Category Archives: Media och människa

Media och förståelsen av media.

Arbetsmiljöproblem och strukturellt problem

Posted on by
Reply

Det dök upp ett mejl från organisationen OSS. Jag som minns hur Sovjetunionen föll samman och de olika staterna organiserade sig i en samarbetsorganisation trodde naturligtvis att det rörde sig om Oberoende Staters Samvälde (OSS) som av någon anledning ville kommunicera något. Men, nej, så var det inte. Det var heller inget om Open Source Software (OSS) som någon ville berätta. Istället var det Organisationen Sveriges Servicestationer (OSS) som hade ett angeläget budskap.

Slarvfel i texten flera gånger
I sitt eget mejl kallar sig organisationen för ”Organisationen Services Servicestationer” (OSS), vilket förvillar en aning. Kan de inte ens sitt eget namn? Har de ingen som korrekturläser mejl som ska nå ut till olika aktörer? Vet de inte vad kvalitet och brist på kvalitet signalerar? Gick ingen den kursen? Men vid närmare eftertanke är det nog ganska typiskt att den som skickar ut ett mejl till tusentals mottagare inte hinner dubbelkolla innehållet. Stress och tidspress kan lätt bli vardag och i serviceorganisationsbranschen är kostnadsjakten central och löner ska hållas så lågt det bara går. Även på kommunikationsansvarig.

Det är inte rimligt att 85 procent har hotats på jobbet
Budskapet från OSS-organisationen, vad den nu heter, är trots allt intressant och därför plockar jag upp tråden här. Mejlet försöker sätta fingret på ett arbetsmiljöproblem som drabbar personalen på tankställen och servicestationer. Man skriver ”Hela 85 % av de som arbetar inom service har upplevt någon form av hot eller trakasserier i sin arbetsvardag. Varannan medarbetare inom vår bransch har utsatts för aggressivt beteende och var fjärde medarbetare har utsatts för sexuella trakasserier. ” Det är ett utsatt (ensam)arbete att arbeta kvällar och obekväma tider, där det lätt kan uppstå situationer som kan kännas hotfulla eller obekväma. Och det är inte svårt att tänka sig att ensamarbetande tjejer är extra utsatta.

Svåra omständigheter
Kombinationen obekväma arbetstider, låga utbildningskrav och låga löner landar sannolikt i att arbetet lockar yngre personer, som ser jobbet som ett steg in på arbetsmarknaden. Och att man därefter tänker sig söka sig vidare till andra butiksjobb eller liknande. Lönsamhetskraven stoppar sannolikt arbetsgivarna många gånger från att ha dubbel bemanning. Uppepå detta finns nedläggningshotet (se länktips nedan, där siffran är lite oklar). Den som arbetar ensam i denna typ av butiker löper antagligen relativt stor risk att möta oangenäma beteenden, stöldförsök och liknande. I viss mån finns troligen kontanthanteringen kvar som en ytterligare riskfaktor.

Ett par citat från drabbade företag
En av personerna som uttalar sig i mejlet är Martin Stenberg, säkerhetschef på Cirkle K: ”Att skydda och stötta våra medarbetare är vår högsta prioritet, och vi vill vara en del av lösningen. Det är bara möjligt om vi vågar prata om utmaningarna.” Och på OKQ8 säger Cim Nilsson: ”Våra medarbetare är vår absolut största tillgång och att nu gå med i initiativet Kindness Week sänder en tydlig signal om att vi inte accepterar hot och trakasserier i vår bransch.” Man inser naturligtvis problemet och att något måste göras, men letar efter rätt recept. En tanke som skulle kunna testas är att erbjuda medlemskap.

Medlemskap?
Likaväl som man legitimerar sig i butiker som Kjell & Company för att få del av medlemserbjudanden skulle ju tankställen och servicebutiker kunna koppla sin verksamhet till identifikation. Vissa tider släpps bara ”medlemmar” in, dvs personer som legitimerat sig. Det är ingen mänsklig rättighet att bete sig svinaktigt, nedlåtande eller hotfullt mot butikspersonal. Det är heller inte OK att svina ner på toaletter och bete sig allmänt illa. En del av detta skulle troligen försvinna om anonymiteten försvann. Formellt kan ”medlemskapet” innebära att stationen eller kedjan skickar ut erbjudanden per sms eller på annat sätt för att påminna sina medlemmar om att de finns.

Är glesbygden lättast att börja med?
I mejlet finns en allmän text om OSS, där det framgår att de 900 medlemmarna får hjälp av organisationen i förhandlingar med drivmedelsbolagen. Drivmedelsbolagen har naturligtvis muskler och en ekonomisk styrka som en enskild företagare med en servicebutik inte är i närheten av. Styrkeförhållandena är ojämlika. Det är inte svårt att gissa sig till hur små marginaler den enskilde företagaren måste klara sig på. En väg att gå vore att starta i glesbygden, där lönsamheten kanske är extra svår och samhället ändå är tacksamt för att tankstället finns kvar som en bemannad station. Där är tanken på medlemskap troligen enklast att introducera eftersom bygden ser värdet av butiken.

Strukturomvandling
Sedan är det en annan sak att i alla fall jag hoppas att fossila bränslen har fasats ut om 25 år. Men då behöver tankstället erbjuda något annat medan elbilens batterier laddas under 20 – 25 minuter. Varför inte lån av dammsugare för att städa ur bilen? Det behöver ju också göras ibland.

Länktips: Många mackar är hotade, säger OSS (oklart hur många eftersom länken säger 500 och texten påstår 1000): https://oss.se/500-mackar-hotade/

Två analysexempel från sociala medier

Posted on by
1

Om man bara ger sig lite tid så går det att hitta guldkorn även på (a)sociala medier. Mycket är reklam (sponsade inlägg), propaganda eller väldigt snedvridna åsikter, en del är det som brukar kallas fejk, dvs fel med ett syfte att vara just fel och så finns det enstaka bra inlägg också. Jag tar upp två exempel på bra inlägg den här gången, varav det ena finns med länk (se länktips nedan). Det andra läste jag, men sparade tyvärr inte originallänken. Kanske går den att hitta för den som är idog.

Tragedin i Minneapolis
I Minnesota sköts Renée Good, 37 år, ihjäl i sin bil av en hemlig ICE-agent. Situationen filmades av flera vittnen och filmerna har visats ett flertal gånger. Agenterna provocerar uppenbarligen fram en dramatisk ökning av spänningarna i det amerikanska samhället, vilket troligen är ett av syftena bakom miljardsatsningen på tusentals hemliga agenter i huvudsakligen demokratiskt styrda delstater. Nyligen har även gärningsmannens egna film släppts, där det går att se situationen ur ICE-agentens perspektiv. Man kan fundera över varför han filmar över huvud taget. Renée är relativt lugn och behärskad, hon utgör inget hot mot agenten, hon försöker ta sig därifrån, men blir istället skjuten.

