Två frågor som aldrig ställs till högern

Den nya högern i Sverige slipper för det mesta besvärliga frågor från media. Den nya högern tycks hållas ihop av Ulf Kristersson, där KD och SD ingår på lite olika sätt och där L gärna vill vara med, men inte riktigt lyckas förklara hur deras liberala idéer hänger ihop med de andra partiernas delvis illiberala, i flera fall högerradikala och på vissa områden profilerade konservativa idéer. Public Service är numera påtagligt försiktiga i sin ”skjutjärnsjournalistik” (den minnesgode kanske drar sig till minnes Ortmark, Olivekrona och Orup den äldre…). Kanske är de oroliga att deras verksamhet ska krympas om högern får makten och ifrågasätter alltmer sällan högerns utgångspunkter. En majoritet av traditionella medier har dessutom ledarredaktioner med borgerliga sympatier och ser naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta de idéer man i grunden sympatiserar med.

SD vill tvinga fram frivillig återvandring 
Det finns många frågor Ulf Kristersson borde få svara på, när han nu ser så goda förutsättningar att komma överens med SD i sakfrågor. En sådan fråga är SD:s vilja att tvinga fram frivillig återvandring. (Det hör till bilden att det är helt fritt idag för den som vill, att lämna Sverige, men det räcker inte för SD). Det är ingen hemlighet att SD bygger mycket av sin profilering på att nedvärdera olika grupper, primärt personer som de räknar som icke-svenskar. Det senaste är att dessa ska förmås att återvandra. Här skulle alerta medier lätt kunna hitta intressanta infallsvinklar för att tvinga fram Kristersson ur skuggorna. De skulle t.ex. kunna fråga hur ordet ”frivillig” används när det inte längre handlar om frivillighet. Man behöver inte komma att tänka på ”Arbeit macht Frei”, men långsökt är det inte…. Man skulle därefter kunna ställa följande fråga.

Är det bra för Sverige att många branscher drabbas?
” Hur ser du på att SD inte vill integrera människor som bor och verkar i vårt land, utan vill att de lämnar Sverige, mot bakgrund av att vår industri, många serviceyrken, vården och lågbetalda jobb utförs av just den kategori människor SD pekar ut? Det är många i transportnäringen, bussförare, taxiförare, hemtjänstpersonal, deltidsarbetande inom olika sektorer, men även IT-experter från andra länder osv som gör stor nytta i samhället. Hur ser du på detta? Är det bra för Sverige om Åkessons idéer får genomslag? Är det bra för välfärden, för vården, för transportnäringen och för svenska näringslivet och för de människor det berör, att jobb som kan beskrivas som lågstatusyrken blir bristyrken?”

Det finns en viktig fråga som aldrig ställs om kärnkraften
En annan fråga som kommit att dominera klimatdebatten ä r kärnkraften. Detta trots att ingen tror att detta energislag (som ofta lite svävande kallas Generation 4) kan leverera en enda ny kWh de närmaste 15 åren. Nämnda fyra partier svarar reflexmässigt ”kärnkraft” så fort energi och klimat kommer upp som tema. Men den kanske mest avgörande frågan ställs aldrig till något av partierna. Ska elen vara dyr eller billig?

Diagram över produktionskostnader per energislag (Wikipedia)

Ska elen var billig för industrins konkurrenskraft eller dyr för att 
kärnkraften ska bli lönsam?
” Det talas hela tiden om behovet av kärnkraft för att säkra energiproduktionen i Sverige. Trots att ny vindkraft och ny havsbaserad vindkraft tillsammans med olika slags lagringslösningar skulle bli billigare och snabbare att koppla in på elnätet. Kärnkrafts-el är omkring 3-4 gånger så dyr per MWh som vind-el (se diagram ovan). Hur ser du på energipriserna, är det viktigaste att svensk industri får konkurrenskraftiga, låga, inköpspriser på sitt elbehov eller är det viktigaste att elproducerande kärnkraftsbolag får lönsamhet i sin dyra elproduktion? Ska elen vara billig för att gynna industrin eller dyr för att göra elproduktionen lönsam?”

Det hade varit viktigt för väljarna att få veta hur högern tänker kring båda dessa frågor i god tid före valet.

Partiernas suboptimering

Den 24 november 2021 röstade Sveriges Riksdag för första gången fram en kvinnlig statsminister, Magdalena Andersson. Några timmar senare meddelade hon talmannen att hon inte kan tillträda eftersom hennes koalitionsregering spruckit. Bakgrunden var att Riksdagen beslutade om en statlig budget som framförhandlats av M, KD och SD. MP såg sig då tvungna att lämna regeringen. Hur det hela slutar är i skrivande stund oklart, men budgeten utgör en regerings kanske viktigaste verktyg. Att MP valde att lämna regeringssamarbetet kan nog förklaras som en kombination av sakfrågor och strategisk planering.

Alla ville visa en framgång
Nästa år är det ordinarie val till Riksdagen. Det har säkert spelat in i hur partierna valde att agera vid omröstningen. M-KD-SD-gruppen ville visa för väljarna att man kan komma överens. C ville visa väljarna att man inte ingår i vänsterblocket. MP ville visa väljarna att det finns röda linjer för vad som kan accepteras. S ville visa väljarna att man tar ansvar även i en svår situation. Även L och V har på olika sätt agerat för att optimera hur synen på respektive parti skulle kunna bli. L genom att delta i överläggningarna med högerpartierna men sedan dra sig ur. V genom att förhandla fram en sakfråga som de kan beskriva som en framgång.

Suboptimering
Summan av allt detta blir att alla partier i Riksdagen har prioriterat partiet före landet. Suboptimering skulle det kunna kallas. Varje partis framgång och möjliga väljarstöd har vägt tyngre än vad som är bra för Sverige. Senast det omvända gällde var nog under krigsåren då en samlingsregering styrde landet och partihänsyn fick stå tillbaka för att bevaka svenska intressen. Kanske är det oundvikligt så att den demokratiska modell vi har, där politiska partier företräder sina väljare för att besluta om skatter, lagar och regler leder till suboptimering. Partierna blir ju lätt representanter för olika intressen. Identifikationen, grupptillhörigheten, blir en viktig pusselbit.

