka möjligheten för svenska företag och svensk industri att hävda sig internationellt. Vi skulle få en lägre arbetslöshet och framför allt skulle vi få ett mindre utanförskap på individnivå, där unga idag riskerar dras in i allt från passivitet och drogberoende till gängkulturer och kriminalitet.

Samhällsekonomiskt lönsamt
Genom att investera i mjuk infrastruktur, social utveckling och gränsöverskridande projekt skulle vi kunna lägga grunden till ett mer sammanhållet samhälle, där inte bara en majoritet känner sig delaktiga utan alla. Nu finns en utgångspunkt för att utveckla synen på samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Vem tar bollen?

Länk till GP-artikel:
https://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1522246-arbete-for-okad-tolerans-ar-extremt-lonsamt

Om kunskap, värde och pris

I vår tid är det linjär utveckling som gäller. Input > output. Aktiekurser då, aktiekurser nu. Vinst. BNP. Skattesatser. Statistik. Antal tittare per program. Antal sålda ex. Tillväxt. Opinionsundersökningar med absoluta och procentuella förändringar, helst statistiskt säkerställda. Mest inkomstbringande betalstationen. Högst lön i näringslivet. Vi jämför och blir jämförda. Vilket pris vill vi betala? Vad är det värt?

Skapandet är nödvändigt
Lärandet uppstår i skärningspunkten mellan det kreativa skapandet och den bekräftade upplevelsen. Lärandet uppstår när vi gör något eget av vad vi uppfattat i vår omvärld. När vi fullföljer talserien 1, 2, 3, 5, 8, 13 …. och fyller ett tomrum med vår egen insikt blir den en användbar kunskap. Ett samspel sker mellan en begriplig upplevelse och det egna skapandet. Vi tillför ett värde till oss själva, som vi också kan dela med oss av. 21, 34, 55, 89 ….

Olika sätt att använda kunskap
Nästa steg är att göra kunskapen till en del av en användbar värdegrund. Kan vår kunskap relatera på en värdeskala till annat vi vet? Förankring i det personliga skulle man kunna kalla det. Naturlig, viktig, kunskap som vi kan plocka fram för att illustrera något vi anser. ”Den matematiska talserien ovan är oändlig. Oändligheten är svår att begripa. Därför är matematik obegriplig”. Skulle någon kunna hävda. Medan någon annan ser skönheten i matematik och geometri och kopplingen till naturens flöden. Så olika kan vi plocka upp kunskap.

Kunskapskopplingar
Vi måste anstränga oss att hjälpa varje elev i skolan att skaffa sig kunskap. För att ge var och en verktyg att utveckla sitt omdöme och hitta sin väg i livet. Det är ett enormt slöseri när våra barn inte ges förutsättningar att utvecklas och finna en utvecklingsväg som person, och i ett yrkesliv. Varje kunskapsfragment är som tentakel in i framtiden, där nya kopplingar kan ske. Det intressanta är också att det kan finna flera sanningar.

Konsumenten får inte tänka
Det är genom att upptäcka och uppleva kvalitetsaspekter som flera sanningar kan stå bredvid varandra. Marknadsmekanismerna, ivrigt påhejade av det offentliga systemets upphandlingskriterier hävdar att allt är lika. Man vill reducera konsumtionen till en fråga om pris och volym. Hur många spårvagnar vill du ha? Vad vill du betala? Vad ska en skjorta sydd i Bangladesh kosta? Skjortan? Nähä. Kvalitetsfrågorna trycks undan mer och mer och vi konsumenter förväntas enbart kunna välja styckepris, antal och möjligen leveranstid. Lösningen ligger i att i utbildningen starkt betona kvalitet, sinnesintryck och ett övande av vår förmåga att värdesätta och bedöma, gärna konstnärligt.

Värdet
Det är antagligen ett uttryck för vår längtan bort från prisfixeringen som gör TV-program som Antikrundan så populära. Vad är värdet? Vad kan den här vara värd? Värde är något annat än pris. Värdet är personligt och varierar. Tavlan på väggen hänger där hemma för att den har ett värde. Inte för att den har ett pris. Varje människa har ett värde. Det är lätt att glömma bort i vinstmaximeringens karusell.

