Tag Archives: Trump

Tänk om Trump återkommer

Posted on by
Reply

Häromdagen utsattes Donald Trump för ett attentat i direktsändning från ett kampanjtal han höll inför publik. Den tidigare talmannen i representanthuset, Newt Gingrich, kommenterade så här i en Fox News-intervju:
” Demokraterna har smutskastat Trump mer än någon annan någonsin. De försöker sätta honom i fängelse. Nu när de inser att han kommer att vinna försöker de ta livet av honom.” Gingrich lämnade representanthuset för 25 år sedan, men har fortfarande ett visst inflytande i partiet och på opinionen. Uttalandet illustrerar hur lätt det har blivit att formulera osanna politiska budskap och hur tydligt det har blivit att motståndare gradvis blir fiender i ett starkt polariserat USA.

Motståndare blir fiender, rättvisan blir svårare att uppnå
USA-forskaren Oscar Winberg formulerar sig tydligt i en intervju (länk nedan) där han menar att det finns en stor risk att situationen eskalerar. Han menar också att risken för hämndaktioner ökar och när politiker som Gingrich spär på ryktena om vad motståndarna är ansvariga för blir situationen ännu mer polariserad. Det tycks på något sätt som att USA bär på sin egen undergång som demokrati. Dels detta att tävlande i det politiska racet mer och mer beskriver varandra som ideologiska och verkliga fiender, men också den olyckliga sammanblandningen av politisk makt och rättsskipningen. Rättvisan har på så sätt allt svårare att uppfattas som just rättvis, utan färgas starkt av politiska värderingar. Abortfrågan, synen på dödsstraff och liknande illustrerar detta.

Möjliggjorde Biden attentatet?
Sympatierna för Trump lär ju öka nu när han utsatts för ett attentat. Det kommer sannolikt också spekulationer i att Biden-administrationen i någon form möjliggjorde attentatet, på ett liknande sätt som Trump-administrationen såg till att vakthållningen och polisen vid stormningen av Kapitoleum höll sig avvaktande när Trumps anhängare stormade byggnaden. På sig själv känner man ju andra.

Momentum för en antidemokratisk utveckling
Svårigheten för Biden är ju nu att kampanja på ett korrekt sätt (om han trots allt kvarstår som demokraternas kandidat, vilket ju är osäkert). Det är en svår balansgång att respektera sin motståndare, samtidigt som denne motståndare på alla tänkbara sätt visar sitt förakt för sin opponent och för hela systemet. En tänkbar utveckling är att attentatet ger Trump ett extra momentum, där fler vill stödja honom och han känner ett stöd för att på allvar kringgå flera av de hörnstenar som brukar känneteckna en demokrati. Opinionen kommer att tolerera mer av totalitära åtgärder än om attentatet inte hade ägt rum. Bäva månde omvärlden.

Ukraina och Ryssland med Turkiet som en dark horse
Ukraina har all anledning att vara oroliga om Trump skulle vinna. Samtidigt påverkar en Putin-vänlig Trump maktbalansen i hela Europa och det ställs på sin spets vad egentligen NATO har för uppgift om den inte handlar om att hålla den ryska aggressionen stången. Varken Macron, som ju bara med stor ansträngning klarade ett anständigt valresultat, eller Starmer, som kunde flytta in på 10 Downing Streeet enbart för att högern och ytterhögern splittrade väljarna i Storbritannien, kommer att kliva fram som en tydlig europeisk ledare inom NATO. Tvärtom, lär Erdogan ta mer plats och skapa en ny (o)balans i Europa, där Turkiet spelar både med och mot Putin, kanske påhejad av Orban och diverse nationalister i EU. Och i Sverige lär Åkesson inte få en enda fråga från media om hur han ser på utvecklingen och på att Ryssland och Putin sannolikt går segrande ur striden om Ukraina.

Mellanöstern och FN
En Trump-vinst i november bäddar tyvärr också för fortsatt konflikt mellan Israel och dess grannar, vilket i sin tur sannolikt ger Iran motiv till att ingripa på ett tydligare sätt. Världen går mot mer konflikter, mer krig och fler förlorade människoliv. Och istället för att hantera de globala frågorna på ett gemensamt och långsiktigt hållbart sätt, kommer världens länder att blockera varandra i FN och värsta fall bidra till att FN egentligen inte kan fungera.

Varning för J D Vance
Det finns ett antal frågetecken kring utvecklingen om Trump återkommer som president. Den vicepresident han utsett, J D Vance, tycks ju också vara en person med trumpliknande värderingar och kan ju mycket väl komma till makten de kommande åren. Vad som händer då är ju också mycket osäkert.

Pengarna, militären och vad händer om Trump förlorar?
Hur reagerar de starka finansiella aktörerna om USA glider in i ett politiskt mörker? Och hur reagerar militären? USA:s president är förvisso högste befälhavare enligt konstitutionen, men kommer verkligen USA:s militärer att acceptera vad som helst? Och sist men inte minst, vad händer om Trump trots allt förlorar i november? Blir det då ett väpnat uppror från hans anhängares sida? Splittras landet i blåa och röda delstater? Ingen vet, men farligt är det.

Länktips: Intervju med USA-forskaren Oscar Winberg: https://svenska.yle.fi/a/7-10060582

Nu kan Trump göra lite som han vill efter valet

Posted on by
Reply

Högsta domstolen i USA fick en konservativ majoritet under Trumps presidentperiod. Vad det innebar för aborträtten i USA blev tydligt när Högsta domstolen tog ställning och för två år sedan upphävde den lag som gällt sedan 1973 och garanterat kvinnor aborträtt. Nu har flera delstater i USA vridit tillbaka klockan och i varierande grad ställt sig på abortmotståndarnas sida. Men det besked som kom häromdagen från ”The Supreme Court” var nog egentligen ännu mycket värre, även om det ännu inte har kommenterats särskilt mycket i vårt land.

Har presidenten immunitet?
Det Högsta Domstolen bland annat slagit fast är att presidenten till stor del har immunitet och att det åligger lägre instanser att slå fast om en president agerat som privatperson eller som president. Bakgrunden är naturligtvis Trumps pådrivande roll i samband med attacken på Kapitoleum, där kongressens elektorer hade samlats den 6 januari 2021 för att fastslå att Joe Biden just hade valts till president. En mobb invaderade Kapitoleum och det var mer en tillfällighet att bara fem personer avled till följd av attacken och att ingen av dem var politiker.

