Så märkligt med denna dröm om storskalig och dyr energi

Det är 40 år sedan vi hade en folkomröstning om svensk kärnkraft. Fortfarande drömmer flera borgerliga partier om att kunna fortsätta utbyggnaden. Nästa ”generation” av kärnkraft sägs kunna använda uttjänt kärnkraftsbränsle och på så sätt lösa en del av problemet med långtidsförvaring. Så att istället för 100 000 år skulle det räcka med 500 års slutförvar…. ( jämför att Gustav Vasas tekniknivå och tydliga instruktion skulle kunna förstås av oss). Det är uppenbarligen väldigt lockande att vinna röster på en teknik som dels inte finns, dels visat sig dyr och farlig och dels låser fast samhället i ett beroende av stora energibolag.

Ägandet
Det är märkligt att så många partistrateger och beslutsfattare på fullt allvar blundar för verkligheten. Förnybara energisystem är småskaliga, kan byggas och plockas ner utan att göra avtryck i generationer och kan framför allt ägas av folkflertalet via privat ägande, genom föreningar etc. Det man äger och förvaltar är man också angelägen om att vårda, att optimera och att inte slita ut i förtid. Insikten om hur vi måste hushålla med energi blir tydligare ju närmare produktionen konsumenten befinner sig. Motsatsen är det ”två-hål-i-väggen”-tänkande som blir konsekvensen av något storskaligt, anonymt och utlandsägt.

Hur ser ansvarsförhållandena ut?
Ännu märkligare är det att kärnkraftsförespråkarna inte kräver av kärnkraftsindustrin att de senare tar ansvar för alla kostnader i samband med uppförande och drift av anläggningarna. På något märkligt sätt ska ”samhället” stå för riskerna om, eller snarare när, nästa Fukushima-olycka inträffar. Ingen teknik är ofelbar. Det finns dessutom alltid en mänsklig faktor.
Investerare vill ha vinst på sin insats, men är ointresserade av att ta ansvar för riskerna och slutförvaret. Stora investeringar lockar till sig lycksökare och gör länder beroende av stora industrier, som tar rationella ekonomiska beslut, som sällan innebär att de är samhällsnyttiga. Konsekvenserna för samhället blir långtgående när storskaliga lösningar visar sig inte fungera. De mångåriga förseningarna av bygget i finska Olkiuloto kommer t.ex. att behöva betalas av någon. Vem?

Lagra elen
Det finns rationella ekonomiska argument att välja förnybara energisystem. Sol- och vindkraft kan lagras på flera olika sätt. Överskottselen kan lagras i vätgas, som i ett senare skede kan användas för att generera el via bränsleceller. Eller så kan överskottselen användas för att driva pumpstationer, som pumpar upp vatten i dammar, där lägesenergin kan tas tillvara via gamla hederliga vattenturbiner.

Verkningsgrad och kylbehov
Teknikernas fascination över kärnkraften blir ännu mer märklig när man inser att kärnkraftselen produceras med en mycket låg verkningsgrad, cirka 35%. Två tredjedelar av verkens effekt går således till spillo, när vatten kokar och ångan driver turbiner. Världens dyraste tekokare, typ….. Och dessutom stängs de svenska verken ner när kylvattnet (från t ex. Östersjön) blir för varmt på sommaren. Vad som händer när perioderna med extrem värme blir många och långa är det ingen som talar om…..

Långsiktighet och sparande
Allra viktigast är att vi effektiviserar energianvändningen. Den sparade kw-timmen är den billigaste. Det behövs incitament för energisparande inom industrin och hos allmänheten. Elintensiva etableringar som datorhallar ska inte få onödigt förmånliga villkor för att arbetstillfällen anses viktigare än energisparåtgärder. Politiken måste gynna ansvarstagande och långsiktighet och sträva efter ett spritt ägande, som i sin tur genererar förståelse för behovet av att inte slösa på energi i olika former.



Därför är USA viktigt

Varför ska vi bry oss om det som händer i USA? Frågan dyker upp och då och då. Många tycker att bevakningen av det som händer ”over there” är alltför omfattande, att vi ändå inte kan rösta där osv. Det kan vara korrekt på ett ytligt plan, men utvecklingen i världen, inklusive EU och Sverige, är väldigt beroende av vad som händer i USA.