Klarar vi pensionerna?

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

Inte billigast till varje pris!

Så kom Anders Wijkmans utredning om offentlig upphandling. Utredningen i sin helhet har jag inte haft möjlighet att läsa ännu, men i SvD skriver Anders Wijkman själv om huvuddragen och i GP lyfter man på ledarplats några av slutsatserna. Ur hållbarhetssynpunkt är det viktigt att den offentliga upphandlingen fungerar på bästa sätt. Inte minst för att ta täten i omställningsprocesserna och för att möjliggöra ny teknik.

”Ge oss duktiga beställare!”
För ett par år sedan hörde jag i Almedalen byggföretaget Skanskas VD vädja och säga ungefär: ”Ge oss duktiga beställare! Så levererar vi mer än gärna hus med bästa prestanda. Vi kan leverera klimatsmarta, miljövänliga hus, men det är omöjligt om ingen efterfrågar dem. Vi kan inte ensidigt bygga något annat än vad beställaren begär.” Sedan dess har frågan förföljt mig. Hur ska vi säkerställa att våra investeringar i hus, vägar, städer, järnvägar, infrastruktur etc optimeras ur ett hållbarhetsperspektiv?

Strategisk funktion eller service?
Anders Wijkman pekar på ett par viktiga parametrar som kan ha betydelse. För det första strukturellt, hur näringslivet till skillnad från det offentliga involverar ansvariga för inköp i de ledningsgrupper som hanterar strategiska frågor eftersom man ser dessa kostnader som avgörande för företagens villkor. Och att kommuner och landsting har mycket att lära av den synen. Idag tenderar offentliga inköp bli en servicefunktion istället för en central och avgörande fråga. Man skulle kunna lägga till att ansvarsfördelningen mellan tjänstemän och politiker också spelar in – med den göteborgska spårvagnsupphandlingen som aktuell illustration.

Utbildning och arbetsmarknad för kompetent personal
För det andra efterlyser Anders Wijkman utbildning på högskolenivå där ekonomi, juridik, teknik, miljö och socialt ansvarstagande finns med i kurserna. Det är säkert viktigt. Och därmed även att kravprofilen på de personer som ska ansvara för upphandling/inköp vässas så att det uppstår en arbetsmarknad för duktiga personer med bred och djup kompetens. Lite grand får man känslan att attityden ”handla upp lite produkter är väl inte så komplicerat – det kan väl vem som helst” råder. Som vanligt, är min gissning, räcker det inte med instrumentella åtgärder – det handlar lika mycket om värderingar och respekt för yrkeskunnande.

Inte billigast till varje pris!
För det tredje tror Wijkman dessutom att en bättre upphandling leder till kostnadsbesparingar i storleksordningen tiotals miljarder kronor per år. Jag tror det vore olyckligt om upphandlingen ännu mer skulle fokusera på ”billiga inköp”. Det viktiga vore i stället att göra rejäla LCC- och systemanalyser och att på allvar väga in störningar på ekosystemet, på klimatet, på energibehov, råvarutillgång, second-hand-marknad och kretsloppssamhälle osv än att till varje pris köpa det i stunden ”billigaste”. Det är prisfokus som bl.a. lett oss fel när det gäller de stora bekymmer vi nu har att hantera i form av spridning av material och ämnen, återigen hotade havsörnar i Östersjön, utfiskning, rovdrift, bärplockarskandaler i Norrland m.m.

Hinder eller möjlighet?
Det ska bli intressant att se vilket avtryck Wijkmans utredning gör framledes. Kommer hans förslag om en höjning av den nedre gränsen för tillämpning av regelverket genomföras? Eller kommer LOU även fortsättningsvis att vara ett hinder för småföretagare som vill kunna leverera till ”sin” kommun? Och kommer det att bli enklare att kräva ekologisk mat till bamba? *)

Att det får bli ett slut på kortsiktiga ”vinster” är i alla fall klart.

*)   = skolbespisningen för er från icke-Göteborg.

Länktips SvD: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/miljarder-att-tjana-pa-battre-upphandlingar_7966030.svd .

