Category Archives: Strukturer och politik

Strukturella perspektiv, politik.

Idéburna verksamheter chanslösa

Posted on by
Reply

Konkurrensverket gör ingen skillnad på idéburna verksamheter och aktörer som drivs med vinstintresse. ”Alla leverantörer ska, enligt upphandlingsreglerna, behandlas lika.” skriver man i ett pressmeddelande. (Länk se nedan). Tjänster som det allmänna köper in ”delas sedan upp i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster. Avgörande för om tjänsterna ska anses vara ekonomiska eller inte är om det finns en marknad för tjänsterna”, fortsätter Konkurrensverket och slår fast att  ”ju fler upphandlande myndigheter som inte utför tjänsterna själva, och istället lägger ut dem på entreprenad, desto mer troligt är det att det uppstår en marknad för tjänsterna”.

Ett tråkigare, kostnadsfixerat samhälle
Det är dags för de marknadsorienterade politikerna att bekänna färg: Ska all verksamhet konkurrensutsättas och bana väg för kapitalstarka företag att helt dominera utbudet av samhällstjänster eller ska det finnas utrymme för andra kvaliteter, där andra värden än vinst för aktieägarna spelar roll? Vill ni inte ha en mångfald i utövare som kan erbjuda olika slags tjänster? Det skapar ett tråkigare samhälle och bidrar till ett ensidigt fokus på kostnadsjakt om samhället inte lyckas skapa ett rimligt utrymme för idéburna verksamheter, särskilt som dessa ofta lyckas ta ett helhetsgrepp på personal, kvalitetsfrågor, arbetsmiljö, nyttjares perspektiv och miljöfrågorna.

Nu träder andra lösningar fram
I takt med att civilsamhället tar större plats – särskilt när den traditionella ekonomin inte lyckas lösa linjäritetens nackdelar kring resursflöden och hushållning – kommer vi att få se helt andra lösningar, som tar avstamp i människors tillit och i gemensamma projekt. När marknadstänkandet slår knut på sig själv och i praktiken upphör att erbjuda en mångfald av lösningar kommer andra alternativ träda fram.

Trenderna kring social cirkulär ekonomi och nya sätt att dela resurser kommer att växa. Det är beklagligt att lagstiftningen och de tillämpande myndigheterna drar åt fel håll.

Länktips: http://www.konkurrensverket.se/nyhetsbrevsartiklar/inget-undantag-for-ideburna-foretag-i-upphandlingsreglerna/

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Posted on by
Reply

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.

 

Ser vi inte samma bild kan vi heller inte enas

Posted on by
Reply

Informationen dränker kunskapen. Frågan är om det finns för mycket information, reklam, meddelanden, bilder och snabbt spridda påståenden i vår uppkopplade tillvaro? Risken är att det väsentliga försvinner i bruset av information. Det som borde vara en av världens mest välunderbyggda, vetenskapliga och pålitliga informationskällor – Vita Huset i USA – har förvandlats till sin motsats.

USA
En egocentrisk och instabil president med enorma resurser för kunskapsinhämtande till sitt förfogande väljer att sätta en egen dagordning baserad på ett smalt urval av källor. Det finns ingen logik i detta. Den samlade kunskapen hos världens alla forskare ger oss egentligen goda förutsättningar att hantera de problem som uppstått. Klimatförändringarna pågår för fullt. Även om det finns aktörer som av olika skäl vill blunda för människans ansvar för förändringen är det just nu bråttom att vidta åtgärder både i preventivt syfte och i syfte att mildra effekterna av det förändrade klimatet. I detta läge väljer presidenten i USA att hoppa av det icke bindande Paris-avtalet som en symbolisk gest. ”America first” är hans slogan. Först in i eländet? Först in i återvändsgränden? Först att sabotera generationers ansträngningar i uppbyggandet av ett fritt och någorlunda välmående USA? Först att bana vägen för det demokratiska styrelseskickets svanesång?