Läs gärna analysen i länken nedan
Den analys som jag läst och som har en länk nedan pekar på att hela historien illustrerar det moraliska förfall som denna del av poliskåren drabbats av. Istället för att värna och skydda ser ICE-agenterna sin roll som att hota och straffa personer med andra kännetecken och åsikter än de själva. Detta är ingen tillfällighet. Samtliga ligister som dömdes för stormningen av Kapitoleum 6 januari 2021 benådades ju av Trump och har av honom kallats patrioter. Med presidentmakten i ryggen kan naturligtvis rasister och andra inom ICE känna att de har rätt att agera på det sätt de gör, inklusive att skjuta medborgare som inte underkastar sig polismakten.

Publiceringen kanske ska skrämma andra
En av kommentarerna i det kommentarsflöde som det går att ta del av efter originaltexten lyfter dessutom tanken att syftet med den nu publicerade videon, med ICE-agentens egen film, är till för att skrämma folk till underkastelse. ”Se hur det kan gå om ni inte gör som vi säger”. Det är en signal om att det inom ICE och den MAGA-rörelse som hejar på Trump finns en mycket stor tolerans och acceptans av agenternas våld. Men så har också Trump under ett decennium tjatat om att nyhetsbyråerna och pressen är fienden och att folk som röstar på demokrater är det också. Trumps stegvisa upptrappning av retorik och handling syftar tydligtvis till att förstärka konflikter och att legitimera våld, så att hans federala styrkor kan få gripa in, stoppa valen i november och låta militären och ICE-agenterna kontrollera samhället. Helt enligt den auktoritära regelboken.

Dollarns roll
Mitt andra exempel som jag också läste på Facebook handlar om en analys av attacken på Venezuela, som jag tycker var viktig. Författaren drog paralleller till Saddam Hussein och till Gaddaffi som under Bush den yngre och under Obama tvingades bort från Irak respektive Libyen på liknande sätt som Maduro i Venezuela. Och den viktigaste och helt avgörande faktorn menade författaren var att såväl Saddam Hussein, Gaddaffi som Maduro utmanade USAs ställning som handelsvaluta för oljan. Genom att sälja i annan valuta än dollar utmanades den rådande ordningen. När dollarn ständigt efterfrågas skapar det en konstgjord övervärdering, som USA hela tiden kan använda. Om det skulle bli oljehandel i yuan, som är Kinas valuta, tappar USA en viktig komponent i sina räkenskaper.

Kraven på dollarförsäljning föregick alla angrepp
Och det som föregick anfallen både i Irak och i Libyen var just krav från USA att länderna skulle sälja sin olja i dollar, vilket de vägrade. Om omvänt, Saudiarabien har sedan länge ett militärt avtal med USA att så länge de säljer sin olja i dollar kommer USA att backa upp dem i deras regionala konflikt med Teheran och andra illasinnade grannar.

Follow the money
Slutsatsen av artikeln blir att Maduros bortförande inte primärt handlar om att äga oljetillgångarna, inte om att införa en legitim eller demokratisk regim i Venezuela, och heller inte om att i detalj styra landet. Utan den avgörande faktorn är att regimen lovar att sälja sin olja i US dollar. Slutsatsen är väldigt intressant. Att det inte är råvaran i sig som är det USA vill åt, även om det kanske blir så också genom att Chevron eller någon annan går in och moderniserar oljeindustrin, utan det viktiga är att upprätthålla ett konstgjort värde på dollarn. Och känner vi Trump rätt så kommer han i sina krav även att inkludera att hans kryptovaluta gynnas av den handel som uppstår, så att han själv och hans vänner kan sko sig på handeln.

Länktips: En bra analys av tragedin i Minneapolis: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=1334787705341804&set=a.566444822176100&type=3

Läsning: Martin Gelin: Mjuk makt

Posted on by
Reply

Martin Gelin, journalist och författare har gett ut boken ”Mjuk makt, kultur och propaganda i den nya världsordningen”, som jag har läst. Jag nämner en invändning så här direkt, så att jag inte tappar bort den. Den stil Martin har valt avslöjar att han oftast skriver som en journalist. En stil, som blir lite enahanda att ta sig igenom. Hans förläggare borde ha påpekat för honom att texten kan uppfattas som en 250 sidor lång artikel. Men det är egentligen min enda invändning.

Boken handlar om nio kulturella nav
Särskilt gläder det mig naturligtvis hur lyriskt Martin Gelin beskriver de bilfria gatorna i Paris, där han bor, den rena luften och det självklara i att Paris invånare numera rör sig i staden på ett fritt sätt, vilket fått bilar och lastbilar att röra sig i stora delar av staden på de gåendes villkor. Men det är en detalj i en bok som egentligen beskriver, med utgångspunkt i ett antal kulturella nav på global nivå, vad kulturen spelar för roll och hur kulturen används av makthavare för att befästa ett önskat inflytande. Mjuk makt ska ses som ett komplement eller ett alternativ, kanske en spegling till den hårda makt som militär, politisk och ekonomisk makt spelar i relationen mellan länder. Begreppet lanserades av Joseph Nye efter murens fall i Berlin.

Nio globala kulturella nav
Gelin utgår från ett antal kulturella nav, som på olika sätt illustrerar hur mjuk makt kan ta sig uttryck och bli ett verktyg för att öka ett lands status och inflytande. Skillnaderna blir tydliga. När amerikaner, kineser, koreaner, qatarer, japaner eller nigerianer förhåller sig till mjuk makt och de möjligheter som erbjuds blir resultatet varje gång olika. Hur och varför visar Gelin mycket tydligt i sin bok. På det sättet blir den egentligen en lärobok i mjuk makt och en bok som varje kulturminister borde läsa noga.

Martin Gelins Mjuk Makt

Vilken roll spelade reklamen?
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på de pusselbitar som inte finns med i det gedigna arbete Martin Gelin skapat. Häromdagen såg jag t ex en dokumentär på TV om Elizabeth Taylor, 1900-talets kanske mest inflytelserika och omtalade filmkändis vid sidan av Marilyn Monroe. Där blev det väldigt tydligt att det som skapade Elizabeth Taylors ställning och inflytande var en omfattande satsning från filmbolaget som ”ägde” henne. Med massiva marknadsföringsinsatser och PR byggdes varumärket upp kring Elizabeth Taylor. Eftersom filmbolaget ville säkra sina intäkter och återbetalning på de ofta stora produktionskostnader man haft för att göra en film. Och just i exemplet USA och mjuk makt går det inte att räkna bort reklamen och de drivande intressen som sett till att kulturen blivit en vinstmaskin.