Materiellt och idémässigt
På den materiella sidan har småföretagare och boende utanför storstäderna har känt sig företrädda av C. Välbärgade, företagsledare och ”överklassen” har kunnat lita på att M bevakar deras intressen. Fackföreningarna har traditionellt haft en stark koppling till S. Och för vissa löntagare har V varit en tydligare röst, när S inte tillräckligt tydligt drivit löntagarperspektivet i relation till exempelvis det kommunala arbetsgivaransvaret. På så sätt har V fångat upp röster från offentliganställda m.m. På den idémässiga sidan har L lockat akademiker, lärare, globalister och tidigare s.k. frisinnade. MP har fångat upp ett växande miljöengagemang och KD har varit ett parti som stått på kristen grund. De senaste åren har SD vuxit fram som en motreaktion på samhällsutvecklingen.

Små skaror lockas
På ett sätt är det politiska skeendet en spegling av hur materialismen tar plats på bekostnad av andra, andligt-kulturella eller altruistiska värden. Det är ingen tillfällighet att L, KD och MP bara lockar en mindre del av väljarna. Det är svårt att få gehör för annat än egoism när världen känns osäker. Det är också en internationell trend att misstroendet ökar i takt med att klyftorna växer. Exemplen brexit, Trump och nationalistiska rörelser i flera länder som får starkare stöd är tydliga.

Fler och fler tar ställning
Samtidigt växer ett utomparlamentariskt engagemang. Klimatfrågan samlar regelbundet miljoner människor för manifestationer. Framsynta och otåliga företagsledare vill se skarpare och tydligare förslag på hur klimatfrågan ska tacklas på ett konsekvent sätt. Vanliga medborgare förstår mer och mer att den välfärd vi tagit för given har byggt på ett överutnyttjande av resurser och människor. När 6500 byggnadsarbetare rapporteras ha dött i Qatar vid byggandet av nya fotbollsarenor kolliderar verklighetens krassa baksidor med det lustfyllda i att följa världshändelser inom just elitfotbollen. Är barnarbete i gruvorna ett rimligt pris för våra smartphones? Medvetenheten stärks och fler och fler tar ställning.

Som vanligt är utvecklingen inte given på förhand. Vi har alla ett val.

Länktips: https://www.svd.se/the-guardian-6500-doda-vid-qatars-vm-byggen

Magdalena Anderssons linjetal – några tankar

Stefan Löfvén avgår och ersätts av Magdalena Andersson som partiordförande. Inom kort får vi besked om hon också accepteras av en majoritet av Riksdagen som statsminister och därefter lär hon byta ut några ministrar om allt går som hon tänkt sig. Att göra en omorganisation inför valet 2022 är troligen klokt, eftersom Stefan Löfvén så tydligt förknippas med alla de kriser som han – trots allt med framgång – tvingats lösa. Nu behövs en annan röst och en annan inriktning och det insåg nog Löfvén själv. Kristersson, Busch och Sabuni har för sin del tänkt sig att framtiden ligger i att samtala med och hitta en samsyn med populisterna med rötter i det antidemokratiska träsket.

Att känna sig hemma
Jag lyssnade på Magdalena Anderssons linjetal, som hon höll som nyvald ordförande. Det var personligt och tydligt. Hennes parti spretar åt lite olika håll, så som det alltid har gjort. Några känner sig mest hemma i de storskaliga lösningarna, där det känns tryggt. Tillsammans blir man stark. Andra vill ta tillvara vars och ens unika erfarenheter, kanske se till att solidariteten i närsamhället blir en trygghet och en tydlig röst när centraliseringen leder till nedläggningar av samhällsservice osv. Civilsamhället gör stora insatser i det lilla, och där finns, tror jag, många av S-sympatisörerna. Spännvidden är stor. Från stålindustri till hantverk för ett humanitärt hjälpprojekt.

En del om klimatet
En fråga som alla måste förhålla sig till är klimatet. Magdalena Andersson talade om klimatet, om hur hon vill öronmärka 100 miljarder till klimatinvesteringar, bygga ut fiber, förenkla tillståndsprocesser och skynda på utvecklingen. Stål utan kol, stora industrisatsningar och andra exempel nämndes, men också att kärnkraften blir för dyr och tar årtionden att få på plats – vi måste utveckla energisektorn mycket snabbare än så. Hon talade om samarbete och ömsesidigt beroende, att vi ska ha höga ambitioner, ta ledartröjan och visa att det går. Hon gör en poäng av att investeringar utomlands (som högern vill satsa på) inte skapar jobb här hemma. Det gröna folkhemmet ska inte vara ett fuskbygge, säger hon, och knyter an till det Göran Person gärna talade om, men aldrig sjösatte.

Om omställning är svårt att kommunicera – det är ändå omställning som krävs
Framtiden har valt oss, sa hon på slutet och det är en snygg variant på att säga att vi faktiskt har ansvaret för att framtiden blir så bra som vi förmår. Samtidigt blir mitt totalintryck att klimatfrågan ännu inte har landat hos henne eller hennes parti som den övergripande och mest akuta fråga vi måste hantera. Vars och ens personliga ansvar för välfärden och jämlikheten lyfte hon i sitt tal, men inte i avsnittet om klimatet. Hon kunde ha noterat att vår livsstil inte hänger ihop med Paris-avtalet, att vi faktiskt inte kan fortsätta precis som vanligt, att var och en måste ta ansvar för det vi kan. Men det gjorde hon inte.

Ständigt nya delbeslut och avvägningar som hon kunde nämnt
Preem-utbyggnaden, Cementas ofullständiga ansökan om fortsatt brytning på Gotland, beslut om Brommas nedläggning eller ej – alla dessa konkreta delfrågor måste hanteras av en regering som förstår vilka prioriteringar som måste gälla. Det kommer hela tiden nya delfrågor som i förlängningen kan jämföras med skövlingen av Amazonas regnskog. Antingen väljer vi att skydda planeten eller så väljer vi kortsiktiga vinster. Det räcker inte att vi sakta byter ut fossildrivna bilar mot elbilar. Vi måste ställa om grunden för vårt välfärdssystem. Men det vinner man inget val på att säga. Hon kunde ha tangerat frågan och pekat på svårigheterna, men det gjorde hon inte. På det sättet missade hon chansen att skapa sig själv ett handlingsutrymme. Hade hon nämnt att en mycket stor del av dagens välfärd bygger på fossilanvändning, som vi snabbt måste fasa ut hade hon skapat ett visst utrymme för de kommande beslut som – oavsett regering – måste till.