GBR och EU
I Storbritannien har Theresa May med nöd och näppe fått fortsatt förtroende att sköta Brexit-förhandlingarna. Britterna har inte gett henne ett stärkt mandat som hon vill ha. Tvärtom. Signalen till Tories är att de måste samarbeta och lyssna till andra röster. EU lär klara detta, men ett större hot är ett flertal länders stegvisa nedmontering av fundament i det västerländska demokratiska samhället. När EU-länder som Polen och Ungern steg för steg begränsar yttrandefriheten, tar kontroll över medierna och minskar utrymmet för olika åsikter hotas den viktiga komponent i samhället som bär upp mycket av demokratin – yttrandefriheten.

Kvantitet och kvalitet
Samtidigt måste vi hitta en ny balans även i Sverige mellan kvalitet och kvantitet. Förr fanns tolkningsföreträdet hos den tredje statsmakten, medierna. Idag är den positionen minst sagt underminerad. Dagstidningarna tappar läsare. Unga människor följer helt andra kanaler för att skaffa sig information. På vilket sätt detta kommer att undergräva demokratin är osäkert, men det kommer åtminstone att förändra det offentliga samtalet. När vi inte längre utgår från samma världsbild blir konflikter oundvikliga. Hur vi ska få olika grupper i samhället att se på världen på ett sätt som gynnar samtalet och förståelsen för olika åsikter återstår att se.

Det blir till att återkomma till den här frågan, tråkigt nog.

Det icke-liberala samhället växer fram

Posted on by
Reply

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

Motstånd är ingen bra grund

Posted on by
Reply

Det blir allt tydligare att politiken handlar om motstånd. Väljare röstar idag allt oftare mot en viss utveckling, mot en kandidat eller mot det man inte vill ha. Så har det kanske varit länge. Upp till kamp emot kvalen… att vara emot överheten, makten och orättvisor i samhället har länge mobiliserat och engagerat människor. Allra märkligast var hur socialdemokraterna under decennier lyckades fylla 1-maj-tågen i protest mot sin egen regering… Ett beundransvärt trolleritrick som varken Putin eller trump lyckats komma i närheten av. Även om trump gärna organiserar kampanjmöten nu som president för att känna att han har sympatisörernas stöd.

Mot motståndet
Vi ser hur valet i Frankrike handlade om motstånd. Le Pen är emot EU, mot invandring, mot allt som stöper om samhället. Hon tonade ner de rasistiska uttalandena för att bli mer rumsren men alla vet var hon står. Mot Le Pen röstade många fransmän eftersom man inte ville ha den utveckling hon personifierar. Många av rösterna på Macron var på så sätt en röst mot Le Pen. Vissa vänstersympatisörer röstade samtidigt emot Macron (eller blankt) för att man var emot den politik Macron står för.

Muren mot Mexiko
Även trump bars fram av ett motstånd, som han skickligt kanaliserade. Träsket i Washington skulle torrläggas hette det. Genom att utse sina miljardärskompisar till viktiga poster i administrationen… som det visade sig. Muren mot Mexiko blev en enkel symbol för motståndet. En röst på trump var en röst emot allt elände som anses komma med illegal invandring och billig arbetskraft.

Clinton-motståndet
Andra röstade emot Hillary Clinton för att man var trött på den relativa hegemonin sedan Bill Clintons dagar. De rika blir rikare och Washington gör som de vill. I folkdjupet fanns ett motstånd mot utvecklingen, som Demokraterna hade kunnat fånga upp om de valt Bernie Sanders som sin kandidat. Nu valde de Hillary och räknade med sedvanligt stöd från arbetardelstaterna. Man hörde inte vilka stämningar som fanns. Alltför många hade investerat alltför mycket i att bli en del av den kommande Clinton-administrationen.