Massmediers och internets roll kunde kanske lyfts lite mer
Just framväxten av USA:s mjuka-makt-inflytande efter 1945 hängde också samman med framväxten av nya konsumtionsmönster, musik på LP:skivor och TV-mediets genomslag för att nå ut till miljoner konsumenter. I ett kapitel berörs fenomenet Sydkorea, med K-pop, Gangnam Style osv. Där hade det också passat in att nämna det genomslag som internet, appar och smarta telefoner innebar. Och att numera alla kan producera sitt egen innehåll, kommentera, hålla kontakt med likasinnade och snabbt dela klipp. Vad teknikgenombrotten i olika skeden har inneburit betonas inte så särskilt mycket i Gelins bok, även om det berörs. Form och innehåll hänger ihop.

Doha och Lagos blir motsatser
Qatar och särskilt Doha får ett eget kapitel i boken, vilket är intressant. Hur de närmast onödigt rika oljestaterna nu investerar i de etablerade muséerna och köper sig inflytande, men också hur den egna befolkningen bara utgör kanske 4-5 procent av befolkningen i Qatar, medan resten är gästarbetare som ofta lever på otillräcklig lön och med orimliga villkor. Det blir en intressant fråga i bokens avsnitt om Doha vem som egentligen är målgruppen för Qatars stora satsningar på kultur i det egna landet. Mjuk makt och kulturell blomstring tar ett helt annat uttryck i Nigeria och Lagos, får vi veta. Om qatarerna styr strategiskt utvecklas den mjuka makten organiskt i Lagos. Skillnaderna blir tydliga och Gelin visar fram dem på ett bra sätt. Extra intressant blir det för mig när han nämner att de boende i Lagos kan tvingas ta 400-500 dagliga beslut eftersom ingenting fungerar och samhället/staten har gett upp sitt ansvar. Men människor visar på en oerhörd innovationsförmåga i utsatta situationer, vilket hans exempel från mångmiljonstaden Lagos visar.

Tyngd och frågetecken
Det är uppenbart, inte minst när man ser referenslistan i slutet av boken, att Martin Gelin träffat många journalister, författare, kulturpersonligheter och makthavare för att kunna skriva sin bok. Det är tydligt att han ägnar mycket tid åt att bevaka och analysera kulturella fenomen, läsa böcker och att delta i diskussioner med filosofer och andra. Så boken står på en stadig grund, även om vi inte är vana att väga och mäta kulturellt inflytande. Samtidigt hade det varit väldigt värdefullt att filtrera beskrivningar och analyser med perspektivet av vilka drivkrafter som spelat roll i de olika ländernas utveckling. Inte minst, som jag nämnde ovan, vilken roll de kommersiella aktörerna spelat för genomslaget för olika fenomen. Har kulturen ett egenvärde eller är det enbart genom att profitera på konsumtionen, på eventen eller attributen som kulturen får ett värde? Vad säger det i så fall om de nio olika exemplen? Och vilket värde har egentligen människovärdet, det fria ordet och en fri press om allt vägs samman?

Mötet och oväntade är ändå behållningen
Det som blir ett bestående intryck är ändå värdet av det mänskliga mötet, det oväntade, det oplanerade, det nya som uppstår när tankar möts och vi plockar upp en idé från någon annan och gör den till vår egen. För det är så det går till, beskriver Martin Gelin, när kulturell innovation får ett värde bortom det kortsiktiga och uppenbara i upplevelsen. Anekdoten med en ”rock”rytm i en japansk musikmaskin som vandrar genom kulturella filter för att till slut återfinnas i globala musikfenomen är riktigt kul. Och hoppfull i dessa dystra tider. Det känns lite som en fjäril i regnskogen som får ett träd att falla i en dunge i den småländska skogen. (Se länktips nedan).

Kan de läsa varandras bok?
Jag skulle egentligen önska att Martin Kragh läser Martin Gelins bok och vice versa, för att få deras respektive blick för vad den andre beskriver. Men det händer nog inte (se länktips till min läsning av Martin Krags bok nedan).

Länktips: Ett ställe att köpa boken, inklusive en beskrivning: här

Länktips: Min text om Martin Kraghs bok: här

Länktips: Fjärilseffekten: https://sv.wikipedia.org/wiki/Fj%C3%A4rilseffekten

Hur hittar unga människor lokala nyheter?

Posted on by
Reply

Hur gör unga människor, som vuxit upp med smarta telefoner, för att ta del av lokala nyheter? De tycks inte prenumerera på dagstidningar och heller inte använda radio och TV som tidigare generationer. Nu finns en rapport från ett forskningsprojekt som velat ta reda på just hur unga människor, i åldern 18 – 25 år, gör för att ha koll på de lokala nyheterna. Resultatet är förvånande och kanske lärorikt för den som har som uppdrag att försöka nå målgruppen med relevant information. Samtidigt väcks några nya frågor. (Länk till rapporten, se länktips nedan).

Några viktiga slutsatser
Rapporten börjar med att slå fast att ”18-25-åringar definierar lokaljournalistik på ett nytt, mer flexibelt och personligt sätt än de som producerar lokala nyheter. Lokalitet handlar inte längre enbart om geografi, utan om relevans, relation, förtroende och påverkan. Unga vuxna är också mer text- än bild- och video-orienterade.” Utbudet idag är så mycket större och mer lättillgängligt än innan allt fanns nåbart i mobilen. Unga personer kan snabbt scrolla och svajpa och det gör att korta texter är mer intressanta att sortera än mer svårtolkade bilder och videor.

Kort om projektet
Medier & Demokrati vid Lindholmen Science Park i Göteborg arbetar med projekt som ligger i skärningspunkten mellan medier och demokratifrågor och har den här gången samarbetat med Linnéuniversitetet i Kalmar medan en stor del av finansieringen har kommit från Stiftelsen Barometern och Växjö kommun. Att unga människor plockar upp nyheter på ett annat sätt är nog ingen överraskning, och tack vare detta projekt vet vi nu lite mer om hur unga människor fångar upp lokala nyheter.

Unga rör sig självklart i det nya medielandskapet
Unga vuxna är inte ointresserade av nyheter. De använder de tillgängliga kanalerna på ett annat sätt. De vill förstå och lära sig om samhället, men väljer vägar till information utifrån egna intressen, relationer, tillgänglighet och förtroende som ofta byggts upp över tid. De rör sig på ett självklart sätt i ett hybridlandskap där journalistiska och andra källor blandas. De styrs av plattformarnas algoritmer, men söker också själva information genom att googla eller via appar. Relevans, relation, förtroende och påverkan spelar mycket mycket större roll för unga nyhetskonsumenter än tidigare. Snabbscrollning är vanligt, medan ganska få tycks använda delningsfunktioner.

Konsumtionen är inte passiv
Aningen överraskande är det ändå att forskningen visar att unga människor ser sig som mer aktiva än passiva konsumenter av nyheter. På sidan åtta i rapporten står det så här: ” Genom att kombinera biometriska ögonrörelsedata, observationer av mobilanvändande och intervjuer har vi fått en sammantagen och konkret bild av både beteenden och upplevelser. Vi ser en generation som skapar sin egen förståelse av det lokala – inte som något som ges till dem, utan som något de själva aktivt definierar.” Detta tror jag kommer att öppna upp för ännu mer av interaktivt medskapande.