Helhetsperspektivet och synergierna
Något annat jag saknade i Magdalena Anderssons tal var ett tydligt avsnitt om behovet av sammanvägning och helhetsperspektiv. Hur dagens budgetsystem på alla nivåer landat i suboptimerande stuprörslösningar. Ta regionernas utveckling som ett exempel. 21 olika myndigheter, som uppenbarligen hanterar gemensamma problem som pandemin på ett icke samordnat sätt. Öronmärkning av pengar kan bli ett annat sådant exempel. Man ser ett behov, beslutar om resurser, men tidsfaktorer och annat gör att pengarna inte kommer till användning.

En idé jag går och bär på
Eller ta detta med arbetslöshet och möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det finns lösningar som på ett enkelt sätt skulle lotsa in hundratals, kanske tusentals arbetslösa in i en arbetsgemenskap. Men våra strukturer och system bygger på det gamla sättet att organisera arbete, arbetslöshet och bidrag. Det finns sätt att skapa arbete ur ett bottom-up-perspektiv och där regelverket idag – helt i onödan – skapar bromsklotsar. Det blir för detaljerat att redogöra här för det jag tänker på, men den som är intresserad kan kontakta mig. Det är frustrerande att så mycket inte blir gjort, som skulle gjort så stor skillnad.


Okunskap och populism istället för eftertänksamhet

”Vi ska göra upp i sakfrågor, där vi tycker lika” säger Ulf Kristersson i SVT Agenda på frågan hur samarbetet med SD är tänkt vid en eventuell valvinst nästa år. Andra svåra frågor duckar han för, med det i och för sig rimliga svaret att han inte tänker förhandla i Agenda. Det partierna inte är överens om, blir en förhandlingsfråga . Det låter ju bra för den som vill ha en högerregering. För alla andra känns det synnerligen olustigt att Sveriges framtid ska villkoras av ett främlingsfientligt och antidemokratiskt parti.

Vill allmänborgerliga liberaler samarbeta med antiliberaler?
Det som var otänkbart 2018 har några år senare blivit den klokaste vägen framåt för M: samarbete med högerpopulisterna. Man gör numera allt för att göra SD rumsrena i de politiska processerna. Gruppledaren Billström (M) ryckte ut på twitter och försvarade SD när det visat sig att de haft (ytterligare) en person anställd på SD-kansliet med kopplingar till vit-makt-rörelsen. Moderaterna anstränger sig mycket för att försvara samarbetet med antiliberalerna. Hur länge kan de fortsätta att kalla sig liberalkonservativa i Moderaterna? Är det vägen till makten som rättfärdigar allt? Är det en svensk variant på USA-republikanernas kapitulation inför trump vi beskådar?

L ute i kylan?
En annan detalj i Agenda-intervjun den 17 oktober var att Kristersson inte nämnde partiet Liberalerna när han talade om sin framtida borgerliga regering. Han talade om ett mångårigt samarbete med KD, men nämnde inte L. Min förmodan är att han redan fått signaler från Åkesson att SD inte tänker släppa fram en regering där L ingår. Varför skulle SD, som i åratal själva beskrivit sin kamp mot det ”vänsterliberala” samhället och själva hyllat antiliberala politiker som Orbán i Ungern, plötsligt acceptera att stödja ett liberalt färgat regeringsalternativ? Mycket kan Åkesson säkert tolerera, men knappast en liberalt färgad regering. Och detta vet Kristersson. Han kommer vika sig för Åkessons krav. Bl.a. för att han alltid talar om M och KD som den framtida borgerliga regeringen.

Kristersson behöver SD mer än L
Även om L skulle kravla sig över 4-procentspärren nästa år är det således inte säkert att de kommer med i regeringen. Och Nyamko Sabuni har försökt förklara sin positionsförändring med att L strävar efter en borgerlig regering, där det skulle finnas ”röda linjer” för partiet som inte skulle överskridas. Hur det än blir med dessa röda linjer lär SD:s stöd bli viktigare för Kristersson i statsministeromröstningen än L:s. Så det som kan bli resultatet av Sabunis nya linje – att acceptera SD-inflytande på regeringsbildningen – samtidigt kan bli det som ställer L helt offside i regeringsförhandlingarna. Även om de skulle klara 4-procentsspärren.

Budgeten blir en viktig omröstning
Mycket kommer hända redan i höst, när Riksdagen ska ställning till en ny statsminister, som lär heta Magdalena Andersson om S får som de vill. Alternativet är ett extraval, som troligen inget parti är intresserat av. Det som framskymtade i Agenda-intervjun är att Kristersson hoppas att budgetbeslutet i Riksdagen landar i att M-budgeten, alternativt en M/KD-budget, vinner. Det vore naturligtvis en stor fjäder i hatten för högerpartierna om deras budget skulle gå igenom. Min gissning är dock att Magdalena Andersson är en mer offensiv förhandlare än Stefan Löfvén och att hon inte kommer att regera på en M/KD-budget nästa år. Vi får se hur det går.

Var finns eftertänksamheten?
Långsiktigt och strukturellt är det bekymmersamt att politiken reduceras till en slags löpande opinionsmätning. Medias förkärlek för enkla ja-nej-svar och jakten på sensationer driver upp ett tonläge i debatten, som inte gynnar eftertänksamhet och klokskap. Det man vill ha är klatschiga one-liners och 30-sekunders bildsatta intervjuer. Det förenklade tilltalet och den ständiga jakten på klick blir kunskapens och reflekterandets fiende. Att dessutom Facebook och motsvarande plattformar tjänar pengar på att förstärka fördomar och motverka folkbildning gör inte saken bättre. Hur de agerar har t.ex. Brit Stakston varit mycket kritisk till (se länk nedan).

Kunskap, okunskap och vart vi är på väg
Den samlade kunskapen i världen har aldrig varit större och aldrig varit lättare att nå. Samtidigt tycks den samlade okunskapen och medföljande hat och hot heller aldrig ha varit mer omfattande. Var det verkligen så här det skulle bli?