Alternativrörelse i svårigheter
I Sverige har Miljöpartiet sedan starten varit ett alternativparti. Identiteten hos partiet har varit dubbel. Mot miljöförstöring och för en fossilfri värld för att förenkla. Mot och för. När man nu hamnade i regering – hamnade är nog rätt ord i sammanhanget – tappade man förmågan att vara emot. Det gick inte att vara emot Bromma flygplats, mot Förbifart Stockholm och mot Vattenfalls försäljning av kolgruvorna. Man klarade inte att vara emot sin egen regering. Väljarna har stegvis märkt detta. De relativa framgångarna på miljö- och klimatförhandlingsområdet väger inte upp de symboliska förlusterna ur väljarnas perspektiv. Det har saknats en ideologisk kompass och överordnad principiell diskussion när språkrören tvingas administrera daglig statsförvaltning. Att överge en generös flyktingpolitik blev ytterligare en nödvändig åtgärd när verkligheten förändrades. Dynamiken mellan idealen och de reella besluten krympte och väljarna känner inte längre igen sig.

Icke-liberaler
Det tydligaste ”emot-partiet” i Sverige är naturligtvis SD. Inte nog att man är emot EU, mot klimatförhandlingar, mot globalisering och ett öppet samhälle – man ser förebilder i Ungern och andra länder, där demokratiska institutioner, forskning, oberoende medier och oliktänkande på flera områden får allt  mindre resurser och lagrum. Ett icke-liberalt Europa håller på att få fäste och banar väg för en samhällsutveckling som bara kan leda till mer motsättningar och mer konflikter.

Palme
Men vi ska inte glömma Palme-hatet. Hur det som förenade engagerade konservativa personer i Sverige var hatet mot Palme och sossarna. Man hade ingen tydlig egen politik, men det man var helt på det klara med var att Palme måste bort. Socialdemokraterna har aldrig riktigt återhämtat sig efter det. Anna Lindh var den lysande stjärnan, men även hon mördades. Stefan Löfvén bär på delar av arvet från Palme-tiden, men svårigheten för socialdemokraterna är att de inte längre uppfattas som det parti som kan göra livet bättre för flertalet. De har svårt att samla protesterande på 1 maj. Vänsterpartiet har lättare att fånga upp missnöjet eftersom de i praktiken kan kräva mer än de behöver hålla.

Kärnkraften
Även Fälldin på sin tid bars fram av ett växande motstånd. Den gröna vågen spirade. Motståndet mot kärnkraften engagerade många. Meidnerfonderna skrämde även andra än företagarna och Fälldin kändes som en trygg politiker att lita på. Ungefär som Reinfeldt valdes han två gånger. Det verkar som historien upprepas.

Det är allvarligt
Det allvarliga är att väljarna i första hand är emot något. Man röstar mot en viss politik. Det är en dålig grund för partipolitiskt engagemang. Ska man offra timmar i lokalt partiarbete behöver det ske i en positiv anda, att man vill något konstruktivt. Att bara vara emot skapar inte en identifikation som bär en politisk idé på gräsrotsnivå. Alla partier behöver fundera på detta. Hur kan man vara och framstå mer som en positiv kraft i samhället? Att enbart locka de negativa proteströsterna är förödande för det politiska systemet som helhet.

Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

Posted on by
Reply

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Jag hoppas att jag har fel

Posted on by
Reply

Vi behöver ifrågasättande politiker. Politiker som inte ger sig, som sitter inne med olika slags referenserfarenheter och är kunniga på olika områden. Vi behöver politiker som vet hur en slipsten ska dras. Som har varit med förr och som vet vilka fallgropar det kan finnas. Den offentligt finansierade verksamheten står för en stor del av samhällsekonomin och sysselsätter i många kommuner i särklass flest personer. Det är omfattande – ansvaret för verksamheternas innehåll, för personalfrågor, för kännedom om relevant lagstiftning och ansvaret för att rätt målgrupper (t.ex. äldre och barn) får rätt service. Det är helt nödvändigt att vi har kunniga, pålästa och kritiskt tänkande politiker som sitter i de styrelser som ska hantera våra gemensamma resurser.