Den som anger sina grundvärderingar kan få allt serverat….
På olika sätt kommer vi att på skärmar och via parallella länkar erbjudas varianter av klipp, intervjuer och inslag, där mottagaren själv väljer om man vill ha en 30 sekunders kortversion, en två minuters fördjupning eller ännu mer. Särskilt om distributören tar hjälp av AI för att skapa versioner av samma innehåll kommer det kunna bli kostnads- och tidseffektivt att erbjuda varianter av samma inslag. I förlängningen kan det också bli normalt med en filterfunktion, där mottagare själv anger hur han vill ha inslagen presenterade utifrån vissa grundförutsättningar. ”Jag röstar oftast på partiet X så jag föredrar att nyheter presenteras utifrån mina värderingar….” Något som naturligtvis kan förstärka skillnader i synsätt, spä på splittringen och uppdelningen i ”vi och dom”.

Hur ska vi skydda oss mot ryktesspridning?
I slutet av rapporten kommer forskarna med några rekommendationer till de mediehus som vill nå målgruppen. Man betonar vikten av relevans och tydlighet och att ha mer av samtal med än samtal till målgruppen. Livejournalistiken betonas, liksom värdet av att förstå hur sociala medier spelar in i hur nyheter värderas och får genomslag. Det jag saknar är en kommentar eller en analys av vad det kommer innebära på olika nivåer att det blir lättare att få genomslag för konspirationsteorier, fake news och hårt vinklade ”nyheter”, som har andra syften än att bredda förståelsen för samhällsutvecklingen. Hur kommer auktoritära krafter kunna använda utvecklingen för sina syften? Hur ska samhället gardera sig mot påverkanskampanjer, ryktesspridning och rena falsarier? Om sanning och lögn jämställs hamnar vi till slut i en situation där det blir svårt att vara källkritisk.

Fler frågetecken
När jag studerar tabellerna i rapporten, där olika medier och hur mycket de besökts i undersökningen slås jag av att varken vänstermedia som Dagens ETC eller högerdito som Swebb-TV finns med i listan. Och kollar man den årliga Maktbarometern (se länktips nedan) så ligger SD fortfarande i topp. Mycket talar dessutom för att Henrik Jönssons nya projekt kommer att få ett stort genomslag under 2026. Så en fråga som blir lite i hängande i luften för min del är vilken relevans den här rapporten har? Behöver inte urvalet av deltagare i en sådan här studie vara större och mer preciserat som ett representativt urval för att ge mediehusen rätt vägledning i den transformation som pågår? Jag hoppas att Medier & Demokrati på Lindholmen får mer resurser att fortsätta sitt arbete. Det är viktigt hur vi beskriver verkligheten och att vi hittar gemensamma sätt att sätta ord på sådant vi vill ändra. Förstår vi inte varandra blir konfrontation och konflikt lätt följden. Och demokratin förlorar.

Länktips: https://medierochdemokrati.lindholmen.se/sv/nyheter/farsk-medier-demokrati-rapport-unga-har-ny-syn-pa-lokala-nyheter

Länktips: https://medieakademin.se/maktbarometern-2025/

Bloggens innehåll det senaste året

Posted on by
4

Så här mot slutet av året blir det logiskt att summera vad som gjorts. Vad har jag skrivit om på den här bloggen? Jag gjorde en lista på alla taggar som jag använt sedan ett år tillbaka och det visade sig att jag har skrivit drygt 130 bloggtexter och använt över 420 olika taggar, varav 65 är personnamn (författare och liknande) och 25 är länder och liknande. Alltifrån Anders Wijkman till Åsa Wikforss respektive alltifrån Danmark till Venezuela.

330 olika taggar, oräknat namn och länder
De 330 olika taggarna förekom oftast bara en gång. Men några återkom flera gånger. Fem av taggarna förekom elva gånger eller mer.  Var femte bloggtext nämnde Trump eller berörde utvecklingen i USA och ungefär var tionde text taggades med Demokrati, Klimat eller Cirkulär Ekonomi. Därefter var följande taggar vanligast (i fallande ordning): Politik, Ekonomi, Tidögänget, Rättvisa, EU, Civilsamhället, Konsumtion, SD, SVT och Media.

Vissa saker skriver jag väldigt lite om
När jag jämför med det ordmoln som webbsidan själv ordnar, och som bygger på hur jag taggat alla de över 1200 texterna sedan starten framträder delvis en annan bild. Det har säkert att göra med att visa ämnen är mer i ropet under vissa perioder. Andra taggar kanske några saknar. Men det kan hänga ihop med att jag inte har skrivit särskilt mycket om de krig som pågår, om gängkriminella eller annat som ofta dominerar nyhetsflödet. Och detta beror på att jag tänker hållbar utveckling som en sammanfattande rubrik på det jag vill skriva om.

Blogg ordmoln

Skillnaden blir ganska tydlig
Det som sticker ut när jag jämför ordmolnet med vilka taggar som varit vanligast det senaste året blir det tydligt att Hållbar Utveckling, Klimat, Demokrati och Cirkulär Ekonomi varit vanligare sett över hela perioden, medan utvecklingen i USA kanske varit mest oroande just när Trump har varit president. På ett sätt illustrerar skillnaden också hur viktigt det är att ta all statistik med en nypa salt. Särskilt när det rör sig om låga antal.

Vad kommer jag skriva om 2026?
Ska jag spana framåt för år 2026 kommer bloggtexterna säkert att beröra valet ganska mycket, eftersom det i alla fall ur min horisont blir viktigt att få stopp på de systemskiften som Tidögänget har satt igång. Och hitta en rimlig balans mellan frihet, ansvar, utveckling och nödvändig hushållning. Och då blir det viktigt att hitta verktyg och styrmedel som kan bidra till att minska klyftorna och öka viljan till samverkan. Och kanske borde jag skriva mer om freden, som ju är en förutsättning för en hållbar utveckling.

Så länge det känns meningsfullt och det kommer en del uppmuntrande tillrop från läsarna kommer jag säkert fortsätta att blogga.

Äntligen dags att synliggöra ismerna?

Posted on by
6

Det är inte så lite märkligt att SVT i sina politiska program, Agenda och 30 minuter, inte tycker sig att åtminstone någon gång per fyraårsperiod ha tid att hjälpa tittarna att orientera sig på ett grundläggande ideologiskt plan. Man fastnar i snarlika hjulspår hela tiden och jagar svar på någon dagsaktuell fråga. Istället för att ta ett eller två steg tillbaka och hjälpa oss tittare att förstå de skillnader som vägleder partierna på ett mer ideologiskt plan.