Och GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.1361807-goda-affarer-at-medborgarna .

Pantade: direktörer och burkar

Välfärden fördelas mer och mer olika. Klyftorna ökar, globalt och i Sverige. Statistiken ger vägledning: genomsnittlig inkomst, andelen familjer och barn som anses leva i relativ fattigdom, arbetslöshetstal, utbildningsnivå. Bakom varje statistisk tabell finns människorna, de som faktiskt har att hantera vardagen. Vi måste skapa ett sammanhållet, välmående, jämlikt, rättvist samhälle. Avarterna måste bort.

Banklandet nummer ett går före
I Schweiz har en folkomröstning genomförts. 68 % av de röstande vill införa bonustak för bank-VD:ar och låta bolagsstämmor avgöra storleken på bonusar. Den som inte följer detta lagförslag kommer att riskera fängelse. Det schweiziska parlamentet ska nu ta fram ett konkret lagförslag som troligen kommer att modifieras något. Men folkomröstningar i Schweiz är bindande och det är svårt för regeringen att kringgå folkviljan, när 2/3-delar ställt sig bakom skärpta regler. Reglerna blir de vassaste i Europa när de införs.

Sverige – aktieutdelningar
I Sverige har vi förutom en bankbonusdebatt även haft en debatt kring aktieutdelningar i relation till att vinsterna stannar i verksamheten. H&M-ägaren Persson har fått framstå som ett tydligt exempel, särskilt som textilarbetare i tredje världen har extremt låga löner. Häromdagen lyftes även en privat friskoleägare fram i media. Han tog först ut miljonbelopp i aktieutdelning och lät därefter en av sina gymnasieskolor gå i konkurs. Den som gräver efter fler exempel lär inte ha svårt att finna dem.

Lagom-traditionen
Vad är det vi upprörs över? Att folk tjänar pengar? Att folk tjänar ohemult mycket pengar? Eller är det för att omåttlig girighet faktiskt är en dödssynd? Att vi unnar våra företagare och VD:ar höga löner, men inte orimligt höga? Är det den svenska lagom-traditionen som gör sig synlig? Lagom mycket vinst, lagom mycket ojämlikhet, lagom mycket skattefusk? Kan vi lagstifta om en lagom-portalparagraf?

Finanskrisen spelar in
Upprördheten i Schweiz och i Sverige över orimliga löner, bonusar och aktieutdelningar är ett sundhetstecken. Någonstans går gränsen för vad sammanhållningen tål. Den gränsen tycks vara överskriden på flera håll. Förmodligen spelar även finanskrisen in, Lehman Brothers, hur de rika alltid skor sig på de fattigas bekostnad, hur skuldsättningen bara ökar samtidigt som de rikaste tjänar ännu mer på flertalets skulder.

Hjärtat finns med
I det symboliska och det lilla finns kanske ändå hoppet. De blivande affärsmännen som just nu utbildas på Handels i Göteborg visar i alla fall i handling att man tänker längre än till den egna plånboken. Studenter på Handels har ordnat så att slängda pantflaskor och överbliven, god, mat kommer Räddningsmissionen till godo.

Gott så.

Länktips: http://www.svd.se/naringsliv/schweiz-stoppa-direktorernas-bonusar_7963660.svd.

http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext//ny-anvandning-for-returburkar-och-overbliven-mat.cid1157288.

Lösningen är på nästa nivå

Kriserna vi står inför hänger ihop. Ett överutnyttjande av resurser (mänskliga och naturens), en snabb exploatering av högvärdig fossil energi, ett hänsynslöst utnyttjande av ekosystemtjänsterna, kortsiktiga vinstintressen på en frisläppt finansmarknad, klimatkonsekvenser av vår oreflekterade förbränning, okontrollerad skövling av skogar, okontrollerat överfiske av havens resurser, oreglerat kretsloppstänkande med förödande resultat för fiskar och fåglar, ett jordbruk med övertro på handelsgödsel och skadebekämpande onaturliga ämnen, ett köp-och-släng-samhälle utan dess like och en samhällsekonomi som förutsätter ökade ansträngningar i samma stil … visst har vi ett antal kriser att hantera. Och fler ändå…

Sträva efter att lösa problemen synkront
Men så länge vi tror att vi kan vända utvecklingen, så länge lösningarna finns eller skymtar runt hörnet så länge måste vi sträva efter att rida utvecklingen rätt. Samtidigt.