Jag läser i dagens GP om turerna kring Naturhistoriska museet, om hur miljonrullningen tycks ha gått till. Kanske är en del överdrifter, kanske finns det förklaringar. Men det är inte rimligt att budgeterade två miljoner blir nio utan att resultatet ens blir användbart. Hade det funnits en eller två kloka personer i styrelsen för Naturhistoriska museet hade museichefen åtminstone halvårsvis fått redogöra för tidsplan, kostnader, måluppfyllelse och avvikelser. Nu rann miljonerna iväg. Och någonstans i vårt gemensamt finansierade system försvann en möjlighet att använda pengarna på ett klokare sätt.

Om vi hade haft politiker med ett tydligare uppdrag att ifrågasätta och att vara uppdragsgivare åt de operativa delarna av det offentliga hade mycket sett annorlunda ut. Nu tycks det knappast vara en merit i de lokalpolitiska sammanhangen att vara en person som ifrågasätter rapporter och underlag. Utan att i detalj vet hur urvalet till olika förtroendeposter går till tycks det mig som om valet till olika uppdrag snarare går till en person som lojalt ställer upp på partilinjen än någon som står för en egen ståndpunkt. Personer tycks bli valbara om de primärt är lojala mot den grupp som valt honom eller henne. Det finns en risk att nämnder och styrelser på så sätt befolkas med en viss kategori ”lagompersoner” som inte tar strid, och som framför allt inte framstår som svåra att ha att göra med.

Det är en farlig väg om vi enbart utser nämndemän och styrelseledamöter utifrån något slags lojalitetsindex. Vi behöver dynamiken och ifrågasättandet för att kvalitet och ansvarsfrågor ska hanteras på rätt sätt.

Jag har inget konkret fall att hänvisa till, ingen insyn i någon process. Jag bara anar att vårt hyllade demokratiska system håller på att kväva sig självt i en anpassningens lojalitetsfålla, där det blir kontraproduktivt på individnivå att hävda en avvikande åsikt. Jag hoppas att jag har fel.

Svårigheterna för MP i regeringsställning

Posted on by
Reply

Politik är en förtroendebransch. ”Vi lovar göra allt vi kan för att förverkliga vår politik om vi får ert förtroende att göra det.” Vart fjärde år får vi väljare chansen att rösta fram partier och partiföreträdare som vi vill ska företräda oss när det gäller hur lagar, skatter och vitala samhällsfunktioner ska beslutas, beräknas respektive skötas. Det är så långt vi har kommit i vår demokratisering på nationell nivå. (En delfråga som jag får ta upp en annan gång är hur minoriteter egentligen ska ges inflytande. Med samer som det tydligaste exemplet).

Tre förhandlingssteg
Nykomlingen på regeringssidan är Miljöpartiet, MP. De har haft en skakig resa. Flera profilfrågor har gått dem emot. Statsråd har fått gå. Kompromissandet i flera led har inte passat ett parti som MP, som länge bar på etiketter som ”alternativ” och ”gräsrotsrörelse”. När en regering tvingas ta gemensamt ansvar slipas tydligheten bort. För MP:s del innebär det att varje förslag måste förhandlas i tre steg. Först ska S tycka att förslaget är bra. Därefter ska V stödja det. I det tredje processteget ska minst ett borgerligt parti tycka att förslaget är bra eller acceptabelt. Om varje förhandlingssteg innebär att halva idén går förlorad innebär det att kvar finns i genomsnitt 12,5% av det ursprungliga förslaget när det passerat Riksdagen. Ett illgrönt förslag blir därmed i bästa fall blekgrönt.

Är man liten får man inte genomslag för allt
I praktiken är MP:s förhandlingssits inte 50/50 i varje situation. Man har ett klart mandatunderläge mot S och även i relation till den samlade Alliansen. Mer än hälften av grundidén kan således försvinna i dessa två förhandlingssteg. Kvar blir en liten nyans av grönt.