Länktips:
https://www.svd.se/kritik-mot-facebooks-drag-for-lite-och-for-sent

Pengarna viktigare än barnen?

Den 10 oktober var det partiledardebatt i SVT. Fyra ämnen skulle debatteras. Jobben, kriminaliteten, klimatet och skolan. Fem av partierna i Riksdagen vill gärna behålla nuvarande system med marknadsdrivna koncernskolor, där vinsten är överordnad elevernas utbildning. Istället för att debattera kärnfrågan om rimligheten i de ekonomiska villkoren valde anhängarna till koncernskolor att prata om en justering av kötiden, så att föräldrar inte ska få ställa sina barn i kö vid födseln, samt ett generellt påstående att vänstersidan i politiken är emot marknadslösningar.

Orättvisan på 80-talet
Från 1989 och framåt var jag aktiv i det opinionsarbete som så småningom gjorde att dåvarande icke-offentliga skolor fick någotsånär rimliga villkor. Det var den alternativa pedagogiken som stod i fokus, som inte med enkelhet kunde integreras i de kommunala skolorna. Pedagogiken och driftsformen hängde ihop. Friståendet blev semantiskt också ett sätt att särskilja skolorna från de rena privatskolorna, som lockade förmögna föräldrar och deras barn, typ Lundsberg och liknande.

Låt någon annan betala och få en del av kostnadsökningen som bidrag
Det som blivit fel i dagens system är att skolpengen per elev räknas ut utifrån vad kommunen betalar per elev. Så när kommunen har en extra kostnad för en elev, exempelvis med en assistent, får den fristående skolan ersättning för en kostnad den inte har. Rättvisan vi kämpade för på 90-talet har blivit en omvänd orättvisa, när cyniska affärsintressen vill tjäna pengar på att äga och driva skolor i egen regi. Skolsektorn dräneras på resurser och alla barn ges inte likvärdiga förutsättningar att växa in i vuxenvärlden. Med koncernskolornas urval av ”billiga” elever, som inte kostar extra skyfflas problemen över på kommunerna, vars kostnader stiger och de högre kostnaderna tillfaller koncernerna i form av skolpeng – utan att koncernerna betalar ett öre. Grönköpings Veckobad hade inte kunnat hitta på ett mer bakvänt ersättningssystem: Låt någon annan betala och tjäna på kostnadsökningen, utan att ha kostnaden ifråga.

Skyldighet
En annan aspekt är kommunens lagstadgade skyldighet att ha beredskap att ta emot alla elever. När John Bauer-gymnasiet gick i konkurs stod plötsligt gymnasieelever utan huvudman. (Länk till det tveksamma John Bauer-upplägget mellan år 2000 och 2013, se nedan). Kommunerna måste ständigt ha en beredskap att erbjuda alla elever undervisning, en skyldighet som de fristående och de koncerndrivna skolorna inte har, och som motiverar en bidragsnivå som skiljer sig åt.

Sveket med ”lätta” betyg
Betygsinflationen är ett annat problem. I skolmarknadens konkurrensmodell ligger ju att det ska vara ”lätt” att få höga betyg. Det är naturligtvis ett svek mot eleverna som går i koncernskolor. De tror att de har bättre kunskaper än de de facto har. Kunskap är livslång (i bästa fall) och inte en tillfällig prestation i en Idol-tävling. Särskilt bekymmersamt blir sveket eftersom det är tidsödande och dyrt att i vuxen ålder ta igen förlorade år.

Pengarna vinner
I debatten i SVT nämnde partierna som är emot koncernskolor att skolsektorn som helhet dräneras av skolpengssystemet så som det ser ut. Men tydligt var också att de fem partier som inte vill ändra reglerna hellre ser företag gå med vinst än ser att alla elever får en rättvis skolgång. Tydligare än så blir det inte. Pengarna vinner. Se till att vara rik och frisk, och att vara född av föräldrar som ger dig rätt start i livet.

Länktips: https://sv.wikipedia.org/wiki/JB_Gymnasiet

EU, demokrati och utmaningar

EU är en samarbetsorganisation som behöver fungera för att överbrygga motsättningar i ett kulturellt och ekonomiskt splittrat Europa. Nationalister och populister i olika länder gör vad de kan för att sabotera EU-tanken, ofta genom att hävda att ”Bryssel ska inte få bestämma” eller att ”Vi betalar en massa till andra länder utan att få något tillbaka”. Brexit blev ett faktum för att nationalisterna i Storbritannien fick genomslag för de protektionistiska tongångarna. Hur det går i Tyskland och Frankrike kommer att avgöra EU:s framtid. I höst går Tyskland till förbundsdagsval.

CDU överraskade i Sachsen- Anhalt
Delstaten Sachsen-Anhalt, som tidigare var en del av DDR, gick till val i helgen. Det fanns en farhåga att det främlingsfientliga högerpartiet AfD skulle segra, men CDU gick tydligt framåt i valet och delstaten gav därmed stöd åt ett fortsatt kristdemokratiskt styre. AfD tycks få cirka 22 procent av väljarstödet , medan CDU fick 36 procent. Det tycks därmed som att förnuft har gått före protest denna gång. Det är dessutom i år sista året som Angela Merkel är förbundskansler, så oavsett hur det går i höst kommer förbundsrepubliken Tyskland, EU:s största land, att ledas av en ny politiker.

Protest eller skarpt läge?
En detalj i sammanhanget är att opinionsmätningarna tycks ha missbedömt hur väljarna i Sachsen-Anhalt tänkte rösta. CDU:s framgång syntes inte i förväg. Det kan vara en viktig erfarenhet för inte bara tyska val, utan för många länders val. Det är lättare att ange ett parti i en opinionsmätning än när det verkligen gäller. Missnöjet med nuvarande styre får lite större svängrum när ”det inte spelar någon roll”, medan i det skarpt läge tänker väljarna sannolikt lite mer noga vilket parti de vill ska ha makten.