Flera hundra av de som deltog har erkänt sin delaktighet
Trump uppmuntrade sina anhängare i sitt försök till statskupp. Han hade också sett till att kongressbyggnaden hade minimalt med polis till försvar på plats. Inget nationalgarde hade informerats om vad som var på gång, eller alternativt fått order om att avvakta. Det rättsliga spelet efter 6 januari har lett till hundratals fällande domar mot personer som deltog, men huvudpersonen själv, Trump, har ännu inte ställts inför rätta för sin roll.

Domstolen vill se en modig president som gör det han lovat
Nu kommer Högsta Domstolen med ett besked, som i sin olika formuleringar ger Trump ett villkorat stöd. Domstolen säger uttryckligen att man vill se ”boldness” och handlingskraft, dvs en president som tar större plats än sedvanligt, som visar ”mod” och gör det som de konservativa anser rätt. I praktiken ger Högsta Domstolen presidenten, och det är Trump man ser framför sig som nästa president, ett carte blanche och säger åt honom att göra det som är nödvändigt och domstolen kommer att se positivt på det som Trump åstadkommer.

En ny maktbalans
Högsta domstolens besked förflyttar maktbalansen på ett påtagligt sätt och ger presidenten mer exekutiv makt och indikerar att domstolen kommer att bekräfta riktigheten i det presidenten, Trump, genomför. Självklart är allt inlindat i juridiska termer, så att det enbart är väl pålästa jurister och motsvarande som förstår vad domstolens besked egentligen kan leda till. Men det finns uttolkare som förstår texten och förstår hotet som en återkomst för Trump innebär. Trump skulle få näst intill fria händer att använda det juridiska systemet mot sina motståndare, troligen inklusive media. USA skulle snabbt närma sig det vi sett i andra länder i form av begränsningar av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Det är många som kommer att påverkas
En detalj som framgår av den youtube-film jag kollat (se länk nedan, och tack Lasse för tipset!) är att istället för en rättegång skulle domaren som har hand om 6-januari-åtalet kunna genomföra en hearing, där vittnen tvingas att under ed klargöra vad som egentligen hände och vilken roll Trump hade för detta. Oavsett hur det går är beskedet från Högsta domstolen synnerligen oroande. Med en revanschsugen Trump tillbaka i Vita Huset, vilket är fullt tänkbart efter valet i november står världen inför en helt ny situation. Inte enbart Ukraina, NATO och det usla svenska DCA-avtalet kommer att påverkas.

Oroande, minst sagt
En återkomst för Trump kan i värsta fall få långtgående konsekvenser för hur länder kommer att samverka, och inte. Det vi vant oss vid att kunna dra nytta av i form av tillgänglig och sann information kommer att kunna strypas på olika sätt. Delar av mediavärlden strävar efter större marknadsandelar och i slutänden monopol och vill inte se värdet av olika nyhetskanaler. Det paradoxala kan inträffa att de bolag som säger sig arbeta för ”frihet” till slut står på samma sida av historien som de regimer som utövar stark kontroll över nyhetsflöden och fakta. Monopolmedia och statligt kontrollerade medier i icke-demokratier motverkar båda en sund samhällsutveckling. Och i skuggan av detta mediala skymningsland kan despoter som Trump göra lite som han vill.

Länktips: Youtube-film med analys av vad Högsta domstolen i USA egentligen gett besked om: https://www.youtube.com/watch?v=_m_Rkop0noc

Ser USA ut som det gör trots eller tack vare inbördeskriget?

Posted on by
Reply

Thomas Sörensen har skrivit en bok om det amerikanska inbördeskriget. Han har militärhistoria som specialområde och är verksam vid högskolan i Kristianstad. TV-serien ”Manhunt” om jakten på president Lincolns mördare, John Booth, väckte nyfikenhet hos mig. Jag ville veta lite mer om det amerikanska inbördeskriget, också för försöka förstå vad det är som påverkar dagens händelseutveckling i USA. Dessutom skulle jag få lite tid för läsning i samband med en utlandsresa.

En fullmatad beskrivning av slag och viktiga personer
Boken är en intressant läsning för att förstå bakgrunden till kriget och hur kriget förlöpte på en mycket detaljerad nivå. Ett omfattande persongalleri passerar revy med både kända och mer okända namn. Hundratusentals män fick sätta livet till och kriget ledde självklart till förluster även på andra sätt.

Vilket avtryck gjorde kriget i USA?
Ett motiv för mig att läsa boken var att försöka förstå hur det amerikanska samhället kan ha hamnat där det är, med sin för oss främmande religiositet och sitt överdrivna fokus på materiell konsumtion. Det som också är slående är hur stark känslomässig koppling många amerikaner tycks ha till sin flagga, till att vara patrioter och att åtmistone i ord försvara konstitutionen. Varför ser det ut som det gör? Och hur kommer det sig att Lincolns parti, republikanerna, viker ner sig för en sådan som Trump? Det var ju ändå Abraham Lincoln som i praktiken såg till att slaveriet avskaffades. Var tappade amerikanerna bort sig själva i historiens förlopp? Vilken roll spelade inbördeskriget för den fortsatta utvecklingen? Ser det ut som det gör tack vare eller trots kriget?

Två mobila Borås under fyra år…
Det slående med Sörensens bok, förutom att den är så rik på detaljer på alla nivåer är hur tydligt det framstår hur svårt det måste ha varit att bedriva ett krig på den tiden så länge med så stora arméer. Jag tänker på alla transporter, alla hästar, allt foder, all mat och ammunition, allt krut och sprängmedel och olika förnödenheter som hela tiden måste fyllas på och transporteras fram till en rörlig front. Och dessutom alla skadade soldater som skulle tas om hand, liksom de som tillfångatogs från motståndarsidan.