Både urval och innehåll skulle signalera något
Det finns flera varianter på upplägg som skulle kunna fungera och där alla de åtta partierna skulle kunna få identiska frågor så att svaren blir illustrativa och jämförbara. Ett sätt vore att lägga fram fem begrepp och låta partiledarna förklara under ett par minuter vad två av de fem begreppen betyder för partiet. På så sätt blir urvalet av begrepp i sig en signal och den fördjupning som partiet väljer att göra kring begreppen blir ett förtydligande av vad partiet står för.

Centrala begrepp, några exempel
Låt mig föreslå några begrepp enligt denna modell. ”Mänskliga rättigheter”, ”Rättvisa”, ”Yttrandefrihet”, ”Jämlikhet” och ”Framtidstro” skulle kunna vara fem begrepp med lite olika tyngdpunkt och innebörd beroende på var partiernas ideologi bottnar. De fördjupande frågor som politikerna därefter skulle kunna få handlar om att plocka upp kända hjärtefrågor och be politikerna att förklara hur begreppet knyter an till just denna fråga. De partier som försvarar och gärna utökar ROT och RUT-bidragen skulle t.ex. kunna få utveckla hur just dessa förmåner förstärker rättvisan eller jämställdheten. Eller hur detta att sätta barn i fängelse bidrar till en ökad framtidstro.

Eller sätta betyg på fler begrepp, eller addera några
De skulle också kunna få sätta ett slags värdebetyg på de olika begreppen. Hur viktiga är dessa frågor när de ställs mot varandra? Eller rangordna dem. De kan också få möjlighet att addera ett eller två begrepp som de tycker saknas i urvalet. Allt för att synliggöra de bakomliggande grundvärderingarna.

Vem gynnas, vem missgynnas?
En annan variant är att be partiföreträdarna att förbereda tre exempel på hur deras ekonomiska politik gynnar respektive missgynnar delar av befolkningen. Och varför partierna tycker att det är rimligt att gynna respektive missgynna de grupper som partierna själva identifierar. Ryggmärgsreflexen från politikerna blir troligen att inte nämna vilka som missgynnas av något förslag. Något som journalisterna skulle kunna efterfråga lite tydligare. Sänkt skatt på bensin gynnar ju principiellt bilägare, medan exempelvis höjda egenavgifter på mediciner missgynnar de sjuka. Inga förändringar har samma genomslag för hela befolkningen. Sänkt moms gynnar storkonsumenter mer än andra osv.

Eller en långtidsvision, vad skulle den innebära?
Ett tredje spår vore att be partiföreträdarna att utveckla och beskriva en vision för Sverige eller världen om 10 eller 15 år. Om partiet fick bestämma helt utan kompromisser med andra partier, hur skulle Sverige se ut då, vad skulle ha hänt? Vilka skulle de största skillnaderna vara? Ett sådant spår skulle ju tydliggöra vad partiet själva ser som sin ultimata målbild och det skulle troligen hjälpa väljarna att tydligare förstå vad den renodlade ”ismen” bakom partiet skulle leda till.

Jämförbarhet
Ett upplägg i den här andan skulle också kunna bidra till att minska debatten om höger- eller vänstervridning, eftersom alla partier skulle få samma förutsättningar och resultaten skulle kunna bli relativt jämförbara. Om inte SVT gör detta så kanske TV4 nappar på idén. De har ju under lång tid haft ett stående inslag på lördagarna, då Marcus Oscarsson ges utrymme att förklara på ett lite mer personligt sätt vad olika politiska utspel egentligen innebär.

Det stora sker i det lilla

Posted on by
Reply

Vissa besked ges indirekt och blir aldrig föremål för kritiska frågor. När positioner förflyttas och politiker steg för steg ändrar åsikt i en riktning som man helst inte vill få debatt om, blir det smartast att paketera positionsförflyttningen in i helt andra sammanhang. När man inte vill ha debatt om vissa saker låter man bli att göra ”utspel” eller kalla till presskonferens. Man bara gör.

”Det har bara börjat”
Statsminister Kristersson tog ett sådant steg häromdagen, när han ställde sig på SD:s landsdagar och hyllade samarbetet som han sa ”bara hade börjat”. (Länktips, se nedan). Indirekt gav han därmed två besked. Valrörelsen kommer bygga på att M och SD samkör sina utspel och gör allt för att vinna riksdagsvalet 2026 i syfte att bilda en gemensam regering. Tillsammans. Konsekvensen blir att SD vid en högermajoritet kommer att få ta plats i regeringen. En annan konsekvens är att om L skulle klara riksdagsspärren på fyra procent kommer deras motstånd mot SD i regeringen inte att spela någon roll.

Mer brutal nedmontering av välfärden
Kristersson har insett att det största partiet i Tidögänget inte kan hållas utanför regeringen. Det är vad en högervinst innebär. Vi kommer få se ännu mer av det drastiska på flera områden som vi upplevt under Tidöregeringen. Mindre skola och mer fängelse för barn, t ex. Inte för att forskningen tycker det är bra. Inte för att det är ekonomiskt fördelaktigt. Inte för att det hjälper individerna. Utan för att det bygger vidare på den historia högern vill slå fast. (Har vi förresten sett något initiativ från regeringen angående att komma åt de ”aktivklubbar” som Forsells son var aktiv i? Nej, de får hållas, de håller ju bara på med fysisk träning, var det någon som hävdade….)

Busch blir lillasyster i en ny högerregering
Ebba Busch kommer troligen göra en stark valspurt och klara sina fyra procent, men hon kommer i den nya högerkonstellationen sannolikt att få spela en mindre roll. Troligen kommer Kristersson utse Åkesson till vice statsminister för att SD kräver det för att tolerera honom som statsminister. KD får kanske hand om sjukvårdsfrågor och någon mer ministerroll, men får finna sig i att SD får betydligt fler ministerposter.

Katastrof vilken post det än skulle bli
Oavsett vilka ministerposter Kristersson än tänker sig ge till Åkesson är det katastrof. Vill vi ha en klimatförnekande miljöminister? Eller en kunskapsförnekande utbildningsminister? En försvarsminister som gärna lyssnar på Putin? En bostadsminister som vill riva hela Rinkeby? Vilket område det än gäller blir totalt mörker som sänker sig över Sverige. Mer av polarisering, mer av vi-och-dom-politik och mer av misstänkliggöranden istället för att bygga tillit. Det är detta Kristersson nu vill arbeta för. Samme Kristersson som lovade Hédi Fried dyrt och heligt att aldrig ha med SD att göra. Nu vet vi vad ett kristerssonskt handslag (inte) är värt.

Marknaden är bra, men behöver kompenseras för att bli rättvis
Den breda mitten talas det om. Centern finns kvar där på cirka fem procent med sina starka rötter i landsbygdens villkor och förutsättningar, men med en framtoning och en politik som mest handlar om hur näringslivet ska gynnas. Ett näringsliv som inte är ett längre. Egenföretagare lämnas därhän, viktigare är att storföretagen och de som tjänar pengar på pengar känner sig gynnade av förslagen. Trots att svenska folket har tröttnat på privatisering av välfärden och koncernskolor är det en inriktning C inte tycks kunna eller vilja ompröva. Man har fastnat i en övertro på att det är bra för Sverige att det går bra för vissa företag. Trots att marknaden till sin karaktär aldrig kan skipa rättvisa, aldrig kan kompensera för marknadens egna inneboende negativa mekanismer. För varje ”vinnare” på en marknad finns fler förlorare. Inte minst barnen i den skola som inte får rätt resurser.