Osäkerheterna med mätningarna behöver belysas
Översatt till svenska förhållanden kan det innebära att det faktiska stödet för regeringen, dvs både S och MP, kan vara större än vad opinionsmätningarna visar. Och omvänt kanske stödet för SD egentligen är mindre än vad mätningarna visar. Och den typen av under- och överrepresentation kan vara svårt för opinionsinstituten att bygga kalkylmodeller för. Möjligen skulle erfarna kommentatorer kunna peka på osäkerheterna lite mer.

Frankrike, Skottland, Katalonien
När det gäller EU är det inte långt till nästa presidentval i Frankrike, ett val som också kommer att spela mycket stor roll för utvecklingen i Europa. Skulle – i värsta fall – LePen lyckas att få mer än 50% av rösterna i presidentvalet finns en stor risk att EU försvagas och splittras. Skulle samtidigt separatisterna i Katalonien i Spanien vädra morgonluft riskerar EU att fragmentiseras. Och det är inte ens säkert att ett eventuellt närmande till EU från Skottland skulle bidra till en positiv sammanhållning. Tvärtom skulle en skotsk medlemsansökan kunna uppmuntra just t.ex. befolkningen i Katalonien att agera för självständighet och EU skulle tvingas ägna mer tid åt inre frågor än åt de stora, gemensamma frågor som måste lösas på EU-nivå.

EU behövs för demokratin
I en komplicerad värld är det dessutom så att ett starkt centraliserat EU skulle kunna uppfattas som negativt av flera medlemsländer. Det folkliga missnöjet med att få mindre insyn och mindre procentuell rösträtt genom att EU tar större plats på nationernas bekostnad ska inte underskattas. Och för att ytterligare komplicera bilden är det kanske just nu nödvändigt att EU får ett tydligare mandat att agera sammanhållet. När enskilda EU-länder sviker de demokratiska idealen måste EU hålla emot. När Ryssland inte tvekar att annektera Krim och ett par regioner i Ukraina behövs ett EU som talar med enad tunga. När inte ens USA har en förutsägbar hållning i internationella frågor – trump visade hur lätt det kan vara att iscensätta en statskupp – behöver EU finnas kvar som en tydlig motkraft till det växande ekonomiska och politiska inflytande som Kina står för. Och Ryssland har en allt annat än demokratisk regim vid makten, något som påverkar alla länder i forna Sovjetunionen, i det tidigare östblocket och i Rysslands närhet.

Hur respektera respektlösheten?
För att hantera klimatkrisen och för att bromsa den farliga utveckling Johan Rockström varnar för (se tidigare blogginlägg) behövs ett EU som inte tvekar, ett EU som tar beslut och som tar ansvar. Tricket är att behålla och utveckla medborgarnas förtroende samtidigt som lagar och regler ändras. Missnöjet och föraktet mot forskning finns överallt. I Sverige lär det vara 6 procent av de vuxna som är klimatförnekare. De misstror sannolikt mycket av den information de får, särskilt från Public Service. Svårigheten med detta är att journalister och makthavare behöver kunna bemöta respektlösheten med respekt, okunskapen med förståelse och inte falla för frestelsen att stämpla alla som ifrågasätter forskningen med nedsättande epitet.

Sanning och lögn, vetenskap och åsikter, är inte jämlikar
Om sanning ställs mot lögn så att lögnen framstår som lika mycket värd som sanningen sviker Public Service sitt uppdrag. Å andra sidan, om klimatförnekare aldrig får komma till tals stämplas ju Public Service lätt som elitens propaganda av den minoritet som inte vill erkänna det forskningen kommit fram till. Exakt hur detta dilemma ska hanteras vet jag inte. Men det blir märkligt om åsikter och vetenskap jämställs. Och samma problem som vi har i Sverige finns naturligtvis i alla EU:s medlemsländer. Med den stora skillnaden att vi har en tradition av folkrörelser, studieförbund och fackföreningar som har bidragit till den kollektiva kunskapsbildningen på gräsrotsnivå.

Civilsamhället måste träda fram och göra mer nytta. Det är inte ytterligare en partiledardebatt i Agenda som skapar mer förståelse för vart världen är på väg. Det är när människor möts i vardagen och får lyssna till varandras ståndpunkter som vi berikar oss och lär av varandra.

Opinionsbildning á la CUF och Fokus

Vilsenheten brer ut sig. Eller om det är den medvetna omedvetenheten. Man vill inte höra, man vill inte se, man vill inte behöva ta ställning. Det är en strutsmentalitet (förlåt, alla strutsar!) som är skadlig för oss alla. Opinionsbildare och personer med stort genomslag ägnar sig åt att förminska de verkliga problemen och åt att totalt bortse från sin egen roll i vart utvecklingen leder oss. Två exempel får illustrera det jag menar. En kort reklamfilm för CUF och en ledare från ETC. I ETC sammanfattas hur olika skribenter ägnar sig åt att försvåra en ansvarstagande klimatpolitik. CUF-filmen är avslöjande i sin egen form. Länkar till båda – se nedan.

Klimatet, var god dröj…
Journalister och opinionsbildare som inte vill inkludera klimathotet i sin världsbild använder sina plattformar till att upprepa argumentationen från SD innan de klev in i Riksdagen. ”Men det får man inte säga i det här landet” känns igen som uttryck. Och motsägs då som nu av att det är precis det de säger som de hävdar att inte får säga. Om och om igen, som om det vore en sanning. För att ge sken av att budskapet är sannare eller viktigare än de budskap som dominerar nyhetsbevakningen. Som om det blir sannare av att det framställs som en motarbetad del av majoritetens konspiration mot en förtryckt minoritet. Trots att det är dimridåer och halvsanningar (i bästa fall) som torgförs, när det inte är rena falsarier.

Den extrema egoismen har fått ett ansikte
När det gäller Centerns ungdomsförbund, CUF, är sammanhanget minst lika märkligt. Alla vet att rökning är skadligt, att miljarder cigarettfimpar i vår närmiljö utgör ett allvarligt miljöproblem, att alkoholen orsakar många tragedier och där Systembolaget spelar en viktig roll i att reglera bruk och missbruk, att kvinnosynen i Paradise Hotel är undermålig (med ett understatement), att narkotikamarknaden är plattformen som den aktuella gängkriminaliteten står på, och att frihet aldrig får innebära någon annans ofrihet. Ändå lanserar sig CUF som det parti som prioriterar rökning – när sjukhusen dignar under pandemins härjningar, det parti som totalt blundar för miljö och klimat när den personliga friheten är så mycket viktigare, det parti som hellre uppmuntrar till bruk av alkohol och narkotika än att säkerställa att skadeverkningarna minimeras. Det finns ett val, hela tiden. CUF har valt den extrema egoismen som sitt kännetecken och ger i praktiken fingret åt ”Greta-folket”, som de säkert bara kan skratta åt.