Fel väg under 70 år
1900-talet innebar ett skifte. Det brittiska imperiet avvecklades i takt med att kolonierna fick självständighet och nya stater föddes, tyvärr ofta med stridigheter som följd. USA:s dominans på det affärsmässiga planet tog fart efter krigen. En stor och växande befolkning utgjorde en grund för detta, liksom ett antal tekniska framsteg som gav fart åt den ekonomi som vi sett sedan dess.

Det behövs en helt annan ekonomi
För några år sedan såg jag uppgiften att det lever drygt 10 miljoner utblottade och fattiga i USA. Samtidigt finns de exceptionellt rika i samma land. Det är ett land med stora kontraster, motsättningar och konflikter, inte minst nu synliggjorda genom polisvåld och BLM-rörelsens opinionsbildning. Miljömässigt, genom utsläpp och energianvändning t.ex., har USA stor global påverkan. Ska vi klara klimatmålen måste USA kraftigt anstränga sig att minska sina utsläpp. Med det nuvarande politiska – och ekonomiska – styret i USA lär inget hända. Världen fortsätter att gå mot en helt ohållbar utveckling. Om inte ett ”fritt” och demokratiskt land som USA klarar att byta ohållbar teknik mot hållbar – hur ska vi då förvänta oss att konservativa maktutövare i de odemokratiska länderna ska förmås att ändra fundamenten för sin egen maktbas? Oljeländer – inklusive Norge ! – fortsätter att ta fram olja som i högsta grad bidrar till den annalkande krisen. Fracking-tekniken har gett stora lokala miljöskador och gett ett visst andrum åt framför allt amerikanska energibolag. Men vi måste få det stora landet att på allvar adressera miljö- och klimatfrågan. Och då är det viktigt att följa det som händer där borta.

Kolla David Pakman
Den ”president” de har just nu hotar dessutom det demokratiska, öppna samhället med sin aggressiva och splittrande retorik och sina ogenomtänkta beslut. Det behövs ett nytt ledarskap. För att följa och förstå det som händer under valkampanjen i höst har jag hittat en kommentator som jag kan rekommendera. Han talar ovanligt tydlig engelska för att vara amerikan, han analyserar och exemplifierar varje dag med korta filmer, som man lätt hittar via sociala medier och plattformar. Sök på David Pakman. Hans rapportering tycker jag är utmärkt och räcker för att följa den politiska händelseutvecklingen i USA. Politiskt står han själv tydligt för en mer socialt utjämnad politik och en anti-trump-hållning.

”Det enda sättet de kan vinna på är genom fusk”
Om Joe Biden och Kamala Harris vinner i november är det ändå inte säkert att de får tillträda. ”Presidenten” har lagt grunden till ett allmänt misstroende mot systemet, och kommer säkert att hävda att valet var riggat.
Genom att ifrågasätta systemet med poströstning och genom att tillsätta en trumptrogen chef över postverket gör han dessutom allt för att kunna ifrågasätta valets legitimitet och faktiska utfall. ”Det enda sättet de (demokraterna) kan vinna på är genom fusk”, har trump slagit fast.
Så nog är det viktigt att vi stöttar de krafter i USA som vill behålla det öppna samhället och som vill gå ett steg längre och förändra det i en hållbar riktning. Alternativet är förskräckande och skulle uppmuntra motsvarande extrema rörelser i Europa på ett farligt sätt.

Ska känslan vinna över förnuftet?

Det är märkliga tider. Corona-viruset skapar förutsättningar för globalt samarbete i kampen mot en gränslös fara. Som en slags repetition inför nästa stora globala utmaning, när klimateffekterna blir så avgörande att världens länder tvingas att antingen samarbeta eller att bekämpa varandra. Tyvärr tycks väldigt få världsledare inse hur hoten hänger samman.