Vilka alternativ hade man på slagfältet och i planeringen?
Boken fokuserar till stor del på alla de slag som ägde rum, hur befälhavare på ömse sidor gjorde rätt eller fel i skilda situationer, med många livsöden och personporträtt invävda i berättelsen. Det är en detaljerad och faktacentrerad berättelse. Bara glimtvis skymtar något fram som illustrerar hur svåra avvägningar befälhavarna kan ha ställts inför. Och då oftast ur ett backspegels-perspektiv, med facit i hand. Sällan lotsas vi in i det kartrum där kloka huvuden slogs ihop för att, ofta under tidspress och med bristfällig information, på ett rimligt sätt lösa en taktisk uppgift. Som läsare blir vi i praktiken aldrig inbjudna att del av hur alternativen såg ut. Det hade varit ett sätt att komma historien närmare, men det kanske vore för spekulativt för författaren. En militärhistoriker vill troligen inte spekulera eller basera sin beskrivning på antaganden. Men som stilistiskt grepp hade det varit intressant att följa med in i stabstälten. Och hade några kapitel skrivits i jagform hade berättelsen blivit ännu mer fängslande.

Hästar, och varför nämns inte John Eriksson?
Jag saknar ett särskilt kapitel om hästarna. Hur många gick det åt? Hur sköttes de och av hur många personer? Var det olika hästar för kavalleri och för vagntransporter? Tog man hand om skadade hästar eller lät man dem ligga där de föll? Hade nord- eller sydsidan flest hästar att tillgå? Och så järnvägen, som nämns, men inte så tydligt. Hur viktig blev järnvägen för endera sidan? Eller John Eriksson, vår svenske uppfinnare som ju här hemma har uppmärksammats för sin delaktighet i konstruktionen av krigsfartyget USS Monitor. John Eriksson nämns faktiskt inte alls i boken.

Hur togs besluten?
I TV-serien Manhunt är krigsminister Edvard Stanton en huvudperson. I boken får Stanton bara ett kort omnämnande, vilket är lite oklart eftersom han rimligen bör ha varit involverad i varje större strategiskt beslut som nordsidan och Lincoln behövde ta under hela kriget. Möjligen har TV-seriens skapare tagit sig konstnärliga friheter som en militärforskare inte känner sig bekväm med. Men Stanton måste ju rimligen haft ett stort inflytande på de flesta av nordsidans beslut.

Lättläst, men det saknas en del kringfakta
Det som är tilltalande med Sörnesens bok är att den är lättläst och att den inte förutsätter stora förkunskaper. Möjligen hade det varit bra med en förklaring av amerikanska militära rang, vad som menas med kompani, brigad, regemente, samt hur olika vapenslag gjorde för att samverka, hur man höll kontakt, hur signalgivning gick till osv. Hade nord- och sydsidan olika trumpetfanfarer för sina trupper? Hela kommunikationsapparaten hade varit intressant att få veta mer om: ryttare, telegrafi, kurirer m.m. för att ännu bättre förstå hur svårt det måste ha varit att ta rätt beslut i rätt tid.

Hur sov man? Luktade det hästskit?
Ett par gånger nämns att trupperna fastnar i gyttja, men lite oklart om det var på farbara vägar eller i fri terräng. Och hur såg egentligen inkvarteringen ut? Hur sov trupperna och officerarna? Till slut blir det många delfrågor som man vill veta mer om. Hur mycket hästskit luktade det?

Det fanns inte utrymme för ett högre pris
Motivet för kriget tycks ha varit att många bomullsplantager var beroende av sin billiga arbetskraft, slavarna. Man ville eller kunde inte sälja sin bomull till det högre pris som hade blivit följden om arbetarna skulle ha lön vid sidan mat och husrum. Systemet byggde på att arbetskraftskostnaden var försumbar. Bomullen såldes till stor del på export till Europa, där det också fanns starka mellanhänder som inte ville förlora sin chans att tjäna pengar på handel och bearbetning av bomullen.

Olika arbetskraftbehov
För plantageägarna, som var motorn i söderns ekonomi, blev status quo en överlevnadsfråga. Nordstaternas ekonomi vilade på fler och andra ben. De kunde förhålla sig på ett annat sätt till frågan om mänskliga rättigheter, De behövde också fler arbetare som kunde läsa och skriva och ta ansvar. Skillnaden i hur ekonomin var uppbyggd var en avgörande faktor.

Det går inte att sluta
Varför krigade sydstaterna så länge när de såg hur det gick i kriget? Kanske var det av samma skäl som nazityskland fortsatte sitt krig efter att krigslyckan vänt 1943. Man hade mentalt ställt in sig på att vinna och såg ingen framtid efter en förlust. Det hade ju också inneburit ett erkännande att kriget var fel och att alla egna förluster i kriget hade varit meningslösa. Man ville inte att de egna uppoffringarna skulle vara förgäves, eller erkänna att kriget var ett gigantiskt misstag från början till slut. Här kan man ju fundera på dagens Putin-krig i Ukraina. Att avsluta kriget skulle ju innebära att de ryska förlusterna var onödiga, att liv kastats bort helt i onödan. Auktoritära ledare kan inte acceptera en förlust.

Liberal eller konservativ  ─  tillhörigheten har skiftat
Ett annat tankespår är hur två tydliga politiska strömningar, konservativismen och liberalismen uppenbarligen till stor del har bytt hemvist i de amerikanska politiska partierna. Socialismen har aldrig fått dominera något parti i USA, men de liberala och de konservativa idéerna har alltid hittat någon koppling till de två dominerande partierna. På Lincolns tid tycks det dock ha varit så att de liberala idéerna hörde hemma hos republikanerna, medan de konservativa samlades i demokraterna. Idag är det ju tvärtom.

Pengarna behövs för att kunna bli vald
Republikanerna stod för anti-raslagar på Lincolns tid, medan det idag är demokraterna som tydligast står upp för människors lika värde. Möjligen hänger detta samman med att partierna i USA mer är organiserade som kampanjorganisationer än som föreningar. Partierna i USA är mer av ekonomiska plattformar för kandidater än gräsrotsrörelser. Den som vill bli vald måste kunna finansiera dyra kampanjer. I och med framväxten av teaparty-rörelsen, sociala medier och i takt med att formfrågor blivit viktigare än ett seriöst innehåll har åsikter steg för steg tagit plats på bekostnad av verifierbara fakta. I Sverige ser vi samma tendens när ministrar avfärdar sina egna vetenskapliga forskningsråd med att de ”står för en åsikt”. Med AI ökar hotet ytterligare att fakta trängs undan av ogrundade påståenden.