Drömmen tycks vara att strunta i allt
Tidningarna SvD och Fokus har naturligtvis kalkylerat var de kan få gehör för de åsikter de skapar utrymme för. Samtidigt som de aktivt försvårar för ansvarstagande politiker att göra något åt klimatfrågan. Och CUF-ungdomarna ser sig som talespersoner för en ung, kaxig generation, som vill flytta på Britt-Marie, 45, som de tycker har gynnats av för mycket regler och som bara sitter och fikar på jobbet. Medan det de drömmer om själva tycks vara att sitta och fika, dricka öl, ta en joint och strunta i allt och alla….

Bevare oss…
Det pågår ett folkmord i Tigray, Etiopien, som jag skrivit om tidigare. Och det viktigaste CUF kan torgföra är rätten att få röka, dricka och bete sig oansvarigt i största allmänhet. Bevare oss för den generationen politiker, när de gör anspråk på att få sitta i Riksdagen, påhejade av Hakelius på Fokus och diverse klimatförnekare på Svenska Dagbladet. Att unga Fältbiologer ska söka sig till CUF, när deras natur- och miljöintresse vaknat, är osannolikt. Det gamla gröna-vågen-partiet byter tydligen ut sina sympatisörer och odlar numera andra intressen. Och legitimerar en attityd av att ”bara-jag-får-som-jag-vill-blir allt bra”.

Med den generationen kommande politiker inom Centern kommer det partiet aldrig kunna kalla sig ansvarstagande.


Länktips:
https://www.etc.se/opinion/nu-har-jag-fatt-nog-av-fossila-fossilkramare

https://twitter.com/i/status/1399666809972928523

Varför är denna återvändsgränd så intressant?

Visst är det märkligt att vi har fått en ny kärnkraftsdebatt i Sverige. Fyra partier tävlar om att föreslå mer av den mest orimliga, dyra, ansvarslösa och farliga energiteknik världen har skådat. Världen är upp-och-ner.
(Se även länken till en kritisk artikel om mini-reaktorer och ett kort citat ur den artikeln nedan).

Flera exempel på att tekniken inte är tillförlitlig
Det räcker tydligen inte med Tjernobyl och Fukushima. Det räcker inte med dammsugarincidenten i Ringhals 2 i maj 2011, där en kvarglömd dammsugare kostade 1,8 miljarder kronor i reparations- och stilleståndskostnader. Det räcker inte att finska Olkiluoto 3 började byggas 2005 och nu är minst 12 år försenad. Det räcker inte att alla stolta ”Generation-IV-kommer-att-lösa-alla-tekniska-frågor”-utfästelser kommit på skam och att den stora kärnkraftnationen Frankrike tvingats svälja prestigenförlusten och avbryta sin stora forsknings- och utvecklingssatsning. Nu ska mini-kärnkraftverk lanseras, en lösning som bara finns på teoretisk nivå och som ingen sett om den fungerar tekniskt, vilken livslängd den kan ha, vilka säkerhetskrav och kostnader den innebär, hur den ekonomiska vinstmodellen för ägarbolagen ser ut eller hur systemet blir en del av ett kretslopp.

Dne mänskliga faktorn kan aldrig kalkyleras bort
Detta talar fyra riksdagspartier om som om det vore något att beställa på Internet och få hemlevererat på kort tid. Det finns ingen teknik som kan skydda oss mot den mänskliga faktorn. Det har både Tjernobyl 1986 och Ringhals 2011 visat. Det finns ingen teknik som skyddar mot extremhändelser, det visade oss Fukushima i mars 2011. I dagsläget är dessutom energi producerad från solceller och vindkraftverk betydligt mer lönsamma för både producenter och energikunder. Så varför envisas partierna att kärnkraft är framtiden?

Forskning pågår
Janne Wallenius från KTH intervjuas i tidningen NU (partiorgan för L) och är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet hans forskning kan få. Hans intresse väcktes 1998 och det återstår ett antal år av forskning innan det kan bli dags för en pilotanläggning, hävdar han. Tekniskt handlar lösningen om att bly används både för att kapsla in klyvningsprocessen och att kyla den. Och efter 25 års drift ”skickas anläggningen tillbaka”, säger Wallenius.


Ur tidningen NU i april 2021, artikel om Wallenius forskning

Är allt en dimridå för att man inte har något bättre att föreslå?
Det enda rimliga är att skicka hela iden tillbaka till papperskorgen. Det kontaminerade bly som ska ”skickas tillbaka” måste då också slutförvaras istället för att återanvändas på ett klokt sätt, när det nu en gång tagits fram ur olika gruvor. Ingenting i denna lösning talar för att det är en framtidssäker, kretsloppsanpassad eller ekonomiskt försvarbar satsning. Vem ska betala för långstidslagringen? ”Slit-och-släng” blir inte bättre för att Wallenius och Liberalerna kallar det för batteri-reaktorer. Farlig engångsteknik blir inte bättre för att man döper den till något mer säljbart. Frågan är vem Liberalerna och deras kamrater på högersidan egentligen lurar med sina drömmar om en über-teknisk lösning med kopplingar till det militärekonomiska komplexet.

Länktips: https://cleantechnica.com/2021/05/03/small-modular-nuclear-reactors-are-mostly-bad-policy/amp/

Ur ovanstående artikel ett citat som försöker förklara varför primärt konservativt styrda regioner i t.ex. Kanada förordar små kärnkraftverk:
” Så varför gör de (politikerna) det här? Eftersom det tillåter dem att skjuta upp statliga klimatåtgärder samtidigt som de ger sken av att vara klimatåtgärder. De kan vända sig till sina minst pålästa anhängare och att hävda att förnybara energikällor inte är lämpliga för ändamålet, samtidigt som de inte gör något åt ​​det verkliga problemet eftersom minireaktorer ännu inte finns i en modern, användbar, form.”