Det finns alltid en högre nivå
Ett sätt att förhålla sig är att i samband med identifikation av ett delproblem på vardagsnivå och i samband med att vi på bästa sätt försöker åtgärda problemet samtidigt lyfter blicken en eller två nivåer. Varje problem och lösning hänger ju ihop med verkligheten på minst ett sätt. För att säkerställa att vi inte missar något blir det viktigt att se sammanhanget, helheten. Systemnivåerna över problemnivån blir de nivåer vi måste behärska för att säkra att dellösningen inte orsakar nya problem eller förvärrar något annat.

Begränsningar: tid, kunskap, ansvar, ekonomi
Det är inget nytt. Einstein sa något åt det hållet, att det inte går att lösa ett problem på samma nivå som det uppstått. Ganska logiskt. Samtidigt har vi svårt att åstadkomma detta. Ibland för att ansvarsområden och befogenheter är beskurna. Ibland för att kunskaper saknas. Ibland för att det är bråttom eller för att det kostar för mycket.

Den egna begränsningen
När det ropas på ”modiga beslutsfattare” är det nog väldigt ofta just detta som saknas. Modet att inse att den egna kompetensnivån inte räcker till. Att någon annan behöver säkerställa att dellösningen passar in i helheten.

Motsättningar
Riktigt komplicerat blir det när två enskilt positiva lösningar ställs mot varandra. Genomförs den ena sker det med automatik på bekostnad av den andra. Den ständigt återkommande vargdebatten kan illustrera ett dilemma åt detta håll. Vi vill skydda vargen samtidigt som djurägare och renskötare lider svår skada av vargens härjningar. (Och just till detta dilemma finns naturligtvis tänkbara lösningar som att staten (vi alla) går in och ersätter djurägare och samebyar för dödade djur). Ett annat infekterat beslutsområde är vindkraftsetablering kontra naturupplevelse eller störningsfri boendemiljö. Just i sådana fall är det de överordnade perspektiven som kan vara vägledande. Inte lätt, men nödvändigt.

De tvådimensionella myrornas paradox
Ibland tänker jag på oss människor som tvådimensionella myror som kryper omkring på ett tredimensionellt klot. Vi går bevisligen åt olika håll, men kommer ändå tillbaka till där vi var. Och vi förstår inte hur det kan gå till. De tvådimensionella myrorna ser inte den tredje dimensionen. Vi måste förstå att lösningen ligger på nästa nivå.

Köpcentra, e-handel och samhällsutveckling

Hur kommer affärer, butiker och köpcentra att utvecklas de närmaste åren? Kommer butiker att öka eller minska, kommer vi få se fler eller färre externa köpcentra? Hur kommer konsumenterna att vilja köpa sina varor? Blir e-handeln dominerande? Det här är viktiga frågor inte minst för dem som investerar i fastigheter och deras långivare. Men det är också avgörande för i vilken riktning samhället utvecklas.

E-handelns fördelar
Alla som bryr sig om transporternas miljöpåverkan inser att vi behöver minska det individuella resandet med egen bil till och från butiker. Energi- och klimatmässigt är det osmart att distribuera produkter på det sätt vi vant oss vid alltsedan privatbilen blev förstahandsvalet för våra inköpsresor. När Internet och e-handel nu blivit allt vanligare kan en del av inköpsresorna elimineras. Konsumenten kan beställa när hen vill och ofta finns ett utlämningsställe på gångavstånd.

Mat, böcker, teknik och biljetter
Viss e-handel innebär dessutom hemleverans vid dörren. De alltmer populära matkassarna är det kanske tydligaste exemplet på detta. I fallet med matkassarna finns fler mervärden för konsumenten: någon har tänkt ut rätt mängd varor, tänkt ut recept och variation. I bästa fall är dessutom varorna av god kvalitet, kanske ekologiska och utvalda enligt säsongens utbudsvariationer. Böcker och enklare teknikprodukter är två andra kategorier som köps mer och mer på nätet. Evenemangsbiljetter, resebiljetter etc kräver heller inte att konsumenten tar sig till en biljettkassa, vilket sparar resande och tid. Vi är nog bara i början av e-handelns utveckling.