Vad tycker SD om Tredje Statsmakten?
Jag skulle verkligen vilja att någon journalist frågade Åkesson, eller Bylund när han nu satt i SVT:s studio och diskuterade Public Service, vad begreppet Tredje Statsmakten betyder för SD. Vilken roll spelar en fri press för att ställa makten till svars utifrån olika utgångspunkter? Nu vet vi att SD inte släppte in vissa tidningars journalister på sina landsdagar. Vad är de rädda för? Att bli avslöjade att ha fel? Om deras politik är bra ska den ju tåla kritisk granskning. Eller? Vad är det de inte vågar visa upp i ljuset? Vad är det de lojala tidningarna blundar för, men som kritiska röster skulle kunna fånga upp? Och är det då så avslöjande för SD att de inte vågar chansa på att släppa in sina kritiker? Vad är det de döljer?

Världens samlade kunskap och okunskap
SD dominerar Tiktok och andra sociala medier. Och när människor inte fångar upp nyheter via tidningar och radio/TV längre, utan förlitar sig på (vinklad) information via Youtube och andra kanaler blir det ett problem. Istället för kunskap och vetenskap som bas för åsikter, blir det helt andra mer känslomässiga tyckanden och rykten som blir grunden för ställningstaganden. På ett sätt är det ironiskt att världens samlade kunskap aldrig har varit större, samtidigt som världens okunskap tycks bre ut sig och blir alltmer betydelsefull i de demokratiska processerna. Make science great again.

Länktips: https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/0pjLG6/kristersson-besoker-sd-s-landsdagar

Passiviserande och oansvarigt av SvD

Posted on by
Reply

Svenska Dagbladet kan naturligtvis inte låta bli. Den 10 november ger de stor redaktionell plats på ledarsidan till Björn Lomborg, den sedan decennier klimatskeptiske danske debattören som på olika sätt försökt relativisera och förminska klimathotet. Nu i COP30-tider passar SvD på att låta Lomborg bre ut sig. Det är så typiskt. För säkerhets skull tipsar SvD om fler av Lomborgs artiklar, så att angelägenhetsgraden i klimathoten verkligen tonas ned.

Skickligt och försåtligt
Lomborg skriver skickligt. Så har han ju också skrivit opinionstexter i över tjugofem år. Han påpekar både i inledningen och i avslutningen av sin text att deltagarna flugit in till konferensen i Belém i Brasilien. Underförstått att vi ska tycka att hyckleriet är stort. Att det dagligen flyger tiotusentals flygplan kors och tvärs med ungefär en miljon människor samtidigt i luften är naturligtvis ett faktum Lomborg räknar med att ingen läsare har koll på. Och därför ska alla tillresande till COP30 kunna utmålas som hycklare.

Kort om Lomborgs artikel-innehåll
Lomborg utgår från något Bill Gates ska ha sagt, om att världen borde fokusera på fattigdomen och alla sjukdomar, något som Lomborg paketerar som ”sunt förnuft”. De fattiga i världen oroar sig inte för 0,1 grad temperaturhöjning, raljerar han. De vill ge sina barn utbildning. Och fortsätter att beskriva klimatpolitiken som dogmatisk, extremistisk och präglad av domedagsberättelser. Och med ett siffertrixande tror han sig kunna trolla bort angelägenhetsgraden. Citat: ”Klimatekonomisk analys visar att påverkan, om klimatförändringarna lämnas utan åtgärd, handlar om cirka två-tre procent av global BNP fram till år 2100, vilket innebär att vi då kommer att vara 435, snarare än 450 procent rikare än idag. Klimatet är alltså ett problem bland många, inte en allt annat överskuggande katastrof.” Och fortsätter i artikeln att argumentera för välfärdslösningar som viktigare för fattiga länder än att tackla klimathotet. Paketerat som sunt förnuft.

SvD ledarsida 10 november 2025

Lite bakgrund
Redan 2001 utsågs Lomborg till ”Global Leader for tomorrow” av World Economic Forum. Och sedan dess har han på olika sätt försökt relativisera och motarbeta miljö- och klimatarbetet på de sätt han kunnat. (I Sverige har kanske bara Lars Bern lyckats få samma typ av genomslag. Bern hävdade t.ex. i en debattartikel 2008 att det inte finns något samband mellan koldioxidhalt och klimat och han har varit en återkommande gäst i SD:s SwebbTV. ) Genom åren har ett fåtal högröstade klimatskeptiker fått orimligt stort utrymme i debatten, något som ofta kopplats till fossilindustrins intresse av att förvilla, fördröja och förlöjliga i debatten.

De smältande glaciärerna 
Det Lomborg gör är att enögt studera nuvarande klimatstatus ur ett nationalekonomiskt perspektiv. BNP-måttet tar inte hänsyn till fördelningsfrågor, kvalitet, livsvillkor, naturens bärkraft och mångfald och många andra helt avgörande perspektiv. Låt mig nämna ett exempel på hur klimatförändringarna sannolikt kommer att förändra livsvillkoren för miljarder människor och allt levande. När glaciärerna smälter och vinterns snömängder inte längre hålls kvar i Himalaya, Anderna eller för den delen den nordiska fjällkedjan, kommer den livsavgörande färskvattentillförseln att upphöra att vara kontinuerlig. Bara i Sverige har åtta glaciärer försvunnit. När människor, djur och natur inte längre får tillförsel av sötvatten på det sätt som vi är vana vid kommer livsförutsättningarna drastiskt att förändras. Vart miljarder människor ska fly eller flytta bryr sig Lomborg inte om. Det syns inte i de snäva BNP-algoritmerna.

Vi vet inget om tipping-points, särskilt om BNP ska styra kalkylerna
Eller för den delen om regnskogen skulle passera en tipping-point, delvis orsakad av girig avverkning i kombination med klimatförändringar, något som forskarna varnar för. Då uppstår en helt ny instabilitet i klimatet, något som kan komma att påverka vädertyper och odlingsförutsättningar i stora delar av världen. Betänk att Sahara har varit skogsbeklätt, så är det enkelt att förstå hur drastiska förändringar kan inträffa, som inga datormodeller, framför allt inte nationalekonomiska sådana, kan fånga.