Särintresset går före demokratin?
I USA tillåts presidenten hävda att ”det enda som kan förhindra en republikansk seger i presidentvalet är fusk”. Varje dag upprepar presidenten att poströstning innebär fusk. Och eftersom miljoner amerikaner förväntas poströsta så måste valet ogiltigförklaras. Taktiken är uppenbar. Skulle trump förlora i november kan han omedelbart skylla på fuskande demokrater och ett ”riggat val”. Demokratin sätts ur spel. Han har dessutom tillsatt en chef över postverket som påbörjat en nedmontering av postsystemet, så att det verkligen finns stor risk att poströstningen blir kaotisk. Och resten av USA låter detta ske. Familjen trump uppträder som en dynasti, som ska behålla makten till varje pris. Och republikanerna tycker att det är bra – troligen delvis för att det säkerställer att demokraterna hålls borta från makten. Att demokratin därmed underordnas särintresset är ett tydligt tecken på att USA är på väg in i en fas i sin historia, som kan resultera i att landet inte längre kan ses som en fullvärdig demokrati.

Kris?
I en betydligt mindre skala och under andra omständigheter händer liknande saker i Sverige. Moderatledaren håller sommartal och nämner inte en endaste gång klimat eller miljö, när han talar om vilka stora utmaningar Sverige står inför. Den politiker som de senaste åren fått igenom flera viktiga miljöbeslut i Sverige och i EU, Isabella Lövin, kastar in handduken. Det förväntas slagkraftiga rubriker och enkla budskap från de ledande politikerna – inte tålmodigt reellt arbete. Överord och medialt tacksamma budskap från flera partier i Riksdagen ger bättre gensvar i opinionen än att steg för steg komma till rätta med problem. Världen är upp-och-ner.

Känsla viktigare än kunskap?
Mediernas jakt på dramatik skapar extra skjuts kring tragiska brott och hänsynslösa brottslingar. Istället för att någon gång backa och analysera strukturer, inkomstskillnader och långsiktighet fastnar medierna i det flashiga, det som ger klick och utrymme för känslor. Känslan blir viktigare än förnuft och kunskaper.

Språklig fattigdom
Nära hälften av högskolestudenterna har otillräckliga språkliga kunskaper kom det en undersökning om häromdagen. De som ska bli framtidens beslutsfattare, forskare och nyckelpersoner i samhället behärskar inte det svenska språket. Ingen frågar i mediaflödet hur det ser ut med språkkunskaperna hos den majoritet svenskar som INTE sökt sig till universiteten. TV-spelen och sociala mediers emojis tycks få bli ett substitut för ett rikt ordförråd. Nyanser går förlorade och när språket blir fattigt blir vi alla fattiga.

Det är sorgligt att konstatera att vi tycks vara på fel väg. Eller så är alla dessa exempel ovan bara indikationer som kan göra att de positiva motkrafterna vaknar. För det var väl inte så det var tänkt – att samhället från och med nu skulle gå åt pipan?

Märkliga tider och vägval

Corona-viruset hänger kvar som en envis dimma över landskapet. En del tycks inte bry sig, andra är försiktiga. Ingen vet riktigt hur länge vi ska behöva anpassa oss själva och samhället till denna smittsamma sjukdom. Länders regeringar agerar olika. Vissa med klåfingrighet, andra med närmast monumental likgiltighet eller cynism. Hur historien till slut kommer att döma eller bedöma beslutsfattandet vet vi inte. Vi vet bara att viruset är farligt, framför allt för äldre.

Göksäter ganska folktomt
När man bor på Orust på sommaren blir det alltid någon tur till Orusts ”Ullared”, Göksäter, där saker är extra billiga och där det oftast är mycket folk. Idag den 13 augusti var det påtagligt få kunder i lokalerna, ingen kö till kassorna och gott om plats i fiket för den traditionella (mini)-räkmackan. Kanske var det för vackert väder. Kanske var det många som var på jobbet. Eller något annat skäl.

Björnbären påminner om det som finns kvar av naturliga händelser
Så här års finns det björnbär att plocka på och runt vår tomt. Som trollas till marmelad i köket av min kära livspartner. Burk efter burk staplas och kommer så småningom bli en uppskattad detalj i några barnbarns frukost. I dessa ovanliga tider är det bra med rutiner. Björnbären finns varje år och blir varje år till marmelad. Allt är inte olika, en del är som det brukar vara.