Två faktorer som försvårar för butiker
Det finns gamla citymiljöer och affärsstråk som tappar i attraktionskraft. Först slås de ut av de externa köpcentra som ytligt sett förenklar för konsumenten att kombinera flera inköp på en gång, ofta i gallerior eller inomhuscentra, där bekvämligheten är hög och närheten till andra funktioner ökar attraktionskraften: kaféer, restauranger, biografer, lekytor osv. Därefter slås de gamla cityområdena ut pga att köpstarka barnfamiljer primärt väljer bort att bosätta sig i centrala lägen. Kvar i centrum blir fåpersonshushåll, äldre och i vissa fall studenter som hittar billiga boenden i lägenheter som ännu inte renoverats eller blivit bostadsrätter. Färre och ekonomiskt svagare personer bor kvar på gångavstånd till city och de gamla butikerna. Citybutikernas kundunderlag minskar.

Landskronaexemplet
Jag har haft anledning att besöka Landskrona, en stad mellan Helsingborg och Malmö. Och där sett hur de centrala delarna förlorat attraktionskraft. Fastighetsägarna får svårt att renovera sina hus när bottenvåningens butiker slår igen. Detta leder till att hela fastigheten tappar i attraktionskraft på bostadsmarknaden. De som har valmöjlighet väljer att bo någon annanstans. Kvar blir de personer som saknar möjlighet att välja bostad. Boende och butiksföretag väljer bort de centrala lägena. En sådan utveckling kan gå väldigt långt.

Helhetsansvaret
Detroit i USA har drabbats av att hela kvarter och stadsdelar helt enkelt blivit övergivna. Ingen vill bo i förfallna hus, vilket gör att husen förfaller och områden förslummas. Så långt har det inte gått i Landskrona, men det är många faktorer som samverkar när ett samhälle hamnar på skuggsidan. Det är också oklart var ansvaret för detta finns. Kan man anse att en kommun har ansvaret för privata fastighetsägares investeringsbeslut? Knappast. Så hur fångar vi på ett bra sätt upp nedbrytningstendenserna i lokalsamhället?

Privatpersoners optimering – företagens konkurrenskraft
Några av drivkrafterna bakom samhällets utveckling är individuella val, där människor väljer att optimera sin livssituation utifrån ett antal parametrar. En annan drivkraft handlar om näringslivets konkurrenskraft. Var finns kunderna? Var finns ekonomin? Hur kan företaget bygga sina varuflöden så optimalt som möjligt? Var finns sammanhanget, klustren av butiker och andra företag? Hur blir företaget en attraktiv arbetsplats för jobbsökande?

Hur tänkte man?
Ingen vill ha ett uppifrån detaljplanerat samhälle där boendet och företagsetableringarna detaljstyrs av någon myndighet. Få vill heller ha ett helt fritt system, där ingen hänsyn tas till helheten och de långsiktiga konsekvenserna. Vi måste planera samhället. Hur individens fria val och företagens konkurrensförmåga ska möta behovet av helhetsstyrning är en intrikat fråga. Att det är svårt visar exemplet med köpcentret Emporia i Malmö. Malmö Stad har länge och framgångsrikt planerat stadsdelar och stadens utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Men hur tänkte man när man byggde Emporia?

Lär av öarna
En möjlighet är att studera transporter, logistik, boende och varuflöden så som allt detta sköts på öarna. Det isolerade samhället måste lösa sin logistik på ett klokt sätt, även ur ett kretsloppstänkande. Man använder skrindor och kärror för lokala transporter. Man har naturliga omlastningsställen (oftast i hamnen) och man inser att allt som landas på ön på något sätt måste tas om hand. Öarna borde vara självklara studieobjekt för att se hur vi kan organisera samhällen på ett resursklokt och mänskligt sätt.

Länktips:
www.fastighetssverige.se/artikel/axa-e-handeln-har-underskattats-11289/.

Bortom tillväxten

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/
.