Polariseringen kvarstår
Risken är stor att motsättningen mellan nord och syd, mellan de urbana och de rurala delarna av USA blossar upp igen. Den 6 januari 2021 stormades Capitoleum av militanta och våldsbenägna Trump-supportrar. Ställs Trump mot Biden i höstens presidentval finns risken att mönstret upprepas om Trump vägrar acceptera ett nederlag. I värsta fall var den 6 januari 2021 i så fall bara en övning inför en större folklig resning. Det är lätt att se hur delar av media i USA kan backa upp en sådan rörelse och stötta de väljare som känner sig mer lojala med MAGA-rörelsen än med det demokratiska arvet. Till slut blir det avgörande hur polis och militär ställer sig. Den 6 januari avvaktade polisen och lät saker och ting ha sin gång. Indirekt gav de därmed Trump sitt stöd genom att passivt avvakta. Detta kan naturligtvis upprepas. Polariseringen i USA är stark.

Länktips: https://www.bokus.com/bok/9789175456980/amerikanska-inbordeskriget-1861-1865/

Lyssnat: B-M Mattsson i en podd om USAs demokrati

Posted on by
Reply

Britt-Marie Mattsson är en senior journalist på Göteborgs-Posten som länge har bevakat USA. Hon medverkar i ett poddavsnitt från Medier och Demokrati (se länktips nedan) som jag lyssnat på. Hon beskriver flera av de problem USA:s demokrati har att hantera sedan Trump på allvar tog plats på den politiska scenen och fortfarande gör anspråk på att få dominera.

Fox News saknade moralisk kompass
På en knapp timme hinner Britt-Marie Mattsson berätta mycket om det amerikanska valsystemet och hur flera medier i USA hellre kryddade sin rapportering med Trumps falsarier än rakryggat tog avstånd från de lögner Trump spred. Men också hur medierna, framför allt Fox News, numera justerat sin rapportering en aning efter att domstolsutslag kostat dem ansenliga belopp. Money talks. Lite sorgligt, kan jag tycka är att det är pengarna, intäkterna från ”klicken” respektive böteskostnaderna som styr hur Fox och andra agerar, inte någon slags journalistisk princip om att ge publiken sanningsenlig information på ett korrekt sätt.

Man måste vara rik i USA för att bli politiker
Några saker saknar jag i det Britt-Marie Mattsson beskriver. Dels hur hela det politiska fältet på flera nivåer är beroende av ett starkt ekonomiskt stöd. Det är näst intill omöjligt att bedriva en valkampanj utan att vara rik eller att locka starka ekonomiska intressen att backa upp en viss politiker. Och ska rika personer, särskilt företagsledare, investera i en kampanj vill de naturligtvis ha något i retur. Systemet blir på så sätt halv- eller helkorrupt, eftersom företag på så sätt ”köper sig” politiker i kongressen eller till guvernörs- eller presidentposter. Det är en handfull unga kvinnor som lyckats ta sig till representanthuset, men de utgör undantag. Mest känd är väl Alexandra Ocacio-Cortez. (Se artikel i länklistan nedan).

Nikki Haley försvann  ─  för gott?
Jag saknar också ett par ord om det republikanska partiet, hur det har kidnappats av Trump och hans likar och att partiet inte tycks förmå hitta något sätt att lösgöra sig från denna högerpopulistiska gren av partiet, som Trump personifierar. Det hade också kunnat vara intressant att höra hur Britt-Marie Mattsson ser på hur Nikki Haleys kampanj ändå delvis lyckades fånga den del av det republikanska partiet som inte står ut med Trumps lögner och överdrifter. Och hur medierna i USA förhåller sig till Nikki Haley. Är hon fortfarande intressant eller är hon ”förbrukad” sedan hon förlorat dragkampen med Trump om att bli nominerad till att vara republikanernas presidentkandidat? Och hur ser medierna i USA på de politiker som försöker gå i Trumps fotspår? Det hade också varit intressant att höra mer om.

NATO och ”Trump nr 2”
Hur ser det ut framåt? Kommer ”Trump nummer 2” att vara ännu mer extrem eller vilken riktning tar högerpopulismen och nationalismen? Särskilt mot bakgrund av den roll USA spelar i NATO, som Britt-Marie Matsson berör, hade detta varit intressant att höra mer om. Särskilt som många i Sverige har kopplat NATO-inträdet till en ökad trygghet, en trygghet som kanske inte finns kvar om Trump eller en Trump-kopia vinner ett presidentval. Kommer NATO att kunna fortsätta att spela en roll i försvaret av demokratin om USA slår in på en linje, där de demokratiska institutionerna tappar i betydelse och utrymmet för den fria pressen minskar?

Hur klarar sig medierna i det nya landskapet?
Det kunde också ha varit intressant att höra om CNN, CBS och de andra stora TV-bolagen och nyhetsförmedlarna. Klarar de att finnas kvar i det nya medielandskap som växer fram, där sociala medier spelar en allt större roll? Och när traditionell annonsfinansiering inte längre håller bolagen flytande? Finns det någon som talar om Public Service i USA? Man skulle ju kunna tänka sig att någon i USA hört hur BBC fungerar i Storbritannien och inser att det finns ett värde i att förmedla någorlunda korrekt information och riktigt nyhetsflöde i dessa orostider. Det spelar ju bara USA:s fiender i händerna om allmänheten vilseleds. Ska Putin vinna mot USA genom desinformation?

Meningsmotståndare och media får inte ses som fiender
Ska jag nämna något av det värdefulla Britt-Marie Mattsson förmedlade så var det väl bilden av den tunna is som demokratin utgör. Den är skör, demokratin, precis som nattgammal is och det gäller att gå försiktigt fram. Hon nämnde också flera gånger hur Trump beskrev journalister som sina och sina väljares fiender. Där satte hon fingret på en avgörande fråga. Om meningsmotståndare och journalister beskrivs som fiender, som ska bekämpas finns ju ingen tolerans kvar för andras åsikter. Respekten för olika åsikter och rätten att framföra dem är hörnstenar i demokratin. Möjligen hade Britt-Marie Mattsson kunnat utveckla de tankarna ytterligare, hellre än att fastna i detaljerna om hur lite folk det var när Trump svors in som president 2017. Om redaktionen bakom podden spelat in 2 timmar och klippt ihop det viktigaste av det som sades hade kanske innehållet sett lite annorlunda ut. Bara ett tips….