Tro eller vetande? Vi eller dom – eller bara vi?
Hela världen tycks förbereda sig för ett avgörande. Ska USA ledas av en egofixerad lögnare eller av någon som tar rollen på allvar? Ska världens ledare inse brådskan när det gäller klimat, artutrotning och vart världen är på väg? Tro och tyckande, egoism och girighet växer på bekostnad av vetenskap, sunt förnuft och en känsla av rättvis representativitet. Varför är det så? Hur kan vi som mänsklighet tillåta att lura oss själva på detta sätt? Vi-och-dom-tänkandet är starkt och empatin förlorar terräng. Varför?

Marknadens svagheter och storskalighetens
Liberalernas partiledare höll ett tal idag, som jag lyssnade till. En del lät klokt, men det jag saknade var ett klarläggande besked om hur en fortsatt marknadsliberal ekonomi ska kunna rätta till de fel som samma ekonomi har skapat. Att förlita sig på marknaden räcker inte – det har pandemin visat. Och i energifrågan blundar partiet för de uppenbara fördelar som lokalt ägd och nyttjad förnybar produktion innebär i relation till dyra, farliga och storskaliga centrala kraftproducerande enheter, som till och med Frankrike har slutat att forska på.

Fel riktning för världens länder
Det verkar vara en övertygelse som gränsar till tro som vägleder (L), snarare än att de litar på styrkan i mångfalden och spridningen av ägande och välstånd. Särskilt ur ett globalt perspektiv (som klimatfrågan är) är det orimligt att tro att 190 länder ska kunna satsa på dyr och komplicerad energiproduktion, där minsta misstag blir förödande. För att inte tala om vilka krav på kontroll som krävs. Vill verkligen (L) att världens länder utvecklas till polisstater med minutiös kontroll av medborgarna?

Problemet efter trump

I januari nästa år kommer en ny president att sväras in i USA, eller, i värsta fall, får trump ytterligare fyra år i Vita Huset. I dagsläget ligger trump en bit efter i alla opinionsmätningar. Biden, som tros bli hans motståndare på den demokratiska sidan, har ännu inte ställts mot trump i dueller om makten. Donald trump är skicklig på att få debatter dit han vill och också på att avfärda irrelevanta frågor på ett kategoriskt sätt genom att tala om ”fake news” och framhålla en helt annan världsbild.

Handlingsutrymme
Det intressanta är inte om Biden ska vinna eller inte. Trots allt får vi hoppas att det amerikanska folket väljer bort trump. Det viktiga blir vilket handlingsutrymme Biden får och hur han kan agera för att inte bara korrigera för alla trumps misstag och medvetna felsatsningar, utan också vilka aktiva och nödvändiga steg han kan ta för att påskynda utvecklingen. Fyra år har gått som på olika sätt behöver kompenseras för.

Vad händer med en besviken trump och hans supportrar?
Cirka 40 % av valmanskåren i USA stödjer trots allt trump och skulle trump förlora valet i november lär han inte sitta tyst och stilla i båten. Hans väljarbas kommer högljutt stödja varje trumputspel om ”riggat val”, ”förfalskade poströster” och ”utländsk inblandning”. Det kan bli riktigt farligt, där motsättningarna stegras och trump använder sitt starka stöd för att sätta press på den federala regeringen. Motsättningarna, rasismen och splittringen i landet lär kunna fortsätta, underblåsta av en besviken trump.

Både ena landet och våga öka förändringstakten
Biden måste dels kämpa för att ena landet igen, dels kompensera för alla de fel som trump begått – inte minst när det gäller alla miljölagar som trump tagit bort. Samtidigt måste Biden öka tempot i förändringen av USAs ekonomi om landet inte ska fastna i att vara det land i världen som även fortsättningsvis, per capita, bidrar mest till klimatförändringarna. Och där är det bråttom bortom varje tvekan. Det måste till radikal lagstiftning om USA ska lyckas vända utvecklingen. Att både vinna trumpsupportrarnas förtroende och samtidigt vända politiken 180 grader från den riktning trump valde blir inte enkelt.