Dags att förnya bilden av politiken

Nästa år är det allmänna val igen. Fyra-års-cyklerna går fort. Alldeles för fort. De lösningar vi behöver ha på plats när vi ska vara i balans med hoten från ökande klimatpåverkande utsläpp behöver beställas nu, för att vara idriftsatta och fullt fungerande om 10 till 20 år. Hur fast både politiker och väljare är i gamla schabloner illustreras av ropen på kärnkraft ( mycket farlig, på tok för dyr och globalt helt orättvis) eller indignationen över den pågående ”asyl-flykting-invasionen”, (som lätt skulle kunna avfärdas med några enkla siffror), men som biter sig fast i debatterna för att det passar vissa aktörer. Verklighetsbeskrivningarna sitter fast som urtuggade, gamla sega tuggummin.

Både SVT och TV4 gör fel
Då och då tar jag upp kritik mot media i bloggen och denna gång vill jag peka på två saker som bidrar till att minska förståelsen för vad väljarna har att ta ställning till. Kanske hinner något av detta korrigeras inför valrörelsen, som på sätt och vis redan är igång, eftersom både SVT och TV4 i sina kommenterande inslag ständigt återkommer till regeringsfrågan ”om det var val idag”.

Tre ”borgerliga” regeringskonstellationer
Förr var det enklare. Det fanns en socialdemokratisk regering, som då och då utmanades av de borgerliga partierna. På Fälldins, Ullstens och Fälldin IIs tid låg tyngdpunkten hos de borgerliga hos Centern och Folkpartiet. Gösta Bohman ansågs ”mörkblå” och bjöds inte in av Ullsten när Fälldin avgått på en hedersfråga. (Han ville inte dagtinga med sitt samvete som han sa. Kanske något för dagens högerorienterade partier att fundera på…)
När Carl Bildts parti inte längre var ett ytterkantsparti (och när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister rört om i grytan) blev det rimligt att Bildt tog över några år. Och när Alliansen bildades framstod fyra sampratade partier som en enad opposition mot socialdemokratin.

En ny karta
När moderaterna under Reinfeldt tog en mer mittenposition fanns plötsligt utrymme för ett tydligare konservativt högerparti och kartan ritades om. När varken Persson-regeringarna eller Reinfeldt-dito under ett par decennier enligt vissa väljare hade rätt svar på vissa frågor fanns plötsligt utrymme för en ny opposition.
När röken skingrats efter Januariavtalet 2019 såg M och KD endast en väg till regeringsmakten, och det var via SD. En ny konservativ opposition har på kort tid stegvis tagit form. Gamla löften till Hédi Fried om att aldrig ha med SD att göra slängdes på soptippen och Kristersson talar nu om ”förändrad retorik” och gör vad han kan för att legitimera ett samarbete med SD. Liberalerna har tappat många väljare och tog nyligen ett beslut att söka stöd för en borgerlig majoritet, där man inte uteslöt samtal och överenskommelser med SD. Om det räcker för att klara riksdagsspärren återstår att se. SD å sin sida hävdar att man inte är en del av borgerligheten. Tvärtom ser man sig i opposition till de ”vänsterliberala” partierna som man tidigare benämnde ”7-klövern”, för att betona sin egen särställning.

1. Vi har inget tvåpartisystem
Allt detta ovan som en bakgrund till min första kritikpunkt. Det går inte att beskriva dagens politiska karta i samma ideologiska termer som tidigare. Det är inte ”de borgerliga” som står mot ett ”vänsteralternativ”, hur gärna TV:s kommentatorer än önskar denna förenklade polaritet. Det finns åtta partier i Riksdagen och de står vart och ett för en egen ideologi.
När kommentatorerna på ett par minuter ska förklara hur ett val idag skulle resultera i en viss regering reducerar de valet till en slags ständigt pågående statsministeromröstning. Det är att sabotera tanken om ett demokratiskt flerpartisystem, där olika röster och tyngdpunkter baserat på sakfrågor och ställningstaganden så småningom ger en majoritetskonstellation. Istället vänds hela frågeställningen till att inledas med ”vem ska leda landet” och först därefter kanske någon eller några sakfrågor diskuteras. Medias beskrivning av regeringsfrågan blockerar enligt min mening en nyanserad sakpolitisk debatt, där mångfalden kommer till uttryck. I sin jakt på förenklade polariserade snabbfrågor bidrar på så sätt framför allt TV-media till den nödvändiga sakpolitiska debatt som behövs för att tydligare precisera vilka olika alternativ väljarna har att ta ställning till.

GAL-TAN-skalan måste användas mer, särskilt när evig tillväxt
visat sig vara en återvändsgränd
Att tala om ”borgerligheten” och ”vänstersidan” blir extra fel mot bakgrund av t.ex. just Januariavtalet, som ju blev en stor sakpolitisk framgång för både C och L. Mixen av åtgärder i 73-punktslistan bör ses som en framgång för alla partier som deltog. Även GAL-TAN-skalan behöver användas för att illustrera hur partier och väljare ser på samhällsutvecklingen. Särskilt nu när den traditionella ekonomiska politiken tycks ha kommit till vägs ände med orimliga förmögenhetskoncentrationer. Fler och fler inser hur praktiskt omöjlig en oändlig tillväxt är på en planet med begränsade resurser. Att då hålla fast vid ”socialism” och ”icke-socialism” som två grundläggande och huvudsakliga idéer blir minst sagt förlegat.

2. Missvisande presentation eftersom sympati- och antipatifiltren är starka
Min andra kritikpunkt gäller hur kommentatorerna presenterar vilka sakfrågor väljarna kopplar till vilket parti. ”Vilket parti har bäst politik när det gäller xx?” där xx kan vara migration, sjukvård, skola, miljö, rättsväsende osv. Väljarnas svar ses ofta som en slags opinionsmässig avstämning av sakfrågorna. ”Vem är bäst på vilket område just nu?” Det sättet att presentera opinionen blir väldigt missvisande. Väljarna har klara sympatier och antipatier och är inte objektiva bedömare av sakfrågor. Ett tydligt exempel är att någon av kommentatorerna på SVT och TV4 nyligen förvånat sa att ”M har gått om C när det gäller miljöpolitiken”. Dvs fler väljare uppskattar M:s miljöpolitik än C:s.