Länktips: Medier och demokrati poddavsnitt. https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sites/default/files/2024-04/podd-britt-marie-mattsson.mp3

Länktips: Artikel om Alexandra Ocacio-Cortez: https://www.etc.se/utrikes/alexandria-ocasio-cortez-det-haer-handlar-om-att-ha-en-enad-front-mot-fascismen

Om söndagsintervjun med Åsa Wikforss

Posted on by
Reply

Åsa Wikforss är en positiv kraft i samhället. Man märker att hon trivs med sig själv och sin möjlighet att påverka samhällsutvecklingen med det hon lärt sig under livet. Hon bjuder på sig själv och sin kunskap på ett naturligt sätt. I söndagsintervjun den 18:e februari (länk nedan) får akademiledamoten och den kommunikativt skickliga Åsa Wikforss utrymme att precisera sin syn på kunskap, alternativa fakta och vad som kan få demokratin att tappa i betydelse. (Jag har tidigare skrivit om hennes Vinter-program och hennes böcker, se länk nedan).

Man får inte se motståndare som fiender
Om man ser sina motståndare som fiender skadar man det demokratiska samspelet, betonar Åsa Wikforss. Om motståndarna utmålas som politiskt korrupta, som personer som har illegitima anspråk på makt etc, kan demokratin skadas allvarligt. I USA är Trump betydligt bättre (värre) förberedd den här gången inför ett maktövertagande än han var förra gången. Han vet hur han nu skulle kunna omge sig med personer som lojalt genomför hans agenda. ”Nästa steg i USA är inbördeskrig” säger Åsa Wikforss i en reflexion över hur det kan gå i USA om Trump får makten igen. Och kanske är risken för våldsamheter och upplopp ännu större om han förlorar valet?

Skolan och kunskapsutvecklingen
Skolans förhållningssätt till kunskap är ett annat område som Åsa Wikforss utvecklar tydligt. Det håller inte att eleverna ska söka sin egen kunskap och heller inte att reducera läraren till en handledare, hävdar hon. Eleverna måste först ha tillräckligt mycket kunskap för att själva senare kunna tillämpa det kritiska tänkandet. Hon gläds över att insikten om hur kunskap genereras och utvecklas tycks ha landat hos pedagoger och läroplansförfattare. Eleverna behöver en gedigen grund för att kunna ifrågasätta, referensramar helt enkelt. Att bara säga nej till något baserat på en känsla leder i värsta fall bort från det demokratiska och empatiska samtal, som är avgörande för samhället. Utvecklingen från samtal till argumentation till bråk ser vi inom olika områden. Jag ser t.ex. denna utveckling när man hör om läktarvåld på fotbollsmatcher. Det är inte idrotten som är central för våldsverkarna utan snarare kampen mot motståndarsidan. Fotbollen blir bara en kuliss för chansen att få slåss.

Reklamen vilseleder
En komponent i samhällsutvecklingen de senaste decennierna nämns inte under den korta, men innehållsrika, intervjun. Hur marknaden och marknadens skyltfönster, reklamen, tagit allt större plats i våra liv. ”Because You´re worth it” och andra slogans som vädjar till känslorna snarare än till konkreta fakta. Reklamens starka genomslag i våra liv, vad vi väljer att köpa och hur vi prioriterar vår tid, måste ha spelat roll när nu fakta trängs undan av tyckanden och känslomässigt baserade ställningstaganden. För att värna demokratin borde vi sätta upp gränser för hur mycket reklam och vinklad, i värsta fall skadlig, information vi ska utsätta våra barn för.

”Med berått mod…”
Ur ett hållbarhetsperspektiv är det problematiskt att direkt skadliga produkter och ”lösningar” får marknadsföras trots att de skadar planeten, framtiden och hela vårt globala ekosystem. Kortsiktiga vinster är i dagens system prioriterade framför långsiktigt ansvarstagande. Konsekvensen ser vi i de planetära gränser, som forskarna nu tydligt visar är överskridna. Med berått mod, för att citera en av Tidögängets partiledare, med berått mod kör vi vår planet och våra barns framtid i diket. Och vi underminerar barnens metod att själva bilda sig en uppfattning baserad på riktig kunskap.

De planetära gränserna enl Stockholm Resilience Centre m fl

Vad tänker hon om AI?
Man blir nyfiken på vad Åsa Wikforss tänker om AI-utvecklingen. När det blir ännu enklare att fejka fakta och att sprida hitte-på. Tills slut blir det väl en slags kunskaps- eller informationsanarki där folk resignerar inför flödet av information, reklam och fejkade nyheter. ”Det går ju inte att lita på någon längre”, kommer det att heta. Och när tilliten försvinner växer misstron och hatet. Motkraften mot detta blir det mänskliga mötet, hjälpsamheten och att på allvar bry sig om hur andra har det.

Länktips: SR Söndagsintervjun: https://sverigesradio.se/avsnitt/asa-wikforss-euforisk-livradd-tankare

Jag har tidigare skrivit om Åsa Wikforss ”Vinter i P1”-program och andra texter om hennes böcker som länkas till här: http://christerowe.se/2024/01/nr1021-mer-om-asa-wikforss-vinter-i-p1/

Tidögänget möts i polariseringen

Posted on by
Reply

Det är illavarslande det som händer. Vi har en regering, Tidögänget, som hävdar att svaret på flera av våra utmaningar är att knyta oss närmare NATO, att ha mer kärnkraft och kärnvapen, att köpa in mer vapen från försvarsindustrin, att skapa visitationszoner i utsatta områden, att ge flyktingar från Ukraina 71 kr per dag att leva på och helst se att att alla flyktingar och icke-svenskar reser härifrån. Som om mer vapen, mer av polarisering och mer avhumanisering i samhället skulle ge oss en bättre utveckling. Så är det inte, naturligtvis.

Vinnarna får kortsiktiga vinster
Det intressanta är hur vinnare och förlorare på den rådande utvecklingen enas bakom Tidö-fasaden. Vinnarna, det är de som kortsiktigt får sänkt skatt, mer ROT- och RUT-avdrag, mer av egenfinansierad kultur och välfärd, slipper förmögenhetsskatt osv. Vinnarna uppskattar att skillnaderna ökar, eftersom de får mer chans att öka sin personliga vinst. De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar rekordsnabbt. Men på sikt förlorar Sverige konkurrenskraft, när färre utbildas och blir anställningsbara.