Något nytt kan vara en väg
Lösningen kan finnas i att beskriva de insatser som görs som en tredje väg. Inte som återställande av samhällsutvecklingen, utan som en utveckling i en ny riktning. Dvs paketera varje progressiv förändring som del av en helt nödvändig förnyelse. Detta ger i sig en möjlighet att både släppa traditionella föreställningar om det ”normala” hos den rådande kapitalstarka grupp som vunnit ekonomiskt på det gamla systemet – och – att fånga intresset hos trumpsupportrar genom att peka på hur ett nytt system måste gynna alla amerikaner. Om alla får sjukvård enligt någon europeisk modell till en rimlig kostnad torde även de mest konservativa vara positiva. Det viktiga blir nog att beskriva förändringen på ett sätt som gör att ingen grupp lämnas i sticket. Samtidigt som bördorna fördelas mer rättvist.

Det kan fungera om bara flertalet förstår att det är bättre att ett hotell kan servera 1000 frukostar till 1000 miljonärer än att servera en exklusiv frukost till en miljardär. Förmögenhetskoncentrationen i sig är negativ för ett samhälle. Med 1000 frukostar får fler personer jobb i hotellköket och fler sängar får bäddas. Och de hotellanställdas barn får chans att gå i en skola som tar till vara varje barns potential.


Arbete blir bättre med frivillighet

Vad menas med arbete? Är det något vi vill göra, väljer att göra eller måste göra? Är arbete något som utgår från en själv och de egna behoven eller är arbete något ”utifrån” som framställs som en möjlighet eller ett krav på individen? Är arbete något objektivt eller något subjektivt?

Oberoende eller beroende
Frågan om arbetets karaktär hänger ihop med självbilden. Den som är van vid egenförsörjning och att själv forma sin arbetsdag upplever troligen en stor frihet i arbetet, medan den som är beroende av en arbetsgivare för att få sitt arbete ersatt i pengar rimligen uppfattar sin situation som styrd av arbetsgivaren.

Kvalitet
Det intressanta är att det finns arbetsgivare som erbjuder sina anställda stor frihet i arbetet – frihet som på så sätt tar till vara vars och ens förmåga att kreativt bidra till helheten. Det är i gränssnittet mellan frihet och styrning av arbetets innehåll som framtiden avgörs. Så länge arbetets innehåll domineras av styrning ”uppifrån” frigörs inte de krafter som kan vara avgörande för kvaliteten på det vi åstadkommer.

Ta vara på vars och ens förmåga
Att erbjuda volontärer och frivilliga möjlighet att få visa vad de kan, kan vara en idé för att synliggöra sådant som individer kan bidra med. Det kräver dock modiga arbetsgivare, som vågar lita på att helheten vinner på att vars och ens förmåga tas till vara på ett optimalt sätt.

Arbetets former och innehåll behöver anpassas till en ny tid, där samarbete blir viktigare än konkurrens och där vi ständigt fokuserar på win-win.


Långlivat – en utställning

Cirkulär ekonomi och återbruk är två teman som jag ofta återkommer till. Tisdagen den 23 juni 2020 invigs utställningen ”Långlivat” på Nääs Slöjd & Byggnadsvård i närheten av Nääs slott i Lerums kommun. Utställningen är utomhus, pågår till i början av oktober och kopplar samman byggnadsvård med just cirkulär ekonomi och återbruk. Under våren 2020 har jag bistått projektledarna med lite tips, idéer och textförslag till utställningen. Även Tobias Jansson har medverkat på liknande sätt i processen.

Byggnadsvård hänger ihop med cirkulär ekonomi och återbruk på flera sätt
Jag ska inte avslöja för mycket här, men det finns flera viktiga aspekter av byggandet, våra bostäder och hur vi ser på vårt ägande som har betydelse för den cirkulära ekonomin. Ta bara det att hus många gånger har byggts före vår tid, används av oss och står kvar efter oss – de lever på så sätt i en annan rytm än vi själva. Hur ser vi på tid som resurs? Tid är ju faktiskt det enda vi har och att använda tiden väl är kanske en avgörande aspekt av detta att vara människa. Samt att underlätta för andra att göra kloka val och ta bästa besluten. En idé är att t.ex. fördokumentera ombyggnader med foton och anvisningar så att rivning underlättas. Att riva måste ju ske minst lika omsorgsfullt som att bygga om material och delar ska kunna återbrukas.