Perspektivvalet är ohederligt
När Lomborg påpekar att majoriteten av världens befolkning inte ligger sömnlösa för 0,1 grads temperaturhöjning är det ungefär lika relevant som att hävda att den miljon svenskar som emigrerade till USA för något sekel sedan gjorde det för att de ogillade den Läsebok för folkskolan som de tvingats traggla sig igenom och särskilt den version Artur Hazelius tog fram. Flykten till Amerika bottnade naturligtvis i flera orsaker, men grunden var att man inte såg en framtid i det fattiga Sverige.

Forskare borde sträva efter helhetsbilder
Vars och ens åsikter präglas naturligtvis av hur man uppfattar vardagen. Det är forskarnas sak att ta fram scenarier och möjliga vägar eftersom de kan se helheten. Forskare som Lomborg gör emellertid motsatsen när de medvetet blandar ihop vardagsrealism, ”sunt förnuft” och strävan efter en vardag som fungerar i det korta perspektivet med de långsiktiga hot världen står inför. Det är ohederligt.

När det brinner röstar man inte för att köpa sig tid
Miljoner människor lägger sig hungriga. När nu USA under Trump dessutom drastiskt lägger ner USAID skapas ytterligare problem. Även i USA finns nu miljoner amerikaner som inte vet hur de ska ge sina barn mat eller kunna ha råd med sjukvård. De orättvisor som en överdriven tro på marknadsekonomi och kapitalism skapat kommer inte att lösas för att Bill Gates plötsligt insett att det finns orättvisor som är akuta. Och som Lomborg försåtligt använder för att försöka gömma undan klimathotet i någon byrålåda. Vi måste klara att både lösa de systematiska orättvisor som dagens ekonomi orsakat och hantera de stora hoten som Rockström med flera identifierat i form av planetära gränser, som vi just överskrider 7 av 9. Inklusive klimatet. Det är bråttom.

Mer business-as-usual, tycker SvD
Det SvD säger genom att ta in Lomborgs artikel är att ”Business-as-usual är bra, vi kan vänta med att hantera klimatfrågan, det är bättre att vi fortsätter bygga BNP, vinster och övervinster på det sätt vi gjort så kanske resten av världen också får det lite bättre…..” Passiviserande, fördummande och oansvarigt är det. Och säkert får ledarredaktionen några uppmuntrande mejl från ytterhögern och från andra som vinner på att villkoren för vinstjakten förblir desamma.

Läsning: Mattias Goldmann: Klimatsynda!

Posted on by
Reply

Klimatfrågan har varit i fokus ganska länge nu. I alla fall i drygt 30 år sedan FN:s Rio-möte 1992. Och när Al Gore fick genomslag för sina tankar 2006 trodde nog många att världen skulle besinna sig och vägen mot ett minskat självskadebeteende ur mänsklighetens perspektiv var näst intill självklar. Två decennier senare och efter att två gånger kunnat se hur Trump blivit president i det land som borde gå före i omställningen är det lätt att tappa hoppet. Hur ska vi egentligen agera för att få till den förändring som är nödvändig?

Mycket har hänt
Jag missade utgivningen när den kom år 2020, Mattias Goldmanns bok ”Klimatsynda!”. Desto intressantare att läsa den nu med fem års fördröjning. Det hinner hända väldigt mycket på fem år, som av förklarliga skäl inte nämns i Goldmanns bok, men som man som läsare knyter an till. Det gör att bäst-före-datum blir ganska tydligt för argumenterande böcker, när det som diskuteras är en del av det pågående politiska och opinionsmässiga flödet. Tydligast framstår naturligtvis Putins krig mot Ukraina, Tidöregeringens totala kapitulation inför SD-linjerna i klimat- och rättvisefrågorna och hur Tidögänget lyckades göra klimatfrågan till en fråga om kärnkraft i valet 2022.

Ett intressant upplägg
Men om man bortser från att vissa händelser inte nämns i boken fungerar upplägget förvånansvärt bra. Goldmann utgår från de sju dödssynderna och ger tydliga exempel på hur var och en av dessa dödssynder kan göras till en positiv hävstång i klimatarbetet. Högmod, girighet, lust, avund, frosseri, vrede och lättja, alla är de förhållningssätt som kan användas på ett konstruktivt sätt, menar Goldmann och lägger ut texten på ett övertygande och lättläst sätt. Naturligtvis känns en del av tankarna lättare att omsätta i praktiskt handlande än andra, men upplägget känns inte världsfrånvänt eller överanalyserat. Det finns en kärna av sanning i varje kapitel.

Fördjupande diskussion
På ett sätt blir boken ett slags diskussionsunderlag för en studiecirkel kring vad det egentligen innebär att vara människa. Hur navigerar vi i våra liv mellan egoism, egennytta, altruism och givmildhet? Vad är rimligt att se som rättvist och lagom i fråga om livsvillkor och livskvalitet? Och vilka är det som ska räknas till detta ”vi” som vi gärna söker oss till? Är det familjen, våra barn, barnbarn, släktingar och alla kommande generationer? Är det vänner och bekanta, är vi:et definierat av andra kriterier och i så fall vilka och varför? Boken öppnar egentligen upp för en fördjupande uppföljare om rollfördelning, ansvar, personliga vägval och vad vi egentligen strävar efter och varför. Särskilt i dessa tider, när sociala medier tar allt större plats och fakta delvis ersätts av åsikter, även på ministernivå….

Klimatet klöser vi ”på köpet”…
Den klimatargumentation i boken som för mig känns tydligast är att de som vill ”rädda världen” och känner att de vill övertyga andra om hur rätt de har behöver tänka om. Det är inte flygskam eller skuldbeläggning som får folk att byta åsikt. Det är helt andra mekanismer som kan förändra värderingar och beteenden. Klimatfrågan ska lösas som en konsekvens av de val som görs på olika nivåer, inte som huvudmotiv. Världen ska bli mer rättvis och bättre, livet bli enklare och ge mer utrymme för vars och ens drömmar och ambitioner. Förändringarna ska dessutom resultera i att vi hanterar klimatproblematiken, miljöbelastningen och hantera de gränsdragningsproblem Johan Rockström brukar beskriva som ”Planetary boundaries”. (Och där vi just nu överskrider sju av nio gränsvärden som forskarna satt upp!)

Minska konfliktytorna
Det är det som döljer sig bakom de sju dödssyndernas perspektiv så som jag tolkar boken. Och som jag också tror är en pragmatisk väg att gå. De krafter i samhället som ser klimatet som en stridsfråga vill inte ha enighet och vill ha kvar klimatet som en lämplig stridsfråga för att mobilisera sympatisörer och nejsägare, Greta-hatare och i bästa Trump-stil införa mer av ett auktoritärt styre. Den möjligheten till konflikt runt klimatet ska vi som vill något annat göra allt vi kan för att begränsa.

Marknaden löser inte detta
Marknaden löser inte problemen, eftersom marknaden hela tiden splittrar upp människor i vinnare och förlorare. Det förmögenhetskoncentrationen leder till skapar mer problem än den löser. Fler och fler inser att de inte vinner på att lockas in i det ekonomiska spel, som till slut bara gynnar ett fåtal superrika och missgynnar flertalet som ser sin framtid som något ouppnåbart.