Förlorarna
det är de som inte får tillgång till någon yrkesutbildning efter grundskolan eftersom systemet blockerar för de 10-15 procent som inte når kunskapsmålen. Förlorarna, det är de som störs av att orättvisorna ökar och som vill se att någon gör något åt situationen. Förlorarna fångas av populistiska utspel om att allt är någon annans fel, att klimatfrågan är ett påhitt eller att allt blir lugnt och bra om alla bara ”åker hem”.

De möts i polariseringen
Polariseringen i vinnare och förlorare är därmed något som båda grupperna behöver för att hålla respektive väljargrupper nöjda. Både Kristerssons och Åkessons väljare behöver orättvisorna för att mobilisera sina respektive väljargrupper. Vinnarna kan casha hem och förlorarna får i alla fall känslan av att inte stå längst ner på samhällsstegen och deras ilska kan kanaliseras politiskt.

Men det löser inga problem
Bekymret är att deras upplägg för att leda landet inte löser några problem. Det blir tvärtom. Problemen fördjupas, när många myndigheter får minskade resurser och olika stödfunktioner faller bort. När sjukvården inte får behålla kompetens, när debatten bara handlar om hur många poliser som ska vara i yttre tjänst eller hur många fängelser vi ska ha. Och media jagar bildmaterial som kan väcka indignation och klick, snarare än att förklara hur sambanden ser ut. Det gäller ju att kunna visa på tittarvolymer, inte att begripliggöra hur verkligheten ser ut.

Mer tillit och mindre konflikter
Botemedlet är att civilsamhället stärks, att människor bygger tillit, hjälps åt och förstår hur olika pusselbitar i samhället bäst samverkar för att vända utvecklingen. Inte fler inlåsta ungdomar, som aldrig fick hjälp i skolan och hamnade utanför den kategori som fick chans att utbilda sig vidare. Vi behöver ta vara på varje resurs på ett sammanhållet och empatiskt sätt. Inte till varje pris väga och mäta, jämföra och förkasta det som inte ”når målen”. Vi behöver ett mänskligare samhälle. Inte mer desperata unga som tror att framtiden är körd och att man då lika gärna kan utföra bombdåd.

USA lever farligt
Tyvärr ser vi också hur USA:s demokrati krackelerar inför våra ögon. Sjuttio procent av de republikanska väljarna tror att förra presidentvalet var riggat till Bidens fördel. Trump kommer troligen bli deras kandidat och vinner han kommer han att snabbt benåda sig själv och inte tveka att agera på sätt som påminner om hur Putin valdes och blev auktoritär ledare. Jag följer David Pakman på nätet, en liberal kommentator, och det samlade intrycket av vad han rapporterar är att demokratin i USA inte kommer att kunna bestå. Desinformation och konspirationsteorier har fått rejält fäste hos breda lager av befolkningen. Och ironin i att Sverige kanske kommer med i NATO samtidigt som USA drar sig ur är fundamental.

Om Julia Roberts, makten och demokratin (!)

Posted on by
1

Kanal 9 sände häromkvällen den gamla filmen ”Pelikanfallet” med Julia Roberts och Denzel Washington, som spelades in 1993. Det är trettio år sedan. Telefoner kunde fortfarande vara trådbundna och finnas i särskilda kiosker. Det mest moderna sättet att spela in rörligt material var på VHS. Samtidigt som filmen är ett tidsdokument är grundproblematiken fortfarande till stor del densamma. Hänsynslösa företag åsidosätter lagstiftning och naturskydd för att tjäna pengar. För att inte rättsväsendet ska ifrågasätta företaget sponsrar man politiker via kampanjbidrag och köper sig därmed lojalitet. I Pelikanfallet är den korrupte en president i USA.

Den konservativa vågen
Julia Roberts spelar en ung juridikstudent och karaktären påminner en aning om den roll hon gjorde i Eren Brochovich sju år senare. En tjej med huvudet på skaft, som kämpar mot illvilliga företag. Men det jag ville peka på i den här texten är inte de filmiska fördelarna (som finns), utan mer på hur korruption tar sig uttryck. Tjänster och gentjänster. Hur utnämning av domare blir avgörande för rättssystemet. Trump lyckades tillsätta flera konservativa domare i USA:s högsta domstol, och mycket riktigt, nu trycks aborträtten tillbaka och många delstater skruvar tillbaka klockan. De mänskliga och demokratiska rättigheter som USA varit så stolta över, gäller bara vissa medborgare.

Filmen ligger nära verkligheten
Filmen kryllar av agenter som har synliga eller osynliga uppdragsgivare. Tillgången till vapen och hänsynslösheten i hur man eliminerar motståndare blir också delar av manuset i filmen. Att ifrågasätta makten och hur makten lierat sig med delar av näringslivet blir i filmen förenat med livsfara. Och nu trettio år senare kampanjar en presidentkandidat som inte respekterar demokratin, inte ser media som en viktig aktör för en levande debatt och som bygger sin kampanj på image snarare än kunskap.

OK att vara anti-demokrat?
På ett sätt kan man se Pelikanfallet (The Pelican Brief) som en föraning om vad som komma skulle. När makten korrumperas och lierar sig med pengarna åsidosätts demokratin och de rimliga mänskliga rättigheter som vi i västvärlden tagit för självklara. Språkligt finns det i USA en faktor som komplicerar förståelsen. Democracy och democrats är för lika som ord. Att vara anti-demokrat i USA är helt OK för Trump-anhängare och deras kompisar ännu längre ut på högerkanten. Det demokratiska partiet kan för den oinsatte bli ett begrepp för demokratin som sådan. Sammanblandningen är olycklig. Kanske borde Joe Bidens parti byta namn. De som stormade Capitoleum för tre år sedan var i alla fall inte demokrater.

Påtryckningar även i Sverige
I en svensk kontext måste vara observanta på hur lobbyister och företagsfolk påverkar lagstiftningen. Våren 2022 skrev Svenskt Näringsliv ihop en detaljerad ”att-göra-lista”, med punkter vecka för vecka hur en ny regering skulle bana väg för den kärnkraft några företag ser som en avgörande dellösning. Tidögänget gör vad de kan för att leverera, men det har dykt upp något som kallas verkligheten som stör bilden. Det har blivit dyrare än man trodde för ett par år sedan att ställa ny kärnkraft på banan. Och fortfarande har ingen finansiär klivit fram och sagt att man vill ta den ekonomiska risken. Det man hoppas på är antagligen en finansieringsmodell som påminner om hur skolan och välfärden dräneras på skattepengar och blir till aktieutdelningar, men energibranschen är inte skolbranschen eller välfärdsbranschen. Sakta börjar väl den insikten sjunka in hos de finansiärer som hade hoppats på att plocka ut några miljarder även på energisidan.