Långlivat
Så här ser inbjudan ut från projektledarna.
https://lnkd.in/JsgDPR och lite mer information
https://www.slojdochbyggnadsvard.se/aktiviteter-och-utstallningar/langlivat/

Inte långt till korruption

Bo-Göran Bodin på SVT har nyligen gjort en minidokumentär om ett tragiskt vårdnadsfall, som blivit mycket uppmärksammat. Med tålmodighet, idogt arbete och med en skicklig berättarteknik lotsar Bodin oss in i en härva av sanningar och motsanningar, expertutlåtanden och märkliga turer kring ett barn, vars föräldrar separerat och där ord står mot ord. Den som inte sett serien bör se den, för att förstå vad den här kommentaren ska handla om. Finns på SVT Play och heter Att rädda ett barn.

Pedofili ska inte finnas
Pedofiler ska dömas och allra helst inte få tillfälle att förgripa sig på barn. Vuxna människor, i detta fallet män, har ett ansvar gentemot barn, och måste kunna hantera sina drifter utan att skada andra. Det är inte OK att utnyttja en svagare persons utsatthet för sina egna syften. Samhällets formella och informella regler ska vara tydliga. Pedofili hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.

Hävstång för en större sak
När det händer måste det finnas statliga, kommunala och oberoende organisationer som kan stödja offren och ställa de skyldiga till svars. Skyddsnäten ska vara tydliga och finnas när de behövs. Bodins dokumentär handlar till stor del om en organisation, BRY, som kraftfullt tog ställning för barnet och mamman i det dokumenterade fallet. Socialtjänst och polis gjorde ett 10-tal utredningar och ingen av dem kunde belägga att pojken farit illa. Pappan hävdar att mamman hittat på allt för att få vårdnaden om barnet. Ord står mot ord. Steg för steg följer och dokumenterar Bodin turerna i fallet och så småningom framträder ett mönster. BRY och deras experter har av olika skäl inte brytt sig om att gå till botten i sakfrågan – ”jag hinner inte läsa alla rapporter” som en person säger – utan nöjt sig med att använda det aktuella fallet som exempel på det generella problem man vill komma åt.

Den goda saken blir ond
Fallgropen synliggörs skickligt och tydligt av Bo-Göran Bodin. BRY vet att man arbetar för en god sak och bryr (!) sig därför mindre om detaljerna i det konkreta fallet än om möjligheten att få publicitet för sin sak. För att hålla igång sina stödjare och engagerade personer behöver organisationen synas med fall som kan få genomslag i media. Att fallet innehåller felaktigheter och motstridiga uppgifter blundar man aktivt för. Genomslaget är viktigare än det enskilda fallet. Den goda saken blir plötsligt det som skadar barnet mer än de påstådda övergreppen. Det är tom oklart om personerna bakom BRY förstår vidden av det man ägnat sig åt. Det finns en stor risk för fartblindhet och enögdhet när engagemang övergår i trosvisshet. Omdömet sviktar och gråtonerna försvinner i en svart-vit världsbild, där nyanserna tonas ner och slutsatserna riskerar bli fel.

Det handlar om ett barn
Fallet ska upp i hovrätten senare i år. Det är oklart om organisationen BRY vinner på att fallet kommer upp i det mediala flödet en gång till. Risken är uppenbar att en i grunden viktig fråga – kampen mot pedofili – hamnar i bakgrunden när rättsväsendet än en gång prövar sakförhållandena i en vårdnadstvist som rimligen inte kan sluta på något annat sätt än i tingsrätten. Det gäller att hoppas att barnet i fråga inte får bestående problem efter denna historia. På ett plan lär barnet ha svårt att i framtiden lita på vuxna, som försatt honom i en utsatt position. Barnen behöver växa upp i en sann, rättvis och trygg värld, där föräldrarna utgör de fasta punkterna i tillvaron.