Var går gränsen?
Därutöver finns det starka symbolfrågor som kan vara avgörande för medlemmarnas engagemang och för väljarnas preferenser. Sviker ett parti sina kärnvärden blir krisen tydlig. Var går gränsen? När går identiteten förlorad? Centerledaren Olle Johansson avgick på sin tid ur regeringen när en symbolfråga gick honom emot. Han ogillade bygget av Öresundsbron. När det beslutades att bron skulle byggas avgick han. Även en moderat försvarsminister avgick när hans domän inte fick de resurser han önskade.

Strategier vid avgångar
Hade jag varit MP-strateg hade jag funderat på skillnaden i att avgå som minister för att man begår ett eller flera fel respektive att avgå för att man gör det rätta. Vad är den rätta hållningen i en komplex situation? Att stanna kvar för att ta ansvar eller att lämna över ansvaret till någon annan? I exemplet Olle Johansson var avgången tämligen logisk. Det var en antingen/eller-fråga. Bygga eller inte bygga. Miljökonsekvenserna var Johanssons ansvar. Han kunde koppla sitt nederlag till sitt ansvarsområde och kunde avgå. I fallet med Vattenfalls turer i energipolitiken var det ingen MP-minister som på motsvarande sätt kunde koppla sin ministerstol till bakslaget. Ambitionen att visa sin regeringsduglighet och uthållighet var tydlig. Kolbitsviftandet i valrörelsen 2014 slog tillbaka, men gick inte att plocka poäng på. Skolpolitiken hade inte samma dagspolitiska laddning. Och på miljöpolitikens område nåddes framgångar i Paris-avtalet. Ingen tydlig avgångsdramatik kunde användas för att vända opinionsläget.

Förändringens fälla
Det finns också en inbyggd fälla i partiernas positionering. De partier som står för förändring och snabb utveckling har ett större krav på sig att åstadkomma denna förändring än de partier som går till val på att bevara det som finns. Det är mindre riskfyllt att sitta still i båten. Har man fått ett mandat för att hissa segel och lägga om kursen blir stillasittandet till slut oacceptabelt för de väljare som ville förändring.

 

Lastbilen och demokratin

Posted on by
Reply

När detta skrivs har det snart gått två dygn efter attentatet i Stockholm. En vanlig aprilfredag i hjärtat av Stockholm förvandlades på några minuter till något overkligt, tragiskt och sorgligt. Lastbilen mejade ner oskyldiga människor och kraschade in i ett skyltfönster. Raden av terrordåd blev ännu längre.

Myndigheterna
Myndigheterna, polis, säkerhetspolis, räddningstjänst, sjukvård och samhällsapparaten i övrigt agerade till största delen föredömligt. Man agerade på ett sätt som skapade lugn och tog beslut på ett sätt som syftade till att skydda samhället mot fler skador. Utifrån betraktat har även jakten på den eller de skyldiga för attentatet genomförts framgångsrikt. Vi som minns den klantiga jakten på Palme-mördaren inser att något har förbättrats hos polisen på 30 år.

Civilsamhället
Som en naturlig konsekvens av händelseutvecklingen har privatpersoner agerat på ett inspirerande sätt. Någon startade #Openstockholm som en virtuell plattform för personer med behov av hjälp. Någon annan tog initiativ till en manifestation på söndagen kl 14.00 på Sergels Torg. Hundratals människor hjälpte till med det man kunde – skjutsade, erbjöd mat och hjälp. Samhället visade sig från sin allra bästa sida.

Media
Rapporteringen var inledningsvis förvirrande och delvis felaktig. Här behöver ”klickmedia” lära sig att det är skillnad på mediakonkurrens i normalläge och i nationellt krisläge. Man får hoppas att regeringen kallar till sig alla de stora mediabolagen för att diskutera hur media ska agera när kriser inträffar. Det kan inte längre handla om att vara först med nya tips och rykten i dessa lägen. Under en lång tid på fredagen florerade obekräftade uppgifter i media, uppgifter som kunde ha förvärrat situationen, orsakat panik eller andra störningar i samhällsapparaten.