Varför är det så svårt med rättvisa?

Posted on by
Reply

Lars Palmgren skriver då och då i tidningen ETC om utvecklingen i Argentina. Jag läser hans artikel ”Milei vänder sig direkt till Argentinas hämndbegär” och får en bättre förståelse för vad som egentligen händer i Argentina. Javier Milei valdes den 19 november till Argentinas nye president. Han tillträder den 10 december.

Enkla budskap går hem
Hans budskap har präglats av förenklingar och påhopp som får trump att låta som en skolgosse. Med några enkla budskap har han fått med sig en majoritet av befolkningen, den del som röstade, på att ändra hur Argentina fungerar. Nu ska allt som kan privatiseras privatiseras. Sjukhus, skolor och allt som inte ryms inom polis och militär ska näringslivet ta hand om. Istället för en egen valuta, peson, som förlorat kraftigt i värde ska han införa en dollarekonomi, lägga ner riksbanken osv. Precis som trump har han också anklagat den styrande makteliten för att ligga bakom alla problem. Milei har kallat dem ”kast”, med en hänvisning till det indiska systemet.

Ska det vara så svårt att fixa rättvisa?
Framgångarna för Bolsonaro, trump och de flesta högerpopulister kan knytas till att tidigare makthavare inte förmått att skapa rimliga levnadsvillkor för en tillräckligt stor del av befolkningen. De orättvisor som följer av av att marknadens intressen har satts i främsta rummet har inte balanserats av aktiva åtgärder från statlig sida. Troligen har också korruption och annan suboptimering spelat roll. Rättvis fördelning är inget uppstår per automatik, framför allt inte om ingen bryr sig om att arbeta för en rättvis fördelning av skattetryck, välstånd, rättigheter och möjligheter.

Känslorna styr
Vad som händer nu är osäkert. Att fri abort kommer att ifrågasättas är redan klart. Mileis framgångar har framför allt lockat unga män i Argentina, medan unga kvinnor till stor del röstat på den andra kandidaten, nuvarande finansminister Massa, som hör till peronisterna. Det vilar ett slags romantiskt skimmer över Peron och hans tidigare styre, som så småningom kom att kallas peronism och som tycks vila på en nationalistisk stolthet, samtidigt som både vänster- och högerkrafter lockades till rörelsen. Drömmen om den starke ledaren, som har förmåga att ena landet och lösa alla problem tycks vara en återkommande vision. Berlusconi i Italien, och tidigare de Gaulle i Frankrike får ses som två exempel på sådana ledare som på olika sätt lyckades personifiera en längtan hos en befolkning. Det är dessutom fullt möjligt att USA kommer att få sin trumpism den dag Donald Trump försvinner. Det finns en lockelse i det som bländar, det som framstår i skarp kontrast till de budskap som ”seriösa” politiker använder. Det är känslorna som styr. Uppenbarligen lyckades inte Massa infria folkets förväntningar. Det är väl som vissa populister i Sverige brukar säga: ”Verkligheten kom emellan”.

Hur illa ska det bli innan vi slipper Milei och de andra?
Mot detta måste vi ställa fram andra bilder av ett möjligt samhälle, ett samhälle där det finns framtidshopp och möjligheter för alla. Där vi kan lösa saker tillsammans och med respekt för våra olikheter. Vi behöver en balans i de nyttor som samhället måste klara att främja. Företagsnyttan och samhällsnyttan behöver vägas mot den individuella nyttan och framtidsnyttan på ett moget sätt. Dagens egoism och företagsegoism har gett oss i Sverige 542 miljardärer och många miljoner förlorare. I Argentina har hela befolkningen förlorat, eftersom den sittande regeringen misslyckades och utmanaren, Milei, bara kommer att förvärra situationen. Hur illa ska det bli innan vi slipper dessa populister?

Länktips: Artikel i ETC: https://www.etc.se/analys/milei-vaender-sig-direkt-till-argentinas-haemndbegaer

Bättre kan ni, SVT !

Posted on by
Reply

Morgonstudion på vardagar i SVT är inget program jag regelbundet följer. Jag vill själv välja vad jag fångar upp av nyheter på annat sätt, hellre än att matas med vad någon annan tycker att jag ska ta del av. Idag 25 maj råkade jag höra en del av programmet eftersom TV:n stod på i ett intilliggande rum. En nyhet handlade om vallokalundersökningen som presenterades och kommenterades. I samma inslag kommenterades även SD:s förnyade förslag som syftar till att ifrågasätta det svenska EU-medlemskapet. En annan nyhet var att Ron DeSantis, guvernör i Florida, nu tänker försöka bli republikanernas presidentkandidat i nästa års val i USA. Av allt som händer i Sverige och i världen valde SVT att ägna mycket tid åt ovanstående.

Massvis med frågor hanteras av EU, men det är ointressant?
Sverige är ordförandeland i EU just nu. Över 2000 möten på toppnivå äger rum i Sverige under ett halvår. 11 procent av svenska folket är negativa till EU och vill att vi lämnar EU och sätter oss i samma besvärliga förhandlingssits som britterna efter Brexit. Jag kommer inte undan känslan av att SVT i sin nyhetsvärdering letar efter tydliga konfliktytor. De tycks tro att det blir bättre TV om det finns en tydlig motsättning att exponera. Att bara sammanfatta hur 2000 möten har gått relativt målsättningar, ambitioner, förväntningar eller relativt andra länders ordförandeskap är tydligen inte så intressant. Hellre blåsa liv i en icke-fråga, som Swexit, tycks man resonera. Och då kan ju inte Åkesson och hans kumpaner klaga på hur ”vänstervridet” SVT är, kantänka, när SVT väljer att lyfta SD:s hjärtefrågor.