Motiven styr
Lärdomen från dokumentären är att det är viktigt att ta sig tid att gå till botten med frågor, där det finns olika ståndpunkter. Det är också viktigt att undvika känslomässigt relaterade beslut, något som tydligt framkom i dokumentären. Det är viktigt att våra domstolar och myndigheter lägger sympatier och antipatier åt sidan när de ska bedöma sanningshalt och sakförhållanden. Bo-Göran Bodins dokumentär visar tydligt hur lätt kan bli fel, när andra motiv än rättsprinciper får råda. Steget över till korruption och maktmissbruk blir kort när objektiviteten sätts åt sidan.

Tvingas de kaxiga ledarna bli mer ödmjuka?

”Lita inte på någon”. Den uppmaningen ska president trumps son ha fått av sin far när han var ett litet barn. Med den grundinställningen till sina medmänniskor blir trumps beteende konsekvent. Om han inte litar på någon och dessutom inte ägnar tid åt att läsa sådant som han borde, för att skaffa sig ett bra beslutsunderlag, återstår ju enbart den egna ”magkänslan”. (Länktips om att inte lita på någon, se nedan).

Den fria pressens roll
När trump utser media till folkets fiende är det för att han inte litar på att de ska återge hans syn på någon fråga på ett bekräftande sätt. Och det är ju just det – medias roll är faktiskt att belysa politikers ställningstaganden på ett mångfacetterat och alternativt sätt. Att inte göra det vore att bli en del av en propagandaapparat. Som han tycks önska sig, #45; att media återger och bekräftar hans syn på tingen och på världen på ett okritiskt sätt. Helt enkelt ger honom rätt. Att ifrågasätta trumps syn eller beslut är att ställa sig på fiendesidan.

På sig själv känner man andra
”Freedom of speach”, rätten att uttrycka sig öppet om vad som helst är centralt i relation till hur USA styrs både formellt och informellt. Samtidigt är det precis detta trump angriper när han ständigt anklagar ”illojala” medier för att vara ”fake news” och ”terrible journalists”. Och troligen är det en del av den strömlinjeformade nyhetsförmedlingen i länder som Ryssland, Kina, Nordkorea m.fl som får trump att så ofta uttrycka sig positivt om auktoritära ledare och så nedlåtande om andra. Det är i starka ledare han ser sina jämlikar och sina kollegor, inte i demokratiskt valda ledare som Merkel.

Vad vinner britterna på en hård Brexit?
Det som blir intressant under resten av 2020 är hur relationen mellan Storbritannien och USA kommer att utvecklas i kölvattnet på Brexit. När Boris Johnson nu ska manövrera för att på egen hand lotsa sitt land till bättre villkor än tillsammans med EU, kommer förväntningarna på honom att vara skyhöga. Johnson måste hålla samman sitt eget parti, som delvis vill ha en ”hård brexit” – varför är oklart – och delvis är beroende av att samhället fungerar på lokal nivå. Varje parlamentsledamot är ju direkt kopplad till sin valkrets och vanliga britters vardag får inte bli alltför inskränkt, särskilt efter den husarrest-taktik britterna valde i Corona-krisen. Han kan knappast heller ensidigt hoppas på att trump vinner i november, utan måste manövrera för att USA kanske byter ledarskap från 2021, vilket gör förhandlingsläget oförutsägbart.

Ödmjukhet inför globala frågor?
Tajmingen för Brexit var på det sättet direkt olämplig för britterna, eftersom Corona-krisen både visade på värdet av nationellt krismedvetande, solidarisk sammanhållning och på behovet av internationellt samarbete för att lösa kriser. Epidemier känner inga landsgränser eller tar inga personliga hänsyn. Även en kaxig premiärminister på 10 Downing Street kan insjukna i Covid 19. Ödmjukhet inför de stora utmaningar världen står inför är kanske inte vad man förknippar vare sig Boris Johnson eller trump med. Men kanske är det precis det vi kan hoppas på nu när de kommande stora frågorna handlar om hur vi ska hantera klimatet, ekosystemkollapsen och giftspridningen i världen.

Länktips: https://www.youtube.com/watch?v=4wNPanrYZsU

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.