Telekom
Samhällets funktion hänger ihop med vår tillgång till information. Vi får hoppas att myndigheterna gör allt som är möjligt för att säkra tillgången till trådbunden och trådlös kommunikation i framtida krislägen. Man kan bara gissa hur svårt läget hade varit om någon attack hade synkroniserats med att slå ut Kaknästornet eller andra vitala delar av kommunikationsnätet.

Demokrati
Händelseförloppet efter attacken visar med önskvärd tydlighet att vår form av demokrati bygger på varje medborgares outtalade men upplevda mandat att agera. För sig själv, för andra och för samhället. Samhället består av initiativrika människor som inte känner att de behöver vänta på besked eller tveka. Var och en har mandat att agera, ta ansvar för något och göra något. Som att starta en Facebookgrupp, hjälpa till med mat eller skjuts. Samhället är vi alla och allas vilja att bygga ett varmt och inkluderande samhälle.

Framtiden
Återigen har terrorns hat visat sig underlägsen det öppna, demokratiska samhällets styrkor. De icke-liberala och icke-demokratiska krafterna kommer inte kunna vinna mot det fria samhälle som våra förfäder format och som vi vill lämna vidare till nästa generation. Och det ska ske på ett modernt sätt, som inte bryter mot naturens och planetens gränser, som inte använder resurser på fel sätt och som tar till vara varje människa i en ny ekonomi.

”Vår oärlige president”

Posted on by
Reply

Los Angeles Times manar under rubriken Vår oärlige president till folkligt motstånd mot den nyvalde presidenten. (Länk se nedan).
Tre saker lyfter man i sin inledande artikel i en serie på flera.

1. Trumps chockerande brist på respekt för de regler och institutioner som utgör basen för myndighetsutövandet i landet. Han ifrågasätter domare, ger sig på underrättelseorganen, kallar journalister för folkets fiender osv.

2. Hans uttalade brist på respekt för sanningen. Det handlar inte bara om storleken på folksamling vid manifestationen den 20 januari eller om påståenden att Obama skulle ha avlyssnat honom. Han har en återkommande vana att vilja bortse från fakta och vetenskap och bidrar på så sätt till en allmän skepsis hos allmänheten.

3. Hans skrämmande referenser till ultrahögerns argument och ståndpunkter, där rasismen lurar bakom hörnet. Det ständiga ifrågasättandet av president Obamas födelseattest utgjorde en del av den strategin.

LA Times undrar vart allt detta kan leda och uppmanar sina läsare att engagera sig och visa att man inte accepterar en president som åsidosätter fundamentala rättsprinciper i en demokrati.

Twittrandet har ett syfte
Min gissning är att trumps strategi är att undergräva mediers trovärdighet för att på så sätt kunna avfärda deras kritik som ett felaktigt och orättfärdigt angrepp på honom själv. Med sina tweets håller han supportar och anhängare informerade och håller kampanjandan levande. För trump är detta centralt. Kampanjen pågår fortfarande och kommer att göra det så länge han inte har förändrat spelplanen för det offentliga samtalet och de demokratiska processerna i sin riktning.

Vill han göra en Putin?
Motståndet mot trump kommer att avgöra om han lyckas göra en ”Putin” och forma ett samhälle där en styrande grupp av människor på pappret väljs till sina ämbeten, men där helt andra processer avgör vem som i själva verket tjänar på hur landet styrs. Och allt till priset av den demokrati vid sedan flera hundra år har hållit levande i västvärlden.

Avskräckande?
I Europa är den amerikanska utvecklingen värdefull eftersom det blir tydligt för många vad populister och nationalister är kapabla att göra. Utvecklingen kan bli ett avskräckande exempel. Möjligen var det precis det som fick den förväntade framgången för enpersonspartiet med Geert Wilders i Nederländerna att tapa mycket av det stöd man hade enligt opinionsundersökningar. Kanske är det till viss del bra att trump är så tydlig. Det avskräckande exemplet kan bli värdefullt när de europeiska demokratierna utmanas av motsvarande krafter.

Länktips:   http://www.latimes.com/projects/la-ed-our-dishonest-president/