Motverka polariseringen
En av de frågor som blir allra viktigast att hantera framgent är vilka det är som är ”vi”. De krafter i samhället som dels vill bagatellisera hotet från klimatförändringarna, dels gör vad de kan för att spela på människors egoism och rädsla för förändringar brukar också betona hur orättvist det är att ”de andra” gynnas på ”vår” bekostnad. Flyktingar och människor från andra kulturer hamnar ofta i fokus i den argumentationen. Som om människors status, förmåner och värde ska villkoras av någon etnisk sortering. Polarisering och vi-och-dom-uppdelning är ett sätt för dessa krafter att upprätthålla indignationen och ilskan över åtgärder som de inte vill se förverkligade. Och då passar det utmärkt för dem att sprida fördomar, blockera faktaspridning och svämma över sociala medier med diverse rykten, hat och hot. Ungefär som de lyckades ”få bort” sanningssägare som Erika Bjerström från SVT. (Se länktips nedan). Allt hänger ihop.

Det gäller att nå den tysta majoriteten
Om 3,5 procent av befolkningen tydligt markerar sin ståndpunkt händer det något, fångade jag upp i min bevakning av utvecklingen i USA. 7 miljoner amerikaner deltog i ”No Kings”-demonstrationerna på 2600 platser i den helg som gick. Om 13 miljoner deltar blir de tillräckligt många för att på allvar bli en förändringskraft enligt den teorin. För det finns en tyst majoritet som noterar det som sker, men som inte själva agerar. Det är denna tysta majoritet som det gäller att vinna.

Testa om han har rätt!
Ett sätt skulle kunna vara att starta bokcirklar eller diskussionsgrupper som träffas sju gånger för att under varje träff diskutera en av sju dödssynderna enligt Goldmanns upplägg. Förlaget tipsar om en studiehandledning, som skulle kunna vara till hjälp, se länktips nedan. Hur kan vi tänka och agera om vi vill få något att hända? Stämmer det att de olika dödssynderna skulle kunna vara hävstänger för den förändring vi vill se? Det vore intressant att testa om han har rätt.

Länktips: https://volanteshop.com/bok/klimatsynda/

Länktips: https://christerowe.se/2025/10/nr1246-lasning-erika-bjerstrom-demokratin-dor-i-hettan/

Makten eller demokratin?

Posted on by
1

Anna-Karin Hatt väljer att avgå på grund av hat och hot, sägs det på nyheterna. Framför allt tycks det vara antidemokratiska krafter på högersidan som sannolikt har sett henne som en ”svikare” i frågan om att skapa en parlamentarisk majoritet för Tidögänget och i nästa steg för en regering med Åkesson som minister.

Först Annie Lööf, nu Anna-Karin Hatt
Jag som just läst Erika Bjerströms bok ”Demokratin dör i hettan” känner igen det som Erika skrev av orimligt många påhopp, hot och hat, som självklart blir omöjliga att hantera på en privat nivå. Särskilt om familjen dras in i det hela. Annie Lööf avgick ju från samma parti delvis av samma skäl. Alla som ser ett värde i demokratin, det fria ordet och den oberoende nyhetsrapporteringen behöver fundera på hur man själv bäst kan motverka den utveckling som allt tydligare träder fram.

Makten eller demokratin?
Ulf Kristersson måste sätta ner foten. Även om det står i Tidöavtalet att parterna ska behandla varandra respektfullt så kan han inte respektera ett parti som systematiskt undergräver förutsättningarna för demokratin. De trollfabriker och propagandacentraler som SD använder är direkt skadliga för ett öppet demokratiskt samhälle. När olika åsikter inte tolereras av politiska motståndare och själva fundamentet för det demokratiska samtalet ifrågasätts måste alla demokratiska partier fundera på vad som är viktigast: makten eller demokratin.

En lång rad farliga förslag
Timbro har nyligen tagit fram ett material tillsammans med SD:s tankesmedja Oikos som de kallade för Tidö 2.0 och som listade en mängd förslag som både Timbro och Oikos ställt sig bakom. (Länktips, se nedan). Bland alla förslagen finns tydliga spår av att stärka ägandet. Det ska enligt författarna bli enklare att sätta upp båthus, bastu och bryggor. Bygglovsfrihet kallar man det. På kulturområdet vill man se en ”oberoende finansiering”, vilket ställs emot självständighet från politiker. Marknaden ska tillhandahålla och finansiera kulturen, är tydligen tanken. Den som vill donera pengar ska få skatteavdrag. Public Service ska bantas rejält. Myndigheten för stöd till unga och till civilsamhället (MUCF) ska läggas ner. Allmänna arvsfonden ska avvecklas, den fond som varit till mycket stor hjälp för många lokala initiativ. Osv osv.

Båda vinner på mer vinstjakt
Det Timbro ser framför sig är tydligen ett samhälle som är ännu mer styrt av ekonomiska vinstintressen. Och att denna vinstjakt leder till att medborgarna delas upp i vinnare och förlorare ser Timbro uppenbarligen som en fördel, eftersom förlorarna då gärna söker sig till missnöjespartier, och därmed gynnar både de kapitalstarka moderaterna och de missnöjda SD-anhängarna. Varvid båda kan känna sig nöjda med det stöd de kan få.

Den selektiva ekonomiska samhällsutvecklingen leder fel
Det Timbro helt blundar för är ju hur ett solidariskt samhälle måste fånga upp och stötta de personer som inte äger en strandtomt, inte får jobb pga sjukdom eller annat bekymmer, inte har de konkurrensfördelar som kan göra dem till vinnare i ett samhälle som bygger på ekonomi som drivkraft. Det Timbro behöver precisera är hur man ser på demokrati och rättvisa när fundamentet för det de föreslår är ekonomisk sortering. ”Skyll dig själv om du hamnar utanför” tycks parollen vara. Och om du då inte ser annat än hopplöshet så är det väl OK, tycker tydligen Timbro, att använda hat, hot och fysiskt våld för att markera mot det man ogillar. När demokratin villkoras och underställs en selektiv ekonomisk utveckling, som bara gynnar fåtalet, blir det oundvikligen konflikter.

Mer fred, mer samarbete
Det är mer av solidariskt och rättvist tänkande vi behöver, inte mindre. Det är mindre konflikter och mer fred världen behöver. Det är inte fler Trump-figurer som låtsas vilja ha fred och som döper om försvarsministeriet till krigsministeriet vi behöver. Det är mer av samarbete och mer förståelse över olika gränser vi behöver främja. Annars orkar inte våra folkvalda fortsätta. Som nu Anna-Karin Hatt.

Länktips: https://timbro.se/allmant/tido2/

Jag skrev även tidigare om Tidö 2.0, lite mer om sakinnehållet: https://christerowe.se/2025/09/nr1241-nej-tack-till-tido-2-0/