Vilken världsordning gäller om republikanerna vinner 2024?
Även DeSantis-beskedet att han tänker utmana Trump om att bli republikanernas presidentkandidat 2024 innehåller en tydlig konfliktkomponent. Trump mot en yngre Trump-kopia. Tävling i vem som ligger bäst till i opinionen. Som om politiken bara handlade om att gillas. Inte vad vederbörande vill åstadkomma som beslutsfattare. SVT ägnar enligt min mening alldeles för mycket tid år pseudohändelser, där personfrågor och ”gillanden” lyfts fram på bekostnad av vilken samhällsutveckling politikerna vill verka för. Trump säger att han avslutar Ukrainakriget på 24 timmar om han blir president. Tänker han ta en fika med Putin och montera ner NATO?

Nyhetsvärderingen tycks bygga på sökande efter konfliktytor
Bara för att det ger många klick och drar annonsörer åt klickmedia betyder det inte att Public Service måste haka på och förstärka nyhetsvärderingen som bygger på konflikter och motsättningar på individ- eller gruppnivå. Det borde finnas en tydligare ambition hos SVT att fördjupa förståelsen hos tittarna för hur saker hänger ihop och vad som är viktigt. Bara för att Åkesson vill få fokus på Swexit måste inte SVT haka på. Bara för att Fox News och CNN blåser upp DeSantis kandidatur måste inte ett långt inslag handla om att det republikanska partiet tycks välja mellan en äldre och en yngre trump-liknande figur. Det finns så mycket annat att rapportera och förklara.

Man borde kunna förvänta sig bättre av Public Service.

Länktips: https://www.svtplay.se/video/ePnGbbk/morgonstudion/idag-06-00?id=ePnGbbk

Presidentval i USA nästa år…??

Posted on by
Reply

I fyra år var Donald Trump president i USA. Han vägrar fortfarande acceptera att han förlorade återvalet 2020 mot Joe Biden. Och nyligen meddelade Trump att han tänker ställa upp i republikanernas urvalsprocess för att bli partiets kandidat till 2024 års presidentval. Att så mycket (fortfarande) kretsar kring den förre presidenten i rapporteringen från USA beror på den extrema position han tar i politiska frågor och det gensvar hans förslag fortfarande får hos en bred allmänhet. Det är svårt för en motkandidat till Trump, inom det republikanska partiet, att bortse från det stöd Trump har och vilka åsikter dessa väljare står för.

En splittrad bild
Dilemmat för Republikanerna är att mellanårsvalet 2022 påfallande ofta gick dåligt för de kongresskandidater Trump stödde. Även om Republikanerna vann en majoritet av delegatsplatserna i representanthuset var valframgången begränsad och även när de nyvalda skulle välja talman uppstod en ovanlig situation, då en liten grupp högerpolitiker obstruerade och förlängde proceduren. Partiet är splittrat och det är fortfarande i praktiken Trump som bestämmer agendan, trots att han inte har någon formell position i partiet. Men ingen vågar på allvar utmana Trump, eftersom man vet att valet endast kan vinnas om den väljargrupp han skickligt mobiliserat också röstar på partiets kandidat.

Det är fortfarande Trump som alla måste förhålla sig till
Det är naturligtvis ett dilemma för Republikanerna att de behöver Trump, samtidigt som de politiker som vill bli nominerade måste utmana honom om att vara nummer ett. Och de kandidater som försöker föra fram seriösa politiska förslag tvingas blanda in populistiska och orealistiska förslag i sina budskap för att hålla trumpisterna nöjda. På det sättet är det fortfarande Trump som dikterar villkoren för primärvalen på den republikanska sidan.

Ska Biden vara president till 86 års ålder?
På den demokratiska sidan har man också huvudvärk. Joe Biden är president, men är född 1942 och skulle – om han blir vald 2024 – vara 82 år när han väljs och 86 om han sitter hela mandatperioden. Med tanke på hur tufft program en president har, är det kanske inte så rimligt att vara så till åren när man har ett toppjobb på den nivån. Och detta kommer även republikanerna påpeka och väljarna fundera över. Är det rimligt att ge Joe Biden fyra år till? Finns det ingen bättre kandidat? En karismatisk Bill Clinton-typ? Eller en klok Al Gore-kopia i 50-årsåldern? Så även Demokraterna bävar inför nästa års val. Vem ska säga till Biden att han ska kliva av? Och vem ska kliva fram istället?

Amerikanerna har fortfarande svårt att försvara sin demokrati
En tredje tveksamhet i det amerikanska politiken är hur rättsväsendet ska hantera efterspelet av stormningen av Capitoleum den 6 januari 2021, när Trump-lojala halvmilitära grupper, på Trumps uppmaning, gjorde vad de kunde för att stoppa ”stölden” av valet. Det verkar i dagsläget osannolikt att någon åklagare ställer Trump inför rätta för stormningen. Det är objektivt sett naturligtvis förödande för rättsuppfattningen att Trump kommer undan med sitt försök till statskupp. Men det var bara ett tiotal av de republikanska kongressledamöterna som ställde sig bakom kravet på att ställa Trump inför riksrätt den 13 januari 2021. Liz Cheney var en av dessa, men hon ”straffades” i valet 2022 och fick inte förnyat förtroende i kongressen. Det är mot den bakgrunden man måste se hur rättsväsendet agerar. Ett åtal mot Trump för stormningen kommer att ses som en politisk rättegång av stora delar av befolkningen. Den åklagare som väljer att åtala Trump måste räkna med att bli måltavla för en aggressiv högeropinion, där det bevisligen finns människor som beväpnar sig och är beredda att använda vapen för att hävda sin ståndpunkt.

”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna…”
Jag noterar en liten detalj i USA-rapporteringen. En representant för Republikanerna får frågan av en journalist om den som vinner nomineringen till presidentvalet kommer att acceptera valutgången. Svaret blir ”Javisst, särskilt som vår kandidat kommer att vinna”. Dvs det är fortfarande samma dubbla budskap om att republikanerna respekterar valresultatet eftersom man kommer att vinna. I god trumpistisk anda. (Inslaget återges på en av David Pakmans många inslag).

Glöm inte…
Låt oss heller inte glömma att det största partiet av de fyra partier som enats om hur Sverige ska styras under fyra år, Sverigedemokraterna, för några år sedan nominerade Donald Trump till Nobels fredspris. De högerextrema finns här och har aldrig haft så stort inflytande i Sverige som nu. Vaksamhet och motstånd, tack.

Länktips: SD står bakom nomineringen av Donald Trump till Nobels fredspris även efter stormningen av Capitoleum; https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sd-nominering-av-trump-till-fredspriset-kvarstar