Miljöexemplet hos M och C
Självklart blir det så. M har aldrig formulerat en miljöpolitik som utmanar den rådande livsstilen, aldrig förordat skärpningar av miljölagstiftning som skulle kosta företagen pengar eller bensinskattehöjningar eller andra förslag som skulle kunna påskynda omställningen till en fossilfri fordonsflotta. När väljarna uppskattar M:s miljöpolitik är det för att de litar på M:s motstånd mot en verklig miljöpolitik som skulle kunna göra skillnad. Därför blir det direkt missvisande att jämföra partiernas förtroende i olika sakfrågor, eftersom partierna ibland står för diametralt skilda lösningar.

Två andra exempel där lösningarna skiljer sig åt
Om opinionsmätningen gällde abortfrågan skulle säkerligen många KD-väljare stödja sitt parti och tycka att KD har den bästa politiken på området, men det skulle ju inte säga något om de övriga partiernas förtroende på abortområdet, eftersom majoriteten av de övriga partierna står för den linje som har gällt i Sverige under lång tid. Eller alkoholpolitiken. Om man frågar MUF-ungdomar vilket parti som har bäst alkoholpolitik blir svaret troligen att det egna partiet är bäst, eftersom både M och deras ungdomsavdelning hellre avskaffar Systembolagets monopolställning än har den kvar. När lösningarna inom olika sakområden skiljer sig dramatiskt åt, blir denna typ av opinionsmätningar svårtolkade. Och inte blir det bättre när kommentatorerna avstår från att förklara vari stödet för eller motståndet mot olika linjer egentligen består.

Våga utmana publiken!
Ska klimatfrågan någonsin komma upp på daglig eller veckovis rapporteringsnivå måste kommentatorerna börja förklara de komplexa sambanden och problemformuleringarna tydligare och bättre. Vi behöver en ny nivå på journalistiken och att kommentatorer vågar utmana publiken på ett intelligent sätt.

Länktips: Jag skrev nyligen om Stern-intervjun i Agenda här

Vad händer när juridiken hinner ikapp lögnerna på nätet?

Vad händer när juridiken kolliderar med det mediala flödet? Hur hanterar USA de mediala lögner, som lett till förluster i liv eller i egendom? Det finns en del lärdomar att dra och det finns minst en aktuell koppling till Sverige kring detta.

Tre lögnare som nu får möta advokater
I USA pågår ett antal rättsliga processer i efterdyningarna till trump-åren. En av de mer kontroversiella agitatorerna på mediala plattformar är Alex Jones, som nu äntligen tycks få ta konsekvenserna av sin extrema våldspropaganda. ”Nyhets”-media som Fox News skiljer officiellt på sin roll som nyhetsförmedlare och opinionsbildare, åtminstone när de behöver försvara sina övertramp. Fox-ankaret Tucker Carlson har en miljonpublik och är viktig för Fox annonsintäkter. Han har nu tvingats att försvara sina påståenden när företaget Dominion stämt Fox News som en konsekvens av att företaget skadats ekonomiskt av Carlsons lögner om att deras rösträkningsapparater skulle ha varit inblandade i det påstådda fusk, som trump hävdade gjorde inte vann presidentvalet 2020. Det intressanta är hur Tucker Carlson och Fox nu försvarar sig.

”Spelar roll”
När den rättsliga apparaten drar igång, men stora resurser och med stora belopp inblandade ställs allt på sin spets. Lögnerna om Dominions maskiner har, enligt företaget, skadat deras varumärke. Lögner som villigt spreds av bl.a. Tucker Carlson och Fox News. Nu hävdar dessa att alla måste inse att programvärden bara spelar ”rollen” av Tucker Carlson, att allt bara handlar om att ge tittarna det de vill ha och att det uppenbart inte handlade om nyhetsförmedling. En intressant försvarslinje.

”Advokaten ljuger helt uppenbart”
Ännu mer absurt blir det att advokat Sidney Powell, som stod tillsammans med trump-advokaten Rudi Guilani på bästa sändningstid och svepte sina anklagelser mot den avlidne Hugo Chavez i Venezuela, mot Dominion m.fl. också gjorde det som ett ”uppenbart” skådespel. En advokat får medias hela uppmärksamhet för sina argument för att trump borde ha vunnit valet och försvarslinjen är att alla borde inse att allt bara var ett skådespel (!). Advokater som vår tids komiker?

Gräns mellan nyhet och propaganda
Skulle Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell klara sig med denna försvarslinje – att de alla bara spelade rollen av sig själva och att alla tänkande människor måste förstå att det de sa var lögner – får det till följd att ingen kan lita på vad media säger. Allt kan ju vara ett påhitt för att locka tittare och annonsörer. På ett sätt är det bra att de olika försvarsadvokaterna har valt denna taktik eftersom det bidrar till att synliggöra den idag mycket luddiga gränsen mellan nyhetsförmedling och opinionsbildning, som präglar stora delar av dagens informationsflöde.

Sverige kan välja väg
Lockelsen att tillfredsställa annonsörerna, som i sin tur ser på tittarsiffror, handlar om hur privatfinansierade medier ska orientera sig. I Sverige har vi Lamotte och andra som tigger bidrag när de skapat kontroversiella inslag som deras följare gillar. Vi har också en pågående debatt om Public Service roll. Tre konservativa partier vill begränsa SVT och SR till att vara ”smala” och på sätt bara vända sig till de som söker fakta och en så sann bild av verkligheten som det går att skaffa sig. Dessa partiers strateger vet naturligtvis vilken möjlighet det skulle innebära ifall opinionsmedia, Fox-liknande kanaler och propaganda-kanaler fick större spelrum på bekostnad av Public Service. De skulle ha lättare att få gehör för hårt vinklade budskap och rena lögner. På så sätt är det intressant att följa hur dragkampen går i USA. Spelar Alex Jones, Tucker Carlson och Sidney Powell bara rollen av sig själva när de framträder? Och vart leder det i så fall?

Länktips:
David Pakman tar upp detta tema här: i ett klipp från Facebook
TYT:s Ana Kasparian tar upp Alex Jones här: i ett klipp på Youtube